Mina möten med Magdalena

Sossarnas nya ledare fru Andersson dominerar medierapporteringen just nu. Det är ju inte så konstigt. Man berättar att hon pluggat både på Handels i Stockholm och på Harvard i USA och att hon varit simmare på elitnivå. Hon blev sossarnas första kvinnliga finansminister. Däremot har man inte berättat att hon under några år var överdirektör på Skatteverket.

Kollar man däremot henne på Wikipedia så får man redan i de inledande raderna veta att hon var överdirektör på verket 2009-2012, dvs. vicechef närmast under generaldirektören.

Hennes första två år på verket var Mats Sjöstrand hennes chef och sedan Ingemar Hansson.

Jag lämnade verket våren 2010. Då var hon där. Jobbet på verket var bara en hållplats för henne och hon var tämligen anonym och färglös under sin tid där.

Medarbetare som lämnade huvudkontoret med pension den här tiden fick normalt en avslutningslunch tillsammans med några andra blivande panschisar och där generaldirektören var värd. Vid min avslutningslunch var det inte GD Ingemar Hansson som var värd utan Magdalena Andersson i egenskap av överdirektör.

Det var egentligen första gången jag träffade henne och hon gjorde inget bestående intryck på mig. Jag hade inte heller haft någon kontakt med henne i mitt jobb eftersom jag var sidseteppad och satt de sista åren på verket utan några vettiga arbetsuppgifter.

Andra gången jag hade kontakt med henne var i december samma år. Det var när huvudkontorets veteraner var samlade till jullunch och ledningen för verket var inbjuden.

Jag gick då fram till henne och sa ungefär så här: "Hej, vet du att verket fyller 40 år i januari nästa år? Det var 1971 som Riksskatteverket bildades. Det tycker jag borde firas."

Hon bara stirrade på mig uttryckslöst och sa: "Vad ska det vara bra för?" 

Jag sa ingenting. En kompis som stod bredvid och åhörde det hela berättade för mig att jag blev svart i ögonen. 

Tidigare chefer på verket hade sett till att både 25 och 30 år hade uppmärksammats med en stor personalfest, ena gången till och med i Blå hallen i Stockholms stadshus. Att både företag och organisationer ihågkommer jämna årtal är mycket vanligt.

Professorn och hjärnforskaren David Ingvar (1924-2000) berättade en gång vid ett seminarium att det är viktigt även för organisationer, företag etc. att minnas sin historia och inte bara titta i nuet och i framtiden. Men alltså inte för Magdalena Andersson. 

Jag gav mig inte utan tog mejlkontakt med henne och fick till slut henne att bjuda de medarbetare på huvudkontoret som fortfarande jobbade kvar där sedan starten 1971 på lunch. Jag gav henne även en lista på de tiotal personer det handlade om.

När verket i år fyllde 50 år borde man ha uppmärksammat det ordentligt. Men det blev inget av det, trots att jag förra hösten skrev till nuvarande generaldirektören Katrin Westling Palm och föreslog det.

Hon svarade inte ens. Hon kunde ju åtminstone skyllt på pandemin att det inte blev något firande.

PS. Nu hävdar säkert "vän av ordning" att skattepengar ska inte slösas på såna här onödiga evenemang. Suck, säger jag bara. Ska vi snacka slöseri med skattepengar finns det större saker att hänga upp sig på.

Två möten denna vecka som båda sket sig

Jag är försiktig och ängslig och litar inte på att allt ska funka som det är tänkt. När jag verbalt råkar ge uttryck för denna (oftast helt onödiga) ängslan eller oro säger mina vänner "F-n, va du ä näggativ!". 
        Men ibland finns det fog för mig att inte lita på andra eller för att vara ängslig. Den här veckan har jag råkat ut för två helt olika händelser där det planerade uteblivit.

Jag har - med ett undantag - alltid köpt nya bilar. Det var bara min första bil som var begagnad, dessutom mycket begagnad (en VW-bubbla för en tusenlapp). Därmed är jag en mycket bra kund för bilfirmorna. 

Att jag dessutom servar bilen på märkesverkstan för dyra pengar gör mig definitivt inte sämre som deras kund. Tvärtom!

Nu har jag min andra nya Toyota, köpt hos Europeiska Motor i Rissne där jag varit kund i snart tio år. Jag har ett serviceavtal där jag betalar flera hundra spännn i månaden. Då ingår, förutom service, lånebil m.m., även däckförvaring och dito byte två gånger om året. 

Egentligen är detta ekonomiskt vansinne. Varför inte köpa en begagnad bil med ett par år på nacken, serva bilen på en mindre verkstad, lagra däcken hemma i garaget och byta på egen hand? 

Tja, säg det. Bekvämlighet? Rädsla för att bli lurad vid ett begnatköp? 

När jag i tisdags skulle låta firman i Rissne byta till vinterhjul kom jag dit på rätt tid, lämnade bilen och satt och väntade. När det gått en halvtimme kom kundmottagaren och frågade om jag hade däcken med i min bil. "Nej, jag har dom hos er", svarade jag. 

Efter ytterligare en halvtimme kom han tillbaka och sa att man tyvärr hade missat att hämta hem mina vinterhjul från sin däckförvaring, som låg på en annan plats.

Jag blev givetvis skitförbannad, men behärskade mig. Det var ju inte kundmottagaren fel. "När kan ni fixa det?" undrade jag. "Nästa vecka", blev svaret. "Omöjligt. Då ska jag åka norrut där det finns risk för snö och halka. Jag måste ha däcken på DENNA VECKA!

Nu blev jag ännu mer förbannad, men fortsatt behärskad. Det var ju inte kundmottagarens fel. Efter visst knappande på datorn lyckades han beställa expresshämtning av mina vinterhjul och ordna en ny tid på fredagen (dvs. idag).

Jag sa behärskat med stark emfas i rösten att jag förväntar mig någon form av kompensation. "Vi kan bjuda på däckbytet", svarade han då. 

"Men för helvete" tänkte jag fast sa inte det. "Men du, jag har ju serviceavtal och då ingår däckbyte och däckhotell så det är redan betalt. Ni får fixa nån annan kompensation, varför inte en sån där" sa jag och pekade på en liten ryggsäck med Toyotareklam på. "Ta upp det med din chef och säg att jag är JÄVLIGT FÖRBANNAD!"

Sen tog jag mina bilnycklar, hämtade bilen och for upprörd därifrån.

 Idag på eftermiddan var jag där igen för ett nytt försök att få hjulen bytta. Nu hade man hämtat mina hjul och bytte. Jag fick också en ryggsäck och i den fanns två förpackningar spolarvätska och en kombinerad isskrapa och borste. Detta som kompensation, vilket jag tackade för.

Men jag undrar om jag fått något utan att gnälla och visa min behärskade ilska?

- - - -

Guiden som inte dök upp. Nu vidare till veckans andra händelse då allt sket sig, inte bara för mig utan för ytterligare ett trettiotal veteraner från Skatteverkets huvudkontor. Vår veteranförening hade ordnat och betalat i förväg för ett studiebesök.

Vi hade samlats på Bondegatan på Söder i Stockholm kl. 13.45 för att besöka "Julius hus", en gammal intakt våning från anno dazumal. En guide skulle möta oss kl. 14.00. Vi väntade till ca kl. 14.45. Fortfarande ingen guide, trots kontaktslösa eftersök via mejl och telefon.

Snopna gick vi därifrån.

- - - -

När hotellet inte hade någon bokning. För flera år sen skulle vi bila med kompisar till Alperna för att vandra och jag hade bokat en hotellnatt i Prag för övernattning på vägen dit. Jag betalade resebyrån som bokade hotellet och fick en voucher.

Men innan vi åkte mejlade jag hotellet för att kolla om de hade p-platser. Då fick jag svaret att vi inte hade någon bokning hos dem. Åter till resebyrån som menade att jag nog inte hade skrivit korrekt engelska och att man inte förstått mig.

Jag bet ihop. Resebyrån kollade. Jo, vi hade inte blivit inbokade, trots vouchern. Det var resebyråns underleverantör som missat att boka. Vi fick en ny voucher och ett nytt hotell i Prag. Det funkade.

Tur att jag kollade. Hur kul hade det varit att sent på kvällen komma till Prag och inte ha någon övernattning? Mitt i semestertider.

- - - -

Vad vill jag säga med dessa missar? Jo, det går inte att lita på nån. 😉

Veteraner på väg ut i kylan?

Jag har jobbat i stort sett hela yrkeslivet på (Riks)Skatteverket. När jag slutade och gick i pension blev jag medlem i huvudkontorets veteranförening - jag blev till och med styrelsemedlem i några år! Nu är jag vanlig medlem.

Nästan alla stora arbetsplatser har veteran- eller pensionärs-föreningar, som får stöd av företaget/myndigheten på olika sätt. Det normala är att nuvarande ledningar inser vikten av att även ta hand om sina f.d. medarbetare. Det är ett led i goodwillskapandet och kan även vara en positiv faktor när det gäller nyrekrytering.

Veteranföreningen vid Skatteverkets huvudkontor bildades för 26 år sedan. Den fick genast mycket och generöst stöd av dåvarande generaldirektören Lennart Nilsson. Antalet medlemmar vid starten var ett tjugotal och nu är det bortåt 250. Föreningen genomför aktiviteter i stort sett varje månad (utom på sommaren). Det är studiebesök, utflykter och resor både inom och utom landet. Allt är mycket uppskattat av de f.d. anställda som är medlemmar.

Under åren som gått har generaldirektörer kommit och gått. Alla har stöttat föreningen som kunnat leva vidare. Under senare år har det dock skett förändringar, som missgynnat föreningen.

Det stora kontors- och sammanträdesrum som föreningen hade möjlighet att disponera på verket för ett kvarts sekel sedan har man sedan länge fått lämna. Inget konstigt i det då i stort sett all personal numera saknar egna rum och i stället sitter i kontorslandskap. Veteranerna har nu ett skrivbord i ett hörn i ett landskap på huvudkontoret.

Däremot har möjligheterna att utnyttja kontorsplatsen försämrats. Det handlar dels om tillträde till lokalerna, som försvårats väsentligt senaste åren, och dels möjligheten att använda verkets datornät.
Utlovade ökningar av det lilla penningbidrag - som varit oförändrat sedan starten 1989 - har inte setts till. Trots alla försämringar och problem har föreningen dock fungerat, till medlemmarnas glädje.

Varför kan föreningen inte få ha sin dator uppkopplad mot verkets nät? Varför ska inpasseringen vara så erbarmligt krånglig för föreningens styrelsemedlemmar? (Det verkar som om säkerhetschefen tror att de är presumtiva terrorister?)

Men trenden är tydlig. Skatteverkets huvudkontor med generaldirektören Hansson i spetsen skulle nog helst se att veteranföreningen försvann. Det verkar inte finnas någon förståelse för att den behövs, trots de propåer som gjorts av bl.a. f.d. chefer, som nu är veteraner.

När Hansson själv går i pension kanske det inte finns någon veteranförening för honom att gå med i. Att lägga ned skattekontor - som han fick stå till svars för i Riksdagen häromdan - är en sak. Men att försvåra och krångla till det för veteranföreningen kan inte vara en fråga om varken pengar eller effektivitet. Det är tvärtom en fråga om brist på empati och erkänsla för det arbete veteranerna la ned när de byggde upp det skatteverk som Hansson & Co nu leder och får goodwill för.

Att verket är en av landets mest populära myndigheter är inte den nuvarande ledningens förtjänst.

Kungen hedrade veteraner

I går firades Veterandagen vid en ceremoni vid Sjöhistoriska museet. Syftet med dagen - som har statsceremoniell status - är att hedra personal som deltar eller har deltagit i nationella eller internationella militära operationer samt att högtidlighålla minnet av stupade och omkomna.

Försvarsmakten var huvudarrangör. En stor läktare hade byggts upp, som fylldes av mängder av militärer, mest officerare i uniformer av olika slag, samt veteraner med slitna blå baskrar och deras anhöriga. Jag har nog aldrig sett så mycket guldglittrande militärer tidigare. Flera av dem hade utländska uniformer. Förmodligen var det ambassadernas mililtärattachéer.

Mittemot läktaren fanns det sprillans nya Veteranmonumentet, som heter "Restare" och verkar vara gjort i vit marmor. Folkhumorn har redan döpt det till "Kotten" och det är få veteraner som gillar det. "Kotten" var dagens huvudattraktion, då den skulle invigas av självaste kungen.

Hans Majestät Carl Gustf kom i sin generalsuniform i sällskap med bl.a. sonen Carl Philip, också han i uniform (som verkade ett par nummer för stor). När kungen höll sitt tal började det regna. Regnet återkom sedan med jämna mellanrum. Utöver kungen pratade även försvarsministern, överbefälhavaren och en präst. Arméns musikår spelade och polisens kör plus en annan kör sjöng. En specialkomponerad veteransång framfördes av bl.a. Anders Ekborg.

Kungen delade ut medaljer till veteraner som sårats i strid samt till veteraner som gjort särskilt betydelsefulla insatser och räddat liv. Flera medaljerade veteraner hade deltagit som FN-soldater och sårats i det hårda striderna i Kongo 1961 och fick först nu sitt erkännande.

Vi vanliga medborgare tänker nog inte på att Sverige faktiskt har varit i krig vid flera tillfällen de senaste 65 åren. Över 100 000 svenskar har gjort militär utlandstjänst. Flera svenska soldater har dödats och ännu fler har sårats. Många har fått men för livet. Den förste "FN-soldat" som dödades var Folke Bernadotte 1948 i Jerusalem.

Förutom medaljutdelning m.m. fanns olika fordon uppställda, bl.a. en av Folke Bernadottes vita bussar. Olika organisationer och delar av Försvarsmakten hade satt upp bemannade tält där den som var vetgirig kunde få information. Vädret bidrog till att de fick få besökare.

I vattnet nedanför det nya Veteranmonumentet låg två stridsbåtar och den ena av dem tog besökare på en informativ provtur. Jag köade för en åktur och båtchefen berättade om Stridsbåt 90, ett vidunder som kostar ca 15-25 miljoner styck beroende på utrustning och som kan köras i 40 knop och drar då 200 liter diesel i timmen. Amfibiekåren har bortåt 140 stycken sådana båtar. En ny variant är på gång, som ska kunna köras i uppåt 70 knop.

Veterandagen är årligen återkommande och alltid samma datum - den 29 maj. Det är inte en dag för tidigt att våra soldater i utlandstjänst får den uppmärksamhet de förtjänar, även om deras monument kanske kunde fått en annan utformning.

Glöm inte locket

En gång för länge sedan åkte ett gäng skatteveteraner med buss till Amsterdam. Väl framme blev några damer kissnödiga och tvingades uppsökta en toalett. I ena båset satte sig f.d. generaldirektörens hustru. I det andra satte sig en annan f.d. chefs fru.

Eftersom chefsfrun inte ville sätta sin bak direkt på sittringen höll hon baken en bit upp och började kissa. Plötsligt började kisset rinna ner runt hennes fötter. Det rann även vidare på golvet och in i båset bredvid där f.d. generaldirektörshustrun befann sig. Allt var mycket pinsamt. Vad hade hänt?

Jo, f.d. chefsfrun var så nödig att hon glömt kolla om locket var uppe eller nere. Det var nedfällt och hon hade låtit sitt vatten på locket.

Sens moral: Kolla alltid om locket är uppe eller nere.

Veteraner har kollat konst från Normandie

Millesgården på Lidingö har just nu en utställning med målningar av ett 50-tal franska impressionister med motiv från Normandie. Den utställningen var målet igår för 46 veteraner med ett förflutet på Skatteverkets huvudkontor. Där togs de emot av den kunniga guiden Eva Tofvasson, som berättade om impressionisterna, utställningen och de enskilda tavlorna.

Impressionismen, som fått namn av Monets tavla ”Impression soleil levant” (”Soluppgång”) 1872 var en konstriktning i Europa som uppstod i Frankrike i mitten av 1800-talet och stod på topp runt 1900. Utställningen på Millesgården som skildrar Normandie är sammanställd av regionrådet i Normandie (motsvarande länsstyrelsen), och vandrar runt i olika städer i Europa. Nu är det alltså Stockholms tur. 

Att just Normandie blev intressant för konstnärerna var att man i mitten av 1800-talet öppnade järnvägsförbindelse från Paris. De kunde ta dagsturer ut dit och de träffades ofta på ett gästgiveri i kuststaden Honfleur.

Tack vare oljefärgstuben - som uppfanns i mitten av 1800-talet - kunde konstnärerna sitta ute i naturen och måla. Tidigare hade man fått besöka naturen för att sedan återvända till ateljén och måla ur minnet. Impressionisterna besökte nu Normandie och landskapets trädgårdar, stränder samt havet och floden Seine blev deras motiv.

Utställningen på Millesgården kan verkligen rekommenderas.

Spritintresserade veteraner fick se vodkakonst

Idag var det dags för årets första aktivitet för veteranföreningen vid forna Riksskatteverket. Målet var det nya spritmuseet på Djurgården. Där togs de 29 deltagarna emot av guiden Leif, som kunnigt och intresseväckande berättade om den svenska spritens historia.

Spritmuseet är helt annorlunda än det tidigare Vin- och sprithistoriska museet som låg i det stora tegelröda f.d. alkohollagret vid S:t Eriksgatans norra ände. Nya museet är modernt utformat och har mycket interaktivt. Du får lyssna, titta och lukta. Tonvikten ligger på svenska folkets mångfasetterade förhållande till spriten från snaps till baksmällor. Till och med en A-lagssoffa finns utställd! Man har dessutom lyckats koppla spriten i utställningen till våra årstider. Museet har även en butik samt en restaurang, vilket det gamla museet saknade.

En stor del av museet upptas av de många målningar som har Absolut Vodka som motiv. Som ett led i marknadsföringen av den svenska vodkan anlitade man kända konstnärer världen över som fick göra konstverk, såväl målningar som skulpturer, där en del av motivet är vodkaflaskan och/eller namnet Absolut.

Utställningen heter "Absolut Art Collection" och sparades för Sverige när sprittillverkningen och varumärket Absolut såldes till Frankrike. Av de många hundra verk som gjorts har nu 70 av dem ställts ut på Spritmuseet under namnet "Face it!" Tanken är att utställningen då och så ska förnyas och ersättas med andra Absolutverk ur den stora samlingen.

Museet har just nu även en specialutställning om lakrits. Lakritssmaken ingår i flera olika spritsorter, bl.a. absint och den svenska klassikern Nyköpingsbrännvin.

Veteraner gick under jorden

Ett 30-tal veteraner med ett förflutet på Skatteverkets huvudkontor i Solna har gått under jorden. Det skedde i Sickla, under Atlas Copcos huvudkontor. Där finns nämligen en gruva med anor från 1930-talet. Gruva är kanske fel ord för någon malm har inte brutits där.

 

Det hela började 1938 som ett skyddsrumsbygge men blev snart testgruva för att kunna utveckla och testa företagets produkter. Det finns två nivåer i gruvan. Den första - 20 meter ned - har en föresläsningssal och flera utställningar och på andra nivån - 40 meter ned - testkör man sina maskiner.

 

Veteranerna togs emot av tunnelexperten Gunnar Nord som inledde och berättade om geologi, tunnelbygge, sprängning m.m. Därefter delades sällskapet i två grupper som under sakkunnig ledning av Gunnar och gruvfogden Lennart Gustavsson vandrade in i gruvgångarna för att se hur man bryter berg under jord. Samtidigt fick man information om företaget och dess olika produkter.

 

Efter fikat tog Leif Jakobsson från Riksbanken vid. Han är f.d. informationschef vid banken och sedan några år tillbaka projektledare för framtagningen av våra nya betalningsmedel som ska tas i bruk om några år. Leif berättade initierat om hur det har gått till att få fram de nya sedlarna och mynten.

 

Det blev en fullmatad eftermiddag som började kl. 14 och avslutades först efter kl. 17. Veteranerna var på alerten och ställde många frågor, vilket visade deras intresse både för gruvan och de nya sedlarna.

 

 

 

 

Femtio festande föredettingar

Häromkvällen var det en strid ström av återvändande f.d. skattebyråkrater som vid 17:30-tiden gled in genom entrén till Skatteverkets huvudkontor i Solna. Anledningen var den lilla höstfest som veteranföreningen ordnat för sina medlemmar.

Av föreningens ca 260 medlemmar - varav ca 200 bor i Storstockholmsområdet - hade 52 hörsammat kallelsen och lät sig väl smaka av den mat och dryck som var framdukad. Det var många igenkännande leenden och kramar när veteranerna möttes.

Föreningens syfte med höstfesten var att få träffas under gemytliga former för att umgås och prata gamla minnen. Stämningen var hög och pladdret ville aldrig ta slut. När kaffet var urdrucket och sista vinskvätten tömd var det dags för hemfärd i höstmörkret på mer eller mindre lulliga ben.

Ännu en uppskattad aktivitet i veteranföreningens regi var till ända. Nästa gång gänget får tillfälle att ses blir i november. Då handlar det om underjorden och nya betalningsmedel.

Veteraner invaderade konstpark i Sundbyberg

Marabouparken i Sundbyberg fick besök av ett 45-tal veteraner med ett förflutet på Skatteverkets huvudkontor, vilka togs på en guidad tur bland konst av olika sorter. Parken i sin nuvarande form anlades av chokladfabriken Marabou mellan åren 1937-55 och ritades av landskapsarkitekten Sven Hermelin. Parken utsågs 2008 till landets vackraste och året därpå kom den tvåa i en tävling om Europas vackraste park.

I parken finns skulpturer av en lång rad kända konstnärer, bl.a. Eric Grate, Arvid Knöppel, Bror Hjorth och Gustav Vigeland.  De flesta verken köptes in av dåvarande chefen för Marabou Henning Throne-Holst.

Till Marabouparken hör även ett galleri, som visar en del av den naivistiske konstnären och professorn Hilding Linnqvists (1891-1984) verk.  Stiftelsen Hilding Linnqvist har sin konstsamling deponerad här. I galleriets nybyggda underjordiska del visades även diverse verk av mer modernt snitt - bl.a. en kombination av ljud och rörliga bilder.

De nyfikna veteranerna vandrade runt under sakkunnig guidning och besöket avslutades med en gemensam fika.

Våta vetgiriga veteraner vallfärdade i Gamla stan

 Ett 25-tal veteraner med ett förflutet på Skatteverkets huvudkontor samlades på eftermiddagen på Stortorget i Gamla stan i Stockholm där guiden Lena Karmann tog hand om dem. Hon berättade sakkunnigt och intresseväckande om Gamla stan, med tonvikten lagd på 1800-talet med smuts, trångboddhet, skitbärarkärringar och mycket annat.

För flera av veteranerna blev det nya delar av Gamla stan som upptäcktes. Lena berättade även om en del kända personer med koppling till Gamla stan, bl.a. Lars Johan Hierta, Carl Larsson och spritkungen L.O. Smith, som ordnade absolut rent brännvin åt Stockholmarna i slutet av 1800-talet.

Vädrets makter var inte helt på veteranernas sida. Flera kraftiga regnskurar drabbade Stockholm den här eftermiddagen men med paraplyer och regnjackor gick det ingen nöd på de f.d. skattebyråkraterna. Men under större delen av den historiska vandringen sken i alla fall solen.

Veteraner på krigisk dagsutflykt

I går var ett 25-tal veteraner med ett förflutet på Skatteverkets huvudkontor på en heldagstur. Första anhalt var Gamla Linköping, där det bjöds på förmiddagsfika på Ragnar Dahlbergs Café. Sen gick turen vidare till Flygvapenmuseet vid Malmslätt strax utanför Linköping.

Där togs de om hand av den pensionerade flygofficeren Ted Ytterström som guidade bland de 50 utställda flygplanen och berättade intresseväckande om flygvapnets historia. Det hela började redan 1911 då försvaret köpte in två franska plan. År 1914 - när första världskriget börjat - lade man beslag på ett tyskt plan som landat i Sverige. Med det som förebild byggdes fyrtio likadana.

Ett flygvapen, helt skilt från armén och flottan, skapades först 1926. I mitten av 30-talet började man köpa in fler plan och fick flera flygflottiljer runt om i landet. Samtidigt startade även den inhemska flygindustrin med SAAB i Linköping och hundratals plan byggdes. Under 50-talet och det kalla kriget var det svenska flygvapnet världens fjärde i storleksordning och man hade ett tusental flygplan.

Resterna av den DC 3:a som varit ute på signalspaning över Östersjön för precis sextio år sedan och sköts ned av Sovjetunionen finns nu utställd på museet. Flygplanet är förvånansvärt intakt, trots nedskjutning och den långa tiden på 125 meters djup. Mängder av prylar från planet och dess besättning är utställda.

Efter lunch på museet äntrade veteranerna bussen och for vidare till Oxelösund där målet var Femörefortet. Där togs de helt överraskande emot av skatteveteranen Bo Arvidsson, som är med i den ideella förening som driver fortet som museum. Bo och hans föreningskollega Göran guidade gruppen.

Femörefortet är ett av tre kustartilleribatterier som byggdes se sent som på 1960-talet för att skydda inloppen till Norrköping, Nyköping och Oxelösund. De var i drift till 1998 då kalla kriget var över och det fasta kustförsvaret lades ned. Fortet med sina nästan en halv kilometer långa gångar i berget har tre kanoner som kunde skjuta 13 km, plats för 60 soldater och tio befäl som i värsta fall kunde vistas där i en månad - dessutom atombombssäkert.

Fortet är väl värt ett besök, framför allt för den som inte tidigare besökt en sådan anläggning. Det är enkelt att åka dit via väg 53 mot Oxelöslund och sedan är det bara att följa skyltningen, parkera och gå ett par hundra meter till fortet. Läs mer på www.femorefortet.se.

Efter fika i fortet vändes kosan åter mot Stockholm dit veteranerna kom välbehållna efter en fullspäckad upplevelsedag med krigiska förtecken.

Svindersvik - en Nackapärla vid motorvägen

I går besökte 24 veteraner med ett förflutet på Skatteverket gården Svindersvik vid Ryssviken i Nacka. Det var perfekt väder. Äppelträden i trädgården stod i blom och solen strålade från en molnfri himmel. Besökarna togs emot av Peter Blom, f.d. intendent vid Nordiska museet, som på en guidad tur berättade kunnigt och intresseväckande om fastigheten.

Svindersvik köptes i mitten på 1700-talet av köpmannen och bruksägaren Claes Grill (1705-67) som lät arktitekten Carl Hårleman uppföra hans sommarnöje här. Fastigheten består av en huvudbyggnad, en köksflygel, en paviljong med en stor festsal och några röda små hus för tjänare, vagnar och hästar.

Egendomen är en av de bäst bevarade rokokoanläggningarna i landet. Eftersom den enbart tjänat som sommarhus har den i stort sett bevarats helt intakt från 1700-talet. Den ende som förr bott permanent hela året på fastigheten var dess trädgårdsmästare.

Clas Grill, som bl.a. ägde flera järnbruk i Uppland och bedrev utrikeshandel via Ostindinska kompaniet, sålde gården efter några år. Flera ägare tog sedan vid och 1863 köpte sidenvävaren Knut Almgren egendomen, som sedan var kvar i släktens ägo till 1949 då Nordiska museet tog över den.

Under visningen vandrade veteranerna runt i huvudbyggnadens olika rum, tittade in i köket i en sidobyggnad samt i den stora festsalen i Paviljongen. Därefter blev det fika utomhus vid Brygghusets café nere vid Ryssviken (eller Svindersviken, som den också kallas).

Veteranföreningens förste ordförande, tillika Skatteverkets förste generaldirektör, Gösta Ekman deltog tillsammans med sin son vid visningen. Det var ett glädjande återseende, framför allt med tanke på att den mentalt mycket alerte Gösta (93) är rullstolsburen.

Veteraner på Krakowresa fick uppleva mycket

En grupp veteraner med förflutet på (Riks)Skatteverket besökte för en vecka sedan den polska kulturstaden Krakow där programmet var fullspäckat med intressanta aktiviteter. Tyvärr var inte vädergudarna nådiga och ett par dagar var regntunga.

 Ankomstdagens eftermiddag ägnades åt en vandring med svensktalande guide i stadens centrala delar där bl.a. slottet Wavel besöktes. Dagen avslutades med en gemensam middag.

 Andra dagen var det dags för en busstur med guiden till saltgruvan Wieliczska, som ligger strax utanför Krakow och är ett av UNESCO:s världsarv. Via en lång trärappa klev man ned i underjorden och fick beskåda magnifika salar och skulpturer - allt i saltsten. På eftermiddagen hann man även med en guidad tur i den gamla judiska stadsdelen.

Nästa dag var det en heldagstur till förintelselägret Auschwitz - ett hemskt minnesmärke över mänsklig grymhet och ondska. Även här leddes besökarna av en svensktalande guide. Förutom tegelbyggnaderna i själva Auschwitz, som från början var en polsk militärförläggning, besöktes det stora baracklägret Birkenau där några baracker fortfarande står kvar och minner om den fruktansvärda tillvaro lägerfångarna hade där.

Förutom de guidade turerna hann en del av veteranerna med att gå på konsert en kväll och shoppa kläder och skor i den stora gallerian i Krakow. Sammantaget var resan till belåtenhet och flera deltagare önskade sig fler utlandsresor i RSV-Veteranernas regi.

De senaste resorna utomlands för veteranerna gick till Oslo 1998 och till Åland 2004. Innan dess var Skagen (1996), Berlin (1994), Holland (1992) och Mariehamn (1989) utländska mål.

Veteraner fick information från Mats Sjöstrand

Veteranföreningen vid Skatteverkets huvudkontor - RSV-Veteranerna - hade sitt årsmöte förra veckan. Denna gång var de drygt 50-talet pensionärerna samlade hos Kronofogden i Sundbyberg. Där fick de lyssna till förre generaldirektören Mats Sjöstrand som berättade om sitt nuvarande arbetsliv som utredare åt regeringen.

Sedan Mats lämnade ledningen för Skatteverket för några år sedan har han haft fullt upp. Han är ordförande i styrelserna för SIDA, Vägverket och Författarfonden samt ledamot i insynsrådet hos Försäkringskassan m.m. Utöver detta leder han den utredning som ska få ordning på statens regionala organisation.

Ända sedan 1960-talet har försök gjorts att skapa regioner, men alla har misslyckats. Det senaste försöket gjorde Mats Svegfors, som föreslog att 6-8 regionkommuner skulle bildas men av det blidde inget. Regeringen har dock gett Västra Götaland och Skåne regionstatus samt även Halland och Gotland!

Men många andra län/landsting har närmat sig varandra och eklaterat förlovningar, som efter några månader har spruckit. Försöken har varit många. Jönköping har känt sig utanför och har begärt hos regeringen att få bli en egen region.

Mats Sjöstrand menade att den statliga verksamheten senare år har präglats av tre saker: styrning via ekonomin; medborgarna i centrum; ökade krav från medborgarna. De förändringar som skett har handlat om att skapa enmyndigheter (som t.ex. Försvarsmakten, Skatteverket, Försäkringskassan m.fl.) samt att koncentrera verksamheten och specialisera den.

Men fortfarande finns två undantag. Det ena är polisen, som ute i landet är uppdelad i 21 myndigheter. Men där väntas ett förslag att bilda en enda myndighet nu under våren. Det andra undantaget är länsstyrelserna, som Mats fått i uppdrag att titta närmare på.

Länsstyrelsernas verksamhet handlar numera mest om miljö och naturvård. Sen har de även en del udda uppgifter, som t.ex. lönegarantin, tillsyn över penningtvätt. De får en stor del av sina pengar från andra myndigheter och har problem med styrning, uppföljning, ekonomi och sina uppgifter. Deras uppdrag är med andra ord otydligt. Mats är inne på att minska antalet länsstyrelser, men behålla länen. En länsstyrelse ska alltså kunna sköta flera län.

Mats har även granskat ett tjugotal andra myndigheters struktur, där man idag har 5-10 regioner. Om Mats förslag ska bli verklighet gäller det att övertyga landshövdningarna att flera av dem ska mista sina jobb och övertyga en rad verkschefer att de måste ändra sin organisation. Dessutom tillkommer ett antal kommunalråd runt om i landet som blir förbannade om de mister statliga jobb i sina kommuner.

Den 15 december ska Mats lämna sina förslag. Sen tänker han gå i pension.


Efter Mats anförande vidtog sedvanliga årsmötesförhandlingar, men de var snabbt avklarade. Sittande styrelsen valdes om. Årsmötet avslutades med en gemensam middag. Stämningen var mycket hög, till viss del tack vare den generösa tilldelningen av vin till maten. Det var en lyckad eftermiddag och kväll.

Uppskattad konstvisning på Nedre Manilla

I dag fick drygt 45 veteraner med ett förflutet hos Riksskatteverket/ Skatteverkets huvudkontor en mycket uppskattad visning av Bonnierska samlingen av författarporträtt på Nedre Manilla på Djurgården.

Fastigheten köptes 1909 av bokförläggaren Karl Otto Bonnier som byggde till det befintliga kruthuset med rötter från 1600-talet. Det nya huset ritades av arkitekten Ragnar Östberg. Ytterligare en tillbyggnad gjordes 1961 för att kunna rymma den ständigt ökande samlingen av porträtt.

Samlingen består idag av 300 verk. Karl Otto Bonnier började 1905 att samla porträtt av de författare som förlaget publicerade. De första porträtten var gjorda av storheter som Richard Bergh, Hanna Pauli, Carl Larsson, JAG Acke m.fl. Samlingen visas bara för grupper.



Ett mycket känt porträtt är Berghs målning av den sjuke Gustaf Fröding med långt skägg i sin sjuksäng. Det dröjde åtta år med många kontakter mellan dem innan porträttet slutligen blev av. Fröding ville inte målas av, ändrade sig flera gånger, men gav till slut med sig.

Om detta och mycket annat informerade guiden Johan Forsell, som tidigare arbetat på Bonniers bokförlag. Han berättade mycket levande och kunnigt om såväl de författare som avbildats som de konstnärer som gjort porträtten.

Veteranerna var mycket nöjda med visningen och flera menade att det var nog en av de bästa aktiviteter de deltagit i.

Veteraner kollade guldfynd i bergrum

I går var 26 RSV-Veteraner (pensionärer som bl.a. jobbat vid Riksskatteverket eller Skatteverkets huvudkontor) på Skeppsholmen. Målet för deras utflykt var Bergrummet och en bokad visning av utställningen om inkaguldet.

Det var en mycket uppskattad aktivitet eftersom de togs om hand och fick vägledning och information av en mycket kunnig guide. De ca 300 utställda föremålen kom från femton olika museer i Peru. Det var 50 år sedan liknande föremål visades i Sverige.

Inkariket var en av flera utvecklade civilisationer i Anderna i Sydamerika ca 2000 f. Kr. – 1532 e. Kr. Under rikets storhetstid, som varade 1400-1533, sträckte det sig från västra Ecuador till Chile. Innan dess hade fler än tio indianska civilisationer avlöst varandra i regionen. Utställningen innehöll föremål från flera av dessa kulturer.

Föremålen vittnade om en rik kultur och om teknisk skicklighet; ett unikt lokalt hantverk, till synes utan kontakt med andra kulturer. Utöver guld visades också flera objekt i textil och keramik, liksom även mumier.

Rekordmånga veteraner på jullunch

Nästan var tredje RSV-Veteran deltog i den årliga jullunchen, vilken som vanligt ägde rum i Eriksbergs festvåning i Timmermansordens hus i centrala Stockholm. Som vanligt inleddes lunchen med glögg och mingel och sedan blev det ett välsmakande julbord med allt som hör till.

Inbjudna gäster var bl.a. de före detta cheferna Lennart Nilsson och Mats Sjöstrand samt de nuvarande cheferna för Skatteverket och KFM där alla var med utom rikskronofogden. Både gästerna och veteranerna verkade som vanligt trivas och njöt av maten, samtalet och umgänget.

Jullunchen är uppskattad och är den aktivitet som varje år lockar flest RSV-Veteraner.

Veteraner hos Sveriges Television

I går (16.11) hade nästan ett 40-tal RSV-Veteraner tagit sig till TV-huset, där de togs väl emot och fick en intressant och trevlig rundtur under sakkunnig ledning. De besökte olika studior och kulissbyggen.

De delades in i två grupper. Den ena gruppen (bilderna) leddes av en guide som var mycket inspirerande och kunnig. Han var i princip barnfödd på Sveriges Radio och hade varit med från TV:s barndom.

Skatteveteranerna fick bl.a. se hur man höll på att bygga scenerier till ett kommande barnprogram, vilket säkert kommer få många av dem och kolla just det programmet när det sänds. Skavlan-studion besöktes liksom även Aktuellt- och Rapportstudion där några veteraner fick tillfälle att "visa" väder (se bilden).

Det var ett mycket uppskattat besök. Ett stort tack till SvT:s besöksservice!

Bussade veteraner såg Hjalmar i Örebro

Hjalmar Berglund från Viby på Närkesslätten, dvs. underhållaren Peter Flack, fick besök av en busslast RSV-Veteraner den 1 oktober. Busslast förresten... det var bara en halv busslast. De hade åkt från Stockholm till Parkteatern i Örebro för att se Hjalmars Burleska Show. Vädret var egentligen för fint för att sitta inne, först på bussen, sedan på teatern.

Innan föreställningen avnjöts en lunchmiddag på teatern. Publiken var nog mest 65+ så veteranerna kände sig hemmastadda. Hjalmar och hans duktiga sångare och dansare underhöll i ca 2,5 timmar och lockade till både många applåder och skratt. Och Flacken levererade bl.a. parodier på Juholt och Leif G W Persson. Tempot var högt hela tiden.

Peter Flack brukar som urnärkingen Hjalmar alltid komma med några oförglömliga fraser. Förra årets föreställning bjöd på denna: "Örrrebrrro.... det är känt för sex och kor...Nää, jag menar KEX och SKOR!" I årets föreställning kom den här repliken (ungefärligt återgiven): "Han ser ut som en bag-in-box... och med en liten kran inunder!".