Ibland går det snabbt att fatta beslut...

Sverige är i kris på grund av coronaviruset. Det är bra att regeringen är snabb att fatta nödvändigt beslut och lagändringar. De tält som sjukvården satt upp utanför våra sjukhus för att kunna kolla ev. smittade kräver tydligen bygglov - en hantering som vanligtvis kan ta lång tid. Men nu har regeringen tagit beslut om en lagändring. Den träder i kraft redan den 1 maj -med retroaktiv verkan. Bygglov krävs inte för dessa tillfälliga tält. 

Det är jättebra att regeringen är beslutsförmögen och tar vettiga beslut och ändrar regler som inte funkar i det läge vi befinner oss i nu. Det finns alltså fortfarande kvar lite sunt förnuft hos regeringskansliet.

Tänk om regeringen kunde vara lika snabbfotad även på andra områden. Jag tänker bl.a. på de regler som gör det möjligt att utvisa en utlandsfödd högutbildad expert som jobbar, betalar skatt, har familj med barn som är födda här och som aldrig legat samhället till last.

Anledningen kan t.ex. vara att han jobbat för mycket eller fått för litet i lön enligt kollektivavtalet eller en semesterdag för litet. Att detta justerats i efterhand har inte hjälpt. Han ska ut ur landet, trots att företaget han jobbar åt ber på sina bara knän att ska få stanna!

En majoritet av våra politiker anser att detta är åt helvete och säger att så har kan vi inte ha det. Men inget händer.

Det är märkligt att det inte går lika snabbt att ändra reglerna i sådana här fall där besluten går mot allt mänskligt sunt förnuft!

PS. En helt annan sak som har viss koppling till detta med snabba beslut. Regeringen har gett Dan Eliasson och hans myndighet MSB 75 miljoner kr för att informera om coronan. Målgrupp torde vara hela folket.

Även här krävs snabba beslut. Om t.ex. statens upphandlingsregler ska följas när MSB ska välja vilka konsulter  och reklambyråer man ska använda lär coranepidemin var över innan något händer.

Det har gått ett par veckor sedan SMB fick beskedet om extra informationspengar. Man borde ha kunnat få fram något på den tiden. Det ska bli intressant att se när man får se något från MSB. 

Nu är ju Eliasson belastad på grund av de chefsjobb han tidigare har haft och fått kritik för. Får han inte ändan ur stolen finns risk för ny kritik.

De annonser som förekommit som helsidor i dagspressen med bl.a. coronabudskap har inte MSB gjort utan Region Stockholm och Vårdguiden 1177.

Tillägg den 4 april: I dag var det en ny och mycket fyndig helsidesannons från Region Stockholm i min morgontidning.

Min blogg har funnits i tio år

Det var den 1 januari 2010 som jag gjorde mitt första blogginlägg. Sedan dess har det blivit ytterligare 1 144 inlägg - ungefär ett inlägg var tredje dag eller två per vecka. Första året gjorde jag 248 inlägg, sedan har det minskat och är nu ca 60 per år. Antalet besökare har varit drygt 70 000 men jag har bara åtta fasta följare. 

Det var min dotter som tyckte  att jag skulle börja blogga. Det var för tio år sedan. Hon hjälpte mig med det praktiska att komma igång. Jag jobbade fortfarande när bloggen startade men blev pensionär på heltid några månader in på det nya året.

Tydligen hade jag ett uppdämt behov av att "skriva av mig". Första året skrev jag nästan 250 inlägg och första månaden lyckades jag klämma ur mig 34 inlägg - mer än ett varje dag. Många av dem handlade då om mitt yrkesliv.

Jag har alltid gillat att skriva korta snuttar och uttrycka vad jag tänker och känner. Att författa romaner  har jag varken ork eller tålamod till. Redan i tonåren började jag skriva insändare i Nerikes Allehanda, tidningen i min hemort Örebro. Att skriva uppsatser var det jag gillade bäst i skolan och i det ämnet fick jag alltid högsta slutbetyg (A).

I mer än trettio år gjorde jag en intern tidning på (Riks)Skatteverket. I varje nummer hade jag en kolumn där jag risade, rosade och skrev även sånt som en del (chefer) inte alltid gillade. Men min spalt var det mest lästa - och ofta det enda lästa - i tidningen. Personalen uppskattade mina rader. Därför var lätt för mig att börja blogga.

Under åren som gått  har antalet inlägg minskat och har de senaste åren varit runt sextio, dvs. ca ett i veckan. Redan från första dagen hade jag en räknare som noterade antalet besökare, men den räknaren slutade att fungera förra året.

Jag hade då nått lite drygt 70 000 unika besök.

Nu har jag kommit upp i över 1 140 inlägg om allt möjligt och snart haft 220 000 sidvisningar, dvs. ungefär 60 om dan i snitt. Men jag har bara ett fåtal fasta följare, vilket jag tycker är synd. Antalet kommentarer har varit drygt 460 men det kunde gärna vara flera.

Windows är det vanligaste operativsystemet som används (66 %) följt av iPhone, Macintosh, Android och Linux. Explorer är den vanligaste webbläsaren följd av Chrome, Firefox och Safari.

Det mest lästa inlägget handlar om när jag skulle byta gasolflaska till min grill och fick problem med att få bort den röda plastpluggen i nya flaskan. Det är från den 18 december 2011 och har haft nästan 4 000 sidvisningar.

Jag hoppas att ni som hittat fram till min blogg fortsätter att läsa det jag skriver. Avslutningsvis ber jag att få önska alla er ett gott nytt år och dito decennium!

Svensk statsförvaltning - sämre än jag trott

Jag har varit statstjänsteman hela mitt yrkesliv (med några månaders undantag). Min positiva bild av den statliga förvaltningen har präglats av mina år på Riks-Skatteverket, som gått från hatad kontrollmyndighet till älskad service dito. Men min bild har blivit mer och mer kritisk, ju fler myndigheter jag haft kontakt med under senare år. Det går för sakta och är omständligt.

Jag började jobba på en länsstyrelse för mer än femtio år sedan. Den var byråkratisk. Där skulle ärenden som var färdiga för beslut "ligga till sig" minst en par veckor. Här var det inte fråga om service och "medborgaren i fokus", snarare tvärtom.

Sen kom jag till en ung, modern myndighet som hette Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU). Där var det helt annorlunda. I stort sett alla anställda var handplockade, unga och gillade sitt jobb. Här satt inget fast.

Enkelt att deklarera numera

CFU gick 1971 upp i det nybildade Riksskatteverket (RSV) som var en blandning av diverse myndigheter, en del med anor från 1800-talet. Den så kallade CFU-andan tog över och nu började skatteförvalt-ningens resa mot vad den är idag.

I år deklarerade jag med några knapptryckningar på mobilen och några veckor senare fick jag min överskjutande skatt insatt på mitt bankkonto. För femtio år sedan var det ett litet helvete för en vanlig löntagare att deklarera. De flesta sökte hjälp hos en deklarationsbyrå, som hade växt upp som svampar ur jorden när det var "dags att deklarera".

Denna resa har präglat min bild av den svenska statsförvaltningen med alla dessa hundratals myndigheter. När någon i min omgivning dristat sig att kritisera den har jag alltid gått i försvarsposition. Inte nu längre.

Interna dokument i stället för handling

Varför har min uppfattning ändrats? Jo, det beror på de kontakter jag själv haft med diverse myndigheter sedan jag blivit pensionär.

Sedan ett par år tillbaka har jag haft kontakt med Naturvårdsverket. Anledningen har varit mitt intresse att få stopp på den invasiva blomsterlupinen. Jag har haft en brev- och mejldialog med verket som inte lett till något.

Min bild av det verket är inte direkt "snabba Ville". Här går det långsamt. Interna rapporter och dokument är viktigare än praktisk handling. Under tiden breder blomsterlupinen ut sig längs vägrenarna och dödar vår inhemska ängsblommor. Floran blir fattigare för varje år som går.

Även JO tar tid på sig

Ni som följt mina inlägg vet att jag även bråkat med min kommun när det gällt blomsterlupinen. Här har det handlat om att det dröjt med att få svar från naturvårdschefen. Det tog tio månader - trots flera påminnelser.

Det ledde till en JO-anmälan. Det var något bättre där. Svaret dröjde bara fem månader, alltså dubbelt så snabbt som hos kommunen.

Ju fler kockar ju sämre...

Klimatkrisen med alla utsläpp riskerar att jorden går åt helvete om några generationer. För att dra mitt strå till stacken för att försena klimatsammanbrottet sorterar jag soporna, kör en bil som delvis går på el, åker mer kommunalt, äter mindre rött kött och nu senast - har installerat solpaneler på torpet i Bergslagen.

Med miljömupparna i regeringen kunde man tro att det skulle vara enkelt att ansöka om solcellsbidraget. Nej, det är tre olika departement med tre olika myndigheter som är inblandande: Boverket, Länsstyrelsen och Energimyndigheten. Här har man inte haft medborgaren i fokus

Jag har ännu inte lyckats listat ut vem som gör vad. Boverket har blanketter, liksom även Energimyndigheten. Men Boverket har e-tjänsten för ansökan. Länsstyrelsen har hand om pengarna som går till den som får bidrag.

När man ansöker om bidrag för att sätta upp solpaneler vet man inte om man får något. Det beror på om de pengar som finns räcker till. Men man får ROT-avdrag för arbetskostnaden, som måste betalas tillbaka om man får vinst i bidragslotteriet.

Skatteverket är unikt

Jag är övertygad om att hela proceduren skulle kunna göras enklare. Det borde räcka med en myndighet för medborgaren att ha kontakt med.

Om Skatteverket fått hand om solcellsbidraget så skulle allt ha varit mycket enklare och gått snabbare. Det är min fasta övertygelse, efter drygt fyra decennier på det verket.

Vad är det som gjort att Skatteverket lyckats? Jo, det är att man haft interna frifräsare med kreativitet, jävlaranamma och bristande respekt för rådande ordningar. "Vadå? Lagen? Fa fan, då får vi se till att den ändras!" Man har sett möjligheter där andra bara skulle ha sett hinder och problem.

Jag vet. Jag var med på den resan.

Även JO tog tid på sig med svaret

I juni förra året anmälde jag min hemkommun Sollentuna till JO. Anledningen var att jag fått vänta på svar från kommunen - trots flera påminnelser - i nästan ett år. Mitt ärende till kommunen rörde den invasiva blomsterlupinen och jag ville veta vad kommunen tänkte göra för att stoppa lupinens utbredning. JO tog också tid på sig att handlägga min anmälan, men nu har jag fått JO:s beslut. Kommunen får kritik. Fattas bara annat!

Ni som känner mig och följt min blogg vet att jag har engagerat mig i den vackra men farliga blomsterlupinen. Jag vill få stopp på denna otäcka växt som slår ut alla andra blommor längs våra vägrenar. Dessutom är den giftig.

Den här invasiva arten finns lite här och var i Sollentuna. I juli 2017 skrev jag till kommunen och frågade vad man tänkte göra för att få stopp på den. Trots flera påminnelser till berörda handläggare fick jag ingen respons; inte förrän jag kontaktade de ansvariga politikerna.

Gjorde en anmälan till JO

Det ledde så småningom till ett svar. Det fick jag i slutet av maj 2018, alltså efter mer än tio månader. Det tyckte jag var stor skandal så därför skickade jag en anmälan till JO. Jag ville få veta om det var okej med såna svarstider. Sen såg jag det som en allmänbildning för mig att få se hur ett ärende hos JO handläggs.

JO fick min anmälan i juni 2018 och ärendet var klart för beslut i början av oktober, för då hade kommunen yttrat sig och jag hade yttrat mig över det yttrandet. Eftersom mitt ärende var tämligen bagatellartat borde JO kunnat avsluta det tämligen omgående, ansåg jag. JO kunde ha satt en praktikant på det.

Nu dröjde JO:s beslut till slutet av mars i år. Det tog alltså mer än fem månader för JO att sätta ned foten. Sollentuna kommun tog nästan dubbelt så lång tid för att svara. Det var ju duktigt av JO att vara snabbare än kommunen.

Långa tider verkar okej

MEN. Jag tycker det är skit med sådana här långa tider i offentlig förvaltning. Eftersom JO tog så lång tid på sig så är det alltså okej med långa svarstider. Min tidigare positiva bild av svensk offentlig sektor - som grundade sig på min erfarenhet av drygt fyrtio år på Skatteverket - har fått sig en törn.

Sen tycker jag att JO:s kritik av Sollentuna kommun är rätt så ljum. Så här skriver man i beslutet: "...det dröjde - - - över tio månader från det kommunen mottog brevet, innan han (dvs. jag) fick ett slutligt svar. En sådan handläggning är inte i enlighet med förvaltningslagens krav på service - - - . Nämnden (dvs. Sollentuna kommun) förtjänar därför kritik".

"Kritik". Fattas bara annat! Det omdömet är nog det mildaste JO har i sin arsenal. Suck. Allt är inte bra i Sverige.

Den svenska sjukvården - bra eller dålig?

Den svenska sjukvården som våra landsting och regioner har hand om är ju så himla bra, säger de flesta som varit i kontakt med den. Väntetiderna är långa, men alla tycker dock inte det. Det beror nog på att vi vant oss vid att vänta. Men hur står sig Sverige i dessa avseenden, jämfört med andra jämförbara länder?

För en tid sedan råkade jag i dispyt (diskussion) om den svenska vården med några av mina närstående när jag hävdade att väntetiderna är långa. "Nä, tänk på E som fick komma till operation redan efter 1,5 månad", sa en av mina samtalspartner.

"I t.ex. Tyskland hade E fått sin operation redan inom en vecka", sa jag då. "Det beror nog på att Tyskland har fler läkare än vi i Sverige", blev motsvaret.

Nu behövs lite fakta, tänkte jag och började googla.

Sverige är inte alltid bäst!

Då framkom följande. I stort sett alla andra EU-länder har kortare väntetid för vård än Sverige och många har ingen väntetid alls. Sverige har lika många läkare per 100 000 invånare som t.ex. Schweiz, Tyskland och andra länder.

Sverige har nästan lika många sjuksköterskor per 100 000 invånare som andra länder. Den stora skillnaden är antalet vårdplatser, där Sverige ligger sämst till.

Lägg ned landstingen!

Sen har ju Sverige sina landsting med byråkrati och tung administration där politikerna i toppen styr. Det tror jag är den främsta anledningen till bristerna i sjukvården, jämfört med omvärlden. Det är stora skillnader i väntetid och vård mellan de olika landstingen. Dessutom konkurrerar landsting och kommuner i vissa fall om vem som ska slippa ansvaret för den sjuke.

Lägg ned landstingen och låt staten ta över sjukvården och se till att den blir jämlik - och koncentrera specialistvården till färre platser.

Bra vård när man väl får den?

En sak har dock förändrats. När jag gick till doktorn för femtio år sedan och fått en besökstid kl. 13 var det självklart att jag kom in först kl. 15 eller ännu senare. Så är det inte nu för tiden. Det är nog de privata alternativen i vården som drivit fram denna förändring vilken även nått landstingsvården.

Min upplevelse är att den svenska sjukvården är bra men när man väl köat och nått fram. Men å andra sidan har jag inget att jämföra med då jag aldrig vårdats utomlands. Det som inte är bra i Sverige är byråkratin i vården. Här är några exempel.

Onödig sjuktransport

En 92-årig kvinna - som var vid sitt fritidshus på en ö utanför Söderhamn - ramlade och skadade ena axeln. Det var sent på kvällen. Efter samtal med 112 kom en sjöräddningsbåt med sjukvårdspersonal och hämtade henne till fastlandet utanför Söderhamn. Sen blev det ambulans in  till sjukhuset i Hudiksvall.

Där togs hon emot av en arrogant läkare som inte ens kollade hennes axel. Han beordrade ambulansen tillbaka med henne till Söderhamn och sjukhuset där. Anledningen var att det var sent på kvällen och att röntgenavdelningen i Hudik var stängd över natten.

"Kan jag inte få stanna kvar här?" klagade kvinnan. "Jag kan ligga var som helst; i korridoren, fikarummet..". Läkaren vägrade och ambulansen tog henne tillbaka till Söderhamn. Där hade läkarna inte den kompetens som krävdes utan dagen därpå forslades hon tillbaka i ambulans till Hudiksvall.

Tack och lov var det andra läkare där som tog emot henne nu. "Var det du som var här i natt och fick åka tillbaka?" undrade en av sköterskorna. 92-åringen berättade då att hon fick göra det på grund av den stängda röntgenavdelningen i Hudik. "Men vi hade ju jour på röntgen i natt! Varför ringde man inte in nån av oss?" blev svaret.

Om denna fadäs beror på landstingets regelverk eller den arrogante läkaren vet jag inte. Men det är ett exempel på att allt inte står rätt till i vården. Så får det inte bara gå till. Läge för en Lex Maria-anmälan, tycker jag.

Krångligt att få ett sjukintyg

Här är ett annat exempel där byråkratin i vården är häpnadsväckande.

Samma E som i inledningen ovan hade fått diagnosen Alzheimer av minnesmottagningen. Hon skulle nu få stöd av hemtjänsten och kommunens biståndshandläggare behövde ett intyg som visade att E var dement.

E:s syster - som hjälper E med det praktiska - ringde minnesmottagningen och bad dem skicka ett intyg. Men se det gick inte. Mottagningen svarade att det är E:s vårdcentral som ska utfärda det. Nytt samtal. denna gång till vårdcentralen.

"Jo, det kan vi ordna men då måste E hit och  personligen träffa en av våra läkare. Annars kan vi inte utfärda något intyg" blev svaret.

Mycket märkligt. Varför kunde inte minnesmottagningen som grundligt undersökt E och konstaterat med sin expertkunskap att det handlade om Alzheimers sjukdom skriva intyget? Vårdcentralen har ju inte den kompetensen.

Dessutom står det i E:s journal att hon har diagnosen Alzheimer. Då kunde väl läkaren på vårdcentralen läst i journalen och skrivit ut ett intyg?

Detta kallar jag onödig byråkrati.

PS. Nu löste sig intygsfrågan på annat sätt. E hade nämligen tidigare lämnat ett intyg till den som skötte färdtjänstfrågorna hos kommunen. Det intyget nöjde sig biståndshandläggaren med. Alltid något.