I eftermiddags var jag på bio med några panschiskompisar. När den ene tog upp sin plånbok och skulle betala biljetten hade han inga kontanter. "Va konstigt", sa han. "Jag måste ha blivit bestulen?"
Hans kontanter i sedlar var borta, men alla kort var kvar. Hur hade detta gått till?
Jo, han hade innan bion suttit på ett fik i Sollentuna centrum med sin fru och hängt av sig jackan på stolsryggen. Hans plånbok fanns i jackans innerficka. Hans minns att det kom en kille och satte sig bakom honom, rätt nära dessutom.
Trots att hans fru satt mittemot honom märkte ingen av dem något. Killen bakom måste ha plockat ut plånboken ur hans inre jackficka. Men den återlämnades inte där utan i en av de yttre fickorna på jackan, men det reagerade kompisen inte över. Det var först på bion han upptäckte att alla sedlar, ca 500 spänn, var borta.
Nu får man säga att det var en juste tjyv, som lät alla betal- och kreditkort samt körkortet vara kvar. Vilken hudfärg tjyven hade törs jag inte avslöja för då blir jag nog anklagad för att vara någon som inte är politiskt korrekt.
Sens moral: Fika inte på fik. Ha ryggen fri. Ha plånboken i en säker ficka.
25 november 2014
24 november 2014
Skatteverkare har haft kul
I torsdags hade Skatteverkets stockholmsregion med sina 1 600 anställda en "trivseldag" på Globen med föredrag m.m. och sedan gemensam middag. Enligt tidningen Expressen kostade kalaset 2,5 miljoner kr. Läs här: http://www.expressen.se/nyheter/skatteverket-festade-for-25-miljoner-kronor/
Detta "festande" har kommenterats på Facebook. De flesta kommentarer hudflänger journalisten Svensson på Expressen som skrivit artikeln. Flera vill veta vad motsvarande personalfester hos Expressen brukar kosta. Ett inlägg lyfter fram Skatteverkets resa från en hatad kontrollmyndighet till en älskad servicemyndighet - en av de mest populära i landet! Det man annars kunde väntat sig i komentarväg borde väl ha varit fördömanden av Skatteverket och deras anställda?
Jag minns en personalfest när jag jobbade på Riksskatteverket. Då festade man på Grand Hotel, vilket givetvis var bestickande. Vi som var med fick betala ett par hundralappars själva, vilket täckte halva matkostnaden. Vinet till maten bjöd verket på (ett glas med påfyllning) plus en avec till kaffet. Detta upprörde Svenska Dagbladet som skrev en artikel med rubriken som - om jag minns rätt - löd ungefär så här: "Skattebyråkrater drack alkohol för 60 000 kr".
Samma kväll hade banken Nordea också personalfest. Där bjöds de anställda på allt. Dessutom var Jerry Williams (den rockande kommunisten) engagerad tillsammans med två olika orkestrar, som svarade för dansmusiken m.m. Hur mycket det kostade skrevs det inte ett ord om.
För en vecka sedan var det ett it-företag som jubilerade och bjöd alla anställda med respektive på en brakfest med uppträdande av en långa rad kända artister, bl.a. Darin och Loreen. Hur mycket det kalaset kostade vet jag inte.
Så gott som alla företag har personalfest, men det är inte alla - som Skatteverket - som kombinerar den med en del andra inslag, typ föredrag m.m. Skatteverket har inte fest varje år. Men så fort en statlig verksamhet vill göra något för sin personal blir det artiklar, vars syfte mer eller mindre tydligt är att visa på hur skattepengar förslösas. Visst, det förekommer då och då överdrivet påkostade fester för offentliganställda, men det hör till undantagen.
Men många, såväl journalister som vanligt folk, tycker nog att statsanställda helst ska jobba dygnet runt, dvs. 24 timmar (och till en mycket låg lön). (Begreppet "24-timmarsmyndigheten" syftar inte på detta utan på den elektroniska service som numera tillhandahålls av de flesta myndigheter, bl.a. Skatteverket.)
När det gäller den nu aktuella festen i Globen för Skatteverkets stockholmsregion så kan jag tycka att man också borde har bjudit in sin grannar i Solna, dvs. de anställda på Skatteverkets huvudkontor.
Detta "festande" har kommenterats på Facebook. De flesta kommentarer hudflänger journalisten Svensson på Expressen som skrivit artikeln. Flera vill veta vad motsvarande personalfester hos Expressen brukar kosta. Ett inlägg lyfter fram Skatteverkets resa från en hatad kontrollmyndighet till en älskad servicemyndighet - en av de mest populära i landet! Det man annars kunde väntat sig i komentarväg borde väl ha varit fördömanden av Skatteverket och deras anställda?
Jag minns en personalfest när jag jobbade på Riksskatteverket. Då festade man på Grand Hotel, vilket givetvis var bestickande. Vi som var med fick betala ett par hundralappars själva, vilket täckte halva matkostnaden. Vinet till maten bjöd verket på (ett glas med påfyllning) plus en avec till kaffet. Detta upprörde Svenska Dagbladet som skrev en artikel med rubriken som - om jag minns rätt - löd ungefär så här: "Skattebyråkrater drack alkohol för 60 000 kr".
Samma kväll hade banken Nordea också personalfest. Där bjöds de anställda på allt. Dessutom var Jerry Williams (den rockande kommunisten) engagerad tillsammans med två olika orkestrar, som svarade för dansmusiken m.m. Hur mycket det kostade skrevs det inte ett ord om.
För en vecka sedan var det ett it-företag som jubilerade och bjöd alla anställda med respektive på en brakfest med uppträdande av en långa rad kända artister, bl.a. Darin och Loreen. Hur mycket det kalaset kostade vet jag inte.
Så gott som alla företag har personalfest, men det är inte alla - som Skatteverket - som kombinerar den med en del andra inslag, typ föredrag m.m. Skatteverket har inte fest varje år. Men så fort en statlig verksamhet vill göra något för sin personal blir det artiklar, vars syfte mer eller mindre tydligt är att visa på hur skattepengar förslösas. Visst, det förekommer då och då överdrivet påkostade fester för offentliganställda, men det hör till undantagen.
Men många, såväl journalister som vanligt folk, tycker nog att statsanställda helst ska jobba dygnet runt, dvs. 24 timmar (och till en mycket låg lön). (Begreppet "24-timmarsmyndigheten" syftar inte på detta utan på den elektroniska service som numera tillhandahålls av de flesta myndigheter, bl.a. Skatteverket.)
När det gäller den nu aktuella festen i Globen för Skatteverkets stockholmsregion så kan jag tycka att man också borde har bjudit in sin grannar i Solna, dvs. de anställda på Skatteverkets huvudkontor.
23 november 2014
När jag var på tokkurs
Jag såg i en av dagens morgontidningar att den neurolingvistiska programmeringen (NLP) fortfarande är gångbar. Den läran fanns redan på 1970-talet (om det nu är exakt samma?). NLP är nu en slags utbildning som - förenklat - går ut på att imitera de som är duktiga på något. Då kan du bli duktig själv.
På 1970-talet när jag jobbade på dåvarande Riksskatteverket (RSV) hade vi en utbildningschef som var nydanare och ville prova alla nya metoder, först på sin egen personal och därefter på övriga verket. Det var bl.a. så kallade sensikurser av olika slag.
Det var mycket tokigheter. Här är några exempel.
Kursdeltagare som dag 1 hade möblerat och ställt i ordning lektionssalen möttes dag 2 av en helt tom sal. Tanken var att se hur kursdeltagarna skulle reagera, vem som skulle ta ledningen m.m. och gå och hämta bord och stolar.
Alla kursdeltagare fick lämna salen där varje deltagare hade sin med namn angivna plats. Sen fick varje deltagare enskilt gå in ensam, ta en tändsticka och lägga den hos den kursdeltagare de tyckte sämst om. Sen fick alla gå in samtidigt för att kolla resultatet. Sic!
Deltagarna delades i två grupper, som sattes i varsitt rum för att "tävla" mot varande. Man fick kommunicera med hjälp av kursledningen och skicka olikfärgade kulor till varandra. Kulorna hade olika betydelse och utgjorde svar på vissa frågor. Alla trodde givetvis det gällde att vinna. Men ack vad man bedrog sig. I stället var det en samarbetsövning. Det var väldigt skämmigt och pinsamt för den grupp som hade vunnit.
Jag deltog på flera sådana här övningar, bl.a. den inledningsvis nämnda NLP- utbildningen, som jag inte minns något av. På 1970- och 1980-talen förekom massor av olika utbildningar. Varje år hade det kommit något nytt som skulle prövas. De flesta var ledarskapskurser och eftersom jag ingick i verkets ledning tvingades jag delta. Det var även flera så kallade "kvalitetskurser", som jag tyckte var idiotiska. Men alla höll god min.
En "kvalitetskurs" handlade om ett fiktivt företag, som kallades "Sandbanken" - det var förmodligen en bank, som man skulle leka med. Hela sommarsemestern ålades man att syssla med eländet. Jag vägrade och klarade mig utan repressalier. I alla fall då.
Dyra externa konsulter var engagerade. En av dem som underhöll ledningsgruppen en hel vecka frågade jag om hur det kom sig att han höll på med just denna utbildning ("Ledarskapsdiamanten", tror jag den hette).
"Jag åker över till USA och kollar vad som är på gång. Köper en del ny ledarskapslitteratur, som jag översätter till svenska och använder här hemma i Sverige. Det som är nytt i USA har ju ännu inte kommit hit", svarade han.
Hans nya kunskaper kunde med bra marknadsföring försörja honom flera år, tills det kom något nytt som han tog tag i.
En kursvecka, som jag var med på, utspelade sig på kursgården Tammsvik, strax utanför Stockholm. Hela veckan var det två konsulter som "hypnotiserade" oss. Vi fick inte äta eller pissa när vi ville. Allt bestämdes av konsulterna.
En övning gick ut på att vi skulle ligga på filtar på golvet och primalskrika. Jag lyckades inte få till något skrik och frågade en av konsulterna om det var något fel på mig. "Det förekommer ibland att någon deltagare inte skriker", sa han. Jag var förmodligen inte helt normal.
En av deltagarna, en vaktmästare, blev efter en kursdag förbannad och sa: "Va f-n är det här för jävla skit. Nu åker jag hem". Han lämnade sin filt och for. Strongt av honom, tyckte jag. Vi andra var lydigt kvar hela veckan och utsattes för både det ena och andra.
När jag kom hem till helgen tyckte min fru att jag var förändrad. Ögonen stod rakt ut och jag hade fullt med idéer, som i hennes tycke var helt befängda. "Du är ju inte riktigt klok", sa hon. Förmodligen hade hon helt rätt.
Men tack och lov, efter någon dag i hemmets naturliga miljö återfann jag mitt vanliga jag.
På 1970-talet när jag jobbade på dåvarande Riksskatteverket (RSV) hade vi en utbildningschef som var nydanare och ville prova alla nya metoder, först på sin egen personal och därefter på övriga verket. Det var bl.a. så kallade sensikurser av olika slag.
Det var mycket tokigheter. Här är några exempel.
Kursdeltagare som dag 1 hade möblerat och ställt i ordning lektionssalen möttes dag 2 av en helt tom sal. Tanken var att se hur kursdeltagarna skulle reagera, vem som skulle ta ledningen m.m. och gå och hämta bord och stolar.
Alla kursdeltagare fick lämna salen där varje deltagare hade sin med namn angivna plats. Sen fick varje deltagare enskilt gå in ensam, ta en tändsticka och lägga den hos den kursdeltagare de tyckte sämst om. Sen fick alla gå in samtidigt för att kolla resultatet. Sic!
Deltagarna delades i två grupper, som sattes i varsitt rum för att "tävla" mot varande. Man fick kommunicera med hjälp av kursledningen och skicka olikfärgade kulor till varandra. Kulorna hade olika betydelse och utgjorde svar på vissa frågor. Alla trodde givetvis det gällde att vinna. Men ack vad man bedrog sig. I stället var det en samarbetsövning. Det var väldigt skämmigt och pinsamt för den grupp som hade vunnit.
Jag deltog på flera sådana här övningar, bl.a. den inledningsvis nämnda NLP- utbildningen, som jag inte minns något av. På 1970- och 1980-talen förekom massor av olika utbildningar. Varje år hade det kommit något nytt som skulle prövas. De flesta var ledarskapskurser och eftersom jag ingick i verkets ledning tvingades jag delta. Det var även flera så kallade "kvalitetskurser", som jag tyckte var idiotiska. Men alla höll god min.
En "kvalitetskurs" handlade om ett fiktivt företag, som kallades "Sandbanken" - det var förmodligen en bank, som man skulle leka med. Hela sommarsemestern ålades man att syssla med eländet. Jag vägrade och klarade mig utan repressalier. I alla fall då.
Dyra externa konsulter var engagerade. En av dem som underhöll ledningsgruppen en hel vecka frågade jag om hur det kom sig att han höll på med just denna utbildning ("Ledarskapsdiamanten", tror jag den hette).
"Jag åker över till USA och kollar vad som är på gång. Köper en del ny ledarskapslitteratur, som jag översätter till svenska och använder här hemma i Sverige. Det som är nytt i USA har ju ännu inte kommit hit", svarade han.
Hans nya kunskaper kunde med bra marknadsföring försörja honom flera år, tills det kom något nytt som han tog tag i.
En kursvecka, som jag var med på, utspelade sig på kursgården Tammsvik, strax utanför Stockholm. Hela veckan var det två konsulter som "hypnotiserade" oss. Vi fick inte äta eller pissa när vi ville. Allt bestämdes av konsulterna.
En övning gick ut på att vi skulle ligga på filtar på golvet och primalskrika. Jag lyckades inte få till något skrik och frågade en av konsulterna om det var något fel på mig. "Det förekommer ibland att någon deltagare inte skriker", sa han. Jag var förmodligen inte helt normal.
En av deltagarna, en vaktmästare, blev efter en kursdag förbannad och sa: "Va f-n är det här för jävla skit. Nu åker jag hem". Han lämnade sin filt och for. Strongt av honom, tyckte jag. Vi andra var lydigt kvar hela veckan och utsattes för både det ena och andra.
När jag kom hem till helgen tyckte min fru att jag var förändrad. Ögonen stod rakt ut och jag hade fullt med idéer, som i hennes tycke var helt befängda. "Du är ju inte riktigt klok", sa hon. Förmodligen hade hon helt rätt.
Men tack och lov, efter någon dag i hemmets naturliga miljö återfann jag mitt vanliga jag.
22 november 2014
Gift vid första ögonkastet
På svtflow.se visas en dokusåpa som heter "Gift vid första ögonkastet". Jag har inte sett något avsnitt men har förstått att det hela går ut på att en hon och en han paras ihop av en expertpanel och sedan gifter de sig på riktigt utan att ha träffats innan. Om det inte funkar får dom skilja sig - även det på riktigt - en månad senare. Det finns ju något som kallas "Kärlek vid första ögonkastet" - så varför vänta?
Det har tidigare funnits likande program där kvinnor och män paras ihop, dock inte så extremt som detta. Nu går i TV 4 "Bonde söker fru" som också är ett "koppleriprogram". Min fru gillar att titta på det och jag kan till nöds göra det om det inte finns nåt bättre att se i någon annan kanal på teven i köket.
Att gifta sig utan att först ha träffats är inget nytt påhitt. Det förekommer i andra kulturer och religioner där t.ex. en ung flicka tvingas av föräldrarna att gifta sig med en äldre släkting hon aldrig sett förut. Min fanatiskt religiöse far gifte sig andra gången med en kvinna han inte träffat innan.
Nu var farsan inte muslim utan medlem i sekten Efraims budbärare, en sekt som skapats på 1800-talet av svenskamerikanen Charles Lee. (Han hette Carl A Lindquist (1840-1926) innan han emigrerade till USA.) Sekten kan kort beskrivas som Jehovas vittnen, upphöjt till 2. Alltså extrem. Sekten hade många tokigheter för sig: man fick inte äta gris, inte fotografera sig, inte gå på bio och mycket annat. Dessutom skulle jorden gå under, vilket farsan förutspådde till 1955 första gången, sedan 1959. Några fler årtal kom han inte med. Sic!
Min frånskilde farsa var predikant i sekten och dessutom redaktör för sektens tidskrift "Det profetiska ljuset" som hade läsare i hela Norden, alltså även Finland. Där fanns en kvinna som började brevväxla med honom. Tycke uppstod brevledes och de bestämde sig - utan att ha träffats IRL - att gifta sig! De visste inte heller hur de såg ut eftersom foton var bannlysta!
Sagt och gjort. Farsan åkte per tåg till Vasa i Finland och träffade sin finlandssvenska May och de gifte sig hos borgmästaren där och faderskapet tog sedan sin nya fru med sig hem till Örebro. Detta hände året 1965 och de levde ihop tills farsan dog 1977.
Det äktenskapet funkade. De par som deltar i statstelevisionens dokusåpa kanske också får ett äktenskap som gör det?
Det har tidigare funnits likande program där kvinnor och män paras ihop, dock inte så extremt som detta. Nu går i TV 4 "Bonde söker fru" som också är ett "koppleriprogram". Min fru gillar att titta på det och jag kan till nöds göra det om det inte finns nåt bättre att se i någon annan kanal på teven i köket.
Att gifta sig utan att först ha träffats är inget nytt påhitt. Det förekommer i andra kulturer och religioner där t.ex. en ung flicka tvingas av föräldrarna att gifta sig med en äldre släkting hon aldrig sett förut. Min fanatiskt religiöse far gifte sig andra gången med en kvinna han inte träffat innan.
Nu var farsan inte muslim utan medlem i sekten Efraims budbärare, en sekt som skapats på 1800-talet av svenskamerikanen Charles Lee. (Han hette Carl A Lindquist (1840-1926) innan han emigrerade till USA.) Sekten kan kort beskrivas som Jehovas vittnen, upphöjt till 2. Alltså extrem. Sekten hade många tokigheter för sig: man fick inte äta gris, inte fotografera sig, inte gå på bio och mycket annat. Dessutom skulle jorden gå under, vilket farsan förutspådde till 1955 första gången, sedan 1959. Några fler årtal kom han inte med. Sic!
Min frånskilde farsa var predikant i sekten och dessutom redaktör för sektens tidskrift "Det profetiska ljuset" som hade läsare i hela Norden, alltså även Finland. Där fanns en kvinna som började brevväxla med honom. Tycke uppstod brevledes och de bestämde sig - utan att ha träffats IRL - att gifta sig! De visste inte heller hur de såg ut eftersom foton var bannlysta!
Sagt och gjort. Farsan åkte per tåg till Vasa i Finland och träffade sin finlandssvenska May och de gifte sig hos borgmästaren där och faderskapet tog sedan sin nya fru med sig hem till Örebro. Detta hände året 1965 och de levde ihop tills farsan dog 1977.
Det äktenskapet funkade. De par som deltar i statstelevisionens dokusåpa kanske också får ett äktenskap som gör det?
21 november 2014
Förbifarten finns redan
Miljömupparna i regeringen har fått två fläskben av Löfven: Bromma flygplats och Förbifarten. Om båda läggs ned blir det kärvt, inte bara för Storstockholm utan hela landet. Tillväxten riskerar att stanna av, vilket är något som mupparna gillar. De vill vrida klockan tillbaka och vill ha Sverige som det såg ut för 100 år sedan: ett gammaldags jordbruk, ingen tillväxt, inga bilar, inget flyg.
Hur det blir får vi snart se då Alliansen och SD hotar att via riksdagsbeslut bl.a. få igång bygget av Förbifarten från årsskiftet. En av mupparna i riksdagen menar att Förbifarten - liksom även Bromma - är en fråga för Stockholms stad och inte riksdagen. Även om riksdagen röstar ja till Förbifarten kan regeringen förhala verkställandet ett bra tag.
Men egentligen behövs inte Förbifarten. Den finns redan! Många långtradare som ska igenom Storstockholm väljer bort Essingeleden. De svänger av vid Uppsala och tar i stället väg 55 som går över Mälaren via Strängnäs till Norrköping - eller tvärtom. Ut- och ombyggnader planeras. För den som inte vill passera Stockholm är 55:an några mil kortare, men tar längre tid att åka.
Jag har åkt på väg 55 ett par gånger den senaste tiden. Den är inte dimensionerad för tung trafik hela sträckan. Nästan var tredje fordon är en långtradare.
Hur det blir får vi snart se då Alliansen och SD hotar att via riksdagsbeslut bl.a. få igång bygget av Förbifarten från årsskiftet. En av mupparna i riksdagen menar att Förbifarten - liksom även Bromma - är en fråga för Stockholms stad och inte riksdagen. Även om riksdagen röstar ja till Förbifarten kan regeringen förhala verkställandet ett bra tag.
Men egentligen behövs inte Förbifarten. Den finns redan! Många långtradare som ska igenom Storstockholm väljer bort Essingeleden. De svänger av vid Uppsala och tar i stället väg 55 som går över Mälaren via Strängnäs till Norrköping - eller tvärtom. Ut- och ombyggnader planeras. För den som inte vill passera Stockholm är 55:an några mil kortare, men tar längre tid att åka.
Jag har åkt på väg 55 ett par gånger den senaste tiden. Den är inte dimensionerad för tung trafik hela sträckan. Nästan var tredje fordon är en långtradare.
20 november 2014
Kunskapen om Gulag är bristfällig
När bolsjevikerna tog makten i Ryssland började man bygga upp arbetsläger över hela landet, där man utan rättegång spärrade in sina politiska motståndare, kriminella, judar, bönder, olika etniska grupper m.fl. Arbetsläger är fel namn då det var koncentrationsläger det handlade om. Miljontals människor gick under i lägren, som fanns kvar i 70 år.
När Demoskop 2007 frågade skolelever i åldern 15-20 år över hela landet var det 95 % som kände till nazisternas dödsläger Auschwitz. Samtidigt var det bara 10 % som kände till Sovjetunionens Gulag-läger. Många överlevare från förintelsen har vittnat om sina upplevelser i landets skolor.
Men få har vittnat om sin upplevelser i Gulag. En av dem träffade jag i dag när han var hos Tibblegymnasiet i Täby, norr om Stockholm.
Han heter Francesco Kovács och är nu 85 år, bosatt i Uppsala. När han var 16 år greps han i augusti 1945 i sitt hemland Ungern av kommunisterna därför att han varit verksam som partisan och slagits mot den sovjetiska ockupationsmakten. I en summarisk rättegång dömdes han till tio års fängelse för spionage, sabotage och antisovjetisk verksamhet.
Tack vare sin ungdom slapp han avrättning men hamnade i stället i Gulag - det röda helvetet - där han fick sitta i nio och ett halvt år. Han var en av de 600 000 ungrare som skickades dit. Han försvann spårlöst och hade ingen kontakt med sina anhöriga. Först 1954 släpptes han, sedan Stalin dött.
Under en och en halv timme berättade han om sina fasansfulla upplevelser i Stalins läger. Om tortyr, svält, död, sjukdom, kyla och tvångsarbete.
Några detaljer från hans berättelse:
Francesco fraktades tillsammans med andra fångar i godsfinkor. Döda fångar som avlidit under transporten slängdes ut vid första bästa uppehåll. För att kunna leverera rätt antal tog man helt enkelt vanliga ryssar som stod intet ont anande på perrongen och kastade in dem i godsfinkan som ersättning.
I lägrets baracker kunde ett par hundra fångar spärras in i samma helt kala rum. Inga sängar, inga sängkläder. Toaletten var en tunna i ena hörnet. Francesco, som var utlänning, hade sin sovplats vid tunnan, som ofta rann över. Judar och homosexuella stod lågt i kurs. De dränktes av ryssfångarna i latrinen.
Han har under 20 år åkt runt till skolor och berättat om Gulag. "Svenska skolelever känner inte till Gulag", säger han. "Det beror på att det är få som berättar om det och skolböckerna tiger."
Det är viktigt att berätta, inte bara om nazismen och förintelsen utan även om kommunismens fasansfulla brott mot mänskligheten, som skördat fler offer. Det finns många personer i Sverige som fortfarande är troende kommunister, trots att de med en eufemism numera kallar sig vänsterpartister.
Francesco Kovács skriver nu på en bok om sina tio år i Gulag. Den beräknas komma ut i början av nästa år.
PS. Francesco är pappa till skådespelerskan Angela Kovács, som varit med i "Rederiet" men kanske är mest känd som "Irene Huss".
När Demoskop 2007 frågade skolelever i åldern 15-20 år över hela landet var det 95 % som kände till nazisternas dödsläger Auschwitz. Samtidigt var det bara 10 % som kände till Sovjetunionens Gulag-läger. Många överlevare från förintelsen har vittnat om sina upplevelser i landets skolor.
Men få har vittnat om sin upplevelser i Gulag. En av dem träffade jag i dag när han var hos Tibblegymnasiet i Täby, norr om Stockholm.
Han heter Francesco Kovács och är nu 85 år, bosatt i Uppsala. När han var 16 år greps han i augusti 1945 i sitt hemland Ungern av kommunisterna därför att han varit verksam som partisan och slagits mot den sovjetiska ockupationsmakten. I en summarisk rättegång dömdes han till tio års fängelse för spionage, sabotage och antisovjetisk verksamhet.
Tack vare sin ungdom slapp han avrättning men hamnade i stället i Gulag - det röda helvetet - där han fick sitta i nio och ett halvt år. Han var en av de 600 000 ungrare som skickades dit. Han försvann spårlöst och hade ingen kontakt med sina anhöriga. Först 1954 släpptes han, sedan Stalin dött.
Under en och en halv timme berättade han om sina fasansfulla upplevelser i Stalins läger. Om tortyr, svält, död, sjukdom, kyla och tvångsarbete.
Några detaljer från hans berättelse:
Francesco fraktades tillsammans med andra fångar i godsfinkor. Döda fångar som avlidit under transporten slängdes ut vid första bästa uppehåll. För att kunna leverera rätt antal tog man helt enkelt vanliga ryssar som stod intet ont anande på perrongen och kastade in dem i godsfinkan som ersättning.
I lägrets baracker kunde ett par hundra fångar spärras in i samma helt kala rum. Inga sängar, inga sängkläder. Toaletten var en tunna i ena hörnet. Francesco, som var utlänning, hade sin sovplats vid tunnan, som ofta rann över. Judar och homosexuella stod lågt i kurs. De dränktes av ryssfångarna i latrinen.
Han har under 20 år åkt runt till skolor och berättat om Gulag. "Svenska skolelever känner inte till Gulag", säger han. "Det beror på att det är få som berättar om det och skolböckerna tiger."
Det är viktigt att berätta, inte bara om nazismen och förintelsen utan även om kommunismens fasansfulla brott mot mänskligheten, som skördat fler offer. Det finns många personer i Sverige som fortfarande är troende kommunister, trots att de med en eufemism numera kallar sig vänsterpartister.
Francesco Kovács skriver nu på en bok om sina tio år i Gulag. Den beräknas komma ut i början av nästa år.
PS. Francesco är pappa till skådespelerskan Angela Kovács, som varit med i "Rederiet" men kanske är mest känd som "Irene Huss".
När blir volymdiskussionen politiskt korrekt?
Migrationsverket räknar med att Sverige får ta emot en halv miljon flyktingar de kommande fyra åren. Ingen politiker (utom SD:s) vågar på allvar diskutera hur många vi kan att ta emot.
Åtskilliga kommunalråd klagar och säger att man inte klarar av att ens integrera de nysvenskar vi redan har här. Bostäder saknas och jobb finns inte heller. Pengar och personal saknas för att få fram fler dagis och skolor som krävs på grund av den ökande folkmängden i de mest utsatta kommunerna, vilka ofta är glesbygdskommuner med dålig skattekraft.
Men ledarskribenter i flera tidningar har den senare tiden närmat sig frågan om hur många invandrande flyktingar m.fl. vi kan ta emot. Politikerna (utom SD:s) värjer sig för ämnet och gör allt man kan för att undvika att svara när frågan ställs.
Det finns tre sätt att ta tag i frågan: 1) Ta upp en diskussion om man ska begränsa invandringen och även i så fall hur; 2) Ta upp en diskussion om hur man snabbt kan skapa fler jobb och bostäder åt nysvenskarna utan att prata om begränsningar i invandringen; 3) Göra som hittills, dvs. inget prat alls och fortsätta att betrakta frågan som en ickefråga.
Att begränsa invandringen är nog svårt då det finns internationella överenskommelser som vi måste följa. Att få övriga länder i Europa att frivilligt ta emot fler flyktingar är nog helt omöjligt. Förmodligen skrattar man i andra länder åt oss, de dumma svenskarna.
När de som röstade på SD i september fick frågan vilken ideologi de sympatiserar med svarade hälften liberalismen, socialliberalismen eller konservatismen. Det talar för att något av de borgerliga partierna borde vara det första att nalkas frågan om begränsningar i invandringen. Under tiden finns risken att SD får ännu fler väljare, som man i första hand plockar från allianspartier. Den senaste ökningen bestod ju främst av f.d. M-väljare och M har precis nu lagt en motion som går ut på att begränsa anhöriginvandringen, vilket övriga partier tar avstånd från.
Fler bostäder då? Jo, de behövs även utan ökad invandring. Nu ska även Svenska kyrkan ge sig in i asylbostadsbranschen och börja konkurrera med Skara-Bert. Men det kommer inte att räcka. Snabbyggda baracker med låg standard kan vara en lösning, men då får vi andraklassbostäder och det är inte önskvärt.
Fler jobb? Arbetslösheten var ju den stora valfrågan och att snabbt fixa flera riktiga jobb är omöjligt. Om våra nysvenskar, varav flera är lågutbildade, ska få jobb så måste det vara enkla låglönejobb och sådana har vi inga i Sverige. Att skapa sådana jobb går utmärkt då arbetsuppgifter finns, men facket kommer att sätta stopp för det. Facket intresserar sig bara för dem som redan har jobb.
Alltså återstår bara det tredje alternativet: att inte göra något alls. Och det går bra tills SD tyvärr blir så stort att övriga partier måste ta hänsyn till det. Kanske redan 2018?
SD vädrar morgonluft. Det ska bli intressant om några veckor. Kommer SD att fälla Löfvens budget och tvinga fram ett extraval (det heter så) för att få bort miljömupparna ur regeringen och få bort kommunisternas inflytande?
Och kommer M att kunna locka tillbaka de väljare som röstat på SD?
Åtskilliga kommunalråd klagar och säger att man inte klarar av att ens integrera de nysvenskar vi redan har här. Bostäder saknas och jobb finns inte heller. Pengar och personal saknas för att få fram fler dagis och skolor som krävs på grund av den ökande folkmängden i de mest utsatta kommunerna, vilka ofta är glesbygdskommuner med dålig skattekraft.
Men ledarskribenter i flera tidningar har den senare tiden närmat sig frågan om hur många invandrande flyktingar m.fl. vi kan ta emot. Politikerna (utom SD:s) värjer sig för ämnet och gör allt man kan för att undvika att svara när frågan ställs.
Det finns tre sätt att ta tag i frågan: 1) Ta upp en diskussion om man ska begränsa invandringen och även i så fall hur; 2) Ta upp en diskussion om hur man snabbt kan skapa fler jobb och bostäder åt nysvenskarna utan att prata om begränsningar i invandringen; 3) Göra som hittills, dvs. inget prat alls och fortsätta att betrakta frågan som en ickefråga.
Att begränsa invandringen är nog svårt då det finns internationella överenskommelser som vi måste följa. Att få övriga länder i Europa att frivilligt ta emot fler flyktingar är nog helt omöjligt. Förmodligen skrattar man i andra länder åt oss, de dumma svenskarna.
När de som röstade på SD i september fick frågan vilken ideologi de sympatiserar med svarade hälften liberalismen, socialliberalismen eller konservatismen. Det talar för att något av de borgerliga partierna borde vara det första att nalkas frågan om begränsningar i invandringen. Under tiden finns risken att SD får ännu fler väljare, som man i första hand plockar från allianspartier. Den senaste ökningen bestod ju främst av f.d. M-väljare och M har precis nu lagt en motion som går ut på att begränsa anhöriginvandringen, vilket övriga partier tar avstånd från.
Fler bostäder då? Jo, de behövs även utan ökad invandring. Nu ska även Svenska kyrkan ge sig in i asylbostadsbranschen och börja konkurrera med Skara-Bert. Men det kommer inte att räcka. Snabbyggda baracker med låg standard kan vara en lösning, men då får vi andraklassbostäder och det är inte önskvärt.
Fler jobb? Arbetslösheten var ju den stora valfrågan och att snabbt fixa flera riktiga jobb är omöjligt. Om våra nysvenskar, varav flera är lågutbildade, ska få jobb så måste det vara enkla låglönejobb och sådana har vi inga i Sverige. Att skapa sådana jobb går utmärkt då arbetsuppgifter finns, men facket kommer att sätta stopp för det. Facket intresserar sig bara för dem som redan har jobb.
Alltså återstår bara det tredje alternativet: att inte göra något alls. Och det går bra tills SD tyvärr blir så stort att övriga partier måste ta hänsyn till det. Kanske redan 2018?
SD vädrar morgonluft. Det ska bli intressant om några veckor. Kommer SD att fälla Löfvens budget och tvinga fram ett extraval (det heter så) för att få bort miljömupparna ur regeringen och få bort kommunisternas inflytande?
Och kommer M att kunna locka tillbaka de väljare som röstat på SD?
19 november 2014
Apropå världstoalettdagen i dag
Nästan varje dag är en särskild dag. Vi har dagar för både mor och far, kanelbullar, våfflor och gud vet vad. Idag är det dagen för toaletter - världstoalettdagen! Den kan ju uppmärksammas på olika sätt. Här är mitt sätt:
Förskönande omskrivningar, det som med ett finare ord kallas för eufemismer har alltid varit en del av vårt språk. Förr i tiden vågade man inte ta ord som djävul och varg i sin min. Risken var då att dessa otyg skulle dyka upp förpesta tillvaron för den som vågade nämna dem. I stället sade man t.ex. "hin onde" och "gråben".
Även i vår tid har vi förskönande omskrivningar för sådant vi inte vill eller vågar säga och skriva. Jag tänker då på ett av våra vanligaste tabubelagda områden, nämligen det som hör till de produkter som varje dag lämnar vår kropp ur öppningar strax under midjan.
Det vi förskönar är ord som skit, piss och fis. De här orden är inte riktigt rumsrena. I vår kultur varken skiter, pissar eller fiser vi. I andra kulturer är det annorlunda. Där kan det ibland anses riktigt fint att både rapa och fisa så det hörs.
En skattechef var för några år sedan på resande fot och stod i kön till incheckningen på en flygplats. Framför sig hade en japan. Precis när chefen böjde sig ned för att ta tag i sitt bagage och gå framåt i kön drog japanen mycket ljudligt av en stinkande brakare rakt i nyllet på skattechefen, som blev något förvånad. För japanen var det den naturligaste sak i världen. Snacka om kulturkrock!
Om vi trots allt måste nämna dessa skitsaker finns det olika fina namn, beroende på vilken situation man befinner sig i. Skita kallas för att göra det stora, pissa för att göra det lilla och fisa för att släppa väder. I stället för skit och piss talar doktorn om fekalier och urin. Väderspänning heter tympani. Orden för urinera är olika för pojkar och flickor. En man pissar (kan även kissa, om han är liten) men en kvinna kissar alltid, oavsett ålder.
Det där med vädret leder ju tankarna även till annat. Jag tänker då på TV-meterologen John Pohlman, som gått i pension. Jag väntade nästan på en löpsedel med rubriken "POHLMAN HAR SLÄPPT VÄDRET".
Nåja, är man på en finare fest säger man inte till sin bordsgranne, mellan huvudrätten och efterrätten, att man ska gå och skita. Man använder en förskönande omskrivning av typen "Jag ska bara gå och pudra näsan" eller "Jag ska gå och tvätta händeran". Alla vet ju i alla fall vad man ska göra, men det låter trevligare.
Fisa kan mana göra offentligt bland mycket folk, men bara så det inte hörs. Fisa på jobbet är svårare, även om det är ljudlöst. Att gå på Friskis & Svettis med magen fylld av ärtsoppa eller bruna bönor är inte att rekommendera eftersom sit-ups gör att vädret kan ge sig av utan kontroll. Det är mycket pinsamt eftersom det finns andra motionärer i närområdet och det svårt att obemärkt dra sig undan.
När man blir ihop med någon så tar det alltid ett tag innan man kan börja vara mer naturlig även med sådant här. Det sägs att ett förhållande måste ha pågått i minst ett halvår innan man kan fisa ljudligt i varandras närvaro. Mitt förhållande har pågått i snart femtio år så ni kan ju tänka er hur vi har det där hemma...
Ibland kan man begära dispens. När min fru och jag skulle fotvandra i Yorkskire med ett annat par så undrade hustrun i det paret om det var okej att fisa när vi gick ute på hedarna. "Självklart", sa jag. Så enkelt var det att bli naturlig på en gång.
Att gå på muggen på jobbet eller i annan offentlig miljö är inte helt problemfritt. Här handlar det om de ljud man ger ifrån sig. Hur ska man kunna göra det utan att det hörs? Det är nämligen väldigt skamligt att ge ljud ifrån sig på muggen.
I Japan spelas det ljuv musik, typ högljudd symfoniorkester, när man går in i båset. Men i Sverige får man klara sig bäst man kan.
Tricksen är olika. Gör man det lilla och är karl kan man alltid styra strålen vid sidan av vattenspegeln så plaskar/droppar (välj själv efter ålder) inte så mycket.
Gör man det stora så kan det både braka och pluppa, vilket är fruktansvärt pinsamt eftersom det kan höras till grannen bredvid. Hur ska man göra?
Man kan välja att bara gå på muggen när det är tomt bredvid. Måste man ändå gå dit så kan man sätta på vattenkranen. Andra river av toapapper och lägger ett antal lager på vattenspegeln. Man kan hosta till för att dölja pluppljudet eller sitta tyst och vänta.
När jag var på en mässa i Tyskland och via dåligt grillad kyckling blivit febrig och fått i mig kycklingbacillen behövde jag rännskita var tionde minut. Då var det bara så himla skönt att hitta ett ledigt bås att jag brydde mig inte ett dugg om hur mycket det lät eller luktade. Sic!
PS. Tillägg den 20 november. I dag fick jag veta att gårdagen även var den internationella mansdagen, ett påfund sedan 1999 som dock inte är erkänt av FN. Över detta har en professor emeritus ondgjort sig. Han menar att de måsta vara antifeminister som hittat på den dagen. Men det tror inte jag. Det måste nog vara fundamentalistfeminister som även gjort toalettdagen till en mansdag. Sannolikt vill de med det visa att vi män är ena riktiga skithögar!
I dag, den 20 november, är det för övrigt den internationella barndagen, som är sanktionerad av FN men vi firar den inte i Sverige. När det var Mors Dag när jag var liten frågade jag morsan när det var barnens dag? "Det är det varje dag", svarade hon snabbt.
Förskönande omskrivningar, det som med ett finare ord kallas för eufemismer har alltid varit en del av vårt språk. Förr i tiden vågade man inte ta ord som djävul och varg i sin min. Risken var då att dessa otyg skulle dyka upp förpesta tillvaron för den som vågade nämna dem. I stället sade man t.ex. "hin onde" och "gråben".
Även i vår tid har vi förskönande omskrivningar för sådant vi inte vill eller vågar säga och skriva. Jag tänker då på ett av våra vanligaste tabubelagda områden, nämligen det som hör till de produkter som varje dag lämnar vår kropp ur öppningar strax under midjan.
Det vi förskönar är ord som skit, piss och fis. De här orden är inte riktigt rumsrena. I vår kultur varken skiter, pissar eller fiser vi. I andra kulturer är det annorlunda. Där kan det ibland anses riktigt fint att både rapa och fisa så det hörs.
En skattechef var för några år sedan på resande fot och stod i kön till incheckningen på en flygplats. Framför sig hade en japan. Precis när chefen böjde sig ned för att ta tag i sitt bagage och gå framåt i kön drog japanen mycket ljudligt av en stinkande brakare rakt i nyllet på skattechefen, som blev något förvånad. För japanen var det den naturligaste sak i världen. Snacka om kulturkrock!
Om vi trots allt måste nämna dessa skitsaker finns det olika fina namn, beroende på vilken situation man befinner sig i. Skita kallas för att göra det stora, pissa för att göra det lilla och fisa för att släppa väder. I stället för skit och piss talar doktorn om fekalier och urin. Väderspänning heter tympani. Orden för urinera är olika för pojkar och flickor. En man pissar (kan även kissa, om han är liten) men en kvinna kissar alltid, oavsett ålder.
Det där med vädret leder ju tankarna även till annat. Jag tänker då på TV-meterologen John Pohlman, som gått i pension. Jag väntade nästan på en löpsedel med rubriken "POHLMAN HAR SLÄPPT VÄDRET".
Nåja, är man på en finare fest säger man inte till sin bordsgranne, mellan huvudrätten och efterrätten, att man ska gå och skita. Man använder en förskönande omskrivning av typen "Jag ska bara gå och pudra näsan" eller "Jag ska gå och tvätta händeran". Alla vet ju i alla fall vad man ska göra, men det låter trevligare.
Fisa kan mana göra offentligt bland mycket folk, men bara så det inte hörs. Fisa på jobbet är svårare, även om det är ljudlöst. Att gå på Friskis & Svettis med magen fylld av ärtsoppa eller bruna bönor är inte att rekommendera eftersom sit-ups gör att vädret kan ge sig av utan kontroll. Det är mycket pinsamt eftersom det finns andra motionärer i närområdet och det svårt att obemärkt dra sig undan.
När man blir ihop med någon så tar det alltid ett tag innan man kan börja vara mer naturlig även med sådant här. Det sägs att ett förhållande måste ha pågått i minst ett halvår innan man kan fisa ljudligt i varandras närvaro. Mitt förhållande har pågått i snart femtio år så ni kan ju tänka er hur vi har det där hemma...
Ibland kan man begära dispens. När min fru och jag skulle fotvandra i Yorkskire med ett annat par så undrade hustrun i det paret om det var okej att fisa när vi gick ute på hedarna. "Självklart", sa jag. Så enkelt var det att bli naturlig på en gång.
Att gå på muggen på jobbet eller i annan offentlig miljö är inte helt problemfritt. Här handlar det om de ljud man ger ifrån sig. Hur ska man kunna göra det utan att det hörs? Det är nämligen väldigt skamligt att ge ljud ifrån sig på muggen.
I Japan spelas det ljuv musik, typ högljudd symfoniorkester, när man går in i båset. Men i Sverige får man klara sig bäst man kan.
Tricksen är olika. Gör man det lilla och är karl kan man alltid styra strålen vid sidan av vattenspegeln så plaskar/droppar (välj själv efter ålder) inte så mycket.
Gör man det stora så kan det både braka och pluppa, vilket är fruktansvärt pinsamt eftersom det kan höras till grannen bredvid. Hur ska man göra?
Man kan välja att bara gå på muggen när det är tomt bredvid. Måste man ändå gå dit så kan man sätta på vattenkranen. Andra river av toapapper och lägger ett antal lager på vattenspegeln. Man kan hosta till för att dölja pluppljudet eller sitta tyst och vänta.
När jag var på en mässa i Tyskland och via dåligt grillad kyckling blivit febrig och fått i mig kycklingbacillen behövde jag rännskita var tionde minut. Då var det bara så himla skönt att hitta ett ledigt bås att jag brydde mig inte ett dugg om hur mycket det lät eller luktade. Sic!
PS. Tillägg den 20 november. I dag fick jag veta att gårdagen även var den internationella mansdagen, ett påfund sedan 1999 som dock inte är erkänt av FN. Över detta har en professor emeritus ondgjort sig. Han menar att de måsta vara antifeminister som hittat på den dagen. Men det tror inte jag. Det måste nog vara fundamentalistfeminister som även gjort toalettdagen till en mansdag. Sannolikt vill de med det visa att vi män är ena riktiga skithögar!
I dag, den 20 november, är det för övrigt den internationella barndagen, som är sanktionerad av FN men vi firar den inte i Sverige. När det var Mors Dag när jag var liten frågade jag morsan när det var barnens dag? "Det är det varje dag", svarade hon snabbt.
16 november 2014
När jag blev uppropad
Jag har blivit uppropad på flygplatser vid två tillfällen och uppmanats gå till informationsdisken. Båda gångerna har jag blivit rejält uppjagad och nervös.
Första gången var på en inrikesflygplats i Sverige. Det kändes mycket konstigt att höra sitt namn ljuda i hela avgångshallen. Alla tittade på mig när jag gick över golvet till informationen. Förmodligen trodde man att jag var en efterlyst terrorist.
Väl framme möttes jag av en allvarlig flygplatskvinna som beordrade mig att visa upp mitt boardingkort. Jag letade nervöst i alla mina fickor, men hittade inget kort. Panikslagen och med pipig röst förklarade jag hackande att jag inte kunde hitta kortet.
"Här är det!", sa hon med ett stort leende och räckte över det till mig. Jag hade glömt det på disken vid flygplatsens kiosk där jag hade köpt en tidning.
Andra gången jag blev uppropad var på flygplatsen i Tallinn. Ungefär samma sak där. Mitt namn ropades ut på bruten engelska och jag uppmanades gå till informationen. Den här gången blev jag skräckslagen. Där stod två uniformerade och beväpnade män och den ene hade även en k-pist.
"Follow me!", sa den ene med skrovlig röst och föste bryskt in mig i ett fönsterlöst kalt rum som var helt tomt, bortsett från min resväska som jag nyss hade checkat in. Den låg ensam på golvet och var lika övergiven som jag kände mig. Jag var kallsvettig
och förlamad av skräck.
"Open!" sa mannen med k-pisten och pekade med den mot min väska. Med darrande fingrar och med ett visst fumlande som kändes som en evighet fick jag upp låsen och öppnade väskan.
Den andre mannen rotade runt i väskan och tog upp mina två enliters ginflaskor, som jag hade köpt i en spritbutik inne i Tallinn, lindat in i mina kläder och lagt i resväskan.
Förmodligen hade man på flygplatsen röntgat alla incheckade väskor och tyckt att mina flaskor såg misstänkta ut, kanske bomber? Lättad släpptes jag ut till mina väntande reskamrater, som oroligt hade undrat vad som hänt mig.
Såväl väskan som ginbuteljerna kom med på planet.
Första gången var på en inrikesflygplats i Sverige. Det kändes mycket konstigt att höra sitt namn ljuda i hela avgångshallen. Alla tittade på mig när jag gick över golvet till informationen. Förmodligen trodde man att jag var en efterlyst terrorist.
Väl framme möttes jag av en allvarlig flygplatskvinna som beordrade mig att visa upp mitt boardingkort. Jag letade nervöst i alla mina fickor, men hittade inget kort. Panikslagen och med pipig röst förklarade jag hackande att jag inte kunde hitta kortet.
"Här är det!", sa hon med ett stort leende och räckte över det till mig. Jag hade glömt det på disken vid flygplatsens kiosk där jag hade köpt en tidning.
Andra gången jag blev uppropad var på flygplatsen i Tallinn. Ungefär samma sak där. Mitt namn ropades ut på bruten engelska och jag uppmanades gå till informationen. Den här gången blev jag skräckslagen. Där stod två uniformerade och beväpnade män och den ene hade även en k-pist.
"Follow me!", sa den ene med skrovlig röst och föste bryskt in mig i ett fönsterlöst kalt rum som var helt tomt, bortsett från min resväska som jag nyss hade checkat in. Den låg ensam på golvet och var lika övergiven som jag kände mig. Jag var kallsvettig
och förlamad av skräck.
"Open!" sa mannen med k-pisten och pekade med den mot min väska. Med darrande fingrar och med ett visst fumlande som kändes som en evighet fick jag upp låsen och öppnade väskan.
Den andre mannen rotade runt i väskan och tog upp mina två enliters ginflaskor, som jag hade köpt i en spritbutik inne i Tallinn, lindat in i mina kläder och lagt i resväskan.
Förmodligen hade man på flygplatsen röntgat alla incheckade väskor och tyckt att mina flaskor såg misstänkta ut, kanske bomber? Lättad släpptes jag ut till mina väntande reskamrater, som oroligt hade undrat vad som hänt mig.
Såväl väskan som ginbuteljerna kom med på planet.
15 november 2014
När jag åkte med världens högsta linbana
Den 26 april kom vi till staden Merida som ligger 1 557 meter över havet i bergskedjan Sierra Nevada, som är en del av Andernas norra del i Venezuela.
I Merida fanns då världens längsta och samtidigt högsta linbana, som togs i drift 1960. Min bror hade varit i Merida flera gånger och då hade linbanan alltid varit stängd p.g.a. reparation. Vi åkte dit direkt och kollade. Den hade varit avstängd i ett halvår men skulle öppna igen påföljande dag.
Dagen därpå hängde vi på låset när linbanan öppnade kl. 8. Vi åkte med dagens första tur ända upp till slutstationen, som låg på 4 765 meters höjd över havet. Där uppe var det snö och kallt. På vägen upp passerade vi flera delstationer. Turen tog en timme och femton minuter.
Vädret på toppen var klart med blå himmel och strålande sol och vi såg ut över Andernas snötäckta toppar, bl.a. "Pico Bolivar", som med sina 5 007 meter är Venezuelas högsta berg.
Uppe på toppen fanns en liten träbyggnad där vi köpte en mugg varm choklad. Det fanns även syrgastuber där. Några medpassagerare var så tagna av linbanefärden att de föll på knä, gjorde korstecken och tackade sin heliga madonna att de överlevt turen. När vi varit däruppe en halvtimme kom molnen och den vackra utsikten försvann.
Vi hade haft flerdubbel tur: linbanan var öppen ; den fungerade upp och ned; vi hann njuta av utsikten innan molnen kom.
Varför en linbana just där? Sannolikt enbart som en turistattraktion för det fanns ingen bebyggelse eller annan verksamhet som motiverade den. En kul och annorlunda upplevelse var det i alla fall.
PS. Världens längsta linbana finns i Västerbotten. Den är 13,6 km lång och går mellan byarna Örträsk och Mensträsk. Världens numera högst belägna linbana i drift finns i Bolivia på 4 000 meters höjd. Den går mellan huvudstaden La Paz och staden El Alto, som ligger på en högplatå ovanför La Paz. Färden tar ca tio minuter. Linbanan i Merida, som fortfarande är den längsta och högsta, stängdes för reparation 2008.
14 november 2014
Min största tavla
Jag gjorde lumpen 1966-67 som s.k. studentmalaj. Eftersom jag var kreativ och bra på att teckna och måla blev jag chef för regementets målarverkstad och fick två vanliga malajer (s.k. arbetsmalajer) som medarbetare. Vi huserade i ett eget hus. Jag hade nycklar dit och dörren var alltid låst.
Vårt närmaste befäl, rustmästare Allarud, var en hygglig prick. Han annonserade alltid sin ankomst till vår målarverkstad genom att klinga med nycklarna. Då visste vi att han var i antågande och vi kunde lägga undan porrtidningarna och i stället ta en pensel och se mycket sysselsatta ut.
Mitt regemente i hemstaden Örebro hette Livregementets grenadjärer (I 3) och hade varit med i slaget vid Lund den 4 december 1676 mot danskarna. Danskarna ställde upp med 13 000 soldater och svenskarna med 8 000. Svenskarna vann. Över hälften av alla soldater på båda sidorna dog och detta är det blodigaste slaget på svensk mark någonsin.
Den 4 december var sedan dess mitt regementets högtidsdag. Det firades med att hela regementet på kvällen ställdes upp på kaserngården, översten höll tal och en stor stockvedsbrasa brann friskt.
Men just när jag låg inne hade någon höjdare kommit på att man även skulle ha en skiss över slaget som kunde komplettera överstens tal. Uppdraget gick till mig. Jag blev uppkallad till "kloka huset" där höjdarna höll till, fick låna böcker om slaget och beordrades ha en stor "tavla" över slaget färdig inom några veckor. Tavlan skulle fylla en hel vägg på ett hus vid kaserngården.
Hur sjutton skulle jag göra? Efter funderande kom jag på en smart lösning.
Jag gjorde en svartvit tuschteckning i A3-format som jag klippte sönder i remsor. Remsorna matade jag in i en skioptikonapparat (se nedan) och projicerade min bildremsa på en bred pappersremsa som jag spänt upp på en vägg. Samtidigt som jag matade in min teckningsremsa i apparaten ritade jag av teckningen på den breda pappersremsan som jag flyttade allteftersom jag flyttade min remsa i skioptikonapparaten.
Till slut hade jag fått tre stora pappersjok där min teckning var återgiven i storformat. Jag röjde ut regementets filmsal, la ut ett antal masonitskivor, klistrade fast mina papperssjok och började sedan sittande på golvet att färglägga papperssjoken.
Den 4 december 1676 var det snö i Skåne så tack och lov kunde jag nyttja papprets vithet och slapp färglägga hela den stora bilden, som var ca 5,5 x 6 meter.
När jag var klar bestod hela bilden i ett antal masonitskivor med min bild i storformat. Skivorna sattes upp på en träram som var fastsatt på husväggen vid kaserngården. Regementet ställdes upp och bassarna fick njuta av mitt konstverk, som kompletterade överstens högtidstal.
Min tavla nyttjades årligen 10-15 år efter att jag muckat. Nu är den sedan länge borta, liksom regementet, som lades ned år 2000.
PS. Skioptikonapparat är en tingest där man kan visa påsiktsoriginal (alltså inte genomskinliga dito) på t.ex. en vägg genom ett system av linser, speglar och ljus. Den blev omodern när diaprojektorer och overheadbilder med dito apparater kom.
Planka eller hitta på själv?
När man ska vara kreativ tycker jag att man ska börja med ett tomt papper. Men det är kanske dumt? Varför inte i stället stjäla idéer från andra? När jag våren 1974 jobbade på en reklambyrå fick jag lära mig att man inte behöver börja med ett tomt papper.
På byrån jobbade en erfaren gammal reklambyråräv, kallad Mac, därför att han hade skotskt ursprung. Han var AD, dvs Art Director, och skulle ta fram layoutskisser på t.ex. annonser som sedan originalaren fick göra klart för tryck.
Så här gjorde han.
En rubrik och en kortare text med bild skulle ha en tilltalande layout. Mac låste in sig på sitt rum en hel dag med en packe amerikanska tidskrifter, typ Penthouse och Playboy, dvs. magasin med lätt- och oklädda unga damer på de flesta sidorna. Det fanns även annonser i dem.
Han tog god tid på sig. Läste, tittade och bläddrade. När han såg en bra annons med rubrik, bild och brödtext gjorde han ett hundhöra på den sidan och kastade sedan den tidningen i en särskild hög på golvet, bredvid den liggstol han låg i. Övriga tidningar lade han i en annan hög.
När han gått igenom alla tidningar hade han en bunt tidningar med hundöron på vissa sidor. Den bunten tog han upp igen och kollade på nytt alla annonser med hundöron. När han hittat någon han gillade riktigt bra rev han ut sidan. De sidorna blev en ny hög.
När dagen började närma sig sitt slut tog han upp de utrivna sidorna som han granskade ytterligare en gång. Slutligen fastnade han för en annonssida som han lämnade över till originalaren tillsammans med manuset. "Gör ut den här annonsen. Den ska var klar i morron bitti", sa han, tog rock och hatt och lämnade byrån.
Nöjd lämnade han arbetsplatsen efter ett väl förrättat dagsverke. Dessutom kunde han - som var en kontrakterad frilans - fakturera byrån för åtta timmars kreativt högklassigt arbete. Slutnotan gick sedan till kunden, sedan byrån lagt på ytterligare några timmar.
Jag har sedan dess haft en cyniskt kritisk bild av reklambyråer.
På byrån jobbade en erfaren gammal reklambyråräv, kallad Mac, därför att han hade skotskt ursprung. Han var AD, dvs Art Director, och skulle ta fram layoutskisser på t.ex. annonser som sedan originalaren fick göra klart för tryck.
Så här gjorde han.
En rubrik och en kortare text med bild skulle ha en tilltalande layout. Mac låste in sig på sitt rum en hel dag med en packe amerikanska tidskrifter, typ Penthouse och Playboy, dvs. magasin med lätt- och oklädda unga damer på de flesta sidorna. Det fanns även annonser i dem.
Han tog god tid på sig. Läste, tittade och bläddrade. När han såg en bra annons med rubrik, bild och brödtext gjorde han ett hundhöra på den sidan och kastade sedan den tidningen i en särskild hög på golvet, bredvid den liggstol han låg i. Övriga tidningar lade han i en annan hög.
När han gått igenom alla tidningar hade han en bunt tidningar med hundöron på vissa sidor. Den bunten tog han upp igen och kollade på nytt alla annonser med hundöron. När han hittat någon han gillade riktigt bra rev han ut sidan. De sidorna blev en ny hög.
När dagen började närma sig sitt slut tog han upp de utrivna sidorna som han granskade ytterligare en gång. Slutligen fastnade han för en annonssida som han lämnade över till originalaren tillsammans med manuset. "Gör ut den här annonsen. Den ska var klar i morron bitti", sa han, tog rock och hatt och lämnade byrån.
Nöjd lämnade han arbetsplatsen efter ett väl förrättat dagsverke. Dessutom kunde han - som var en kontrakterad frilans - fakturera byrån för åtta timmars kreativt högklassigt arbete. Slutnotan gick sedan till kunden, sedan byrån lagt på ytterligare några timmar.
Jag har sedan dess haft en cyniskt kritisk bild av reklambyråer.
13 november 2014
När jag hamnade i hetluften
Idag är det precis 20 år sedan vi folkomröstade om medlemskapet i EU. På den tiden var jag informationschef på Riksskatteverket (RSV), som var chefsmyndighet för det som i dag motsvarar Skatteverket, Kronofogden och Valmyndigheten, totalt sett ett ganska stort och viktigt samhällsområde.
I mitt jobb ingick att planerara och genomföra informationskampanjer med allmänheten som målgrupp. Det normala var att jag fick en påse pengar som jag ganska fritt kunde använda. Men nu när det var folkomröstning bestämde regeringen att RSV skulle ta fram en broschyr, som skulle skickas ut till alla hushåll i landet.
I sitt beslut angav regeringen också hur många sidor broschyren skulle ha och vilket format, dvs. A4. Att kräva det innan texten var framtagen var ju helt befängt! Givetvis struntade jag i det och broschyren fick både ett annat sidantal och format. Formatet bestäms av sidantal, upplaga och vilket tryckeri som erbjuder billigaste och bästa trycket.
Det här med EU var då en mycket infekterad fråga. Att ta fram en text om EU ansåg jag givetvis inte vara mitt bord på RSV. Efter flera turer fram och tillbaka lovade till slut UD:s handelsavdelning att ta fram en text. Den texten förpackade vi på RSV i en broschyr på åtta sidor, som även innehöll en sida med text från Ja-sidan, en från Nej-sidan och en textsida från RSV om hur röstningen praktiskt gick till. Sen skickades den ut till hushållen.
Sen brakade det löst. Nej-sidans folk nagelfor texten, läste den som fan läser Bibeln, gick i spinn och anklagade RSV för att vilseleda svenska folket när det gällde EU. Texten var i deras ögon allt för EU-positiv. Jag, som var informationschef, hamnade i hetluften tillsammans med verkets valchef. Tjänstemännen på UD, som skrivit texten ville inte ställa upp utan hänvisade bara till oss på RSV. Det var inte snällt, milt sagt.
Medierna låg på och där tvingades vi uttala oss. Valchefen och jag fick t.o.m. ställa upp i ett granskande TV-program som hette "Striptease", ungefär som dagens "Kalla fakta" eller "Uppdrag granskning".
Usch! Det var inte kul att försvara någon annans text och dessutom för ett område där vi inte hade särskilt bra kunskap, dvs. EU.
Skönt att vara panschis.
PS. När det 1980 var folkomröstning om kärnkraften gav RSV också ut en broschyr till hushållen. Men där svarade de tre alternativen (linje 1, 2 och 3) själva för varsitt uppslag i broschyren. Alltså behövde inte vi på RSV stå för någon information om kärnkraften. Bara om själva valförfarandet.
Så skulle man givetvis ha gjort även inför EU-omröstningen. Men regeringen som var sugen på ett EU-medlemskap ville givetvis göra allt man kunde för att få folket att välja rätt. Därför ville man nyttja det neutrala RSV i sin kampanj.
12 november 2014
Ska man "dödstäda" bort personliga saker?
Gustav V:s drottning Victoria hade en relation med läkaren Axel Munthe - han t.o.m. flyttade in på Slottet i Stockholm. Men deras brevväxling förstördes när Victoria gått bort, helt enligt hennes önskan.
Svenske greven Axel von Fersen, som var nära vän med franska drottningen Marie Antoinette, skrev dagbok. Men släkten von Fersen gjorde de intressanta sidorna oläsliga efter hans död, t.ex. där det stod "Kl 10 om aftonen tog jag mig in till drottningen...". Vad som sedan skedde fick man inte veta. Det var oläsligt.
Själv har jag fört små noteringar i fickdagböcker sedan jag var 12 år 1958. Och jag håller på ännu. Det är som en obotlig åkomma. Noteringarna har varit ett bra stöd för minnet, t.ex. när morsan sa "Det är tre år sen ni firade jul hemma hos mig!". Då kunde jag leda i bevisning och meddela att det bara var två år sedan.
Visst, det finns en del mer privata noteringar i dem också. Ska jag nu på ålderns höst städa bort dem? Eller ska jag överlåta åt dödsbodelägaren, dvs. barnen, att göra det?
Jag har också en packe brev av personlig natur, båda sådana jag skrivit och sådana jag fått. Ska jag bränna dom nu - eller lämna kvar dem också? Vad tycker du? Själv är jag tveksam hur jag ska göra.
Min fars efterlämnade fickdagböcker från 1940-talet och framåt innehöll många detaljer som rörde mig själv, vilket var kul att få ta del av. Min frus morfars noteringar från hans kalkbrottsdrift var intressanta att läsa; hur många lass kalk kan levererade, till vem och vad han köpte in för varor.
Däremot har jag börjat dödstäda bort sådant jag samlat på, bl.a. gamla svenska mynt och sedlar, utländska sedlar m.m. Det skrev jag om i ett blogginlägg för något år sedan. Jag skrev då att jag dock hade kvar min autografsamling, som innehöll drygt 250 namnteckningar från kända politiker, författare m.fl.
Det blogginläget läste en autografsamlande skåning som tog kontakt med mig. Han var intresserad av min samling, kom upp till Sollentuna och köpte den - efter ett visst prutande. Ersättningen räckte till att bekosta en vecka på Teneriffa för frun och mig. Det var skönt att bli av med samlingen, dessutom till en seriös samlare.
Det som är kvar av samlandet är mina frimärken, men dem ska jag nog också lyckas bli av med på något sätt.
Annars brukar en flytt till ett ytmässigt mindre boende vara det bästa och vanligaste sättet att "dödstäda" och göra sig av med allt som är onödigt.
Svenske greven Axel von Fersen, som var nära vän med franska drottningen Marie Antoinette, skrev dagbok. Men släkten von Fersen gjorde de intressanta sidorna oläsliga efter hans död, t.ex. där det stod "Kl 10 om aftonen tog jag mig in till drottningen...". Vad som sedan skedde fick man inte veta. Det var oläsligt.
Själv har jag fört små noteringar i fickdagböcker sedan jag var 12 år 1958. Och jag håller på ännu. Det är som en obotlig åkomma. Noteringarna har varit ett bra stöd för minnet, t.ex. när morsan sa "Det är tre år sen ni firade jul hemma hos mig!". Då kunde jag leda i bevisning och meddela att det bara var två år sedan.
Visst, det finns en del mer privata noteringar i dem också. Ska jag nu på ålderns höst städa bort dem? Eller ska jag överlåta åt dödsbodelägaren, dvs. barnen, att göra det?
Jag har också en packe brev av personlig natur, båda sådana jag skrivit och sådana jag fått. Ska jag bränna dom nu - eller lämna kvar dem också? Vad tycker du? Själv är jag tveksam hur jag ska göra.
Min fars efterlämnade fickdagböcker från 1940-talet och framåt innehöll många detaljer som rörde mig själv, vilket var kul att få ta del av. Min frus morfars noteringar från hans kalkbrottsdrift var intressanta att läsa; hur många lass kalk kan levererade, till vem och vad han köpte in för varor.
Däremot har jag börjat dödstäda bort sådant jag samlat på, bl.a. gamla svenska mynt och sedlar, utländska sedlar m.m. Det skrev jag om i ett blogginlägg för något år sedan. Jag skrev då att jag dock hade kvar min autografsamling, som innehöll drygt 250 namnteckningar från kända politiker, författare m.fl.
Det blogginläget läste en autografsamlande skåning som tog kontakt med mig. Han var intresserad av min samling, kom upp till Sollentuna och köpte den - efter ett visst prutande. Ersättningen räckte till att bekosta en vecka på Teneriffa för frun och mig. Det var skönt att bli av med samlingen, dessutom till en seriös samlare.
Det som är kvar av samlandet är mina frimärken, men dem ska jag nog också lyckas bli av med på något sätt.
Annars brukar en flytt till ett ytmässigt mindre boende vara det bästa och vanligaste sättet att "dödstäda" och göra sig av med allt som är onödigt.
8 november 2014
En kreativ affärsidé
För snart tio år sedan skapade jag Bergslagsflaggan, som jag registrerade hos Patent- och registreringsverket (PRV) som ett varumärke. Det kostade då 1 700 kr. Registreringen gäller i tio år och 2016 är det dags att förnya den och det kostar 1 800 kr om jag gör det elektroniskt via PRV:s webbplats. Via vanlig pappersblankett kostar det 2 300 kr.
Häromdagen fick jag en påminnelse om att förnya min varumärkesregistrering. Det var ett företag som kallar sig Varumärkesbyrån som var avsändare. Deras brev kunde vid första anblick tas för ett brev från PRV. Men när jag läste närmare såg jag att det inte var det.
Varumärkesbyrån ville hjälpa mig att förnya registreringen av Bergslagsflaggan. För det skulle de ta 10 800 kr! Läser man slarvigt kan man ta den summan för 1 800 kr. Listigt.
Hur lätt hade det inte varit för en stressad person att skriva under och skicka in pappret i det bifogade portofria kuvertet. Lättförjänta pengar. En smart och kreativ affärsidé, sannolikt även juridiskt hållbar eftersom det (finstilt) stod att företaget inte hade något med PRV att göra och att påminnelsen inte var en faktura.
När jag sedan kollade med PRV:s webbplats såg jag att man hade varnat för detta blufföretag, som dessutom är svartlistat av Svensk Handel.
PS. Vill du veta mer om Bergslagsflaggan och hur du kan skaffa dig den? Läs här: http://www.strassaby.n.nu/bergslagsflaggan
Häromdagen fick jag en påminnelse om att förnya min varumärkesregistrering. Det var ett företag som kallar sig Varumärkesbyrån som var avsändare. Deras brev kunde vid första anblick tas för ett brev från PRV. Men när jag läste närmare såg jag att det inte var det.
Varumärkesbyrån ville hjälpa mig att förnya registreringen av Bergslagsflaggan. För det skulle de ta 10 800 kr! Läser man slarvigt kan man ta den summan för 1 800 kr. Listigt.
Hur lätt hade det inte varit för en stressad person att skriva under och skicka in pappret i det bifogade portofria kuvertet. Lättförjänta pengar. En smart och kreativ affärsidé, sannolikt även juridiskt hållbar eftersom det (finstilt) stod att företaget inte hade något med PRV att göra och att påminnelsen inte var en faktura.
När jag sedan kollade med PRV:s webbplats såg jag att man hade varnat för detta blufföretag, som dessutom är svartlistat av Svensk Handel.
PS. Vill du veta mer om Bergslagsflaggan och hur du kan skaffa dig den? Läs här: http://www.strassaby.n.nu/bergslagsflaggan
6 november 2014
Vem samlar frimärken nu för tiden?
När jag var barn på 1950-talet var filateli en vanlig hobby bland oss ungar. Varenda märke togs om hand och många köptes också. Mitt frimärksintresse fortsatte tyvärr upp i högre ålder. Från 1974 prenumererade jag på alla nyutgivna svenska ostämplade frimärken.
Nu har jag massor med postfriska frimärken som i stort sett är värdelösa. Idag går det att i en frimärksaffär köpa ett ostämplat 7-kronorsmärke av äldre datum för 5 kr som kan användas för att t.ex. frankera ett vanligt brev.
Jag samlar inte frimärken längre. De ostämplade jag har använder jag till brev, julkort m.m. och gör vad jag kan för att bli av med dem. Ofta överfrankerar jag mina försändelser.
Svenska postverket fortsätter att ge ut nya märken varje år. Jag undrar vem det är som samlar på dem? Nu ska det i januari nästa år även komma märken med svenska popartister som motiv. Det verkar som det mesta går att celebrera med ett frimärke och det verkar inte vara någon hejd på motivfantasin.
För drygt tio år sedan när den svenska deklarationsblanketten fyllde 100 år försökte jag få posten att ge ut jubileumsfrimärken. Men det gick inte, trots att jag fick två olika generaldirektörer för Skatteverket att skriva till postverket i detta ärende.
Bara för att reta posten tog jag fram egna brevmärken med ett deklarationsmotiv som jag spred till de anställda i skatteförvaltningen i hela landet.
Nu har jag massor med postfriska frimärken som i stort sett är värdelösa. Idag går det att i en frimärksaffär köpa ett ostämplat 7-kronorsmärke av äldre datum för 5 kr som kan användas för att t.ex. frankera ett vanligt brev.
Jag samlar inte frimärken längre. De ostämplade jag har använder jag till brev, julkort m.m. och gör vad jag kan för att bli av med dem. Ofta överfrankerar jag mina försändelser.
Svenska postverket fortsätter att ge ut nya märken varje år. Jag undrar vem det är som samlar på dem? Nu ska det i januari nästa år även komma märken med svenska popartister som motiv. Det verkar som det mesta går att celebrera med ett frimärke och det verkar inte vara någon hejd på motivfantasin.
För drygt tio år sedan när den svenska deklarationsblanketten fyllde 100 år försökte jag få posten att ge ut jubileumsfrimärken. Men det gick inte, trots att jag fick två olika generaldirektörer för Skatteverket att skriva till postverket i detta ärende.
Bara för att reta posten tog jag fram egna brevmärken med ett deklarationsmotiv som jag spred till de anställda i skatteförvaltningen i hela landet.
5 november 2014
Upphovsrätten viktig för upphovsmännen
En bild på Fotografiska museet föreställer en kvinna som onanerar framför ett foto av Carola. Fotografen som tagit bilden på Carola har inte gett okej till att bilden används. Med stöd av sin upphovsrätt har fotografen krävt att fotot på Carola avlägsnas. Dessutom vill fotografen ha 66 000 kr i skadestånd för intrånget i upphovsrätten.
När jag jobbade på Rikskatteverket deltog verket på en uppfinnarmässa med en monter som handlade om vad verket och Kronofogden kunde ge för slags service till uppfinnare och andra entreprenörer. En del av dekorationen i montern bestod av en uppförstorad teckning av den kände tecknaren EWK (Ewert Karlsson 1918-2004), en bild som vi hade betalat för att få använda.
Många år senare skulle Kronofogden vara med på en mässa. Det gamla mässmaterialet - även EWK-bilden - återanvändes, vilket inte var meningen. Efter någon dag blev jag kontaktad av tecknaren EWK:s advokat som krävde 10 000 kr i ersättning för intrång i EWK:s upphovsrätt.
Jag försökte förklara att vi redan betalat för att få använda bilden. "Jovisst", sa han. "Men bara vid ett tillfälle. Inte två." Sen berättade han att EWK egentligen inte skulle behöva teckna en enda bild till. Han levde gott på de ersättningar han fick för alla intrång som gjordes i upphovsrätten då hans bilder ofta dök upp i många olika sammanhang. Det var mycket vanligt att man återgav hans bilder i utbildningsdokumentation m.m.
Jag hade bara att krypa till korset och pytsa upp 10 000 kr av skattebetalarnas pengar.
Jag var själv verksam som tecknare på 1970- och 1980-talen och hade det som ett extraknäck. Jag ritade under många år de s.k. roliga gubbarna i deklarationsbroschyren "Dags att deklarera". Ibland snodde tidningarna mina bilder utan lov för att ha dem som illustration till allmänna artiklar om skatter och deklaration.
Det var också ett brott mot upphovsrätten. Jag skickade då en faktura till tidningen ifråga och krävde skadestånd. Jag fick alltid mina pengar, utan diskussion. Men det var bara småpengar det handlade om. Inte alls i närheten av de summor som jag nämnt ovan. Jag kanske skulle ha krävt mer?
När jag jobbade på Rikskatteverket deltog verket på en uppfinnarmässa med en monter som handlade om vad verket och Kronofogden kunde ge för slags service till uppfinnare och andra entreprenörer. En del av dekorationen i montern bestod av en uppförstorad teckning av den kände tecknaren EWK (Ewert Karlsson 1918-2004), en bild som vi hade betalat för att få använda.
Många år senare skulle Kronofogden vara med på en mässa. Det gamla mässmaterialet - även EWK-bilden - återanvändes, vilket inte var meningen. Efter någon dag blev jag kontaktad av tecknaren EWK:s advokat som krävde 10 000 kr i ersättning för intrång i EWK:s upphovsrätt.
Jag försökte förklara att vi redan betalat för att få använda bilden. "Jovisst", sa han. "Men bara vid ett tillfälle. Inte två." Sen berättade han att EWK egentligen inte skulle behöva teckna en enda bild till. Han levde gott på de ersättningar han fick för alla intrång som gjordes i upphovsrätten då hans bilder ofta dök upp i många olika sammanhang. Det var mycket vanligt att man återgav hans bilder i utbildningsdokumentation m.m.
Jag hade bara att krypa till korset och pytsa upp 10 000 kr av skattebetalarnas pengar.
Jag var själv verksam som tecknare på 1970- och 1980-talen och hade det som ett extraknäck. Jag ritade under många år de s.k. roliga gubbarna i deklarationsbroschyren "Dags att deklarera". Ibland snodde tidningarna mina bilder utan lov för att ha dem som illustration till allmänna artiklar om skatter och deklaration.
Det var också ett brott mot upphovsrätten. Jag skickade då en faktura till tidningen ifråga och krävde skadestånd. Jag fick alltid mina pengar, utan diskussion. Men det var bara småpengar det handlade om. Inte alls i närheten av de summor som jag nämnt ovan. Jag kanske skulle ha krävt mer?
Ryssarnas "Guide Michelin"
Den franska guideboken Guide Michelin togs fram redan år 1900 av däcktillverkaren med samma namn. Syftet var att hjälpa bilande resenärer att hitta krogar, hotell och bilverkstäder.
I guiden finns detaljerade kartor över olika städers och orters centrala delar. På kartorna har man noterat platserna för de beskrivna krogarna, hotellen m.m. Det gör det lätt att hitta rätt. Innan vi hade GPS och Google Maps var detta en mycket bra hjälpreda, när man som resenär i ett främmande land skulle leta sig fram till mat och logi.
Kartorna över orterna i Normandie som fanns i Guide Michelin kopierades och delades ut till de allierade soldater som landsteg i Normande i juni 1944. Det var den vägledning de hade när de efter landstigningen skulle vidare in i landet. Syftet var nog inte att de skulle hitta mat och logi utan att lättare kunna ta sig fram i de franska städerna och byarna i striderna mot tyskarna.
Att en angripare har detaljerad kännedom om det angripna landets geografi är viktigt. Därför hade vi i Sverige under kalla kriget ryska TIR-märkta lastbilar, körda av civilklädda ryska officerare och soldater, som rekognoserade vårt land i fredstid. Vi drabbades även av polska tavelförsäljare som hälsade på hos fältflygare, hemvärnschefer och andra för vårt försvar viktiga nyckelpersoner för att sälja tavlor till dem. Det var väl en kulturgärning de utförde, kan man tänka?
Efter att den sovjetiska kommunistdiktaturen i Ryssland fallit samman hittade man på ett tryckeri i Baltikum mycket detaljerade kartor över sjutton av Sveriges största städer. Kartorna över Storstockholm bestod av åtta olika delar. De var i skala 1:10 000 och visade vattendjup, militära anläggningar och samhällsviktig infrastruktur - ja, t.o.m. tjockleken på träd var utsatt.
På bilden nedan ser du hur kartan över min hemkommun Sollentunas södra delar såg ut. Varenda kåk - även min - är utsatt och alla vägnamn m.m. är översatta till ryska. Kartorna är från 1988. Lika detaljerade och närgångna kartor fanns över huvud taget inte i Sverige på den här tiden!
Jag skulle inte tro att ryssarnas intresse för Sverige - och bakgrunden till att de tog fram dessa kartor - berodde på att man ville hitta krogar och hotell...?
I guiden finns detaljerade kartor över olika städers och orters centrala delar. På kartorna har man noterat platserna för de beskrivna krogarna, hotellen m.m. Det gör det lätt att hitta rätt. Innan vi hade GPS och Google Maps var detta en mycket bra hjälpreda, när man som resenär i ett främmande land skulle leta sig fram till mat och logi.
Kartorna över orterna i Normandie som fanns i Guide Michelin kopierades och delades ut till de allierade soldater som landsteg i Normande i juni 1944. Det var den vägledning de hade när de efter landstigningen skulle vidare in i landet. Syftet var nog inte att de skulle hitta mat och logi utan att lättare kunna ta sig fram i de franska städerna och byarna i striderna mot tyskarna.
Att en angripare har detaljerad kännedom om det angripna landets geografi är viktigt. Därför hade vi i Sverige under kalla kriget ryska TIR-märkta lastbilar, körda av civilklädda ryska officerare och soldater, som rekognoserade vårt land i fredstid. Vi drabbades även av polska tavelförsäljare som hälsade på hos fältflygare, hemvärnschefer och andra för vårt försvar viktiga nyckelpersoner för att sälja tavlor till dem. Det var väl en kulturgärning de utförde, kan man tänka?
Efter att den sovjetiska kommunistdiktaturen i Ryssland fallit samman hittade man på ett tryckeri i Baltikum mycket detaljerade kartor över sjutton av Sveriges största städer. Kartorna över Storstockholm bestod av åtta olika delar. De var i skala 1:10 000 och visade vattendjup, militära anläggningar och samhällsviktig infrastruktur - ja, t.o.m. tjockleken på träd var utsatt.
På bilden nedan ser du hur kartan över min hemkommun Sollentunas södra delar såg ut. Varenda kåk - även min - är utsatt och alla vägnamn m.m. är översatta till ryska. Kartorna är från 1988. Lika detaljerade och närgångna kartor fanns över huvud taget inte i Sverige på den här tiden!
Jag skulle inte tro att ryssarnas intresse för Sverige - och bakgrunden till att de tog fram dessa kartor - berodde på att man ville hitta krogar och hotell...?
4 november 2014
Slappa handslag med nedslagen blick
När jag tar i hand med någon tittar jag vederbörande i ögonen och ger ett lagom fast handslag. Men alla gör inte det. Jag tycker det känns vedervärdigt att hälsa på någon som har ett slappt handslag; ungefär som ta i en våt disktrasa.
Jag hade en gång en arbetskamrat vars fru och tre tonårsbarn kom på besök på jobbet. När jag hälsade på frun fick jag en disktrasa i handen. Ett slappt handslag. Men barnen då?
Den äldste sonen hade ett lika slappt handslag. Mellanbarnet, dottern, hade ett lika slappt handslag. Men lillkillen, tänkte jag, en kraftig liten kille, måste väl ändå ha ett riktigt handslag? Nä, hans våffla var lika slapp.
Stackars barn, tänkte jag. Fadern hade förmodligen aldrig handhälsat på frun och barnen och visste inte hur slappa handslag de hade. Synd, tyckte jag. Ett fast handslag med stadig blick är ett plus vid t.ex. jobbintervjuer och andra tillfällen. Ett slappt handslag med nedslagen blick riskerar dessutom att ge en negativ bild av personen i fråga.
Jag har övat med mina barnbarn, de som nu är sex och sju år, och lärt dem att ta i hand, se personen i ögonen och klämma lagom. Varken för löst eller för hårt. Jag tror de har nytta av det i livet framöver.
Jag hade en gång en arbetskamrat vars fru och tre tonårsbarn kom på besök på jobbet. När jag hälsade på frun fick jag en disktrasa i handen. Ett slappt handslag. Men barnen då?
Den äldste sonen hade ett lika slappt handslag. Mellanbarnet, dottern, hade ett lika slappt handslag. Men lillkillen, tänkte jag, en kraftig liten kille, måste väl ändå ha ett riktigt handslag? Nä, hans våffla var lika slapp.
Stackars barn, tänkte jag. Fadern hade förmodligen aldrig handhälsat på frun och barnen och visste inte hur slappa handslag de hade. Synd, tyckte jag. Ett fast handslag med stadig blick är ett plus vid t.ex. jobbintervjuer och andra tillfällen. Ett slappt handslag med nedslagen blick riskerar dessutom att ge en negativ bild av personen i fråga.
Jag har övat med mina barnbarn, de som nu är sex och sju år, och lärt dem att ta i hand, se personen i ögonen och klämma lagom. Varken för löst eller för hårt. Jag tror de har nytta av det i livet framöver.
1 november 2014
Det försvarslösa Sverige
När jag var liten och hade lärt mig läsa blev jag en bokslukare. Jag var stamkund på biblioteket och fick låna vuxenböcker, eftersom den kvinnliga bibliotekarien såg hur läshungrig jag var. Som åttaåring frågade jag efter "Candide" av Voltaire. Den fanns inte på mitt lokala bibliotek utan jag fick låna hennes privata exemplar. Den hade en dedikation som löd ungefär så här "Till min älskade, från Emil".
På vuxenavdelningen, som var avskärmad från barnavdelningen med ett kraftigt rep, fann jag många intressanta bokverk. Ett var i sju band och hette "Andra världskriget i bild". En helt ny och fruktansvärt skrämmande värld uppenbarade sig för mig. Här fanns bilder från alla krigsskådeplatser och även från koncentrationslägren. Dessa bilder var säkert inte nyttiga för en åttaåring att titta på.
Som barn upplevde jag kalla kriget och hotet från Sovjetunionen. Det jag hade fått på näthinnan från bokverket om andra världskriget bidrog inte till att min krigsrädsla blev mindre. Och ingen hade jag att prata med om min oro.
Som vuxen fick jag veta hur Sveriges politiker från Erlander och Palme m.fl. i hemlighet spelat under täcket med USA och Nato och även byggt upp en svensk hemlig motståndsrörelse (Stay Behind) som skulle träda i kraft den dag ryssen tagit oss. Detta kände givetvis ryssen till. De enda som inte visste något om detta samarbete i hemlighet var jag och resten av svenska folket.
Min oro hade varit mindre om jag vetat att vi hade stöd av Nato och USA ifall ryssen skulle komma. Att vi under kalla kriget vid ett par tillfällen fick en broschyr i brevlådan som hette "Om kriget kommer" mildrade inte heller min rädsla.
Putinland har nu sedan flera år tillbaka rustat upp sin krigsmakt. Antalet kränkningar av grannländerna - inklusive Sverige - har ökat och sker nästan varje vecka. Om det skulle dra ihop sig till snudd på varmt krig har vi inte stöd av Nato, trots att vi samarbetar med Nato på olika sätt. Det har Nato tydligt talar om för oss. Vi kan inte räkna med något stöd alls utifrån ifall ryssen kommer. För det krävs att vi är med i Nato, något som bara Folkpartiet förespråkar. Enligt en undersökning nyligen har dock svenskarna blivit mer positiva till ett medlemskap i Nato.
Under kalla kriget var Sverige - med hänsyn till storlek och folkmängd - ett av världens mest rustade länder. Flygvapnet var nummer fyra i storlek i världen. När Sovjet föll samman började Sverige att lägga ned försvaret och nu har vi i stort sett bara den beridna högvakten kvar.
Moderaterna, som tidigare varit ett försvarsvänligt parti, har fortsatt det som tidigare regeringar påbörjade. Den stora spiken i kistan var när värnplikten försvann. Den var nog mogen för ett slopande och sista året kallades bara 7 000 värnpliktiga in.
Sossarna pratar nu om återinförd mönstring. Andra vill ha värnplikten tillbaka. Andra vill lägga ned allt försvar, t.ex. Schyman & Co. Miljöpartiet är inte heller intresserade av något försvar. Hur ska vi då ha det med landets försvar?
Jag har två förslag.
1) Det ena är en ökad satsning på försvaret och att vi tillsammans med Finland går med i Nato.
2) Det andra är att vi slopar monarkin. Då behövs inte heller vaktparaden och när den är slopad har vi inget försvar alls kvar. Då blir i alla fall Schyman, Romson, Fridolin och Putin glada.
På vuxenavdelningen, som var avskärmad från barnavdelningen med ett kraftigt rep, fann jag många intressanta bokverk. Ett var i sju band och hette "Andra världskriget i bild". En helt ny och fruktansvärt skrämmande värld uppenbarade sig för mig. Här fanns bilder från alla krigsskådeplatser och även från koncentrationslägren. Dessa bilder var säkert inte nyttiga för en åttaåring att titta på.
Som barn upplevde jag kalla kriget och hotet från Sovjetunionen. Det jag hade fått på näthinnan från bokverket om andra världskriget bidrog inte till att min krigsrädsla blev mindre. Och ingen hade jag att prata med om min oro.
Som vuxen fick jag veta hur Sveriges politiker från Erlander och Palme m.fl. i hemlighet spelat under täcket med USA och Nato och även byggt upp en svensk hemlig motståndsrörelse (Stay Behind) som skulle träda i kraft den dag ryssen tagit oss. Detta kände givetvis ryssen till. De enda som inte visste något om detta samarbete i hemlighet var jag och resten av svenska folket.
Min oro hade varit mindre om jag vetat att vi hade stöd av Nato och USA ifall ryssen skulle komma. Att vi under kalla kriget vid ett par tillfällen fick en broschyr i brevlådan som hette "Om kriget kommer" mildrade inte heller min rädsla.
Putinland har nu sedan flera år tillbaka rustat upp sin krigsmakt. Antalet kränkningar av grannländerna - inklusive Sverige - har ökat och sker nästan varje vecka. Om det skulle dra ihop sig till snudd på varmt krig har vi inte stöd av Nato, trots att vi samarbetar med Nato på olika sätt. Det har Nato tydligt talar om för oss. Vi kan inte räkna med något stöd alls utifrån ifall ryssen kommer. För det krävs att vi är med i Nato, något som bara Folkpartiet förespråkar. Enligt en undersökning nyligen har dock svenskarna blivit mer positiva till ett medlemskap i Nato.
Under kalla kriget var Sverige - med hänsyn till storlek och folkmängd - ett av världens mest rustade länder. Flygvapnet var nummer fyra i storlek i världen. När Sovjet föll samman började Sverige att lägga ned försvaret och nu har vi i stort sett bara den beridna högvakten kvar.
Moderaterna, som tidigare varit ett försvarsvänligt parti, har fortsatt det som tidigare regeringar påbörjade. Den stora spiken i kistan var när värnplikten försvann. Den var nog mogen för ett slopande och sista året kallades bara 7 000 värnpliktiga in.
Sossarna pratar nu om återinförd mönstring. Andra vill ha värnplikten tillbaka. Andra vill lägga ned allt försvar, t.ex. Schyman & Co. Miljöpartiet är inte heller intresserade av något försvar. Hur ska vi då ha det med landets försvar?
Jag har två förslag.
1) Det ena är en ökad satsning på försvaret och att vi tillsammans med Finland går med i Nato.
2) Det andra är att vi slopar monarkin. Då behövs inte heller vaktparaden och när den är slopad har vi inget försvar alls kvar. Då blir i alla fall Schyman, Romson, Fridolin och Putin glada.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
