Den svenska sjukvården - bra eller dålig?

Den svenska sjukvården som våra landsting och regioner har hand om är ju så himla bra, säger de flesta som varit i kontakt med den. Väntetiderna är långa, men alla tycker dock inte det. Det beror nog på att vi vant oss vid att vänta. Men hur står sig Sverige i dessa avseenden, jämfört med andra jämförbara länder?

För en tid sedan råkade jag i dispyt (diskussion) om den svenska vården med några av mina närstående när jag hävdade att väntetiderna är långa. "Nä, tänk på E som fick komma till operation redan efter 1,5 månad", sa en av mina samtalspartner.

"I t.ex. Tyskland hade E fått sin operation redan inom en vecka", sa jag då. "Det beror nog på att Tyskland har fler läkare än vi i Sverige", blev motsvaret.

Nu behövs lite fakta, tänkte jag och började googla.

Sverige är inte alltid bäst!

Då framkom följande. I stort sett alla andra EU-länder har kortare väntetid för vård än Sverige och många har ingen väntetid alls. Sverige har lika många läkare per 100 000 invånare som t.ex. Schweiz, Tyskland och andra länder.

Sverige har nästan lika många sjuksköterskor per 100 000 invånare som andra länder. Den stora skillnaden är antalet vårdplatser, där Sverige ligger sämst till.

Lägg ned landstingen!

Sen har ju Sverige sina landsting med byråkrati och tung administration där politikerna i toppen styr. Det tror jag är den främsta anledningen till bristerna i sjukvården, jämfört med omvärlden. Det är stora skillnader i väntetid och vård mellan de olika landstingen. Dessutom konkurrerar landsting och kommuner i vissa fall om vem som ska slippa ansvaret för den sjuke.

Lägg ned landstingen och låt staten ta över sjukvården och se till att den blir jämlik - och koncentrera specialistvården till färre platser.

Bra vård när man väl får den?

En sak har dock förändrats. När jag gick till doktorn för femtio år sedan och fått en besökstid kl. 13 var det självklart att jag kom in först kl. 15 eller ännu senare. Så är det inte nu för tiden. Det är nog de privata alternativen i vården som drivit fram denna förändring vilken även nått landstingsvården.

Min upplevelse är att den svenska sjukvården är bra men när man väl köat och nått fram. Men å andra sidan har jag inget att jämföra med då jag aldrig vårdats utomlands. Det som inte är bra i Sverige är byråkratin i vården. Här är några exempel.

Onödig sjuktransport

En 92-årig kvinna - som var vid sitt fritidshus på en ö utanför Söderhamn - ramlade och skadade ena axeln. Det var sent på kvällen. Efter samtal med 112 kom en sjöräddningsbåt med sjukvårdspersonal och hämtade henne till fastlandet utanför Söderhamn. Sen blev det ambulans in  till sjukhuset i Hudiksvall.

Där togs hon emot av en arrogant läkare som inte ens kollade hennes axel. Han beordrade ambulansen tillbaka med henne till Söderhamn och sjukhuset där. Anledningen var att det var sent på kvällen och att röntgenavdelningen i Hudik var stängd över natten.

"Kan jag inte få stanna kvar här?" klagade kvinnan. "Jag kan ligga var som helst; i korridoren, fikarummet..". Läkaren vägrade och ambulansen tog henne tillbaka till Söderhamn. Där hade läkarna inte den kompetens som krävdes utan dagen därpå forslades hon tillbaka i ambulans till Hudiksvall.

Tack och lov var det andra läkare där som tog emot henne nu. "Var det du som var här i natt och fick åka tillbaka?" undrade en av sköterskorna. 92-åringen berättade då att hon fick göra det på grund av den stängda röntgenavdelningen i Hudik. "Men vi hade ju jour på röntgen i natt! Varför ringde man inte in nån av oss?" blev svaret.

Om denna fadäs beror på landstingets regelverk eller den arrogante läkaren vet jag inte. Men det är ett exempel på att allt inte står rätt till i vården. Så får det inte bara gå till. Läge för en Lex Maria-anmälan, tycker jag.

Krångligt att få ett sjukintyg

Här är ett annat exempel där byråkratin i vården är häpnadsväckande.

Samma E som i inledningen ovan hade fått diagnosen Alzheimer av minnesmottagningen. Hon skulle nu få stöd av hemtjänsten och kommunens biståndshandläggare behövde ett intyg som visade att E var dement.

E:s syster - som hjälper E med det praktiska - ringde minnesmottagningen och bad dem skicka ett intyg. Men se det gick inte. Mottagningen svarade att det är E:s vårdcentral som ska utfärda det. Nytt samtal. denna gång till vårdcentralen.

"Jo, det kan vi ordna men då måste E hit och  personligen träffa en av våra läkare. Annars kan vi inte utfärda något intyg" blev svaret.

Mycket märkligt. Varför kunde inte minnesmottagningen som grundligt undersökt E och konstaterat med sin expertkunskap att det handlade om Alzheimers sjukdom skriva intyget? Vårdcentralen har ju inte den kompetensen.

Dessutom står det i E:s journal att hon har diagnosen Alzheimer. Då kunde väl läkaren på vårdcentralen läst i journalen och skrivit ut ett intyg?

Detta kallar jag onödig byråkrati.

PS. Nu löste sig intygsfrågan på annat sätt. E hade nämligen tidigare lämnat ett intyg till den som skötte färdtjänstfrågorna hos kommunen. Det intyget nöjde sig biståndshandläggaren med. Alltid något.

Dålig kunskap efter 22 år i Sverige

Invandring och integration är ett ämne som vållar känslor. Det är dessutom politiskt laddat. Starkt förenklat är det så här: Vänsterut (Fi, V, MP) är det inga problem med invandring, hederskultur m.m. Högerut (främst SD) är det roten till allt ont och alla problem. Övriga är mittemellan. Nu har fler och fler fattat att svenska språket och kunskap om hur Sverige fungerar är nyckeln till en fungerande integration.

Diverse borgerliga politiker föreslog för några år sedan krav på svenskkunskaper för att få svenskt medborgarskap och tak för hur många invandrare vi kunde ta emot samt könsundersökning av unga muslimtjejer. Då blev det ett himla liv och beskyllningar om rasism m.m. Locket lades på av kulturmaffian och vänsterjournalister som styr medierna.

(På 1960-talet var det länsstyrelserna som beslutade om svenskt medborgaskap. Då krävdes intyg på att man kunde tala, läsa, skriva och förstå svenska för att bli svenne på riktig. Varför det kravet togs bort vet jag tyvärr inte.)

Nu har mittenpartierna vaknat till och börjat ändra sin integrationspolitik. Man har - dock allt för sent - förstått att svenska och kunskap om Sverige är nödvändigt för att få våra nya svenskar i bl.a. arbete. Att prata högt om detta är inte längre rasistiskt även om det ännu inte är helt salongsfähigt.

Var svensk medborgare

Häromdan åkte jag taxi. Chauffören var invandrad från Kongo Kinshasa, men svensk medborgare, och vi kom att prata om det förestående valet. Han visste inte vad han skulle rösta på. Han funderade på att rösta blankt. Jag föreslog att han skulle välja parti efter vilken ideologi han sympatiserade med, dvs. om han var kommunist, socialist, liberal, konservativ eller nazist - förenklat sett.

Eller om han hade åsikter om detaljfrågor så kunde han gå in på "Valkompassen" och få se vilket parti hans åsikter stämde med.

"Ja, man måste ju rösta", sa han. "Om du inte vill rösta så behöver du inte det", svarade jag. Något förvånad blev han då. Han trodde nämligen att man var tvungen att rösta i Sverige. Då blev jag förvånad och frågade hur länge han varit i Sverige. "Tjugotvå år", blev svaret.

Bristande kunskaper

Han hade alltså varit i Sverige i mer än två decennier, pratade halvbra svenska och visste inte hur svenska valet fungerade. Trots att han var taxichaufför visste han inte helt säkert hur han körde från Sundbyberg till Sollentuna.

Men han var svensk medborgare. Sic!

En smart pillernasare på apoteket

Hur gör man när den medicin man ska hämta ut inte finns i rätt mängd på apoteket? Går till ett annat apotek. Sedan ytterligare ett annat. Slut överallt.  Sen då? Jo, träffar en smart och serviceinriktad receptarie som har en lösning.

Min doktor hade skrivit ut Betapred-piller som jag ska ta om en uppretad geting angriper mig med sin gadd. Jag är överkänslig när det gäller getingstick. Receptet var på trettio piller. Men just den dosen var slut på mitt apotek i Sollentuna.
 
Jag gick till ett annat apotek. Slut även där. "Be din läkare skriva ut en burk med 100 piller. Dom har vi i lager men inte förpackningar med bara 30 piller" var beskedet jag fick.

En smart receptarie

När jag var i Bergslagen passade jag på att besöka apoteket i Lindesberg. Där hade man inte heller 30-pillerburkar. Men receptarien var smart och fann på råd. Hur gjorde han då?

Jo, han tog fram en burk med 100 piller, hällde ut pillren på ett A4-ark och räknade fram 30 piller som han hällde tillbaka i burken och lade undan de övriga 70. Vips hade jag fått min rätta förpackningsstorlek. Smart.

Jag fick givetvis betala för alla 100 pillren.

Det blev ingen kilt för mig

Skottland har alltid fascinerat och intresserat mig - från allra tidigaste barnsben till ålderdomen. Jag var nyss där på en gruppresa; det var 41 år sen sist. När jag var i tolvårsåldern fick jag min moder att sy mig en kilt (fast det var nog mer något åt kjolhållet). Sen hängde jag en av hennes avlagda handväskor i en rem om magen och lekte skotte i min ensamhet. Att visa upp sig var inte att tänka på.

Jag köpte en bok om Skottlands historia för pengar som jag sparat ihop själv och lusläste allt om klanerna, kungarna, slagen och slotten. Till och med regentlängden med namn och årtal kunde jag rabbla som Fader Vår.

Jag lyssnade även med intresse på väderleksrapporterna för att få höra när Skottland nämndes. Det var mest lågtryck, vill jag minnas.

Min dröm har alltid varit att skaffa en riktig kilt med tillbehör. Nu inför gruppresan googlade jag runt för att kolla priser m.m. "Nu djävlar ska det bli av",  tänkte jag.

En kiltmundering kostar många tusen

Det är otroliga mängder med rödrutiga souvenirer i Skottland. Butikerna med detta innehåll låg på rad efter varandra i varenda stad och samhälle vi besökte. Det mesta var säkert tillverkat i Kina. En del saker var faktiskt det, vilket framgick av texten på etiketterna.

I de större städerna, som t.ex. Inverness, Glasgow och Edinburgh, fanns det riktiga kiltbutiker. Trots protester från den medföljande hustrun gick jag in i en del av dem. "För att kolla runt lite", som jag sa till henne sådär lagom nonchalant och ointressant.

En kilt med tillbehör är inte direkt gratis. För att få en hel utstyrsel med kilt, skjorta, slips, manschettknappar, pläd över axeln,  jacka, väst, bälte med spänne, sporran (magväska), kiltspänne, sockor, skor, kniv (i sockan) m.m. får man punga ut bortåt tiotusen spänn. Jag skulle tro att en svensk folkdräkt kan kosta ungefär lika mycket.

Men jag hade tänkt mig en enklare variant med bara kilt, sporran och sockor. Sen kunde jag komplettera på hemmaplan med skjorta, kavaj, skor m.m. Men det hade ändå handlat om flera tusenlappar.

"Vad ska du med en kilt till?" undrade hustrun varje gång jag stannade utanför ett skyltfönster med kiltar. "Du kommer ha den max en gång, sen aldrig mer". Jag var tvungen att hålla med henne.

Tusentals olika tartanmönster

Sista dagen på resan tvingade jag med mig hustrun in i en seriös kiltbutik i Edinburgh och började prata med den kiltförsedde manlige expediten.

Det skulle gå att ta mått i butiken och välja mönster, få kilten uppsydd och skickad hem till Sverige. Men det skulle ta några veckor. Varje äkta kilt måste alltså måttsys för varje användare.

Killen i butiken berättade att det fanns ca fyratusen olika mönster. Eftersom jag inte har någon som helst koppling till någon skotsk klan undrade jag om det fanns några mönster kopplade till geografin. Jodå, både Glasgow och Edinburgh samt öar, bl.a. Hebriderna, Skye, har egna tartanmönster. Bara att välja.

Jag undrade hur ofta kiltkillen i butiken använde sin kilt. Det var i stort sett bara på bröllop och liknande tillställningar. Han berättade att han varit på bröllop i Skåne och då bar han sin kilt.

Det blidde ingen kilt för mig

Det blev ingen kilt för mig. Hustrun har nog rätt: när ska jag använda den? Däremot tog jag en broschyr med måttagningsanvisningar m.m. samt mejladressen. Så rent teoretiskt kan jag beställa en kilt här hemma, få den uppsydd och levererad. Men då får jag göra det i smyg så inte hustrun ser det.

Vem vet, nån dag kanske jag gör det. Jag kan ju vara olydig om jag vill.

PS. En kilt köpte vi i alla fall. I en turistshop. En mindre modell till vårt yngsta barnbarn som precis fyllt fyra år. Den passade perfekt på henne. Dessutom köpte jag till mig själv ett par skotskrödrutiga kalsingar. Det köpet gillade hustrun i alla fall. Alltid något.

Ange antalet kalorier och sockerhalt på drycker

Vi i Sverige är på väg att bli allt för överviktiga. Det är inte bra, generellt sett, och kan leda till en lång rad sjukdomar. Det finns mängder med tips på olika dieter för att gå ned i vikt. Var och en blir salig på sin tro. En del har insett att det går att tjäna pengar på folks önskan om lägre vikt. Socker och kalorier är stora bovar. Därför bör det vi stoppar i oss ha upplysningar om just detta. Men så är inte alltid fallet.

När det gäller att gå ned i vikt tror jag den enklaste - men kanske svåraste - metoden är bäst. Den är dessutom gratis och kräver inga piller, böcker eller andra hjälpmedel. Metoden går ut på att äta mindre och röra mer på sig. Lätt att säga. Men svårt i praktiken att leva upp till.

Alkoholfritt visar kalorierna

Jag har börjat dricka mer alkoholfri öl i stället för starköl. Det går bra. Smaken på de flesta sorterna är ok, som Carlsberg, Heineken och Falcon. Men Mariestads är odrickbar, den smakar halm. Den alkoholfria är dock fortfarande rätt dyr, betydligt dyrare än t.ex. vanlig 2,8-pilsner.

Det är inte bra. Därför borde priset på alkoholfri öl vara mycket lägre. Alkoholskatten torde vara i stort sett noll, vilket borde påverka priset nedåt, jämfört med t.ex. starköl.

Ett plus är att det alkoholfria ölet på etiketten har uppgift om antalet kalorier per deciliter, dvs. 20 kcal. Uppgift om kaloriinnehåll saknas på alla andra och starkare ölsorter.

Det är ju helt fel! Men det kanske är medvetet från tillverkarna att mörka hur många kalorier jag får i mig när jag sveper en starkbärs? Eller också är det väl EU-som ligger bakom. Det brukar ju ofta skyllas på EU när något i Sverige borde vara annorlunda.

Sockerhalt bara på hyllkanten

När det gäller viner är uppgift om sockerhalten i antal milligram angiven i hylletiketten hos Systembolaget. Men inte på flasketiketten eller på kartongen. Det är också märkligt.

Populära viner har ofta en hög sockerhalt, som kan variera mellan tre och 15 milligram. Vissa boxviner sötas extra för att falla törstiga svenskar i smaken och därmed sälja bättre. Flera utländska boxviner kommer till Skåne i "lös vikt", där de sockras och fylls på kartonger för vidare spridning till landets systembutiker.

Jag tycker att sockerhalten även ska anges på vinetiketterna och boxarna. Men även här kanske EU lägger hinder i vägen?

Jag vet inte. Därför har jag kontaktat Livsmedelsverket och Folkhälsomyndigheten och bett om svar.

PS. Här kan du läsa mer om övervikt: https://sv.wikipedia.org/wiki/Övervikt

Tillägg den 11 augusti: Jo, det är EU som sätter käppar i hjulen. Så här är svaret från Livsmedelsverket:

Inom EU är livsmedelslagstiftningen i det närmaste harmoniserad genom unionslagstiftning. För drycker som innehåller mer än 1,2 volymprocent alkohol behöver ingrediensförteckning och näringsdeklaration inte anges.

EU-kommissionen kommer att lägga fram en rapport om alkoholhaltiga drycker och frågan om sådana drycker i framtiden bör omfattas av kraven på ingrediensförteckning och näringsdeklaration samt skälen till eventuella undantag.