Svarsservicen varierar stort

Det händer då och då att jag får anledning att via mejl kommunicera med olika myndigheter och även med politiker. Hur länge det dröjer innan jag får svar (om jag över huvud taget får svar) varierar stort.

När jag mejlat en myndighet och det gått en vecka eller mer brukar jag skicka ett nytt mejl och be om diarienummer på mitt ärende samt uppgift vem som handlägger det. Då brukar jag med vändande mejl få en reaktion, även om det inte alltid är svaret på min fråga. Förmodligen tror de att det är en rättshaverist de råkat ut för (vilket kanske är sant?).

Ibland händer det att jag tvingas vända mig till myndighetens pressekreterare och den vägen försöka får ett svar. Om jag då skriver under med "redaktör" brukar svaret komma snabbt.

Jag har även trakasserat politiker i min hemkommun. För något år sedan skrev jag till dåvarande kommunalrådet Gabrielsson och klagade över sophanteringen. Han svarade inom någon dag, dessutom med ett trevligt och uttömmande svar. Ett stort plus till honom! (Och detta trots att han är bördig från gnällbältet, dvs, samma hemstad som jag, Örebro,)

Min hemkommun Sollentuna är hårt miljöskadad av Uppsalavägen, såväl när det gäller ständigt buller som luftföroreningar. Centerns starka kvinna i kommunen Anna Myrhed har stuckit ut hakan och krävt att motorleden ska överdäckas mellan Helenelund och Häggvik. Övriga partier är emot, även om de så smått börjat svänga, då de märkt att folket är för en överdäckning samt att det är val i höst. Deras invändning har varit att det blir för dyrt, minst en miljard per kilometer.

Detta håller inte min tekniskt bevandrade kompis Janne S med om. Han har kommit med ett eget förslag, som är mycket billigare att genomföra. Det har han redovisat i en PM, som han mejlat till Anna Myrhed. Även jag och ytterligare en gemensam kompis undertecknade mejlet till henne.

Anna Myrhed fick brevet den 6 januari. I dag är det den 20 januari. Inte ett ljud har hörts från henne , trots att hon på kommunens webbplats under rubriken "Fråga Anna Myrhed" har skrivit " Jag läser ditt brev så fort som möjligt". Det kan ju förstås bero på att hon är på långsemester eller långtidssjuk, men det tror jag inte. Hon kunde bara skickat ett kort mejl och skrivit någon rad för att visa att hon fått mejlet.

Det är val i höst. Även till kommunen. Valår brukar politikerna motvilligt visa sitt intresse för oss och ge sken av att lyssna. Men det kanske är för tidigt. Det brukar vara först i augusti de börjar duttandet med oss. Cyniskt? Ja, kanske, men sant.

Pensionen har minskat

Jag är pensionär. Den s.k. bromsen har slagit till i år, vilket medfört att min allmänna pension och min tjänstepension har minskat med 1,5 % - netto (dvs. det jag får ut efter skatteavdraget).

Om jag i stället hade fått ut min pension som "lön" hade min nettoinkomst ökat med 1 %, tack vare det senaste jobbskatteavdraget.

Tja, vad ska man säga om det? Är det rättvist? Pension kan ju betraktas som uppskjuten lön, menar många, och då borde den beskattas som lön.

Nu har jag en hyfsad pension så jag klagar inte. Bara konstaterar fakta.

PS. Jobbskatteavdragen innebär att en person som jobbar och tjänar i lön lika mycket som jag har i sammanlagd pension får ut 2 500 kr mer per månad efter skatt. Denna skillnad kommer säkert att bestå för ingen politiker vill nog ändra på det. På tio år blir det 300 000 kr.

(S) vill minska antalet statsanställda

Många vanliga människor (de som jag brukar kalla "Svenne och Irma") tror att antalet statliga byråkrater är enormt stort i vårt land och att det går att spara mycket pengar där. Den uppfattningen är inte helt ovanlig. Även nära vänner till mig torgför den då och då.

Tydligen tror vår nästa finansminister det också. Sossarnas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson har lovat att skära bort 10 miljarder från landets största statliga myndigheter om hon vinner valet i höst. Det är ett valfläsk som sannolikt går hem hos "Svenne och Irma" runt om i landet.

De största myndigheterna är Försvarsmakten, Polisväsendet, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Skatteverket. Fru Andersson vill alltså ha färre soldater, poliser m.m.

Antalet statsanställda förra året var 243 340 - en minskning med ca 20 000 sedan 1990 (263 855). All jobbtillväxt de senaste decennierna har skett i den privata sektorn även om man räknar med den kommunala och landstingskommunala delen; alltså har hela offentliga sektorn minskat.

Trots de effektiviseringar som skett de senaste decennierna vill Magdalena Andersson minska pengarna till de statliga myndigheterna. Andra statliga delar som är bolag eller affärsverk drabbas inte. De 10 miljarder hon pratar om motsvarar minst 10 000 anställda, vilket motsvarar lite drygt 4 % av alla statstjänstemän- och dito kvinnor.

Min gamla myndighet Skatteverket har i hela landet lite mer än 9 700 anställda och där motsvarar 4 % nästan 400 personer. Det går säkert att knapra in det antalet. För 25 år sedan hade dåvarande Skatteverket ca 15 000 anställda. Så visst går det att minska personalen. Men vilka blir konsekvenserna?

Flera myndigheter tillförs dessutom med jämna mellanrum nya arbetsuppgifter och då oftast utan ökade resurser. Skatteverket har drabbats av detta flera gånger.

När det gäller Skatteverket är situationen lite annorlunda än för andra myndigheter. Varje anställd på verket drar nämligen in mycket mer pengar än vad kostnaden är per anställd. Den granskning som verket gör av skattebetalarnas inkomster m.m. betalar sig med stor råge. Det är dock ett argument som verket alltid valt att inte nyttja i anslagsdiskussionerna med Finansdepartementet och politikerna. Varför man inte gör det har jag aldrig förstått.

Magdalena Andersson satt några år som överdirektör på Skatteverket innan hon blev en av sossarnas toppfigurer. På verket gjorde hon inte mycket väsen av sig. Kan det vara så att hennes erfarenhet av sitt eget jobb där medfört att hon tror att det går att spara på de statliga myndigheterna?

Hon har lyft fram Danmark som exempel där många miljarder kunnat sparas, bl.a. genom billigare lokaler för statliga myndigheter. Många statliga myndigheter i Sverige att lagts samman, slimmats och bytt lokaler för att få mindre antal kvadratmeter per anställd. Skatteverket i Storstockholm har gjort det och nyligen även Försäkringskassans huvudkontor. Det är ju inte säkert att det skett i Danmark i samma utsträckning. Jämförelsen kanske haltar?

Magdalena Andersson menar också att personalminskningen ska ske genom naturlig avgång. Men även det innebär att antalet statliga jobb minskar; jobb som kanske några i dag arbetslösa skulle kunna ta.

(PS. Apropå naturlig avgång... Det trodde jag var när tågen gick i tid eller när maginfluensan slår till.)  :-)

Gamlifieringen är oundviklig

I dag när jag kom till gymmet tog jag som vanligt på mig mina shorts och min t-tröja. Jag hissade upp byxorna i midjan och stoppade noggrant ned t-shirten. Efter avslutat pass läste jag i Friskis & Svettis tidning "Friskispressen" att så får man absolut inte göra. Kortbyxan ska hänga längre ned på höften och t-shirten ska vara lös och ledig utanför byxan - absolut inte nedstoppad i den!

Min son som är 33 år hade köpt ett par jeans som hans sambo dömde ut som gubb-byxor. Alltså fick jag ta över dem.

Min svärfar löste korsord på lördagarna. Detta ansåg jag vara totalt meningslöst. Ödsla tid på sånt larv! Nu sitter jag själv där - varje dag - tillsammans med hustrun och löser korsord.

Jag har en pendyl i köket och pelargonier i fönstret. Men än så länge har jag ingen rollator eller rutig gubbkeps eller för korta gabardinbyxor. Men de kommer säkert de också.

Gamlifieringen är oundviklig. Alla kommer att drabbas av den bara åren får gå. Suck!

Halsbrytande finsk spaningsflygning 1942

Jag läser just nu en bok som heter "Bakom röda arméns linjer" av Mikko Porvali. Den handlar om de finska fjärrpatruller som opererade bakom ryssarnas linjer i slutskedet av kriget 1944. I boken redovisas en häpnadsväckande händelse med ett finskt spaningsflyg i början av fortsättningskriget. Här är berättelsen i något redigerad form.

I augusti 1942 sändes flygföraren fänrik Pentti Mannermaa och navigatören löjtnant Paavo Kahla ut på ett spaningsuppdrag i en Fokker. De blev utsatta för ryssarnas beskjutning och en gevärskula gick in i planet och träffade föraren Mannermaa i hjärtat. Han dog omedelbart men hans händer och fötter stannade kvar i samma position, vilket gjorde att planet fortsatte flyga framåt som inget hänt.

Navigatören Kahla som satt baktill i planet på skyttens plats märkte att något allvarligt hänt föraren. Kahla hade fallskärm men ville inte hoppa och hamna i ryssarnas händer då han befann sig 15 mil in på fientligt område. Dessutom trodde han att Mannermaa bara sårats och ville hjälpa honom.

Kahla beslöt sig därför - i luften under färd och under beskjutning av ryskt luftvärn - att via vingen försöka klättra över till Fokkerns förarkabin. Han tog sig ut på vingen och med hjälp av sin kniv började han öppna förarkabinen. Men fallskärmen öppnade sig och han tvingades ta av sig den. Kahla klättrade in i kabinen och tråcklade sig ned i förarens knä och lossade försiktigt hans grepp om styrspaken.

Planet tappade höjd men Kahla lyckades räta upp det. Mannermaas fötter var fortfarande på pedalerna och först då upptäckte Kahla att föraren var död. Kahla lyckades styra planet mot hemflygfältet och landa. Planet slog runt vid landningen, men Kahla klarade sig.

Snacka om finsk sisu!

PS: Vad hände sedan? Jo, Kahla skulle hemförlovas som flygare den 23 oktober 1944 när fortsättningskriget hade slutat. Samma dag gjorde han en spaningsflygning i de retirerande tyskarnas rygg, men blev nedskjuten. Hans kvarlevor hittades våren 1945 av en renskötare på fjället Aakenustunturis.

Konsten att handla mat

Jag har under drygt sextio års tid fått en viss vana att handla hem maten till familjen. Det beror på att min mamma, som jobbade i affär och kom hem sent, överlät den sysslan på mig redan i sjuårsåldern. Sedan har jag fortsatt av bara farten, vilket min hustru inte har något emot att jag gör.

Som liten gosse lärde jag mig skillnaden på märgpipa och högrev och slog tanterna i köttdisken med häpnad. Jag har under årens lopp även fått viss teknik att köra kundvagn och köa vid kassan.

Grundförutsättningen för ett effektivt besök i snabbköpet är en väldisponerad inköpslista. Om jag skulle gå och handla utan lista och dessutom vara hungrig... ja, då skulle det bli dyrt!

Listan ska vara uppställd efter den runda jag tar i affären. I min affär börjar jag med grönt och frukt och avslutar med mjölk, bröd och allra sist tekniska artiklar, typ tvål och tandkräm. Däremellan kommer allt annan i en viss ordning.

Kundvagnen ska vara lättkörd, gnisselfri och oskadd i övrigt. Jag kör vagnen i de breda gångarna och gör snabba utflykter - utan vagn - till de diskar och gondoler jag måste besöka. Många som handlar kan för sitt liv inte släppa greppet om sin vagn utan håller krampaktigt i den och spärrar därför ett par meter hyllor, t.ex. vid mjölkdisken.

Sedan gäller det att kolla "bäst-före-datum" på alla varor. Gräver jag lite längre in på hyllan hittar jag oftast färskare varor med längre hållbarhet. Jag följer min inköpslista slaviskt och tackar alltid nej till provsmakningar, extraerbjudanden och andra lockelser. När jag sedan kollar kvittot ser jag nästan alltid att jag ändå lyckats få med några varor med extrapris utan att ha vetat om det i förväg.

Det svåraste momentet kommer näst sist, nämligen att välja rätt kassa.

Ja, jag handlar på traditionellt sätt - alltså inte med den elektroniska prisavläsningsmanicken som skulle tvinga mig att själv läsa av alla varor och dessutom väga och prisetikettera frukt och grönt. Eftersom jag normalt handlar när det är lite folk i butiken skulle självavläsningen inte ge mig någon tidsvinst eftersom det tar tid att väga och prismärka. Dessutom är butikens bonus till mig för att göra kassörskans jobb alldeles för liten.

Alltså går jag till en bemannad kassa. Ska jag välja den med kortast kön? Eller den med kunder som har minst varor i sina korgar eller vagnar? Eller den kassa som har den mest erfarna och snabbaste kassörskan?

Jag bryr mig sällan om att vara taktisk vid val av kassa och kassörska. Det beror på att det finns så många osäkra faktorer som jag inte kan styra.

Kunden före mig kanske ska betala med ett kort som inte funkar. Eller har glömt sin kod. Den erfarna kassörska jag valt kanske blir avbytt av en grön praktikant innan det blir min tur. Kvittopappret kanske tar slut och ny rulle måste sättas dit. En vara kanske inte är prismärkt och kassörskan måste ringa och fråga efter priset. Under årens lopp har jag upplevt allt strul som kan hända i en snabbköpskassa.

Det sista momentet är att plocka upp varorna i rätt ordning på bandet. Tunga först, lätta och omtåliga sist. Och att dessutom vända prismarkeringen åt rätt håll så kassörskans avläsning går snabbare. Plus att alltid ha med egna väskor eller kassar.

Låter det tråkigt att handla på det här sättet? Kanske det. Det är en läggningsfråga.

Det absolut sista momentet är att köra varuvagnen genom köpcentret till bilen. Det går mycket lättare att köra en tung varuvagn om man går vid sidan av och balanserar och skjuter den framåt med ena handen i ett grepp upptill på vagnens långsida. Pröva får du se själv!

Klarar vi att prata öppet om invandring?

I mitten av december förra året hade DN en helsidesannons för boken "Invandring och mörkläggning", skriven av professorn Karl-Olov Arnstberg och journalisten Gunnar Sandelin. Annonsen bestod mest av några citat från boken med statistik om invandringen och dess konsekvenser.

Detta fick många att gå i taket, framför allt i de sociala medierna. Annonsen ansågs rasistisk och flera uppgav att de skulle sluta prenumerera på DN. Annonsen väckt min nyfikenhet och jag köpte boken. Och läste den. Nästan 400 sidor.

Visst, den tar i stort sett bara upp invandringens negativa och problematiska sidor. Den redovisar mängder av officiell statistik och rapporter men även uttalanden av olika tyckare i ämnet.

Anledningen till att författarna skrev boken är den tystnad som råder i landet när det gäller att lyfta fram invandringens negativa konsekvenser (för sådana finns givetvis). Enligt boken beror mediernas tystnad på att en stor del (41 %) av journalisterna är miljöpartister. När det gäller journalisterna i statsradion och statstelevisionen är miljöpartisterna i majoritet.

Miljöpartiet är det mest invandrarvänliga partiet och vill ha fri invandring, helt öppna gränser, inget försörjningskrav för nyanlända utan högre bidrag och utökat stöd till dem i stället m.m. Alltså förekommer det mest positiva saker om invandringen i våra medier.

Det stora problemet är de invandrare som kommer från länder utanför Europa, bl.a. från Somalia. Sverige tar emot flest somalier av alla länder i Europa. En majoritet av dem är antingen analfabeter eller lågutbildade och kommer därför aldrig att integreras i Sverige. Dessutom är klanen viktigare för dem än staten eller samhället. Allt enligt boken.

Islam breder ut sig och på sikt kan sharialagar komma att tillämpas även i Sverige, vilket nu sker i Storbritannien och till viss del även i Danmark. Den ökande islamiseringen kommer att drabba våra barnbarn och deras barn.

Många kommuners ekonomi drabbas hårt av invandringen. En majoritet av försörjningsstödet (f.d. socialbidrag) som betalas ut går till invandrare, trots att de är en minoritet av befolkningen i kommunen.

Befolkningsökningen i Sverige de senaste tio åren är drygt en halv miljon, varav endast 30 000 är etniska svenskar. Resten är invandrare. Ca 90 % av alla asylsökande saknar identitetshandlingar och har dessutom kommit hit med hjälp av flyktingsmugglare. Mångas identitet går därför inte att fastställa och de ljuger om sina skäl att få asyl, om sitt ursprung, sin ålder m.m. Detta vitsordas även att handläggare vid Migrationsverket, som uttalar sig i boken.

Ja, boken är full av negativa konsekvenser av "massinvandringen" och mycket fakta grundar sig på officiell statistik och officiella utredningar. Den som inte gillar Sveriges invandrings- och integrationspolitik får verkligen vatten på sin kvarn. Den som reservationslöst är för invandring kanske får en mer nyanserad bild?

Jag har även läst en annan bok om invandring. Den heter "Invandrare - vi behöver dem" av engelsmannen Philippe Legrain, som är skribent, konsult m.m. Han behandlar invandringen ur ett globalt perspektiv och lyfter fram de stora fördelarna.

Invandrare har två stora kvaliteter: de är företagsamma och hårt arbetande, vilket beror på att de också är utvandrare. Det krävs mod och företagsamhet för att ta sig till ett främmande land. De är dessutom yngre och vältränade.

Samtidigt som många länder gör det lättare för varor och kapital att röra sig över gränserna försvårar man den fria rörligheten för människor. USA sätter upp stängsel mot Mexiko, Spanien bygger murar runt sina enklaver i Nordafrika, Australiens flotta stoppar invandrare liksom även EU:s gränskontroll.

Legrain menar att vinsterna av en friare global migration är enorma och jämför med den globala handeln, som lett till stora välståndsökningar i både rika och fattiga länder. Om gränserna togs bort skulle världsekonomin fördubblas. En friare internationell migration skulle omgruppera arbetskraften dit den behövs mest. Det skulle ge enorma ekonomiska vinster till världen som helhet.

Invandrare från fattiga länder som flyttat till rika länder skickar hem pengar - gissningsvis 400 miljarder USD (sannolikt mer) - till sina anförvanter i hemlandet. Migrationen ger alltså ett riktad bistånd, viket är mycket mer verkningsfullt än det traditionella biståndet från rika till fattiga länder.

Varför stänger vi våra invandrare ute? Det som tvingar dem att lämna sina länder - önskan om ett bättre liv för sig och sina barn, rädslan för umbäranden, förföljelse och död - kommer inte att försvinna. Eftersom vi inte vill släppa in dem kommer de hit illegalt och människosmugglarna kommer fortsätta att tjäna pengar på dem.

Utan invandringen skulle Europas befolkning ha minskat. Den utlandsfödda befolkningen i Europa har ökat från 19 till 51 miljoner mellan åren 1970-2010. Om invandringen till Europa upphörde skulle befolkningen sjunka kraftigt fram till år 2050.

Dagens invandring är inte enkelriktad, som den var förr. Människor rör sig över jorden i alla möjliga riktningar. Migrationen är mindre permanent och den som en gång flyttat gör det ofta igen. Nästan alla migranter flyttar av ekonomiska skäl, vilket även gäller de papperslösa. Bara att fåtal är flyktingar. (Sverige och Frankrike är annorlunda eftersom de tar emot en stor andel flyktingar, jämfört med andra västländer.)

Invandrarna behövs för att utföra de jobb som de välmående i de rika länderna inte vill ta. Dessutom gör det de till en lägre kostnad. Många invandrare har "lyckats" i sitt nya land och som exempel nämner Legrain att många it-företag i Silicon Valley har grundats av invandrare.

Att invandrare flyttar till ett annat land för att leva på bidrag håller inte Legrain med om alls. Det är de mest företagsamma som flyttar och de tappar inte sitt "driv" i det nya landet. De tjänar mer på att arbeta än att leva på bidrag. De startar från botten, ekonomiskt och socialt sett. De vill skapa en bättre framtid för sig och sin familj.

Invandringen hjälper till att minska den hotande pensionskrisen. Att fler infödda än invandrare har jobb beror, enligt Legrain, inte på att invandrare är lata utan på diskriminering, ojämlikhet och rådande arbetsmarknadsregler. Det är fel att skylla den höga arbetslösheten på invandrarna själva. En undersökning (B. Carlsson, Lunds universitet) visade att likartade somalier som kom till svenskbygderna i Minnesota klarade sig bättre än de som kom till Sverige. Det skulle tyda på att problemen finns hos de svenska institutionerna och inte hos karaktären hos somalierna.

Phillippe Legrains bok är också tjock, drygt 400 sidor (och är rätt seg att läsa) men den är intressant då den lyfter fram invandringens positiva sidor, globalt sett. För den som vill få argument för invandring är den nyttig.
- - - -
Sverige är har blivit ett mångkulturellt invandrarland, vilket vi inte kan ändra på. Däremot kan vi prata mer öppet om invandringen och kanske mer om det som är problematiskt än det som är positivt? För problem finns, som inte diskuteras öppet, vilket skapar grund för rasism och främlingsfientliget.

På DN:s ledarsidor idag (2014-01-04) skriver journalisten m.m. Richard Swartz en kolumn om Pisa-undersökningen och ungdomars förmåga, men avslutar så här:

"Men skulle vad som gäller för skolelever gälla också för de invandrare som kanske är analfabeter, utan erfarenhet av en modern arbetsplats? Som kanske inte kan eller vill lära sig svenska, följaktligen inte heller delta i det demokratiska samtalet? Och hur långt tid tar det för en solidaritet som hittills kanske inte sträckt sig längre än till den egna familjen eller klanen att omfatta ett helt anonymt samhälle? Hur gör vi för att integrera sådana människor?

Detta slags frågor tror jag många svenskar ställer sig och att de känner sig kränkta när de får skrivet på näsan att det rör sig om rasistiska eller främlingsfientliga frågor. Men hur ska man kunna ta upp dessa och liknande om vad man säger uppfattas som om det betydde något helt annat? Långt ifrån alla som vill diskutera invandringen är förklädda rasister; det är inte ens troligt att de är emot invandring eller asyl åt dem som behöver det. Men de vill öppet kunna diskutera dess omfattning och villkor.

Hur mycket invandring behöver och klarar välfärdsstaten? Har vi för mycket invandring?  Eller för litet? Själv vet jag inte. Men att i godhetens namn misstänkliggöra dem som undrar kan vara att driva onödigt många i armarna på Jimmie Åkesson." Slut citat.

Jag håller med Richard Swartz till 100 %.