Självscanning gör kassapersonalen arbetslös

Systembolaget har utvecklats rejält under de senaste sjuttio åren. Från motbok och långa köer till en butik med självplock - och nu även självscanning (fast bara på försök än så länge)! När det gäller det sistnämnda är jag kluven. Att scanna sin vara själv är ok för mig i vissa butiker - men inte när jag köper livsmedel.

När jag är hos ICA eller Coopet så plockar jag mina varor utan att scanna dom. Jag väger inte ens upp frukt och grönt och sätter en etikett på påsen. Det tar för lång tid.

"Men vaddå?," påpekar nu vän av ordning. "Du slipper ju stå i kö vid kassan!" Jovisst, men jag handlar ofta då det är lite folk i butiken och det är inte många i kö före mig.

Jag ger mig tusan på att det inte går snabbare att väga och scanna sina varor än att skippa det och i stället  plocka som vanligt och betala hos en kassör/ska.

Jag har alltså konsekvent vägrat att scanna och även väga när jag handlar livsmedel. Däremot brukar jag scanna hos Bauhaus, Biltema  och liknande butiker. Där går det enkelt att scanna och betala utan hjälp. Dessutom är det bara en eller ett par prylar jag ska betala. Däremot tycker jag det är lite krångligare hos IKEA.

Mitt främsta skäl till att inte scanna hos ICA mf.l. är att jag vill att kassapersonalen ska kunna ha sina jobb kvar.

PS. Men om jag ska vara riktigt ärlig så är det främsta skälet att jag inte vet hur man gör. Och det skulle kännas skämmigt att fråga hur man ska göra, framför allt när man handlar frukt och grönt och annat i lösvkt eller styckevis.

Det var likadant när jag i min ungdom sa "Jag kommer aldrig att flytta till Stockholm. Det  är ju så jäktigt och stressigt där." Men anledningen var att jag inte visste hur man åkte tunnelbana.

Jag är nog inte ensam att ha en banal ursäkt som anledning för att inte göra (eller för att göra) något utan i stället framhåller något helt annat som låter mer förståndigt och politiskt korrekt.

Varför får inte jag några frågor?

När jag hamnar i ett sällskap med obekanta människor och jag tvingas vara social och trevlig brukar jag ställa en massa frågor. De flesta människor gillar att prata om sig själva och vad de varit med om. Därför frågar jag rent allmänna och ofarliga frågor om ditt och datt så vi får en slags konversation. Men det märkliga är att jag aldrig får några frågor i retur. Förmodligen är jag så ointressant att man inte vill veta något om mig.

I mitt jobb som bl.a. ensamredaktör för en myndighetstidning gjorde jag flera hundra intervjuer. Ibland var de jag intervjuade inte särskilt intressanta och hade inget att berätta. Ändå var jag tvungen att krysta fram en trevlig porträttartikel till tidningen.

Jag lyckades näsan alltid att få till en hyfsad artikel. Alla människor har något att berätta. Det gäller bara att locka fram det genom att ställa en massa frågor och sedan följdfrågor på svaren man får. 

I en sådan intervjusituation är det inte meningen att jag ska få frågor från offret jag intervjuar.

Jag kan även köpa det faktum att jag inte får några frågor i sociala sammanhang när jag umgås med personer som är helt nya och obekanta för mig. Och detta trots att jag agerat som en reporter och ställt massvis med frågor för att det inte ska vara stelt och helt tyst, förutom någon menlös kommentar om vädret.

Men när jag träffar gamla arbetskamrater som jag känt och träffat i flera decennier känns det lite konstigt att ingen frågar mig. Här är ett exempel.

Idag träffade jag fem f.d. arbetskamrater på en PUB i Sundbyberg. När vi slagit oss ned och fått in våra första öl började vännen G helt oprovocerat att berätta om sitt första feriejobb som 15-åring. Det var hos en köttgrossist där han bl.a. fick dela grisar med en stor yxliknande bila. (Jo, grisarna var döda innan.)

Jag ställde flera följdfrågor till honom och fick fram mer information om hans feriearbeten. Sen fortsatte jag att fråga de övriga fyra kamraterna om deras första jobb.  Sen var det ämnet slut.

Ingen frågade mig vilket mitt första jobb hade varit. Det hade varit på sin plats, kan jag tycka. Det blev tyst och så småningom tog någon annan upp ett nytt ämne och vår samvaro fortsatte i gemytliga former där vi ventilerade såväl ditt som datt.

Men när en mig närstående släkting inte heller ställer några frågor när vi talas vid i telefon kan jag börja undra. Jag frågar om hans golf, hans politiska arbete och annat som jag vet att han är intresserad av. 

Ställer han några frågor om vad jag har gjort eller gör? Nä, inte alls. I alla fall nästan inte alls.

Då kan jag börja undra hur ointressant på en skala är jag? Eller ställer jag för stora krav på min omgivning?

Morfar och mormor upphov till 300 ättlingar

I våras när pandemin slog till fick jag en vansinnig idé. Jag skulle kartlägga alla ättlingar efter min morfar"Blåbärs-Pelle" (1977-1960). Han var son till en fattig torpare och gjorde en bonddotter med barn och gifte sig med henne. De fick åtta barn, som i sin tur fick 32 barn, som fick barn, som i fick barn osv. Totalt blev det drygt 300 avkomlingar. Räknar jag med alla ingifta och sambos så blir det nästan 200 personer till.

För 40 år sedan släktforskade jag. Då fanns inte internet utan jag fick hänga på låset när arkiven öppnade, beställa fram originalhandlingar och leta manuellt. Nu gör man det hemma med datorn och olika släktforskningsprogram och den enorma mängd digitaliserade arkivhandlingar man har tillgång till. 

På senare år forskar man även med hjälp av DNA. Man spottar i ett provrör som skickas till USA för analys. Sen får man via datorn kontakt med släktingar som gjort likadant, dvs. lämnat sitt DNA och matat in uppgifter som sina släktingar. Programmet ger sedan förslag på personer som DNA-företagets dator tror man är släkt med.

Från den som inte släktforskar får man alltid två frågor. 1) Hur långt bakåt kom du? 2) Är du släkt med nån kunglig eller nån kändis?

I mitt fall kom jag (med lite hjälp av material som andra tagit fram) tillbaka till 1525 på min hustrus sida och via en annan gren att hon var släkt med uppfinnaren John Ericson.

Av egen kraft kom jag till slutet av 1600-talet och den mest intressante var min farfars farfars morfar som var en indelt soldat som 1789 hamnade i rysk fångenskap några år vid Svart havet, men överlevde och kom hem till sitt soldattorp igen.

Efter denna inledande tillbakatitt återgår jag till min morfar och hans nutida ättlingar. 

Då jag inte var bekant med de digitala hjälpmedlen fick jag börja manuellt. Nu hör till saken att jag i vuxen ålder bara haft kontakt med en av mina 29 kusiner på min mors sida. Av en slump fick jag däremot via fejsbok kontakt med kusinbarnet Kristina, som visade sig vara en hängiven släktforskare. 

Hon hade tillgång till de digitala källorna, där det gick att få fram en hel del. Vi kontaktade också släktingar som fick lämna uppgifter som sina barn, syskon och deras barn.

Det visade sig att en del kusiner var osams med sina syskon, att någon inte ville lämna  uppgifter och i princip bad oss att "dra åt helvete". Andra svarade inte på brev.

De uppgifter jag ville ha var namn, födelsetid och adress. Dessa uppgifter är offentliga. Med hjälp av "birthday.com" fick jag fram adresser och vilka de var sammanboende med.

Skatteverkets folkbokföringsuppgifter är offentliga och verket lämnar ut dem när någon frågar. Via verket har jag fått de allra sista uppgifterna så nu är samlingen komplett. Det har varit som att samla frimärken, man vill ha alla varianter.

"Samlingen" har visat sig innehålla många spruckna äktenskap och många ungar med olika mödrar och fäder. Det förekommer barn med skyddad adress och barn som har gjort DNA-analys och visat sig inte alls var släkt. 

Min tanke var också att försöka samla så många som möjligt av ättlingarna till en gemensam träff i Lekhyttan som ligger mellan Örebro och Karlskoga och där min morfar bott. Men det har jag skippat. 

Jag vill nog inte träffa alla. En del är missbrukare och socialfall; andra är osams och inte intresserade av sin släkt m.m.

Men tack vare kartläggningen har jag dock fått kontakt med flera vettiga kusiner och kusinbarn som jag gärna vill träffa. Men det får anstå tills vi blivit vaccinerade och det är riskfritt att mötas. 

Materialet kommer jag att sammanställa och låta trycka upp i några exemplar. Det kommer även att innehålla en förteckning över morfars förfäder bakåt till 1500-talet i Schweiz där det fanns en mästersmed som invandrade till Bergslagen.

Det är kusinbarnet Kristina som har letat upp dessa uppgifter om släkten bakåt. Hon har lagt ned ett otroligt jobb och det gör att mitt kartläggningsprojekt fått en helt annan dimension än jag hade tänkt från början.

Tänk att min morfar, bara två generationer bakåt från mig räknat, avsatt så många som mer än 500 släktingar. Hur många hundratusen skulle det inte bli om man kartlade alla ättlingar efter smeden från Schweiz?

En släktforskare har kartlagt alla ättlingar som Gustav Vasa lämnat efter sig. Det blev 250 000 med ingifta. Läs mer här: Är du en av Gustav Vasas 250 000 ättlingar? | Heraldik och Vapensköldar (waslingmedia.se) Min svåger Olle och min kompis Anna är två av dem. Andra mer kända Gustav Vasa-ättlingar är t.ex. Tommy Körberg, Ted Gärdestad, Boris Johnson och David Cameron m.fl.

PS. Min morfar "Blåbärs-Pelle"var en lokal kändis i Karlskoga tiden 1910-1950. Vill du veta mer om honom kan du läsa en liten biografi över honom som jag skrivit. Länken dit ser ut så här: Microsoft Word - Blåbärs-Pelle.docx (adolfssons.se) Den mest kände ättlingen efter min morfar är sannolikt jag, som skrivit detta blogginlägg. Eftersom jag inte är släkt med Gustav Vasa får jag nöja mig med det. Alltid något.

Långt eller kortklippt skägg, s.k. skäggstubb?

Jag lade ut dessa bilder på mig själv på fejsbok och ställde frågan: Vilket ska jag ha, stubb eller skägg? Det var nästan femtio som kommenterade och svarade på min fråga. Av dessa var det en klar majoritet som föredrog stubb. De som föredrog skägget var nästan alla skäggiga män själva.

Sedan 1972 har jag haft skägg. Det har varit praktiskt då jag sluppit raka mig varje morgon och kunnat ligga kvar i sängen några minuter ytterligare. I alla fall då jag jobbade. Nu som panschis kvittar det.

Det senaste halvåret har jag låtit stråna på kinder och haka växa fritt och då fick jag ett halvståtligt grått helskägg. Det var mjukt och lent och inte alls stickigt som när jag hade stubb.

Det gick så långt att jag har besökt barberare för att få skägget klippt och ansat. Första gången var det hos barberaren i Sollentuna centrum. Han tog 250 kr för de tio minuter det tog att ansa skägget. Sen sålde han på mig en förpackning med skäggbalsam, som kostade  lika mycket. 

Nästa gång jag skulle fixa skägget gick jag till en annan "barber shop" (det heter tydligen så på svenska) i närheten av Malmvägen. Det var bara mångkulturella svartskäggiga kunder där, som tittade nyfiket men lite misstänksamt på mig.Det kändes som att vara utomlands nånstans.  Barberaren som tog hand om mitt skägg pratade inte svenska, men han gjorde ett bra jobb. 

Det kostade bara 100 kr. Jag har varit där ett par gånger till. Senast klippte barberaren, som verkade ny i yrket, sönder min hörapparat som jag hade i kvar i örat. Tidigare gånger jag varit där har man klarat skägget utan att skada hörapparaten. Den stackars barberaren var helt förtvivlad.

Jag gick till min audiolog som fixade en ny reservdel till hörapparaten. "Du har ju serviceavtal på din apparat" sa hon och tillade "Landstinget betalar". (Alltså Region Stockholm, menade hon.)

Men häromdan lät jag skägget falla och återinförde skäggstubben i mitt anlete och ställde frågan på fejsbok. Mina kvinnliga fejsbokkontakter tycker att stubb är att föredra. Dessutom ser jag tydligen yngre ut med stubb.

Alltså är jag nu en gubbe med stubb. Och så får det bli ett bra tag framöver. 

Det borde jag ha gjort för femtio år sedan!

Jag har bott i vår kåk i Sollentuna i nästan femtio år. I källaren går berget i dagen, vilket gör att en del av källaren har en låg takhöjd, ungefär 150 cm. Bara små barn och pygméer kan gå raka där. Utrymmet används som förråd.

Kåken är byggd 1925-26 och är en typisk 20-talskåk. Träpanel, brutet tak och fönsterspröjs. Den står direkt på berget som i en del av källaren går i dagen. Det var förmodligen dyrt att spränga berg för nittio år sedan.

Den låga takhöjden gör inte utrymmet särskilt användbart. Men det funkar utmärkt som ett förråd för saker som man inte behöver ha tillgång till särskilt ofta. t.ex. tält, sovsäckar, julsaker, resväskor och liknande.

Det fanns ingen belysning där när vi flyttade dit för femtio år sedan. Men några år in på 1970-talet när vi lät bygga till kåken såg jag till att elektrikern drog in en elledning och monterade en enkelt liten taklampa. Men det räckte inte för att få ljust överallt. Ficklampa eller en sladdlampa fick komplettera den diminutiva armaturen i taket.

Men nu finns det en rejäl belysning i förrådet med låga takhöjden! Häromdan monterade jag nämligen två takbelysningar så nu är det ljust som på dagen där.

Är det inte märkligt att det skulle ta nästan femtio år att få en vettig belysning i källarförrådet? Jag borde ju ha fixat detta många, många år tidigare.

Bättre sent än aldrig.

Enklare och billigare än att ragga på krogen

En nära släkting till mig (Stig) var ungkarl hela livet och kom till Stockholm vid mitten av 1940-talet. Trots att han var ensamstående hade han precis som alla andra behov av sällskap då och då. Så här gjorde han när han på lördagarna ville träffa tillfälliga kvinnliga bekanta. Det blev till en början danskrogen, men sedan förenklade han processen...

På den tiden jobbade man halva lördagarna. När Stig kom från jobbet vid 13-tiden käkade han lunch och tog det lugnt ett par timmar. Frampå sena eftermiddagen började han förbereda sig för kvällens besök på danskrogen och det som (förhoppningsvis) väntade senare på nattkröken

Han kollade annonserna för att se vilka dansband som spelade och var de gjorde det. Efter dusch blev det ombyte till kostym med vit skjorta och slips. För att komma i rätt stämning slog han upp en stor grogg på whisky och vanlig Clubsoda, la på en stenkaka med Caterina Valente på grammofonen, nynnade med och började känna sig redo för kvällens eskapader.

Sen tog han spårvagn 15 från Råsunda in till centrala Stockholm. Äventyret kunde börja.

Drink, mat och dans på krogen

På krogen satt han först i baren och tog en ny grogg och spanade in kvinnorna runt honom. Stig var trevlig och social och hade lätt att få kontakt. Efter några misslyckade kontakter där han bjudit på drinkar fick han en mer varaktig kontakt med Vera och han bjöd henne också på en drink, som hon tacksamt tog emot.

De satte sig tillsammans i matsalen där de åt middag som Stig givetvis bjöd på. Mellan tuggorna var de uppe och dansade. Vera blev uppbjuden även av andra män och Stig bjöd upp andra kvinnor. Timmarna gick och Stig blev mer och mer svettig. Det var jobbigt att dansa och det var varmt i salen.

När sista dansen var avklarad vacklade de ut tillsammans och Stig följde Vera hem till den söderförort där hon bodde. Frampå morronkvisten tog Stig en taxi hem till sin etta i Råsunda och sov sedan halva söndagen.

Processen förenklades

Så var det för Stig. Tillfälliga kvinnliga bekanta, dyra krognotor, taxi m.m. Det borde gå att rationalisera, tänkte han. Det gjorde han också. Så här gick det till.

I stället för att åka in till krogen och käka mat så åt han en god middag i ensamhet hemma i Råsunda som avslutades med kaffe, avec och en cigarr. Det kunde han kosta på sig. När klockan segat sig fram till 22-tiden åkte han in till danskrogen.

Där dansade han i några timmar tills han fått napp och nu blev det taxi hem till kvinnan. Det kunde han också kosta på sig.

Nästa steg i hans förenkling av raggningsprocessen blev att han var kvar längre hemma och åkte till krogen när dansen var nästan slut.Då spanade han någon av de kvinnor som inte blev uppbjudna och när det var dags för de sista danserna bjöd han upp den "grå musen" som han haft span på.

Hon blev så tacksam och glad att hon gärna lät honom följa med hem.

Danskrogen behövdes inte längre

På det här viset fick han många tillfälliga kvinnliga bekanta. En del träffade han igen, andra bara en gång. Han fick en telefonbok fylld med namn, adresser och telefonnummer.

Till sist hade han rationaliserat bort danskrogen helt. När klockan var efter midnatt och då han visste att hans tillfälliga kvinnobekanta lämnat krogen och kommit hem ringde han någon av dem. Ofta var det ingen som svarade (hon var säkert upptagen och ville inre bli avbruten). Efter några obesvarade samtal fick han svar.

Kvinnan som svarade hade varit ute på krogen och inte lyckats få någon manligt kavaljer med sig hem. När Stig ringde tog hon en taxi hem till honom i Råsunda och de fick båda vad de var ute efter. Frampå morronen, efter frukosten, tog hon spårvagnen hem till förorten.

Stig hade förenklat och förbilligat hela processen.

PS. Vad hände med Stig senare i livet? Jo, han träffade till slut en kvinna som han blev särbo med och de hade några lyckliga år tillsammans innan Stig allt för tidigt gick bort. Så var den sannsagan slut.

När och var träffar man sin tillkommande?

När träffade du din livskamrat? Ja, det är säkert olika om man ser det i ett längre perspektiv. Förr var det nog främst kyrkbacken en vanlig söndag eller vid midsommarfirandet. Senare blev det kanske skolan, krogen, dansbanan eller jobbet och nu är det nog mest via en dejtingsajt på nätet. 

I bondesamhället för en sisådär 100-150 år sen var det förmodligen på kyrkbacken en söndag som drängen och pigan från de olika gårdarna kastade lystna ögon på varandra. Sen blev det dansbanan, antingen en lövad sådan vid midsommar på landet eller i storstaden, som t.ex. på Skansen eller Nalen - och utan löv.

Att träffas på krogen var också ett alternativ. Alkohol och dans kan göra underverk och få blyga kavaljerer att våga be om lov. Själv mötte jag min hustru sista året på gymnasiet. Utan dans.

Jobbet - ett bra träffställe

Jobbet är också ett vanligt ställe att träffa sin partner (och kanske inte alltid den allra första livskamraten). Det händer nämligen en hel del på personalfester och konferenser...

En sommar på jobbet när semestertiden började närma sig sitt slut mötte jag avdelningschefen VA som såg klurig ut och frågade mig: "Vet du var jag har varit på semester i Sommar?" "Nä", svarade jag (för hur skulle jag kunna veta det?). "I Skottland", blev svaret och sen kom följdfrågan: "Kan du gissa tillsammans med vem?"

Ett bra artikeluppslag

Eftersom jag inte kunde gissa det så berättade han det. Det var en annan kvinnlig chef på jobbet. Eftersom jag visste att båda var gifta (eller varit det?) var och en på sitt håll så förstod jag att VA och den kvinnliga chefen BG polat ihop sig. Då fick jag en spontan snilleblixt.

"Du", sa jag. "Kan jag få skriva om det i personaltidningen (jag var redaktör för den)? 

Jag förklarade också att min tanke med det var att tissel och tassel i dagar inte skulle inverka på arbetet samt att jag skulle få en kul nyhet i tidningen. Han tyckte idén var ok.

"Men det är nog bäst att du kollar med GB först", la jag till. "För säkerhets skull." VA kollade. Det blidde ingen artikel i personaltidningen.

Två stora staplar

Jag inledde det här inlägget med att lyfta fram midsommaren som en tid på året då många förbindelser inleddes. Det stämmer, i alla fall förr i tiden. En annan tidpunkt på året då man blev kär var julen.

Hur kan jag veta det? Jo, i början av 1970-talet gjorde några ADB-tekniker på Riksskatteverket (där jag jobbade) en speciell körning i sina datorer.

Man ändrade födelsedatum för hela befolkningen i en kopia av verkets digitala folkbokföringsregister och flyttade fram födelsedagen nio månader.

Resultatet blev ett diagram med två enormt stora staplar. Vid midsommar och jul.

Nu har jag fått min kilt! Med eget mönster.

Den 11 augusti förra året skrev jag här på min blogg att jag inte fick någon kilt, fast jag ville det. Det var då det. Nu är allt annorlunda. Nu har jag till slut fått min kilt. Och en kilt i mitt eget mönster. Tyget specialvävt för mig, mönstret registrerat och kilten handsydd i Skottland. En sextioårig dröm har gått i uppfyllelse! Men mina kompisar skakar på huvudet och tycker åter att jag är tokig. Må så vara.

Året var 1958. Sverige var värd för VM i fotboll. Alla vet hur det gick. Sverige förlorade finalen mot Brasilien på Råsunda. Men en del matcher gick ute i landet och den mellan Frankrike och Skottland gick på Eyravallen i min hemstad Örebro den 15 juni det året. Fransmännen vann med 2-1. Men Skottland vann mitt hjärta.

Jag har alltid varit skottlandstokig

Jag var tolv år och totalt ointresserad av fotboll. Men historia var mitt intresse. Jag såg två skottar på Storgatan i Örebro och de var klädda i kilt. Då tändes mitt intresse för Skottland. Jag köpte en bok om Skottlands historia för egna pengar och fick min mamma att sy mig en kilt. Ja, det var nog mer en plisserad rödrutig kjol. Men för mig var det lyckan.

Skottland har alltid funnits hos mig. Första gången jag var där var 1977. Jag köpte en del böcker m.m. Nästa gång jag var där var i augusti förra året. Jag besökte flera butiker som sålde kiltar med tillbehör. Min hustru avrådde mig; "Vad ska du med en kilt till? När ska du ha den på dig?"

Mitt inköp stannade vid ett par skotskrutiga kalsingar. Men när jag kom hem började mina kreativa hjärnceller att snurra på högvarv.

Specialvävt tyg i eget mönster

Jag är även sjukt tokig i allt som rör Bergslagen och har skapat en särskild flagga för den delen av Sverige. (Se: https://bergslagsflaggan.weebly.com/). "Jag ska ha flaggans färger som mall för ett eget kiltmönster", tänkte jag eftersom jag inte har någon koppling till någon klan i Skottland. Det kändes bäst med ett eget mönster än att bara välja ett befintligt.

Sagt och gjort. Jag kontaktade en vävare i Skottland som fick uppdraget att ta fram ett tartanmönster, registrera det (Se: https://www.tartanregister.gov.uk/tartanDetails?ref=12273) och sedan väva det.

Vävaren Robert Elliot lämnade sedan tyget till Ken McDonald som äger Houston Kiltmakers. Där tillverkade man min handsydda kilt plus några slipsar, flugor m.m. I går fick jag hem kilten. Hela den här processen började i augusti och blev klar nu som först.

Negligerade hustruns invändningar

Under tiden hade jag skaffat det övriga som hör till en skotsk folkdräkt: sporran (väskan på magen), sockor, skjorta (till vardags), kiltpin (nål, som fästs nedtill till höger på kilten), kiltjacka (till festliga tillfällen), sgian dubh (kniven i strumpan) m.m.

Det mesta köpte jag via nätet från Skottland. Kiltjackan köpte jag hos Scottish House i Stockholm och mina två sporrans från Pakistan (!) till ett mycket bra pris. Det har tagit sin lilla tid, som ni säkert förstår.

Min hustrus eviga invändningsfrågor har hela tiden varit: "Vad ska du med en kilt till?" och "När ska du ha den på dig?". Mina svar har varit: "Jag har alltid, sen jag var liten, drömt om att ha en kilt" och "Vid festliga tillfällen." Nu gäller det bara att göra så många tillfällen som möjligt festliga! Först på tur är nog när femte barnbarnet ska döpas i vår nån gång.

Nu undrar du säkert vad allt detta kostade? Tja, ungefär som en semestervecka utomlands. Jag hade kunnat köpa en färdig skotsk höglandsdräkt för ungefär en fjärdedel av den kostnaden. Men det hade inte varit lika kul.

Och kul måste man ha i min ålder.

Nu har jag slutat skicka julkort

Förra året, dvs. 2018, var sista året jag skickade vanliga julkort, närmare bestämt 50 stycken. Jag bifogade en liten brasklapp där jag berättade att det var sista gången. Så i år, dvs. 2019, tänker jag inte skicka några.

Det var en engelsman som uppfann det första julkortet och året var 1843. Drygt 30 år senare började de att massproduceras i USA.

Till Sverige kom den här seden i slutet av 1800-talet. Det är många miljoner kort som landets brevbärare sedan dess får släpa på i slutet av december varje år.

Digitala julhälsningar allt vanligare

Trots att jag skickade 50 kort fick jag bara 35 och antalet "fådda" kort har minskat successivt senaste åren. Många julhälsar via fejsbok i stället. Andra struntar i det. Nu kommer även jag att strunta i det.

De senaste åren har jag låtit ta fram egna kort med hjälp av sonen, som är duktig på det där med grafisk layout via datorn. Se bilden ovan. Det är kort där hustrun och jag visar upp oss med bilder från årets utlandsresor. Rena skrytet alltså. En och annan självritad tomte har fått vara med för att ge lite julprägel.

Sen har jag stoppat korten i vita kuvert som jag adresserat för hand och försett med vanliga frimärken, som jag haft i stor mängd sedan 1974, då vår dotter föddes; dessutom vårt första barn.

Ville bli av med en massa frimärken

Första barnet är ju väldigt märkvärdigt (liksom även första barnbarnet). När dottern kom fram 1974 började jag prenumerera på alla utkomna svenska frimärken i ostämplat skick. Jag återupptog en gammal hobby från min barndom.

Tanken var att montera alla märken i tjusiga pärmar och sedan ge det hela i present till dottern år 2024. Jag hade inte en tanke på om det var en   present hon som 50-åring skulle uppskatta eller inte.

Nåja efter ca 35 år kom jag till insikt och slutade samla dessa märken. Jag hade en stor mängd av dem som jag sedan dess nyttjade när det blev dags att skicka ut julkorten. Men nu är det inte många kvar, vilket också är en anledning till att sluta med (o)skicket att skicka julkort.

Två typer av julkortsmottagare

Mottagarna har under åren, grovt sett, varit två kategorier: 1) släktingar, vänner och bekanta som jag har kontakt med och 2) gamla bekanta som jag inte har kontakt med. Tänker man efter är det tämligen onödigt julhälsa med kort, kuvert och frimärken till båda kategorierna. Nu är det slut med det i alla fall.

För att vara politiskt korrekt skrev jag på den brasklapp som gick ut med 2018 års kort att jag i stället skulle ge pengar till "välgörande ändamål". Vad som menas med det kan ju tolkas olika. En "vanlig person" tänker givetvis på Cancerfonden, Rädda barnen och liknande mottagare.

Men min tolkning är annorlunda. Bland det mest välgörande för en gammal trött gubbe som jag är en rejäl GT (dvs. en gin och tonic) vid veckans slut. Så nu vet ni det!

God Forts. alla släktingar, vänner och bekanta som inte längre kommer att få några julkort från mig!

Det blev ingen kilt för mig

Skottland har alltid fascinerat och intresserat mig - från allra tidigaste barnsben till ålderdomen. Jag var nyss där på en gruppresa; det var 41 år sen sist. När jag var i tolvårsåldern fick jag min moder att sy mig en kilt (fast det var nog mer något åt kjolhållet). Sen hängde jag en av hennes avlagda handväskor i en rem om magen och lekte skotte i min ensamhet. Att visa upp sig var inte att tänka på.

Jag köpte en bok om Skottlands historia för pengar som jag sparat ihop själv och lusläste allt om klanerna, kungarna, slagen och slotten. Till och med regentlängden med namn och årtal kunde jag rabbla som Fader Vår.

Jag lyssnade även med intresse på väderleksrapporterna för att få höra när Skottland nämndes. Det var mest lågtryck, vill jag minnas.

Min dröm har alltid varit att skaffa en riktig kilt med tillbehör. Nu inför gruppresan googlade jag runt för att kolla priser m.m. "Nu djävlar ska det bli av",  tänkte jag.

En kiltmundering kostar många tusen

Det är otroliga mängder med rödrutiga souvenirer i Skottland. Butikerna med detta innehåll låg på rad efter varandra i varenda stad och samhälle vi besökte. Det mesta var säkert tillverkat i Kina. En del saker var faktiskt det, vilket framgick av texten på etiketterna.

I de större städerna, som t.ex. Inverness, Glasgow och Edinburgh, fanns det riktiga kiltbutiker. Trots protester från den medföljande hustrun gick jag in i en del av dem. "För att kolla runt lite", som jag sa till henne sådär lagom nonchalant och ointressant.

En kilt med tillbehör är inte direkt gratis. För att få en hel utstyrsel med kilt, skjorta, slips, manschettknappar, pläd över axeln,  jacka, väst, bälte med spänne, sporran (magväska), kiltspänne, sockor, skor, kniv (i sockan) m.m. får man punga ut bortåt tiotusen spänn. Jag skulle tro att en svensk folkdräkt kan kosta ungefär lika mycket.

Men jag hade tänkt mig en enklare variant med bara kilt, sporran och sockor. Sen kunde jag komplettera på hemmaplan med skjorta, kavaj, skor m.m. Men det hade ändå handlat om flera tusenlappar.

"Vad ska du med en kilt till?" undrade hustrun varje gång jag stannade utanför ett skyltfönster med kiltar. "Du kommer ha den max en gång, sen aldrig mer". Jag var tvungen att hålla med henne.

Tusentals olika tartanmönster

Sista dagen på resan tvingade jag med mig hustrun in i en seriös kiltbutik i Edinburgh och började prata med den kiltförsedde manlige expediten.

Det skulle gå att ta mått i butiken och välja mönster, få kilten uppsydd och skickad hem till Sverige. Men det skulle ta några veckor. Varje äkta kilt måste alltså måttsys för varje användare.

Killen i butiken berättade att det fanns ca fyratusen olika mönster. Eftersom jag inte har någon som helst koppling till någon skotsk klan undrade jag om det fanns några mönster kopplade till geografin. Jodå, både Glasgow och Edinburgh samt öar, bl.a. Hebriderna, Skye, har egna tartanmönster. Bara att välja.

Jag undrade hur ofta kiltkillen i butiken använde sin kilt. Det var i stort sett bara på bröllop och liknande tillställningar. Han berättade att han varit på bröllop i Skåne och då bar han sin kilt.

Det blidde ingen kilt för mig

Det blev ingen kilt för mig. Hustrun har nog rätt: när ska jag använda den? Däremot tog jag en broschyr med måttagningsanvisningar m.m. samt mejladressen. Så rent teoretiskt kan jag beställa en kilt här hemma, få den uppsydd och levererad. Men då får jag göra det i smyg så inte hustrun ser det.

Vem vet, nån dag kanske jag gör det. Jag kan ju vara olydig om jag vill.

PS. En kilt köpte vi i alla fall. I en turistshop. En mindre modell till vårt yngsta barnbarn som precis fyllt fyra år. Den passade perfekt på henne. Dessutom köpte jag till mig själv ett par skotskrödrutiga kalsingar. Det köpet gillade hustrun i alla fall. Alltid något.

Olika ursprung, olika sätt att vara

Jag har precis kommit hem efter ett dygns sjukhusvistelse. Under de dryga 24 timmarna mötte jag säkert ett 20-tal olika vårdpersoner, främst kvinnor i form av sjuk- och undersköterskor. De tog hand om mig på ett professionellt och empatiskt sätt - men lite olika i alla fall. En handfull av dem hade utländsk bakgrund.

Den första kvinnan jag pratade med tog emot mig på inskriv-ningsavdelningen, satte på mig ett plastarmband och tog hand om min medförda lilla väska. Hon var stel, korrekt och gick inte att skämta med och var i 30-årsåldern. Hon såg kall ut, log inte och sa inget onödigt, svarade kortfattat på mina frågor. Perfekt svenska. 

Av namnet framgick att hon hade sina rötter i östra delen av Europa. Hennes sätt stämde överens med den schablonbild jag har av folk från de f.d. sovjetockuperade länderna. Ingen direkt service, kall, korrekt, nästan nedlåtande.

Hon var helt annorlunda

Den sista kvinna jag hade kontakt med innan jag lämnade sjukhuset var helt annorlunda. Hon var glad, skrattade mycket, talade en sämre svenska med ibland engelska ord. Hon var från Honduras, ett land i Latinamerika och hade tidigare även bott i USA.

Vi kom bra överens och pratade "small talk". Hon tog även på mig när hon pratade för att förstärka sin verbala omtanke. Hon var raka motsatsen till den första kvinnan jag mötte.

Det är en enorm kulturskillnad mellan Östeuropa och Latinamerika.

Bra skolbetyg inte nödvändigt för framgång

Under senaste tiden har man pratat om hur den socioekonomiska grupp man tillhör påverkar det mesta, bl.a. skolbetyg. Fattiga ungar får sämre betyg, så enkelt är det. Den som har dåliga betyg går det sämre för, menar man. Är det sant? Har det alltid varit så? Nja, jag är tveksam om det är så. 

Jag kommer från arbetarklass. Farsan (1912-77) var verkstadsarbetare med folkskola i botten. Morsan (1908-98) var torpardotter, hemmafru och senare affärsbiträde med sex års folkskola och några sommarveckor i fortsättningsskola. Hon hade dock mycket bra betyg, med topp i de flesta ämnen.

Hon ville bli lärarinna men fick i stället börja jobba som piga när hon var tolv och fick barn när hon var 17. För henne var det, trots bra betyg, omöjligt att studera vidare och det berodde på hennes föräldrars socioekonomiska situation; de var helt enkelt för fattiga och hade många munnar att mätta.

Hemmafru med toppbetyg

Min svärmor (1912-2004) var hemmafru hela livet. Hon hade toppbetyg i alla ämnen i folkskolan. För henne var det självklart att bo kvar på den lilla gården, ta hand om djuren och sina närmaste. Att skaffa sig vidareutbildning var inte att tänka på. Även här spelade den socioekonomiska bakgrunden roll. Familjen var för fattig.

Men ungar med välbeställda föräldrar med borgerliga yrken kunde - trots urusla skolbetyg - komma vidare i livet och bli "något" vilket var liktydigt med att få ett välbetalt jobb med status.

Både min bror och jag med arbetarklassbakgrund fick mycket bra skolbetyg  Min bror var den förste i vår släkt som tog studenten. Med dagens mått så skulle varken eller han eller jag lyckats i skolan. Vi gjorde det ändå, trots vår socioekonomiska bakgrund.

Betygen spelar inte så stor roll

Är bra skolbetyg vägen till framgång i livet? Knappast. Jag har sett många exempel på ungar som varit urdåliga i skolan, fått gått om flera klasser men trots det lyckats i livet och blivit framgångsrika.

P.G. Gyllenhammars studentbetyg var inte särskilt lysande. Ändå blev han stor företagsledare. En folkskolekamrat som gick i särklass blev kommunalråd. En  klasskamrat som inte klarade realen ens blev VD i flera kända företag i landet.

Men bra betyg är absolut inte något hinder för framgång och karriär. Se bara på centerledaren Annie Lööf: hon hade högsta betyg i alla ämnen i skolan.

Fattigdom - inte dåliga betyg - hinder för framgång

Vad vill jag säga med det här då? Jo, förr i tiden hände det att arbetarungar trots sina fattiga familjeförhållanden fick bra skolbetyg. De var de som kallade begåvningsreserven.

De kom ingenstans trots sina fina betyg medan andra utan bra betyg men med burgna hem kom vidare i livet.

Så var det i alla fall förr i tiden.

När våren kom till Örebro 1963

Våren kommer varje år. Det gjorde den även för 55 år sedan då jag skulle ta min realexamen. I det skriftliga uppsatsprovet valde jag - som alltid - det fria ämnet. Denna gång var det "Våren kommer till Örebro". Jag har med välvilligt bistånd från Stadsarkivet i Örebro fått en kopia på uppsatsen. När jag nu, så här långt senare,  läser den fattar jag inte hur jag som 16-åring kunde skriva så här bra. Min svenskafröken ansåg att jag var ett författarämne. Hon hade kanske rätt. Då.

Svenska - och teckning - var alltid mina bästa ämnen i skolan. Jag gillade bokstäver bättre än siffor. De sämsta betygen hade jag i ämnen med siffror som matematik och redovisning (bokföring) samt sång och gymnastik.

Nu på ålderns höst har jag börjat ägna mig åt nostalgi. Häromdan kom jag att fundera över min realexamen och frågade mig själv vad jag valde för ämne när jag skrev min uppsats. "Undrar om den finns kvar i nåt arkiv nånstans" tänkte jag.

Jag googlade på min uppväxt- och skolkommun Örebro och fann att man hade ett stadsarkiv. Där hittade jag en arkivförteckning och såg att min gamla realskola fanns med och att det fanns en rubrik "Examensuppsatser".

Jag mejlade arkivet och bad dem försöka hitta min uppsats och gav dem mitt namn, klass och årtal. Dagen därpå fick jag ett mejl med en bilaga från en hjälpsam arkivtjänstemänniska. Bilagan innehöll en kopia av min uppsats. Det var en mycket bra service - som dessutom var gratis! Heders.

Språkliga krumbukter och ålderdomliga ord

När jag läste uppsatsen undrade jag om det verkligen var jag som skrivit den. Jag var ju bara drygt 16 år den här tiden. Rättande lärare hade bara gjort ett par bagatellartade ändringar.

Det som slog mig var två saker. Jag hade en del ordvändningar som jag tyckte var kluriga och bitvis åt det poetiska håller samt vissa ord, som jag idag inte skulle använda då jag ser dem som ålderdomliga och lite tungrodda. Men, men. Det var ju 55 år sedan jag skrev den här texten.

Här är några språkliga krumbukter som jag är imponerad av:

"...några små molntappar som kappseglade på himlen."

"...antennen (som blivit fri från sin is) kunde räta ut sig i solskenet,,,"

".., med stilla dold glädje.." (här hade jag ändrat från det vanliga "illa" till "stilla")

"En sådan här dag skulle tiden stanna till en stund; eller åtminstone ta det litet lugnare" (lägg märke till att jag slängt in ett semikolon. Det var avancerat för en 16-åring.)

",,, stället för att solbränna sig var..." (här hade jag tagit ett substantiv och använt det som ett verb. Innovativt.)

"Gräsmattan var mjuk som marmelad" (kul liknelse, avancerat).

",,.fann jag små, men ändå knoppar som vittnade om att vi får kratta löv även i höst"  (kopplade våren till hösten).

"Jag kände nästan hur snön smälte".

"... jag kan nästan svära på att de växte en bit medan jag var där... (om tulpaner på väg upp).

"...blåsten slog mig i ansiktet..." 

"... fiskmåsar letade småkryp i den blottade åkern..."

Jag var förmodligen präglad av min tid och använde därför en del - i mitt tycke idag - ålderdomliga uttryck: "smalt" (smälte), "innehavare av" (ägare, ägde), "framtagen" (framme), "såsom" (som), "framkom" (fick jag), "ånyo" (åter), "kulspelandet" (att spela kula), "fortfor" (fortsatte), "fara ut till" (åka till).

Fick högsta betyget

Tja, vad fick jag för betyg på uppsatsen? Jo, det högsta, som på den här tiden var "A" som i skrift blev "Berömlig". Samma betyg fick jag i själva ämnet, skriftlig svenska.

PS. Vad vill jag säga med det här inlägget - förutom att skryta med mitt betyg i svenska? Jo, jag vill lyfta fram den fantastisks service som stadsarkivet i Örebro har! Och att det är mycket som arkiveras, som man kanske inte tänker på.

När min eltandborste inte funkade

Jag är inte vän med tekniska prylar av allehanda slag. Det gäller inte bara datorer, mobiltelefoner och teveapparater utan även enklare saker som elektriska tandborstar, mikrovågsugnar m.m. Därför får alltid min fru läsa bruksanvisningar och sköta dessa tekniska vidunder när de inte fungerar som de ska.

Jag har en elektrisk tandborste hemma där jag är folkbokförd och ytterligare en på vårt fritidstorp i Bergslagen. Det är praktiskt. Jag har även laddare på båda ställena.

Häromveckan på torpet satte jag min borste i laddaren då borsten var urladdad och helt död. Laddaren står ovanpå tvättmaskinen i vårt våtutrymme. Jag tryckte in laddarens kontakt i eluttaget ovanför tvättmaskinen och gick därifrån. När jag sedan skulle ta tandborsten var den fortfarande helt död. Laddningen hade inte funkat, konstaterade jag.

Slängde tandborsten

Jag tog tandborsten och la den bland annat elskrot som skulle till återvinningen och berättade för frun att jag måste köpa en ny eltandborste då min gamla slutat att fungera. Inget konstigt med det, tänkte jag, för de kan ju inte hålla i evighet. Och min borste på torpet hade varit med ett tag.

Min kära fru känner mig sedan mer en femtio år tillbaka. Hon gick givetvis in i våtutrymmet och kunde konstatera att jag inte hade satt i kontakten till laddaren i vägguttagen utan sladdkontakten till tvättmaskinen! Inte konstigt att min elborste inte blivit laddad.

Hon hade rätt - som vanligt

När hon berättade det för mig förnekade jag ryggmärgsreflexmässigt att det hon sa var sant. Sen fick jag mycket motvilligt erkänna att hon hade rätt.

Hon gjorde ingen stor sak av det. Jag hämtade den kasserade eltandborsten och laddade den utan problem.

Sån är jag. Suck! Min fru är van.

Inte så bra precis att säga det man tänker

Jag har en ful ovana. nämligen att jag ofta säger det jag tänker. Det kan kanske låta charmigt men det leder till att jag stöter mig med folk. Det är säkert något som går att diagnosticera med bokstäver. Jag ångar mycket jag sagt och som sårat andra.

En dag på jobbet hos Skatteverket (alltså flera år sedan) mötte jag en kvinnlig kollega som jobbade på personalavdelningen. Jag noterade att hon blivit tjock över magen. Aha, hon är med barn, tänkte jag. Men jag sa inget. Tur var väl det.

Senare på dagen stötte jag ihop med hennes man som också jobbade på verket. "Grattis!" sa jag. "Till vaddå?" undrade han. Jag förstod plötsligt och blixtsnabbt att jag var mycket fel ute. Hur jag redde upp situationen minns jag inte.

Detta är ett typiskt exempel på hur jag har varit (eller fortfarande är, enligt hustrun). Så fort tankarna kommer bubblar de ut i form av verbala kommentarer.

Den sene senige deltagaren

En annan dag på jobbet satt vi några i ett sammanträdesrum och väntade på ytterligare en deltagare. När han kom sa jag högt och tydligt: "Jaha, här har vi den försenade astenikern!" Den  här killen var otroligt lång och mager, därav min snabba tanke och min lika snabba och oförskämda kommentar. Han sa inget. Inte den här gången.

Flera år senare på en personalfest kom han - med några drinkar i kroppen - fram till mig och ville ha ett enskilt samtal. Han berättade om min fadäs i sammanträdesrummet flera år innan (vilken jag då glömt) och hur illa han tog vid sig av min kommentar. Jag skämdes och bad flera gånger om ursäkt.

Dessutom berättade han om hur han hela livet fått lida för sitt magra utseende och att han förgäves försökt ändra det. Där fick jag.

Man ska inte heller alltid göra det man tänker.

En annan kollega kom en dag till jobbet med kostym och väst. Det här var på 1970-talet och då kunde man klä sig så. Till västen hörde en accessoar i form av ett fickur med tillhörande kedja.

Jag noterade det, slängde fram handen och fick upp uret i västfickan. Det föll ur och hängde och dinglade i kedjan i höjd med hans skrev. Jag fällde en sarkastiskt kommentar, som jag inte minns. Jag fick skrattarna på min sida och tyckte bara att jag varit rolig.

Men han tyckte inte det. Samma sak igen. På en kurs flera år senare var vi tillsammans och en kväll efter några alkoholintag berättade han för mig vad jag gjort mot honom. Han hade aldrig mer haft fickuret på sig på jobbet och hade tagit fruktansvärt illa vid sig.

Värdet på skärgårdshemmanet

Vid en tur i skärgården med båtkompisar kom vi till en ö för att hälsa på en för mig helt obekant kompis till våra båtkompisar. Jag noterade det stora bostadshuset på ön och båthuset och den stora bryggan. Det var ett drömställe.

Vår värd stod på bryggan och tog emot tampen när vi la till. Jag hoppade i land, tog honom i hand, presenterade mig. Min tänkta kommentar bara rann ur min fula mun: "Jaha, å vilket taxeringsvärde har du på det här hemmanet?"

Han sa inget. Inte den gången. Senare berättade han hur förbannad han blivit och hans första tanke hade varit att ge mig ett slag på käften. Där kom jag lindrigt undan.

Han som skulle gifta sig

För en tid sedan träffade jag den unge grannbonden på landet och bad honom om en tjänst. Vi känner inte varandra särskilt bra; vi pratade om ditt och datt och han visade sin ombyggda ladugård som blivit en stor festlokal och berättade att han skulle gifta sig. Jag visste att han inte var ensamstående utan hade både sambo och barn.

Jag försökte var lustig och min tänkta och lika snabbt uttalande kommentar den här gången blev: "Jasså, du har levt i synd hittills" med en nick mot hans lilla dotter.

Han sa inget. Log inte till mitt skämt. Han bara stirrade en lång stund på mig och undrade säkert om jag var djupt religiös. Ajdå, jag gjorde bort mig. Han förstod inte att jag skämtat och bara försökt var rolig. Vi skildes åt. Jag gjorde bort mig och gav honom en helt fel bild av mig. Hur blir vår fortsatta relation?

Bad alla kollektivt om ursäkt

Trots att jag vet om denna min pinsamma svaghet fortsätter jag även i övervuxen ålder. Det är inte lätt att ändra sina olater.

Jag har genom mina obetänksamma kommentarer sårat många människor, inte minst på jobbet. Som informationschef med inflytande och stor budget hade jag stundtals hybris med snudd på storhetsvansinne och bar mig illa åt.

När jag lämnade verket 2010 och tackade för uppvaktningen tog jag upp detta ämne. Jag sa ungefär så här: "Jag vet att jag många gånger sagt saker som sårat en del av er. Det ber jag nu om ursäkt för och hoppas ni förlåter mig. Men det jag inte ångrar: Det är det jag skrivit!

Inte ens det jag skrivit nu ångrar jag.

En födelsedag jag minns

Precis i dag men för 56 år sedan när klockan var runt sex på morgonen klev jag upp, tog mig ned i HSB-huset källare i norra Örebro där jag bodde som barn. Vädret var inte det bästa, halvsvalt och gråmulet med regnstänk i luften. En vanlig svensk sommardag.

Från cykelförrådet i källaren släpade jag upp farsans svarta cykel av märket Svalan. På den hängde baktill en hjälpmotor av märket Victoria. Ekipaget var hans moped, inköpt nio år tidigare. Jag fyllde 15 år den här dagen och det var fritt fram att framföra moped!

Jag satte mig upp, chokade och började trampa iväg. När jag fått styrfart släppte jag ut kopplingen. Det blev tyngre att trampa men plötsligt knattrade Victorians motor i gång och jag behövde inte trampa längre. Jag for iväg längs fordons- och folktomma gator. Det var mitt i sommaren och de flesta hade inte vaknat än.

Vilken frihet! Att känna fartvinden och regnet i ansiktet. Femton år. Moped. Livet lekte. Jag körde runt i ett par timmar innan jag återvände hem igen för att äta frukost. Farsan fick ta sin vanliga cykel till jobbet den här dagen.

PS. Jag har försökt att inte vara alltför personlig här på min blogg. I dag kunde jag inte låta bli att vara lite nostalgisk och "gå i barndom".

När jag blev "antastad"

Det är många kvinnor som vittnat om Donald Trumps ovälkomna sexuella närmanden. Nu senast är det Miss Finland av årgång 2006, Minni Laksonen, som fick känna av hans kraftiga hand på sin rumpa i samband med en TV-inspelning samma år i New York. Hon är inte den enda som han tafsat på. Herr Trump försvarar sig med att Bill Clinton är minsann mycket värre när det gäller kvinnor.

Jag har - såvitt jag minns - inte gjort några ovälkomna närmanden à la Trump. Däremot har jag blivit utsatt för ett ovälkommet närmande; ett närmande som skulle kunna uppfattas som varande av sexuell natur.

Det skedde för många år sedan på min arbetsplats, Skatteverkets huvudkontor i Solna. Jag gick i en korridor och hörde att någon närmade sig mig bakifrån. "Hej på dig Björn," sa den bakomvarande. Plötsligt kände jag något på min rumpa. Det var en hand som klämde till, ett rejält skamgrepp.

Jag vände mig om och fick se verkets högste chef, generaldirektören, som då var en kvinna. Hon måste ha gillat min lilla stjärt? Jag blev förvånad, men sa inget till henne då jag helt kom av mig.

Någon vecka senare drabbades vi anställda av en så kallad klimatenkät. En av frågorna handlade om sexuella trakasserier och löd ungefär så här: "Har du någon gång de senaste tolv månaderna blivit utsatt för sexuella trakasseriet?"

Jag var beredd att svara "Ja". Hade jag gjort det skulle personalnissarna fått huvudbry: En manlig mellanchef uppger att han blivit sexuellt trakasserad - det kan väl ändå inte stämma?

Jag lämnade frågan obesvarad. Min chefs beröring tog jag enbart som en uppskattande komplimang.

Reportage i repris

Förra året var vår familj och delar av vår släkt föremål för ett reportage i "Hemmets Journal" (nr 21). Ämnet var ungefär "stor-familj på sommartorpet". Många som delar fritidsbostad brukar boka in sig olika veckor. Men det gör inte vi. Vi försöker i stället vara tillsammans så många som möjligt samma tid för att få rå om varandra! Det var tydligen så unikt att det blev intressant.

Nu har ett liknande reportage om oss, fast med flera andra bilder, publicerats i specialtidningen "Amelia Sommar" på sidorna 48-49. För tre tjugor får du tidningen med bilagor i närmaste pressbyråkiosk.

Jag lider av vansinne

Jag är totalt oteknisk. Dessutom saknar jag helt logiskt tänkande och jag är inte vän med siffror. Matematik var - vid sidan av sång och gymnastik - mitt sämsta ämne i skolan. Däremot har jag alltid varit kompis med bokstäverna. Jag läste mycket, hade klämt över 500 böcker när jag var 12-13 år och fick därmed en bra allmänbildning.

När vi hade räkning i folkskolan - ja, ämnet matematik kallades så förr i tiden -  fick vi börja lektionen med att stå upp och ha huvudräkning. Folkskollärare Fransson ropade ut ett tal inför den stående klassen och den elev som var snabbast med rätt svar fick sätta sig ned. Till sist var det bara jag kvar som stod upp. "Sätt dig", sa magistern, "så vi kan börja lektionen". Det var ganska pinsamt och fick inte mitt intresse för räkning och siffror att öka. Nu när jag är i övervuxen ålder, dvs. panschis, löser jag gärna korsord men absolut inte sudoko.

Min otekniskhet tar sig uttryck i att jag kan hålla på att vrida en skruv eller en kran åt ett och samma håll i oändlighet utan att få den att lossna. Att pröva att vrida den åt andra hållet faller mig aldrig in, trots att min förnuftiga hustru föreslår det. Hennes förslag gör mig bara arg och mer envis att fortstätta vrida åt samma håll.

Jag kan dessutom inte skilja på höger och vänster, vilket också skapar problem när det gäller tekniska lösningar. En gång var det stopp i avloppet under diskbänken hemma. Jag hämtade en stor rörtång och försökte få upp vattenlåset. Det gick inte.

När en kompis kom hem och jag förklarat mitt problem tog han rörtången och vred upp vattenlåset. Hur enkelt som helst. Jag hade givetvis vridit hela tiden åt samma felaktiga håll.

Den kände fysikern och Nobelpristagaren Albert Einstein (1879-1955) har definierat vansinne så här: "att prova samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat". Nu har jag fått svaret på mitt otekniska beteende: Jag lider av vansinne.

Det brukar tyvärr var obotligt. Suck!

Jag blir trött på allt hälsosamt

Jag brukar gå på gymmet två gånger i veckan och känner mig nöjd och nyttig.  En sån person kallas nedsättande för "aktiv soffpotatis", enligt en veckotidning. Det är i alla fall bättre än att inte röra sig alls. Men det räcker inte. Man ska röra sig jämt!

Jag är dock inte alltid helt och hållet en "aktiv soffpotatis" utan försöker röra mig mera än enbart vid besöken på gymmet, t.ex. genom att promenera de gymmfria dagarna. Frågan är om det räcker?

Jag blir så trött på allt hälsosamt. Hela tiden ska man äta nyttigt (och det som är nyttigt är inte alltid gott). Man ska skippa pilsner, vin och snapsen till sillen. (Röka är inte att tänka på.)  Man ska sova ordentligt. Man ska vara i rörelse för jämnan. Upp och ned. Stillasittande verkar vara livsfarligt!

Och allt detta för vaddå? Jo, för att kanske förlänga livet ett år eller två. Varför inte ställa in sig på att slutet kommer vid 82 i stället för vid 85 och äta och dricka gott och få vara en soffpotatis?

PS. För övrigt kan man bli överkörd på ett övergångsställe eller få en tegelpanna i huvudet - trots att man sovit gott, varit helnykter, rökfri och sprungit maraton fler gånger.