Dåligt med inlägg i juni-juli. Varför?

En av mina trogna följare har undrat varför jag inte haft några inlägg sedan början av juni? Lever du fortfarande? Eller är du sjuk? Jo, jag lever men varit lite knackig, blivit opererad i ryggen, slagit hö på landet m.m. Men den stora anledningen är att jag gjort annat, som känts viktigare.

Vad kan vara viktigare än att skriva blogginlägg? Jo, att göra en utställning om gruvan i Stråssa under 500 år. 

För ett år sedan kontaktades jag av Mary Z som är aktiv i Stråssa byförening. Hon undrade om jag kunde hjälpa till med att göra en utställning om byns gruva som är känd sedan 1500-talat och som var i drift till 1923. 

Driften återupptogs 1959 i det som då var Europas modernaste  järngruva. I början av 1980-talet var det dags att lägga ned igen.

Jag blev givetvis mycket smickrad och sade ja direkt. Genast förstod jag att göra en utställning med olika prylar, verktyg m.m. med koppling till gruvan inte var genomförbart. Jag beslöt att utställningen skulle bestå av ett antal inramade affischer i formatet 70 x 100 cm.

Jag ordbajsade fram en projektplan på ca sju sidor, skaffade en meter litteratur om bergsbruk och järnframställning m.m. och satte igång. 

Efter ett år har jag totat ihop original till ett 30-tal affischer som printats ut av en designkille i trakten, ramats in av byföreningsfolket och hängts upp i Navets källare. Navet är den f.d. skolans mat- och gymnastiksalsbyggnad som byföreningen äger.

Jag är inte klar än. Tidsmässigt har jag kommit till mitten av 1950-talet och håller som bäst på att skriva om den senaste gruvepoken och tiden därefter fram till nutid.

Utöver att skriva korta texter och bildsätta dem till affischoriginal skriver jag en längre text som ska bli en kompletterande liten bok på drygt 100 sidor. Boken har arbetsnamnet "Stråssa gruva - om bergsbruk och järnframställning i allmänhet och om Stråssa gruva i synnerhet".

Detta jobb som är jätteintressant och kul har gjort att jag fått mitt författarbehov tillfredsställt utan bloggen, som fått stå tillbaka de senaste månaderna.

Karl XII krävde återkommande soldatutskrivningar av sitt plågade folk

Karl XII blev enväldig kung 1697 när han var 15 år. Våra  grannar Danmark-Norge och Sachsen-Polen samt Peter den store i Ryssland trodde han var ett lätt byte. Tre år senare angrep de oss men fick storstryk vid Narva och den unge kungen inledde ett krig som skulle pågå till hans död 1718. Det gick bra till en början men det vände vid Poltava 1709 där han fick stryk av ryssen.

Hans blåklädda armé av stolta krigiska karoliner hade genom indelningsverket skapats av hans far Karl XI.  Bönderna fick underhålla soldater som lämnade sina torp och skeppades över till kriget på andra sidan Östersjön.

De hade drillats hemmavid och slog världen med häpnad genom sin gåpåaranda och stridsteknik. Det var något helt nytt och gjorde att karolinerna kunde slå ut en fiende som var fler än dem.

Karl XII krigade ute i Europa och därigenom skonades Sverige från direkta stridshandlingar, något som jag tyckt varit bra gjort av kungen.

Denne enväldige kung var utsedd av Gud, visste bäst och bestämde själv hur kriget skulle föras. Hans officerare och soldater vågade inte tycka annorlunda.

Min något positiva bild av "Kalle Dussin" har helt ändrats efter att jag läst boken "Tyrannens tid" med underrubriken "Om Sverige under Karl XII". 

Författaren Magnus Västerbro berättar lättläst, faktaspäckat och intressant om vilket elände folket hemma i Sverige hade när kungen krigade ute i Europa. Det var missväxt, svält och pest.

Ovanpå detta drabbades folket av de återkommande utskrivningarna av soldater. Efter Poltava behövde kungen nya soldater som bönderna tvingades skrapa fram. 

Trots att rådet, dvs. regeringen, hemma i Stockholm - med risk att dömas för majestätsbrott - bönar och ber vid flera tillfällen att han ska sluta fred fortsätter han kriga. Fredstrevare från Peter den store avvisar han också.

En grupp bönder utgjorde en rote som skulle leverera en soldat. Det räckte inte. Tre rotar skulle utse ytterligare en soldat till ett tremänningsregemente. Fem rotar till ett femmänningsregemente osv.

Det blev först drängar och bondsöner men även lösdrivare och till slut även bönderna själva som mot sin vilja tvingades bli kanonmat.

För att slippa försvann de till Danmark och Norge eller gömde sig  ute i skogen. Självstympning och självmord var vanligt.

År 1716 krävde kungen en ny här. På Öland hade Karin Bengtsdotters man blivit uttagen till soldat men gömt sig när kronobetjänterna kom för att hämta honom. 

Karin vägrade berätta var hans fanns. Hon greps och försågs med handfängsel. I ett obevakat ögonblick sprang hon ut, kastade sig i brunnen och drunknade. Självmord.

Anders Persson var en hygglig  och gudfruktig bonde i Småland. Hans rote måste leverera två soldater. Det blev lottdragning bland rotens bönder och deras drängar då de inte kunde få fram några män. Några frivilliga fanns inte.

En av de lottade slapp då hans matmor var ensam och inte klarade sitt hemman utan honom. Det blev ny lottning och denna gång föll lotten på Anders Persson.

Han blev förtvivlad då hans hustru skulle bli ensam och inte heller kunde klara gården utan honom. Det hjälpte inte. Anders Persson måste ut i kriget, denna gång mot Norge som då tillhörde Danmark.

Anders blev tokig, slet av sig kläderna, slog sönder fönstren och satte eld på gården. Sedan sköt han sin hustru och  sedan sig själv.

Karl XII drog till Norge, trots att svensk militär som rekognoserat avrått honom. Det var för bergigt och otillgängligt. Kungen visste som vanligt bäst och gick med en mindre styrka på tre tusen man över gränsen.

Han förväntade sig (likt Putin i Ukraina) att folket skulle hälsa honom med glädje. Men han möttes inte bara av uniformerade soldater utan även av förbannade bönder som med liar och grepar slog ihjäl hans soldater, som  dessutom var dåligt utrustade. 

Med svansen mellan benen drog kungen sig tillbaka. Men återkom några år senare.

Och vi vet hur det gick då. Kungen fick en kula (eller en knapp) i skallen när han en kväll i november inspekterade en skyttegrav vid Fredrikstens fästning.

Troligen var det en norsk kula som tog honom. Men med tanke på hur trötta folket, rådet och hans soldater var på kriget så kan det lika gärna ha varit en svensk.

PS. Men gjorde Karl XII inget som var ok? Jo, han införde en förmögenhetsskatt, grundad på självldeklaration samt högertrafik. Båda företeelserna var före sin tid och blev därför kortvariga, Helt galen var han alltså inte. 

Man trodde att Putin var en hyvens karl

Valdemar Putin var känd som en juste tjänsteman hos borgmästaren i Leningrad på sin tid. Därför lät Jeltzin honom ta över Ryssland. Det berodde på att Putin låtit bli att ta mutor. Man trodde att han skulle fortsätta och göra landet demokratiskt och välskött. Men makt korrumperar och han fortsatte bara på samma sätt som alla ryska härskare alltid gjort: förtrycka sitt folk och angripa sina grannar. Suck!

Det är svårt att bli av med mentalsjuka envåldshärskare. Trots flera försök att döda dem överlever de men till slut brukar de - som alla andra levande varelser - dö eller dödas. Det gällde till slut Adofl Hitler och det gäller även Putin. Men innan det sker hinner de ställa till med mycket elände och lidande för miljoner oskyldiga människor.

Västvärldens normala ledare tror i grunden att andra ledare innerst inne är som dom själva: resonabla, empatiska, normala och går att påverka med prat. Det funkar inte. Det har ju historien visat gång på gång. Narcissistiska psykopater måste hållas kort!

Det stöd Ukraina fått från övriga världen har varit i form av prat, prat och prat. Vi  i det fega landet i norr som alltid hukat och backat inför ryska hot vågar inte göra något som kan störa Valdemar i Putinlandet.

Han verkar vara ensam och gör narr av sina närmaste medarbetare och rådgivare. Dessutom är han skräckslagen att smittas av covid m.m. Därför sitter han vid ena änden av sitt långa bord med sin besökare vid andra bordsänden på behörigt avstånd från varandra.

Den psykopatiske narcissisten Donald i USA har berömt Valdemars senaste drag och kallat honom för "geni". Draget att anfalla sitt grannland kallas för "militär operation". Medierna får inte använda ord  som "invasion", "attack" eller liknande.

Om vi i Sverige hade en storhetsvansinnig statschef med oinskränkt makt med bakåtblick kunde han likt Putin hävda att även vi vill ha tillbaka stormakten Sveriges gränser och de områden som någon gång hört till oss.

Det skulle innebära att Östersjön var ett svenskt innanhav  och att Finland. Baltikum, delar av Nordtyskland, Bornholm, Norge, S:t Barthelemy, Guldkusten och Delaware tillhörde det Storsvenska Riket.  

Valdemar Putin vill framstå som "Putin den store" och hoppas bli lika känd som tsaren Peter den store. Men med tanke på Valdemars lilla uppenbarelse är nog det tsaristiska smeknamnet "Lillefar" mer passande.  

Han kommer i eftervärldens historieböcker stå som en galen envåldshärskare och krigshetsare. Vill det sig riktigt illa startade han det tredje världskriget och - gud förbjude - vår civilisations undergång. Suck!

PS. Tillägg den 28 februari. Då  Finland, Tyskland m.fl. lovat förse Ukraina med vapen har till slut fru Andersson tvingats backa från sin "alliansfria och neutrala" hållning. Hon hade inget annat val.

Sveriges regering har lovat skänka flera tusen pansarskott till Ukraina. Men dom slår inte ut en stridsvagn, bara bepansrade fordon och byggnader. Alltid något. Sen ska dom får hjälmar, skyddsvästar m.m. Hur grejorna ska transporteras dit berättar inte Försvarssmakten. Tur är väl det.

V i fårs hoppas att någon halvdement förrådsgubbe inte gör fel den här gången och skickar iväg cykelhjälmar i stället för stålhjälmar. För trettio år sen skickade vi ett gäng kronans cyklar till Baltikum eftersom Dalrgementet hade fått sprillans nya. 

Men nån gjorde fel och skickade dom nya cyklarna till Baltikum. Så de värnpliktiga masarna fick trampa vidare på dom gamla.

Hammaren och skäran är fortfarande helt okej

När jag städade i uthusen på släktgården i Bergslagen hittade jag diverse gamla redskap, bl.a. en skära och en hammare. Jag kunde inte låta bli att arrangera dem som bilden visar. Som ett minne från en resa till Leningrad på Sovjettiden plockade jag fram några souvenirer jag köpte då. Om jag i stället hade visat svastikan/hakkorset och några bilder på Hitler kunde jag förmodligen blivit åtalad.

Hammaren och skäran är för mig symbolen för kommunismen. De båda verktygen symboliserar unionen mellan arbetare och bönder och har använts av många kommunistiska organisationer och associeras framför allt med Sovjetunionen.

De finns fortfarande i Transnistriens statsvapen och i det ryska flygbolaget Aeroflots logotyp. Även kommunistpartiet i Kina har dem som sin symbol. I Polen och Ungern är den  förbjuden.

Om jag sträcker ut armen lite snett uppåt med öppen handflata så hade jag också åkt dit. Men om jag med utsträckt arm i stället hade haft näven knuten så hade det varit helt okej.

Svastikan eller hakkorset är en jättegammal symbol som funnits i många kulturer i flera världsdelar och har bland annat symboliserat solen eller lycka. Finland - och även Lettland - har haft den som symbol för sina flygvapen. ASEA hade den som logotyp fram till 1933. 

Nu är den bannlyst i stort sett överallt och nynzisterna har hittat på nya symboler som t.ex. en vase (kärve) och en torshammare.

Svastikan - och hitlerhälsningen - räknas i Sverige som "förargelseväckande beteende" eller "hets mots folkgrupp". I Tyskland och Österrike är svastikan förbjuden.

För mig är kommunism och nazism lika avskyvärda. Båda dessa politiska riktningar har miljoner döda på sina  blodiga samveten. Nazismen sägs ha dödat 25 miljoner människor och kommunismen 96 miljoner, alltså fyra gånger fler. 

De som tycker sådana här jämförelser är orättvisa mot kommunisterna brukar lyfta fram följande. Hitler i Tyskland hade makten där i ca tolv år. Det blir 2 miljoner döda per år. Men om man slår ut kommunismens offer från 1917 och framåt blir det (bara) ca 1 miljon per år. 

Hitler var alltså flitigare i sitt dödande än både Lenin och Stalin. I siffran för kommunisterna räknas även in de miljoner som dog i svält men inte i de tyska siffrorna. 

Nybyggarna i USA avlivade 120 miljoner av ursprungsbefolkningen (de om tidigare kallades "indianer", ett ord som man numera inte får använda). 

Dessutom har USA i sina krig efter andra världskriget dödat ytterligare ca 20 miljoner människor.

Det går ju att lyfta ännu fler döda som ickekommunister har på sina samveten, allt för att förminska kommunismen brott mot mänskligheten.

Hur många miljoner av ursprungsbefolkningen dödade spanjorna i latinamerika från 1500-talet och framåt? Hur många afrikaner dödade belgarna i Kongo under 1800-talet? Hur mång aborginer dödade britterna i Australien från 1700-talet och framåt?

Så här kan man hålla på i flera årtusenden bakåt. Men för mig hjälper det inte att få kommunismen att framstå som något positivt för mänskligheten.

Se bara hur det står till i de stater som idag har ett kommunistiskt styre: Kuba, Nordkorea, Venezuela, Kina m.fl. "Aarbetarnas paradis" kallades de tidigare.

Men låt oss återvända till dagens Sverige där vi har Vänsterpartiet som seglar i medvind och enligt senaste opinionsmätningarna är fjärde största parti. Det lockar framför allt unga offentliganställda kvinnor och lovar mycket till många.

Det senaste tricket var att lyfta fram det borgerliga förslaget om marknadshyror i nybyggen som att alla landets hyresgäster skulle få höjda hyror. Smart gjort.

Vänsterpartiet kan inte - trots två namnbyten - svära sig fri från sitt förflutna. Det var ett stödparti för Sovjetunionen som man hyllade och det styrdes därifrån. När Berlinmuren och Sovjetväldet föll grät deras partiledare.

Kommunismen i partiet är fortfarande levande. Man kämpar för "kapitalismens avskaffande" och ett "klasslöst samhälle". 

Vänsterpartiet firade 100-årsjublileum 2017. Det visar bara att man är stolt över sitt förflutna, som man inte gjort sig av med.

Det bytte namn 1967 till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) och ändrade till det nuvarande namnet 1990 och borde ha väntat med att fira de hundra åren till 2090. Alltid går det att lura några historielösa väljare. 

Man vill ha ett socialistiskt samhälle som bygger på marxismens teorier utan klasser och kapitalism och där man kan tänka sig att omfördela ägandet av företag, förstatliga alla banker och låta de anställda ta över företag som ska läggas ned. 

Jo, det står så i partiprogrammet från 2020. Det visar att det fortfarande är ett kommunistiskt parti. Visserligen använder man ordet "demokrati" ofta. Men Östtyskland kallade sig "Tyska Demokratiska Republiken". Kommunisterna har sin egen tolkning av vad det ordet står för. 

I det tidigare partiprogrammet som gällde till 2020 stod det att man även kunde tänka sig att använda våld för att ta över företagen. Nu har man mildrat texten till "att omfördela ägandet". Vad det skulle innebära i praktiken om partiet fick makten i landet är inte svårt att gissa sig till.

Mot bakgrunden av allt detta fattar jag inte att det finns personer som sympatiserar med Vänsterpartiet och lägger sin röst på det. Helt obegripligt.

För att avslutningsvis återgå till inledningen som handlade om hammaren och skäran respektive hakkorset så har SD:aren Söder motionerat om att hammaren och skäran ska bannlysas på samma sätt som hakkorset.

Det blev inget av det då han inte fick stöd för det i riksdagen.

Därför är det fortfarande okej att gå omkring och skylta med dessa redskap, även mot röd bakgrund. Du som gillar denna symbol och för allt vad kommunismen står för kan botanisera på den här sajten: 

Hammaren och skäran-t-shirts | Unika motiv | Spreadshirt

PS. Jag gillar inte heller SD och vad det partiet står för. Tro inget annat!

Donald förnekar sig inte

DonaldTrump har säkert flera diagnoser. Storhetsvansinne - även kallat hybris - är nog en i så fall. Han har utnämnt sig till USA bästa president - i alla tider. Om han idag skulle möta såväl George Washington som Abraham Lincoln i ett presidentval så skulle han vinna stort över båda, har han nyligen sagt.

Tyvärr finns det flera miljoner amerikaner som håller med honom. Det gör däremot inte de många yrkeshistoriker som listat alla presidenter efter hur bra eller dåliga de varit.

I topp hamnar Lincoln, följd av Washington. (Där fick du, Donald!)

Trump hamnar som nr 41 på listan vilket gör honom till en av de fem sämsta genom tiderna.

Regeringens förslag inte särskilt komplicerat

 

I ett inlägg den 23 december förra året skrev jag om hålet i Estonia som nu ska undersökas. Men innan haveriutredarna kan nalkas vraket måste lagen om gravfrid för Estonia ändras, vilket enligt statsrådet är så komplicerat att det tar ett halvår. Jag ifrågasatte det i mitt inlägg och lämnande även ett förslag på justering av lagens 2 §.

Idag presenterade statsrådet Damberg förslaget till den komplicerade ändringen. 

Se det gulmarkerade på bilden.

Den ändring jag föreslog var längre och innehöll flera ord. Den var alltså mer komplicerad och borde ha tagit lång tid. För mig tog det knappt trettio sekunder att formulera den, se den feta texten nedan.

"2  § Dykning och annan undervattensverksamhet får inte bedrivas i vraket efter passagerarfartyget Estonia eller inom det område som anges i 1 § andra stycket. Förbudet gäller dock inte verksamhet som avser att täcka över eller skydda vraket eller att förhindra förorening av den marina miljön från vraket eller för att utreda varför fartyget förliste, om verksamheten bedrivs av en myndighet - - -"

Nu ska lagändringen ut på remiss till olika myndigheter och organisationer för att sedan skärskådas av lagrådet. Det tar en himla tid, enligt statsrådet, vilket gör att lagen tidigast kan träda i kraft i sommar.

Men som jag berättade i mitt tidigare blogginlägg så togs hela lagen fram - från förslag till riksdagsbeslut och ikraftträdande - på bara en månad.

Jag vet inte vad som är mest märkligt, att lagen togs fram så snabbt eller att ändringen tar så lång tid? 

Frågetecknen kring Estonias förlisning blir fler och fler...

Det behövs ytterligare en minnesdag

Igår var det 76 år sedan Stalins röda armé nådde utrotningslägret Auschwitz Birkenau utanför Krakow i Polen. Därför har det datumet blivit en årlig minnesdag för Förintelsens miljontals offer. Den fabriksmässiga utrotningen i Hitlers läger av judar, homosexuella, Jehovas vittnen, zigenare och många andra var ett fruktansvärt folkmord. Men det finns även andra "folkmord" som borde få sina egna minnesdagar. 

Det är mycket som hänt i vår historia som med dagens glasögon skulle kunna ses som folkmord i större eller mindre omfattning.

Går vi tillbaka till 1500-talet och följande sekler medförde européernas erövring av Sydamerika ett folkmord på indianfolken där. Samma hände några århundraden senare med indianfolken i Nordamerika. Sen har vi den belgiska kungen Leopold som ägde Kongo som sitt privata område där en stor del av den svarta befolkningen också utsattes för ett folkmord.

Vid förra seklets början var det turkarna som dödade 1,5 miljoner armenier. Tyskland var i farten i nuvarande Namibia åren 1884-1915 och dödad afrikaner i stort antal. I närtid har vi kriget på Balkan där det också skedde ett folkmord liksom även 1994 i Ruanda där mellan 0,5 - 1 miljon människor avrättades.

Förintelsen, då Hitlers tredje rike i organiserade former tog livet av 7 - 11 miljoner människor, varav mer än hälften var judar, har fått stor uppmärksamhet, framför allt idag. 

Det är inte lätt att vet  exakt hur många offren var för de olika folkmorden. Tyskarna var kända för sin "ordning och reda" och det finns dokument kvar från kriget. Därför vet vi mer om antalet offer för Förintelsen.

Men den allra största folkmördaren är kommunismen. De siffor som det handlar om här är enorma. Vissa beräkningar pekar uppåt 50 miljoner, andra pekar på 110 miljoner. Här är det främst svält, såväl i Ryssland som Kina, förorsakat av ledarna Mao respektive Lenin/Stalin som orsakat flest offer. Kommuniststyret under Pol Pot i Kambodja genomförde också ett folkmord på sin egen befolkning.

Eftersom de flesta kommunismoffer svalt ihjäl är siffrorna mer osäkra och bygger på uppskattningar som olika forskare har gjort. Oavsett siffror så leder kommunisterna när det gäller att ha avlivat folk, antingen direkt genom nackskott eller indirekt genom att svälta ihjäl dem.

Med tanke på IS m.fl. så är frågan om inte extremmuslimerna kan komma ikapp kommunisterna i att ha haft ihjäl folk? Sannolikt har de redan gått om nazisterna.

Folkpartisten/Liberalen Birgitta Ohlsson lyfte 2013 i en debattartikel fram kommunismens folkmord och nämnde den 23 augusti som är "internationell minnesdag för kommunismens och nazismens offer". Det var nämligen denna dag 1939 som samarbetspakten mellan Hitlertyskland och Stalins Sovjetunionen undertecknades av ländernas utrikesministrar Ribbentrop och Molotov.

Denna minnesdag är uppenbarligen helt okänd i vårt land. 

Riksdagsledamoten Björn Söder (SD) har förra året i en motion till riksdagen föreslagit att vi ska ha en egen minnesdag  för kommunismens offer. Han har föreslagit den 9 november som minnesdag. Det var den dagen 1989 då muren i Berlin föll och det kommunistiska oket lyftes från östra Europa.

Riksdagen avslog givetvis hans motion. Han är ju Sverigedemokrat. Synd att förslaget avslogs, tycker jag. (Brasklapp: Det innebär inte att jag sympatiserar med hans parti i allt annat de står för.)

Minnesdagen för Förintelsens offer blev svensk minnesdag 1999 och antogs som internationell dito av FN 2005. Söder föreslog också att Sverige skulle uppmana FN att göra den 9 november till internationell minnesdag för kommunismens miljoner döda och avrättade. Det blev inget av det heller.

Trump var inte först med "America first!"

Den avgående presidenten Donald Trumps kampanjslogan var ju "America first!". Han har levt upp till det genom att han sett till att USA lämnat flera internationella organ, att han gjort det svårare att invandra till USA och att hans intresse för Nato och Europa i princip nått nollpunkten. Men han var inte den förste president som velat isolera landet från världen i övrigt.

Woodrow Wilson (1856-1924) var president i USA 1913-21, dvs. under första världskriget. När kriget var slut var han mycket aktiv när det gällde freden (Versaillefreden 1919) och skapandet av Nationernas förbund. 

Han var en "internationalist" och ville att USA skulle bli en nation att räkna med. Det var också självklart att USA skulle ta aktiv del i Nationernas förbund - en föregångare till dagens FN.  Men det blev inte som han hade tänkt.

En stor del av hans medborgare gillade inte att USA 1917 hade gått med i kriget. Trots att Wilson åkte runt i USA och kampanjade för att landet skulle bli medlem i Nationernas förbund blev det inte så. Detta trots att Wilson var den som i princip hade skapat det.

Hans efterträdare Warren G. Harding (1865-1923) - som var president 1921-23 - var raka motsatsen till Wilson. Harding ville isolera USA och hade "America first!" som slogan. Precis som Trump ville han begränsa invandringen.

Men i övrigt tror jag att Harding inte hade några likheter med Trump.

Tillägg den 24 januari: "America First" var också på tapeten vid andra världskriget. Det fanns en organisation med det namnet som hade över 800 000 medlemmar runt om i USA 1939. 

Frontfigur då var svenskättlingen och Atlantflygaren Charles Lindberg som i radiotal runt om i landet propagerade och kämpade för att USA skulle hålla sig utanför kriget som precis hade börjat i Europa. 

Så Trump hade inte hittat på sitt "America First" på egen hand utan snott tankarna från andra före honom.

Varför ska det ta ett halvår att ändra lagen?

De hål som upptäckts i Estonias skrov har skapat problem för dem som vill dölja sanningen om fartygets undergång. Den officiella sanningen  (eller lögnen?) är att det var bogvisiret som lossnade och orsakade förlisningen. Nu gäller det att hitta på en trolig förklaring till hur hålen uppstod och att kunna hålla fast vid bogvisiret som orsak. För att få till den förklaringen krävs det lite tid, sannolikt ett halvår.

Det är så många obesvarade frågor runt förlisningen att jag inte tror att det var bogvisiret som var boven i dramat. De som vill dölja sanningen trodde nog att hålen skulle förbli oupptäckta i evighet tack var övertäckningen och gravfriden.

Men det blidde inte så. Att vraket rörde på sig och att en undersökande journalist och hans kompisar hittade och dokumenterade hålen kom som en total överraskning och skapade panik hos dem som vet vad som egentligen hände.

Kraven på en ny undersökning gick inte att hålla borta. Därför gav man okej till en fortsatt "dykning" och utredning, fast "härtill nödd och tvungen" (för att citera biskop Hans Brask och hans lapp 1517). 

Från början slog man fast att undersökningen enbart fick ske med dykrobot och inte med riktiga dykare av kött och blod. De har ju ögon och kan riskera att se för mycket.

Sedan har man sagt att man måste ändra den särskilda lag som innebär att vraket och området runt det är en plats där gravfrid råder. Det ansvariga statsrådet såg mycket skuldmedveten och pressad ut när han förklarade det skulle ta ett halvår att ändra lagen eftersom det "var så juridiskt komplicerat".

Lagen innehåller en handfull paragrafer och texten ryms på en A4-sida. Även om den måste passera lagrådet och riksdagen så skulle en ändring gå att fixa på max ett par veckor. Sannolikt ännu fortare. Om viljan funnits, vill säga.

Men viljan finns inte. I stället måste man få tid att hitta på en rimlig förklaring till hålen. Det kräver att man kopplar in flera experter med tystnadsplikt under straffansvar som får hitta en förklaring som anhöriga, överlevande,  medier och konspirationsteoretikerna kan godta.

Jag tror det blir svårt men man kommer säkert att lyckas. En del kommer att tro på förklaringen, andra inte och gåtan Estonia kommer leda till fortsatta spekulationer.

Att hävda att hålen uppstod när fartyget nådde botten går inte. Bottnen är för mjuk. Det går ju dock att i hemlighet placera dit ett klippblock som passar till hålen.

Att hävda att det är bogvisiret som gjort hålen skulle jag tro blir den "officiella" förklaringen, trots att experter redan sagt att det inte varit möjligt. Men andra experter kan nog påstå det.

Att det varit en ubåt som krockat med Estonia eller att det var en sprängladdning som skapat hålen tror jag inte heller att man kommer att säga. Då faller bogvisiret bort (ofrivillig vits!) som förklaring och det skulle samtidigt innebära ett underkännande av den tidigare utredningen om förlisningen.

Så här heter lagen; Lag (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia Svensk författningssamling 1995:1995:732 t.o.m. SFS 2005:309 - Riksdagen

Så här lyder den paragraf i den kortfattade lagen som behöver justeras. Det kan inte vara särskilt juridiskt komplicerat att lägga till några ord, se ett tänkbart exempel nedan (den fetmarkerade texten):

2 §   Dykning och annan undervattensverksamhet får inte bedrivas i vraket efter passagerarfartyget Estonia eller inom det område som anges i 1 § andra stycket. Förbudet gäller dock inte verksamhet som avser att täcka över eller skydda vraket eller att förhindra förorening av den marina miljön från vraket eller för att utreda varför fartyget förliste, om verksamheten bedrivs av en myndighet i Estland, Finland eller Sverige eller på uppdrag av en sådan myndighet.

Det gick snabbt att anta  den här lagen 1995. Regeringens PM är daterad den 28 februari, lagrådet yttrade sig den 20 mars och lagen beslutades den 30 mars 1995. Det tog bara en månad.

Det finns även en överenskommelse mellan Sverige, Finland och Estland att alla länderna ska ha en likartad lag om gravfrid för Estonia. Det är möjligt att alla dessa lagar måste justeras, men det hindrar ju inte Sverige från att bli först med det.

Ju mer jag tränger in i det som hänt Estonia ju fler oförklarade och mystiska händelser kring fartyget och förlisninen stöter jag på. Det är definitivt inte bara privatspanande knäppgökar som lyft fram märkligheterna. 

Även respekterade och kända personer har gjort det, t.ex.  Inga-Britta Ahlenius, K.G. Scherman och Lars Ångström genom flera debattartiklar.

C-byråfolket har hedrats med fasadskyltar

Sedan ett par år tillbaka har jag på olika sätt försökt få en hedersam upprättelse för de kvinnor som i hemlighet var informanter, kurirer  m.m. åt C-byrån, den hemliga svenska militära underrättelsetjänsten under andra världskriget. Det har gått trögt men till slut förbarmade sig den nuvarande hemliga underrättelsetjänsten MUST över mig och mitt tjatande. Man har nu skruvat upp minnestavlor på de fastigheter på Östermalm där C-byrån hade sina lokaler under kriget.

Stockholm var under andra världskriget fullt av spioner och annat underrättelsefolk från såväl Tyskland som de allierade. För det neutrala Sverige var det viktigt att veta vad man planerade.

Den svenska militära underrättelsetjänsten C-byrån och dess vicechef Helmut Ternberg hade rekryterat unga ensamma kvinnor som "svalor". Deras uppgift var bl.a. att nyttja sin kvinnlighet och nästla sig in hos detta underrättelsefolk, främst det tyska för det var ju Hitlers Tyskland som var det stora hotet.

Det var ett farligt arbete de utförde i det tysta. Många blev skadade för livet och en av dem miste sitt liv. Det var Jane Horney som var kurir mellan C-byrån och de tyska intressen som visste att kriget var förlorat. I detta hemliga samarbete i krigets slutskede ingick även USA:s underrättelsefolk.

Om detta har Jan Bergman skrivit i sin bok "Sekreterarklubben" som kom ut 2014. Jag tyckte då att dessa kvinnor borde få upprättelse och hedras på något sätt.

Först försökte jag få Stockholms stad att namnge gator efter några av dessa kvinnor, framför allt Jane Horney som danska motstånds-rörelsen avrättade då man felaktigt ansåg att hon var en tysk spion.

Det blev nobben trots att jag gjorde två tappra försök.

Sedan försökte jag få Försvarsmakten att tilldela dessa kvinnor en förtjänstmedalj postumt. Det gick inte heller trots att jag brevledes kontaktade såväl UD som Försvarsdepartementet och ÖB. Jag till och med personligen stack ett brev i handen och växlade några ord med självaste Peter Hultqvist.

Jag fick efter påminnelser till slut ett svar från Försvarsmakten. Man berättade brevledes att 2008  ändrade man reglerna för sina medaljer som inte längre delas ut postumt. Däremot kunde man tänka sig någon form av minnesmärke i stället.

Det tog jag fasta på  och föreslog en minnessten på Galärvarvskyrko-gården på Djurgården i Stockholm.

Jag har förstått att mitt engagemang inte alltid har gillats utan skapat irritation. Men till slut blev det i alla fall resultat. Man insåg väl att jag inte skulle ge mig och för att få stopp på mig måste något konkret ske.

Den nuvarande hemliga militära svenska underrättelsetjänsten MUST, som fått ärendet på sitt bord, satte ned foten och kontaktade mig.

Försvarsmakten med MUST som föredragande och beslutande hade nämligen beslutat att hedra inte bara de kvinnor som under kriget varit städslade av C-byrån utan även männen, dvs. all personal. 

Det skulle ske genom att sätta upp skyltar på fasaden till de två fastigheter där C-byrån haft sina lokaler.

Avsikten var att skyltarna skulle invigas med pompa och ståt i våras. Men coronan kom i vägen och allt sköts framåt.

Häromdagen blev jag åter kontaktad av MUST, som berättade att skyltarna skruvats upp i tysthet. Utan invigning med tal av MUST-chefen m.m.

 Dock räknar man med att ordna något speciellt med anledning av skyltarna när det åter går att samlas i större flertal igen.

Skylten på Sibyllegatan (ovan) har årtalen 1942-45. Det är korrekt. Dit flyttade C-byrån från Valhallavägen där man huserat sedan 1937 då man i största hemlighet startade verksamheten utan att politikerna m.fl. visste om det. 

När finländska vinterkriget började i slutet av 1939 blev den helhemliga byrån lite mindre hemlig. Först 1940 blev byrån en officiell hemlighet så därför står årtalen 1940-42 på skylten vid Vallhallavägen.

Det är tydligen fortfarande känsligt att nämna C-byrån före 1940. Då sponsrades verksamheten av bl.a. chefen själv och personer inom näringslivet. Politikerna visste ingenting.

Det är  80 år sedan. Jag kan tycka att kan vara dags att officiellt bekräfta det som skett. MUST verkar i alla fall öppnat dörren på glänt och erkänt att den hemliga C-byrån funnits m.m. 

Jag hoppas MUST fortsätter att glänta på dörren och berätta mer, bl.a. om Jane Horneys öde. Ett första steg har dock tagits då MUST på olika sätt erkänt att hon jobbade åt C-byrån.

PS: Skylten på Sibyllegatan (det vita hörnhuset vid Kommen-dörsgatan) sitter högt upp och är delvis skymd av en stolpe med en trafikskylt. Men den på Valhallavägen 132 sitter perfekt och är lätt att hitta och läsa.

 

Nu saknar jag bara ett par godkända skodon

Ni som följer min blogg - och ni som känner mig - vet att jag är en stor beundrare av både Skottland och Bergslagen. Dessa två geografiska storheter har jag kombinerat i min skotska höglandsdräkt. Färgerna i mitt tartan (skotskrutigt tyg) är samma som i Bergslagsflaggan. Mönstret är skapat av den skotte som även vävt tyget. Kilten är handsydd i Skottland. Tillbehören har jag skaffat från Sverige, Skottland och (!) Pakistan.

Varför just Pakistan, undrar ni säkert? Jo, där finns flera företag som specialiserat sig på att tillverka allt som hör till en skotsk dräkt, dvs, allt från tyg till magväskor m.m. De väver tyg i det tartan du själv vill ha. 

De tar ca 50 kr metern, vilket ska jämföras med ett väveri i Skottland som tar 500 kr metern. Men i Skottland räcker det med tio meter som minsta beställningsmängd mot 50 - 100 meter i Pakistan. De lagerhåller tyget i  Pakistan - om du vill - och skickar successivt det du ropar av. 

Till en kilt går det åt ca sju meter. De djupa vecken i den kräver sin tribut.

Den skotska höglandsdräkten med sin kilt är numera även en låglandsdräkt. Den var fram till 1940 även en militär fältuniform men i det militära är den sedan dess bara en högtidsdräkt. 

I gamla journalfilmer som visar första världskriget kan man se brittiska, dvs. skotska, soldater i kilt m.m. som dödsföraktande rusar upp ur sina skyttegravar för att möta tyskarnas kulor, allt ackompanjerat av stolta säckpipeblåsare. Lite patetiskt kan man tycka, sett med dagens glasögon.

Ska man beskriva dräkten och dess olika delar får man skilja på vardagsdräkt och högtidsdräkt. Vissa saker är dock gemensamma, som själva kilten och den kiltpin, som sitter nedtill till höger på kilten.

Eftersom kilten saknar fickor bär man i stället en magväska, som kallas sporran. Den är enklare för vardagsdräkten och mer exklusiv för högtidsdräkten. Den enklare är gjord av läder, med eller utan tofsar medan den mer högtidliga är av skinn med behåringen kvar och med skinntofsar.

Till dräkten hör också en plaid, dvs, en pläd, som är ett tygstycke draperat över vänstra axeln som har en stor brosch.

Är man finklädd har man en speciell svart kavaj, ofta med en dito väst. Kavajen finns i ett par-tre olika varianter. Är det vardag har man kanske bara en skjorta och då en gilllieshirt med snörning i halsen och vida puffärmar som smalnar åt vid handleden. Då har man även runt magen ett brett bälte med ett stort spänne. 

Till vardags kan man även ha en helt vanlig skjorta och en vanlig tröja eller kavaj. På bilden har jag en väst i samma tartan som kilten. Den lät jag en skräddare sy av ett överblivet tygstycke från kilttillverkningen.

På benen har man långa strumpor, som är nedvikta upptill och där sitter också ett slags strumpeband, med två flikar i samma tartan som kilten. De kallas flashes. I högra strumpskaftet sitter en liten kniv -  sgian dubh. Är man vänsterhänt sitter den dock i vänster strumpa.

På fötterna ska man givetvis inte - som jag på bilden ovan -  ha tofflor av fabrikat Birkenstock eller Scholl utan ett par särskilda svarta lågskor, som kallas gillieshoes. De saknar plös och har extra långa skosnören som lindas korsvis upp drygt halvvägs upp på underbenet till strax under knäet.

Sådana skor saknar jag fortfarande. Det beror på att jag inte vågar köpa dem oprovade på nätet utan jag får införskaffa dem nästa gång jag besöker Skottland. Däremot har jag numera även en skotsk huvudbonad, en glangerry hat, dekorerad med samma tartan som kilten. Se bilden ovan.

Mitt tartan är registrerat i det skotska tartanregistret som nummer 12273  med namnet "The Bergslagen Flag Tartan". 

Det skapas nya tartan hela tiden och det registreras nya varje vecka. Det är såväl företag, orter, föreningar som privatpersoner som vill ha ett tartan och inte bara i Skottland utan även i USA och andra företrädesvis engelskspråkiga länder. 

Donald Trumps dotter Ivanka har ett eget tartan registrerat. Hon har skotskt påbrå via sin farmor, som hette McLeod och var född på ön Lewis i Skottland.

Men det finns även i afrikanska och latinamerikanska skotskrutiga registrerade mönster.

Registret är en del av det skotska nationalarkivet i Edinburgh och där finns ett litet tygstycke av mitt tartan arkiverat åt eftervärlden. Häftigt!

Värdelöst vetande om USA:s presidenter

Hur många amerikanska presidenter har dött på sin post? Vem var yngst när han blev president? Vem har suttit längst och vem har suttit kortast tid? Hur många har haft tvåstaviga namn? Hur många har haft namn som slutat på "...son"? Ja, det går att hitta mycket värdelöst vetande när man botaniserar bland USA:s 45 presidenter som varit av olika kvalitet och popularitet. Den nuvarande är nog den som går till historien som den mesta udda av dem alla...

När jag var litet barn på 1950-talet samlade jag inte på bilder av fotbollsspelare; däremot på filmstjärnor och - hör och häpna - amerikanska presidenter! Det fanns ett stort platt tuggummi som i förpackningen även innehöll en bild på en amerikansk president plus en kort biografisk text.

Därför har jag alltid kunnat namnet på flera presidenter. Det var mitt intresse för historia som gjorde att jag hellre tuggade presidentgummit än att suga på Alfa-pastiller. 

Slapp Vietnam p.g.a. fotont

Den nuvarande presidenten Trump har bara ett par månader kvar på sin post. Han kommer säkert att göra allt han kan för att försvåra för sin efterträdare Biden. Donald agerar som en femåring som inte får vara med och leka längre

Donald är årsbarn med Clinton och Bush den yngre (och även med mig), alla födda 1946. Han borde ha krigat i Vietnam men frikallades på grund av - hör och häpna igen - hälsporre! Intyget som låg till grund för detta skrevs av en läkare som hyrde lokal i en fastighet ägd av Donalds pappa. 

Han är konkursmässig

Donalds hotell-, golfbane- och fastighetsimperium som han ärvde är nu konkursmässigt. Han har skulder på miljardbelopp som förfaller till betalning de kommande åren. Deutsche Bank som lånat ut flera miljoner har sagt upp bekantskapen med honom. Banken, som har kopplingar till Ryssland, har troligen tvättat ryska oligarkpengar som lånats vidare till Donald.

Donald har som president fått tillgång till många statshemligheter som man befarar att han som avsutten president kan komma att sälja vidare till hugade spekulanter, Det kan i så fall hjälpa honom ur skuldfällan han sitter i. För Trump gäller alltid "Trump first" men han har lurat i sina miljontals följare att det är "America first". Suck!

Nog om Trump nu och vidare till det värdelösa vetandet om övriga presidenter.

Åtta har dött som presidenter

Av USA:s 45 presidenter har åtta dött på sina poster. Fyra av dem på grund av sjukdom:

William Henry Harrison (1773-1841) hann bara vara president i en månad 1841. Han är den som suttit på posten kortast tid. Han dog i lunginflammation då han stått i iskallt regn utan ytterkläder när han höll sitt installationstal.

Zachary Taylor (1784-1850) var president i ett år och 127 dagar. Han dog i kolera efter att ha käkat förorenade körsbär.

Warren G. Harding (1865-1923) hann vara president i två år och 151 dar innan en hjärtattack tog hans liv.

Franklin D. Roosevelt (1882-1945) är den president som suttit längst, hela 12 år och 39 dagar. Han var multisjuk, bl.a. polio, men det var en hjärnblödning som var dödsorsak. Han avled bara några dagar innan andra världskriget slutade i Europa.

Fyra presidenter har mördats:

Abraham Lincoln (1809-1866) sköts när han bevistade en teaterföreställning och avled några dagar senare. Han var president i fyra år och 42 dagar.

James A. Garfield (1831-1881) hann bara vara president i 199 dar. Han sköts av en sinnesförvirrad man och avled i blodförgiftning.

William McKinley (1843-1901) var president i fyra år och 189 dagar. Han sköts av en polsk anarkist.

John F. Kennedy (1917-1963) sköts i Dallas (sannolikt) av Lee Harvey Osvald, som själv sköts till döds några dagar senare. Kennedy hann vara president i två år och 306 dagar. Det sägs ofta att han var den yngste som blivit president, men det är inte korrekt. Theodore Roosevelt som var McKinleys vicepresident och tog över ämbetet 1901 var bara 42 år då och yngre än Kennedy var 1963.

Flera har varit släktingar

 Det är inte bara familjen Bush som bidragit med två presidenter, dvs. pappan George H.W. Bush (president 1989-1993) och sonen George W. Bush (dito 2001-2009) utan även John Adams (president nr 2 åren 1797-1801) med sonsonen John Quincy Adams, som var president 1825-1829.

Även William H. Harrison (president 1841) och Benjamin Harrison (president 1889-1893) var nära släkt. Precis som Adams ovan var de farfar och sonson.

Theodore och Franklin Roosevelt var också släkt, men tämligen avlägset. Franklins fru Eleanor hette också Roosevelt - som ogift. Hon var brorsdotter till Theodore och hennes far (och alltså även Theodore) var var pyssling, dvs. femmänning, med Franklin. Rörigt, minsann.

Flest republikaner

Av de 46 presidenterna (Joe Biden medräknad) har 17 varit demokrater och 19 republikaner. De övriga tio, som var presidenter på 1700- och 1800-talen, hade andra partibeteckningar som t.ex. whig, federalist..

En var president två gånger

Det spekuleras om inte Donald Trump kan komma tillbaka och kandidera som republikansk presidentkandidat om fyra år, dvs. 2024. Han blir i så fall inte den  förste amerikanske presidenten som kommer tillbaka.

Grover Cleveland (1837-1908) var president 1885-1889 och återvände till Vita Huset även åren 1893-1897.

Tvåstaviga namn vanligast

Den som tänker bli president i USA bör ha ett kort namn som är lätt att uttala och är gångbart i hela världen. Av de 46 presidenterna (Jo Biden medräknad) är det 26 som haft tvåstaviga namn (t.ex. Monroe, Tyler, Lincoln, Nixon, Clinton) och sju som haft bara en stavelse i namnet, som t.ex. Polk, Grant, Taft, Ford, Bush samt även den nuvarande figuren.

Tretton presidenter har haft längre namn, t.ex. Washington, Roosevelt, Eisenhower. Åtta har haft sonnamn som Jefferson, Madison, Jackson , Johnson etc.

PS. Även i Sovjetryssland var det populärt med korta namn. Vladimir Lenin hette Uljanov från början och var dessutom adelsman. Hans efterträdare hette ursprungligen Dzjugasjvili men bytte till "Stålmannen", dvs. Stalin.

Den nuvarande ryske härskaren Putin hade tur som hade ett kort namn från början.

"Han verkar vara ett riktigt original"

När jag jobbade på Riksskatteverket hade vi en del tjänstemän i 60-årsåldern som var ena riktiga kufar. De var födda vid förra seklets början och hade jobbat på Kungl. Kontrollstyrelsen, som gick upp verket när det bildades 1971. När de försvann med pension tänkte jag: "Nu försvinner för alltid såna här genuina original." Tänk vad fel jag hade. Varje tid har sina original.

Min son berättade häromdan att han hade umgåtts med en kompisfamilj och berättat lite om sin far, (dvs. jag). Mannen i kompisfamiljen fällde då den här kommentaren om mig: "Han är ett riktigt original, din farsa!".

När jag frågade sonen hur det kunde komma sig, blev svaret: "Du har ju din Bergslagsflagga, ditt lupinhatande, ditt bloggande och din kilt!"

Då slog det mig som en blixt att han hade rätt. Jag är nog rent allmänt betraktad som en kuf med udda intressen. Ett nutida original. Jag skulle tro att även många av mina yngre f.d. arbetskamrater tycker sammalunda. Och säkert även mina nuvarande vänner och bekanta.

Ser jag tillbaka på mina förfäder har jag lite i de nedärvda generna att luta mig mot.

Min egen farsa var en riktig kuf. En fanatiskt religiös sektmedlem som skrev av hela bibeln för hand. Mín farfar var en försupen horkarl. Min farfars far var "nervklen" och hängde sig 1901.

Min farfars farfar blev i december 1865 brutalt mördad vid Spånga kyrka. Min farfars farfars morfar satt i rysk fångenskap 1789-91 vid Svarta havet.

Jag undrar hur min son kommer att betraktas om några decennier? Vad har han fått med sig i sina gener?

Bra att HD tycker att lärare får reagera

Högsta domstolen har sagt sitt. Den lärare som lyfte bort en elev som inte lydde gjorde inte fel. Barn- och elevombudet (BEO) hade drivit ärendet ända dit och fick ge sig. Kommunen slapp betala skadestånd till eleven, som hade blivit "kränkt". Men domstolen var inte enig. 

        Jag tycker dagens skola är förslappad när det gäller lärarens rätt att tillrättavisa elever som inte sköter sig. Men skolagan behöver inte införas. Det är att gå för långt.

Ser man tillbaka i tiden så hade husbonden, mannen, föräldrar och lärare helt andra möjligheter att med våld få sin vilja fram. De tiderna vill ingen ha tillbaka. 

Men man behöver inte överdriva åt andra hållet heller, vilket jag tycker skett i skolans värld. Lärare som sagt i från har "straffats". Dagens elever är lättkränkta och BEO har sett till att kommuner fått betala skadestånd i flera fall.

Går vi tillbaka till landskapslagarnas tid, alltså tidig medeltid, så hade husbonden rätt att "med måtta" aga inte bara sina ungar utan även tjänstefolket och sin fru. I 1734 års lag togs hustruagan bort och drygt hundra år senare - 1858 - fick husbonden inte längre slå sitt vuxna tjänstefolk. All husaga förbjöds först 1920.

Men mannen hade "rätt" att tilltvinga sig samlag med sin hustru mot hennes vilja, dvs. inomäktenskaplig våldtäkt, utan att straffas ända till 1962.

Att aga skolbarn var okej för lärarna och det praktiserades flitigt fram till slutet av 1800-talet. Det handlade om örfilar, drag öronen slag med rotting m.m. Skolagan förbjöds 1958 när vi fick en ny folkskolestadga.

Jag började skolan 1953 då agan fortfarande var tillåten. Eftersom jag var vänsterhänt och min småskolefröken, som var i 60-årsåldern, hade "vant av alla ungar med det där ofoget" så skulle hon givetvis lyckas även med mig. 

Det hade lyckats i många fall. Därför är det idag så få riktigt gamla som är vänsterhänta. Annars är ca 10 % vänsterhänta, fler män än kvinnor.

Trots ideliga tillsägelser och slag med linjalen på min vänsterhand lyckades hon inte! Jag agades alltså i skolan för att jag var vänsterhänt. När jag fick en manlig magister 1956 fick jag skriva med vänster hand utan att straffas. Mina skolbetyg steg betydligt då.

På 1950-talet sattes bråkiga ungar i en så kallad särklass. Det var nog många med dagens ADHD-diagnos och såna med dålig hörsel och andra funktionshinder som hamnade där. I min folkskola gick de i en egen byggnad, som vi "vanliga" elever aktade oss för att komma nära.

Några som gick i särklassen mötte jag i lumpen på hemstadens regemente som stamanställda furirer där de njöt av att trakassera oss värnpliktiga. En annan dök upp som kommunalråd i min nuvarande hemkommun. Han var mer än normal.

Men föräldrar fick aga sina ungar ända fram till 1966. Sverige blev det första landet i världen som avskaffade barnagan. Bestämmelserna var dock inte helt glasklara eftersom det inte var förbjudet att slå sina ungar i uppfostringssyfte. Först 1979 kom en ny lag och då blev det ett tydligt förbud.

I skolan har det hänt mycket senaste decennierna. Elevernas inflytande har ökat och lärarnas har minskat i motsvarande mån. Lärare har elever kunnat kalla vad som helst och spottat på utan påföljd. Ordning och disciplin har fått ge vika för elevernas okränkbarhet.

Därför är det bra att Högsta domstolen satt en gräns. Sen tycker jag att myndigheten BEO borde få ändrad instruktion eller kan läggas ned. Den har missbrukats av lättkränkta elever och deras föräldrar.

Ny artikel om C-byråns "spionkvinnor"

I tidningen "Bilkåristen" som är medlemstidning för Sveriges Bilkårers Riksförbund finns i  nr 2/2020 en artikel med rubriken "Kvinnor i rikets hemliga tjänst".
Även här nämns Jane Horney, alltså ytterligare ett erkännande att hon jobbade för C-byrån.

I artikeln berättas om  C-byråns kvinnor som under kriget gjorde Sverige ovärderliga tjänster utan att få något för det.

Tvärtom. De trakasserades, några fick lämna landet och en - Jane Horney - fick plikta med sitt liv.

Att de nu fått viss upprättelse kan de tacka den kände TV-producenten och författaren Jan Bergman, vars mor Inez var en av dessa kvinnor. Han skrev boken "Sekreterarklubben" som kom ut 2014 och som handlar om dessa kvinnor.

Vill du läsa artikeln kan du kopiera den här länken och söka: https://bilkaren.se/wp-content/uploads/2020/04/bilkristen2002web.pdf . Sedan skrollar du fram till sidorna 20-22.

PS. Det är jag som skrivit artikeln, därtill uppmanad av kapten C vid Must (Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten). Den har även publicerats i Svenska Lottakårens digitala medlemstidning.

Bekräftat att Jane Horney jobbade för C-byrån

Jane Horney var den enda svenska kvinna som blev avrättad under andra världskriget. Hon anklagades av danska motståndsrörelsen för att vara tysk spion, vilket var helt felaktigt. Anledningen till att hon dödades var nog i stället att hon visste för mycket om motståndsrörelsens tveksamma förehavanden, som efter kriget kunde skada dess rykte.

Mycket har skrivits om Jane Horney. Inte bara böcker utan även massor av tidningsartiklar. Även en uppmärksammad TV-serie har gjorts. Den visades i svensk TV på 1980-talet och försökte stoppas helt av danskarna. De som gjorde serien mordhotades och trakasserades.

Jane Horney var städslad av den svenska hemliga militära underrättelsetjänsten som hade det informella namnet "C-byrån". Den bildades i slutet av 1930-talet och lades ned 1945 när kriget var slut. I stället kom ersättaren "T-byrån".
Bilder på Jane Horney (Källa: Horneys släktarkiv)

Hennes uppdrag var först som informant. Hon var en av flera kvinnor som C-byrån anlitade som ett slags "frilansande konsulter" med uppdrag att röra sig i Stockholms innekretsar för att lyssna och rapportera. Flera av dessa "hemliga" kvinnor arbetade på olika tyska företag och organ.

Men när Jane Horney blev "bränd" blev hon i stället kurir mellan tyskar i Köpehamn och den svenska C- byrån.

Sverige hade nämligen tillsammans med amerikanska OSS (föregångaren till CIA) och delar av den tyska militära underrättelsetjänsten -  som var Hitlerkritisk - börjat att planera för ett Europa efter kriget. Det handlade mycket om att stoppa Sovjets kommande inflytande.

Detta ytterst hemliga trepartssamarbete gillades inte av den brittiska underrättelsetjänsten MI6 som inte var sams med OSS. MI6 tipsade helt felaktigt den danska motståndsrörelsen att Jane Horney var tysk spion. Den som var chef för den delen av MI6 hette Kim Philby, en känd rysk spion.

Jane Horney sköts till döds på en fiskebåt i januari 1945 och kroppen sänktes i Öresund.

Det officiella Sverige erkände aldrig att C-byrån funnits och ännu mindre att Jane Horney arbetat för byrån. Flera källor har hävdat att hon jobbade för den svenska hemliga polisen, andra att hon var en naiv och godtrogen äventyrerska som agerade på egen hand.

Det är först nu som det officiella Sverige genom den svenska Försvarsmakten har "erkänt" att hon jobbade för C-byrån. Dels genom en utställning och dels genom en tidningsartikel.

Utställningen "I rikets hemliga tjänst" på Armémuseum som invigdes i februari i år lyfter fram några av de kvinnor som jobbade i hemlighet för C-byrån under kriget. En av dem är Jane Horney.

Artikeln i fråga - se bilden nedan - handlar om C-byrån och finns i Försvarsmaktens interna tidskrift "Försvarets Forum" (nr 1/2020, sid. 46-47). Den är skriven av Per Thunholm, verksam som underrättelseanalytiker vid Försvarshögskolan. Artikeln om C-byrån inleds med ett avsnitt om Jane Horney.

På sätt och vis är det en viss upprättelse för Jane Horney även om den är senkommen. Min uppfattning är att det är MUST (den nuvarande svenska militära underrättelse- och säkerhetstjänsten) som ligger bakom detta.

Fortfarande, efter 75-80 år, är detta ett känsligt kapitel i Sveriges 1900-talshistoria och det är nog en del som inte gillar att Jane Horney erkänts som en "C-byråagent"-

Kriget i Europa slutade för 75 år sedan

I media skriver man att andra världskriget slutade nu - första veckan i maj - för precis 75 år sedan. Det är en sanning med modifikation. Det var Nazityskland som till slut gav upp och kapitulerade villkorslöst till de allierade i Europa. Men kriget mot Japan fortsatte några månader till. Det krävdes några atombomber för att få japanerna att ge upp. Då först slutade andra världskriget.

 När kriget i Europa var slut och länderna låg i ruiner och stora folkomflyttningar ägde rum tog Stalin och hans anhang över stora delar av den världsdelen. Den engelske premiärministern Winston Churchill hade gärna sett att kriget fortsatt - mot Stalin och Sovjetunionen.
Bilden visar en löpsedel från 23 april 1945. 
Det varma andra världskriget ersattes av ett mycket längre kallt krig som inte tog slut förrän Sovjetunionen och det kommunistiskt ockuperade Östeuropa fallit i slutet av 1980-talet.

Japanerna fortsatt dock att kriga mot USA. Det tog slut först när USA atombomat två städer - Hiroshima och Nagasaki - i augusti 1945. Flera anser att det var en onödig terrorbombning.

Nja, hade inte atombomberna fällts hade Japan fortsatt att kämpa, kanske i ett år till. Resultatet hade blivit att många hundratusen fler soldater och civila hade dött. Det glöms bort när man kritiserar president Truman och USA.

(Det borde guiderna på Armémuseum ha lärt sig. Vilket de tyvärr inte har. Dåligt tycker jag. Det är alltid lätt att kritisera USA.)

När Japan gav upp tog USA över styret i landet under några år. Fred slöts först 1951 i San Francisco.

Det svenska atombombsprogrammet åter aktuellt

I september förra året deltog jag i en "spionvandring"i Ursvik där FOA och dess föregångare höll till under många år i största hemlighet. (Se mitt blogginlägg den 17 september 2019.) Under åren 1945-72 pågick där utecklingen av en svensk atombomb. Under vandringen i Ursvik berättade guiden att Sverige smällt av två atombomber i Norrland - en uppgift som gjorde mig både nyfiken och bestört.

Detta var helt nytt för mig och jag undrade hur  han kunde veta det. Han sa att han pratat med några samer som sett och hört smällarna. Jag tyckte det var märkligt att denna vetskap inte var mer spridd och känd av fler.

Leif G W Persson hade ett program i SVT för ett tag sedan om det svenska atombombsprogrammet men i det nämndes inget om att man skulle smällt av atombomber i Norrland.

För några veckor sedan blev jag uppringd av en person som läst mitt blogginlägg från i höstas. Han heter Henric Stenmark och hade precis kommit ut med en bok med titeln "Krutbanan i Ursvik". Där berättar han i romanform om det svenska atombombsprogrammet.

Nu kör SVT en dokumentär i två delar om Tage Erlander som var statsminister under åren 1945-69 och var en ivrig tillskyndare av ett svenskt atomvapen. Inte heller här nämns något om atombombssprängningar i Norrland.

När jag pratade med Henric Stenmark frågade jag om  sprängningarna i Norrland. Han berättade att man visserligen sprängt i Norrland men de skedde med konventionella sprängmedel.

I sin bok berättar han om hur diskussionerna i försvaret gick och hur FOA byggde upp en replipunkt i Nausta, sydväst om Jokkmokk, mitt ute i ödemarken. Där förberedde man i största hemlighet en atombombsattrapp gjord av stora mängder vanligt sprängmedel för att se verkningarna av luftstötsvågen.

Åren 1956-57 skedde två stora smällar, den ena med 36 ton och den andra med 50 ton trotyl. Sannolikt var det dessa smällar och det svampmoln som bildades som samerna hört och  sett. Så några atombomber har sannolikt inte briserat i Norrland.

Däremot berättade författaren och fil. dr Henrik Stenmark för mig att FOA detonerat en liten atombomb under kontrollerade former i Ursviksområdet. Det är i så fall också en väl förborgad hemlighet som inte är vida känd.

Det ska därför bli intressant att läsa bok nummer två som han håller på att skriva. Den ser jag fram emot.

PS. "Krutbanan i Ursvik" finns på Adlibris och kostar inbunden 229 kr. Den ger i dialog- och romanform en detaljerad bild av hur diskussionerna gick och hur de svenska kärnvapen- och kärnkraftsprogrammen parallellt växte fram under det kalla krigets tidevarv.

En intressant del i vår nutidshistoria där mycket varit hemligt och - med eftertankens glasögon på näsan -  även skämmigt. Att sossarna ville ha svenska kärnvapen! Det känns helt osannolikt idag.

Jag har träffat han som stal muséets mynt

SVT visar nu en dokumentärserie i tre delar som heter "Guldfeber - stölderna på Kungliga Myntkabinettet". Den kan ses på SVT Play. Jag har sett serien och den handlar om han som under många år var chef för samlingarna och samtidigt tjuv. Han erkände till slut, dömdes och fick några års fängelse som han dock slapp att avtjäna på grund av sjukdom. För tio år sedan träffade jag honom.

Sverige har en  unik samling mynt, en samling som började byggas upp redan på 1500-talet. Den är värderad till det enorma beloppet av 25 miljarder kronor! Just det, miljarder, inte miljoner.

Däremot har mynt för 25 miljoner "försvunnit" från samlingarna som finns hos Kungliga Myntkabinetter/Sveriges ekonomiska museum. Den som pekats ut som tjuv och dömts är Ian Wiséhn, som åren 1999-2012 var chef för muséet. Jag har träffat honom. Och hur kom det sig, undrar ni?

När jag jobbade på (Riks)Skatteverket hade jag en dröm  - eller vision - om att skapa ett skattemuseum. Sådana finns i bl.a.  USA, Nederländerna, Israel och Danmark. Därför samlade jag på mig diverse dokument och prylar som jag tänkte kunde bli en grund för ett sådant museum.

Jag lyckades mygla till mig ett förråd i källaren på verket som började fyllas med olika saker och dokument.

Men det blev aldrig något museum och jag måste tömma förrådet. Intresset hos verket var lika med noll och jag skulle sluta och bli pensionär (vilket skedde i mars för tio år sedan). Vad 17 skulle jag göra med det jag samlat på mig?

Jag kontaktade några muséer, bl.a. Tekniska muséet och även Myntkabinettet, som också var ett slags "ekonomiskt muséum".

På förmiddagen den 10 februari 2010 hade jag ett möte på verket med två representanter från Myntkabinettet. Det var chefen själv,  dvs. Ian Wiséhn, plus en kvinnlig medarbetare som hette Maria.

Båda två var mycket sociala, lättpratade och trevliga. Det visade sig att de hade - liksom jag - besökt Costa Rica och vi hade dessutom besökt samma platser där.

Det gemytliga mötet avslutades med att de gärna ville ta hand om en del av mitt material, vilket jag sedan såg till att de fick.

Se gärna dokumentären om den grövsta kulturarvsstölden någonsin i vårt land. Den är lite långsam i tempot men intressant med många obesvarade frågor.

PS. I dokumentären medverkar även andra personer, som jag har träffat och haft kontakt med. En är nuvarande statsheraldikern Henrik Klackenberg, som var studiekomps med Ian Wiséhn och  chef för Myntkabinettet innan Ian blev det.
      Klackenberg gillade inte att jag varumärkesregistrerade Bergslagsflaggan och överklagade. Men det gick inte hans väg utan jag vann den striden. I februari i år träffade jag honom på Armémuseum i samband med invigningen av en utställning. Vi var bland de inbjudna och jag fick en pratstund med honom om bl.a. Bergslagsflaggan. "No hard feelings any longer", kan man sammanfatta det mötet.
       En annan kändis som figurerar i TV-serien är Björn Tarras-Wahlberg, som tidigare varit chef för Skattebetalarnas förening. Det var i den egenskapen som jag träffade honom - tillsammans med min dåvarande chef, generaldirektören Lennart Nilsson - på 1990-talet och käkade lunch tillsammans, dessutom på mitt initiativ.

Idag för 80 år sedan... dystert nabominne

Idag för 80 år sedan angrep Hitlers Tyskland våra grannländer Norge och Danmark. Danmark gjorde motstånd några timmar, Norge några månader. Länderna ockuperades, Norge direkt och Danmark senare. Norske kungen flydde till England, den danske var kvar tills kriget var över fem år senare.

Båda länderna var dåligt rustade (ungefär som Sverige är idag). Danmark hade ca 16 000 man, Norge ett par tusen fler. 

Norge var huvudmålet och Tyskland satte in 100 000 man, hundratals (transport)fartyg och mer än tusen flygplan. 

Den norska krigsmakten mobiliserades. Ledningen följde sin regelbok och skickade ut inkallelser per post. Det tog alltså ett par dar innan den norske soldaten kunde vara "fit for fight" och då hade tyskarna tagit Oslo och fått kontroll över en stor del av landet.

Hade man i stället kallat in soldaterna via radio hade tyskarna fått det jobbigare. Angreppet mot Norge var ett vågspel som flera av Hitlers generaler avrådde från.

Anfallsvågen sjövägen mot Oslo leddes av kryssaren Blücher som hade 2 000 man ombord. När den nådde Oscarsborgs fästning i inre Oslofjorden avfyrade de få norrmännen två gamla 1800-talskanoner av tyskt fabrikat. Blücher träffades, tog eld och sjönk.

Den norske översten som gav order om eld fick skit för detta då han fattat beslut på egen hand. Senare fick han dock upprättelse och medalj av kungen.

Du som vill veta mer kan läsa här: https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/den-9-april-1940-hitler-anfaller-danmark-och-norge (kopiera och sök).