När jag var på tokkurs

Jag såg i en av dagens morgontidningar att den neurolingvistiska programmeringen (NLP) fortfarande är gångbar. Den läran fanns redan på 1970-talet (om det nu är exakt samma?). NLP är nu en slags utbildning som - förenklat - går ut på att imitera de som är duktiga på något. Då kan du bli duktig själv.

På 1970-talet när jag jobbade på dåvarande Riksskatteverket (RSV) hade vi en utbildningschef som var nydanare och ville prova alla nya metoder, först på sin egen personal och därefter på övriga  verket. Det var bl.a. så kallade sensikurser av olika slag.

Det var mycket tokigheter. Här är några exempel.

Kursdeltagare som dag 1 hade möblerat och ställt i ordning lektionssalen möttes dag 2 av en helt tom sal. Tanken var att se hur kursdeltagarna skulle reagera, vem som skulle ta ledningen m.m. och gå och hämta bord och stolar.

Alla kursdeltagare fick lämna salen där varje deltagare hade sin med namn angivna plats. Sen fick varje deltagare enskilt gå in ensam, ta en tändsticka och lägga den hos den kursdeltagare de tyckte sämst om. Sen fick alla gå in samtidigt för att kolla resultatet. Sic!

Deltagarna delades i två grupper, som sattes i varsitt rum för att "tävla" mot varande. Man fick kommunicera med hjälp av kursledningen och skicka olikfärgade kulor till varandra. Kulorna hade olika betydelse och utgjorde svar på vissa frågor. Alla trodde givetvis det gällde att vinna. Men ack vad man bedrog sig. I stället var det en samarbetsövning. Det var väldigt skämmigt och pinsamt för den grupp som hade vunnit.

Jag deltog på flera sådana här övningar, bl.a. den inledningsvis nämnda NLP- utbildningen, som jag inte minns något av. På 1970- och 1980-talen förekom massor av olika utbildningar. Varje år hade det kommit något nytt som skulle prövas. De flesta var ledarskapskurser och eftersom jag ingick i verkets ledning tvingades jag delta. Det var även flera så kallade "kvalitetskurser", som jag tyckte var idiotiska. Men alla höll god min.

En "kvalitetskurs" handlade om ett fiktivt företag, som kallades "Sandbanken" - det var förmodligen en bank, som man skulle leka med. Hela sommarsemestern ålades man att syssla med eländet. Jag vägrade och klarade mig utan repressalier. I alla fall då.

Dyra externa konsulter var engagerade. En av dem som underhöll ledningsgruppen en hel vecka frågade jag om hur det kom sig att han höll på med just denna utbildning ("Ledarskapsdiamanten", tror jag den hette).

 "Jag åker över till USA och kollar vad som är på gång. Köper en del ny ledarskapslitteratur, som jag översätter till svenska och använder här hemma i Sverige. Det som är nytt i USA har ju ännu inte kommit hit", svarade han.

Hans nya kunskaper kunde med bra marknadsföring försörja honom flera år, tills det kom något nytt som han tog tag i.

En kursvecka, som jag var med på, utspelade sig på kursgården Tammsvik, strax utanför Stockholm. Hela veckan var det två konsulter som "hypnotiserade" oss. Vi fick inte äta eller pissa när vi ville. Allt bestämdes av konsulterna.

En övning gick ut på att vi skulle ligga på filtar på golvet och primalskrika. Jag lyckades inte få till något skrik och frågade en av konsulterna om det var något fel på mig. "Det förekommer ibland att någon deltagare inte skriker", sa han. Jag var förmodligen inte helt normal.

En av deltagarna, en vaktmästare, blev efter en kursdag förbannad och sa: "Va f-n är det här för jävla skit. Nu åker jag hem". Han lämnade sin filt och for. Strongt av honom, tyckte jag. Vi andra var lydigt kvar hela veckan och utsattes för både det ena och andra.

När jag kom hem till helgen tyckte min fru att jag var förändrad. Ögonen stod rakt ut och jag hade fullt med idéer, som i hennes tycke var helt befängda. "Du är ju inte riktigt klok", sa hon. Förmodligen hade hon helt rätt.

Men tack och lov, efter någon dag i hemmets naturliga miljö återfann jag mitt vanliga jag.