I Nazitysklands dödsfabriker utrotades inte bara judar utan även några miljoner andra människor, som inte passade Hitler. Men kommunismen har dödat många fler och en beräkning kommer fram till kanske ca 100 miljoner. Trots det finns det svenskar som stoltserar över att vara kommunist, bl.a. Sven Wollter som hävdar att "kapitalister" dödat ännu fler.
Den 27 januari var det "Förintelsens minnesdag" ägnad framför allt de sex miljoner judar som Nazityskland avrättade i sina dödsfabriker och annorstädes.
Men det som ofta glöms bort är att i förintelsen avlivades på olika sätt även 1,8-1,9 miljoner vanliga civila polacker, 2-4 miljoner ryssar - såväl civila som krigsfångar, 200 000 - 1,5 miljoner romer, 200 000 - 300 000 funktionshindrade, 2 500 - 5 000 Jehovas vittnen, 5 000 - 15 000 homosexuella plus ett antal andra politiska och religiösa motståndare till Hitler & Co. Totalt ca 11 miljoner. Dessa offer pratas det sällan om.
Kommunismens massmördande
Men detta är ändå småpotatis (om uttrycket tillåts) jämfört med vad Lenin, Stalin, Mao och andra kommunister lyckats avliva under 1900-talet. Stalins offer talar man tyst om, sannolikt därför att Sovjetunionen var en av segrarmakterna i andra världskriget. Och segrarna skriver som bekant historien.
Här är ett utdrag ur journalisten och författaren Kjell Albin Abrahamssons bok "Låt mig få städa klart" som handlar om kommunister, kryptokommunister och antikommunister som kom ut 2014 (s. 179):
"Hela 32 miljoner sovjetmedborgare avrättades eller dog av svält och utmattning i arbetsläger 1917-45. Det är den officiella ryska siffran från den regeringskommission, ledd av Alexander Jakovlev, som president Putin tillsatte."- - - "Enligt den amerikanske forskaren Rudolph J. Rummel - - - har 23 kommunistiska regimer och marxistiska gerillaförband avlivat, mördat, 110 miljoner människor under 1900-talet fram till murens fall. Det är tre gånger fler än som dött på alla slagfält under samtliga krig under motsvarande period. Sammanlagt har minst 90, högst 150 miljoner människor dödats av kommunisterna." (Min kommentar: Jag tvivlar dock på uppgiften om "tre gånger fler".)
Sven Wollter fortfarande kommunist
I dagens söndagsintervju i P 1 intervjuades skådespelaren Sven Wollter, inte bara duktig skådespelare utan även fortfarande en djupt troende kommunist, vilket han nästan briljerar med. Han försvarade benhårt kommunismen men tog avstånd från Stalins dödande. Han försvarade såväl Nordkorea som Putin, vilka båda - enligt honom - är utsatta för amerikansk aggression.
Sen menade Wollter att "kapitalismen" dödat många, många fler än kommunismen. Han gav dock inga exempel men jag förmodar att han med "kapitalister" menade alla andra som inte är kommunister.
"Kapitalismens" offer många fler?
Om hans definition på "kapitalister" skulle vara korrekt så har han en poäng. Västeuropéer, framför allt spanjorer och britter, utrotade i stort sett hela Nord- och Sydamerikas ursprungsbefolkning, Turkiet utrotade armenier i början av 1900-talet, Belgiens Leopold II utrotade afrikaner i Kongo och Kejsartyskland gjorde likadant i Västafrika (nuvarande Namibia). Engelsmän gick ut på aborginjakt i Australien så sent som i mitten av 1800-talet. Listan kan göras hur lång som helst på övergrepp som idag skulle kallas folkmord.
Jag vill på intet sätt förringa betydelsen av att minnas förintelsen av judarna. Men om man däremot skulle se till antalet offer så borde det även finnas andra "minnesdagar".
Varför inte införa en minnesdag för alla offer för folkmord under de senaste tusen åren?
29 januari 2017
12 januari 2017
Slopa procentmålen i budgeten
Regering och riksdag har bestämt att landets skattebetalare ska betala en summa som motsvarar en procent av bruttonationalprodukten (BNP) i form av bistånd till andra länder. När det gäller pengar till försvaret så pratar politikerna också om en procentsats i förhållande till BNP. Jag tycker det är fel att sätta pengaramar i förhållande till BNP. Vi bör i stället betala vad som behövs.
Sverige är världsmästare i bistånd och europamästare i flykting-mottagning (per capita). Vi är en stormakt på dessa områden och vår feministiska rödgröna regeringen slår sig för bröstet över detta. Men det kostar massor av pengar. Skattebetalarnas pengar.
Sveriges totala biståndsram för 2017 är satt till 46,1 miljarder kr. Då ingår även kostnader för asylsökande med knappt 10 miljarder. Totalsumman är nästan en procent av BNP. Sida får 33,5 miljarder av dessa pengar att sprida ut över världen.
Korrupta vänsterdiktaturer
De många hundratals miljarder i bistånd som Sveriges invånare via sina politiker under decennier gett bort har i första hand gått till en rad mer eller mindre korrupta vänsterdiktaturer i Afrika - t.ex. Mugabes Zimbabwe - och Latinamerika. Många av dessa miljarder har gått direkt in i ländernas statsbudget. Hur mycket som försvunnit i mutor vet ingen. Bara att det har skett.
Flera av dessa mottagarländer är fortfarande fattiga diktaturer. I en del fall har biståndet även varit kontraproduktivt och försämrat landets läge. Andra länder som en gång var fattiga är nu ganska välmående utan att ha fått pengar från svenska skattebetalare, t.ex. Singapore och Malaysia. Hur sjutton har det gått till? Utan svenskt bistånd?
Allt bistånd har dock inte varit bortkastat. Det finns länder där det ibland haft positiv effekt och gett bestående resultat, det ska erkännas. Men många miljarder har förspillts till ingen nytta och risken är att det fortgår. Med ett procentmål gäller det att göra sig av med pengarna. Annars nås inte målet. Pengar är ett medel, inte ett mål.
En stor biståndsindustri
Biståndet är även en storindustri med många intressenter; allt från Sida till tiotals stora organisationer med tusentals medarbetare och inhyrda konsulter. I många fall tjänar man stora pengar på verksamheten.
Häromdan skrev företrädare för biståndsindustrin en debattartikel i SvD och klagade över att en del av biståndet stannar kvar i landet för att bidra till de kostnader som den enorma invandringen för med sig. De vill att hela enprocenten ska gå till utlandsbiståndet. Hur invandringens kostnader ska finansieras undviker de att tala om. Organisationerna det handlar om här är Diakonia, Forum Syd, Svenska kyrkan, Afghanistankommittén m.fl.
Visst bistånd är helt ok
Det är mycket här hemma som fungerar dåligt eller inte alls. Polisen, sjukvården, skolan, försvaret m.m. behöver pengar. Höjda löner till poliser, sjuksköterskor, lärare och soldater är viktigare än att ge pengar till afrikanska diktatorer.
Självklart tycker jag att Sverige ska hjälpa andra länder, men det finns gränser för hur mycket. Katastrofbistånd borde vara prioriterat i stället för budgetbidrag. Något år kanske vi skulle bidra med mer än en procent av BNP? Att ha en procentsats, oavsett behoven, tycker jag är fel. Vi kan inte hjälpa alla fattiga i världen.
Vissa sätter procent för försvaret
När det gäller försvaret så betalade vi under 1970-talet drygt tre procent av BNP dit. Men då hade vi ett försvar. Men dessa tre procent var inget uppsatt mål. Försvaret fick det som krävdes. I dag får försvaret ungefär en procent av BNP, trots att vi inte har något försvar värt namnet. (Finland har ett större försvar med fler kanoner och soldater som bara kostar hälften av det Sverige har idag. Märkligt.)
Nu försöker borgarna överträffa varandra med olika beloppshöjningar till försvaret. I topp ligger Björklund och Liberalerna. En del pratar om två procent av BNP vilket är det som Nato kräver av sina medlemsländer (vilket dock inte alla av dem lever upp till).
Bestäm vad som krävs i stället
Det är lika fel här att prata om si och så många extra miljarder eller procent av BNP. Visst, vi kan köpa fler flygplan och ubåtar men vi behöver också utbildat folk som kan flyga och köra dem. Mer miljarder behöver alltså inte betyda ett starkare försvar. Att stärka försvaret tar tid.
I stället bör Sverige bestämma vad som krävs i form av kanoner, bomber, flyg, båtar och personal för att få ett försvar som har en så hög tröskeleffekt att en angripare avstår, eller i alla fall tänker sig för ordentligt innan ett angrepp. Det ska vara jävligt dyrt att slå till mot oss och t.ex. ta Gotland.
När vi vet vad som krävs ska försvaret få de pengarna och i den takt som uppbyggnaden av det kräver. Oavsett hur många procent av BNP det råkar bli. Och pengarna får gärna tas från biståndet. Statens viktigaste uppgift är inte att hålla andra länder under armarna utan att värna landets frihet och dess medborgare.
Jag är beredd att betala mer i skatt för detta.
Tillägg den 17 februari 2017: Idag skrev man så här i en ledare i SvD som handlade om Nato: "Det är förstås en bakvänd tanke att utgå från en procentsats och sedan bara hålla på tills gapet är fullt. Enprocentsmålet inom biståndet är galet, och ett tvåprocentsdito i försvaret vore inte heller något självändamål. Man måste utgå från behoven." Jag kan ju undra om SvD läser min blogg?
Sverige är världsmästare i bistånd och europamästare i flykting-mottagning (per capita). Vi är en stormakt på dessa områden och vår feministiska rödgröna regeringen slår sig för bröstet över detta. Men det kostar massor av pengar. Skattebetalarnas pengar.
Sveriges totala biståndsram för 2017 är satt till 46,1 miljarder kr. Då ingår även kostnader för asylsökande med knappt 10 miljarder. Totalsumman är nästan en procent av BNP. Sida får 33,5 miljarder av dessa pengar att sprida ut över världen.
Korrupta vänsterdiktaturer
De många hundratals miljarder i bistånd som Sveriges invånare via sina politiker under decennier gett bort har i första hand gått till en rad mer eller mindre korrupta vänsterdiktaturer i Afrika - t.ex. Mugabes Zimbabwe - och Latinamerika. Många av dessa miljarder har gått direkt in i ländernas statsbudget. Hur mycket som försvunnit i mutor vet ingen. Bara att det har skett.
Flera av dessa mottagarländer är fortfarande fattiga diktaturer. I en del fall har biståndet även varit kontraproduktivt och försämrat landets läge. Andra länder som en gång var fattiga är nu ganska välmående utan att ha fått pengar från svenska skattebetalare, t.ex. Singapore och Malaysia. Hur sjutton har det gått till? Utan svenskt bistånd?
Allt bistånd har dock inte varit bortkastat. Det finns länder där det ibland haft positiv effekt och gett bestående resultat, det ska erkännas. Men många miljarder har förspillts till ingen nytta och risken är att det fortgår. Med ett procentmål gäller det att göra sig av med pengarna. Annars nås inte målet. Pengar är ett medel, inte ett mål.
En stor biståndsindustri
Biståndet är även en storindustri med många intressenter; allt från Sida till tiotals stora organisationer med tusentals medarbetare och inhyrda konsulter. I många fall tjänar man stora pengar på verksamheten.
Häromdan skrev företrädare för biståndsindustrin en debattartikel i SvD och klagade över att en del av biståndet stannar kvar i landet för att bidra till de kostnader som den enorma invandringen för med sig. De vill att hela enprocenten ska gå till utlandsbiståndet. Hur invandringens kostnader ska finansieras undviker de att tala om. Organisationerna det handlar om här är Diakonia, Forum Syd, Svenska kyrkan, Afghanistankommittén m.fl.
Visst bistånd är helt ok
Det är mycket här hemma som fungerar dåligt eller inte alls. Polisen, sjukvården, skolan, försvaret m.m. behöver pengar. Höjda löner till poliser, sjuksköterskor, lärare och soldater är viktigare än att ge pengar till afrikanska diktatorer.
Självklart tycker jag att Sverige ska hjälpa andra länder, men det finns gränser för hur mycket. Katastrofbistånd borde vara prioriterat i stället för budgetbidrag. Något år kanske vi skulle bidra med mer än en procent av BNP? Att ha en procentsats, oavsett behoven, tycker jag är fel. Vi kan inte hjälpa alla fattiga i världen.
Vissa sätter procent för försvaret
När det gäller försvaret så betalade vi under 1970-talet drygt tre procent av BNP dit. Men då hade vi ett försvar. Men dessa tre procent var inget uppsatt mål. Försvaret fick det som krävdes. I dag får försvaret ungefär en procent av BNP, trots att vi inte har något försvar värt namnet. (Finland har ett större försvar med fler kanoner och soldater som bara kostar hälften av det Sverige har idag. Märkligt.)
Nu försöker borgarna överträffa varandra med olika beloppshöjningar till försvaret. I topp ligger Björklund och Liberalerna. En del pratar om två procent av BNP vilket är det som Nato kräver av sina medlemsländer (vilket dock inte alla av dem lever upp till).
Bestäm vad som krävs i stället
Det är lika fel här att prata om si och så många extra miljarder eller procent av BNP. Visst, vi kan köpa fler flygplan och ubåtar men vi behöver också utbildat folk som kan flyga och köra dem. Mer miljarder behöver alltså inte betyda ett starkare försvar. Att stärka försvaret tar tid.
I stället bör Sverige bestämma vad som krävs i form av kanoner, bomber, flyg, båtar och personal för att få ett försvar som har en så hög tröskeleffekt att en angripare avstår, eller i alla fall tänker sig för ordentligt innan ett angrepp. Det ska vara jävligt dyrt att slå till mot oss och t.ex. ta Gotland.
När vi vet vad som krävs ska försvaret få de pengarna och i den takt som uppbyggnaden av det kräver. Oavsett hur många procent av BNP det råkar bli. Och pengarna får gärna tas från biståndet. Statens viktigaste uppgift är inte att hålla andra länder under armarna utan att värna landets frihet och dess medborgare.
Jag är beredd att betala mer i skatt för detta.
Tillägg den 17 februari 2017: Idag skrev man så här i en ledare i SvD som handlade om Nato: "Det är förstås en bakvänd tanke att utgå från en procentsats och sedan bara hålla på tills gapet är fullt. Enprocentsmålet inom biståndet är galet, och ett tvåprocentsdito i försvaret vore inte heller något självändamål. Man måste utgå från behoven." Jag kan ju undra om SvD läser min blogg?
11 januari 2017
Slopa begravningsavgiften - betala vad det kostar
Begravningsavgiften som alla måste betala blir nu lika hög i hela landet. En höjning för många. Det är bättre att den slopas och att dödsbona får betala vad det kostar att bli begravd och välja bland olika alternativ och dito kostnader. Under en livstid kan avgiften nu uppgå till mer än 50 000 kr även för den som inte vill ha varken begravnings-ceremoni eller gravplats.
Begravningsavgiften betalas i förhållande till inkomsten. Den varierar mellan olika församlingar och den genomsnittliga begravnings-avgiften förra året var 0,22 procent. På varje intjänad hundralapp gick alltså 22 öre i snitt till kyrkans begravningsväsende, även om man inte var medlem. I min hemkommun Sollentuna var avgiften 12 öre per hundralapp.
Begravningsavgiften betalas i förhållande till inkomsten. Den varierar mellan olika församlingar och den genomsnittliga begravnings-avgiften förra året var 0,22 procent. På varje intjänad hundralapp gick alltså 22 öre i snitt till kyrkans begravningsväsende, även om man inte var medlem. I min hemkommun Sollentuna var avgiften 12 öre per hundralapp.
Svenska kyrkans församlingar är huvudmän för begravnings-verksamheten, utom i Stockholm och Tranås, där kommunen är huvudman. Begravningsavgiften ska täcka kostnader för den löpande begravningsverksamheten, d.v.s. för att hålla och sköta begravningsplatser m.m.
Samma avgift för alla
Avgiften ska också täcka kostnader för vissa tjänster i samband med begravningar, exempelvis för att ordna lokaler i samband med begravningsceremonier. Avgiften är däremot inte kopplad till enskilda personers begravningar.
Nu har riksdagen bestämt att alla i hela landet ska betala samma avgift och den ska vara 24,6 öre på varje intjänad hundring. För mig innebär det mer än fördubblad avgift. Ingen stor kostnad, en femtiolapp mer i månaden. Stockholm och Tranås berörs inte, där är avgiften idag 7,5 respektive 24 öre.
Nu har riksdagen bestämt att alla i hela landet ska betala samma avgift och den ska vara 24,6 öre på varje intjänad hundring. För mig innebär det mer än fördubblad avgift. Ingen stor kostnad, en femtiolapp mer i månaden. Stockholm och Tranås berörs inte, där är avgiften idag 7,5 respektive 24 öre.
Nu tycker en del att "begravningsavgift" är fel namn på den. "Gravskatt" vore ett mer rättvisande namn. Det kan jag hålla med om. Dessutom tycker jag att avgiften är helt fel, totalt sett!
Slopa "gravskatten"
Jag tycker att den som vill bli begravd på en gravplats ska få betala för det. Men den som inte vill det utan vill ha sin aska spridd ska slippa avgiften, eller bara betala en liten del. Det är fel att ta ut skatt varje år för detta. Och den som vill ha en begravningsceremoni i kyrkans lokal ska få betala för det. Det som inte vill det ska inte behöva betala för det varje år via skattsedeln.
Ta ett exempel. Utgå från dagens läge när avgiften är nästan en 25-öring på varje intjänad 100-lapp. Du jobbar i 40 år och tjänar 40 000 kr i månaden. Det blir totalt 19,2 miljoner kronor. Av dessa går ca 25 öre i "gravskatt" på varje 100-lapp. Det blir 48 000 kr. Sen är du pensionär i ytterligare 20 år med en pension på 25 000 kr. Det blir 6 miljoner till i inkomst som kostar dig ytterligare 15 000 kr i "gravskatt".
Mer än 50 000 kr under en livstid
Under din livstid kommer du att få betala sammanlagt 63 000 kr i "gravskatt". Det är vad du har betalt till Svenska kyrkan bara för att dina efterlevande ska kunna få askan efter dig m.m. utslängd i en skogsdunge på närmaste kyrkogård! Det är absurt.
Nä, slopa begravningsavgiften och låt dödsboet betala "gravskatten" vars storlek då beror på vilken typ av gravsättning liket vill ha. Ska du ha en kistbegravningsplats med plats för gravsten kostar det si, ska du ha en urna nedgrävd och plats en gravsten kostar det så. Sen kan du välja om du vill ha graven och stenen kvar i 25 eller 50 år eller längre och betala efter hur länge graven ska vara kvar. Ska du ha askan spridd på kyrkogården kan det vara gratis.
Kostnaden för kremering kan vara en kostnad för hemkommunen och betalas via den ordinarie kommunalskatten. Begravningsavgiften behövs inte.
Gräsklippningen kostar
Min far (1912-77) har en enkel gravplats på Norra kyrkogården i Örebro, med en sten som dödsboet betalat. Man kunde tro att han skulle få vila där i frid utan extra kostnader då han betalat sin årliga begravningsavgift via skattsedeln.
Men så är det inte. Om vi efterlevande vill ha gräset klippt framför hans sten så måste vi betala 200 kr varje år. Gör vi inte det får kyrkogårdsarbetaren göra en sväng med sin åkgräsklippare och lämna en oklippt fläck framför farsans sten. Det är ju krångligare än bara köra rakt förbi med klipparen.
Så trots att kyrkan fått begravningsavgiften alla år ska man i alla fall ha mer betalt för det som borde omfattas av avgiften.
-/-
När en del av elen försvann
På annandag jul förra året var jag och frugan ute på en promenad. När vi kom hem upptäckte vi att en del av elektriciteten i kåken var borta, bl.a. i källaren och till värmepumpen, kyl och frys m.m. Med ficklampan i högsta hugg tog jag mig ned till proppskåpet i källarplanet.
All proppar verkade hela. Trots det bytte jag ut de aktuella propparna som gick till den del av kåken där strömmen var borta. Det hjälpte inte.
"Aha, det är nog en fas som försvunnit", tänkte jag, gick ut och öppnade luckan till det stora gråa skåpet på ena husgaveln. De tre faspropparna var hela. "Då kan det vara en propp ute i kommunens gråa skåp vid gångvägen", tänkte jag vidare. "Men där kommer ju inte jag in". Alltså måste jag kontakta kommunens elverk.
Jag letade rätt på journumret (annadag jul var ju en helgdag) och ringde. Ingen svarade. Däremot fick jag i örat ett inspelat meddelande om att växeln var stängd. "Hur i helvitte kan man ha ett journummer där ingen svarar!"
Det enda jag kunde göra då var att ringa en elektrisk firma med jour. Det gjorde jag och fick veta att man kunde vara hos mig inom en timme, men att det skulle kosta 4 500 kr! Jag sa ja, då jag inte såg någon annan utväg ur mitt dilemma.
En elkille kom och han konstaterade som jag att mina fasproppar var hela, men att det saknades full ström på ena fasen. "Det är nåt fel hos kommunen", förklarade han (vilket jag redan gissat på egen hand men fick det bekräftat). "Kan du inte kolla propparna i det grå skåpet vid vägen" undrade jag. "Jag har inte behörighet att gå in i det", svarade elkillen. "Skit i det. Kommunens jour svarar ju inte. Det är ett nödläge!"
Vi gick dit, han öppnade det kommunala skåpet, hittade min slinga och konstaterade att alla tre propparna var hela. I samma ögonblick kom en av elverkets bilar körande upp mot skåpet och ut hoppade en gubbe.
Elverkets gubbe berättade att det var ett fel någon annanstans och att flera hushåll förlorat en fas. När jag berättade att ingen svarade på journumret förklarade han att någon glömt bort att måndagen den 26 december var en helgdag. Därför hade ingen vidarekoppling till SOS Alarm gjorts då det är SOS som har hand om elverkets jourtelefon.
Jag var ju något sur då jag tvingats lägga ut 4 500 kr för ingenting därför att kommunens jourtelefon inte funkade. Hade någon svarat där hade jag fått veta att strömförlusten berodde på ett större fel och inte att det var något fel hos mig.
Jag kontaktade dagen därpå den ansvarige hos elverket och var beredd på att få slänga käft, bli arg och hota med allt möjligt för att få ersättning för min kostnad. Döm om min förvåning då han direkt lovade att betala tillbaka pengarna till mig.
Det skedde också. Och några dagar senare var de inne på mitt konto. Historien fick alltså ett lyckosamt slut.
All proppar verkade hela. Trots det bytte jag ut de aktuella propparna som gick till den del av kåken där strömmen var borta. Det hjälpte inte.
"Aha, det är nog en fas som försvunnit", tänkte jag, gick ut och öppnade luckan till det stora gråa skåpet på ena husgaveln. De tre faspropparna var hela. "Då kan det vara en propp ute i kommunens gråa skåp vid gångvägen", tänkte jag vidare. "Men där kommer ju inte jag in". Alltså måste jag kontakta kommunens elverk.
Jag letade rätt på journumret (annadag jul var ju en helgdag) och ringde. Ingen svarade. Däremot fick jag i örat ett inspelat meddelande om att växeln var stängd. "Hur i helvitte kan man ha ett journummer där ingen svarar!"
Det enda jag kunde göra då var att ringa en elektrisk firma med jour. Det gjorde jag och fick veta att man kunde vara hos mig inom en timme, men att det skulle kosta 4 500 kr! Jag sa ja, då jag inte såg någon annan utväg ur mitt dilemma.
En elkille kom och han konstaterade som jag att mina fasproppar var hela, men att det saknades full ström på ena fasen. "Det är nåt fel hos kommunen", förklarade han (vilket jag redan gissat på egen hand men fick det bekräftat). "Kan du inte kolla propparna i det grå skåpet vid vägen" undrade jag. "Jag har inte behörighet att gå in i det", svarade elkillen. "Skit i det. Kommunens jour svarar ju inte. Det är ett nödläge!"
Vi gick dit, han öppnade det kommunala skåpet, hittade min slinga och konstaterade att alla tre propparna var hela. I samma ögonblick kom en av elverkets bilar körande upp mot skåpet och ut hoppade en gubbe.
Elverkets gubbe berättade att det var ett fel någon annanstans och att flera hushåll förlorat en fas. När jag berättade att ingen svarade på journumret förklarade han att någon glömt bort att måndagen den 26 december var en helgdag. Därför hade ingen vidarekoppling till SOS Alarm gjorts då det är SOS som har hand om elverkets jourtelefon.
Jag var ju något sur då jag tvingats lägga ut 4 500 kr för ingenting därför att kommunens jourtelefon inte funkade. Hade någon svarat där hade jag fått veta att strömförlusten berodde på ett större fel och inte att det var något fel hos mig.
Jag kontaktade dagen därpå den ansvarige hos elverket och var beredd på att få slänga käft, bli arg och hota med allt möjligt för att få ersättning för min kostnad. Döm om min förvåning då han direkt lovade att betala tillbaka pengarna till mig.
Det skedde också. Och några dagar senare var de inne på mitt konto. Historien fick alltså ett lyckosamt slut.
1 januari 2017
Gärna fler allmänna flaggdagar
Att ha en flaggstång utan flaggning är en skam. Tomma stänger är fult och borde vara förbjudet för det offentliga, som t.ex. kommuner. En vimpel kan alltid hänga uppe när det inte är flaggdag - för övrigt en dag som vi borde ha flera av.
Den som har en stor flaggstång, men inte använder den tycker jag lika gärna kan ta ned stången. Det ser för bedrövligt ut med tomma stänger. Vita pinnar som pekar tomt mot skyn. Hur svårt kan det vara att hissa en svensk vimpel?
Det är likadant med kommuner - som t.ex. min egen som har flera flaggstänger på rad bl.a. vid Turebergshuset i centrum och vid Sollentunavallen - som har flera stänger tomma. Det ser ännu mer bedrövligt ut med sex stänger i rad, varav tre är tomma. Där hänger vanligtvis kommunens flagga. Varför orkar man inte hissa en sådan på samtliga stänger?
Själv gav jag mig en flaggstång i 40-årspresent, dvs. för drygt 30 år sedan. Jag har alltid Bergslagsflaggan hissad utom de dagar då det är allmän flaggdag eller då jag har något särskilt i familjen att fira. t.ex. födelsedagar. Då flaggar jag givetvis svenskt. Innan Bergslagsflaggan fanns hade jag alltid en vimpel uppe. Aldrig tom stång!
Kungahuset i fokus
Vi har sexton allmänna flaggdagar i vårt land. Sex av dem är enbart till för att fira kungafamiljens tre toppfigurer, dvs. kungen, drottningen och kronprinsessans på deras födelse- och namnsdagar. Fem är vanliga helgdagar vid jul. nyår, påsk, pingst och midsommar.
Sen har vi (självklart) nationaldagen i början av juni men bara en - tack och lov - politiskt flaggdag: Första maj för att fira socialismen. En historisk dag har vi; då vi flaggar för att Gustav II Adolf dödades. Förenta nationerna och Nobel har också hedrats med svenska flaggdagar. That´s it.
Minoriteter och veteraner
Jag tycker att vi borde har flera flaggdagar. En allmän flaggdag för landets samer saknas. Norge har en, så varför inte Sverige? En sådan dag skulle även kunna innefatta övrigt svenska minoriteter som har skyddade språk, bl.a. romer, tornedalsfinnar m.fl. Även vi pensionärer kunde få en egen dag.
Nu är dock ytterligare en allmän flaggdag på förslag, nämligen Veterandagen som infaller den 29 maj. Då firas de hundratusen svenskar som deltagit i så kallade fredsbevarande insatser (läs "krig") utomlands, i de flesta fall med FN i ryggen, men inte alltid. Flera har dödats och många har skadats, såväl fysiskt som psykiskt.
De är värda en flaggdag. Jag hoppas det blir så.
Den som har en stor flaggstång, men inte använder den tycker jag lika gärna kan ta ned stången. Det ser för bedrövligt ut med tomma stänger. Vita pinnar som pekar tomt mot skyn. Hur svårt kan det vara att hissa en svensk vimpel?
Det är likadant med kommuner - som t.ex. min egen som har flera flaggstänger på rad bl.a. vid Turebergshuset i centrum och vid Sollentunavallen - som har flera stänger tomma. Det ser ännu mer bedrövligt ut med sex stänger i rad, varav tre är tomma. Där hänger vanligtvis kommunens flagga. Varför orkar man inte hissa en sådan på samtliga stänger?
Själv gav jag mig en flaggstång i 40-årspresent, dvs. för drygt 30 år sedan. Jag har alltid Bergslagsflaggan hissad utom de dagar då det är allmän flaggdag eller då jag har något särskilt i familjen att fira. t.ex. födelsedagar. Då flaggar jag givetvis svenskt. Innan Bergslagsflaggan fanns hade jag alltid en vimpel uppe. Aldrig tom stång!
Kungahuset i fokus
Vi har sexton allmänna flaggdagar i vårt land. Sex av dem är enbart till för att fira kungafamiljens tre toppfigurer, dvs. kungen, drottningen och kronprinsessans på deras födelse- och namnsdagar. Fem är vanliga helgdagar vid jul. nyår, påsk, pingst och midsommar.
Sen har vi (självklart) nationaldagen i början av juni men bara en - tack och lov - politiskt flaggdag: Första maj för att fira socialismen. En historisk dag har vi; då vi flaggar för att Gustav II Adolf dödades. Förenta nationerna och Nobel har också hedrats med svenska flaggdagar. That´s it.
Minoriteter och veteraner
Jag tycker att vi borde har flera flaggdagar. En allmän flaggdag för landets samer saknas. Norge har en, så varför inte Sverige? En sådan dag skulle även kunna innefatta övrigt svenska minoriteter som har skyddade språk, bl.a. romer, tornedalsfinnar m.fl. Även vi pensionärer kunde få en egen dag.
Nu är dock ytterligare en allmän flaggdag på förslag, nämligen Veterandagen som infaller den 29 maj. Då firas de hundratusen svenskar som deltagit i så kallade fredsbevarande insatser (läs "krig") utomlands, i de flesta fall med FN i ryggen, men inte alltid. Flera har dödats och många har skadats, såväl fysiskt som psykiskt.
De är värda en flaggdag. Jag hoppas det blir så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
