Gratis P-husparkering med egen registreringsskylt

När jag fyllde 75 förra året fick jag i present en regi-streringsskylt till min bil med egen text. Det var släkt och vänner som hade samlat ihop till den. Skylten kostade 6 200 kr och gäller i tio, men kan förlängas i fem eller tio år till. Texten lyder J GOSH, vilket är den signatur jag använder när jag gör något kreativt som t.ex. en teckning. Jag har använt det sedan mitten av 1960-talet.

Signaturen J GOSH är en kortform av Joshua Gosh, ett namn som jag har registrerat som ett varumärke. Min tanke är att det ska spridas på olika sätt och via olika kanaler och bli känt i hela världen. Sen kommer folk överallt att undra vad det står för? Är det ett varumärke för kläder, en bil, ett företag etc.

Sedan kommer jag att sälja det för en miljard till någon som vill köpa det och har behov av det för att marknadsföra sin tjänst eller produkt. Smart va? 

Nä, detta kan jag bara fetglömma, Det kommer aldrig att inträffa. Men drömma kan man ju.

Åter till bilens nummerskylt. Bilnumret är XUW 804 och finns kvar. Med den nya skylten följde en klisterdekal där numret står. Dekalen ska sitta synlig på bilens ena sidoruta, vilket den gör.

När jag parkerar på en p-plats och registrerar mig i en app anger jag XUW 804, något annat går inte. Sen när p-vakten kommer för att kolla min bil så ser han det numret på sidorutan.

Men när jag parkerar i ett p-hus där mitt bilnummer läses av med automatik så funkar det inte. Kameran tar inte J GOSH varken när jag kör in eller ut. 

Jag parkerar alltså gratis! Jag ser det som en slags återbäring på kostnaden för den egna skylten och jag parkerar fritt hur länge som helst såväl i Kista C som Sollentuna C.

Däremot får jag trots J GOSH betala trängselskatten. Staten har kostat på sig att ha kameror som läser av alla skyltar, vilket uppenbarligen inte ägarna av p-husen med automatisk avläsning har gjort. De får skylla sig själva.

När det nu finns teknik som läser av textskyltar, varför har inte p-husen skaffat sån då? Det handlar väl bara om nåt litet chip eller liknande och borde väl inte kosta särskilt mycket?

Tills dess fortsätter jag att gratisparkera. Nåt annat kan jag inte göra.

Då hade jag änglavakt

Jag tog mitt körkort 1965 när det var vänstertrafik och har varit bilägare sedan 1973 och kört prickfritt under alla år. Inte ens fortkörningsböter har jag fått men däremot två parkeringsböter. Trots avsaknaden av "prickar" har jag givetvis kört för fort massor med gånger och säkert även brutit mot många andra trafikregler, precis som alla andra. Jag har inte krockat med andra bilar men kört på en parkerad bil, en stor sten och ett rådjur (som sprang vidare; anmälde dock händelsen).  

Jag har alltså klarat mig bra i trafiken med min bilkörning. Fast när jag var nybliven körkortsägare och odödlig så gjorde jag en del saker som kunde ha slutat illa. Men jag hade tur.

Min ålder har ökat och jag är snart helt övermogen, blir 75 i sommar. Det märks. Kroppen säger ifrån på olika sätt, den vill inte det jag vill. Mörkerseendet har försämrats vilket medfört att jag ytterst ogärna kör bil när det är mörkt. Framför allt om det regnar.

Jag blir trött när jag kör längre sträckor. Farthållare och automatlåda plus motorvägar är tröttande. Jag tar ofta ett stopp och vilar och tar en kort tupplur, vilket gör mig pigg igen. Får jag däremot köra om, svänga in, gasa, bromsa, köra om och hålla på så piggnar jag till direkt. 

Åldrandet går tyvärr inte att stoppa, Det händer att min uppmärksamhet och reaktionsförmåga är sämre. Men inte alltid.

Häromdan kom jag åkande ned mot en järnvägsövergång i Bergslagen, på en känd väg och mot en övergång jag passerat hundratals gånger. Min uppmärksamhet var inte på topp. Precis innan järnvägen justerade jag mina glasögon med ena handen och såg inte tillräckligt snabbt att det lyste rött och bommarna var på väg ned.

Farten var högre än den borde ha varit och jag bromsade kraftigt. Det var halt och hjulen ville inte stanna. Bommarna har gått ned lite till och jag var nära spåren. Rent instiktivt gasade jag på, riktade in bilen mitt i körbanan och vräkte mig över järnvägen och tänkte: "Nu smäller det och jag knäcker bommarna!". Men jag hade tur, eller änglavakt. Eller Gud på min sida. 

Jag hann precis över men en av bommarna, den sista jag passerade, hade gått ned så långt att den tuschade i biltaket. "Smack", sa det, När jag sedan kollade bilen hade främre plastnosen på den högra takrelingen försvunnit, Taket var oskadat.

Puh, där var det nära. Kanske dags att ta det lugnare? Som sagt, åldern tar ut sin (o)rätt. Inte kul.

Idag fick jag min andra p-bot. Helt onödigt!

Jag har haft körkort sedan 1965 och kört prickfritt i femtio år. Trots att jag sannolikt har brutit mot flera trafikregler har jag klarat mig från polisböter.  När jag kör för fort och hustrun klagar urskuldar jag mig med att "jag bara följer trafikrytmen" (något jag även gör när jag i stort sett är ensam på vägen). Jag har dock fått p-böter två gånger, senast idag. Himla onödigt och försmädligt!

Jag är alltid noga med att betala när jag parkerar där det kostar pengar. Även när det inte kostar något har jag betalat. 

Det har berott på att jag inte begripit hur man gör. Jag har ofta missat att man på flera platser stått gratis lördag-söndag. Gladeligen har jag betalat ändå och kunnat stå där till och med måndag, ibland även tisdag trots att jag bara avsåg några timmar på lördagen.

Nu är det knepigare att parkera. Har man ingen fungerande mobil och hämtat p-bolagens appar är det omöjligt att parkera.

Idag var jag till bygghandeln Hornbach i Rissne  och parkerade på deras jättestora parkering. Men jag missade att lägga en p-skiva vid vindrutan. Det har jag aldrig gjort där förut heller. Jag trodde inte det behövdes.

Det kostade mig 600 spänn! Jädrans onödig kostnad. 

Precis när man svänger in på parkeringen upptäckte jag idag - men för sent - en skylt som sitter högt upp. Den har jag missat varje gång jag varit där. Det är lätt gjort då jag har ögonen på fotgängare och lediga p-rutor när jag svänger in.

Jag var idag inte ensam om att bli lappad. Det är alltså fler som missar p-skivan. Därför skrev jag ett vänligt mejl till Hornbach. Jag föreslog att de ska sätta upp en skylt i ögonhöjd vid entrédörrarna med en påminnelse om p-skivan. Det kan t.ex. stå "Har du lagt p-skivan väl synlig?" eller något liknande.

Jag tror inte man gör det.

Det kan löna sig att byta bilförsäkring

 Jag brukar sällan eller aldrig kolla kostnader för försäkringar, elektricitet etc. Jag är för lat för att göra det. Att jämföra olika bolags erbjudanden är bara jobbigt. I slutändan brukar det inte bli någon större skillnad. När jag kollade ett elbolag så blev kostnaden för villan några tior billigare per år och när jag kollade fritidshuset blev det några tior dyrare. Det fanns alltså ingen anledning att byta leverantör. Så är det oftast.

Men när jag mot min vana bytte bilförsäkringsbolag blev skillnaden helt annorlunda. Sänkt kostnad med drygt 5 000 kr och dessutom en förmånligare försäkring. 

Så här ligger det till när jag jämför mellan de olika bolagen. Jag brukar dock inte göra reklam för olika företag på min blogg. Därför kallar jag det ena bolaget A och det andra B. 

Bolag A. Mitt gamla bolag A tog 11 544 kr per år för att helförsäkra min tre år gamla riskokare (Toyota). Då hade jag ändå fått 15 % rabatt för att jag är medlem i ett pensionärsförbund. Så egentligen skulle försäkringen kosta ännu mer.

Körsträckan var 1 500 - 2 000 km per år och självrisken vid vagnskada 4 500 kr. Rättsskydd (hur ofta nyttjar man det?) har självrisken 25 % lägst 1 500 kr. Ingen självrisk vid trafikskada på annans egendom.

Bolag B. Mitt nya bolag B tar 6 309 kr för i princip samma försäkring, dock med några skillnader. Här har jag ökat körsträckan till 2 000 - 2 500 kr men sänkt självrisken vid vagnskada med en tusenlapp till 3 500 kr. Självriskprocenten vid rättskydd är 20 % - inte 25 % som hos bolag A. 

Vid trafikskada på annans egendom är självrisken inte noll utan 1 000 kr. Det är den enda minusskillnaden som jag kunnat hitta. I övrigt bara plus eller lika villkor.

Stor skillnad. Prisskillnaden är ganska stor: 5 235 kr. Och då får jag lägre självrisk vid vagnskada och dessutom längre körsträcka. Kostnadsskillnaden skulle givetvis bli ännu större till min fördel om självrisk och körsträcka var lika.

PS. Du som undrar vilka bolag jag jämfört? Svaret hittar du på ett annat inlägg på min blogg.

Jag la ut 100 000 kr för ingenting

Jag har haft elva olika bilar och sex olika bilmärken under de snart femtio år jag varit bilägare. Först var det en mycket begagnad VW-bubbla som kostade en tusenlapp. Sen dess har det alltid varit spritt nya bilar. Dyrt har det blivit.

           Att jag inte köpt begagnat beror på att jag inte vågat; definitivt inte direkt av en privatperson. Jag kan lätt bli lurad då jag inte vet något om bilar - allra minst begagnade. 

          Nu har jag en hybrid Toyota RAV4, som drar mer än vad som utlovats.

Vår familj cyklade eller körde cykel med hjälpmotor - mopedens föregångare på 1950-talet - när jag var barn. Men min äldsta bror hade bil: alltid en Folkvagn. Därför blev det Folkvagnar för mig också i början.

Den första var en mycket väl använd VW-bubbla som min granne lurade på mig 1973. Den kostade tusen kronor - 6 500 kr i dagens penningvärde. Motorn var helt slut och den drog nästan lika mycket olja som bensin. Jag fick alltid ha en femlitersdunk olja med på längre körningar. Sönderrostad var den också och fick körförbud. 

Min granne förbarmade sig över den och hjälpte mig att svetsa dit nya plåtbitar, köpta hos Tyska Bil för en billig penning. Tyvärr började bilen brinna i kupén och en del inredning av plast och textil brann upp. Men bilen fungerade att köra i alla fall.

Aldrig mer än begagnad bil. Och så blev det.

Nästa bilar var också tyska och från VW-koncernen: en gul Passat, en mörkröd Audi 80 med sollucka och automatlåda (den var det bara problem med) och slutligen en vit Jetta.

På jobbet hade jag stigit i graderna och var med i verkets ledningsgrupp och fick förmånsbil. Jettan såldes till en kompis för underpris och jag hämtade ut en sprillans ny Huyndai. Sen blev det två olika Mithsubishissar. en Volvo V50 kombi´och en Saab. Sen gick jag i pension.

Min nya privat inköpta bil blev en Toyota Avensis kombi som jag för tre år sedan lät sonen ta över. Då skaffade jag min nuvarande - och förmodligen sista - bil: en Toyota RAV4 Hybrid.

Det är en så kallad SUV. Jag ville ha en sån därför man sitter lite högt vilket gör det lättare att kliva ur och in. Den har även en elmotor som går på med automatik och batteriet till den laddas också med automatik. Därför kallas den Hybrid. Inte att förväxla med plug-in då batteriet laddas med en sladd från två hål i väggen.

Bara för att jag valde en RAV4 Hybrid fick jag punga ut med 100 000 kr extra. Men de är nog snart intjänade tänkte jag då den även stundtals gå på elektricitet.  Dessutom blir jag ju vänlig mot miljön.

Efter tre år är min besvikelse stor. Ja, inte med bilen som sådan utan med bensinförbrukningen. På landsväg ligger den på 0,7 liter milen - ungefär som vilken diesel- eller bensinbil som helst - och inte utlovade ca 0,4 - 0,5 liter per mil.

Jag har hört flera som har Toyotas hybrider och de är lika missnöjda som jag. Det fick jag även bekräftat när jag var inne på bilprovning idag. "Du är inte ensam om att tycka så", inspektören. 

Jag la alltså ut 100 000 kr för ingenting.

.

Två möten denna vecka som båda sket sig

Jag är försiktig och ängslig och litar inte på att allt ska funka som det är tänkt. När jag verbalt råkar ge uttryck för denna (oftast helt onödiga) ängslan eller oro säger mina vänner "F-n, va du ä näggativ!". 
        Men ibland finns det fog för mig att inte lita på andra eller för att vara ängslig. Den här veckan har jag råkat ut för två helt olika händelser där det planerade uteblivit.

Jag har - med ett undantag - alltid köpt nya bilar. Det var bara min första bil som var begagnad, dessutom mycket begagnad (en VW-bubbla för en tusenlapp). Därmed är jag en mycket bra kund för bilfirmorna. 

Att jag dessutom servar bilen på märkesverkstan för dyra pengar gör mig definitivt inte sämre som deras kund. Tvärtom!

Nu har jag min andra nya Toyota, köpt hos Europeiska Motor i Rissne där jag varit kund i snart tio år. Jag har ett serviceavtal där jag betalar flera hundra spännn i månaden. Då ingår, förutom service, lånebil m.m., även däckförvaring och dito byte två gånger om året. 

Egentligen är detta ekonomiskt vansinne. Varför inte köpa en begagnad bil med ett par år på nacken, serva bilen på en mindre verkstad, lagra däcken hemma i garaget och byta på egen hand? 

Tja, säg det. Bekvämlighet? Rädsla för att bli lurad vid ett begnatköp? 

När jag i tisdags skulle låta firman i Rissne byta till vinterhjul kom jag dit på rätt tid, lämnade bilen och satt och väntade. När det gått en halvtimme kom kundmottagaren och frågade om jag hade däcken med i min bil. "Nej, jag har dom hos er", svarade jag. 

Efter ytterligare en halvtimme kom han tillbaka och sa att man tyvärr hade missat att hämta hem mina vinterhjul från sin däckförvaring, som låg på en annan plats.

Jag blev givetvis skitförbannad, men behärskade mig. Det var ju inte kundmottagaren fel. "När kan ni fixa det?" undrade jag. "Nästa vecka", blev svaret. "Omöjligt. Då ska jag åka norrut där det finns risk för snö och halka. Jag måste ha däcken på DENNA VECKA!

Nu blev jag ännu mer förbannad, men fortsatt behärskad. Det var ju inte kundmottagarens fel. Efter visst knappande på datorn lyckades han beställa expresshämtning av mina vinterhjul och ordna en ny tid på fredagen (dvs. idag).

Jag sa behärskat med stark emfas i rösten att jag förväntar mig någon form av kompensation. "Vi kan bjuda på däckbytet", svarade han då. 

"Men för helvete" tänkte jag fast sa inte det. "Men du, jag har ju serviceavtal och då ingår däckbyte och däckhotell så det är redan betalt. Ni får fixa nån annan kompensation, varför inte en sån där" sa jag och pekade på en liten ryggsäck med Toyotareklam på. "Ta upp det med din chef och säg att jag är JÄVLIGT FÖRBANNAD!"

Sen tog jag mina bilnycklar, hämtade bilen och for upprörd därifrån.

 Idag på eftermiddan var jag där igen för ett nytt försök att få hjulen bytta. Nu hade man hämtat mina hjul och bytte. Jag fick också en ryggsäck och i den fanns två förpackningar spolarvätska och en kombinerad isskrapa och borste. Detta som kompensation, vilket jag tackade för.

Men jag undrar om jag fått något utan att gnälla och visa min behärskade ilska?

- - - -

Guiden som inte dök upp. Nu vidare till veckans andra händelse då allt sket sig, inte bara för mig utan för ytterligare ett trettiotal veteraner från Skatteverkets huvudkontor. Vår veteranförening hade ordnat och betalat i förväg för ett studiebesök.

Vi hade samlats på Bondegatan på Söder i Stockholm kl. 13.45 för att besöka "Julius hus", en gammal intakt våning från anno dazumal. En guide skulle möta oss kl. 14.00. Vi väntade till ca kl. 14.45. Fortfarande ingen guide, trots kontaktslösa eftersök via mejl och telefon.

Snopna gick vi därifrån.

- - - -

När hotellet inte hade någon bokning. För flera år sen skulle vi bila med kompisar till Alperna för att vandra och jag hade bokat en hotellnatt i Prag för övernattning på vägen dit. Jag betalade resebyrån som bokade hotellet och fick en voucher.

Men innan vi åkte mejlade jag hotellet för att kolla om de hade p-platser. Då fick jag svaret att vi inte hade någon bokning hos dem. Åter till resebyrån som menade att jag nog inte hade skrivit korrekt engelska och att man inte förstått mig.

Jag bet ihop. Resebyrån kollade. Jo, vi hade inte blivit inbokade, trots vouchern. Det var resebyråns underleverantör som missat att boka. Vi fick en ny voucher och ett nytt hotell i Prag. Det funkade.

Tur att jag kollade. Hur kul hade det varit att sent på kvällen komma till Prag och inte ha någon övernattning? Mitt i semestertider.

- - - -

Vad vill jag säga med dessa missar? Jo, det går inte att lita på nån. 😉

Flexicar - idéskiss till en utbyggbar modulbil

Dagens bilar - som t.ex. suvar, kombi - är stora och bränslekrävande. Men det är sällan de är fullastade med folk och bagage. Därför har jag en idé till flexibel personbil, som kan byggas ut allt eftersom det behövs. Grunden är att den är delad i tre delar.

Det blåa och det gröna. Den första delen (blå, se bilden) har fyra hjul. I den finns motorerna samt förarutrymmet plus en passagerarplats. Endast ett pyttelitet bagageutrymme (grönt) längst bak , som går att koppla loss.

Det är givetvis en laddhybrid med en elmotor som primär drivkälla, kompletterad med en liten traditionell bensinmotor. Enbart framhjulsdrift. Tanken är att den här bildelen ska användas för resor till och från jobbet och andra korta resor för max två personer med minimalt bagage.  Detta är grundmodulen.

Det röda. När man ska köra ungar till och från träningen - eller göra en liten dagsutflykt med hela familjen - kopplar man på ytterligare en bildel (den röda). Man tar först bort förardelens bakre (gröna) del och kopplar på modul 2 och sedan sätter man dit förardelens bakdel. Nu har man fått en större bil.

Det gula. När hela familjen ska på semester eller till sommarhuset och behöver ta med mer bagage kopplar man på en större bagagedel. Man kan ju även koppla på bagagedelen direkt på förardelen, dvs. den första modulen.

Det bruna och orangea. Den här flexibla bilen kan byggas ut med en eller flera mellandelar och på så sätt bli en "limousine" eller en liten minibuss, som kan köra fotbollslaget till träningsmatcherna. Man kan även koppla på ett litet flak - med eller utan överbyggnad. Det kan även finnas en liten husvagnsdel.

"Flexicar" är mitt arbetsnamn på skapelsen. Den kan även heta ”Modulbilen” eller något annat.  

Självklart finns det en del tekniska problem som måste lösas, men det är nog inte omöjligt. Underredet måste kunna förlängas, eftersom de bakre hjulen måste flyttas. 

Sannolikt köper man förardelen och hyr de övriga delarna vid behov. Då får man även praktiskt hjälp att koppla på ytterligare delar.

Nu hoppas jag det finns någon risktagande entreprenör med fet plånbok som kan realisera den delbara flexibla personbilen - eller någon befintlig fordonstillverkare. 

Varsågod, jag bjuder på idén!

Trots all utrustning saknas något - men vad?

Nya bilar idag är fullproppade med datorteknik som förenklar bilkörandet och ökar säkerheten.
Men trots allt detta "lullull" är det något mycket enkelt som saknas. Vad, undrar du?

Väljer du extra finesser till en ny bil så får du mängder med funktioner. Det är allt från nyckelfria lås och självavbländande lyktor till radar och kameror som gör att du ser runtom hela bilen när du backar.

Det är ingen hejd på konstruktörernas fantasi. Mer och mer av det nya finns som standard allt eftersom åren går och nya modeller kommer.

Trots allt detta som fyller flera sidor i bilbroschyrerna är det fortfarande något sam saknas. Vaddå, undrar du?

Jo, en så enkel sak som en liten papperskorg/sophink i framsätet där passageraren sitter. Hur svårt kan det vara?

Mina kontakter med polisen under 70 år

Den första kontakt jag hade med polisen var när jag gick i folkskolans sjätte klass och skulle bli skolpolis. (Skolpolis var utvalda elever som med vitt koppel på sig skulle hjälpa sina skolkamrater över vägen vid skolan på mornar och eftermiddagar.) Vi fick träffa en riktig polis under vår "utbildning".

Den andra gången var när jag cyklade utan lyse, stoppades och fick böta 20 kr efter att ärendet gått vidare till stadsfogden (numera kronofogden). Det var den 30 juli 1961 kl. 22:10.

Den tredje gången var när vi hade haft inbrott i kåken i Sollentuna. Det kom faktiskt två poliser som tittade och konstaterade att det varit inbrott. Någon annan undersökning gjorde de inte utan sa bara sarkastiskt "Lycka till med försäkringsbolaget nu!" och drog. Undersökningen lades ned trots att jag hade namn, adress och personnummer på en person som var skäligen misstänkt för delaktighet.

Den fjärde gången var när jag en sen kväll på väg till torpet med sovande hustru och barn i bilen blev stoppad, fick blåsa och visa körkort.

Den femte gången var när vi haft inbrott av knarkare på vårt torp i Bergslagen. Då träffade jag ingen polis utan all kontakt sköttes telefon- och pappersledes. Undersökningen lades ned trots att alla i byn visste vilka knarkare det var fråga om.

Den sjätte gången var när vi hade haft skadegörelse och inbrottsförsök i garaget på torpet. Även då bara telefon- och papperskontakt. Undersökningen lades ned trots att både jag och polisen visste vem som var skyldig.

Den sjunde gången var när vi haft påhälsning av tjuvar i såväl garage som bod på torpet och blivit av med verktyg, maskiner, motor- och röjsågar, elverk m.m. Även då bara telefon- och papperskontakt. Undersökningen lades ned.

Den åttonde gången var när min gasolgrill tog eld och brandkåren kom. Även polisen kom och förhörde mig grundligt och skrev en lika grundlig rapport om min ev. drumlighet. Jag åtalades inte. Pust.

Den nionde gången var när vi haft inbrott på torpet i januari förra året och då inget stals. Även då bara telefon- och papperskontakt. Undersökningen lades ned trots att både polisen och jag misstänkte vilka de skyldiga kunde vara.

Den tionde gången var när jag blev stoppad en tisdag förmiddag i ett industriområde i Uppsala och fick blåsa och visa körkort.

Den elfte gången var när vi åter haft inbrott på torpet i juni förra året och då inget stals. Även då bara  telefon- och papperskontakt. Utredningen lades ned trots att både polisen och jag misstänkte vilka de skyldiga kunde vara.

Den tolfte gången var för en vecka sedan då jag stoppades i p-huset i Sollentuna Centrum, fick blåsa och visa körkort.

Vad säger det här? Jo, alla gånger jag drabbats - t.ex. av inbrotten - har ärendet lagts ned.

Laddstationer på alla mackar?

Fler och fler skaffar sig eldrivna bilar. Problemet vid långfärder är att med jämna mellanrum kunna ladda bilens batterier. Det krävs ett samlat grepp för att lösa det.

När vi för några år sedan uppmanades att gå över från bensin och diesel till etanol tvingades alla bensinmackar att skaffa tankar och pumpar till E 85. Sedan visade det sig att etanolsatsningen blev en flopp. Nu är det i stället elbilar som gäller.

Det bästa vore väl om alla mackar återigen tvingades; denna gång att skaffa laddningsstationer för elbilar. Eller är det för komplicerat kanske?

Snart dags att lämna från sig körkortet

Jag har haft körkort i snart 50 år och kört bil regelbundet i 45 av dem. Jag har inte fått fortkörningsböter och inte heller varit inblandad i någon trafikolycka.

Däremot har jag fått en parkeringsbot på 250 kr för något år sedan. Var på ett möte som tog längre tid än jag trott. Jag betalar alltid när jag parkerar. Ofta för mycket. Jag kollar inte alltid vilka regler som gäller. Parkerar jag en lördagförmiddag och tänker stå ett par timmar och lägger i pengar får jag en biljett som gäller till måndag morgon. Missar ofta att det kan vara avgiftsfritt lördag-söndag.

En gång gjorde jag en riktig tavla när jag skulle tvätta bilen i en automat på en Shellmack. Jag betalade i kassan, fick min kod som jag knappade in vid infarten till tvätten. Väntade. Porten gick upp, det lyste grönt. Jag körde in. Vad hände då?

Jo, bilen före mig var kvar i tvätten, fast länge fram. När jag körde in fastnade jag i maskinen som totalhavererade. Bilen före mig körde ut. Tack och lov hade jag mobiltelefonen med mig, ringde nummerupplysningen som kopplade mig till macken. En kille kom ut och såg till att jag kom loss. Körde ut och skämdes. Tack och lov blev det inga skador på min bil. Men tvätten var stängd ett bra tag.

Häromdan gjorde jag en ny tavla. Jag backade in i min kompis Jörgens bil, som stod parkerad på min uppfart drygt en meter bakom min bil. Jag är van vid att bara ha min egen bil på min uppfart och  gammal som jag är med dåligt kortminne missade jag att hans bil stod där. Usch vad jag skämdes.

Den lilla färden, ca 1,5 meter, kommer att kosta mig 4 000 kr. Min egen självrisk (tack och lov har jag helförsäkrad bil) är 3 000 kr. Sen får jag stå för Jörgens självrisk på hans trafikförsäkring som är 1 000 kr. Till detta kan läggas bonusreduceringen på min försäkring i två år. Suck!

Min bil fick den plastiga kofångaren rejält intryckt. På Jörgens bil blev det missfärgning och skrap. Se nedan. Båda är körbara. Det kunde ju varit värre. Tänk om en unge varit bakom min bil...

Kanske dags att frivilligt lämna in körkortet?

De missljudande bromsarna

En gång hade jag en VW Jetta som var bortåt tio år gammal. Mycket var slitet, bl.a. bromsarna, som började gnissla något fruktansvärt. Jag var tvungen att lämna in bilen på verkstad. Det var i början av sommaren och eftersom jag skulle åka med familjen genom Europa och ned till franska Rivieran  ville jag ha den i trim.

Resan började. Full fart genom Tyskland. Jettan hade aldrig gått så fort tidigare. Allt gick bra även en bit in i norra Frankrike. Vi fortsatte köra hel dan men när jag kom till Sydfrankrike började bromsarna gnissla igen. Helvitte! Jag svor och fick ångest. "Hur f-an hittar jag en öppen VW-verkstad en sen lördageftermiddag i en småstad i Frankrike?"

Eftersom Jettan inte var utrustad med klimatanläggning körde jag med öppna framfönster. Därför hördes gnisslandet mycket tydligt. Men det märkliga var att bromsarna gnisslade även när bilen stod stilla vid rödljus. Bredvid vägen var en stor park. Då ramlade polletten ned.

Gnisslet kom inte från bilens bromsar - utan från cikadorna.