Hur ska det gå för Liberalerna?

 Liberalerna, dvs. f.d. Folkpartiet, ligger risigt till. De kommer nog att åka ur riksdagen om drygt ett år. Jag tror inte att de kommer få tillräckligt med stödröster för att hålla sig kvar. Bytet av logo, namn och partiledare blev inte den vändpunkt som man trodde. Kan man inte attrahera väljare så är det kört. Hur ska man göra då?

Jag gillar varken kommunister eller nazister. Att lägga min röst på Dadgostar eller Åkesson är helt uteslutet. Som allmänborglig finns ju bara Liberalerna nu när Annie blivit sosse och när Ebba och Uffe blivit halvnynazis.

Många trodde att partiet skulle få ett rejält lyft när Nyamko Sabuni blev partiledare, Hon var känd som tuff och frispråkig när hon var minister i Reinfeldts regering, Hennes motkandidat som partiledare Erik Ullenhag som försvunnit utomlands som ambassadör kanske hade varit bättre, vem vet?

Nya kommunistledaren Dadgostar har lyckats profilera sig. Det gjorde hon genom att få landets alla hyresgäster att gå på hennes bluff om höjda hyror.

Trots sin hudfärg har Nyamko varit tämligen färglös i debatten och medierna. Hon borde tala ett enklare klarspråk i stället för sin "akademiska". Göra som Dadgostar, köra med lite halvsanningar och prata så folk förstår.

I stället för att säga "lärarna måste respekteras och det ska vara arbetsro i skolan" skulle hon säga "inga mobiler eller kepsar på lektionerna" och "mobbarna ska tas i kragen och kastas ut" och "den som spottar på och slår sönder sin lärare ska lämnas till ungdomsvården och lära sig veta hut".

Då fattar "Svenne och Irma i Hökarängen" vad hon egentligen menar.

Det var inte bra att byta bort Folkpartiet. Liberal är ju även Annie Lööf, säger hon. Det blir en oklarhet här. Den som känner sig liberal kan ju lika gärna rösta på C då.

Sen var nya loggan (den erigerade penisen) inte någon fullträff. 

Nä, svenska folket vet inte sitt bästa. De flesta i detta land är ju egentligen folkpartiklar/liberaler. Fast det vet inte om det.

Bra att HD tycker att lärare får reagera

Högsta domstolen har sagt sitt. Den lärare som lyfte bort en elev som inte lydde gjorde inte fel. Barn- och elevombudet (BEO) hade drivit ärendet ända dit och fick ge sig. Kommunen slapp betala skadestånd till eleven, som hade blivit "kränkt". Men domstolen var inte enig. 

        Jag tycker dagens skola är förslappad när det gäller lärarens rätt att tillrättavisa elever som inte sköter sig. Men skolagan behöver inte införas. Det är att gå för långt.

Ser man tillbaka i tiden så hade husbonden, mannen, föräldrar och lärare helt andra möjligheter att med våld få sin vilja fram. De tiderna vill ingen ha tillbaka. 

Men man behöver inte överdriva åt andra hållet heller, vilket jag tycker skett i skolans värld. Lärare som sagt i från har "straffats". Dagens elever är lättkränkta och BEO har sett till att kommuner fått betala skadestånd i flera fall.

Går vi tillbaka till landskapslagarnas tid, alltså tidig medeltid, så hade husbonden rätt att "med måtta" aga inte bara sina ungar utan även tjänstefolket och sin fru. I 1734 års lag togs hustruagan bort och drygt hundra år senare - 1858 - fick husbonden inte längre slå sitt vuxna tjänstefolk. All husaga förbjöds först 1920.

Men mannen hade "rätt" att tilltvinga sig samlag med sin hustru mot hennes vilja, dvs. inomäktenskaplig våldtäkt, utan att straffas ända till 1962.

Att aga skolbarn var okej för lärarna och det praktiserades flitigt fram till slutet av 1800-talet. Det handlade om örfilar, drag öronen slag med rotting m.m. Skolagan förbjöds 1958 när vi fick en ny folkskolestadga.

Jag började skolan 1953 då agan fortfarande var tillåten. Eftersom jag var vänsterhänt och min småskolefröken, som var i 60-årsåldern, hade "vant av alla ungar med det där ofoget" så skulle hon givetvis lyckas även med mig. 

Det hade lyckats i många fall. Därför är det idag så få riktigt gamla som är vänsterhänta. Annars är ca 10 % vänsterhänta, fler män än kvinnor.

Trots ideliga tillsägelser och slag med linjalen på min vänsterhand lyckades hon inte! Jag agades alltså i skolan för att jag var vänsterhänt. När jag fick en manlig magister 1956 fick jag skriva med vänster hand utan att straffas. Mina skolbetyg steg betydligt då.

På 1950-talet sattes bråkiga ungar i en så kallad särklass. Det var nog många med dagens ADHD-diagnos och såna med dålig hörsel och andra funktionshinder som hamnade där. I min folkskola gick de i en egen byggnad, som vi "vanliga" elever aktade oss för att komma nära.

Några som gick i särklassen mötte jag i lumpen på hemstadens regemente som stamanställda furirer där de njöt av att trakassera oss värnpliktiga. En annan dök upp som kommunalråd i min nuvarande hemkommun. Han var mer än normal.

Men föräldrar fick aga sina ungar ända fram till 1966. Sverige blev det första landet i världen som avskaffade barnagan. Bestämmelserna var dock inte helt glasklara eftersom det inte var förbjudet att slå sina ungar i uppfostringssyfte. Först 1979 kom en ny lag och då blev det ett tydligt förbud.

I skolan har det hänt mycket senaste decennierna. Elevernas inflytande har ökat och lärarnas har minskat i motsvarande mån. Lärare har elever kunnat kalla vad som helst och spottat på utan påföljd. Ordning och disciplin har fått ge vika för elevernas okränkbarhet.

Därför är det bra att Högsta domstolen satt en gräns. Sen tycker jag att myndigheten BEO borde få ändrad instruktion eller kan läggas ned. Den har missbrukats av lättkränkta elever och deras föräldrar.

En frågvis forskande professor från Lund

För några år sedan gjorde jag ett inlägg här på min blogg som handlade om skolelevers frånvaro, som förr i tiden skrevs in i betygen. Som illustration hade jag en bild på min fars betyg där frånvaron var mycket detaljerad och en bild på ett av mina mer sentida betyg. Häromdan fick jag ett mejl från en forskare som ville använda mina bilder i en kommande liten bok om frånvaro. Men forskaren ställde samtidigt en märklig fråga, kan jag tycka...

Mitt inlägg om frånvaro publicerade jag på bloggen den 12 maj 2011. Du kan gå dit och läsa om du vill. Anledningen till inlägget var att liberalmajoren Björklund hade föreslagit att frånvaro borde skrivas in i skolbetygen, något som jag kommenterade och tyckte var bra. För så gjorde man förr.

Lundaforskaren BE - som hittat mitt blogginlägg - är lärare, docent och assisterande professor. Hon berättar i mejlet att hon skrivit/pratat en hel del om bl.a. frånvaro i skolan. Nu ska hon sammanställa sina forskningsrön i enkel, mindre bok som ska ha lärare m.fl. som målgrupp och då vill hon ha mina betygsbilder som illustrationer i boken.

Vill veta vem jag röstar på

Men samtidigt skriver hon så här:

"För att du skall veta lite var dina bilder hamnar vill jag inledningsvis säga att jag är inte överens med dig ifråga om dina lovord till Björklund, men i ett demokratiskt samhälle är det ju dialogen och kommunikationen som är det viktiga, i syfte att söka sig fram till det bästa argumentet (i mina ögon gärna ”på vetenskaplig grund”). Att jag inte sympatiserar med dina inledande ord i din blogg är ingen big deal i mina ögon…även om jag inte känner dig för övrigt, men du får gärna berätta lite mer om dina sympatier. Jag vill inte arbeta med en SD-sympatisör."

Jag svarade henne att det var helt ok att använda mina bilder. När det gällde hennes fråga om mina sympatier blev mitt svar så här:

"Till sist vill jag svara på din fråga om var mina sympatier ligger. Jag är inte medlem i något politiskt parti eller någon förening med extrema åsikter eller i något religiöst samfund. Jag är inte ens medlem i Svenska kyrkan. Jag fullgör dock min skyldighet och utövar min rättighet och har röstat i samtliga allmänna val och folkomröstningar sedan 1968. Jag kan lugna dig när det gäller SD. Jag sympatiserar inte med nazister, fascister eller kommunister och andra extremister. Var ligger dina sympatier, kan jag då motfråga? För övrigt tror jag att även forskningen och dess resultat påverkas av forskarens grundläggande inställning och politiska sympatier. Så finns det egentligen något som är objektivt?"

En mycket märkligt fråga

Jag tycker hennes fråga om mina sympatier är märklig. Om jag nu hade varit SD-sympatisör (vilket jag inte är) och jag svarat det, hade hon då valt att inte använda mina bilder? 

Av detta kan tolka henne som sympatimässigt vänsterut på den politiska kartan. Rätt eller fel, vet inte. Har ingen susning och hon har heller inte svarat mig. För mig spelar det ingen roll vad hon är.

Hennes aversion mot SD kan jag sympatisera med men jag undrar om hon även vägrar undervisa studenter som är SD-sympatisörer? Pratar hon inte med sina nya grannar i Skåne om de är SD-sympatisörer? Köper hon inte varmkorv hos en korvgubbe med en SD-logga på korvlådan?

Tja, hennes fråga om mina sympatier är märklig. I alla fall i det här sammanhanget om att få nyttja några bilder.

Finns inget som är objektivt

PS. Sista meningen i mitt svar till henne handlar om min uppfattning att det finns knappast något som är totalt till 100 % objektivt. Debattartiklar "på vetenskaplig grund" i olika ämnen är ofta undertecknade av fil.doktorer och professorer som forskat i olika ämnen. Det ger tyngd och en skenbart objektiv nyans åt deras åsikter.

Dessa forskare har givetvis som alla andra (som inte är akademiker) en grundläggande politisk uppfattning, som - vare som de vill eller inte - påverkar deras forskning och vad de rapporterar. Det är ju nämligen väl känt bland forskare att när det inte går som planerat så försöker man på alla sätt hitta vägar för att bekräfta sina teorier.

Tillägg den 24 november 2018: Igår fick jag svar från den forskande professor BK. Hon tackar för mitt svar och vill använda mina bilder. Jag har därför skickat henne kopior på bilderna och hon lovade mig ett signerat exemplar av sin kommande lilla bok. Det tackar jag för! Slutet gott, allting gott.

Dokumentärfilm om Clark Olofsson på G

Nu ska det göras en dokumentärfilm om den belgiske medborgaren Daniel Demuynck, mer kände som den professionellt kriminelle brottslingen Clark Olofsson. De sista åren av hans långa fängelsetid satt han i ett belgiskt fängelse. Han har nu avtjänat sitt straff, släpptes fri i juli i år och är tillbaka i Sverige. En gång i tiden var han min skolkamrat.

Jag gick i Örebro praktiska realskola under åren 1959-63. Första läsåret fanns på samma skola en yngling vid namn Clark Olofsson, som bodde i Stjärnhusområdet i Örebro. Vi var alltså skolkamrater under det enda år han gick i denna skola. (Rättelse 2018-11-21: Han bodde i Baronbackarna på Hj. Bergmans väg 56.)

Men det hade jag ingen aning om förrän många år senare när jag bläddrade i mina gamla skolkataloger. Jag tyckte det var en liten kul och udda grej och gjorde därför ett inlägg om det här på min blogg.

Han hittade inlägget på bloggen

Detta blogginlägg hittades häromdan av PS, som jobbar på produktionsbyrån F i Stockholm med att göra en dokumentärfilm om Clark Olofsson, som är tänkt att visas på TV. PS  ringde mig och undrade om jag hade något bildmaterial från tiden på skolan i Örebro.

Det lilla jag hade kvar var några svartvita foton när jag tog realen där 1963 plus den gamla skolkatalogen. Jag fotograferade av bilderna och några sidor ur skolkatalogen och skickade till produktionsbyrån.

PS blev glad över det lilla han fick av mig. Det som var mest intressant var klasslistan och jag tipsade PS att han kunde kanske kontakta någon av de som var med i klasslistan.

Det var en intressant kontakt och det ska bli kul att se filmen - när den nu kan tänkas visas på TV...

PS. Här kan du läsa om Clark: https://sv.wikipedia.org/wiki/Clark_Olofsson#Frigiven,_tillbaka_i_Sverige

Bra skolbetyg inte nödvändigt för framgång

Under senaste tiden har man pratat om hur den socioekonomiska grupp man tillhör påverkar det mesta, bl.a. skolbetyg. Fattiga ungar får sämre betyg, så enkelt är det. Den som har dåliga betyg går det sämre för, menar man. Är det sant? Har det alltid varit så? Nja, jag är tveksam om det är så. 

Jag kommer från arbetarklass. Farsan (1912-77) var verkstadsarbetare med folkskola i botten. Morsan (1908-98) var torpardotter, hemmafru och senare affärsbiträde med sex års folkskola och några sommarveckor i fortsättningsskola. Hon hade dock mycket bra betyg, med topp i de flesta ämnen.

Hon ville bli lärarinna men fick i stället börja jobba som piga när hon var tolv och fick barn när hon var 17. För henne var det, trots bra betyg, omöjligt att studera vidare och det berodde på hennes föräldrars socioekonomiska situation; de var helt enkelt för fattiga och hade många munnar att mätta.

Hemmafru med toppbetyg

Min svärmor (1912-2004) var hemmafru hela livet. Hon hade toppbetyg i alla ämnen i folkskolan. För henne var det självklart att bo kvar på den lilla gården, ta hand om djuren och sina närmaste. Att skaffa sig vidareutbildning var inte att tänka på. Även här spelade den socioekonomiska bakgrunden roll. Familjen var för fattig.

Men ungar med välbeställda föräldrar med borgerliga yrken kunde - trots urusla skolbetyg - komma vidare i livet och bli "något" vilket var liktydigt med att få ett välbetalt jobb med status.

Både min bror och jag med arbetarklassbakgrund fick mycket bra skolbetyg  Min bror var den förste i vår släkt som tog studenten. Med dagens mått så skulle varken eller han eller jag lyckats i skolan. Vi gjorde det ändå, trots vår socioekonomiska bakgrund.

Betygen spelar inte så stor roll

Är bra skolbetyg vägen till framgång i livet? Knappast. Jag har sett många exempel på ungar som varit urdåliga i skolan, fått gått om flera klasser men trots det lyckats i livet och blivit framgångsrika.

P.G. Gyllenhammars studentbetyg var inte särskilt lysande. Ändå blev han stor företagsledare. En folkskolekamrat som gick i särklass blev kommunalråd. En  klasskamrat som inte klarade realen ens blev VD i flera kända företag i landet.

Men bra betyg är absolut inte något hinder för framgång och karriär. Se bara på centerledaren Annie Lööf: hon hade högsta betyg i alla ämnen i skolan.

Fattigdom - inte dåliga betyg - hinder för framgång

Vad vill jag säga med det här då? Jo, förr i tiden hände det att arbetarungar trots sina fattiga familjeförhållanden fick bra skolbetyg. De var de som kallade begåvningsreserven.

De kom ingenstans trots sina fina betyg medan andra utan bra betyg men med burgna hem kom vidare i livet.

Så var det i alla fall förr i tiden.

När våren kom till Örebro 1963

Våren kommer varje år. Det gjorde den även för 55 år sedan då jag skulle ta min realexamen. I det skriftliga uppsatsprovet valde jag - som alltid - det fria ämnet. Denna gång var det "Våren kommer till Örebro". Jag har med välvilligt bistånd från Stadsarkivet i Örebro fått en kopia på uppsatsen. När jag nu, så här långt senare,  läser den fattar jag inte hur jag som 16-åring kunde skriva så här bra. Min svenskafröken ansåg att jag var ett författarämne. Hon hade kanske rätt. Då.

Svenska - och teckning - var alltid mina bästa ämnen i skolan. Jag gillade bokstäver bättre än siffor. De sämsta betygen hade jag i ämnen med siffror som matematik och redovisning (bokföring) samt sång och gymnastik.

Nu på ålderns höst har jag börjat ägna mig åt nostalgi. Häromdan kom jag att fundera över min realexamen och frågade mig själv vad jag valde för ämne när jag skrev min uppsats. "Undrar om den finns kvar i nåt arkiv nånstans" tänkte jag.

Jag googlade på min uppväxt- och skolkommun Örebro och fann att man hade ett stadsarkiv. Där hittade jag en arkivförteckning och såg att min gamla realskola fanns med och att det fanns en rubrik "Examensuppsatser".

Jag mejlade arkivet och bad dem försöka hitta min uppsats och gav dem mitt namn, klass och årtal. Dagen därpå fick jag ett mejl med en bilaga från en hjälpsam arkivtjänstemänniska. Bilagan innehöll en kopia av min uppsats. Det var en mycket bra service - som dessutom var gratis! Heders.

Språkliga krumbukter och ålderdomliga ord

När jag läste uppsatsen undrade jag om det verkligen var jag som skrivit den. Jag var ju bara drygt 16 år den här tiden. Rättande lärare hade bara gjort ett par bagatellartade ändringar.

Det som slog mig var två saker. Jag hade en del ordvändningar som jag tyckte var kluriga och bitvis åt det poetiska håller samt vissa ord, som jag idag inte skulle använda då jag ser dem som ålderdomliga och lite tungrodda. Men, men. Det var ju 55 år sedan jag skrev den här texten.

Här är några språkliga krumbukter som jag är imponerad av:

"...några små molntappar som kappseglade på himlen."

"...antennen (som blivit fri från sin is) kunde räta ut sig i solskenet,,,"

".., med stilla dold glädje.." (här hade jag ändrat från det vanliga "illa" till "stilla")

"En sådan här dag skulle tiden stanna till en stund; eller åtminstone ta det litet lugnare" (lägg märke till att jag slängt in ett semikolon. Det var avancerat för en 16-åring.)

",,, stället för att solbränna sig var..." (här hade jag tagit ett substantiv och använt det som ett verb. Innovativt.)

"Gräsmattan var mjuk som marmelad" (kul liknelse, avancerat).

",,.fann jag små, men ändå knoppar som vittnade om att vi får kratta löv även i höst"  (kopplade våren till hösten).

"Jag kände nästan hur snön smälte".

"... jag kan nästan svära på att de växte en bit medan jag var där... (om tulpaner på väg upp).

"...blåsten slog mig i ansiktet..." 

"... fiskmåsar letade småkryp i den blottade åkern..."

Jag var förmodligen präglad av min tid och använde därför en del - i mitt tycke idag - ålderdomliga uttryck: "smalt" (smälte), "innehavare av" (ägare, ägde), "framtagen" (framme), "såsom" (som), "framkom" (fick jag), "ånyo" (åter), "kulspelandet" (att spela kula), "fortfor" (fortsatte), "fara ut till" (åka till).

Fick högsta betyget

Tja, vad fick jag för betyg på uppsatsen? Jo, det högsta, som på den här tiden var "A" som i skrift blev "Berömlig". Samma betyg fick jag i själva ämnet, skriftlig svenska.

PS. Vad vill jag säga med det här inlägget - förutom att skryta med mitt betyg i svenska? Jo, jag vill lyfta fram den fantastisks service som stadsarkivet i Örebro har! Och att det är mycket som arkiveras, som man kanske inte tänker på.

Kunskapsprov i stället för betyg

Det klagas numera över att betygsinflation råder i den svenska skolan, såväl i grund dito som gymnasiet. Det lär i sin tur bero på att skolor som ger bra betyg får fler elever och därmed mer skolpeng. De som inte gillar att privata skolor får göra vinst hävdar att det är privatskolor som ger inflationsbetygen.

Nu diskuteras att låta de nationella proven få större betydelse vid betygssättningen. Varför inte ta steget fullt ut och låta enbart kunskapsprov avgöra om en elev från nian kommer in i gymnasiet? Liksom låta en gymnasist komma in på högskolan/universitetet? För att mildra övergången kan det i början vara en kombination av betyg och kunskapsprov, för att sedan på sikt fasa ut betygens betydelse. Eller också bara ha högskoleprovet och inte betyg för högskolestudier.

De skolor som ger kunskaper i stället för bra betyg skulle då få fler elever.

Dubbel märkning avslöjade tjuven

När ungarna var små och gick på dagis och i skolan märkte vi deras kläder. Det gjorde även de flesta andra föräldrar. Det vanligaste var att sy fast en liten tygetikett med ungens namn på synlig plats i plagget.

En bekant mamma sydde fast två etiketter i sonens dyra, nyinköpta märkesjacka - en vid halslinningen och en dold, långt inne i ena ärmen. Andra dagen sonen hade jackan i skolan försvann den. Någon dag senare hade en annan elev en mycket likartad jacka på sig.

Mamman kontaktade läraren och eleven med den likartade jackan hämtades in. Läraren var mycket tveksam då eleven med den likartade jackan var av tydlig utländsk härkomst. Här luktade det rasism och diskriminering lång väg, vilket givetvis var en mycket känslig och försvårande faktor. På frågan om varifrån eleven fått jackan, svarade han givetvis att hans mamma köpt den.

Trots protester från läraren lyckades den bekanta mamman få eleven att ta av sig jackan och hon vände den ut-och-in och kunde visa namnetiketten i ärmen. Eleven blev tagen - inte "med byxorna nere"- utan med jackan avtagen. Tablå och ridå.

PS. Sens moral: Sy alltid i två etiketter i era ungars kläder, framför allt om kläderna är dyra.

Helt ok att spotta på sin lärare

En ettagluttare i en skola i Svenljunga var stökig och lydde inte sin lärare. När läraren försökte få ordning på ungen gav ungen honom en spottloska i ansiktet. Lärarens reaktion kom omedelbart. Ungen fick en dask på kinden, dvs. en örfil.

Läraren blev åtalad och dömd för ringa misshandel och fick pengaböter. Ungen begärde ersättning för kränkning och nu har målet avhandlatas i Högsta domstolen. Lärarens arbetsgivare, dvs. kommunen, tvingas betala 5 000 kr för "kränkningen". Så fungerar skollagen.

Men blev inte läraren "kränkt" av eleven? Att bli spottad i ansiktet skulle jag betrakta som en kränkning. Men det står nog inget i skollagen om vad som gäller om en lärare blir kränkt av en elev. Jag tycker skollagen skulle få ett tillägg om just detta.

I det här fallet borde även ungens föräldrar få betala 5 000 kr - men till läraren. Det kanske skulle få föräldrar att ta ansvar för sina ungars beteende i skolan.

Invandrarbarn drar ned skolresultaten

Nu har polletten ramlat ned hos Skolverket, som via en undersökning kommit fram till att den stora andelen utlandsfödda skolbarn påverkat PISA-resultatet negativt. Det hade jag och andra normalbegåvade individer räknat ut för länge, länge sedan.

Att Skolverket först nu vågar gå ut och påvisa negativa effekter av invandringen beror säkert på att det blivit nästan politiskt korrekt att visa på de problem som den stora invandringen för med sig. Hade Skolverket sagt det här för ett år sedan hade verket pekats ut som främlingsfientligt och rasistiskt och krav på generaldirektörens avgång hade säkert förts fram.

PISA är en internationell OECD-studie som undersöker i vilken grad utbildningssystemet bidrar till att femtonåriga elever är rustade att möta framtiden. Elevernas förmågor undersöks inom tre kunskapsområden: matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Studien genomförs var tredje år.

Nu har Skolverket avslöjat att det svenska sjunkande resultatet åren 2006-12 i läsförståelse till 22 % beror på det stora antalet utlandsfödda elever. För ämnena naturvetenskap och matte är siffrorna 25 respektive 15 %. Skolverket (som fortfarande vill vara politiskt korrekt) tonar ned de utrikesfödda som orsak till det dåliga svenska PISA-resultatet och menar att det är andra orsaker som ligger bakom; vilka vet man inte.

Det är självklart att den som inte kan svenska inte heller presterar särskilt bra resultat i svensk läsning och i andra ämnen där undervisningen sker på svenska i svenska skolor. Dessutom skulle jag tro att även de inrikesföddas skolresultat påverkas av att klassen har många utrikesfödda som inte kan svenska.

Det är inte bara skolresultaten som påverkas av invandringen utan även arbetslösheten, där det är en stor skillnad mellan inrikes- och utrikesfödda. Snart är andelen utrikesfödda i majoritet när det gäller arbetslösa. Jag skulle tro att det även är skillnader mellan inrikes- och utrikesfödda när det gäller kriminalstatistiken och flera andra områden. Men det talar man tyst om eller förklarar bort.

Att redovisa fakta och tala klarspråk om invandringens negativa effekter - och inte bara de positiva - borde ha gjorts för många år sedan. Då kanske Sverige hade kunnat agera annorlunda och haft en mer fungerande integration.

Rektorer gillar inte det fria skolvalet?

Statstelevisionens nyhetsmorgon hade i morse ett inslag där man berättade att sju av tio rektorer inte gillar det fria skolvalet. Det fria skolvalet var ett borgerligt påhitt som Bildt & Co införde 1991, vilket illustrerades i teven med ett klipp från riksdagen 1991 med Bildt i talarstolen.

När man som tittare ser detta får man givetvis intrycket att en majoritet av Sveriges skolledare är emot det fri skolvalet. Det kan självklart vara så, men det är inte säkert. Fakta om undersökningen, som man hänvisar till, saknas. Man säger bara att UR, dvs. Utbildningsradion har gjort enkäten. Samma kväll visades i TV2 ett längre program om det fria skolvalet, gjort av UR, men inte ens där fick man veta något mera om undersökningen.

Sju av tio. Det låter bestickande. Men frågan är 1) hur många rektorer har tillfrågats, 2) vilka delar av landet representerar de (förorter, landsorten etc.) och 3) vilka skolformer är de rektorer för. Denna information saknades i inslaget i morgonteven.

Om 100 rektorer i kommunala högstadieskolor som ligger i storstädernas invandrartäta förorter tillfrågats eller om 2 000 rektorer från Sveriges alla skolor tillfrågats har en himla stor betydelse för hur jag som tittare ska värdera inslaget. Ingen information om detta ges. Enligt min bedömning är inslaget ofullständigt och vinklat - allt i syfte att leda tittaren/lyssnaren åt ett visst håll: Borgarnas fria skolval underkänns av landets rektorer.

När jag jobbade som informationschef på Skatteverket och gjorde enkäter ville jag alltid ha ett antal respondenter som var tillräckligt stort och som dessutom var ett riksrepresenativt urval av hela målgruppen, i mitt fall hela folket.

Om vi gjorde ett pressmeddelande och ville få publicitet för resultatet så var mediernas krav att vi hade minst 1 000 respondenter, helst ännu flera. Annars var man inte intresserad då resultatet betraktades alltför statistiskt osäkert med så få svarande.

Alltså: Använd ditt sunda förnuft när du bedömer det du ser, läser och hör i tidningar, radio och teve. Och var kritisk.

PS:  Jag brukar säga (och har sagt det förr) att statistik är som en gatlykta: Den lyser upp ett begränsat område men bra att hålla sig i när man är vinglig.

Övning ger färdighet

Det klagas dagligen över att landets skolungar är dåliga på att lära sig. Internationella jämförelser visar att det bara blivit sämre och sämre för dem. Förståsigpåare av olika politiska kulörer har svar på varför det blivit så här.

Det beror på att lärarna tjänar för dåligt, att Persson och hans fru kommunaliserade skolan, att man kan välja skola, att privata skolor går med vinst, att disciplinen är  dålig, att man inte har betyg i alla årskullar, att man har betyg i en del årskullar, att man har för mycket läxor, att man har för litet läxor....  Ja, listan kan göras hur lång som helst.

Inom idrotten vet man att övning ger färdighet. Lika enkelt borde det vara att höja de svenska elevernas kunskapsnivå. Och hur den övningen ska ske kan man alltid diskutera. Läxor är nog bara en lösning.

När jag skulle börja handelsgymnasiet fick jag veta att matten var extremt svår. Eftersom siffror inte är min grej var matte mitt sämsta ämne (vid sidan av gymnastik med lek och idrott). Därför gick jag stenhårt in för just det ämnet när jag började gymnasiet.

Jag försökte hänga med på lektionerna och gjorde alla läxor men övningsräknade dessutom på egen hand. Jag gick verkligen in för matten. Vad blev resultatet?

Jo, jag lyckades höja mitt betyg och var första terminen i gymnasiet den elev som hade högst betyg i matematik av alla elever i den årsklassen. Tyvärr höll inte mitt nyvaknade matteintresse i sig utan jag slappnade av och mitt mattebetyg återgick nästa termin till det gamla vanliga. Det berodde på att jag inte fortsatte att öva matte på egen hand.

Detta lilla ovetenskapliga experiment visar att övning ger färdighet, även när grundförutsättningarna är ganska dåliga.

Det går att höja lärarlönerna - bara man vill

Resultatet av PISA-undersökningen som visar 15-åringarnas kunskaper i naturkunskap, matte och läsförståelse i 65 länder visar att Sverige har halkat rejält efter. I topp under flera år ligger Finland, Japan och Sydkorea. Detta har varit den stora nyheten de senaste dagarna.

Orsaken till det dåliga resultatet för Sverige beror på det fria skolvalet, menar en del. Duktiga elever väljer bra skolor, sämre elever väljer andra skolor. De sämre eleverna blir då ännu sämre. Partierna lyfter fram olika förändringar för att få en bättre skola, t.ex. mer pengar, höjda lärarlöner, fler specialpedagoger, mindre klasser, statlig skola, mindre administration etc. En del tokförslag från vänstern har tidigare hörts i skoldebatten som inga betyg alls och slopade läxor.

Varför har finnarna en så bra skola? Länderna är rätt så lika och den finska skolan kostar mindre än den svenska. Alltså handlar det inte om pengar. Men befolkningarna ser annorlunda ut. I Sverige är 15 % utrikesfödda, i Finland är det ca 5 % (siffran osäker). Utrikesfödda med dåliga kunskaper i det nya landets språk har sämre läsförståelse och med det följer även dåliga kunskaper i andra ämnen, bl.a. matte.

Men att påstå att invandringen är en orsak till skoleländet är inte politiskt korrekt. Svenska Dagbladet tog dock upp det i en ledare häromdagen och nämnde att PISA-undersökningen tar upp den aspekten och menar att antalet utrikesfödda påverkar, fast bara marginellt. En tidigare svensk undersökning från Stockholms universitet har visat att antalet utrikesfödda påverkar elevernas resultat till det sämre om andelen utrikesfödda i en klass är 40 % eller högre. Jag känner en lärare som inte har en enda svenskfödd elev i sin klass - i en vanlig mellanstadieskola.

Om antalet utrikesfödda påverkar skolresultatet är nu föremål för ett forskningsprojekt där Norge, Finland och Sverige deltar. Resultatet av den undersökningen ska bli intressant att ta del av.

I Finland är läraryrket bra betalt och statusfyllt - som det var hos oss för 50 år sedan. Där är skolan statlig och har sluppit stora omvälvande förändringar och i stället har utvecklingen skett i lugn takt i samråd med lärare och skolledare. Trycket på lärarutbildningen i Finland är hög. Bara en av tio som söker kommer in.

Det var Göran Persson och hans statssekreterare m.m. Anitra Steen som förstatligade skolan 1991. Sossarna drev igenom beslutet med stöd av kommunisterna. Röstningen i riksdagen 1989 blev 162 för och 157 emot - alltså en knapp marginal. En av Anitras systrar var rektor i hemstaden Fagersta och hon har (enligt Anitra själv) inte förlåtit Anitra för det beslutet!

De partier som kan tänka sig en statlig skola är främst Folkpartiet, men även - numera - kommunisterna och Sverigedemokraterna vill det. Det stödet räcker dock inte för att få igenom ärendet i riksdagen.

Flera partier (S, MP, KD och FP) vill minska administrationen i skolorna. Dessa partier har 180 mandat i Riksdagen, men det räcker inte heller för att fatta ett beslut om det. Det fattas sex röster för att få majoritet för det. I bästa fall kanske några andra ledamöter skulle rösta med ett förslag om minskad administration?

Lärarlönerna i Sverige är låga. De började släpa efter när Persson lämnade över skolan till kommunerna. En gymnasielärare med fem års akademiska studieår och femton år i yrket tjänar lite drygt 30 000 kr i månaden. Snittlönen är ca 28 000 kr för gymnasiets lärare. (I Japan och Korea ökar en lågstadielärare sin lön med 75 % de första femton åren.) När det gäller lärarnas löner finns det en majoritet för det eftersom S, MP, KD, FP och C säger sig vilja höja lönerna.

Men gör det då? De partierna tillsammans har 203 ledamöter i Riksdagen - en klar majoritet!

Ökat administrativt nedfall knäcker folk

Under mina år som mellanchef på Skatteverket märkte jag att min administrativa börda ökade sakta men säkert. Varje enskildhet var väl inte mycket att säga om men när allt staplades på varandra blev det på tok för mycket.

Det handlade bl.a. om verksamhetsplanering. Varje år ägnades dagar och ibland veckor åt att "planera" och ta fram mångordiga och omfattande dokument som (det visade sig senare) inte hade särskilt mycket med verkligheten att göra. Riktlinjerna för hur planeringen skulle gå till och vilka dokument som skulle tas fram varierade år från år. När man väl lärt sig hur ledningen och deras planerings-fundamentalister ville ha det var det dags att lära om och göra det på nytt sätt. År ut och år in. Suck!

Men cheferna högre upp var nöjda och levde vidare i sin isolerade värld. Vi andra - på min nivå - jobbade på som vanligt och klarade oss mycket bra utan att titta i verksamhetsplaneringspappren.

Sedan var det kvalitetsarbetet. Detta påfund - som kanske fungerade i japanska bilfabriker? - skulle även smetas ut över hela statsförvaltningen. Interna experter gick på kurs, blev helt indoktrinerade, nästan frälsta, och fick de högsta chefernas välsignelse. Sedan tvingades alla mellanchefer lägga tid på det. Det tog veckor att svara på alla frågor, fylla i blanketter och fylla pärmar med allehanda dokument, som sedan skärskådades av "översteprästen" som initierat detta.

En gång skulle jag ägna hela sommaren åt ett "leka" med ett fiktivt företag, som hette "Sandbanken". Det var ett av inslagen i Skatteverkets interna kvalitetsutveckling för oss chefer. Jag vägrade delta i spektaklet (och klarade mig den gången undan utan repressalier).

Till detta ska även fogas det beställar-utförarprogem ("leka affär") som Skatteverket införde internt, men som nu i stort sett är skrotat. Vi kan också lägga till Lots och andra liknande "administrativa religioner" samt IT-stödet LotusNotes, som också är skrotat nu. Ja, listan kan göras hur lång som helst över allt detta administrativa nedfall som kostat skattebetalarna många tiotals (kanske hundratals?) miljoner bara när det handlar om Skatteverket.

Men Skatteverket är inte ensamt. Sådana här överdrifter förekommer överallt, både hos myndigheter och i näringslivet. År 2004 kom boken "Papperspolisen - Den ökande administrationen i moderna organisationer" utgiven av några forskare vid Handelshögskolan i Stockholm (se ett citat i slutet av detta blogginägg). Tänk på att boken skrevs för tio år sedan! Sedan dess har eländet bara blivit värre och värre.

Ett annat mer aktuellt exempel är skolan. Lärarna går gruppvis i väggen, sjukskrivs och lämnar yrket. De står inte ut längre. Men det handlar inte om krav från elever eller föräldrar utan om det ökande administrativa nedfallet. Deras arbetsbörda har blivit obehagligt stor, dessutom till en låg lön.

Riksrevisionen granskade nyligen Skolinspektionen - den myndighet som ska ha uppsikt över skolorna. Revisorerna konstaterade att inspektionen inte brytt sig ifall lärarna är duktiga eller om eleverna lär sig något - de kollar bara att alla rapporter, uppföljningar, redovisningar och andra pappersprodukter som lärarna tvingas sysselsätta sig med är i ordning på skolan. Inspektionen har fått kritik för detta enögda synsätt på skolan.

Skolan är - vid sidan av vården och omsorgen - de stora frågorna inför valet nästa år. Många högavlönade sitter nöjda med sina jobbskatteavdrag och säger att man inte vill ha fler skattesänkningar. I stället tycker man att pengarna kan gå till bl.a. skolan. Men får vi en bättre skola med mera pengar?

Tveksamt. Finska skolelever är duktigare än sina svenska kamrater. Att vara lärare i vårt östra grannland är ett högstatusjobb med bra lön - som det var i Sverige för 50-60 år sedan. Och detta trots att skolan i Finland kostar mindre än den svenska. Vari ligger då felet med skolan i Sverige? Ett stort fel begick Göran Persson när han var skolminister (och när Anitra Steen var hans statssekreterare) då skolan kommunaliserades.

Citat ur "Papperspolisen", sid. 208-209

"--- Det har successivt tillkommit nya administrativa arbetsuppgifter. Inom ekonomi- och budgetarbetet har den årliga budgetprocessen utvecklats från ett sammanräknande, kameralt system till ett avancerat tekniskt system för redovisning, uppföljning och analys. Dessutom är fler anställda på flera nivåer inblandade i detta system genom aktiviteterna verksamhetsplanering, resultatdialoger, målformulering och resultatredovisning. Inom personalarbetet har utvecklingen gått från att vara en traditionell personaladministration med hantering av löner och ledigheter till en bredare Human Resource Management  som inbegriper flera aspekter och administrativa arbetsuppgifter inom personalområdet, jämställdhets- och jämlikhetsarbete samt samverkan med fackföreningarna. Inom dataarbetet har en motsvarande utveckling skett där datorerna från början användes för att hantera stora informationsmängder i register, men nu används även till sofistikerade analyser, kommunikation inom och utom organisationen samt som hjälpmedel i det operativa --- arbetet. ---"

PS. Jag vill inte påstå att allt detta är av ondo. Men det har bara blivit för mycket. Och det ökar hela tiden. Jag är glad att jag är pensionär.

Omgivningens betydelse

Det är ingen - med ett undantag - av min gamla skolkamrater, som jag fortfarande har kontakt med. Många "kompisar" har passerat revy under åren. Man går ut en skola, börjar i en annan, fortsätter via militärtjänst (i alla fall förr i tiden) och fortsatta studier. De band man en gång haft löses upp, försvinner och ersätts av nya.

Via jobbet kommer nya kamrater. Sedan kommer grannar och föräldrar man möter på dagis och i ungarnas skolor. Räknar man ihop alla man mött på det här sätten under mer än 60 år blir det flera hundra personer. De som nu återstår är de nya kamrater man eventuellt får på äldreboendet (om man nu får plats där) och slutligen i långvården.

En del gamla "kompisar" som man tappat kontakten med dyker upp då och då och där man minst anar det. Personer som man trodde att det aldrig skulle bli något med.

När jag fick i folkskolan på 1950-talet fanns ett litet hus vid sidan av skolbyggnaden. Där gick störiga grabbar (för det var bara grabbar som var störiga då). Det var de som på den tiden bedömdes som hopplösa fall. Det var nog en salig blandning av dyslektiker, de med damp, sådana som bara hörde dåligt och de som helt enkelt var normalt busiga. Det fanns säkert ett och annat psykfall också. På den tiden drogs alla över samma kam och hamnade i särklassen, som det hette då. Vi andra gick omvägar runt huset. Det var farligt att komma nära. I alla fall trodde vi det.

Några av killarna dök upp när jag gjorde lumpen. De var stamanställda furirer och gick nog i pension med samma grad. De var den typ av befäl som kunde kasta en fimp på kaserngården och beordra närmaste värnpliktig att plocka upp den. Och sedan upprepa proceduren ett antal gånger.

Men en annan av killarna från särklassen träffade jag på i en lokaltidning i en av Stockholms kranskommuner. Han var ett av kommunalråden! Jag undrar vad hans folkskollärare skulle sagt om han vetat vad det blev av hans gamla elev.

När jag gick i realskolan (motsvarar dagens högstadium) hade jag en klasskamrat som hette Robert. Han var urdålig i de flesta ämnen och efter ett år försvann han. Jag hörde aldrig av honom och glömde honom helt. För några år sedan dök han upp i TV-rutan i Aktuellt. Jag kände igen honom och mindes hans namn. Nu var han välbeställd VD för ett stort grossistföretag och sannolikt mångmiljonär. Det skulle var kul att få veta vad hans lärare i tyska och matte skulle sagt om honom nu.

Jaha, vad vill jag säga med det här då? Jo, att människor som bedöms som helt omöjliga i en viss miljö och i ett visst sammanhang kan dyka upp som en fågel Fenix och slå sin omvärld med häpnad i en helt annan miljö. Och att det finns oändliga utvecklingsmöjligheter även i det mest hopplösa fall.

Överallt - inte minst i arbetslivet - finns det individer som bedöms som helt hopplösa. Risken är stor att de blir mobbningsoffer. Om de byter miljö kan de blomma upp, utvecklas och få en ett helt annat liv.

Därför ska man vara försiktig med att döma ut människor. Det kan lika gärna vara omgivningen det är fel på.

Den obefläckade studentmössan

Nästa år är det 48 år sedan jag tog studenten. Den dagen var jag spik nykter för jag hade fått låna brorsans bil hela kvällen. Därför blev min studentmössa inte fläckad av rödvin och märkt av ett hejdlöst festande, vilket annars var brukligt.

Morsan tog sedan hand om mössan, stoppade in den i en plastpåse som förseglades med en klädnypa. Därefter gömde hon den i en mörk garderob. Där låg den bortglömd i 25 år. När mina och andras barn började ta studenten på 1990-talet plockade jag fram mössan igen. Den var som ny, helt obegagnad (men lite trång, då jag tydligen blivit aningen tjockskallig).

Vid ett studentsläpp när en bekants son tog studenten blev jag mycket närgånget uttittad. Först begrep jag inte varför man stirrade på mig. Jag kollade gylfen. Den var stängd. Vad sjutton var det för fel på mig?

Sedan förstod jag. Det var min "nya" vita, helt obegagnade studentmössa. Hur kunde en medelålders man ha en sådan obegagnad mössa? Han måste ha köpt den på ålderns höst. Märkligt och misstänkt.

Vid en studentskiva någon dag senare jämförde jag min mössa med andra medelåldringars. Deras var fläckiga, hade brännmärken av cigaretter och var så där lagom gulfärgade. De var minsann ärrade veteraner som hade levt loppan. Jag skämdes.

För att råda bot på eländet fann jag dock på råd. På kvällen när familjen lagt sig tog jag fram en stor kastrull, fyllde den med vatten, lade i några tepåsar och kokade upp alltsammans. Sedan lade jag försiktigit ned min studentmössa i tevattnet, med den vita kullen nedåt.

Den fick ligga och dra i tio minuter, sedan tog jag upp den. Nu hade den fått den rätta gula tonen, även om färgen var lite ojämn. Sen stänkte jag några droppar rödvin på den. Nu kunde jag använda den utan att skämmas.

Akademiskhet leder till krångel

Jag har ingen akademisk belastning. Min yrkesverksamhet - information och kommunikation - har jag lärt mig på egen hand, via jobbet och några spridda kvällskurser. För att bli en bra kommunikatör krävs en bra skrivförmåga och dessutom rejäla doser av fantasi, empati och sunt förnuft. Har man inte detta så hjälper inga akademiska betyg.

En gång lyssnade jag på en professor i medie- och kommunikationsvetenskap som berättade om hur man ska göra. Han kunde rita figurer och förklara, inte helt utan inveckling. Det var precis samma saker som jag kommit fram till på egen hand. Det mesta var akademiskt förpackat sunt förnuft, förklarat på ett onödigt tillkrånglat sätt.

Häromdagen träffade jag en ingenjör som doktorerat på Chalmers i Göteborg. Han skrev sin avhandling på normalprosa. Hans mål var att "vanligt folk" skulle förstå hans forskning. Men under hand fick han höra att avhandlingen inte skulle godkännas på grund av hans språkliga form. Under några dagar och nätter skrev han om hela avhandlingen och akademiserade (läs: krånglade till) språket. Avhandingen godkändes. Detta hände för flera år sedan, men jag tror inte något har förändrats på den här punkten.

Jag brukar med en grov generalisering dela in den samlade yrkeskåren i tre grupper: jurister, teknister (ingenjörer) och humanister. Juristerna krånglar till allt administrativt, teknisterna allt tekniskt. Humanisterna får sedan försöka rätta till det hela.

Varför jag inte är sportintresserad

Jag har aldrig varit intresserad av sport, trots att min far var en duktig fotbollspelare. Under 1930-talet spelade han i division 2-laget IFK Örebro (och han finns med på en lagbild, som varit uppsatt på Idrottsmuseet i Örebro.)

Min bror och jag hade en fotboll som vi fick dela på. Men den sparkade min bror bort i skogen vid vår sommarstuga någon gång i början av 1950-talet. Farsan köpte ingen ny. Där dog mitt fotbollande.

Men min bror var idrottsintresserad. Jag minns särskilt 1952, för då var det OS i Helsingfors. Brorsan ordnade både höjdhopp, längdhopp och tresteg vid sommarstugan den sommaren. Han var ende tävlande och jag var hans publik.

På 50-talet ordnade ungarna i kvarteren egna lag och fotbollsturneringar - utan inblandning av vare sid idrottsklubbar eller föräldrar. Det funkade utmärkt. Varje folkskoleklass hade också ett eget fotbollslag som spelade mot de andra klasslagen efter skolans slut. Men jag fick aldrig vara med. Med ett undantag - när laget inför en match inte var fulltaligt.

Eftersom jag bodde i kvarteret bredvid skolan hämtades jag och fick vara med i laget för att få det fulltaligt. Det måste verkligen varit kris för jag var en av de elever inget lag vill ha när klassen på gymnastiklektionerna skulle delas i olika lag.

Nåja, jag trädde in i klasslaget på darrande ben. Men det gick bra. Vi vann med 11-1. Jag gjorde självmålet.

Varje måndag i folkskolan var det förhör på första rasten. Då gällde det att utan att staka kunna rabbla upp den korrekta uppställningen på lagen i tabellen till allsvenskan. För att klara det måste man ha följt med i helgens matchresultat och uppdaterat sig. Jag klarade det aldrig, eftersom jag var en bokläsande glasögonorm som samlade frimärken. Vid ett par tillfällen hände det att jag som straff  för min fotbollsokunskap kastades in taggbuskarna vid skolan.

En gång i mitten av 1950-talet hade jag varit i Stockholm tillsammans med min far och mina äldre bröder och en söndagseftermiddag hade vi alla bevistat en allsvenska fotbollsmatch på Råsunda. Jag var sprickfylld av att få berätta vad jag upplevt när måndagens rast infann sig. "Du ljuger din jävel", sa klassens "kung" och jag åkte in i taggbuskarna.

Det är fortfarande den enda fotbollsmatch jag upplevt "live".

PS. Däremot har mitt fotbollsintresse numera fått litet liv tack vare damerna. Jag tycker det är mycket roligare att titta på deras matcher än när gubbarna spelar. Damfotbollen är justare och avbryts inte hela tiden av tacklingar och gula kort som när herrarna behärskar planen.

En helrökt kommunpolitiker

I min hemkommun Sollentuna finns en nedsliten skola - Eriksbergsskolan i Helenelund - som ska bort därför att den enligt politikerna ligger för nära motorvägen till Uppsala och drabbas av partiklar och annat miljövidrigt. Skoltomten sägs vara värd bortåt 80 miljoner kr och ligger på gångavstånd från Kista så det egentliga skälet är förmodligen helt annat. Jag ger mig sjutton på att ett byggbolag i smyg redan fått option på skoltomten för att bygga kontor eller bostäder där?

Moderaterna, Centern och Miljöpartiet hade i stället bestämt att en ny stor skola för 500 elever skulle byggas i ett bergigt naturskogsområde med bortåt 500 stora träd, mitt i ett trångt villaområde med smala trottoarlösa vägar. Det väckte protester och en aktionsgrupp bildades, befolkad av kunniga medborgare med både juridisk och byggteknisk kompetens.

Skogen nyttjas ofta av närbelägna dagis och är en grön lunga i villaområdet och skulle bli helt skövlad av skolbygget. Även detta område drabbas av partiklar och annat från motorvägen. Att de gröna partierna ville offra skogen var därför mycket märkligt. Sossarna var emot skolbygget i skogen, liksom även Folkpartiet och det lokala Sollentunapartiet.

Motståndet var intensivt. Aktionsgruppen uppvaktade i flera omgångar politikerna i de olika berörda nämnderna i kommunen. Skolbygget debatterades flitigt på lokaltidningarnas insändarsidor (där även jag bidrog).

Men Moderaterna kom till slut på en smart lösning. Man ska nu bygga skolan på en helt annan plats, nämligen i den nerslitna och sunkiga centrumbyggnaden i Helenelund. Samtidigt bygger man ett helt nytt affärscentrum på en markbit som ligger några hundra meter därifrån, mitt emellan motorvägen och järnvägen - och där den planerade tvärbanan ska få sin ändhållplats om några år. Detta var en win-win-lösning som passade alla. Skogen var räddad (i alla fall tillfälligt?).

Men när den ansvarige politikern, tillika ordföranden i kommunens plan- och exploateringsutskott, skrev om detta geniala beslut på sin blogg nämnde han inte med ett ord de medborgarprotester som aktionsgruppen stått för. Han nämnde i sitt inlägg däremot en lång rad andra instanser och målgrupper.

Att erkänna att en grupp medborgare (och väljare) gjort sina röster hörda, påverkat och fått honom och hans politikerkompisar att ändra sig var tydligen för svårt. Det skulle nog vara att tappa ansiktet och det kan man tydligen inte göra som politiker. Det retade mig och jag lämnade därför en kommentar på hans blogg i anslutning till det aktuella inlägget.

Men han publicerade inte min kommentar. Han publicerar över huvud taget inga kommentar på sin blogg. Därför skickade jag ett mejl till honom, som han också ignorerat och inte svarat på.

En politiker som inte vill ha dialog med sina väljare är märklig. I mina ögon är han helt rökt.

Tillägg den 25 april: Nu har jag fått ett mejlsvar från politikern ifråga. Så här skrev han: "Jag har under åren valt att ta diskussionen om kommentarer via mail i stället för på bloggen. Har tydligen missat att maila dig, vilket jag beklagar".  Jaha, men jag undrar varför han inte vill att andra ska kunna följa den ev. dialog han för med dem som kommenterar inläggen på hans blogg?

En skröna om en skola

I min hemkommun Sollentuna har kommungubbarna beslutat att en skola ska läggas ned och rivas. Det är Eriksbergsskolan, som ligger vid pendeltågsstationen Helenelund, nära motorvägen till Uppsala och på gångavstånd till metropolen Kista, med t-bana, många arbetsplatser samt nära den nya Kistamässan och det höga Victoria Tower med sitt storhotell.

Det skäl kommunen angett för att riva skolan är närheten till motorvägen med buller och föroreningar. Men i samma område finns många flerbostadshus, lekplatser samt flera dagis. Märkligt att de inte drabbas av samma buller och föroreningar och måste rivas?

Skolan behövs. En ny skola ska byggas, har kommungubbarna bestämt. Men den ska placeras lite längre norrut, i ett fint och bergigt skogsområde - kallat Näckan - som ligger inbäddat av villor, radhus och smala vägar utan trottoarer. Det är ett av de få vilda grönområdena som finns kvar i centrala Sollentuna och det är livligt använt av dagisbarn och andra.

En proteströrelse har bildats av invånarna runt skogsområdet. I gruppen finns erfaret byggfolk, höga jurister och andra som tagit matchen med kommungubbarna. Man har tagit fram egna, detaljerade byggförslag och presenterat för kommunen och pekar på att det går att bygga en ny skola på den gamlas plats. Processen har bara börjat och det här ärendet kommer att bli både seg- och långdraget, framför allt för kommunen. Invånarna ger sig inte i första taget.

Kommunen har redan fått backa flera gånger, har formulerat om sig i detaljerna, hittat på nya skäl, ritat om och hållit på. Men man ger sig inte. Den ny skolan ska byggas i Näckanskogen.

Det har nog gått prestige i frågan från kommunens sida. Kommungubbarna kan inte backa. Det går ju inte att gå en grupp medborgare till mötes. Det är ju att erkänna att man haft fel och inte varit professionell från första början.

Jag är ju konspiratoriskt lagd. Eftersom kommunen oförsiktigt i media berättat att tomten där Eriksbergsskolan ligger är värd 50-70 miljoner kr så har jag skrivit följande påhittade skröna, helt utan verklighetsförankring.


En skröna om en skolsak

Gubbarna var röda och varma efter att ha avverkat de arton hålen. Det röda och varma avtog när de varit en stund i golfrestaurangens konstgjorda svalka. Men nu när de suttit där ett par timmar, ätit och druckit gott och kommit fram till kaffet och avecen var de på nytt röda och varma. Stämningen var hög. Eftersom det bara var medelålders karlar i sällskapet haglade skämten om både svarta och fruntimmer över bordet.

- Det var ju kul att du vann, sa byggmästaren och riktade sig till kommunalpampen.
- Ja, det kändes bra. Och dessutom att ha slagit både dig och dina kompisar, ni som är så bra på golf. Jag hinner ju inte spela så ofta numera.
- Ja, du var bra idag... men nu vill jag ta upp en annan sak, sa byggmästaren, sänkte rösten och lutade sig förtroligt mot kommunalkompisen. Du vet ju att ni gränsar till Kista där vi har byggt mycket och vi har intressenter som är ute efter mer lokalyta. Och Helenelund ligger ju nära och är intressant för oss, bl.a. tack vare Kistamässan och den kommande tvärbanan som ska dras till Helenelund. Ni har ju en gammal skola där, som ser lite sunkig ut. Kan ni inte flytta den?

Samtalet fortsätter. Kaffet blir urdrucket och det blir de glada groggarnas afton. Kommunalpampen sluddrar en aning, går ostadigt till toaletten och lättar på det tvingande trycket men mår i övrigt utmärkt. Hans ekonomichef har lämnat sällskapet. Kvar är bara de två, byggmästaren och kommunpampen.

På vägen ut blir de överens. Skolan ska bort. Byggmästaren får löfte om första tjing på tomten samt även på bygget av den nya skolan. Som de gentlemän de är skakar de hand, kramar manligt om varandra med några  ryggdunkar och skiljs åt när de två taxibilarna kommer. Deras egna får stå kvar till dagen därpå.

PS. Nä, så här går det givetvis inte till. Inte i dagens Sverige. Men däremot tror jag att man vill frilägga skoltomten i Helenelund för att kunna nyttja den till annat. Det borde man ju kunna erkänna i alla fall.