Gott Nytt År!

Nu har jag bloggat i sex år. Det har blivit 835 inlägg om allt möjligt som resulterat i 381 kommentarer och nästan 143 000 sidvisningar. Besöksantalet har snart nått 50 000. Första året presterade jag nästan 250 inlägg men nu är det ca 100 per år. Det är i alla fall i snitt två i veckan. Inte illa.

Jag ska fortsätta skriva inlägg även nästa år.

GOTT NYTT BLOGGÅR!

Snart kommer nog de enkla jobben

Jag har i tidigare inlägg här min blogg propagerat för enkla jobb. De behövs för att få våra nysvenskar i arbete då en stor del av dem saknar utbildning. Ett enkelt jobb brukar normalt leda till ett annat, mer kvalificerat. Den nysvensk som jobbar träffar svennar, vilket utvecklar svenskkunskaperna.

Arbetslösheten i slutet av november bland svenskfödda var 4,6 % och bland utrikesfödda 21,8 %. Det tar i snitt åtta år för en nysvensk att komma i arbete. Så varför väntar man med de enkla jobben? Jo, sossarna och LO vill inte ha dem. De tror att det leder till en generell lönesänkning. Deras recept är i stället utbildning. Vi behöver både enkla jobb och utbildning; det finns ingen målkonflikt här. LO värnar dessutom bara dem som redan har jobb och är med i facket.

Men nu har det hänt en del. Finanspolitiska rådet med professor John Hassler vill ha en "flyktingkommission" och vill se fler enkla lågbetalda arbeten. Han får medhåll av en annan professor, nämligen Lars Calmfors. (Vilken partifärg de har vet jag inte, sannolikt inte sossar.)

Finansminister Andersson har mjuknat lite i frågan, men befarar att EU-migranter skulle komma hit i tiotusentals och ta de enkla jobben från våra nysvenskar. Det går att lösa genom att göra de enkla jobben individuella och knyta ev. lönebidrag till individen.

Men vilka jobb handlar det om? Det måste vara jobb, eller arbetsuppgifter, som kan utföras av den som saknar utbildning och inte kan svenska. Här är några förslag:

- Torka rutor och lyktor på bilar på mackarna.
- Väga frukt och grönt och sätta på prislapp åt kunder i livsmedelsbutiker.
- Plocka ned varor i kassar i livsmedelsbutiker m.fl.
- Köra varuvagn från butik till parkering och tillbaka.
- Rensa skräp efter kuster och vägrenar.
- Röja sly i våra milsvida skogar.
- Rensa ogräs i stadsmiljöer, t.ex. från refuger, trottoarkanter, plattgångar, runt stolpar och träd m.m.
- Skotta snö vid infarter och i trappor.
- Kratta löv åt villaägare m.fl.
- Gå ut med äldreboende personer som inte kommer ut.
- Tömma offentliga papperskorgar.
- Hjälpa båtklubbmedlemmar med båtrengöring m.m.

Svensk Handel med ICA, Coop m.fl. i spetsen borde kunna gå i bräschen, liksom även kommuner och bensinhandlarnas riksförbund (om det finns något).

Listan över enkla jobb kan säkert göras hur lång som helst. Det är inte arbetsuppgifter som saknas. Det är politisk vilja som krävs. Sossarna kommer nog att få krypa till korset. Det har man gjort förr. De var hårdnackat emot både reklam i TV och medlemskap i EU och - för att ta ett färskt exempel - också mot minskat flyktingmottagande.

Det finns många sorters feminister

För mig har orden jämställdhet och jämlikhet i stort sett varit synonymer. Men nu har jag lärt mig skillnaden. Jämställdhet handlar bara om jämlikhet mellan kvinnor och män. Jämlikhet kan vara likhet mellan unga och gamla, mellan stora och små, mellan fattiga och rika osv. i all oändlighet.

Jag tycker att män och kvinnor ska ha samma lön för samma arbete. Det är en självklarhet. "Ja men, då är du feminist!" utbrast min kvinnliga f.d. arbetskamrat som själv kategoriserar sig som rojalistfeminist då hon dessutom är en stor vän av kungahuset.

Jag har dock aldrig sett mig som feminist eller kallat mig det. Och gör det inte nu heller, trots att jag är för jämställdhet mellan kvinnor och män.

Feminism är för mig förknippat med den politiska vänstern. Vår rödgröna vänsterregering säger sig vara feministisk och ska driva en feministiskt politik. Schyman & Co med sitt Fi-parti har rejäla vänsterrötter, ända långt ner i kommunismen. Men trots det så finns det liberaler som säger sig vara feminister.

När jag googlade på ordet feminist blev bilden mer komplicerad. Feminismen har sina rötter långt tillbaka, i värsta fall ända till 1600-talet, men helt klart från 1700-talet. Det är alltså inget nytt påfund.
Dessutom har rörelsen tolv olika avarter: särartsfeminism, likhetsfeminism, anarkofeminism, liberalfeminism, radikalfeminism, socialistisk feminism, queerfeminism, ekofeminism, analytisk feminism, kontinental feminism, pragmatisk feminism och postkolonial feminism. Till detta kan vi även lägga min f.d. arbetskamrats rojalistfeminism.

Jag vet inte vilken sorts feminist jag skulle vara? Alltså avstår jag från att kalla mig feminist.

Inte mycket till försvarsförmåga

Sveriges försvarspolitik à la sossarna och övriga vänstern går ut på att vi ställer upp (militärt?) och hjälper andra länder mot att vi förväntar oss motsvarande hjälp tillbaka i ett skarpt läge. Det är en tunn vattvälling då det inte finns några garantier om returhjälp. Borgarnas mer bastanta måltid är i stället ett fullvärdigt medlemskap i Nato.

Frankrike har bett Sverige - och övriga EU-länder - om hjälp i kampen mot IS. Borgarna vill att vi ställer upp med Jas-plan, vilket vi gjorde 2011 i Libyen. Regeringen har dröjt med svaret, men nu har det kommit: militära flygtransporter och kanske även försvarsmateriel som hjälp till Frankrikes insatser i Afrika.

En av de tyngre politikerna i Baltikum ifrågasatte för en tid sedan den svenska doktrinen om hjälp: "Det kan ju ske i form av några tusen olivoljeflaskor". Han gav alltså inte mycket för den svenska hjälp-hjälpdoktrinen utan skulle givetvis hellre se ett svenskt Nato-medlemskap. Då skulle våra baltiska vänner sova tryggare om nätterna.

Jag kan dock förstå att regeringen inte vill skicka iväg Jas-plan. Nu säger man sig prioritera försvaret av Sverige. Men frågan är vilken minister som bestämt den nu aktuell hjälpen? Mycket talar för att det är utrikesministern i samråd med finansministern och inte försvarsministern.

Även om vi teoretiskt har ett 80-tal Jas-plan på våra fyra divisioner så är det normalt bara ett 20-tal som är startklara. Dessutom har vi ont om personal. Ett plan behöver flera piloter i skift plus ett antal tekniker på marken. Om vi skulle skicka iväg en division Jas-plan till Syrien skulle vår incidentberedskap bli lidande. Så knackig är vår försvarsförmåga.

Vi har alltså inte mycket hjälp att erbjuda. Då kan vi inte heller räkna med särskilt mycket i retur när den dagen kommer. Den svenska solidaritetsdoktrinen är inte mycket värd.

Vi behöver en "sunt förnuft-paragraf"

De senaste dagarna har medierna berättat att en nysvensk urmakare i Uppsala ska utvisas. Han kom hit som arbetskraftsinvandrare från Iran för fyra år sedan. Enligt regelverket måste han ha lön enligt kollektivavtalet. Det har han fått - med råge dessutom - utom under några månader då hans månadslön var 180 kr för låg; ett beklagligt fel som dock rättades till retroaktivt.

Men det räcker inte för att han ska få stanna. Han och hela hans familj, som rotat sig här, ska utvisas på grund av lönefelet. På sociala medier är upprördheten stor över detta beslut. Statliga tjänstemän framstår som själlösa juristbyråkrater utan sunt förnuft. Beslutet lär ha överklagats så sista ordet är ännu inte sagt.

Det medierna berättar måste man alltid fundera över. Är det hela bilden som redovisas? Det kan finnas sekretessbelagd information som inte kommer fram. Från min tid på en länsstyrelse där enskilda personers ärenden handlades och från min tid som pressansvarig på Skatteverket vet jag att det händer ibland att det bara är en del av sanningen som presenteras.

(Varning: Här kommer en spekulation från min sida:) Tänk om Säpo har indikationer på att urmakaren är agent för den Iranska säkerhetstjänsten med uppdrag att spionera på landsmän i Sverige? Då är i så fall lönefelet ett utmärkt sätt att hänga upp ett utvisningsbeslut på utan att avslöja för mycket.

Dessutom pratade inte urmakaren svenska när han intervjuades i TV, vilket kan tyckas märkligt efter fyra år i landet i ett serviceyrke med möjlighet till många kontakter med svensktalande. Däremot talade en av hans söner utmärkt svenska i intervjun. Om urmakaren verkligen vill bli kvar i Sverige så borde han vid det här laget lärt sig hyfsad svenska.

Nu tror jag dock inte att han är iransk spion, utan det är, som sagt, enbart spekulationer från min sida.

Åter till grundproblemet: Att utvisa en familj som rotat sig i landet på grund av ett bagatellfel. Juristerna hävdar självklart att lagen är glasklar och att det inte finns utrymme för godtycke eller så kallat "sunt förnuft".

Liknande märkliga händelser har hänt förr. Själv minns jag ett fall från 1980-talet.

Bakgrunden var att kronofogden i en mellansvensk stad skulle driva in ett utdömt vite hos en kvinna som vägrat exmaken umgängesrätt med deras gemensamma barn. Kvinnan var orolig över att exmaken skulle skada barnet. Exmaken mördade barnet. Men vitet kvarstod och kronofogden skulle driva in det.

Medierna hängde på och även här efterlyste man "sunt förnuft". Skatteverkets dåvarande generaldirektör ingrep (verket var då chefsmyndighet för kronofogdarna) och avskrev vitet. (Ansvarig minister gick sedan ut medierna och tog åt sig äran av beslutet och plockade alla poäng hos allmänheten.)

Det är klart att våra lagar är trubbiga ibland. Men sunt förnuft och juridik är två oförenliga storheter. I fallet med den iranske urmakaren är det uppenbart att straffet/utvisning inte står i proportion med brottet/ett bagatellartat lönefel som arbetsgivaren gjort och som dessutom rättats till.

I någon övergripande lag borde det finnas en paragraf som gör det möjligt att luta sig mot "sunt förnuft" så att sådana här pinsamheter kan undvikas. Sedan blir det upp till domstolarna att avgöra om paragrafen kan åberopas och skapa prejudikat.

Skogen - tre flugor i en smäll

Sverige är ett skogrikt land. När man åker från norra Svealand och uppåt är det i stort sett bara skog. Mil efter mil. Dessutom är den tät till tusen. Det är en enorm naturresurs som skulle kunna nyttjas mycket bättre.

För att hindra den globala uppvärmningen måste ökningen av medeltemperaturen förhindras så mycket det går. Orsaken till värmen är den utsläppta koldioxiden. Görs inget räknar SMHI med att temperaturen i Norrland kommer att stiga med 5-6 grader till nästa sekelskifte. Det skulle innebära att de flesta skidanläggningar norröver fick slå igen. Trädgränsen flyttas uppåt fjällen. Faunan och floran förändras. Med mera, med mera.

Vi behöver energi. Eftersom användningen av fossila bränslen som olja och kol är den stora boven till den ökande koldioxiden måste vi få andra energikällor. Kärnkraften vill många ha bort. Vattenkraften kan inte byggas ut. De stora outbyggda älvar vi har vill man ha orörda. Små vattenkraftverk brukar hota några rara vattensalamandrar och får miljömupparna att gå i spinn. Sol- och vindkraftverk då? Jovisst, men de är dyra att bygga. Och ofta är det mulet och vindstilla. Kvar är biobränslet, dvs. vår skogsråvara, som finns i massor och är förnybar. Här har vi den första "flugan".

Skog som växer tar upp koldioxid. Skog som slutat växa gör det inte. Alltså är det bra från miljösynpunkt att avverka skog och låta ny växa upp. Här kommer den andra "flugan".

Vi har brist på sysselsättning för våra nya svenskar som i tiotusentals sitter sysslolösa på boenden i skogrik glesbygd. De behöver enkla jobb som man kan utföra utan djupa svenskkunskaper och högskoleutbildning. Ge dem en såg och yxa och skicka ut dem i skogen. Fysisk aktivitet och frisk luft. Kan det bli bättre? Här är den tredje "flugan".

Vad väntar våra beslutsfattare på?

Det finns lediga sängplatser?

Antalet flyende till Sverige har minskat den sista tiden. En del menar att det beror på de skärpta reglerna med bl.a. ID-kontroll. Andra menar att det är den lägre vattentemperaturen i Medelhavet som gjort att färre vill åka i en överlastad gummibåt från Turkland till Grekland.

Här hemma är det problem med bl.a. sängplatser till våra nya invånare. Det har talats om att ta husvagnar i anspråk. De står ju i alla fall tomma under vinterhalvåret. Varför inte gå längre? Det finns ju tusentals tomma fritidshus, varav många är vinterbonade. Sen har vi alla vinteruppställda fritidsbåtar som också kunde nyttjas.

Apropå sommarstugor. I Bergslagen har EU-medborgare från Rumänien lagt beslag på stugor som företrädesvis ägs av holländare och bosatt sig där. Anledningen är förstås att ägarna är långt borta. Polisen lär inte kunna göra mycket åt det, vilket är märkligt. Inbrott borde kunna beivras.

Men ännu värre är att Kronofogden inte kan avhysa rumänerna, eftersom det inte går att fastställa deras identitet. Våra lagar om avhysning är gjorda för oss vanliga svenskar med personnummer och som bor i hyresrätt. När hyresgäster inte betalar hyran i tid kan fogden komma och flytta ut dem.
Men en rumän som inte har ID-kort går inte att flytta på.

Det behövs lagändring.

Nyanländ kvinnodiskriminering

Häromdan när frugan, åtföljd av mig, hade ett ärende till en butik som drivs av nysvenskar blev jag förbannad. Trots att det var min fru som inledde konversationen vände sig den manlige nysvensken hela tiden till mig. Han ignorerade min fru helt och hållet.

Jag bet ihop, men gjorde inget åt det. Det ångrar jag. Jag skulle ha skällt ut honom efter noter. Nästa gång jag råkar ut för något liknande ska jag göra det.

Ett boende i södra Sverige för ensamkommande flyktingbarn har en kvinna som chef. En del av ungdomarna vägrar att ta order från henne, därför att hon är kvinna.

Vill man stanna i vårt land - och får det - anser jag att integrationen inte bara handlar om rättigheter utan även skyldigheter, t.ex. att anpassa sig till vår kultur. Det talas sällan om det.

Det finns nysvenskar som har svårt att göra det.  Eller inte vill?

Det är blåsigt högre upp

Vi har många stora myndigheter i Sverige som har hela landet som sitt verksamhetsområde. Det har varit en trend i många år att göra flera mindre likadana myndigheter till bara en enda. Skatteverket är ett exempel i mängden.

När en annan stor statlig verksamhet i landet som bestod av många mindre myndigheter skulle läggas samman till en enda rikstäckande tillsattes som brukligt en kommission, som fick i uppdrag att ordna allt praktiskt. Kommissionen hade en ordförande som slet hårt för att få allt att funka. Alla trodde att ordföranden skulle bli den nya myndighetens chef, eftersom det har varit brukligt tidigare.

Dagen innan regeringen en torsdag skulle fatta beslut om vem som skulle bli nya myndighetens chef blev kommissionens ordförande uppringd av ansvarigt statsråd som sa: "I morgon tar vi beslut om vem som ska bli chef. Och det blir inte du." Klick, sa det sedan när ministern avslutade telefonsamtalet. Kort och koncis information, inget socialt småprat och inga förklaringar.

Regeringen utsåg en chef för en annan myndighet (med rätt partifärg?)  som chef för den nya myndigheten. Så kan det gå till. Ju högre upp man är, desto tuffare och blåsigare är det.

Ingen hade gjort fel

Min fru har en klänning som fått fläckar. Hon tänkte först tvätta den försiktigt på egen hand. Men när hon studerade den lilla fastsydda bruksanvisningen i klänningen framgick det att tillverkaren rekommenderade professionell kemtvätt. Alltså gick hon till den närmaste kemtvätten, den som vi alltid anlitat.

Den tvätten var tidigare en gammal känd Sollentunafirma som ägts och drivits av samma familj i minst två generationer. Nu var det en ny regim med nya ägare. Klänningen var en finklänning, som hade två glimrande band med paljetter. "Går det bra att kemtvätta den med de här paljetterna", frågade hon tvättkillen. "Det är inga problem", svarade han. Alltså lämnades klänningen tryggt in för kemtvätt.

När hon hämtade ut klänningen var den förpackad i en plastpåse. Först när hon kom hem och tog fram klänningen ur plasten upptäckte hon att paljetterna var missfärgade. Klänningen hade dessutom fått nya fläckar och en av de ursprungliga fläckarna var fortfarande kvar och hela klänningen var skrynkligare nu än när den lämnades in. Klänningen var med andra ord förstörd.

Åter till tvätten hävdade tvättkillen att han kemtvättat den enligt konstens alla regler. Han hade inte gjort något fel. Han menade att klänningen var felmärkt. Den skulle inte ha kemtvättats alls och han hade ingen skuld i det som skett. Han lovade skriva ett intyg på att han gjort helt rätt, ett intyg som han skulle mejla till min fru.

Frun gick då till butiken i Sollentuna centrum där hon köpt klänningen. Där hävdade man att tvätten gjort fel. "Man har haft för varmt när man kemtvättade klänningen så att paljetterna förstörts", var deras förklaring. Klädbutiken kontaktade också tillverkaren, som meddelade att man inte fått några klagomål på den här typen av klänning. De menade att den ska klara en korrekt kemtvätt.

Alltså: Ingen hade gjort något fel. Klänningen var korrekt märkt enligt tillverkaren och säljaren. Tvätteriet hävdade att den var felmärkt och att de kemtvättat den på korrekt sätt. Tvätteriet betalade dock tillbaka 190 kr som de tagit betalt för den misslyckade kemtvätten. Fattas bara annat!  Klädbutiken som sålt klänningen var hygglig och lämnade ett tillgodokvitto på samma belopp som klänningen kostat. Det var juste gjort!

Vår uppfattning är att tvätteriet är syndabocken. Tvättkillen var mycket väl medveten om att klänningen var skadad när frun kom tillbaka med den och klagade. Han borde ha erkänt det redan när klänningen lämnades ut och han tog betalt. Dessutom skickade han aldrig något intyg, vilket han lovat.

Nä, vi kommer att anlita ett annat tvätteri i framtiden. Det finns fler att välja bland i Sollentuna.

Unik chans att förvärva stor skogstomt

Letar du efter en stor tomt till ett fritidshus? Eller till flera fritidshus? Nu har du chansen att förvärva en stor skogstomt i hjärtat av vackra Bergslagen. Tomten har vägförbindelse och sjökontakt.

Den är 1,21 hektar stor, dvs. 12 100 kvadratmeter, och ligger vid byn Kärvingeborn längs vägen mellan mysiga trästaden Nora och den kända matmetropolen Grythyttan. Från Stockholm kommer du dit med bil på mindre än tre timmar.

Läs mera här: http://karvingeborn419.weebly.com/

Namnbyte kan underlätta försvenskningen

Igår var det en ung kille från Afghanistan som varit i Sverige i sex år som intervjuades på TV-nyheterna. Hans väg hit hade varit krokig och det dröjde länge innan han fick uppehållstillstånd. "Lär dig svenska och svenska seder", var hans budskap till den som vill integrera sig i Sverige. Det hade han gjort och han hade ett jobb.

Att ha ett namn som är helt främmande för oss gammalsvenskar och som vi dessutom inte kan uttala är ibland ett hinder för att t.ex. få ett jobb. Du kallas nog inte ens på intervju. Tyvärr.

Den som byter till ett mer svenskklingande namn har större chans att komma på en jobbintervju. Heter du Hassan Muhammed och byter till Hans Mohammar ökar dina chanser betydligt. Eller om du byter Saddam Hussein till Staffan Hansson.

Jag är den förste att beklaga att det är på detta viset. För att underlätta för den som har ett osvenskt namn och vill byta borde det finnas en app som snabbt och enkelt översätter det krångliga namnet till ett mer svenskklingande.

Jag heter Björn Thärnström.  Det är inget bra namn om jag vill göra internationell karriär. Prickarna över o och a är ett hinder.

När jag för några år sedan skulle åka med British Airways från Arlanda till London och skulle checka in övertalades jag att göra det via en automat. Det gick inte trots att jag fick hjälp av en anställd hos British Airways. Det visade sig att apparaten inte funkade därför att mitt namn innehöll bokstäver med prickar ovanför sig.

Om jag skulle byta namn idag så skulle jag ta ett namn utan bokstäverna å, ä och ö. Mina barn har i alla fall förnamn utan dessa bokstäver.

Namnet är en viktig del av en persons identitet och jag kan förstå att det kan vara svårt att byta ett namn som släktled efter släktled burit i generationer. Men byter du land och nationalitet så kan ett namnbyte underlätta på många sätt.

När svenska utvandrare kom till USA för drygt hundra år sedan var det vanligt att ändra sitt svenska namn. Johan Pettersson blev John Peterson och Karl Andersson blev Charles Ander, vilket säkert hjälpte dem att snabbare bli amerikaner.

Mitt lilla bidrag för miljön

Jag är inte särskilt miljöintresserad, men följer dock vad som sägs och skrivs för att hålla mig någorlunda allmänbildad. Min ålder gör att jag av egoistiska skäl inte engagerar mig. Fast med tanke på barn och barnbarn så borde jag nog göra det.

Hur som helst så funderade jag på om jag gör något för att värna miljön. Jag kom så småningom fram till följande. Alltid något.

Jag sopsorterar och återvinner avfallet och har elva olika sorteringsstationer i min källare. Jag har kastat ut badkaret och snabbduschar. Jag har kastat ut oljepannan och har värmepump i stället. Jag undviker att ta bilen in till centrala Stockhom utan nyttjar kollektivtrafiken. Jag handlar i den mest närbelägna ICA-butiken. Jag äter upp matresterna vid ett senare tillfälle. Jag nyttjar matvaror även om sista angivna förbrukningsdatum passerats (min näsa funkar fortfarande). Jag försöker minska köttkonsumtionen, fast det är svårt. Jag har alltid egna tygkassar med mig när jag handlar mat. Jag släcker lyset i rum jag inte använder. Jag har låg inomhustemperatur och har en tröja på mig.

Vad det här gör för miljön och för att hindra den globala uppvärmningen och den kommande miljökollapsen vet jag inte. Något kanske det är i alla fall, men inget direkt att skryta över.

Jag lider av vansinne

Jag är totalt oteknisk. Dessutom saknar jag helt logiskt tänkande och jag är inte vän med siffror. Matematik var - vid sidan av sång och gymnastik - mitt sämsta ämne i skolan. Däremot har jag alltid varit kompis med bokstäverna. Jag läste mycket, hade klämt över 500 böcker när jag var 12-13 år och fick därmed en bra allmänbildning.

När vi hade räkning i folkskolan - ja, ämnet matematik kallades så förr i tiden -  fick vi börja lektionen med att stå upp och ha huvudräkning. Folkskollärare Fransson ropade ut ett tal inför den stående klassen och den elev som var snabbast med rätt svar fick sätta sig ned. Till sist var det bara jag kvar som stod upp. "Sätt dig", sa magistern, "så vi kan börja lektionen". Det var ganska pinsamt och fick inte mitt intresse för räkning och siffror att öka. Nu när jag är i övervuxen ålder, dvs. panschis, löser jag gärna korsord men absolut inte sudoko.

Min otekniskhet tar sig uttryck i att jag kan hålla på att vrida en skruv eller en kran åt ett och samma håll i oändlighet utan att få den att lossna. Att pröva att vrida den åt andra hållet faller mig aldrig in, trots att min förnuftiga hustru föreslår det. Hennes förslag gör mig bara arg och mer envis att fortstätta vrida åt samma håll.

Jag kan dessutom inte skilja på höger och vänster, vilket också skapar problem när det gäller tekniska lösningar. En gång var det stopp i avloppet under diskbänken hemma. Jag hämtade en stor rörtång och försökte få upp vattenlåset. Det gick inte.

När en kompis kom hem och jag förklarat mitt problem tog han rörtången och vred upp vattenlåset. Hur enkelt som helst. Jag hade givetvis vridit hela tiden åt samma felaktiga håll.

Den kände fysikern och Nobelpristagaren Albert Einstein (1879-1955) har definierat vansinne så här: "att prova samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat". Nu har jag fått svaret på mitt otekniska beteende: Jag lider av vansinne.

Det brukar tyvärr var obotligt. Suck!

Bordsskick och klass

Jag växte upp i ett arbetarhem. Ett rum och kök. Fyra personer. När farsan åt använde han bara gaffeln. Med den skar han maten i delar, mosade potatisen i såsen och slevade in. Det funkade utmärkt. Det var nog jag som introducerade bordskniven vid matbordet.

Något överklassbordsskick fick jag inte lära mig hemifrån. Det lilla jag anammat har jag snappat upp successivt och senare. Jag har lärt mig en del i alla fall även om jag innerst inne inte ställer upp på allt. Att man inte får stoppa kniven i mun. Varför, undrar jag?

 Ibland är det himla praktiskt att använda kniven. En del tycker det är äckligt när någon stoppar bordskniven i munnen. Det har jag aldrig förstått. Förr i tiden  - på medeltiden -  när bordskniven var vass kan jag förstå att man inte skulle stoppa den i munnen. Men nu?

Sedan är det en del familjer och sällskap som väntar tills alla fått mat på tallriken innan man börjar äta. Jag brukar säga "är man minst två får man börja att äta". Om man är åtta stycken och man ska gå ut i köket, köa, hämta maten och sedan förflytta sig till matsalen och vänta på att alla hämtat sin mat får man äta kall mat. Jag tycker det är ett överklassmaner som är helt galet.

Jag hade en gång en svåger som tyckte att det var mycket viktigt att hålla på överklassens bordsskick. Det som var heligt för honom var att ingen fick börja äta förrän alla hade fått mat på sin tallrik. En gång hemma hos vår gemensamma svärmor som vuxit upp i ett fattigt torparhem började hon att äta innan alla hade fått mat på tallriken. Då upphov svågern sin stämma och tillrättavisade barskt svärmor i hennes eget hem för att hon smakat på maten för tidigt. Ingen av döttrarna sa något. Inte jag heller. Jag ångrar än i dag att jag inte slängde ut svågern.

Att stoppa bordskniven i mun är äckligt och förbjudet. Men att efter en måltid sitta och gräva i munnen med en kladdig tandpetare är helt accepterat. Det om något borde var förbjudet.

Jag är stolt över min arbetarklassbakgrund och vägrar acceptera överklassens fåniga bordsritualer.

Men om kungen skulle bjuda mig på middag kanske jag skulle låta bli att stoppa kniven i mun. Man måste kanske ta seden dit man kommer? På kungamiddagar gäller särskilda regler, sägs det. Som att alla måste sluta äta när kungen ätit färdigt. Det är också löjligt.

Rättelse 2015-11-24: Det där med att alla måste sluta äta när kungen är färdigäten stämmer inte. Jag har varit i kontakt med hovet som svarar att alla får äta i lugn och ro och i sin egen takt även på en kungamiddag.

Je suis Paris. Je suis la France. Vive la France.

Ny groda från Romson

Jag tycker att vår statsminister Stefan Löfven har visat stats-mannaskap och gjort bra ifrån sig i media med anledning av terrordåden i Paris. Men hans regeringskollega och vice stats-minister - tillika miljömupparnas pratmakare - Åsa Romson har åter gjort bort sig.

Nu har fru Romson på nätet uttalat att dåden i Paris kan äventyra det kommande stora miljömötet i december. Det fick Löfven att ge henne en tillrättavisning. Det är inte statsmannaskap att i detta läge göra ett sådant uttalande. Hon kan ju självklart tänka så, men behålla sina tankar för sig själv. Nu ska man i  hennes situation uttala stöd för och sympati med offren, deras anhöriga och för Frankrike. Inte oroa sig för miljön.

Romson har tidigare gjort saker hon fått kritik för. Hon målade sin bostadsbåt med miljöfarlig och förbjuden bottenfärg och hon har kört båten med felskattad diesel. Dessutom jämförde hon flyktingtragedierna på Medelhavet med nazisternas utrotningsläger Auschwitz (och dessutom uttalade namnet felaktigt).

Hur länge till orkar miljömupparna ha kvar henne som talrör. Och hur längde dröjer det innan Löfven och sossarna tröttnar på henne och de övriga miljömupparna i regeringen. Det borde nog vara enklare att regera ensam och söka stöd på annat håll, beroende på vilka frågor som ska beslutas.

Fler grodor från Romson är säkert att vänta.

Svårskrivna intervjuartiklar

Under mer än tre decennier var jag redaktör för Skatteverkets interna tidning. Jag skötte det mesta: gjorde intervjuer, skrev artiklar, fotograferade, tecknade, gjorde layout (svartvit bara), svarade för tryckerikontakterna och distributionsregistret.

Detta gjorde jag mer eller mindre vid sidan av mitt ordinarie jobb som informatör och senare informationsdirektör. Det mesta av tidningsjobbet utförde jag på fritiden. Att göra tidning var den arbetsuppgift jag gillade allra mest. Ingen byråkrati (jag var även ansvarig utgivare), ingen administration, bara kreativt skapande. Resultatet var en produkt som doftade trycksvärta och gick att fysiskt ta på. Mina sista fem år på verket fick jag tyvärr inte göra tidning längre.

I början av min interna tidningsbana intervjuade jag en avdelningschef som avgick med pension. Han hade haft sitt jobb hela livet och dessutom efterträtt sin far, som haft samma jobb tidigare. Ganska unikt. Det blev en hyfsad artikel. Men det jag inte anade var att jag sedan blev tvungen att intervjua och i artikelform presentera massor av avgående chefer.

Redan ett halvår innan vederbörande skulle gå i pension blev jag kontaktad om en tid för intervju. Jag suckade. De flesta chefer hade varit rätt slätstrukna byråkrater utan att ha något av större intresse att dela med sig av.

Att sitta en halvdag och lyssna på en sådan avgående chef var tröttande. Att sedan försöka få ihop en artikel var inte lätt. Det fanns inget att hänga upp den på. Det svåraste var att få till en lockande rubrik. I enstaka fall hände det i alla fall. Intervjuobjektet kunde mitt i snömoset plötsligt komma med en detalj som var intressant. Jag log invärtes: där kom rubriken! Jag är i hamn. Men så var det tyvärr inte alltid.

Sen skulle gubben (det var främst manliga chefer den här tiden) fotograferas. Jag minns en chef som mycket bestämt bara ville fotograferas från ena sidan. Varför, begrep jag inte. Han såg ju likadan ut på båda ansiktshalvorna. Det blev en tråkig bild på gubbe bakom skrivbord. Bara två varianter förekom. Med eller utan telefonlur i handen.

Jag hade, i likhet med många "riktiga" journalister, ingen direkt utbildning för det här jobbet utan var självlärd. Det gick bra. Men inte alltid när det gällde fotografering.

När finansminister Göran Persson i mitten av 1990-talet besökte Skatteverket i Solna var det stor uppställning och nervositet. Jag var givetvis i farten med kameran i högsta hugg och tog massor med bilder. Det blev självklart en artikel i tidningen - med bilder.

När tidningen kom ut och jag bläddrade fram till Persson-artikeln fick jag en chock. Jag hade i upphetsningen missat att ha koll på bakgrunden när jag tog porträttet på honom. Och dessutom missat samma sak när jag sedan valde bild till artikeln i tidningen.

Här nedan ser du hur bilden blev. Persson har fått älghorn! Det stod nämligen en stor krukväxt precis bakom honom. (Så här efteråt blev det ju ganska kul.)

Inför en "allmän samhällsplikt"

Det händer saker fort nu. För en månad sedan fanns det ingen vettig rikspolitiker som öppet vågade prata om att begränsa invandringen till Sverige. För två veckor sedan gjordes överenskommelsen mellan regeringen och alliansen, som innebar vissa inskränkningar i de rådande reglerna. Det har inte minskat flyktingsströmmen.

Regeringens lösning just nu är att få övriga länder i EU att ta sitt ansvar. Det har de inte gjort hittills och de kommer inte att göra det i fortsättningen heller. Både Tyskland och Sverige sviktar och inser att ländernas hittills generösa flyktingpolitik inte går att vidmakthålla. Samtidigt fortsätter flyktingströmmen till Europa och den kommer inte att avta. Tvärtom.

USA borde ta sin del av ansvaret för den uppkomna situationen. Invasionen i Irak och deras övriga insatser i regionen är en av orsakerna till läget i länderna där och flyktingarna som söker sig därifrån. I stället sitter Obama med armarna i kors och menar att det är ett europeiskt problem.

EU och solidariteten mellan länderna sätts på prov. Främlingsfientliga partier vinner terräng. Storbritannien hotar lämna EU. Luxemburgs utrikesminister tror att kan EU spricka, vilket  - enligt honom - även kan leda till krig i Europa.

Putin stöttar Assad i Syrien och ser gärna att kriget där pågår i evighet med ännu större flyktingströmmar till Europa. Situationen i Afrika är inte heller hoppfull. Om EU spricker kommer det att bli fest i Kreml. Flyktingkatastrofen har därför även stora säkerhetspolitiska dimensioner, något som inte förs fram särskilt tydligt i debatten just nu. Ett svenskt och finskt Nato-medlemskap  blir mer och mer nödvändigt.

Jag tror att vi i Sverige kommer att få se fler - än så länge otänkbara - åtgärder för att minska flyktingströmmen hit. Det blir svåra beslut för tidigare flyktingkramare och en hel hjord heliga kor måste slaktas.

Även om vi lyckas minsta inflödet av flyktingar har vi stora problem att integrera de som redan kommit hit. Sverige måste ställa om till ett helt annat samhälle än vad vi varit vana vid. Det blir smärtsamt. Alla kommer att beröras på det ena eller andra sättet.

När Finland förlorade Karelen med Viborg - landets näst största stad - till ryssen under andra världskriget flyttade en halv miljon karelare till nuvarande Finland. De karelska bönderna som kom med sina familjer och sin boskap blev inkvarterade hos bönder i Österbotten och andra landskap. Med finsk sisu klarade man det. Det var förstås enklare då karelarna var samma folk med samma språk och kultur. Alltså inte helt jämförbart med dagens flyktingkris.

Inför en "allmän samhällsplikt" som gäller alla. Sverige har ca 4,5 miljoner hushåll. Många har ett extra rum. Minst en miljon hushåll skulle kunna ta emot en flyktingfamilj eller en ensamstående flykting. Många har stora tomter där ett Attefallshus skulle kunna byggas som skulle kunna bli flyktingbostad (sådana förslag finns redan). Alla företag skulle tvingas ta emot flyktingpraktikanter. Hundratusentals enkla jobb kan skapas. Arbetsuppgifter saknas inte.

Det kommer att kosta pengar. Så länge EU finns kvar ska de länder som inte tar sitt ansvar få minskade eller helt indragna bidrag från EU. De pengarna går i stället till de länder som tar emot flyktingar, som t.ex. Tyskland och Sverige.

Men det kommer inte att räcka. Skattehöjningar här hemma blir nödvändigt. Kommunisterna har redan föreslagit att arvsskatten och förmögenhetsskatten ska tillbaka för att finansiera flyktingmottagandet.

Kommer svenska folket att ställa upp på detta? Knappast. Opinionen har redan börjat svänga och andelen som vill begränsa inflödet av flyktingar har ökat. Valet 2018 blir intressant.

Varför vill man visa upp vad man ska äta?

Jag är som många andra med på Facebook och gör inlägg då och då. Det som slår mig är hur vanligt det är att mina "vänner" lägger ut bilder på vad de kommer att äta.

Det är den ena fyllda tallriken efter den andra som visas upp. Varför, kan man undra?

Jag kan förstå om man är utomlands och ska äta någon mycket annorlunda maträtt, t.ex. lejontestiklar, friterade skorpioner eller aphjärna. Då kan jag tycka det är befogat att visa hur modig och annorlunda man är.

Men varför visa familjens och  fredagsmysets huvudrätt?

"Om respekt för ämbetet"

Så lyder rubriken på ledaren i dagens nummer av Svenska Dagbladet (8.11.15). Chefredaktösen Tove Lifvendahl ger i den exempel på några offentliga företrädare som saknar respekt för sitt värv. En är den slarvige, slappe handläggaren på Migrationsverket; en annan är det kvinnliga statsrådet som barfota och barbent petar tånaglarna under en intervju.

Det får mig att tänka på en av generaldírektörerna på Skatteverket. Hon hade fostrats i den tuffa manliga miljön på Finansdeparte-mentets budgetavdelning innan hon via olika statssekreterarposter utsågs till verkets högste chef.

Hon var annorlunda. När hon kom in på ledningsgruppens möte och möttes av en samling trötta och hängiga gubbar i olika åldrar suckade hon och sa: "Fy va ni ser lessna ut". Och så drog en fräckis för att lätta upp stämningen. Och det var ingen lättfräckis.

När verket hade personalfest och hon hade fått några glas innanför blusen gick hon runt från bord till bord och drog en ändlös rad av fräckisar. Det mottogs med blandade känslor, kan jag säga.

Respekt för ämbetet? Tveksamt. Jämställdhet? Nä, kvinnor behöver inte bli mansgrisar.

http://www.svd.se/om-respekt-for-ambetet/om/ledare

Synen på invandringen: Två ytterligheter

Nu menar de politiskt korrekta partierna officiellt att asylinvandringen har skapat en krissituation i Sverige. Men än så länge har ingen politiker (utom från SD) vågat säga "Nu får det vara nog. Vi kan inte ta emot fler" trots att journalisterna försöker provocera fram ett sådant uttalande.

Under den innevarande mandatperioden 2014-18 räknar Migrationsverket med att vi får ta emot minst 500 000 asylsökande och minst 100 000 ensamkommande barn. Verket räknar upp sitt behov av pengar och det handlar om ett par hundra miljarder kronor extra. Utrymmet för reformer, t.ex. höjda bidrag, eller minskad statsskuld minskar eller försvinner helt. Arbetslöshetssiffrorna kommer att stiga, skolklasserna får fler elever m.m. Den akuta bristen på bostäder för flyktingarna medför att Migrationsverket räknar med att tvingas ta industrilokaler och skyddsrum i anspråk.

Även Polisen har aviserat att man behöver mer pengar för att bl.a. snabbutbilda fler konstaplar. Sveriges kommuner och landsting (SKL) hotar med att kommunalskatten måste höjas med två kronor (vilket för en normalinkomsttagare blir minst en femhundring mindre i plånboken varje månad).

De åtgärder som Löfven & Co kommit överens med borgarna om är bara en början, säger man. Det handlar bl.a. om tidsbegränsade uppehållstillstånd, minskade bidrag, krav att alla kommuner måste ta emot flyktingar, större krav på anhöriginvandrare, utökade RUT-jobbmöjligheter, önskan om att vi ska få skicka asylsökande vidare till andra EU-länder för att minska trycket på Sverige m.m.

Det ska bli intressant att se om dessa åtgärder minskar flyktingströmmen till Sverige och får SD-sympatisörer att återvända till sina tidigare favoritpartier. Jag är tveksam.

När det gäller folks inställning till flyktingsituationen finns två ytterligheter, som kommer till tals bl.a. via sociala medier och tidningarnas kommentarsfält.

Den ena gruppen är emot att Sverige tar emot flyktingar, i alla fall i den omfattning som nu sker. Deras framtidsscenario är ett Sverige där den utlandsfödda befolkningen, framför allt muslimer, ökat så stort att det skapats "fristater" i storstädernas ytterområden som polis, brandkår m.m. helt lämnat åt sitt öde. Där råder i stället sharialagar med egen polis, domstolar och där de styrande sympatiserar med IS m.fl. Muslimerna har bildat ett eget politiskt parti som kommit in i riksdagen och blivit vågmästare. Svenskar bosätter sig i områden som - liksom i USA - fått murar och stängsel med ständig bevakning. Arbetslösheten har nått skyhöga nivåer och motsättningarna mellan svenskar och utlandsfödda leder till ökad brottslighet och gängkriminalitet. Svenska medborgargarden "krigar" mot invandrargäng och polisen står maktlös. Större delen av statsbudgeten går till att hålla invandrarna nöjda. Svenskarnas välfärd är i bottenläge och bara de som har råd att betala själv får del av den. Försvarsmakten är helt nedlagd och vårt bistånd till övriga världen har upphört. Antalet fattiga infödda svenskar har ökat katastrofalt och Sverige har hamnat långt efter i välståndsligan, liksom när det gäller de senaste Pisa-resultaten i skolan.

Mot denna dystopiska bild står en helt annan, som förs fram av liberala flyktingkramare, framför allt miljömuppar och andra vänsternissar samt större delen av kultureliten med sina många välbärgade kändisar.

Sverige är ett rikt och välmående land som mycket väl kan ta emot hur många flyktningar som helst. Om jobbskatteavdragen, som borgarna införde, tas bort innebär det att vi har råd att hjälpa dem som kommer till Sverige. Vi ska ha öppna gränser. Det är viktigt i en global värld. Under andra världskriget tog vi - trots att befolkningen var lägre då - emot och integrerade över 70 000 finska krigsbarn. Och det gick bra. Då kan vi klara dagens ensamkommande barn också. Visst kostar invandringen, men bara initialt. Över tid kommer invandringen gå med plus för Sverige. Årets julhandel beräknas kosta 70 miljarder. Sen har vi alla miljarder bankerna fick när de krisade. Och vad kostade inte Nuon som Vattenfall köpte?  Sverige har råd. De invandrare som kommer nu är ofta välutbildade och behövs för att vi ska klara välfärden framöver när antalet äldre bara ökar. Invandrarna tillför Sverige så mycket som vi annars inte skulle få del av. Mångkulturen berikar och utvecklar landet. Om skatterna måste höjas (för de med högre inkomster) så är det något som det rika Sverige klarar av. Sverige behöver invandrarna, framför allt de yngre.

???

Många asylsökande = Många SD-röster

I mitt förra blogginlägg listade jag de kommuner i landet som - i förhållande till folkmängden - tar emot flest asylsökande. Flera av dem låg i Bergslagen/Örebro län där många väljare valde att lägga sin röst på SD. SD:s procent i riket i snitt var 12,86, vilket gjorde partiet till det tredje största.

Jag har kollat SD:s resultat i senaste riksdagsvalet för samtliga 20 kommuner i listan över de som tar emot flest asylsökande. I fjorton av kommunerna är SD näst största parti och i sex är man det tredje största. I alla kommuner utom en (Kramfors) har SD ett bättre resultat än i riket i snitt. I topp ligger Östra Göinge (SD 26,83 %) följt av Ljusnarsberg (SD 23,74 %).

I det valdistrikt (Storå) i Lindesbergs kommun i Bergslagen där vårt torp ligger röstade drygt 26 % på SD i senaste riksdagsvalet. I granndistriktet Gusselby var SD största parti med nästan 37 % av rösterna. De här små orterna har en mycket stor andel asylsökande. I vår by, Stråssa, med ca 300 bofasta gammelsvenskar är de asylsökande ca 100, främst ensamstående män från Afrika.

Det går säkert att göra ytterligare djupdykningar och analyser av detta förhållande. Jag är dock övertygad om att det finns ett samband mellan antalet asylsökande på en ort och SD:s valresultat där. Men varför avviker just Kramfors från mönstret? Kanske något för någon forskare/grävande journalist att studera närmare?

Bergslagen tar emot många asylsökande

Här är listan över de 20 kommuner som emot flest asylsökande per tusen invånare:

Ljusnarsberg 134,1

Norberg 124,0

Laxå 84,9

Hultsfred 84,0

Filipstad 77,7

Östra Göinge 73,8

Uppvidinge 69,1

Borgholm 63,3

Hedemora 63,2

Flen 63,1

Hällefors 57,1

Jokkmokk 56,2

Kramfors 55,8

Valdemarsvik 55,8

Lessebo 54,9

Ånge 54,5

Mellerud 54,2

Lindesberg 52,3

Töreboda 50,7

Vingåker 50,5

Av de här kommunerna ligger Ljusnarsberg, Laxå, Hällefors och Lindesberg i Örebro län. Vidgar man perspektivet ligger många i Bergslagen: Ljusnarsberg, Hällefors, Lindesberg, Norberg, Filipstad och Hedemora. Det beror nog på att det finns (eller fanns) tomma bostäder i dessa kommuner.

Med tanke på att Norrland är så stort och glest befolkat kan man tycka att fler flyktingar kunde placeras där. Men i 20-i-topp-listan finns bara tre Norrlandskommuner: Jokkmokk, Kramfors och Ånge.

Så kan integrationen underlättas

Jag har pratat hemma om att man borde nog bli värdfamilj för en invandrarfamilj; umgås, prata och lära ut lite svenska ord. Allt för att underlätta deras integration. Men det har inte blivit av, mest beroende på "Hur gör man? Vart ska man vända sig?"

Kompisar i Gävle gjorde slag i saken. De gick helt sonika till ortens SFI-undervisning och berättade att man ville bli värdfamilj och undrade om någon av SFI-eleverna var intresserad. Alla var det. Genom lottning fick de kontakt med en familj, där fadern var läkare.

Jag gick in på min hemkommuns webbplats och sökte mig fram. Efter några klick hittade jag den här länken: http://invitationsdepartementet.eu/

Där kan man anmäla sig om man är svensktalande och vill bjuda hem någon på middag, som inte är så  bra på svenska. Den som håller på att lära sig svenska och som vill bli hembjuden till någon som är bra på svenska kan också anmäla sig där. Jag har inte anmält mig. Varför inte?

Jo, det känns för allvarligt och definitivt på något sätt. Tänk om det blir fiasko. Maten jag serverar är fel, vi kan inte prata med varandra, vi har ingenting gemensamt. Allt blir bara pinsamt och outhärdligt. För båda parter.

De svenska vänner och bekanta jag har och som jag umgås med har jag mer eller mindre valt därför att vi trivs ihop. Vi har kanske träffats av en slump, som grannar eller via jobbet eller barnen, och sett att vi har gemensamma intressen, är på samma våglängd och vill fortsätta att träffas. Personer jag träffat i jobbet eller utanför jobbet och som jag inte fungerar ihop med, umgås jag inte med. Så är det bara.

För att ta steget att bjuda hem en invandrarfamilj måste jag först ha träffat dem för att "känna på" och se om en relation kan funka? Det handlar inte i första hand om språket, utan mera om möjligheten till ett intellektuellt utbyte.

Därför skulle jag vilja se att det fanns en möjlighet att helt opretentiöst och utan krav - men ändå organiserat - kunna möta invandrare, t.ex. på ett kafé för att fika tillsammans, för att se om "tycke" uppstår, som sedan kan leda till ett nytt möte. Det är ju en fördel om båda parter känner ungefär likadant.

Jag vet inte om det finns sådana möjligheter redan idag. Tänkbara organisatörer kan t.ex. vara Röda Korset, kommunen, kyrkan eller någon förening. Det gäller sen att göra reklam för det.

En liten virre dagligen är ok?

Det har länge hävdats att ett glas vin om dagen är bra för kroppen, framför allt för hjärtat och ådrorna. Att som panschis ta ett glas lite oftare än när man var i arbetsför ålder känns därför helt okej.

Alla håller inte med om detta. På senare tid har det hävdats att vinet inte har någon som helst positiv effekt på kroppen, snarare tvärtom. Vad ska man tro? Trender kommer och går. Vem minns inte smörberget för ett antal år sedan. Då blev det plötsligt farligt att äta margarin. Arla, eller vem det nu var, lobbade givetvis för att folk skulle köpa smör i stället. Som vanligt gick vi på det.

En nära släkting till mig lyssnade häromdagen på en läkare som pratade om hjärtats sjukdomar m.m. Läkaren hävdade med emfas att två glas vin om dagen var bara bra för hälsan. Han sa också att det inte var själva vinet, utan alkoholen, som var bra. Alltså gick det lika bra med en liten whisky före kvällsmaten, sa han.

Det kanske stämmer? I min bekantskapskrets har det funnits många friska gamlingar som uppnått mycket höga åldrar. Fru X blev 100 år (och fick brev från både kungen och landshövdingen när hon nådde seklet). Hon tog en liten virre varje dag de sista åren. Hennes man blev 97 år. Han hade flaskan gömd i en stövel i garderoben och tog sig en liten hutt varje dag. En kompis till mig vars mor är 99 år tar sig också en liten virre varje dag.

Ska man tro att alkohol i ringa mängd varje dag förlänger livet? Att chansa och tro det är nog inte fel, eller...?

Ny bok från Skatteverket

Skatteverket - och tidigare Riksskatteverket - har gett ut många böcker under årens lopp. Det har i nästan samtliga fall varit byråkratböcker, som författningssamlingar och handledningar. De har i första hand varit riktade till de anställda skattetjänstemännen. Numera har de flesta av dem blivit digitala.

Vid sidan av dessa tjänsteböcker har verket också gett ut mer "vanliga" böcker, dock inga romaner. Under årens lopp har de kommit fyra sådana böcker, den senaste häromdagen.

Den första hette "Nilssons kokbok" och blev verkets julgåva till personalen i mitten av 1990-talet. Den innehöll matrecept. Framsidesbilden visade de avgående cheferna Lennartarna Nilsson & Grufberg serverandes de tillträdande, sittande cheferna Anitra Steen och Alf Nilsson. Boken var min idé, liksom även bilden på omslaget.

Nästa bok var också min idé. Den hette "Byråkrater berättar" och var en diger samling historier, berättade av tjänstemän vid Skatteverket och Kronfogden, nedtecknade av Leif Ekerling. Även den boken blev verkets julgåva till personalen på 1990-talet.

Båda dessa julgåvor kostade drygt några tior att producera, låt oss säga 25 kr styck. Den normala julgåvan till personalen fick kosta ca 200 kr. Böckerna innebar en besparing på ca 1,5 miljon kr varje jul. De borde ha glatt skattebetalarna!

Men icke sa Nicke. Förre kulturministern och sossen Bengt Göransson ondgjorde sig över "Nilssons kokbok" i en av morgontidningarna och ansåg det var slöseri med skattepengar att ge ut boken. Men han kände nog inte till hela historien.

Den tredje i raden av mer "vanliga" böcker - också framtagen på mitt initiativ - kom 2003 för att celebrera den allmänna självdeklarationens 100 år. Den boken innehöll en rad uppsatser och hette "Deklarationen 100 år och andra tillbakablickar".

Och nu finns en fjärde bok, författad av Anders Stridh och Lennart Wittberg, i dag verksamma som strateger vid Skatteverkets huvudkontor i Solna . Boken heter "Från fruktad skattefogde till omtyckt servicemyndighet".

Där beskriver de hur verket lyckats förändra attityderna hos personalen, från arrogant byråkrat till empatisk tjänare i skattebetalarnas tjänst. En resa utan motstycke, som många andra myndigheter, framför allt i utlandet, har svårt att förstå.

Den resa som Skatteverket gjort under de senaste 45 åren är resultatet av många eldsjälars idoga och ibland uppkäftiga arbete, som inte alltid skett i intern medvind.

Jag, som var med när det hela började 1971 och fram till 2010, anser att vissa händelser sticker ut mer än andra.

Den första är broschyren "Dags att deklarera" som 1972 var den största samhällsinformationskampanjen sedan högertrafikomläggningen 1967. Den andra är den förenklade deklarationen, den med krysset, och den tredje är webbplatsen och de digitala tjänsterna, bl.a. e-deklarationen.

Den fjärde stora förändringen är bemötandet och de förändrade attityderna hos personalen, som Stridh och Wittberg beskriver in sin bok. Boken är lättläst, välskriven och intressant. Den borde översättas till engelska och även bli kurslitteratur vid våra högskolor och universitet. Den kan säkert platsa i olika ämnesområden.

PS. Om du vill ha ett eget exemplar kan du kontakta någon du känner på Skatteverkets huvudkontor i Solna. Försöka duger.

Veteraner på väg ut i kylan?

Jag har jobbat i stort sett hela yrkeslivet på (Riks)Skatteverket. När jag slutade och gick i pension blev jag medlem i huvudkontorets veteranförening - jag blev till och med styrelsemedlem i några år! Nu är jag vanlig medlem.

Nästan alla stora arbetsplatser har veteran- eller pensionärs-föreningar, som får stöd av företaget/myndigheten på olika sätt. Det normala är att nuvarande ledningar inser vikten av att även ta hand om sina f.d. medarbetare. Det är ett led i goodwillskapandet och kan även vara en positiv faktor när det gäller nyrekrytering.

Veteranföreningen vid Skatteverkets huvudkontor bildades för 26 år sedan. Den fick genast mycket och generöst stöd av dåvarande generaldirektören Lennart Nilsson. Antalet medlemmar vid starten var ett tjugotal och nu är det bortåt 250. Föreningen genomför aktiviteter i stort sett varje månad (utom på sommaren). Det är studiebesök, utflykter och resor både inom och utom landet. Allt är mycket uppskattat av de f.d. anställda som är medlemmar.

Under åren som gått har generaldirektörer kommit och gått. Alla har stöttat föreningen som kunnat leva vidare. Under senare år har det dock skett förändringar, som missgynnat föreningen.

Det stora kontors- och sammanträdesrum som föreningen hade möjlighet att disponera på verket för ett kvarts sekel sedan har man sedan länge fått lämna. Inget konstigt i det då i stort sett all personal numera saknar egna rum och i stället sitter i kontorslandskap. Veteranerna har nu ett skrivbord i ett hörn i ett landskap på huvudkontoret.

Däremot har möjligheterna att utnyttja kontorsplatsen försämrats. Det handlar dels om tillträde till lokalerna, som försvårats väsentligt senaste åren, och dels möjligheten att använda verkets datornät.
Utlovade ökningar av det lilla penningbidrag - som varit oförändrat sedan starten 1989 - har inte setts till. Trots alla försämringar och problem har föreningen dock fungerat, till medlemmarnas glädje.

Varför kan föreningen inte få ha sin dator uppkopplad mot verkets nät? Varför ska inpasseringen vara så erbarmligt krånglig för föreningens styrelsemedlemmar? (Det verkar som om säkerhetschefen tror att de är presumtiva terrorister?)

Men trenden är tydlig. Skatteverkets huvudkontor med generaldirektören Hansson i spetsen skulle nog helst se att veteranföreningen försvann. Det verkar inte finnas någon förståelse för att den behövs, trots de propåer som gjorts av bl.a. f.d. chefer, som nu är veteraner.

När Hansson själv går i pension kanske det inte finns någon veteranförening för honom att gå med i. Att lägga ned skattekontor - som han fick stå till svars för i Riksdagen häromdan - är en sak. Men att försvåra och krångla till det för veteranföreningen kan inte vara en fråga om varken pengar eller effektivitet. Det är tvärtom en fråga om brist på empati och erkänsla för det arbete veteranerna la ned när de byggde upp det skatteverk som Hansson & Co nu leder och får goodwill för.

Att verket är en av landets mest populära myndigheter är inte den nuvarande ledningens förtjänst.

En fråga rörande rikskuponger

Riksskatteverket (nuvarande Skatteverkets huvudkontor) fick då och då in märkliga brev från skattebetalarna. En del var nog skrivna mest på skämt, andra var allvarligt menade.

Häromdan fick jag i min hand kopia av ett brev som kom in till verket för drygt 36 år sedan, diariefördes och förmodligen även besvarades. Hur verket svarade vet jag dock inte. Håll till godo:

"Undertecknad ämnar reducera sin egenvikt med ca 2 kg under kommande månad. Detta kommer att tillgå genom ökad motion och minskat födointag. Näringstillförseln minskas genom att äta filmjölk och frukt till lunch. Filmjölken kan ätas på kontoret eller på Teatergrillen i form av filbunke á 13:- plus service.

Undertecknad anhåller vördsamt om att få äta filmjölk och frukt på kontoret under ca 2-3 veckor. Därvid kommer ett överskott av tilldelade rikskuponger att uppstå. Undertecknads avsikt är därefter att efter viktreduktion intaga ett begränsat antal luncher, av vällagad husmanskost på restaurang Riche. En sådan lunch med vatten som dryckjom, belöper sig normalt till ca 30:- inkl. service.

Tyvärr accepterar icke Riche, av rädsla för att göra något otillbörligt, att deras gäster betalar mer än 15:- med rikskuponger, resten skall erläggas kontant.

Anhåller därför om ett skriftligt intyg från Riksskatteverket, att restaurang Riche utan risk för repressalier från Riksskatteverkets sida har rätt att servera undertecknad ca 20 luncher där rikskuponger till ett värde av 30:- per lunch accepteras som betalningsmedel."

PS. Vet du inte vad rikskuponger är kan du läsa här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Rikskuponger

Lägstalöner vanligt i EU:s länder

Av de 28 länderna i EU är det bara sex (Cypern, Danmark, Finland, Italien, Sverige och Österrike) som inte har fastställda minimilöner. I Sverige är lönesättningen en uppgift för arbetsmarknadens parter. Därför har vi inga lagstadgade minimilöner i vårt land.

För att få fler i arbete, framför allt nysvenskar (men även gammelsvenskar utan utbildning), borde ingångslönerna vara lägre. Höga ingångslöner är ett hinder för att  fler ska kunna anställas. Det hävdar i alla fall många i dagens debatt. Jag är beredd att hålla med.

I Tyskland, som nyligen infört minimilön, är den 80 kr i timmen. Vid en månadstimtid på 160 timmar blir det ca 12 800 kr. På Irland är den 70 kr i timmen för den som är 18 år och saknar tidigare yrkeserfarenhet. Det blir ca 11 200 kr i månaden. Irland har även lägstalön för lärlingar. Den är 58 kr i timmen.

I Sverige har ett kommunalanställt 19-årigt vårdbiträde drygt 18 000 kr i månaden och en ung personlig assistent drygt 21 000 kr. Ett ungt butiksbiträde har drýgt 18 700 kr i månadslön. En yngling som jobbar på lager har drygt 20 000 kr. En behörig frisör har 15 000 kr i månaden plus 17,7 % i bonus.

Motståndet mot lägre minimilöner i Sverige är starkt från fackligt håll och från partierna på vänsterkanten. Lägre ingångslöner borde ge fler jobb. För att låga lägstalöner ska funka måste nog bidragen (typ försörjningsstöd/etableringsstöd) vara lägre än lägstalönen. Annars lönar det sig inte att jobba.

Jag tror därför att minimilöner eller låga lägstalöner sitter långt inne. Men man kunde börja med att kolla hur det har funkat i de länder som har sådana löner. Ska man få in unga och utlandsfödda i jobb måste man nog vänstern tänka om och slakta en del av sina heliga kor.

PS. När jag som 22-årig länsstyrelsetjänsteman hade jobbat mitt hela första år (1968) hade jag 1 700 kr i månaden. I dagens penningvärde motsvarar det 13 600 kr. Det finns nog idag ingen heltidsarbetande med gymnasiekompetens som har en så låg helvit lön. Sic!

Smygpropaganda för Putin i SvD-artikel?

När du läser en dagstidning vet du förmodligen att politiska ställningstaganden publiceras på ledarsidorna, på debattsidorna och i krönikor. Vanliga artiklar inne i tidningarna tolkar du nog som neutrala, politiskt sett. De är bara berättande faktatexter. Knappast, skulle jag vilja påstå.

Journalister är bara vanliga människor med egna åsikter, såväl politiska som andra. Att skriva en "neutral" artikel är förmodligen omöjligt. Ordval och formuleringar, uteslutningar och kommentarer, ja, hela texten är medvetet eller omedvetet präglad av skribentens egna åsikter. Det gäller även mig.

Alla människor har nog en politisk åsikt, som kan vara mer eller mindre tydlig. När det gäller journalisterna visar en undersökning, gjord av en professor vid Göteborgs universitet, att en majoritet av mediafolket har vänstersympatier. Med vänster avser jag de som sympatiserar med/röstat på kommunisterna eller miljömupparna. Även om vänstern inte alltid är för Ryssland så är man som regel alltid emot USA.

I dagens SvD finns en artikel (s. 8-9) som handlar om Obamas och Putins tal inför FN:s generalförsamling häromdan. I den skriver journalisten på ett ställe: "Rysslands annektering av Krim i fjol och vad USA med flera ansåg vara ett Moskva-uppbackat uppror i östra Ukraina sänkte relationen mellan USA och Ryssland - - -".  Kursiveringen är min. Varför?

Jo, här försöker skribenten påvisa att det bara är USA (och några till) som hävdar att Putins Ryssland ligger bakom kriget i östra Ukraina. Alltså kan man ifrågasätta om det är sant att ryssen krigar inne i Ukraina. Detta är en formulering som Putin & Co gillar.

Längre fram i artikeln återger skribenten utförligt Putins syn på kriget i östra Ukraina: "- - - men Putin argumenterade i FN för att de blodiga striderna tidigare var resultatet av påtryckningar från väst, inklusive en utvidgning av försvarsalliansen Nato. Presidenten angrep USA:s och Europas sanktioner mot Ryssland - - -. " Kursiveringen är min.

Här får Putins historieskrivning stort utrymme i artikeln. Det är väst och Nato som är orsak till kriget i Ukraina.

Vad Barack Obama sa inför FN:s generalförsamling om Ukraina är nämnt mycket kortfattat i SvD-artikeln: "- - - var tvungen att fördöma Rysslands agerande i östra Europa och Syrien, men - - -".

Här nämns inte Ukraina, trots att Obamas tal innehöll ett flera stycken långt avsnitt om just den konflikten. Dessutom var han tvungen. Varför skrev inte skribenten "fördömde" i ställer för "var tvungen att fördöma"? Nä, man ska förledas tro att Obama egentligen tycker något annat, dvs. att han egentligen inte vill fördöma ryssens agerande i Ukraina. (Länk till hans tal har du längst ned.)

Sammanfattning: Skribenten lyfter fram Rysslands historieskrivning av vad som sker i Ukraina och tonar ned USA:s. Medvetet eller omedvetet? Tja, jag vet inte. Men jag tror Putins hejdukar på ambassaden i Stockholm, som lusläser svenska medier, är nöjda.

http://www.nytimes.com/2015/09/29/world/americas/president-obamas-speech-to-the-united-nations-general-assembly-2015.html?_r=0

Svenska flaggan tillbaka

Sossarna har tydligen bestämt sig för att ta tillbaka både svenska flaggan och folkdräkten från de nationalistiska krafterna. Vid riksdagens öppnande igår hade Löfven prytt kavajslaget med en svensk flagga i stället för den röda sosserosen. Och finansministern Andersson hade klätt sig i folkdräkt, bara för att inte låta några SD-are ha monopol på den. Vacker gjort, tycker jag.

När jag jobbade hade jag hängt upp en liten svensk flagga i taket ovanför mitt skrivbord. Det berodde på att jag gillar flaggor, heraldik m.m. En dag kom en kollega som stannade upp, stammade, pekade på min flagga och utbrast: "Va? Är du rasist?". Jag häpnade. Kom mig inte för att säga något vettigt innan han försvann muttrande bort i korridoren.

Tänka sig att svenska flaggan förknippas med rasister. Så har det tyvärr varit (och kanske är?) sedan länge. Bland annat var det för något år sedan en rektor som inte vågade hissa svenska flaggan på skolans flaggstång på examensdagen. Risken var att det skulle anses rasistiskt och främlingsfientligt.

Men kära nån. Hur långt har det gått? Varför har det blivit så. Jag tror det beror på flera saker.

En är att Sverige har haft fred i landet i över 200 år. Vi har inte utsatts för ockupation och krigshändelser och har inte behövt ha någon nationell symbol att samlas kring.

En annan är att vår flagga sällan används. Visserligen används den vid internationella idrottstävlingar och matcher, men det hör till undantagen. Det vanliga är att den bara används, dock mycket sparsamt, vid flaggdagar. Då finns den på bussar och på offentliga byggnader. Men det är få privatpersoner som flaggar då.

Det finns många flaggstänger. När man åker runt i landet så ser man en tom flaggstång vid nästan varje hus och gård. Men ingen flagga. Inte ens en simpel vimpel, som kan hänga uppe dygnet och året runt.

En stångflagga kostar några hundralappar och finns att köpa hos närmaste byggvaruhus. Men den som tycker det är för dyrt kan kontakta sin länsstyrelse och be att få en flagga. Det gäller inte bara föreningar m.fl. utan även privatpersoner. Läs mera här: http://www.lansstyrelsen.se/stockholm/Sv/om-lansstyrelsen/vart-uppdrag/flaggor-och-fanor/Pages/default.aspx . Jag har fått en flagga från min länsstyrelse.

Att man inte vill hissa en svensk flagga på sin stång, inte ens på egna bemärkelsedagar, beror nog på flaggreglerna. Det är för jobbigt att gå upp tidigt en morgon för att hissa flaggan. Sen glömmer man bort att ta ned den på kvällen och känner att man måste skämmas inför grannarna. Då blir det enklast att låta bli att flagga.

Reglerna är dock inte förenade med någon sanktion så det är inte hela världen om man missar tiderna. Bättre att flagga fel än inte alls! Men förmodligen finns det flaggfundamentalister med militär bakgrund som inte håller med mig.

Men att man inte hänger upp en vimpel i stången tycker jag är oförlåtligt. Den kan hänga uppe tills den blir så sönderblåst att den bör tas ned och bytas ut. Men inte ens det klarar de som har tomma stänger på sin tomt.

Många länder har inte samma rigida flaggningsregler som Sverige. I USA ser man nationsflaggan uppe dygnet runt. Tyvärr är deras dygnetruntflaggor ofta ganska slitna och hänger som en urblekt trasa. Det är inte vackert. (Visste du förresten att USA inte har kvar en enda flaggtillverkare längre? Alla amerikanska nationsflaggor är tillverkade utomlands, främst i Kina.)

Nä, fram för mer flaggande i Sverige! Vi måste tillsammans ta tillbaka vår främsta nationalsymbol från de mörka krafterna längst till höger. Löfvens insats vid riksdagsöppnandet var glädjande. Och heder även till Magdalena Andersson i sin fina folkdräkt.

PS. Man kan säga att Löfven blivit mer presidentlik. Presidenterna i USA har alltid landets flagga som en pin på kavajslaget. De kunde faktiskt i stället ha sina partiers symboler. Åsnan har varit demokraternas symboldjur sedan 1828 och republikanerna har haft elefanten sedan 1880-talet. I Sverige har partierna valt blommor.

Fler flyktingar är att vänta

Flyktingströmmen till Västeuropa från Mellanöstern och Afrika kommer att fortsätta. Det tar nog tid innan det blir fred där borta. Nu stödjer Putin öppet Assad i Syrien och har lovat mer militär hjälp. Ingen verkar heller kunna stoppa IS, vars försäljning av olja, bomull och spannmål ger mördarsekten finansiella muskler. Vem köper deras varor? Turkiets roll i den här komplicerade bilden är mycket tvivelaktig.

Tyskland orkar snart inte ta emot fler flyktingar, trots att delar av befolkningen hälsar dem välkomna på olika sätt. Risken ökar att invandringsvågen skapar nationella problem och Merkels popularitet  minskar i hemlandet. Den östeuropeiska delen av EU fortsätter att vägra att ta sitt ansvar.

Situationen i Sverige är likartad. Flyktingströmmen fortsätter. Många frivilliga krafter ställer fortfarande upp med att stötta de som kommer. Men hur länge orkar vi, dvs. både staten, kommunerna och civilsamhället? Trots all välvilja som visas fortsätter SD att vinna sympatisörer, vilket ökar polariseringen. Vad händer 2018 om SD blir största riksdagsparti?

Ser man på längre sikt finns risk att det kan komma nya flyktingströmmar till Väst- och Nordeuropa.

Den opålitlige och oförutsägbare Putins aggressiva politik kan leda till nya stora flyktingströmmar från t.ex. Ukraina, Georgien och Baltikum. Kanske även Polen. Det behöver inte bli öppet traditionellt krig för att folk ska flytta. Det kan räcka med det upprustande Rysslands långintensiva och ekonomiska svårgripbara krigföring. Och utan öppet krig tvekar Nato att gripa in för man vill inte riskera ett tredje världskrig. Sverige blir inblandat vare sig vi vill eller inte. Den så kallade alliansfriheten är inget skydd.

Klimatförändringen med global uppvärmning som ger torka, stormar, skyfall och stigande havsnivåer kan också leda till stora folkförflyttningar. Vad händer med dem som bor i städer som kommer att läggas under vatten? Vad händer när det kan bli krig om tillgången på vatten? Vad händer när det blir för hett att leva i Nordafrika och kanske även i Sydeuropa? Vi är inte där än. Men klimatkramarna målar upp en dyster framtidsbild.

Nu är jag i grunden trots allt optimist. Jag tror mänskligheten kommer att klara dessa utmaningar. Men det kommer att kosta. Blod, svett och tårar.

När jag hjälpte finska panschisar i Sverige

För en tid sedan fick jag ett mejl från en kvinna som jobbar på Nordiska rådet. Här är ett utdrag ur hennes mejl:

 

"--- jag arbetar för Nordiska rådets medborgar- och konsumentutskott. Nordiska rådet har under en längre period engagerat sig i frågan kring den bristfälliga information om den senaste revideringen av det nordiska skatteavtalet, som bland annat innebar att pension inte enbart beskattas från det nordiska land som utbetalar den utan även bosättningslandet.

Detta faktum undgick flera svenska skattekontor att förmedla till en stor grupp norska pensionärer som bosatt sig i Sverige och därmed har många av dessa fått en stor skattesmäll när de svenska skattemyndigheterna i efterhand kräver in skatt på de norska pensionerna.

Jag fick - - - det bifogade utdraget från din blog från en av de drabbade och skulle gärna höra lite mer om det du skriver om i din blog."

 

Det är ett inlägg på min blogg som jag skrev den 5 december 2010. Här är utdraget som man har hänvisat till:

 

"När jag var informationschef på Riksskatteverket (nuvarande Skatteverkets huvudkontor) var det viktigt att få ut information om de svenska skatteregler som gällde för personer som fick pension från Finland. Det visade sig omöjligt att nå dem med ett direktutskick från Sverige. Vi hade inte uppgift om vilka de var. Inget att göra åt, ansåg mina chefer.

Men jag gav mig inte. Jag kontaktade på eget bevåg indirekt det statsråd som i regeringen hade ansvar för de nordiska frågorna och förklarade problemet. Jag ville att man från Finland skulle skicka ut vår information till de finska pensionärerna i Sverige. Vi kunde skicka över informationsmaterialet och låta finska pensionsmyndigheten posta det åt oss.

Statsrådet kontaktade finska ambassadören i Stockholm och skrev ett handbrev, direkt till honom. Jag såg en kopia på det och det var personligt och innehöll även en hälsning till ambassadörens fru. Det funkade och pensionärerna i Sverige fick sin information om de skatteregler som gällde här för deras pension."

 

Kvinnan på Nordiska rådet fortsätter så här i sitt brev till mig:

 

"Det är imponerande vilken insats du gjorde för att få tag i de finska pensionärerna.

Var det revideringen av det nordiska skatteavtalet som var grunden till att du försökte få tag på de finska pensionärerna i Sverige? Om det var så, varför var det enbart fokus på Finland? ---"

Jag tog kontakt med henne, men hade tyvärr inte mycket mer information att ge. Att det bara blev de finländska pensionärerna i Sverige som vi informerade berodde nog på att finländare då var (och är?) den största invandrargruppen i vårt land. Dessutom var jag inte expert på det nordiska skatteavtalet och visste inte att även andra  var drabbade av dubbelbeskattningen. Varför det är så fortfarande även idag har jag ingen koll på.

Men det var i alla fall kul att man uppmärksammat min insats för många, många år sedan.

PS. Ministern som jag kontaktade hette Jan O. Karlsson (S). Han var biträdande utrikesminister 2002-03 med ansvar för bl.a. bistånd och integration. Tidigare hade han varit statssekreterare med ansvar för bl.a. det nordiska samarbetet.

 

Gemensamma frimärken för hela EU?

Jag är gammal och därmed även gammalmodig. Jag skickar julkort med vanliga posten i kuvert som jag sätter frimärken på. När jag är utomlands skickar jag alltid vanliga vykkort med frimärken på. Men jag skickar bara två vykort.

Det ena går till Lars, min jämnårige skol- och ungdomskamrat från 1950-talet i Örebro. Det andra går till min f.d. medarbetare Gerd, numera pensionär och drygt 90 år som bor i den stockholmska söderförorten Sköndal.

Att hitta vykort utomlands är lätt. De finns att köpa överallt där turisterna finns. Men att hitta frimärken är inte alltid så lätt. Ofta har den som säljer vykorten inga frimärken till salu. I stället hänvisas man till ett postkontor.

Postkontor finns det få av, verkar det som. I alla fall i en del länder. Dessutom är öppettiderna inte särskilt generösa. Det kan krävas en hel semesterdag för att försöka få fatt i frimärken till mina stackars två vykort.

EU är fantastiskt! Gemenskapen har bidragit till fred i västra Europa i över sjuttio år. Och man har lyckats få gamla fiendeländer som Tyskland och Frankrike att slopa mark och franc för att i stället ha en gemensam valuta. Vem kunde tro det på 1930-talet?

För att göra det enklare för mig att kunna frankera min två vykort tycker jag att EU även ska ha gemensamma frimärken. Så här kan man göra.

Varje EU-land ger ut ett märke som kan köpas i det egna landet men användas för frankering i vilket EU-land som helst. Då skulle jag kunna köpa märken hos min ICA-handlare innan jag reser iväg, märken som jag sedan kan sätta på mina två vykort när jag är i ett annat EU-land.

Det kan även vara ett enhetspris, t.ex. en euro eller motsvarande belopp. För Sverige kunde det vara tio kronor. Varje märke ska sedan gälla som porto för ett vykort eller ett standardbrev i lägsta viktklassen.

Tänk så mycket enklare semestertillvaron utomlands i EU skulle bli.

PS. Läs även kommentarerna här nedanför.

Låt fokusgrupper avgöra begripligheten

En text kan vara välskriven och enkel men det behöver inte betyda att budskapet går fram eller att den är begriplig. Ta t.ex. bruksanvisningar! De kan vara enkelt skrivna men totalt obegripliga. Ofta beror det på att den som skrivit anvisningen kan för mycket och hoppar över vissa moment som krävs.

Samma sak gäller blanketter. De kan se enkla ut men den som ska fylla i dem missuppfattar och gör fel. Fel ifyllda blanketter är kostsamt då det kräver kompletteringar.  Rätt ifyllda blanketter är viktigt, såväl för myndigheter som för företag, organisationer m.fl.

Du ska inte tro att du har gjort rätt från början. Testa därför ditt alster på en eller flera fokusgrupper som består av representanter för din målgrupp eller dina användare.  Nästan alla institut som gör opinionsmätningar kan hjälpa dig med tester på fokusgrupper.  Den kostnaden betalar sig, det kan jag lova.

När jag var informationsansvarig på Skatteverket tog verkets skatteexperter 1987 fram den första förenklade deklarationen.  Vi som jobbade med verkets information och hade dagliga kontakter med medborgarna tog fram en egen variant av den enkla blanketten. Vi ansåg att vår variant var lättare att förstå och ville att den skulle användas.

För att vi informatörer skulle få stöd för vår enkla blankett beslutade vi att låta fokusgrupper bestående av helt vanliga skattebetalare testa båda varianterna. De fick ”provdeklarera” med dem.

Vilken blankett tror du var enklast och fick fokusgrupperna att göra rätt från början? Var det vår blankett?  Nej, det var den ursprungliga, som skattefolket hade tagit fram.

Jag och mina medarbetare som dagligen arbetade med att förenkla och förtydliga krångliga skatteregler hade fel den här gången. Om vi inte testat båda varianterna hade risken varit stor att vår blivit den som gällt.

Jag blev visare av skadan.  Därför fortsatte jag sedan att låta fokusgrupper testa viktiga blanketter m.m. som gick ut i stora upplagor till medborgarna eller företagen i landet.

Ett steg närmare Natomedlemskap

Nu har även Centern sällat sig till skaran av partier som klart och tydligt anser att Sverige ska gå med i Nato. Tidigare har Folkpartiklarna varit den främsta tillskyndaren av ett medlemskap följt av Moderaterna, som dock haft ett något lägre tonläge i frågan.

Kristdemokraternas nya ledare Ebba Busch Thor har personligen varit för ett medlemskap, men partiet har länge nöjt sig med att enbart kräva att frågan ska utredas. Men just idag har även partiet svängt och ställer sig bakom ett medlemskap. Hela Alliansen är alltså enig i den här frågan.

Motståndare till ett Natomedlemskap är hela vänstern, dvs. Sossarna, Kommunisterna och Miljömupparna samt även SD (som är emot det mesta, även EU). Flera tunga (ryssvänliga?) opinionsbildare är också emot Nato, bl.a. ett par f.d. diplomater med ett förflutet som ambassadörer i Moskva samt några höga militärer.

Personligen skulle jag helst vilja slippa ett Natomedlemskap, men jag tror det är nödvändigt. Vi måste gå med. Sverige är inte neutralt längre och vi är redan kraftigt uppbundna med Nato.

Jag tror därför att ett Natomedlemskap kommer. Sossarna har bytt åsikter tidigare. Minns deras tidigare motstånd mot reklamteve (och dito radio) samt deras motstånd mot ett svenskt EU-medlemskap. Det går att byta fot även när det gäller Nato.

Tillägg den 14 september. I dagens SvD redovisar man resultatet av en opinionsundersökning om medborgarnas inställning till ett svenskt Natomedlemskap: 41 % är för, 39 % är emot och 20 % vet inte. Läs mer här: http://www.svd.se/starkt-opinion-for-natomedlemsskap
Moderatlederskan Kinberg Batra anser i dag också att Löfven måste lyfta Nato-alliansfrihetsfrågan och bli tydligare: http://www.svd.se/m-lofven-maste-vara-tydlig-om-sakerhetspolitiken/om/svenska-natodebatten

Tillägg den 18 september. Förre försvarsministern Tolgfors skrev den 11 september i SvD om sossarna och Nato. Han tror - som jag gjorde redan den 1 september (se ovan) - att sossarna kommer att svänga i Nato-frågan, precis som man gjorde när det gällde medlemskap i EU. Sic! Läser Tolgfors min blogg månntro? http://www.svd.se/sten-tolgfors-natoanslutning-kan-komma-som-eu-medlemskapet

Hur hantera IS och alla flyktingar?

Att få en samlad markoffensiv mot IS, stödd av FN, är omöjligt på grund av Putins Ryssland samt Kina, som båda sitter i Säkerhetsrådet med vetorätt. Putin stödjer bl.a. Assadregimen i Syrien och njuter säkert av flyktingströmmen som skapar problem i EU.

Om en majoritet av världens demokratier med USA och Nato i spetsen storsatsade tillsammans så skulle det gå att utradera IS. Men det  skulle kosta enormt mycket i form av människoliv och pengar. Är världssamfundet villigt till det? Tveksamt.

För att få stopp på flyktingströmmen över Medelhavet måste det bli fred i flyktingarnas hemländer, något som verkar omöjligt. Däremot kan man låta de flyende få söka asyl i EU redan i sina hemländer. Det kan ske på EU-ländernas ambassader, vilket en del politiker föreslår. Sannolikt skulle det bli kilometerlånga köer vid t.ex. de svenska och tyska ambassaderna i dessa länder, perfekta mål för självmordsbombare och andra terrorister.

Ett annat alternativ till ambassaderna är att EU gemensamt öppnar särskilda "asylambassader" på strategiska orter i eller nära flyktingarnas hemländer dit flyktingarna får ta sig. Då skulle de slippa flyktingsmugglarna och de livsfarliga färderna över Medelhavet.

På "asylambassaderna" ska det finnas personal från alla EU-länder som på plats avgör om asyl ska beviljas eller inte. De som beviljas asyl i t.ex. Sverige får åka dit på egen bekostnad, en kostnad som bara är en bråkdel av vad de idag betalar flyktingsmugglarna. Dessutom skulle EU kunna fördela flyktingarna mer jämnt över hela EU redan vid asylprövningen. Men även vid EU:s "asylambassader"  skulle det bli tiotusentals asylsökande i kö som skulle kunna vara mål för terrorister.

För att genomföra detta krävs dock att alla länder i EU blir överens och det blir svårt, för att inte säga omöjligt.  Flera av länderna, bl.a. Ungern, vill helst redan idag inte behöva ta emot enda flykting till.

Alltså, med gemensamma ansträngningar från världssamfundet och hela EU skulle det gå att få bort både IS och få stopp på flyktingströmmen över Medelhavet. Att IS skapar flyktingströmmar som i sin tur skapar kaos och osämja i EU gynnar främst en person, nämligen Rysslands diktator Valdemar Putin som vill splittra både EU och Nato.

Tillägg den 18 september 2016. I en ledare i dagens SvD berättar man om en opinionsundersökning som ett brittiskt företag gjort i Syrien. Intressanta siffror, som visar hur splittrat landet är. Läs här:
http://www.svd.se/ont-om-ljuspunkter-i-syrien/om/kriget-i-syrien. Det är nog i stort sett omöjligt att få fred i Syrien med alla dessa olika grupperingar. Suck.

Skatteverket måste vara försiktigt med politik

I dagens SvD skriver Tove Lifvendahl att Skatteverket på sin webbplats går regeringens ärenden. Verket har skrivit där att "De nedsatta socialavgifterna för unga har visat sig vara en ineffektiv åtgärd för att skapa jobb."

Helt klart har verket förmedlat regeringspropaganda vilket en statlig myndighet inte ska göra. Men det är inte första gången verket anklagats för detta.

För femton år sedan genomförde Skatteverket en uppmärksammad och kritiserad kampanj för att få ungdomar att inte jobba svart. Kampanjen var framgångsrik då ungdomarnas attityder till svartjobb ändrades. Dessutom fick kampanjen flera utmärkelser, bl.a. reklambranschens "Nobelpris" - Guldägget.

Kampanjen startade ett valår och pågick i ytterligare två år. Den anklagades av borgerliga politiker för sossepropaganda och ledde bl.a. till en statlig utredning som undersökte myndigheters samhällsinformation visavi propaganda.

Innan vi drog igång kampanjen bjöd vi in de politiska partiernas ungdomsförbund för att förklara och diskutera upplägg, målsättning och målgrupp. Vi befarade nämligen att den skulle kunna missuppfattas. Av alla inbjudna ungdomsförbund dök bara moderaternas MUF upp. Sic!

Trots det körde vi igång kampanjen och tog den kritik och den debatt den gav upphov till. Men till skillnad från det nu aktuella citatet från verkets webbplats var inte svartjobbskampanjen partipolitisk, även om en del borgerliga politiker ansåg det.

Att hacka på statliga myndigheter har alltid varit en borgerlig paradgren, men den nu framförda kritiken anser jag dock befogad. Jag undrar om generaldirektören (känd för att peta i allt han kommer åt) har godkänt formuleringen på verkets webbplats?

Jag är inte ensam om att tycka så

Jag ska börja med att citera ett stycke ur ledaren i dagens DN: "I svensk ekonomi finns för få arbetstillfällen i den låginkomstkategori som Moderaterna har i åtanke. Problemet är lönenivåerna, inte formerna för anställningen".

Detta som apropå till moderaternas senaste förslag om en ny anställningsform för "första jobbet", allt i syfte att få in nya nysvenskar m.fl. i arbete.

Att det krävs låglönejobb för att minska arbetslösheten hos o- och lågutbildade nya och gamla svenskar har jag hävdat många gånger här på min blogg. Jag tror de flesta politiker fattat detta men få vågar bli konkreta då de riskerar att stöta sig med facket och vänstern.

Jag är inte ensam om att tycka att Sverige behöver låglönejobb.

Så en sak till. Redan för snart tre år sedan (20 augusti 2012) skrev jag ett inlägg på min blogg där jag tyckte att KD kunde ta en tredje ståndpunkt i invandrings- och integrationspolitiken, dvs. mellan SD på ena sidan och MP och övriga invandringspositiva partier på andra sidan. I ett inlägg den 1 juli i år tog jag upp ämnet igen; då apropå KD:s nya partiledares tal i Almedalen.

I SvD finns idag en debattartikel, skriven av en student vid Försvarshögskolan. Han har samma syn som jag, dvs. att KD borde ta en tredje väg. Han menar att SD har blivit ett missnöjesalternativ för högerkonservativa väljare. Moderaternas liberala syn på invandringen har skapat ett ideologiskt vakuum som SD har fyllt.

I debattartikeln skriver han att KD bör lämna Alliansen och Decemberöverenskommelsen (DÖ) och stå för en egen konservativ invandringspolitik. Då skulle SD kunna desarmeras och tappa sympatisörer.

Även på den här punkten är jag alltså inte ensam att tycka så.

Här hittar du hans debattartikel: http://www.svd.se/kd-bor-ga-sin-egen-vag-utan-alliansen

Att handla billigt blir ofta dyrt

Jag har druckit te sedan jag var nästan nyfödd. Att jag började tidigt som tedrickare berodde på att jag inte tålde mjölk, varken den från mejeriet eller min moder. Jag höll på att dö. Så här nästan 70 år senare har jag förstått att jag förmodligen var laktosallergisk på något vis. Läkarvetenskapen var inte så kunnig då som nu.

Sen har jag fortsatt att ha te som min favoritdryck till frukost. Och alltid det svarta vanliga frukostteet utan smaktillsatser. Plain English Breakfast Tea, alltså. Det som Lipton säljer i gula förpackningar, se bilden.

När jag är på hotell för att äta frukost så finns det ofta en trälåda med tepåsförpackningar av olika slag. Teer med smak. Det kan vara allt möjligt konstigt, från det vanliga bergamottsmakande Earl Gray till teer med fantasifulla frukt- och örtsmaker. Ofta saknas vanligt English Breakfast Tea. Förmodligen för att de flesta vill ha det. Så därför tar jag alltid med egna tepåsar med riktigt svart välsmakande frukostte när jag ska bo på hotell, såväl inom som utom landet. För säkerhets skull, liksom.

Men ungdomen verkar gilla det smaksatta teet. Så det hela är väl en generationsfråga. Likadant med bordsvatten på flaska. Jag avskyr allt smaksatt bordsvatten. Det är som en dålig läskedryck. Nä, Loka Original ska det vara för min del!

Åter till teet ovan. För en tid sedan besökte jag en lokal liten butik i Sollentuna vid Malmvägen, mest frekventerad av de därstädes boende nysvenskarna, fylld av konstiga varor jag saknar kännedom om. Men där fann jag en halvkilosförpackning med mitt Liptonska favoritte för en femtiolapp. Motsvarande mängd från  ICA i mindre förpackningar är mycket dyrare i inköp.

Idag smakade jag på innehållet i halvkilopåsen. Fy fan! Det var odrickbart. Det tillagade teet gick direkt i slasken och påsens innehåll i den bruna återvinningspåsen under diskbänken. Sen tog jag fram en ICA-inhandlad mindre förpackning av Liptons frukostte och jämförde.

Vid första anblicken såg förpackningarna likadana ut. Men på påsen från ICA stod de med litet svårläst typsnitt "Finest Blend. Quality No 1". Det gjorde det inte på halvkilosförpackningen från den nysvenska butiken. Där hade vi skillnaden! Alltså. Läs noga på förpackningen innan du handlar något som har lågt pris.

Sens moral: Att handla billigt blir ofta dyrt.

Jag blir trött på allt hälsosamt

Jag brukar gå på gymmet två gånger i veckan och känner mig nöjd och nyttig.  En sån person kallas nedsättande för "aktiv soffpotatis", enligt en veckotidning. Det är i alla fall bättre än att inte röra sig alls. Men det räcker inte. Man ska röra sig jämt!

Jag är dock inte alltid helt och hållet en "aktiv soffpotatis" utan försöker röra mig mera än enbart vid besöken på gymmet, t.ex. genom att promenera de gymmfria dagarna. Frågan är om det räcker?

Jag blir så trött på allt hälsosamt. Hela tiden ska man äta nyttigt (och det som är nyttigt är inte alltid gott). Man ska skippa pilsner, vin och snapsen till sillen. (Röka är inte att tänka på.)  Man ska sova ordentligt. Man ska vara i rörelse för jämnan. Upp och ned. Stillasittande verkar vara livsfarligt!

Och allt detta för vaddå? Jo, för att kanske förlänga livet ett år eller två. Varför inte ställa in sig på att slutet kommer vid 82 i stället för vid 85 och äta och dricka gott och få vara en soffpotatis?

PS. För övrigt kan man bli överkörd på ett övergångsställe eller få en tegelpanna i huvudet - trots att man sovit gott, varit helnykter, rökfri och sprungit maraton fler gånger.