Att hålla igång ett samtal och få frågor tillbaka

Det är inte alltid lätt att småprata och hålla igång en konversation. Eller att närma sig helt obekanta och börja prata. Ibland är jag bra på det, men ibland är jag helkass och vill helst vara nån annanstans. Men även om jag får igång ett samtal genom att vara frågvis är det inte alltid jag får frågor tillbaka. Det blir ingen riktig dialog.

Varför är det alltid totaltyst i en hiss trots att den är full av folk? Jag har många gånger funderat på att dela ut ett allsångshäfte och föreslå en gemensam sång. Men det måste i så fall vara en kort låt, bara några rader. Man hinner inte med så mycket umgänge i en hiss.

Däremot går det att ställa en enkel fråga och på så sätt bryta den svenskaste av alla tystnader, den i hissen.

När jag tar hissen i Sollentuna centrum mellan parkeringsvåning 4 - där jag alltid ställer bilen - och ner till butiksplanet händer det ibland att jag inleder ett kort samtal med mina knäpptysta golvstirrande medpassagerare.

Om medpassageraren stigit in i hissen eller ska stiga av på plan 4 kan jag - om andan fallit på - fråga: "Parkerar du också alltid på samma våning i p-huset?" Den synes heltråkige medresenären spricker upp i ett leende och säger "Jo, det gör jag:" Nästa fråga från mig kan - om andan fortfarande faller på - bli "...Och du käkar alltid samma frukost?" Även här blir svaret så gott som alltid jakande.

Mer hinner jag inte med. Nån gång dristade jag mig till att bli lite mer personlig och sa "...och varit i hop med samma kvinna i femtio år?" (fast bara om medpassageraren synes vara i min egen ålder). Här fanns leendet kvar men svaret blev inte jakande.

Sen blir det ingen mer fråga då hissen nått sitt mål. Och tur är väl det.

(Här måsta jag skjuta in en liten parentes apropå 50 år. Jag har varit gift i 50 år med samma kvinna, bott i samma kåk i snart 50 år. Jobbat på samma ställe i 40 år... MEN JAG HAR BYTT BIL! Så jag är trots allt inte helt oförändringsbenägen.)

Åter till det där med kommunikation. Även om jag är frågvis händer det ofta att den jag pratar med aldrig ställer några frågor tillbaka till mig.

För en tid sedan var jag på middag tillsammans med ett par goda vänner. Ibland tryter samtalet och då brukar jag skjuta in en eller annan fråga. Denna gång undrade jag om de åt samma frukost varje dag och vad den bestod av.

Alla i sällskapet svarade snällt på mina frågor. Men ingen av dem ställde samma fråga till mig och undrade vad jag käkade på mornarna. För mig hade det varit naturligt göra det. Jag kanske bara inte hade fattat att hela frågan var ointressant och att ingen ville veta mina frukostvanor?

En annan gång var vi hos goda vänner som hela tiden bara pratade om sitt, om sina barn och barnbarn. De ställde ingen fråga till oss om våra ungar och deras barn. Jag fick ett inpass vid ett tillfälle och berättade att jag dagen därpå inte kunde gå på en mottagning hos USA:s ambassadör i Stockholm för att jag fått förhinder.

Trots att jag berättade det vid minst två tillfällen var det ingen som undrade varför jag var bjuden dit. Det skulle för mig ha varit en självklar nyfikenhetsfråga.

Undrar vad det kan bero på? Är jag ointressant kanske? Men det är väl nåt fel på mig...

Enklare och billigare än att ragga på krogen

En nära släkting till mig (Stig) var ungkarl hela livet och kom till Stockholm vid mitten av 1940-talet. Trots att han var ensamstående hade han precis som alla andra behov av sällskap då och då. Så här gjorde han när han på lördagarna ville träffa tillfälliga kvinnliga bekanta. Det blev till en början danskrogen, men sedan förenklade han processen...

På den tiden jobbade man halva lördagarna. När Stig kom från jobbet vid 13-tiden käkade han lunch och tog det lugnt ett par timmar. Frampå sena eftermiddagen började han förbereda sig för kvällens besök på danskrogen och det som (förhoppningsvis) väntade senare på nattkröken

Han kollade annonserna för att se vilka dansband som spelade och var de gjorde det. Efter dusch blev det ombyte till kostym med vit skjorta och slips. För att komma i rätt stämning slog han upp en stor grogg på whisky och vanlig Clubsoda, la på en stenkaka med Caterina Valente på grammofonen, nynnade med och började känna sig redo för kvällens eskapader.

Sen tog han spårvagn 15 från Råsunda in till centrala Stockholm. Äventyret kunde börja.

Drink, mat och dans på krogen

På krogen satt han först i baren och tog en ny grogg och spanade in kvinnorna runt honom. Stig var trevlig och social och hade lätt att få kontakt. Efter några misslyckade kontakter där han bjudit på drinkar fick han en mer varaktig kontakt med Vera och han bjöd henne också på en drink, som hon tacksamt tog emot.

De satte sig tillsammans i matsalen där de åt middag som Stig givetvis bjöd på. Mellan tuggorna var de uppe och dansade. Vera blev uppbjuden även av andra män och Stig bjöd upp andra kvinnor. Timmarna gick och Stig blev mer och mer svettig. Det var jobbigt att dansa och det var varmt i salen.

När sista dansen var avklarad vacklade de ut tillsammans och Stig följde Vera hem till den söderförort där hon bodde. Frampå morronkvisten tog Stig en taxi hem till sin etta i Råsunda och sov sedan halva söndagen.

Processen förenklades

Så var det för Stig. Tillfälliga kvinnliga bekanta, dyra krognotor, taxi m.m. Det borde gå att rationalisera, tänkte han. Det gjorde han också. Så här gick det till.

I stället för att åka in till krogen och käka mat så åt han en god middag i ensamhet hemma i Råsunda som avslutades med kaffe, avec och en cigarr. Det kunde han kosta på sig. När klockan segat sig fram till 22-tiden åkte han in till danskrogen.

Där dansade han i några timmar tills han fått napp och nu blev det taxi hem till kvinnan. Det kunde han också kosta på sig.

Nästa steg i hans förenkling av raggningsprocessen blev att han var kvar längre hemma och åkte till krogen när dansen var nästan slut.Då spanade han någon av de kvinnor som inte blev uppbjudna och när det var dags för de sista danserna bjöd han upp den "grå musen" som han haft span på.

Hon blev så tacksam och glad att hon gärna lät honom följa med hem.

Danskrogen behövdes inte längre

På det här viset fick han många tillfälliga kvinnliga bekanta. En del träffade han igen, andra bara en gång. Han fick en telefonbok fylld med namn, adresser och telefonnummer.

Till sist hade han rationaliserat bort danskrogen helt. När klockan var efter midnatt och då han visste att hans tillfälliga kvinnobekanta lämnat krogen och kommit hem ringde han någon av dem. Ofta var det ingen som svarade (hon var säkert upptagen och ville inre bli avbruten). Efter några obesvarade samtal fick han svar.

Kvinnan som svarade hade varit ute på krogen och inte lyckats få någon manligt kavaljer med sig hem. När Stig ringde tog hon en taxi hem till honom i Råsunda och de fick båda vad de var ute efter. Frampå morronen, efter frukosten, tog hon spårvagnen hem till förorten.

Stig hade förenklat och förbilligat hela processen.

PS. Vad hände med Stig senare i livet? Jo, han träffade till slut en kvinna som han blev särbo med och de hade några lyckliga år tillsammans innan Stig allt för tidigt gick bort. Så var den sannsagan slut.

Åldern tar sakta men säkert ut sin rätt

När man blir äldre förändras man. Inget att göra åt. Det hjälper inte att kämpa emot. Det är bara att gilla läget och försöka göra det bästa möjliga av situationen.

Jag är nu drygt 71 år. De åren har sakta men säkert satt sina spår, såväl i mitt sätt att vara och hur jag ser ut. Jag är glad att jag kommit så här långt. Min far blev 65 och min äldre bror fick bara 60 år.

När jag såg min svärfar lösa lördagskorsordet i Bergslagsposten fnös jag och undrade hur man kan syssla med något så hopplöst meningslöst. Nu löser jag varje morgon SvD:s korsord tillsammans med hustrun.

Jag hissar upp brallorna ganska högt på höften. Vi har pelargonier i fönstren och en väggklocka. Det var otänkbart när jag var i trettioårsåldern.

Jag har två pillerdosor, en för morgonens intag och en för kvällens. Det verkar som alla pensionärer måste ha piller, vare sig de behövs eller inte. Husläkarna älskar att förse oss med dem. Minnet är heller inte vad det varit, framför allt kortminnet.

Förändrad midjestruktur

När jag jobbade och mina äldre arbetskamrater försvann den ene efter den andre och gick i pension så såg jag hur de förändrades rent fysiskt. När de kom på besök efter att ha varit panschisar i några år la jag märke till att gubbarna hade fått en rund mage. Det hade de inte när de jobbade.

Nu har även jag fått en sådan mage. Suck! Orsaken är sannolikt det ökade alkoholintaget, främst i form av stark pilsner.

Tjejerna hade blivit runda gummor och fått flera michelingubbsliknande ringar i midjehöjd, vilket de ofta dolde med löst sittande tunikor eller blusar.

Även huden ändras och börjar skrynkla sig. Den som har håret kvar märker att antalet strån minskar, i alla fall om man är man. Kvinnor blir sällan flintis. Grått blir en standardfärg.

BMI:et ökar oundvikligt

Vikten har ökat, trots att jag besöker gymmet ett par gånger i veckan. Jag tror givetvis att det beror på mer muskler. Ökad vikt ger även ett högre BMI och jag har passerat 25 och är numera överviktig.

Det finns även en annan orsak till att man får högre BMI när man blir äldre. Längden har minskat och ryggen kroknar.

Allt det här kallar jag gamlifiering. Det går inte att göra något åt den. Möjligen försena den något. Ett kvarvarande barnasinne är en försenande faktor. Glöm inte det.

Fler tar livet av sig än omkommer i trafiken

Sjukskrivningarna ökar igen. I många fall är orsaken psykisk ohälsa som i sin tur kan leda till svår depression och kanske även självmordstankar. I Sverige dör ca 100 000 personer varje år. Av dem är det ca 1 500 som tar sitt liv. Bland ungdomar är självmord den vanligaste dödsorsaken. Självmorden hos äldre, framför allt män, är också många.

I trafiken i vårt land omkommer ca 250 personer varje år, den lägsta siffran per capita i hela världen. Trafiksäkerhet satsas det stort på bl.a. genom att vägar, korsningar, övergångsställen, cykelbanor m.m. byggs om för miljontals kronor årligen. Detta nämnt som en jämförelse.

Jag känner till minst sex-sju personer i min bekantskapskrets, en del närmare, en del lite längre bort, som tagit sitt liv. Det har varit såväl ungdomar som personer i min egen ålder. Däremot känner jag inte till någon som omkommit i trafiken. En del menar att självmord är fegt, andra att det är modigt.

Den som mår så dåligt att självmord ses som den enda utvägen kan få hjälp. Sedan 1931 har den ideella föreningen Mind (den hade tidigare att annat namn) verkat förebyggande. Mind driver bl.a. Självmordslinjen, en stödtelefon för den som mår dåligt och funderar över om livet är något att ha kvar.

Lördagen den 19 november kl. 19:00 kommer Mind/Självmordslinjen att arrangera en stödkonsert i Katarina kyrka på Söder i Stockholm för att få in pengar till sin ideella verksamhet. På konserten uppträder bl.a. Erik Linder/Fredric Wide, Melinda Kinnaman, Mikael Rickfors/ Louise Raeder, Sofie Livebrant/Lilla Bjerke, Staffan Hellstrand, Stefan Sauk, Vibafemba+Riltons Vänner. Konserten pågår till ca kl. 20:30. Biljettpriset är 180 kr. Köp biljetter här: http://www.ticketmaster.se/search/?keyword=mind+st%C3%B6dkonsert

Läs mera om Mind/Självmordslinjen här: https://mind.se/sjalvmordslinjen/

Vill du som mår dåligt och behöver någon särskild person att prata med kan du ta direktkontakt med den här personlige samatalscoachen: http://www.tommykarlholm.se/ . Jag känner honom. Vi har arbetat tillsammans under många år. Rekommenderas.

I stort sett alla är trevliga

Är vi människor trevliga eller inte? När jag ser folk på stan så tänker jag "Uj, va han/hon/hen ser tråkig ut!" Jag ser då en till ytan dyster, grå och sur figur framför mig. Tråkig, helt enkelt. Även när det gäller kläderna. Är min tolkning korrekt?

I går stod jag på Bollnästorget på Skansen som representant för "Sällskapet Närkingarne i Stockholm" som grundades  1930 av hembygdsvännen, tidningsmannen, förlagsgrundaren m.m. John Lindström Saxon (Saxon & Lindströms förlag). Det var ett led i firandet av "Hembygdens helg". Min uppgift var att försöka rekrytera fler medlemmar till sällskapet.

Jag gick framfusigt fram till helt främmande människor (som ofta såg tråkiga ut, dvs. helt vanliga) och undrade om de hade någon koppling till Närke. "Nej", svarade tyvärr det flesta. Så medlemsrekryteringen gick trögt.

Däremot träffade jag massor med trevliga västgötar, skåningar, smålänningar, östgötar, västerbottningar m.fl. och även en del långväga besökare, bl.a. från Spanien och USA. Jag fick många roliga och intressanta samtal om allt möjligt med dessa för mig helt främmande människor.

Jag är beredd att ändra mig. Skenet bedrar. De allra flesta människor är trevliga.

Ska man "dödstäda" bort personliga saker?

Gustav V:s drottning Victoria hade en relation med läkaren Axel Munthe - han t.o.m. flyttade in på Slottet i Stockholm. Men deras brevväxling förstördes när Victoria gått bort, helt enligt hennes önskan.

Svenske greven Axel von Fersen, som var nära vän med franska drottningen Marie Antoinette, skrev dagbok. Men släkten von Fersen gjorde de intressanta sidorna oläsliga efter hans död, t.ex. där det stod "Kl 10 om aftonen tog jag mig in till drottningen...". Vad som sedan skedde fick man inte veta. Det var oläsligt.

Själv har jag fört små noteringar i fickdagböcker sedan jag var 12 år 1958. Och jag håller på ännu. Det är som en obotlig åkomma. Noteringarna har varit ett bra stöd för minnet, t.ex. när morsan sa "Det är tre år sen ni firade jul hemma hos mig!". Då kunde jag leda i bevisning och meddela att det bara var två år sedan.

Visst, det finns en del mer privata noteringar i dem också. Ska jag nu på ålderns höst städa bort dem? Eller ska jag överlåta åt dödsbodelägaren, dvs. barnen, att göra det?

Jag har också en packe brev av personlig natur, båda sådana jag skrivit och sådana jag fått. Ska jag bränna dom nu - eller lämna kvar dem också? Vad tycker du? Själv är jag tveksam hur jag ska göra.

Min fars efterlämnade fickdagböcker från 1940-talet och framåt innehöll många detaljer som rörde mig själv, vilket var kul att få ta del av. Min frus morfars noteringar från hans kalkbrottsdrift var intressanta att läsa; hur många lass kalk kan levererade, till vem och vad han köpte in för varor.

Däremot har jag börjat dödstäda bort sådant jag samlat på, bl.a. gamla svenska mynt och sedlar, utländska sedlar m.m. Det skrev jag om i ett blogginlägg för något år sedan. Jag skrev då att jag dock hade kvar min autografsamling, som innehöll drygt 250 namnteckningar från kända politiker, författare m.fl.

Det blogginläget läste en autografsamlande skåning som tog kontakt med mig. Han var intresserad av min samling, kom upp till Sollentuna och köpte den - efter ett visst prutande. Ersättningen räckte till att bekosta en vecka på Teneriffa för frun och mig. Det var skönt att bli av med samlingen, dessutom till en seriös samlare.

Det som är kvar av samlandet är mina frimärken, men dem ska jag nog också lyckas bli av med på något sätt.

Annars brukar en flytt till ett ytmässigt mindre boende vara det bästa och vanligaste sättet att "dödstäda" och göra sig av med allt som är onödigt.

Slappa handslag med nedslagen blick

När jag tar i hand med någon tittar jag vederbörande i ögonen och ger ett lagom fast handslag. Men alla gör inte det. Jag tycker det känns vedervärdigt att hälsa på någon som har ett slappt handslag; ungefär som ta i en våt disktrasa.

Jag hade en gång en arbetskamrat vars fru och tre tonårsbarn kom på besök på jobbet. När jag hälsade på frun fick jag en disktrasa i handen. Ett slappt handslag. Men barnen då?

Den äldste sonen hade ett lika slappt handslag. Mellanbarnet, dottern, hade ett lika slappt handslag. Men lillkillen, tänkte jag, en kraftig liten kille, måste väl ändå ha ett riktigt handslag? Nä, hans våffla var lika slapp.

Stackars barn, tänkte jag. Fadern hade förmodligen aldrig handhälsat på frun och barnen och visste inte hur slappa handslag de hade. Synd, tyckte jag. Ett fast handslag med stadig blick är ett plus vid t.ex. jobbintervjuer och andra tillfällen. Ett slappt handslag med nedslagen blick riskerar dessutom att ge en negativ bild av personen i fråga.

Jag har övat med mina barnbarn, de som nu är sex och sju år, och lärt dem att ta i hand, se personen i ögonen och klämma lagom. Varken för löst eller för hårt. Jag tror de har nytta av det i livet framöver.

Jag är en lycklig pessimist

Min omgivning betraktar mig som en negativ pessimist. Om någon säger "fint väder idag" och jag säger "ja, men i morron blir det regn" får jag höra "f-n va du alltid är negativ!"

Jag anser att de positiva optimisterna är naiva. Vi som är pessimister är realister.

Min negativa svartsyn har kanske med att göra att jag är närking. Född och uppväxt i hjärtat av gnällbältet.

För många år sedan skulle jag vara på en konferens i Uppsala, som började en tidig måndag. Eftersom jag aldrig tidigare hade varit i Uppsala åkte jag dit på söndagen innan och rekognoscerade. Kollade vad konferenshotellet låg, om det fanns p-platser  m.m. Ett sådant här beteende betraktas av den naive optimisten som något sjukligt negativt. För mig gjorde det att jag kände mig trygg på måndagsmorgonen. Jag kom dessutom i tid, vilket inte alla andra gjorde.

När jag för många år sedan skulle åka bil genom Europa till Rivieran med familjen kollade jag i Guide Michelin (som har kartor med hotellen utsatta) var mina hotell låg för alla orter där vi hade förbokade hotell. Min omgivning ansåg det sjukligt negativt. Redan att ha förbokat hotell ansåg man onödigt, snudd på pessimistiskt suspekt. "Vi åker bara. Hotell hittar man alltid", sa dom. Men att de ibland fått sova i bilen för att man inte hittade något hotell höll man tyst om.

Tack vare mina förberedelser kunde jag koppla av och njuta av allt annat på resan. Men ett sådant beteende betraktas av de naiva optimisterna som negativt.

Jag är inte ensam om att vara pessimist. Nyss kom Jan Bylund och Mattias Lundberg ut med sin bok "Den lyckliga pessimisten". De två är precis som jag och har satt det på pränt. Det känns skönt att läsa att det finns fler som jag! Här är ett citat ur boken:

"Som pessimist är du lycklig eftersom du vet att du har koll på läget, bättre än de flesta. Du har så att säga basbehoven tillgodosedda och är tillfreds med ditt utgångsläge. Du använder dina naturliga oroskänslor för att förutsäga påfrestningar och otrevliga överraskningar. Genom att förvänta dig att saker och ting kan komma att gå åt skogen är du förberedd på de flesta tänkbara scenarior. Det ger dig tid och möjlighet att mentalt ställa in dig på vad som kan inträffa. Om det mot förmodan skulle gå enligt plan kommer du att kunna glädja dig åt det, sannolikt mycket mer än den som hela tiden varit inställd på vinnarscenariot."

Jag är en lycklig pessimist.

En härlig replik

För några år sedan var jag på ett föredrag som handlade om prostatacancer. Deltagarna var bortåt 100 personer, de flesta äldre än jag. Både män och kvinnor. Föreläsare var två doktorer. Föredraget var intressant och tog upp i stort sett alla aspekter på ämnet. Efter föreläsningen blev det tillfälle för auditoriet att ställa frågor.

Det blev flera frågor. Ett äldre par, säkert i 80-årsåldern, satt längst fram. Frun i sällskapet upphov sin stämma och ställde en fråga: "Är det skadligt att ha samlag med en man som har prostatacancer?" "Nej, inte alls", svarade en av doktorerna. "Snarare tvärtom!" "Åh, så skönt", blev hennes spontana svar.

En ostlig klassresa

I det påvra arbetarhem jag växte upp i var ost en vardaglig lyx. Max en skiva lagrad ost per macka. Att skiva ost för nöjes skull och njuta av den utan bröd var strängt förbjudet. Ost var dyrt även förr i tiden.

Det första jag gjorde när jag flyttat hemifrån till en liten etta med kokvrå var att för egna intjänade pengar köpa en stor bit vällagrad småpipig ost. Skära smulande skivor på rad och stoppa i mig. Utan slut. Resultatet blev en sömnlös natt med värkande mage. Men det var det värt.

Nu bestämmer jag själv hur mycket onödig ost jag vill stoppa i mig. Trots fruns protester. "Du blir bara tjock av det!" Men det är en del av min klassresa. Friheten att få äta ost utan stopp. Dessutom är det bra för tänderna att avsluta en måltid med ost. Det har fransmännen upptäckt för länge sen.

Giftermål krav för lägenhet

Min dåvarande fästmö - numera min hustru - och jag stod i bostadsförmedlingens kö i Örebro på 1960-talet. Eftersom vi båda var ensamstående fick vi bara köa för en tvåa med kokvrå. Vi tyckte detta var absurt och ville köa tillsammans för en trea i stället. Men se det gick inte. För att få en s.k. familjebostad måste man vara gift.

Efter några dagar fick jag ett brev från bostadsförmedlingen. Där stor (ungefär) så här: "Ni erbjuds en trerumslägenhet i Vivalla i Örebro under förutsättning att ni inom två veckor uppvisar lysnings- eller vigselbevis". Det var ord och inga visor.

Jag ringde fästmön och undrade om vi skulle gifta oss. Hon samtyckte. Dan därpå gick jag till prästen och tog ut lysning, fick bevis på det och gick tvärs över gatan till bostadsförmedlingen och slängde upp beviset på disken. På direkten fick jag nycklarna till en nyproducerad trea på Visgatan 4 B i det nya bostadsområdet Vivalla i Örebro - ett område som numera tyvärr blivit en segregerad mångkulturell förort.

Vi kunde visserligen valt att inte gifta oss trots lysningen men vi tyckte det var lika bra att göra det. Och på den vägen är det. Nu har det precis i dag gått 44 år.

En del gifter sig av kärlek, andra för att de väntar barn. Vi gifte oss för att vi blev med lägenhet. Vi var 21 respektive 22 år och såg ut som bilden visar. Nu är vi snart 66 respektive 67 och mer kära än när vi gifte oss. Tack för det. bostadsförmedlingen!

Blanda inte äpplen och päron

Socialminister Hägglund slår ett slag för ökat antal organdonatorer och tillsätter en utredning. Det är bra. Det behövs fler organ. Men han öppnar även för att organ ska kunna lovas bort när man hämtar ut sitt körkort eller när man lämnar in sin självdeklaration.

Under årens lopp har det förekommit olika propåer om att få skicka med annan information i den blåa deklarationspåsen, men Skatteverket har stått emot. Att skicka med en blankett om organdonation har varit på tapeten tidigare. Nu kan det alltså bli aktuellt igen.

Okej då, stoppa med en blankett i påsen. Det är ett kostnadseffektivt (=billigt) distributionsalternativ. Men varför inte gå längre och gör en kryssruta direkt på blanketten och en digital ruta i e-deklarationen. Att donera organen via SMS eller knapptelefon blir väl lite knepigare. En e-leg måste nog vara ett krav.

Nä, jag håller inte med. Låt deklarationen bara handla om deklarationen. Inget annat. Risken finns att det blir badwill för Skatteverket, typ: "Skatteverket vill inte bara ha mina pengar; nu vill dom ha mina organ också! Det är för jävligt!"

Blanda inte äpplen och päron. Det bästa är att göra en egen kampanj med separat direktutskick till alla hushåll, tevereklarm, annonser, utomhusreklam, webbinformation m.m. samt att ålägga vårdcentraler och läkare överhuvud taget att ta upp frågan när "kunderna" kommer dit.

Men varför inte gå ett steg till: Lagstifta om att alla är skyldiga att donera organ, såvida man inte sagt i från.

PS. Redan nu kan du bli organdonator via nätet: http://www.socialstyrelsen.se/donationsregistret. Där kan du göra det med eller utan e-leg.

Varför bo kvar i storstan?

I Bergslagskommunen Hällefors i norra Örebro län kan du få en standardvilla från 1980 för 375 000 kr med tomt. I grannkommunen Ljusnarsberg kostar den 390 000 kr. Samma kåk i Äppelviken i Stockholmsförorten Bromma kostar 8 250 000 kr. I det fina området Edsviken i min hemkommun Sollentuna kostar den 6 000 000 kr. Med dessa skillnader i pris kan man undra varför man som panschis bor kvar i storstan?

Att bygga nytt i en glesbygdsort är omöjligt, ekonomiskt sett. En del kommuner skänker bort tomter för att få nya invånare. Men det är nog svårt att få någon att nappa när en befintlig kåk kostar ett par hundratusen och att bygga en ny kostar 1-1,5 miljoner kr.

Jag har en kompis, panschis om något år, som nyss sålt sitt kedjehus i Sollentuna och ska flytta med sin sambo till Mora. Där fick han en friliggande modern villa för halva priset, jämfört med huset i Sollentuna, som är mycket större, har hel källare och ligger ett par hundra meter från Vasaloppsspåret (han har åkt det loppet flera gånger) och naturen. Stressen och oljudet från järn- och motorväg samt flyget torde vara försumbart i Mora. Det är det inte i Sollentuna.

Det tar nästan fyra timmar att förflytta sig ytledes från Stockholm till Mora. När jag frågade kompisen hur många bekanta, vänner och kompisar han har i Mora svarade han: "Det bor 11 000 personer där". Där fick jag. Är man själv trevlig, empatisk, social och utåtriktad är det nog inga problem att få nya bekanta. Och grannar finns det ju alltid.

En flytt från storstan till en mindre ort med försäljning av det egna boendet och inköp av ett nytt ger också en slant över, ofta i miljonstorlek, som man kan ha mycket kul för.

Med låga priser på det egna boendet blir lånen lägre och därmed får man lägre boendekostnader. Skillnaden i lön för t.ex. en förskollärare, polis eller sjuksköterska i Stockholm respektive Mora torde vara minimal. Efter betalda räkningar blir det mer pengar över på en mindre ort.

Varför bor då en panschis kvar i Stockholm med mera stress, buller och högre levnadskostnader? TV-programmen är ju samma i hela landet. Internet med Facebook och Skype finns.

För de allra flesta är det nog närheten till gamla vänner, barn och barnbarn som trots allt är det kvarhållande klistret.

Glömskan slår till allt oftare

Jag är numera glömsk och kan inte komma ihåg namn på folk jag känt i åratal. Häromsistens tog det en vecka att ur minnet få fram namnet på en arbetskamrat som jag jobbat tillsammans med i flera år. När man börjar att inte längre komma i håg sitt eget namn är det nog helt kört... risken finns att den tiden infinner sig.

Ofta när jag ska göra två saker samtidigt glömmer jag den ena uppgiften. Som att gå ut med soppåsen på morgonkvisten och försöka få med sig tidningen in på återvägen. Oftast lyckas jag bli av med soporna men någon tidning har jag inte med mig in.

Men, men. Jag är inte helt ensam. En kompis var på Systemet härförleden. Före honom var en äldre kvinna som köpte en flaska champagne. Hon betalade och gick ut. Utan flaska. När kompisen kom ut ur butiken gick han ifatt kvinnan, som inte kommit särskilt långt, och frågade: "Har du inte glömt flaskan du köpte på Systemet?" "Nähä", sa kvinnan och gick obekymrat vidare.

En f.d. arbetskamrat, flera år yngre än jag, var på ICA och handlade några varor. Eftersom ICA:n inte hade allt han behövde gick han till det närbelägna Coopet. Väl där kom han på att han inte hade fått med sig sina varor han hade köpt på ICA. Han hade helt enkelt betalat och gått ut ur butiken utan ta med sig varorna.

Är det nån mer än jag som känner igen sig?

"Du får köpa bilen!

Att få dö utan smärta är väl något som de allra flesta skulle önska sig när den dagen kommer. Läkaresällskapet och Läkareförbundet kan tänka sig att lindra smärtan för den som ligger och plågas inför döden. Tanken är att den som är i livet slutskede, är obotligt sjuk och har svåra smärtor ska kunna sövas ned för att sedan få självdö. Men patienten måste väckas upp med jämna mellanrum för att ge fortsatt tillstånd till sömnbehandlingen. Politikerna verkar vara positivt avvaktande till förslaget.

Det får mig att tänka på en historia som en arbetskamrat berättade för mig. Hans svärfar hade en VW-bubbla som min kamrat hade tjatat på honom att få köpa. Men svärfadern vägrade. Sen blev svärfader svårt sjuk och låg för döden. Dottern och mågen (arbetskamraten) kallades till sjukhuset. Läkarna ville ta bort alla slangar, stänga av de livsuppehållande maskinerna och låta svärfadern dö för det fanns inget hopp om bättring. Dottern och mågen sa nej och ville att behandlingen skulle fortsätta.

Det gick några timmar (eller om det var dagar) så slog svärfadern upp ögonen, stirrade förvånat på mågen och sa: "Du får köpa bilen!" Svärfadern hade mirakulöst piggnat på sig och levde vidare ett tag till.