Detta gjorde jag mer eller mindre vid sidan av mitt ordinarie jobb som informatör och senare informationsdirektör. Det mesta av tidningsjobbet utförde jag på fritiden. Att göra tidning var den arbetsuppgift jag gillade allra mest. Ingen byråkrati (jag var även ansvarig utgivare), ingen administration, bara kreativt skapande. Resultatet var en produkt som doftade trycksvärta och gick att fysiskt ta på. Mina sista fem år på verket fick jag tyvärr inte göra tidning längre.
I början av min interna tidningsbana intervjuade jag en avdelningschef som avgick med pension. Han hade haft sitt jobb hela livet och dessutom efterträtt sin far, som haft samma jobb tidigare. Ganska unikt. Det blev en hyfsad artikel. Men det jag inte anade var att jag sedan blev tvungen att intervjua och i artikelform presentera massor av avgående chefer.
Redan ett halvår innan vederbörande skulle gå i pension blev jag kontaktad om en tid för intervju. Jag suckade. De flesta chefer hade varit rätt slätstrukna byråkrater utan att ha något av större intresse att dela med sig av.
Att sitta en halvdag och lyssna på en sådan avgående chef var tröttande. Att sedan försöka få ihop en artikel var inte lätt. Det fanns inget att hänga upp den på. Det svåraste var att få till en lockande rubrik. I enstaka fall hände det i alla fall. Intervjuobjektet kunde mitt i snömoset plötsligt komma med en detalj som var intressant. Jag log invärtes: där kom rubriken! Jag är i hamn. Men så var det tyvärr inte alltid.
Sen skulle gubben (det var främst manliga chefer den här tiden) fotograferas. Jag minns en chef som mycket bestämt bara ville fotograferas från ena sidan. Varför, begrep jag inte. Han såg ju likadan ut på båda ansiktshalvorna. Det blev en tråkig bild på gubbe bakom skrivbord. Bara två varianter förekom. Med eller utan telefonlur i handen.
Jag hade, i likhet med många "riktiga" journalister, ingen direkt utbildning för det här jobbet utan var självlärd. Det gick bra. Men inte alltid när det gällde fotografering.
När finansminister Göran Persson i mitten av 1990-talet besökte Skatteverket i Solna var det stor uppställning och nervositet. Jag var givetvis i farten med kameran i högsta hugg och tog massor med bilder. Det blev självklart en artikel i tidningen - med bilder.
När tidningen kom ut och jag bläddrade fram till Persson-artikeln fick jag en chock. Jag hade i upphetsningen missat att ha koll på bakgrunden när jag tog porträttet på honom. Och dessutom missat samma sak när jag sedan valde bild till artikeln i tidningen.
Här nedan ser du hur bilden blev. Persson har fått älghorn! Det stod nämligen en stor krukväxt precis bakom honom. (Så här efteråt blev det ju ganska kul.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar