Mina möten med Magdalena

Sossarnas nya ledare fru Andersson dominerar medierapporteringen just nu. Det är ju inte så konstigt. Man berättar att hon pluggat både på Handels i Stockholm och på Harvard i USA och att hon varit simmare på elitnivå. Hon blev sossarnas första kvinnliga finansminister. Däremot har man inte berättat att hon under några år var överdirektör på Skatteverket.

Kollar man däremot henne på Wikipedia så får man redan i de inledande raderna veta att hon var överdirektör på verket 2009-2012, dvs. vicechef närmast under generaldirektören.

Hennes första två år på verket var Mats Sjöstrand hennes chef och sedan Ingemar Hansson.

Jag lämnade verket våren 2010. Då var hon där. Jobbet på verket var bara en hållplats för henne och hon var tämligen anonym och färglös under sin tid där.

Medarbetare som lämnade huvudkontoret med pension den här tiden fick normalt en avslutningslunch tillsammans med några andra blivande panschisar och där generaldirektören var värd. Vid min avslutningslunch var det inte GD Ingemar Hansson som var värd utan Magdalena Andersson i egenskap av överdirektör.

Det var egentligen första gången jag träffade henne och hon gjorde inget bestående intryck på mig. Jag hade inte heller haft någon kontakt med henne i mitt jobb eftersom jag var sidseteppad och satt de sista åren på verket utan några vettiga arbetsuppgifter.

Andra gången jag hade kontakt med henne var i december samma år. Det var när huvudkontorets veteraner var samlade till jullunch och ledningen för verket var inbjuden.

Jag gick då fram till henne och sa ungefär så här: "Hej, vet du att verket fyller 40 år i januari nästa år? Det var 1971 som Riksskatteverket bildades. Det tycker jag borde firas."

Hon bara stirrade på mig uttryckslöst och sa: "Vad ska det vara bra för?" 

Jag sa ingenting. En kompis som stod bredvid och åhörde det hela berättade för mig att jag blev svart i ögonen. 

Tidigare chefer på verket hade sett till att både 25 och 30 år hade uppmärksammats med en stor personalfest, ena gången till och med i Blå hallen i Stockholms stadshus. Att både företag och organisationer ihågkommer jämna årtal är mycket vanligt.

Professorn och hjärnforskaren David Ingvar (1924-2000) berättade en gång vid ett seminarium att det är viktigt även för organisationer, företag etc. att minnas sin historia och inte bara titta i nuet och i framtiden. Men alltså inte för Magdalena Andersson. 

Jag gav mig inte utan tog mejlkontakt med henne och fick till slut henne att bjuda de medarbetare på huvudkontoret som fortfarande jobbade kvar där sedan starten 1971 på lunch. Jag gav henne även en lista på de tiotal personer det handlade om.

När verket i år fyllde 50 år borde man ha uppmärksammat det ordentligt. Men det blev inget av det, trots att jag förra hösten skrev till nuvarande generaldirektören Katrin Westling Palm och föreslog det.

Hon svarade inte ens. Hon kunde ju åtminstone skyllt på pandemin att det inte blev något firande.

PS. Nu hävdar säkert "vän av ordning" att skattepengar ska inte slösas på såna här onödiga evenemang. Suck, säger jag bara. Ska vi snacka slöseri med skattepengar finns det större saker att hänga upp sig på.