Då hade jag änglavakt

Jag tog mitt körkort 1965 när det var vänstertrafik och har varit bilägare sedan 1973 och kört prickfritt under alla år. Inte ens fortkörningsböter har jag fått men däremot två parkeringsböter. Trots avsaknaden av "prickar" har jag givetvis kört för fort massor med gånger och säkert även brutit mot många andra trafikregler, precis som alla andra. Jag har inte krockat med andra bilar men kört på en parkerad bil, en stor sten och ett rådjur (som sprang vidare; anmälde dock händelsen).  

Jag har alltså klarat mig bra i trafiken med min bilkörning. Fast när jag var nybliven körkortsägare och odödlig så gjorde jag en del saker som kunde ha slutat illa. Men jag hade tur.

Min ålder har ökat och jag är snart helt övermogen, blir 75 i sommar. Det märks. Kroppen säger ifrån på olika sätt, den vill inte det jag vill. Mörkerseendet har försämrats vilket medfört att jag ytterst ogärna kör bil när det är mörkt. Framför allt om det regnar.

Jag blir trött när jag kör längre sträckor. Farthållare och automatlåda plus motorvägar är tröttande. Jag tar ofta ett stopp och vilar och tar en kort tupplur, vilket gör mig pigg igen. Får jag däremot köra om, svänga in, gasa, bromsa, köra om och hålla på så piggnar jag till direkt. 

Åldrandet går tyvärr inte att stoppa, Det händer att min uppmärksamhet och reaktionsförmåga är sämre. Men inte alltid.

Häromdan kom jag åkande ned mot en järnvägsövergång i Bergslagen, på en känd väg och mot en övergång jag passerat hundratals gånger. Min uppmärksamhet var inte på topp. Precis innan järnvägen justerade jag mina glasögon med ena handen och såg inte tillräckligt snabbt att det lyste rött och bommarna var på väg ned.

Farten var högre än den borde ha varit och jag bromsade kraftigt. Det var halt och hjulen ville inte stanna. Bommarna har gått ned lite till och jag var nära spåren. Rent instiktivt gasade jag på, riktade in bilen mitt i körbanan och vräkte mig över järnvägen och tänkte: "Nu smäller det och jag knäcker bommarna!". Men jag hade tur, eller änglavakt. Eller Gud på min sida. 

Jag hann precis över men en av bommarna, den sista jag passerade, hade gått ned så långt att den tuschade i biltaket. "Smack", sa det, När jag sedan kollade bilen hade främre plastnosen på den högra takrelingen försvunnit, Taket var oskadat.

Puh, där var det nära. Kanske dags att ta det lugnare? Som sagt, åldern tar ut sin (o)rätt. Inte kul.

Fortfarande många frågetecken kring Estonia

I november 2017 gjorde jag ett blogginlägg om Estonias förlisning. Där refererade jag en bok om fartygskatastrofen, skriven av Stefan Torssell. Hans bok - och mitt inlägg då - är högaktuellt med tanke på det hål i fartygsskrovet som nu har upptäckts.

Här är en länk till mitt inlägg den 7 november 2017: https://bjorntharnstrom.blogspot.com/2017/11/manga-fragetecken-kring-estonia.html?showComment=1601914891099#c341497129624556998

Tillägg den 7 oktober. Dagens Nyheter hade idag (7.10) en artikel om Estonia. Där menar skribenten att hålet uppstod när fartyget gick i botten och slog emot en klippa. Det kan mycket väl vara så. Därför behövs en ny utredning som får kolla hur hålet uppstod.  Här nedan är en länk till artikeln. Kopiera och klistra in i sökfönstret.

Men oavsett hålet och orsaken till det så är det fortfarande många obesvarade frågor kring Estonia, bl.a. rörande transporter av militärt material. .https://dela.dn.se/M0x3TkxOck0xZUxWWk9RSnRXeEdkcHI0ZnVLNnEreGEvWXZ6V0dabjNraTM4dW1qNnpZK01USkxLZGFqdmpPdmZGTUc0TGx3UElUUEJWajk4QlFaN2c9PQ,

Här nedan är en länk till som innehåller mer om Estonia. Sprängdes hon? Spekulationerna kommer att fortsätta. Tyvärr tror jag aldrig att alla frågetecken kommer att rätas ut. http://estonia.kajen.com/99-02-06_Spraengdes_Estonia.html

Vi har många "affärer" som fortsätter att fascinera och ger upphov till nya artiklar och böcker. Förutom Estonia så är det bl.a. Raoul Wallenbergs försvinnande, mordet på Olof Palme, dito på Cats Falk och hennes väninna, ubåtskränkningarna och mycket annat.

Veteranplan - som jag varit inne i - störtat i USA

För fem år sedan var jag i Florida. Där fick jag chansen att bese några veteranplan från andra världskriget. Det var bl.a. en B-17 Flygande fästning, som störtade i går vid Bradley International Airport i Connecticut i USA.  Av besättning och passagerare omkom sju samt dessutom skadades sex personer, varav två på marken. (Foto: Antonio Arreguin, The Boston Globe)

De gamla flygande veteranplanen från 1940-talet tillhör Collings Foundation, som flyger runt med dem i USA. De gör uppvisningar och tar mot betalning även ombord passagerare som får känna historiens vingslag under en halvtimmes flygning.

De tre plan som Collings flyger runt med var den nu störtade B-17 Flygande fästningen, en B-24 Liberator (som jag tog en tur med) samt en P-51 Mustang. Se bilden. 

När jag 2014 var i Naples, Florida besökte jag det gamla arméflygfältet som var byggt 1942 för utbildning av piloter. Just då var Collings Foundation där med sina plan.

Den B-17 som nu störtat klev jag ombord på och klättrade runt i och besökte såväl cockpit som kulsprutetornen. Men jag flög inte med det. Se bilden.

I stället tog jag en tur med det andra gamla bombplanet, en B-24 Liberator som är det enda kvarvarande - av de 18 000 som tillverkades under kriget - som fortfarande kan flyga. Se nedan.

Med på turen var bl.a. en äldre herre som berättade att han i 19-årsåldern hade flugit en Liberator över Tyskland i krigets slutskede.

Det är bra att det finns några flygande plan kvar från den här tiden. Det är en stor förlust att just den här Flygande fästningen blev skrot.

Och en tragedi för de omkomna och deras nära och kära.

Det är inte lätt att förbereda sig för krisen

"Om krisen eller kriget kommer" hette en broschyr som alla hushåll fick förra året. Den skickade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) ut på uppdrag av regeringen. I den uppmanas vi vara förberedda med mat, vatten, värme m.m. så vi överlever i några dagar vid en kris, t.ex. strömavbrott. Det finns en del som är mycket väl förberedda, så kallade "preppers". Sen har vi dom som inte gjort något alls. Eller såna som jag som gjort lite grann i alla fall...

"Om kriget kommer" hette en liknande broschyr som delades ut vid ett par tillfällen under det kalla kriget. Då var det kärnvapenkrig det handlade om.  Och i telefonkatalogen fanns också liknande information. Nu är man lite försiktigare, tonar ned kriget och talar mest om "kris". Det gäller att inte skrämma upp folk!

Jag har lite matvaror i källaren som jag byter ut med jämna mellanrum. Det räcker nog för att frugan och jag ska kunna hålla oss vid liv ett par veckor. Men sannolikt måste vi dela det vi har med våra grannar (dvs. barn och barnbarn som bor i huset närmast oss) och då får vi gamlingar sakta svälta ihjäl så de allra yngsta i stället hålls vi liv.

Du får bara elda lite då och då

Värme är viktigt. Det nog större risk för strömavbrott än kärnvapenkrig. I alla fall just nu. För att kunna hålla kåken någorlunda drägligt varm har jag en braskamin, typ modern kakelugn, på bottenvåningen och en liten gjutjärnskamin på övre planet. Huggen och torr ved, säkert ett par kubikmeter, har jag lagrat i det fristående förrådet, som en gång var ett garage.

Men det blir inte lätt att värma kåken med ved. Min kära hemkommun Sollentuna har nämligen beslutat att man bara får myselda i ett par timmar med ved två gånger i veckan. DENNA REGEL GÄLLER ÄVEN VID EN KRIS, SOM T.EX. STRÖMAVBROTT! Hur har man tänkt här? Jo, det är viktigare att allergiker slipper få andningsbesvär på grund av vedröken än att vi andra inte fryser ihjäl vid en kris.

Jag kommer att elda

Jag kommer högaktningsfullt strunta i denna regel om det krisar sig. Jag får väl ta mitt straff, vilket det nu kan vara. Hellre än att frysa ihjäl och att få ett vattenskadat hus när rören frusit sönder så eldar jag i mina eldstäder. Så det så!'

För att få mer värme har jag även en fotogenkamin plus flera liter fotogen, lagrade i förrådet. Men nu är det så fiffigt ordnat att man får inte hemmalagra hur mycket brännbara vätskor som helst. Kommer till det längre fram.

För att få elektricitet, åtminstone till kyl- och frys, har jag ett bensindrivet elverk plus flera liter bensin i några jeepdunkar lagrade i förrådet.

Maxgräns för brännbara vätskor

Gränsen för hur mycket brännbara vätskor m.m. man får ha hemma är 100 liter. Och då räknas inte bara fotogen och bensin utan även thinner, t-sprit och dito röd, lacknafta, tändvätska, terpentin, viss målarfärg, aceton, linolja, nagelfärgsbortagningsmedel, handsprit, gasol m.m.

Det är mycket lätt att komma över gränsen på 100 liter om man räknar ihop allt man har hemma.
Det behövs bara en normal uppsättning fossila vätskor för en vanlig villaägare med hobbyrum och bensin- eller dieselbil plus motorgräsklippare, motorsåg och utombordare så är gränsen nådd för länge sen.

Men frågan är hur mycket förberedd man ska vara? För när det skiter sig på riktigt kommer de som är större och starkare än jag och som inte förberett sig att sno allt jag har. Elverket, om det står och brummar utomhus, är lätt att sno liksom allt annat jag har lagrat.

En del har gått långt

Det finns många tusen "preppers" i Sverige som sedan många år tillbaka förberett ett liv utan ett fungerande civilsamhälle. De har flyttat ut på landet, skaffat vedspis, potatisland, får, höns hushållsgris, jaktlicens och fiskekort samt jättelika frysar och egna elverk.

En del har förberett sig för flykt med kartlagda flyktvägar och lagrat förnödenheter längs vägen i fredstid. Man diskuterar hur man på bästa sätt beväpnar sig för att kunna försvara det man har och vilka brädor eller träskivor som är bäst att spika för fönstren för att skydda sig.

Men även hur mycket kontaktlinser, tvål, tandkräm, blöjor, bindor, kondomer, piller m.m. man bör ha hemma i sitt förråd.

Släpper inte in dom!

Ja, det går att driva det här med krisberedskap hur långt som helst. Jag har i alla fall gjort lite. När jag diskuterar det med mina mer aningslösa kompisar så skrattar dom åt mig och säger "Fan, vilken pessimist du är!" Jag betraktas som en underlig kuf.

Jag tänker (förmodligen?) inte släppa in dom när det blivit allvar och dom kommer och knackar på för att värma sig och få en slev soppa. Det finns gränser. Alla har ju fått broschyren från MSB.

Många frågetecken kring "Estonia"

Passagerarfärjan "Estonia" lämnade Tallinn på kvällen den 27 september 1994 med 989 människor ombord. Under natten sjönk färjan och 852 personer omkom, varav 501 var svenskar. Som vanligt vid den här typen av katastrofer finns det många konspirationsteorier och det har skrivits ett femtontal böcker och gjorts ett par filmer om "Estonias" förlisning och orsaken till den.

Jag har läst den senaste boken "M/S Estonia - Svenska statens haveri". Den kom ut förra året och är skriven av Stefan Torssell, f.d. sjökapten och byrådirektör vid Sjöfartsverket. Han har gjort ett digert efterforskningsarbete och fått i hop över 400 sidor. Hans bärande tes är att svenska politiker och byråkrater har dolt sanningen om förlisningen och dess orsak.

Det började redan på katastrofnatten. Dåvarande men snart avgående statsministern Carl Bildt satt hela natten i telefon, bl.a. med Säkerhetspolisen. Dagen efter var han tvärsäker att olyckan berodde på att bogvisiret hade lossnat. Ännu hade ingen undersökning om olycksorsaken gjorts - men Bildt visste!

"Estonia" fraktade militärt material

"Estonia" hade en militärtransport ombord. Precis innan färjan skulle lämna Tallin kördes några lastbilar, bevakade av militär personal, ombord. Sara Hedrenius, som räddade sig tillsammans med Kent Härstedt, vittnade om detta tjugo år efter olyckan. Hon såg transporten köra ombord.

Ett civilt passagerarfartyg som fraktar militärt material bryter mot internationella konventioner och betraktas som krigsfartyg.

Dåvarande tullchefen  Ingrid Sandkvist på Arlanda har intygat att tullen på Arlanda fick ta emot flera militära transporter från tidigare turer med "Estonia" vilka gick vidare med flyg till Egypten.

Torsell hävdar i sin bok att dykare från Sverige, Finland och Storbritannien senare hämtat upp det militära godset.

Svenska inspektörer dömde ut färjan

Samma dag som färjan lämnade Tallin hade två svenska fartygsinspektörer, som var i Estland för att utbilda sina  estniska kollegor, underkänt färjan på flera punkter. Färjan borde ha fått "körförbud" men eftersom inspektionen enbart var en del i utbildningen var det ingen som stoppade färjan. Torsell visar i sin bok att inspektionsprotokollet har ändrats i efterhand.

"Estonia" var från början inte byggt för att gå på öppet hav som t.ex. Östersjön utan var designat enbart för kustnära fart. När hon lämnade Tallin hade hon dessutom slagsida.

Flera fartygsexperter har hävdat att färjan - om orsaken var att bogvisiret lossnade - borde ha slagit runt och lagt sig med botten upp och varit flytande i flera dagar. Att "Estonia" sjönk så snabbt kan enbart berott på att hon haft ett hål under vattenlinjen.

Kollision - en möjlig teori

Torsells teori är att färjan kolliderat med någon eller något, t.ex. en ubåt. Samma natt skedde en stor finsk flottövning i Östersjön som bevakades av såväl amerikanska som ryska ubåtar.

Författaren undrar också varför inget marint fartyg deltog i räddningsarbetet. Sverige hade den här natten 22 bemannade fartyg, antingen ute till sjöss eller i hamn som kunde ha gått ut och hjälpt till.

Ansvaret i Sverige på högsta nivå har skyfflats runt mellan olika ministrar m.fl. Sjöfartsverket var den här tiden en inkompetent myndighet som gjorde många missar.

Räddade besättningsmedlemmar har försvunnit

Flera personer ut besättningen - som enligt namnlistor räddats - har försvunnit efteråt. Ett av befälen ombord sågs räddad och välbehållen i ett nyhetsinslag i tysk TV av kollegor i samma rederi. Men han är också försvunnen. TV-inslaget försvann snabbt och ingick inte i reprissändningarna om olyckan.

Visste de för mycket och måste försvinna?

- - - -

Ja, det är mycket märkligt som Torsell redovisar i sin bok. Den är intressant.

Boken är utgiven på förlaget AlternaMedia (ISBN 978-919834780-7).

Fotnot: Tullchefen Ingrid Sandkvist som nämns i boken var tidigare informationschef på Tullverket och jag träffade henne flera gånger under mitt yrkesliv. Dessutom bodde hon i min hemkommun Sollentuna.

Är du förberedd om krisen kommer?

Nu pågår "krisberedskapsveckan" som är ett samarbete mellan Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och landets kommuner. Bara en tiondel av folket är beredda om krisen kommer. Detta vill MSB ändra på. Om krisen kommer måste vi själva ta hand om oss. Vi kan inte räkna med samhällets hjälp. Vi bör klara oss med mat, vatten och värme på egen hand i minst tre dygn om t.ex. strömmen skulle försvinna.

Här är några länkar med ytterligare information. Klicka dig vidare och se vad du bör göra.

https://www.msb.se/krisberedskapsveckan
https://www.krisinformation.se/detta-gor-samhallet/din-krisberedskap
https://www.dinsakerhet.se/
https://www.msb.se/

Tanken med att vara förberedd är att kunna klara mindre kriser en kortare tid. t.ex. vid strömavbrott och liknande. (Den dag då Putin & Co via krig invaderar vårt land blir läget helt annorlunda. Men även då skadar det inte att kunna klara sig en tid utan stöd från samhället.)

Några tips i all välmening

Jag var häromdan och lyssnade på ett föredrag om krisberedskap. Här är några extra tips som jag noterade:

Skaffa en vevradio som inte behöver batteri för att funka. Pannlampa (och batterier) är bra för då kan du se i mörkret och ha händerna fria. I rena vattendunkar med handtag (skölj dom först med kokhett vatten) kan du spara dricksvatten i flera månader om de står svalt och mörkt. Smak och lukt avgör om det är drickbart.

Använda inte vattentoan om strömmen går - även om du kan spola några gånger innan vattnet tar slut. Det är stor risk att det blir stopp i avloppet ändå, då pumparna i avloppssystemet inte funkar. Sätt en plastpåse över toan och gör ditt behov i den, knyt ihop påsen, lägg den utomhus i en stor sopsäck tills vidare.

Ha alltid bilens tank halvfylld. Du kan ladda mobilen via bilen (om du har en laddkabel förstås).  Frystorkad mat är också bra att ha - förutom konserver m.m.

Ha rejält med kontanter hemma (men bara nya sedlar!). Kassor och kontokort kommer inte att funka utan ström. (Visserligen kommer inte livsmedelsaffärerna kunna ha öppet utan ström men du kan komma att behöva kontanter i andra sammanhang.)

Skyll inte på mig

Ja, listan med tips kan göras hur lång som helst. Förbered dig!  Skyll inte på mig sen när du sitter där hungrig och fryser. Min sovsäck, mina soppburkar, mitt trangiakök och mina vattendunkar behöver jag själv.

Cyklister och fotgängare behöver utbildas

Cyklisterna är den trafikantgrupp som har medvind nu. De prioriteras och får nyanlagda breda vägar att åka på. Det är väl av godo, men alla cyklister följer inte de regler som gäller och utsätter ofta fotgängare för stor fara. Framför allt då båda ska samsas om samma utrymme.

Här ovan ser du Sollentunavägen som är kommunens "huvudled". Den har två smala körfält för biltrafiken och ett lika stort utrymme för cyklister och fotgängare (asfalten till höger). Tidigare var utrymmet för bilar - och även för fotgängare - bredare men de trafikanterna har fått maka på sig till förmån för cyklisterna.

Prioriterade cykelstråk

Dessa nya breda asfalterade kombinerade cykel- och gångstråk går nu kors och tvärs genom Sollentuna. Även i parkerna har de anlagts, se bilden nedan. De får förtur vintertid och är de trafikantytor som snöröjs först - och dessutom totalt. Inte det minsta snökorn finns kvar. Vanliga trottoarer kan få vänta länge på snöröjning. Det är helt klart att kommunen prioriterar cyklisterna.

Barn och normala vuxna

Jag brukar dela in cyklister i tre kategorier beroende på ålder och utrustning.

Först har vi barn, från några år och upp till yngre tonåren. De är normalt inget större problem för andra trafikanter.

De har ofta mångväxlade cyklar men verkar bara ha hittat ett växelläge: nämligen ettan. Det medför ett idogt trampande. De är så gott som alltid hjälmförsedda.

Nästa kategori är normala vuxna. De är bl.a. föräldrar till barn. De är ofta utan hjälm, trots att deras ungar inte är det. Dessa vuxna av båda könen cyklar i maklig takt, följer de trafikregler som gäller och utgör ingen fara för andra. Ofta har de även belysning, men inte alltid. Hit hör även de vanliga vuxna som cyklar till och från jobbet. Denna kategori har riktiga cyklar, försedda med pakethållare och stänkskärmar.

Till gruppen med normala vuxna hör även pensionärerna. De har alltid hjälm, följer de regler som finns, tar det lugnt och visar hänsyn.

Hänsynslösa fantomer

Men nästa kategori är totalt hänsynslös. Det är cykelfantomerna. De har specialgjorda höghastighetscyklar som kostat tiotusentals kronor och är gjorda i något slags lättviktigt kompositmaterial och saknar såväl pakethållare som stänkskärmar. De har cykelbyxor och annan speciell beklädnad som minskar luftmotståndet. De gör sällan tecken när de svänger och kan byta fil hur som helst och kör även mot rött och mot enkelriktning.

De äger ytorna de färdas fram på. När jag bilkörde i sakta mak på en 40-väg blev jag omkörd av en sådan här cyklist. När jag senare kom i fatt honom (de är alltid män) höll han drygt 50 km i timmen - även när han låg på den kombinerade gång- och cykelvägen. Helt livsfarlig. De kör så här till och från jobbet inne i city och har yuppiekostymen prydligt hopvikt i ryggsäcken.

Följer inga regler

De kan köra mot rött, struntar i att gå av och leda cykeln över övergångsställen. De stannar aldrig för att släppa fram fotgängare, trots att de är skyldiga att göra det. De har ofta ett litet blinkande rödlyse under sadeln. I och för sig bättre än inget lyse alls. Men cykellysen ska ha fast sken.

Om cykelfantomen har bil så kör han BMW, Audi etc. som har dubbla avgasrör och saknar modellbeteckning på baken. De är dessa man blir omkörd av när man håller hastighetsbegränsningen.

Fantomerna signalerar aldrig sin ankomst genom att pingla. Går man på en kombinerad gång- och cykelbana kommer de ljudlöst bakifrån och svischar förbi farligt nära. Ett lite snedsteg av mig som fotgängare och både jag och cyklisten skulle ha hamnat på intensiven.

Utbildning och information behövs

Den som skaffar sig en cykel som kostar mer än 10 000 kr borde tvingas gå utbildning, lära sig de regler som gäller och ta ett cykelkörkort. Någon gång per år borde de fåtaliga trafikpoliser vi har ägna sig åt att jaga cyklister som inte följer reglerna.

Sen borde Trafikverket genomföra en brett upplagd informations-kampanj, riktad till såväl cyklister som fotgängare. Båda kategorierna behöver veta vilka regler som gäller.

När en del av elen försvann

På annandag jul förra året var jag och frugan ute på en promenad. När vi kom hem upptäckte vi att en del av elektriciteten i kåken var borta, bl.a. i källaren och till värmepumpen, kyl och frys m.m. Med ficklampan i högsta hugg tog jag mig ned till proppskåpet i källarplanet.

All proppar verkade hela. Trots det bytte jag ut de aktuella propparna som gick till den del av kåken där strömmen var borta. Det hjälpte inte.

"Aha, det är nog en fas som försvunnit", tänkte jag, gick ut och öppnade luckan till det stora gråa skåpet på ena husgaveln. De tre faspropparna var hela. "Då kan det vara en propp ute i kommunens gråa skåp vid gångvägen", tänkte jag vidare. "Men där kommer ju inte jag in". Alltså måste jag kontakta kommunens elverk.

Jag letade rätt på journumret (annadag jul var ju en helgdag) och ringde. Ingen svarade. Däremot fick jag i örat ett inspelat meddelande om att växeln var stängd. "Hur i helvitte kan man ha ett journummer där ingen svarar!"

Det enda jag kunde göra då var att ringa en elektrisk firma med jour. Det gjorde jag och fick veta att man kunde vara hos mig inom en timme, men att det skulle kosta 4 500 kr! Jag sa ja, då jag inte såg någon annan utväg ur mitt dilemma.

En elkille kom och han konstaterade som jag att mina fasproppar var hela, men att det saknades full ström på ena fasen. "Det är nåt fel hos kommunen", förklarade han (vilket jag redan gissat på egen hand men fick det bekräftat). "Kan du inte kolla propparna i det grå skåpet vid vägen" undrade jag. "Jag har inte behörighet att gå in i det", svarade elkillen. "Skit i det. Kommunens jour svarar ju inte. Det är ett nödläge!"

Vi gick dit, han öppnade det kommunala skåpet, hittade min slinga och konstaterade att alla tre propparna var hela. I samma ögonblick kom en av elverkets bilar körande upp mot skåpet och ut hoppade en gubbe.

Elverkets gubbe berättade att det var ett fel någon annanstans och att flera hushåll förlorat en fas. När jag berättade att ingen svarade på journumret förklarade han att någon glömt bort att måndagen den 26 december var en helgdag. Därför hade ingen vidarekoppling till SOS Alarm gjorts då det är SOS som har hand om elverkets jourtelefon.

Jag var ju något sur då jag tvingats lägga ut 4 500 kr för ingenting därför att kommunens jourtelefon inte funkade. Hade någon svarat där hade jag fått veta att strömförlusten berodde på ett större fel och inte att det var något fel hos mig.

Jag kontaktade dagen därpå den ansvarige hos elverket och var beredd på att få slänga käft, bli arg och hota med allt möjligt för att få ersättning för min kostnad. Döm om min förvåning då han direkt lovade att betala tillbaka pengarna till mig.

Det skedde också. Och några dagar senare var de inne på mitt konto. Historien fick alltså ett lyckosamt slut.

Kissnödig i rullstol fick hjälp

I kvarteret där jag bor finns en kvinna som är rullstolsburen. Hon har familj och bor i ett tvåvåningsradhus. För att kunna komma upp till övervåningen har hon en stolhiss installerad i trappan dit upp.

En dag funkade inte stolhissen. Hon var kissnödig och den enda toalett hon kunde använda med sitt handikapp var den på övervåningen. Hon ringde ett journummer till firman som installerat hissen. Där kunde man inte bistå med någon servicekille förrän nästa dag. Kissnödigbeten tilltog och paniken var nära, trots att hennes svärföräldrar var hos henne. De kunde inte hjälpa henne upp.

Hon såg ingen annan råd än att ringa 112.

Räddningstjänsten ryckte ut och en stor brandbil, bemannad med fem unga brandmän kom körandes och krånglade sig in på återvändsgatan i radhusområdet. Bara det var en bedrift.

Fyra kralliga killar kom in och lyfte upp henne i rullstolen till toan på övervåningen. Svärmodern passade på att gå ut till han som kört brandbilen och som satt kvar i den och bjöd honom på en kopp kaffe.

Brandmännen frågade om de skulle lyfta ned henne till bottenplanet, men hon valde att stanna kvar på övre planet. Hennes sovrum var där och svärföräldrarna skulle komma upp med maten till henne. Brandmännen uppmanade henne att ringa igen om hon behövde mer hjälp.

När hissmontören äntligen kom så visade det sig att det inte var något större fel. Hissen kunde nollställas om startknappen hölls intryckt ca femton sekunder och sedan funkade den som vanligt.

Det man undrar är varför inte hissfirman tipsade henne om det på en gång när hon kontaktade dem första gången. Men då hade hon inte fått träffa de trevliga och hjälpsamma killarna från räddningstjänsten.

En olycka för precis 50 år sedan

Idag den 20 februari är det precis femtio år sedan det inträffande en järnvägsolycka på stationen vid Skultorp, strax utanför Skövde. Jag vet. Jag var där och såg förödelsen efteråt. Tio dog och många skadades.

Jag skrev om olyckan för några år sedan på min blogg. Läs inlägget här: http://bjorntharnstrom.blogspot.se/2011/08/en-olycka-jag-minns.html

Läs även en artikel i dagens nummer av Skövde Nyheter:
http://www.skovdenyheter.se/artikel/251843/tv-dag-minns-tagolyckan-1965

Här är en kortfilm som sändes i TV2 den 15 februari i år. Den ligger kvar på svt.play ett år framåt. Kolla den här: http://www.svtplay.se/video/2674874/jag-minns-tagolyckan-i-skultorp/jag-minns-tagolyckan-i-skultorp-avsnitt-1

Je suis Charlie

Gårdagens bestialiska terrordåd i Paris mot satirtidskriften "Charlie Hebdo" då tolv personer dödades och många skadades innebar slutet för den geniale tecknaren Georges Wolinski. Han var en av mina favoriter när det gäller skämtteckningar.

Georges Wolinski föddes 1934 i Tunisien. Pappan var polsk-judisk och mamman fransk-italiensk. Han studerade till arkitekt med hoppade av och blev i stället skämttecknare. Sedan slutet av 1960 har han varit en av världens mest populära satiriker och tecknare. Enligt egen utsago ritade han "politik på dagarna och erotik på nätterna".

Jag har två av hans album med teckningar med bl.a. erotiska teman. Här ser du två av hans teckningar, som nog får betraktas som några av de snällaste och mest salongsfähiga:

Georges Wolinski - R.I.P.

En riktig krutgubbe

Först måste jag säga att den här berättelsen inte är en skröna, utan är helt sanningsenlig och har ägt rum.

Närmaste granne över skogen med vårt torp i Bergslagen ligger Domargården. Där bodde tidigare tre bröder som alla var ungkarlar. En dag när min svärfar kom på besök fann han Arne, en av de tre bröderna, i köket, fullt sysselsatt med nål och tråd.

Handarbetet han utförde gjorde han på sig själv.

Arne hade varit ute och arbetat i skogen hela dan och råkat hugga sig i handen. Han hade lindat en trasa runt såret och fortsatt arbeta. Vid dagens slut hade han återvänt hem till gården och tyckte då att såret borde åtgärdas då det var rätt stort.

Van att klara det mesta på egen hand tog han fram nål och sytråd och började utan bedövning att sy ihop sitt sår i handen. Det var då som svärfar kommit på besök. Gårdens hund satt bredvid och slickade i sig blodet som droppade ned på golvet vid Arnes fötter.

Dagen efter fick Arne problem med hjärtat och tog sig trots att han tyckte det var onödigt till sjukhuset i Lindesberg. Där undrade man varför han hade ett blodigt bandage runt ena handen. Han berättade motvilligt vad som hänt och visade såret och fick beröm för att såret var snyggt hopsytt.

Jag behöver ingen hörapparat längre?

För ungefär fyra år sedan började jag märka att jag hörde sämre på högra örat. Försökte med Revaxör, men det hjälpte inte. "Vaxpropp", tänkte jag och gick till min familjeläkare, som konstaterade att det inte var någon vaxpropp.

Någon tid senare kom ett reklambrev i min brevlåda, där en privat hörselfirma bjöd på gratis hörseltest, Jag gick dit och fick hörseln kollad. Helt rätt, jag hade sämre hörsel på mitt högra öra. Hörselfirman var så generös att jag gratis fick prova en hörapparat en månad - ett bra säljtrick.

Jag hörde bättre med apparaten; behövde inte skruva upp tv-ljudet lika mycket som innan. När månaden gått köpte jag hörapparaten, en liten plastmanick, knappt synlig vid örat. Den var skitdyr, 7 500 kr. Tanken att nyttja landstinget föll mig inte in. "Flera års väntetid, sen en rosa tingest, stor som attan med ett batteripack med sladd i ena bröstfickan", tänkte jag. Jag hade ju sett min svärmors hörapparat och den såg inte kul ut. Alltså köpte jag min apparat för egna pengar. Liten och modern.

Hörselfirman tyckte att jag skulle skaffa en så kallad drulleförsäkring ifall jag skulle förlora hörapparaten. Men det gjorde jag givetvis inte.

Åren gick, jag skötte min lilla manick så gott jag kunde. Bytte batterier, gjorde rent och höll på. När jag var utomlands på badorter m.fl. platser tog jag inte med hörapparten, för jag var rädd att jag skulle glömma kvar den.

I somras på torpet åkte vi och badade. Barnbarnen var med och jag vill imponera på dem. Väl framme vid badsjön tog jag sats, sprang ut på bryggan och hoppade i med ett stort plask. "Jävlars", tänkte jag när jag kommit i vattnet med huvudet under. "Hörapparaten!"

Den försvann. Att leta efter den lilla plastmanicken var helt omöjligt. Den var borta och jag grämde mig storligen. Flera tusen i sjön. Fan!

Jag tänkte att nu köper jag ingen ny för egna pengar utan ska försöka pungslå landstinget i stället. Därför kontaktade jag närmaste Hörsam som landstinget har avtal med och fick åter konstaterat att jag hörde sämre på högra örat. Men audiologen tog inget beslut utan skickade mig till en öronläkare, som också kollade hörseln.

Men han tyckte att jag inte behövde någon hörapparat eftersom hörseln på mitt vänstra öra var i stort sett perfekt samt att försämringen på det högra inte motiverade en hörapparat. "Vänta och kom tillbaka om några år", var hans råd.

Tji fick jag. Alltså ingen hörapparat. Får väl skruva upp tv-ljudet igen.

PS: För övrigt tycker jag att någon borde utveckla hörapparaterna och integrera dem med glasögonen. Det borde inte vara särskilt svårt - se bilden nedan. (Tillägg den 21 september: Nu har det berättats för mig att det finns såna här kombinationer. Men jag har då aldrig hört talas om det förut - eller sett nåt.)

Glöm inte locket

En gång för länge sedan åkte ett gäng skatteveteraner med buss till Amsterdam. Väl framme blev några damer kissnödiga och tvingades uppsökta en toalett. I ena båset satte sig f.d. generaldirektörens hustru. I det andra satte sig en annan f.d. chefs fru.

Eftersom chefsfrun inte ville sätta sin bak direkt på sittringen höll hon baken en bit upp och började kissa. Plötsligt började kisset rinna ner runt hennes fötter. Det rann även vidare på golvet och in i båset bredvid där f.d. generaldirektörshustrun befann sig. Allt var mycket pinsamt. Vad hade hänt?

Jo, f.d. chefsfrun var så nödig att hon glömt kolla om locket var uppe eller nere. Det var nedfällt och hon hade låtit sitt vatten på locket.

Sens moral: Kolla alltid om locket är uppe eller nere.

Inbyggd sandlåda mot ishalka

Igår var det kaos i trafiken i Stockholm med omnejd. Snö och blåst gjorde gator och vägar oframkomliga. Stora delar av kollektivtrafiken, bl.a. bussar, var inställd. Jag var ute med bilen på förmiddagen och såg en buss som halkat på tvären i en backe och stängt båda körfälten. Man kan undra om detta ska vara nödvändigt? Snö och vinter har vi ju varje år.

Dubbdäck är bra att ha när det är halt. Men hur många dagar på vintern är det så halt att de behövs? Kanske en eller par dagar. I alla fall i Stockholmsområdet. Miljönissarna vill förbjuda dubbdäcken på grund av partikelutsläppen som bildas när dubbarna gnids mot asfalten. De som värnar om trafiksäkerheten vill ha dubbarna kvar därför att dubbarna minskar antalet olyckor - även dödsolyckorna.

Eftersom dubbarna bara behövs ibland har jag en annan, alternativ lösning när halkan slår till. Installera en liten låda med fin sand i fordonen, framför allt i bussarna. Lådan hålls varm. Från lådan går smala uppvärmda rör ned till däcken. När ett eller flera hjul börjar slira och släppa från vägbanan känner en dator av detta, skickar en impuls till sandlådan som via rören släpper ut den fina varma sanden framför berörda hjul. Se bilden nedan.

Sanden som släpps ut hjälper även andra fordon som kommer efter att få bättre fäste i halkan. Sanden behövs nog bara ett par gånger vid varje halkdag. Sand ska kunna köpas och fyllas på hos bensinstationerna. Sanden ska givetvis även kunna släppas ut bakom hjulen så att systemet även funkar vid backning.

Det borde inte var särskilt dyrt att konstruera och installera en sådan här funktion i en buss (eller en bil). Jag bjuder på idén. Vem blir först? Volvo eller Scania?

PS den 12 december: Ingenting är nytt under solen, sägs det. Det gäller även det här med sand som bromsmedel för fordon. Enligt vad jag erfarit så finns det här systemet redan för tunga lastbilar och sanden sprutas ut med hjälp av tryckluft framför drivhjulen. Men jag har dock aldrig sett någon sådan lastbil. Däremot har jag sett att spårvagnar bromsas med sand.

Kolla slangen från gasolen till grillen

I mitt förra inlägg berättade jag om fadäsen med min gasolgrill, som tog eld vilket ledde till polis- och räddningstjänstutryckning med tutande sirener. När jag dagen efter händelsen hade kontakt med AGA berättade man följande:

"Den största risken vid normal användning av gasol är att det läcker i slangar och anslutningar. Använd endast slang som är särskilt avsedd för gasol och som är märkt med -30˚ C. Gör ett läcktest på slangen med t.ex. att spruta  såpvatten eller AGAs TL4 spray vid anslutningen till gasolflaskan respektive till grillen inför varje säsong och med jämna mellanrum därefter. Vid varje flaskbyte ska en täthetskontroll göras av anslutningen till flaskan.

Särskilt i solljus åldras slangen och det finns risk för sprickbildning. Kontrollera därför slangens tillverkningsår och byt äldre slang. Slangen kan kontrolleras genom att man viker den på några ställen och ser om den är sprucken.

Alla gasolflaskor från AGA har en säkerhetsventil som förhindrar att de sprängs vid en brand. Säkerhetsventilen öppnar vid ett inre tryck på cirka 25 bar vilket motsvarar en temperatur på cirka 65˚C. För att säkerhetsventilen ska fungera på rätt sätt ska du alltid hantera och förvara gasolflaskan stående."

Den här informationen finns på AGA;s webbplats (www.aga.se) men även i tryckt form hos AGA. Den borde följa med när man köper en gasolflaska, t.ex. på macken, tycker jag.

Grillmiddan som kom av sig

I kväll var det tänkt att avnjuta årets första grillmiddag utomhus. Tog fram gasolgrillen, kopplade in den fyllda gasolflaskan och tände grillen. Gick in för att hämta köttet. Kastade en blick ut genom fönstret vid sidan av altandörren. Rök. Meterhöga väsande intensiva lågor.

Hela grillen med vidhängande gasolflaska brann för fullt. Jag skrek till hustrun. "Ring brandkåren!" Själv försökte jag stänga av gasolflaskan. Gick inte. Brände ena handen och en tumme. Drog ut den brinnande grillen från husväggen och hade sinnesnärvaro att springa och hämta trädgårdsslangen och började spruta vatten på gasolflaskan och grillen.

Lågorna sprutade ut ut gasolflaskan. Hustrun skrek "Spruta på huset och trappräcket!" Konstigt nog var jag iskall, kände ingen rädsla. Märkligt.

Efter tio minuter hördes sirenerna och räddningstjänsten kom. Det var fyra bilar från två brandkårer: Kista och Attunda (Sollentuna). De drog ut slang och började spruta vatten på gasolflaskan och grillen. Vi uppmanades ta skydd. De gick inte att släcka den brinnande flaskan som brandmännen hade lyckats flytta bort från huset.

Sen kom polisen, två stycken unga killar, som förhörde mig. Ville veta hur det gått till, skrev och frågade. De ville utröna om det var en anlagd brand, vårdslöshet eller olycka. Risken finns att jag blir anklagad för allmänfarlig vårdslöshet. En av brandmännen berättade nämligen för mig att man ska byta slangen mellan grillen och flaskan varje år. Min grill och slang var fem år gammal, fick den i 60-årspresent av brorsan.

Brandmännen var konfunderade och fick bläddra i en manual för att veta vad som borde göras. De sa att det var en ovanlig utryckning; även polisen ansåg att händelsen var mycket ovanlig.

Gasolflaskan fortsatte att brinna och brandmännen kliade sina huvuden och konsulterade varandra. Till slut slocknade flaskan av sig själv, men de konstaterade med sina mätinstrument att det fortfarande var gas kvar i den halvt nedbrunna gasolflaskan. Om det fortsatte pysa ut gas så var det inte särskilt farligt, sa dom. Den skulle inte gå att antända.

Nu hade det gått ett par timmar. Brandkamraterna besteg sina bilar och for hem till sin station, liksom även farbröderna Polisen. Räddningstjänsten uppmanade mig att ringa AGA för att kolla vad man ska göra med gasolflaskan. Brandmännen visste inte och ville inte ta den med sig. "Det är en returflaska, så den är ju AGA:s", sa dom, tog i hand, tackade och åkte.

I morgon får jag väl ringa AGA. Polisen skulle också ringa mig för att berätta om jag åker dit för allmänfarlig vårdslöshet eller inte. Fortsättning torde alltså följa.

Tillägg dagen efter. I dag den 23 maj ringde jag AGA, som inte heller ville ta hand om min brända gasolflaska utan hänvisade till renhållningsföretaget RagnSells. Ringde dit. Där finns en avdelning för farligt avfall och dom lovade att komma och hämta min f.d. gasolflaska i morgon. Men det kommer att kosta  ca 2 000 kr. Sic!  Polisen har ännu inte häktat mig. Jag njuter av värmen i frihet.

Tillägg två dagar efteråt. I dag den 24 maj var RagnSells här och hämtade den brunna gasolflaskan. Dom tog med sig den utbrända grillen också - som en bonus. Nu väntar jag bara på fakturan för deras utflykt och på brev från polisen/åklagarmyndigheten/kriminalvården...

Tillägg tre dagar efteråt. I dag fredagen den 25 maj ringde polisen och berättade att jag kunde pusta ut. Man har inte kunnat led i bevis att jag skulle ha varit vårdslös så ärendet vandrar inte vidare i den juridiska labyrinten. Nästa vecka ska jag med vanliga posten få en kopia av deras rapport. Tack för det! Nu återstår bara att göra en skadeanmälan till mitt försäkringsbolag och se hur man där ser på saken. Fortsättning följer.

PS. Jag måste också tillägga att både polisen och brandmännen var mycket trevliga och både sym- och empatiska. De ska ha all heder för ett juste bemötande.

Tillägg den 24 juli: Jag gjorde en skadeanmälan till mitt försäkringsbolag på 10 000 kr (gasolflaskan 1 000 kr, grillen 4 000 kr och bortforsling av gasolflaskan drygt 5 000 kr) och jag fick ca 7 500 i ersättning. Alltid något.