När jag hamnar i ett sällskap med obekanta människor och jag tvingas vara social och trevlig brukar jag ställa en massa frågor. De flesta människor gillar att prata om sig själva och vad de varit med om. Därför frågar jag rent allmänna och ofarliga frågor om ditt och datt så vi får en slags konversation. Men det märkliga är att jag aldrig får några frågor i retur. Förmodligen är jag så ointressant att man inte vill veta något om mig.
I mitt jobb som bl.a. ensamredaktör för en myndighetstidning gjorde jag flera hundra intervjuer. Ibland var de jag intervjuade inte särskilt intressanta och hade inget att berätta. Ändå var jag tvungen att krysta fram en trevlig porträttartikel till tidningen.
Jag lyckades näsan alltid att få till en hyfsad artikel. Alla människor har något att berätta. Det gäller bara att locka fram det genom att ställa en massa frågor och sedan följdfrågor på svaren man får.
I en sådan intervjusituation är det inte meningen att jag ska få frågor från offret jag intervjuar.
Jag kan även köpa det faktum att jag inte får några frågor i sociala sammanhang när jag umgås med personer som är helt nya och obekanta för mig. Och detta trots att jag agerat som en reporter och ställt massvis med frågor för att det inte ska vara stelt och helt tyst, förutom någon menlös kommentar om vädret.
Men när jag träffar gamla arbetskamrater som jag känt och träffat i flera decennier känns det lite konstigt att ingen frågar mig. Här är ett exempel.
Idag träffade jag fem f.d. arbetskamrater på en PUB i Sundbyberg. När vi slagit oss ned och fått in våra första öl började vännen G helt oprovocerat att berätta om sitt första feriejobb som 15-åring. Det var hos en köttgrossist där han bl.a. fick dela grisar med en stor yxliknande bila. (Jo, grisarna var döda innan.)
Jag ställde flera följdfrågor till honom och fick fram mer information om hans feriearbeten. Sen fortsatte jag att fråga de övriga fyra kamraterna om deras första jobb. Sen var det ämnet slut.
Ingen frågade mig vilket mitt första jobb hade varit. Det hade varit på sin plats, kan jag tycka. Det blev tyst och så småningom tog någon annan upp ett nytt ämne och vår samvaro fortsatte i gemytliga former där vi ventilerade såväl ditt som datt.
Men när en mig närstående släkting inte heller ställer några frågor när vi talas vid i telefon kan jag börja undra. Jag frågar om hans golf, hans politiska arbete och annat som jag vet att han är intresserad av.
Ställer han några frågor om vad jag har gjort eller gör? Nä, inte alls. I alla fall nästan inte alls.
Då kan jag börja undra hur ointressant på en skala är jag? Eller ställer jag för stora krav på min omgivning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar