Idag fick jag min andra p-bot. Helt onödigt!

Jag har haft körkort sedan 1965 och kört prickfritt i femtio år. Trots att jag sannolikt har brutit mot flera trafikregler har jag klarat mig från polisböter.  När jag kör för fort och hustrun klagar urskuldar jag mig med att "jag bara följer trafikrytmen" (något jag även gör när jag i stort sett är ensam på vägen). Jag har dock fått p-böter två gånger, senast idag. Himla onödigt och försmädligt!

Jag är alltid noga med att betala när jag parkerar där det kostar pengar. Även när det inte kostar något har jag betalat. 

Det har berott på att jag inte begripit hur man gör. Jag har ofta missat att man på flera platser stått gratis lördag-söndag. Gladeligen har jag betalat ändå och kunnat stå där till och med måndag, ibland även tisdag trots att jag bara avsåg några timmar på lördagen.

Nu är det knepigare att parkera. Har man ingen fungerande mobil och hämtat p-bolagens appar är det omöjligt att parkera.

Idag var jag till bygghandeln Hornbach i Rissne  och parkerade på deras jättestora parkering. Men jag missade att lägga en p-skiva vid vindrutan. Det har jag aldrig gjort där förut heller. Jag trodde inte det behövdes.

Det kostade mig 600 spänn! Jädrans onödig kostnad. 

Precis när man svänger in på parkeringen upptäckte jag idag - men för sent - en skylt som sitter högt upp. Den har jag missat varje gång jag varit där. Det är lätt gjort då jag har ögonen på fotgängare och lediga p-rutor när jag svänger in.

Jag var idag inte ensam om att bli lappad. Det är alltså fler som missar p-skivan. Därför skrev jag ett vänligt mejl till Hornbach. Jag föreslog att de ska sätta upp en skylt i ögonhöjd vid entrédörrarna med en påminnelse om p-skivan. Det kan t.ex. stå "Har du lagt p-skivan väl synlig?" eller något liknande.

Jag tror inte man gör det.

Bra att HD tycker att lärare får reagera

Högsta domstolen har sagt sitt. Den lärare som lyfte bort en elev som inte lydde gjorde inte fel. Barn- och elevombudet (BEO) hade drivit ärendet ända dit och fick ge sig. Kommunen slapp betala skadestånd till eleven, som hade blivit "kränkt". Men domstolen var inte enig. 

        Jag tycker dagens skola är förslappad när det gäller lärarens rätt att tillrättavisa elever som inte sköter sig. Men skolagan behöver inte införas. Det är att gå för långt.

Ser man tillbaka i tiden så hade husbonden, mannen, föräldrar och lärare helt andra möjligheter att med våld få sin vilja fram. De tiderna vill ingen ha tillbaka. 

Men man behöver inte överdriva åt andra hållet heller, vilket jag tycker skett i skolans värld. Lärare som sagt i från har "straffats". Dagens elever är lättkränkta och BEO har sett till att kommuner fått betala skadestånd i flera fall.

Går vi tillbaka till landskapslagarnas tid, alltså tidig medeltid, så hade husbonden rätt att "med måtta" aga inte bara sina ungar utan även tjänstefolket och sin fru. I 1734 års lag togs hustruagan bort och drygt hundra år senare - 1858 - fick husbonden inte längre slå sitt vuxna tjänstefolk. All husaga förbjöds först 1920.

Men mannen hade "rätt" att tilltvinga sig samlag med sin hustru mot hennes vilja, dvs. inomäktenskaplig våldtäkt, utan att straffas ända till 1962.

Att aga skolbarn var okej för lärarna och det praktiserades flitigt fram till slutet av 1800-talet. Det handlade om örfilar, drag öronen slag med rotting m.m. Skolagan förbjöds 1958 när vi fick en ny folkskolestadga.

Jag började skolan 1953 då agan fortfarande var tillåten. Eftersom jag var vänsterhänt och min småskolefröken, som var i 60-årsåldern, hade "vant av alla ungar med det där ofoget" så skulle hon givetvis lyckas även med mig. 

Det hade lyckats i många fall. Därför är det idag så få riktigt gamla som är vänsterhänta. Annars är ca 10 % vänsterhänta, fler män än kvinnor.

Trots ideliga tillsägelser och slag med linjalen på min vänsterhand lyckades hon inte! Jag agades alltså i skolan för att jag var vänsterhänt. När jag fick en manlig magister 1956 fick jag skriva med vänster hand utan att straffas. Mina skolbetyg steg betydligt då.

På 1950-talet sattes bråkiga ungar i en så kallad särklass. Det var nog många med dagens ADHD-diagnos och såna med dålig hörsel och andra funktionshinder som hamnade där. I min folkskola gick de i en egen byggnad, som vi "vanliga" elever aktade oss för att komma nära.

Några som gick i särklassen mötte jag i lumpen på hemstadens regemente som stamanställda furirer där de njöt av att trakassera oss värnpliktiga. En annan dök upp som kommunalråd i min nuvarande hemkommun. Han var mer än normal.

Men föräldrar fick aga sina ungar ända fram till 1966. Sverige blev det första landet i världen som avskaffade barnagan. Bestämmelserna var dock inte helt glasklara eftersom det inte var förbjudet att slå sina ungar i uppfostringssyfte. Först 1979 kom en ny lag och då blev det ett tydligt förbud.

I skolan har det hänt mycket senaste decennierna. Elevernas inflytande har ökat och lärarnas har minskat i motsvarande mån. Lärare har elever kunnat kalla vad som helst och spottat på utan påföljd. Ordning och disciplin har fått ge vika för elevernas okränkbarhet.

Därför är det bra att Högsta domstolen satt en gräns. Sen tycker jag att myndigheten BEO borde få ändrad instruktion eller kan läggas ned. Den har missbrukats av lättkränkta elever och deras föräldrar.

Återinför internering och sänk straffåldern

Den som begår brott och straffas kan få olika påföljder som böter, samhällstjänst, fängelse, skyddstillsyn, fotboja m.m. Tidigare fanns även straffet internering som inte var tidsbestämt. Det togs bort därför att tidsobestämda straff skulle vi inte ha i vårt land.

I den svenska straffrätten fanns från 1927 och till 1981 internering, som var en frihetsberövande brottspåfäöljd utan fastställd tid. 

Domstolarna kunde ge normala, dvs. inte psyksjuka, brottslingar som återfallit i brottslighet detta straff som innebar att boven kunde låsas in på ett till tolv år utan att någon maxtid slogs fast från början. 

Efter avtjänat straff - hur nu långt det kunde bli - följde vård utanför anstalten. Men misskötte boven sin frivård kunde han (det var oftast en "han") sättas in på anstalten igen. År 1965 kompletterades påföjden med straffet förvaring.

Det fanns en myndighet som hette Interneringsnämnden som hade fem ledamöter utsedda av regeringen, varav en var lagfaren domare. Nämden yttrade sig till domstolar angående internering och fattade beslut när en internering skulle upphöra.

Tanken med internering och förvaring var att kända återfallsförbrytare som man visste skulle fortsätta begå brott efter ett avtjänat tidsbestämt fängelsestraff i stället skulle kunna interneras. 

Att det togs bort berodde nog på de som ville ha en mildare kriminalpolitik (läs vänstern) under 1980-talet fick gehör för sin syn.

Men nu när vi har en gängbrottslighet som politiker, polisen och övriga rättsväsendet inte klarar av att få stopp på krävs extraordinära åtgärdet. Det kanske är dags att återinföra internering på obestämd tid för vissa brottslingar?

Sedan borde även straffmyndighetsåldern som är 15 år sänkas. Detta med tanke på att gängen rekryterar ungar i lågstadieåldern som lärs upp till fullfjädrade unga gangstrar.

Eller också kan ungarnas föräldrar - om de har några vill säga - få någon form av påföljd i stället.

I Storbritannien är straffåldern 10 år och i de flesta delstater i USA är den sju år. Går det där - så varför inte hos oss?

PS. Jag tror dock att inget av detta kommer att kunna genomföras under min återstående livstid, bl.a. beroende på att SD har motionerat om att förvaring på obestämd tid ska införas samt att straffåldern ska sänkas till 13 år. Därmed inte sagt att jag generellt sympatiserar med det partiet.