Slappa handslag med nedslagen blick

När jag tar i hand med någon tittar jag vederbörande i ögonen och ger ett lagom fast handslag. Men alla gör inte det. Jag tycker det känns vedervärdigt att hälsa på någon som har ett slappt handslag; ungefär som ta i en våt disktrasa.

Jag hade en gång en arbetskamrat vars fru och tre tonårsbarn kom på besök på jobbet. När jag hälsade på frun fick jag en disktrasa i handen. Ett slappt handslag. Men barnen då?

Den äldste sonen hade ett lika slappt handslag. Mellanbarnet, dottern, hade ett lika slappt handslag. Men lillkillen, tänkte jag, en kraftig liten kille, måste väl ändå ha ett riktigt handslag? Nä, hans våffla var lika slapp.

Stackars barn, tänkte jag. Fadern hade förmodligen aldrig handhälsat på frun och barnen och visste inte hur slappa handslag de hade. Synd, tyckte jag. Ett fast handslag med stadig blick är ett plus vid t.ex. jobbintervjuer och andra tillfällen. Ett slappt handslag med nedslagen blick riskerar dessutom att ge en negativ bild av personen i fråga.

Jag har övat med mina barnbarn, de som nu är sex och sju år, och lärt dem att ta i hand, se personen i ögonen och klämma lagom. Varken för löst eller för hårt. Jag tror de har nytta av det i livet framöver.