30 augusti 2011

En olycka jag minns

SvD skriver idag att Sverige har dålig beredskap mot tågolyckor. Fram till 1950-talet var det gamla trävagnar som skapade förödelse vid en tågkrasch. Nu har vi vagnar av stål och det medför annorlunda scenarion. Men det är främst lösa föremål och inredningen i vagnarna som skapar problem nu för tiden vid en olycka.

Jag minns en tågolycka. Det var den 20 februari 1965, Jag var med min farsa i Skultorp utanför Skövde och hälsade på en bondgård där jag tio år tidigare varit sommarbarn. Vi hörde sirener från ambulanser hela dan och undrade vad som hänt. Dagen efter när vi skulle ta tåget hem till Örebro såg vi ...

Ett snälltåg hade av misstag (lokföraren körde mot rött) kommit i full fart in på ett sidospår vid stationen i Skultorp där det stod ett stillastående persontåg. Kraschen blev fruktansvärd. Tio personer omkom och över 50 skadades. De flesta omkomna satt i persontågets näst sista vagn - en trävagn - som krossades av den sista vagnen, som var av metall.

Det var februarilov och gamla trävagnar hade plockats fram för att klara tågtrafiken då det gick många extratåg till fjällen som krävde vagnar. Trävagnar var livsfarliga att åka med. Det visste farsan för han jobbade på SJ:s vagnverkstad i Örebro.

Trävagnarna som kom in för översyn på verkstan var genomruttna. Trävirket var så dåligt att det inte ens gick att fästa en skruv i det. Man fick ta hammaren och spika i skruvarna för att få dem att fastna. Vagnarna målades för att dölja bristerna och skickades ut i trafik igen. Man kan undra om SJ hade något ansvar?

När vi åkte tåg såg farsan alltid till att vi åkte i en stålvagn.

27 augusti 2011

Veteraner besökte förankrad fullriggare


För några dagar sedan var ett 20-tal veteraner med ett förflutet på Skatteverkets huvudkontor på Skeppsholmen i Stockholm. Målet var fullriggaren "af Chapman" som byggdes 1888 i England. Fartyget, som ägs av Stockholms stad, renoverades vid Musköbasen 2006-08. Det disponeras som vandrarhem av Svenska Turistföreningen (STF).

Veteranerna togs väl om hand av STF:s platschef Catharina Hård af Segerstad som berättade om skeppet och tog dem på en intressant rundvandring i skeppets inre. Besöket avslutades med fika på däck.

Fartyget kom i svensk ägo 1915 och användes som skolfartyg av rederibolaget Transantlantic och det hette då "G D Kennedy". Flottan tog över 1923 - döpte om det till "af Chapman" efter den kände skeppsbyggaren på 1700-talet - och använde det som övningsskepp. År 1947 köptes det av Stockholms stad och blev vandrarhem.

26 augusti 2011

En spruta - sen försvann artrosen!

För ett år sedan började jag få ont i ena knäet, som svullnade upp. Det blev värre och värre och till slut fick jag svårt att gå. Jag blev tvungen att uppsöka min familjeläkare som konstaterade att det var artros - vår vanligaste ledsjukdom som ca 8-10 % av alla i åldrarna 50-70 år drabbas av. Läkarens rekommendation var att käka paracetamoltabletter mot värken. "Skit också", tänkte jag. "Ska jag blir invalidiserad innan jag fyllt 65!"

Av en slump upptäckte min svägerska en annons i DN. Några läkare sökte "försökskaniner" som hade artros i ett knä och i övrigt var helt obehandlade. De skulle pröva att spruta in olika stora doser med hyaluronsyra i knäleden.

Jag anmälde mig, blev uttagen och fick en spruta i knäet. Hur stor dosen var visste jag inte eftersom testet handlade om att ge patienterna olika stora doser. Redan efter några dagar var jag bättre i knäet och efter en vecka var knäet smärtfritt, men fortfarande lite svullet. Nu har jag gått på uppföljning i nästan ett halvår, studien är avslutad och jag är helt återställd.

På min fråga om alla deltagande patienter blev helt smärtfria svarade läkaren att det var ungefär en tredjedel som blev det. En tredjedel blev något bättre och för en tredjedel ledde inte sprutan till någon förbättring alls. Resultatet kan ju bero på dosens storlek och att undersöka just det var ju syftet med projektet. När läkarnas utvärdering är klar ska jag få del av resultatet och även få veta hur stor dos jag fick. Jag hade alltså tur. På min fråga hur länge sprutan verkar svarade läkaren 1-2 år.

Jag är glad för varje dag som jag kan gå utan smärta.

PS. Läkemedlet som man sprutade in heter Durolane (kolla det gärna på Google) och används mest för att släta ut rynkor i ansiktet. I min knäled la sig preparatet som en smörjande stötdämpare.


25 augusti 2011

Snapsen ska vara rumsvarm

Jag har alltid hävdat att snapsen ska vara rumsvarm - inte iskyld och framtagen direkt från frysen! Smaken kommer fram bättre om snapsen är lagom varm/kall. Nästan alla som bjuder på snaps har den i frysen, något som jag kämpat mot i flera år.

Nu har jag fått rätt. I en bilaga till dagens morgontidning berättar snapsmästaren Jonas Odland följande:

"Att iskyla snapsen är en kvarleva från 1800-talet när brännvinet smakade finkel. En iskall snaps smakade då bättre eftersom smaken doldes och den kändes mindre oren. I dag när snapsen är ren och finkelfri så behövs inte iskylningen, den gör bara skada genom att dölja smaken av kryddningen. Jag dricker gärna min snaps rumstempererad eller kylskåpssval men aldrig kall från frysen"
.

Där fick ni. Ni som alltid envisas med att ha snapsen i frysen. Sluta med det. I alla fall om ni ska bjuda mig på snaps!

16 augusti 2011

Nu har polletten ramlat ned hos kassan

Medborgarnas förtroende för Försäkringskassan är uselt - i alla fall jämfört med Skatteverkets. Men nu har polletten ramlat ned hos kassan. Så här skriver man på Brännpunkt i SvD i dag: "Förtroende skapas inte genom kortsiktiga reklamkampanjer, utan måste förtjänas genom långsiktigt och mångsidigt arbete"

För skatteförvaltningens del började förändringsarbetet för 40 år sedan. Jag har haft förmånen att få vara med på den resan (och förhoppningsvis bidragit med något). Att det krävs långsiktighet är ett budskap som jag predikat vid många tillfällen - inte minst i mina kontakter med Försäkringskassan. Nu har man fattat.

Det är bara att önska kassan lycka till. Sen får vi se år 2050 hur man lyckats!

PS. Men reklamkampanjer ska man inte helt förakta - om de är bra. De kan faktiskt också tillfälligt bidra till ökat förtroende, som t.ex. den guldäggsvinnande antisvartjobbkampanj som Skatteverket genomförde 2002-04. Men för den långsiktiga förändringen krävs mer.

15 augusti 2011

När dottern fick ett piano

När dottern var liten flicka ville hon som många andra barn lära sig spela piano. Hon sattes i lära, men då vi inte hade något piano fick hon gå in till grannfrun och klinka sina läxor på hennes piano. Vi föräldrar insåg snart det ohållbara i detta. Vi tvingades skaffa henne ett eget piano.

Vi visste inte ett dugg om pianon men vi hittade en musikaffär i en källarlokal nära S:t Eriksplan i Stockholm. Där fanns många stora fina pianon, mäktiga skapelser i svart eller brunt trä, en del hade till och med ljusstakar på framsidan. Vi köpte ett stort brunt piano.

När det levererades till vår gamla kåk så var det på millimeterna att det gick in. Ren tur, alltså. Ett piano ska stå vid en innervägg och behöver stämmas efter en flytt. Vi fick tag i en pianostämmare som kom hem till oss. Han inspekterade pianot och konstaterade att det var i stort sett ospelbart. Det gick inte att stämma det på plats. Han behövde ta det till sin verkstad för att bl.a. byta den uttorkade stocken i det. I princip dömde han ut pianot.

På hans fråga vad vi fått tag i det svarade vi att vi köpt det. "Köpt det? Ni har nog blivit lurade", var hans svar. När han fick veta att vi betalat 10 000 kr för det (dotterns egna besparingar dessutom) bleknade han och gick.

Vi deppade ihop. Jag som far i familjen tog mod till mig och ringde firman som sålt pianot för jag ville häva köpet. "Ha-ha", svarade man. Firman hade gått i konkurs. Nu blev vi förtvivlade, men beslutade i alla fall att göra ett nytt försök att stämma pianot.

Via en bekant fick vi kontakt med en annan pianostämmare. Han var annorlunda än den tidigare. Den nye stämmaren hade med sig stämgaffel, bommullshandskar, egna tofflor m.m. och tog god tid på sig. Han berömde vårt piano, som han ansåg vara mycket bra. Han behövde inte byta någon stock utan i stället bytte han skruvarna och tog en större dimension på dem och kunde sedan stämma pianot. Han höll på en hel dag, enbart med ett avbrott när grannen körde sin gräsklippare, något som störde honom i arbetet. Till lunch nöjde han sig med en kopp te.

Pianot blev stämt, dottern spelade några år och gav sedan upp. Pianot stod kvar som en möbel och tog plats. När dottern så småningom blivit vuxen och flyttade hemifrån fick hon ta med sig pianot.

Men hon har inte pianot med sig i sitt nya hus. Pianot är sedan några år inhyst hos en arbetskamrat till henne. Nu är sådana här gamla åbäken av trä helt osäljbara och man kan få dem gratis om man vill. Suck!


11 augusti 2011

Glädjande BMI-besked!

Arbetskamrater som gick i pension när jag jobbade och sedan dök upp på jobbet något år senare hade ofta blivit aningen rundare. Jag tänkte då: "Det ska inte hända med mig". Pyttsan! Nu är jag pensionär sedan ett år och även aningen rundare.

Det verkar var oundvikligt att gå upp i vikt när man slutar jobba. Det beror givetvis på för mycket mat och för lite motion. När man jobbar (även om man sitter still på ett kontor) så bränner man mer kalorier. Med oförändrat mat- och kanske även ökat dryckesintag så går man som panschis ofelbart upp i vikt och får ökad rondör både här och där.

Men i dagens avisa fick jag ett glädjande besked. Den som är i medelåldern bör ha ett BMI mellan 20 och 25. Den som fyllt 65 år (som jag) bör ha ett BMI mellan 25 och 30! Tack för det!

10 augusti 2011

Kliande kådisar och kalsonger

Under andra världskriget var Stockholm ett eldorado för spioner och andra hel- och halvskumma figurer från många länder. Det hände en hel del. Folk från engelska legationen gjorde bl.a. ett verkligt praktiskt skämt (practical joke) med tyskarna.

Det var nämligen så att höga tyska gäster alltid tog in på Grand Hotell. Engelska legationen fick bra kontakt med de som skötte hotellets tvätt. Tvättpersonalen fick klipulver från engelsmännen, som de pudrade tyskarnas nytvättade underkläder med.

Engelska legationen smugglade även in kondomer på de tåg där de hundratusentals tyska soldaterna färdades; de soldater som var på permission på väg till eller från Norge och färdades genom Sverige.

Även kondomerna hade fått klipulver.

(Källa: "De onda åren. Sverige 1940-1945" av Björn Fontander.)

9 augusti 2011

Den smarta konferensvärdinnan

På 1970- och 80-talen hade dåvarande Riksskatteverket en omfattande utbildnings- och konferensverksamhet där man drog i hop mängder med chefer och medarbetare på olika hotell och konferensgårdar runt om i landet. Verket var en av landets största uppköparna av hotellnätter m.m.

När det var konferens - framför allt för chefer - så fanns alltid en konferensvärdinna på plats för att sköta allt praktiskt. Förmodligen ansågs cheferna lite bortkomna och behövde därför extra stöd.

Vi hade en värdinna som var väldigt duktig om omtyckt. Hon brukade bjuda på en välkomstdrink (för egna pengar, trodde alla). Men de drinkarna kom på verkets faktura som "fotokopior". Smart.

En gång när jag fick vara med på en fögderichefskonferens så ringde värdinnan till mig på rummet en kväll: "Hej Björn, du är välkommen in på en drink på mitt rum. Vi är några som samlats där." Jag blev givetvis mycket stolt över denna uppmärksamhet och ännu stoltare blev jag när jag på rummet möttes av värdinnan, som gav mig ett glas med whisky. På rummet var verkets högsta chefer plus höjdarna från Finansdepartementet, som var föreläsare på konferensen, samlade för gemytligt samkväm före middagen.

Trots att jag (då) inte gillade ren whisky så pinade jag i mig drycken och kände mig mycket smickrad att få umgås med skattförvaltningens höjdare, eftersom jag på den tiden bara var en simpel handläggare. Utöver mig var det ytterligare ett par vanliga handläggare, som också bjudits in av konferensvärdinnan.

Ungefär en vecka efter konferensen när alla var åter på sina myndigheter fick jag en hålpåse med en handskriven "räkning". Den var från konferensvärdinnan. Hon ville ha betalt för min del av whiskyn! Då förstod jag.

Värdinnan som "bjöd på" whiskyn brukade förstås alltid ta med några nyttiga idioter, av vilka jag var en, som fick betala hennes bjudwhisky. Jag har svårt att tänka mig att höjdarna från Finansen fick en räkning från henne...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...