Konsten att handla mat

Jag har under drygt sextio års tid fått en viss vana att handla hem maten till familjen. Det beror på att min mamma, som jobbade i affär och kom hem sent, överlät den sysslan på mig redan i sjuårsåldern. Sedan har jag fortsatt av bara farten, vilket min hustru inte har något emot att jag gör.

Som liten gosse lärde jag mig skillnaden på märgpipa och högrev och slog tanterna i köttdisken med häpnad. Jag har under årens lopp även fått viss teknik att köra kundvagn och köa vid kassan.

Grundförutsättningen för ett effektivt besök i snabbköpet är en väldisponerad inköpslista. Om jag skulle gå och handla utan lista och dessutom vara hungrig... ja, då skulle det bli dyrt!

Listan ska vara uppställd efter den runda jag tar i affären. I min affär börjar jag med grönt och frukt och avslutar med mjölk, bröd och allra sist tekniska artiklar, typ tvål och tandkräm. Däremellan kommer allt annan i en viss ordning.

Kundvagnen ska vara lättkörd, gnisselfri och oskadd i övrigt. Jag kör vagnen i de breda gångarna och gör snabba utflykter - utan vagn - till de diskar och gondoler jag måste besöka. Många som handlar kan för sitt liv inte släppa greppet om sin vagn utan håller krampaktigt i den och spärrar därför ett par meter hyllor, t.ex. vid mjölkdisken.

Sedan gäller det att kolla "bäst-före-datum" på alla varor. Gräver jag lite längre in på hyllan hittar jag oftast färskare varor med längre hållbarhet. Jag följer min inköpslista slaviskt och tackar alltid nej till provsmakningar, extraerbjudanden och andra lockelser. När jag sedan kollar kvittot ser jag nästan alltid att jag ändå lyckats få med några varor med extrapris utan att ha vetat om det i förväg.

Det svåraste momentet kommer näst sist, nämligen att välja rätt kassa.

Ja, jag handlar på traditionellt sätt - alltså inte med den elektroniska prisavläsningsmanicken som skulle tvinga mig att själv läsa av alla varor och dessutom väga och prisetikettera frukt och grönt. Eftersom jag normalt handlar när det är lite folk i butiken skulle självavläsningen inte ge mig någon tidsvinst eftersom det tar tid att väga och prismärka. Dessutom är butikens bonus till mig för att göra kassörskans jobb alldeles för liten.

Alltså går jag till en bemannad kassa. Ska jag välja den med kortast kön? Eller den med kunder som har minst varor i sina korgar eller vagnar? Eller den kassa som har den mest erfarna och snabbaste kassörskan?

Jag bryr mig sällan om att vara taktisk vid val av kassa och kassörska. Det beror på att det finns så många osäkra faktorer som jag inte kan styra.

Kunden före mig kanske ska betala med ett kort som inte funkar. Eller har glömt sin kod. Den erfarna kassörska jag valt kanske blir avbytt av en grön praktikant innan det blir min tur. Kvittopappret kanske tar slut och ny rulle måste sättas dit. En vara kanske inte är prismärkt och kassörskan måste ringa och fråga efter priset. Under årens lopp har jag upplevt allt strul som kan hända i en snabbköpskassa.

Det sista momentet är att plocka upp varorna i rätt ordning på bandet. Tunga först, lätta och omtåliga sist. Och att dessutom vända prismarkeringen åt rätt håll så kassörskans avläsning går snabbare. Plus att alltid ha med egna väskor eller kassar.

Låter det tråkigt att handla på det här sättet? Kanske det. Det är en läggningsfråga.

Det absolut sista momentet är att köra varuvagnen genom köpcentret till bilen. Det går mycket lättare att köra en tung varuvagn om man går vid sidan av och balanserar och skjuter den framåt med ena handen i ett grepp upptill på vagnens långsida. Pröva får du se själv!