21 juli 2019

Försändelsen jag aldrig fick kostade mig 400 kr

Jag har i ett tidigare blogginlägg (25 maj) sagt att jag är nöjd med det nuvarande postsystemet. Det är jag i och för sig fortfarande, men jag gillar inte Postnord, dvs. det dansk-svenska företag som ersatt Kungl. Svenska Postverket. Det är nog ett av landets mest kritiserade företag och nu är jag villig att instämma i den kritiken. Det beror på att jag aldrig fick mitt paket från USA.

Ni som följer min blogg vet att jag numera har en komplett kilt med alla tillbehör, bl.a. ett par sporrans (de små väskor skotten har fram på magen). En sporran har ett "bälte" som består av både kedja och läderrem och den hängs runt livet. Med läderdelen på  "bältet" justerar man längden  och hur långt ned på magen sporran ska hänga.

Det finns även ett annat sätt att hänga på sig sin sporran. Då använder man ett kort "bälte" som fästs direkt framtill på kiltskärpet, se bilden till höger nedan.



Sen leverans, slut i lager

En sådan "economy suspender" beställde jag för ett halvår sedan från ett företag i USA som tillhandahåller kiltar och allt som hör till. Jag betalade via PayPal vad det kostade (10 USD) samt frakten till Sverige (20 USD), alltså totalt ca 300 spänn.

Efter en vecka fick jag ett mejl där man berättade att bältet jag beställt var slut och man undrade om jag ville häva köpet eller vänta på leveransen. Jag valde att vänta.

Månaderna gick men i slutet av maj fick jag nytt mejl där man berättade att nu hade man skickat min beställda vara.

Avgift till Tullen och Postnord

Någon vecka senare fick jag ett brev från Postnord adresserat till mig på Love Almqvists väg i Sollentuna där man krävde mig på 24 kr i importmoms samt deklarationsavgift på 75 kr (inkl. moms 15 kr), alltså totalt 99 kr.

Först när jag betalat och Tullverket accepterat införtullningen skulle försändelsen skickas hem till mig eller till mitt postombud.

På brevet fanns även ett ID-nummer som jag skulle ange om jag ville spåra försändelsen. Men när jaag knappade in numret på Postnords sajt fick jag beskedet att numret var ogiltigt. Jag försökte flera gånger, men det hjälpte inte. Oavsett om jag tog nollan i numret för en nolla eller bokstaven O.

Eftersom min vara inte var särskilt skrymmande räknade jag med att få den direkt hem i min stora brevlåda. Sen åkte jag till torpet i Bergslagen.

Hamnade på Kungsholmen

När jag den 13 juli kom hem igen till Sollentuna låg ett nytt brev från Postnord i brevlådan. Det var en påminnelse om att jag hade ett brev att hämta hos ICA Maxi på Lindhagensgatan i Stockholm. Men det skulle hämtas senast den 8 juli!

Brevet var dessutom felaktigt adresserat till mig på Love Almqvists väg i Stockholm men hade eftersänts till mig i Sollentuna.

Varför hade min försändelse hamnat hos en ICA-butik på Kungsholmen i Stockholm och inte hos min ICA-butik i Sollentuna centrum?  Jo, det berodde sannolikt på att min försändelse från USA var adresserad "Björn Thärnström, Love Almqvists väg 32, Sollentuna, Stockholms län , SE 191 44."

När jag beställda varan på nätet hos företaget i USA fyllde jag i deras låsta formulär där jag var tvungen att även fylla i "State", dvs. motsvarigheten i Sverige "Stockholms län".

Redan gått i retur

Nåt pucko hos Postnord i Sverige läste bara "Stockholm" och därför gick försändelsen till ICA på Kungsholmen, där Love Almqvists väg i Stockholm ligger. Men varför fick jag då betalningsuppmaningen korrekt adresserad och sänd till mig i Sollentuna? Det är tydligen inte bara Herrens vägar som är outgrundliga, även Postnords.

Eftersom jag kom hem den 13 juli och paketet skulle ha hämtats senast den 8 ringde jag ICA på Lindhagensgatan för att kolla om det fanns kvar. Svaret jag fick var att mitt paket gått tillbaka redan den 9 juli till Postnord för fortsatt retur till avsändaren, dvs. företaget i USA.

Jag ringde då Postnords kundservice och hamnade som nummer 340 i deras telefonkö. Jag la på. Ingen idé att vänta. Jag skrev ett brev dit i stället för att försöka få dem att inte vidareskicka mitt brev till USA. Något svar (eller försändelse) har jag givetvis inte fått. Och kommer förmodligen aldrig att få det.

Ingen idé skicka det på nytt

Mitt lilla bälte till min sporran kommer alltså tillbaka till företaget i USA. Det är ju ingen idé att man skickar det på nytt för då får jag först betala 20 USD i porto. Och sen ytterligare en hundring i SEK för moms m.m. för att förhoppningsvis få hämta ut det.


18 juli 2019

Solcellerna har sparat in 1,6 ton koldioxid på tre månader


Intresset för att montera solceller på sitt hustak är stort och har ökat de senaste åren. Staten lockar med ett bidrag på 20 %, men alla kan inte dock få det. Men man får i alla fall ROT-avdrag på arbetskostnaden. Våra solceller på torpet i Bergslagen har varit i drift utan problem i tre månader och sparat in 1,6 ton koldioxid.

Våra 34 solceller på taket till vårt torp Kalkåsen togs i drift den 17 april och har alltså levererats elektrisk ström i tre månader. De ligger mot söder och skuggas inte av några träd, vilket är ett plus.

Dessutom var det så turligt att de fyller i stort sett ut hela taket som på håll ser helt svart ut. De röda takpannorna syns knappast alls. Se bilden ovan.

På de här tre (mest soliga) månaderna har de levererat 4 120 kWh, varav vi har sålt 2 671 kWh. Produktionen har inneburit att utsläppet av koldioxid minskat med drygt 1,6 ton, vilket motsvarar 5,4 träd.

Vår nät- och elleverantör EON köper överskottselen till rådande spotpris som nu senast var drygt 26 öre. Månaden tidigare var det tio öre högre. Spotpriset varierar över året beroende på efterfrågan på el. 

Även tillbaka på skatten

Utöver den betalningen får vi tillbaka 60 öre per kWh på energiskatten som en skattereduktion i inkomstdeklarationen. Så i princip får vi ca en krona för varje såld kilowattimme.

Junifakturan (mest nätavgifter m.m.) från ELON var i år på 124 kr. Förra årets junifaktura var på 678 kr. Alltså tämligen påtagligt att kostnaderna minskat.

Installationen kostade utan bidrag 146 000 kr och kommer att vara betald om 10-12 år. Livslängden är trettio år. En investering för framtiden. Får vi bidrag får vi betala tillbaka ROT-avdraget och då slutar installationskostnaden på 130 000 kr. Ungefär som en halvbra begagnad bil.

2 juli 2019

Min insats för att hedra C-byråns kvinnor

Jag har alltid varit fascinerad av Jane Horneys öde, den enda svenska kvinna som avrättats för spioneri under andra världskriget, dessutom på felaktiga grunder. Intresset för henne och hennes kvinnliga kollegor på C-byrån tog ny fart när jag hade läst Jan Bergmans bok "Sekreterarklubben" där jag även fann min vän Annas moster omnämnd. Hon var också en av de kvinnor som med fara för eget liv var engagerad av den svenska militära underrättelsetjänsten C-byrån.

Jag tyckte det var stor synd och skam att alla dessa kvinnor som var informanter och kurirer åt C-byrån under kriget förtigits och inte fått upprättelse.

Flera av dem fick bestående men, och en av dem - Jane Horney - offrade sitt liv. Ingen bildade familj. De fick inte något erkännande, ingen pension, ingenting. Utan Jan Bergman, vars mor var en av C-byråns kvinnor, och hans bok "Sekreterarklubben" hade de fortfarande varit bortglömda.

Män som gjort insatser för Sverige under kriget har dock hedrats på olika sätt. Men inte dessa kvinnor. Så kunde det inte fortsätta att vara.

Försök att få "Jane Horneys väg"

Därför skrev jag i mars 2018 till Stadsbyggnadskontoret i Stockholm och föreslog att man skulle uppkalla en gata, väg etc. efter Jane Horney. Jag ville få Jane Horneys väg. Stadsbyggnadsnämndens namnberedning beslutade i maj att inte villfara min begäran.

Man menade bl.a. att namnet var svårt att uttala, att hon inte var känd för allmänheten. Jag lät mig dock inte nöja med den förklaringen, utan avsände en ny skrivelse till nämndens namnberedning.

Jag hade gått igenom boken "Stockholms gatunamn" och listat alla gator, vägar etc. med namn på personer som sannolikt var helt okända för gemene man. Jag listade särskilt svårstavade och svåruttalade gatunamn där en person hedrats. Allt för att försöka smula sönder beredningens argumentation.

Flera C-byråkvinnor

Dessutom utökade jag kretsen av C-byråkvinnor som borde hedras. Jag föreslog - förutom Jane Horney - att även Erika Schwarze, Karin Lannby och Sonja Wigert borde få namnge varsin gata.

Och om man inte ville använda deras riktiga namn kunde man i stället ta deras kodnamn, dvs. "Eskimå", "Onkel", "Anette" och "Bill". Den skrivelsen gick iväg i december förra året.

Även denna gång avslogs min begäran. Av beslutet framgår mellan raderna en viss irritation över att jag på nytt besvärat namnberedningen.

Vägen att via gatunamn hedra C-byråkvinnorna var alltså stängd.

Skrivelser även till regeringen

Samtidigt - i mars 2018 - hade jag skrivit till både utrikesminister Margot Wallström och försvarsminister Peter Hultqvist. Här handlade det inte om gatunamn utan om utdelning av Försvarsmaktens förtjänstmedalj postumt, alternativt en minnessten på Galärvarvskyrkogården eller vid Sjöhistoriska museet.

Mina brev skapade även här en viss irritation och så småningom fördes de båda "ärendena" samman och hamnade på Försvarsdepartementet där en tjänsteman svarade mig. Svaret fick jag i maj 2018. Där skrev man att "vi idag inte har någon tradition att upprätta monument av de slag du nämner, än mindre underrättelserelaterade sådana".

Jag skrev då ett nytt brev där jag radade upp en lång rad monument där män i krig hedrats, varav flera varit underrättelsetjänstemän. Ett exempel är obelisken på Galärvarvskyrkogården där de som omkom när den spionerande DC 3:an sköts ned 1952 av Sovjetunionen har hedrats - och dessutom är namngivna. Även C-byråkvinnornas chef Helmuth Ternberg har en minnessten på samma kyrkogård.

Kontaktade även Försvaret

Jag hade även en tredje tråd ute i samma ärende, nämligen ÖB och Försvarsmakten.  Micael Bydén fick också i mars 2018 ett brev från mig där jag föreslog att C-byråkvinnorna borde hedras med  Försvarsmaktens förtjänstmedalj eller en minnessten

ÖB fick en påminnelse i juni förra året och slutligen fick jag i juli 2018 ett utförligt och vänligt svar från Försvarsmaktens Veterancentrum. Där förklarade man för mig vilka regler som gäller för medaljer inom försvaret. Försvarsmaktens förtjänstmedaljer är inte retroaktiva och kan inte delas ut för handlingar som inträffade före 2008. Alltså var även den vägen att hedra C-byråkvinnorna stängd.

Men i en slutkläm förklarade man att min idé om en minnessten var intressant men det skulle kräva ytterligare beredning.

Där fanns fortfarande en öppning.

Ny skrivelse till Bydén

Därför fick ÖB ytterligare en skrivelse från mig i februari i år där jag föreslog en minnessten på Galärvarvskyrkogården. I skrivelsen fanns även ett förslag till text där Jane Horney nämndes samt även ett förslag med bild var på kyrkogården en minnessten kunde placeras.

Tiden gick och jag hörde ingenting. Därför kontaktade jag handläggaren på Veterancentrum och bad honom undersöka var mitt ärende hade hamnat. Svaret var att det låg hos chefen för MUST, dvs. Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten.

MUST är traditionsbärare för C-byrån

Att det var just MUST berodde på att man där är traditionsbärare av det som skett inom underrättelseområdet före 1948. Eftersom C-byrån fanns före det året hade mitt ärende hamnat där.

Nu hade man på MUST förstått att jag ville ha besked om hur mitt ärende hade fortskridit. Stabschefen på MUST Lisa Gustavsson ringde mig och berättade att jag efter den14 juni skulle bli kontaktad av en annan handläggare på MUST inför ett personligt möte.

Så skedde också. Jag träffade kapten Claes Carlsson vid MUST över en kopp kaffe på ett fik på Östermalm. Han berättade att MUST-chefen  generalmajor Lena Hallin hade beslutat att C-byråns personal - både män och kvinnor - ska hedras.

Minnestavla i koppar

Detta kommer att ske genom att man sätter upp minnesplattor i koppar på de husfasader där C-byrån höll till 1939-45, dvs. både vid Sibyllegatan och Valhallavägen. Texten, beslutad av general Hallin, är allmänt hållen (se bild ovan) och innehåller inga namn. Kopparplattorna kommer att tillverkas hos Försvarets verkstad i Skövde.

Detta var en underhandsinformation. Häromdan kom det formella skriftliga beslutet från Försvarsmakten, undertecknat av general Hallin vid  MUST. Det bekräftade bara vad kapten Carlsson berättat för mig. Kopior hade gått till Utrikesdepartementet, Försvarsdepartementet, Kulturdepartementet. Länsstyrelsen i Stockholm samt flera delar av Försvarsmakten.

Ärendet hade även dragits för Försvarets traditionsnämnd som uttryckt sitt gillande till Försvarsmaktens beslut. Den här nämnden lyder - märkligt nog - under Kulturdepartementet.

Det blidde en tumme

Skyltarna ska invigas i början av nästa år i samband med Armémuseums projekt "I rikets hemliga tjänst" där enligt uppgift en del av C-byråkvinnorna kommer att uppmärksammas. För mig hade det känts bättre om invigningen skett i början av maj 2020 i samband med att det gått 75 år sen andra världskriget slutade.

Av min ursprungsidé om att hedra Jane Horney och de övriga C-byråkvinnorna blev det i alla fall en skylt på de fastigheter där C-byrån höll till under kriget. Alltid något.

Av min vante blidde det en tumme.

PS.  Fler kontaktförsök. Jag skrev förra året i samma ärende till bl.a. Allan Widman (L), som var ordförande i Riksdagens försvarsutskott, men fick inget svar från honom. 
När jag vid ett föredrag tidigare i år träffade försvarsminister Peter Hultqvist räckte jag över ett handbrev till honom där jag bad honom läsa handlingarna i ärendet hos hans departement. Häromdan fick jag ett brev från departementet där man hänvisade till MUST men även bekräftade att han läst vad jag skrivit och att han tackade för mitt engagemang i frågan.




Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...