Kändisen från Örebro har fått graven fixad

 Tidigare i år (den 7 juni) berättade jag i ett inlägg här på min blogg att Lars Wivallius grav på Katarina kyrkogård var tämligen anonym. Nu är hans sten åtgärdad och man ser nu vem som är begravd här.

Lars Wivallius, som levde på 1600-talet, är vår förste store svenske skald. Dessutom var han född på gården Vivalla utanför Örebro. Därav även hans efternamn (som från början var Svensson).

Den sten som markerar hans krav var helt anonym, vilket jag påpekade för Katarina församling, som lovade åtgärda stenen. Det har nu skett och här på bilden ovan ser du hur stenen ser ut nu.

Så här såg stenen ut tidigare:

 

Ett stort TACK till Katarina församling för renoveringen av gravstenen!

Trots all utrustning saknas något - men vad?

Nya bilar idag är fullproppade med datorteknik som förenklar bilkörandet och ökar säkerheten.
Men trots allt detta "lullull" är det något mycket enkelt som saknas. Vad, undrar du?

Väljer du extra finesser till en ny bil så får du mängder med funktioner. Det är allt från nyckelfria lås och självavbländande lyktor till radar och kameror som gör att du ser runtom hela bilen när du backar.

Det är ingen hejd på konstruktörernas fantasi. Mer och mer av det nya finns som standard allt eftersom åren går och nya modeller kommer.

Trots allt detta som fyller flera sidor i bilbroschyrerna är det fortfarande något sam saknas. Vaddå, undrar du?

Jo, en så enkel sak som en liten papperskorg/sophink i framsätet där passageraren sitter. Hur svårt kan det vara?

Personnamn på gator, skolor m.m.

Det är många vägar, gator, skolor, parker, arenor och andra liknande ställen och byggnader som fått namn från personer - levande eller döda. Själv bor jag på Love Almqvists väg och vem författaren Almqvist var känner jag till. Min hemstad Örebros arena Eyravallen heter nu Behrns Arena. Det beror förmodligen på att stadens stora fastighetsägare sponsrat den.

Astrid Lindgren, drottningarna Sophie och Silvia har gett namn åt bl.a. sjukhus och liknande inrättningar. Dag Hammarskiöld har fått ge namn åt en gata i Uppsala. När det är allmänt kända personer är det lätt att fatta kopplingen.

Men när det är mindre kända personer som fått stoltsera med sina namn blir sammanhanget svårare. I min hemstad finns gator med prefixen Broms, Toring, Schantz, Hertig Karl och en skola med Gumaelius som förled. I Sollentuna har Gösta Tamm fått lämna sitt namn till en väg och vid Karlbergs station i Stockholm finns Robert Almströmsgatan. Vilka var dessa personer, kan man undra.

Svar finns i "Stockholms gatunamn"

När det gäller Broms så var han en känd och förmögen örebroare på 1700-talet. Vem Toring var har jag ingen aning om. J.L. von Schantz var vice landshövding i Örebro på 1700-talet och hertigen Karl var förmodligen den blivande Karl IX. Robert Almström var chef vid porslinsfabriken Rörstrand, som tidigare låg nära Karlberg.

När det gäller Stockholm finns den förträffliga tjocka boken "Stockholms gatunamn" som staden gett ut. Den är en fantastisk källa för den som vill veta varför stadens gator heter det de gör.

Varför Gösta Tamm fått namnge en väg i Sollentuna är fortfarande dolt i mörker för mig.

Reklambyrån Gumaelius

När det gäller Gumaelius så har jag känt till att hon som startade landets första reklambyrå på 1800-talet hette så. Själv jobbade jag ett tag på 1970-talet vid en av den reklamkoncernens byråer som hette Gumaelius Åtta och låg vid Kungsgatan i Stockholms city. Men vilken koppling tanten Gumaelius har till Örebro har jag inte haft den blekaste aning om.

Min realskola i stadsdelen Väster i Örebro bytte namn från Örebro Praktiska Realskola till Gumaeliusskolan när realen försvann och skolan blev en vanlig högstadieskola i början av 1960-talet. På stadsdelen Norr i Örebro fanns Gumaeliusplan, som nu har fått ett annat namn. Det berodde på att många trodde att skolan som låg där (Olaus Petriskolan) var Gumaeliusskolan.

Hon var född i Örebro

Nu vet jag vilken koppling Gumaelius har med Örebro. Häromdagen var det en stor artikel i Svenska Dagbladet som handlade om Sofia Gumaelius ("Hon tog Stockholm med storm - grundade reklambranschen"). Sofia var nämligen född i Örebro och dotter till Otto Joel Gumaelius som var rektor för Karolinska läroverket i stan och grundare av Nerikes Allehanda.

Inte så konstigt att släkten Gumaelius fått ge namn åt en skola i min hemstad.

PS. Jag har hittat en Gösta Tamm på nätet. Han levde 1866-1931, var friherre, officer och frisinnad/liberal riksdagsman. Men vilken anknytning till Sollentuna han hade vet jag fortfarande inte. Han kanske bodde här?

Mitt rasistiska bälte?

Symboler för USA:s sydstater är numera diskutabla. De som värnar det som varit och finns högerut gillar dem fortfarande. De som är på vänsterkanten vill ha bort dem. Det gäller inte bara sydstatsflaggan utan även statyer av krigshjältar från södern. Jag undrar hur mitt livremsspänne skulle tas emot nu i USA?

Antirasister i Virginia ville ha bort en staty av Robert E. Lee, som ledde sydstaterna i inbördeskriget i mitten av 1800-talet i USA. Det fick extremister på högerkanten att protestera och gå till motattack, varvid en person dödades och flera skadades. Det skedde nyligen i Charlottesville i Virginia.

President Trump tog inte tillräckligt avstånd från attacken utan ansåg båda sidor vara lika bra - eller dåliga - vilket tolkades som ett stöd för extremhögern. Ku Klux Klan och deras likasinnade i andra grupperingar tackade för stödet.

Hur kan man tolka mitt spänne?

När jag åkte runt i sydstaterna 1998 besökte jag slagfältet Shiloh, där nord och syd drabbade samman i ett blodigt slag i april 1862. I souvenirbutiken  köpte jag ett bältesspänne som jag sedan försåg med en läderrem. Jag har burit det nästan varje dag sedan dess. Så här ser spännet ut:

CSA är förkortning för Confederate States of America, dvs. sydstaterna. Spännet tillhörde Virginias första frivilligregemente. Staten Virginia låg på gränsen mellan syd och nord och innevånarna där ställde upp för båda sidorna.

Om jag åker till USA med det här bältet finns risk att jag betraktas som en högerextrem rasist. Suck! Jag är inte det. Bara intresserad av historia.

PS. President Abraham Lincoln ses normalt som en motståndare till slaveriet. Men han hade inget emot det i de stater i södern som redan hade slavar. Det han inte gillade var att de territorier i USA som uppgraderades till nya stater också skulle få ha slavar. Det var en av anledningarna till motsättningarna mellan nord och syd.

Inte så bra precis att säga det man tänker

Jag har en ful ovana. nämligen att jag ofta säger det jag tänker. Det kan kanske låta charmigt men det leder till att jag stöter mig med folk. Det är säkert något som går att diagnosticera med bokstäver. Jag ångar mycket jag sagt och som sårat andra.

En dag på jobbet hos Skatteverket (alltså flera år sedan) mötte jag en kvinnlig kollega som jobbade på personalavdelningen. Jag noterade att hon blivit tjock över magen. Aha, hon är med barn, tänkte jag. Men jag sa inget. Tur var väl det.

Senare på dagen stötte jag ihop med hennes man som också jobbade på verket. "Grattis!" sa jag. "Till vaddå?" undrade han. Jag förstod plötsligt och blixtsnabbt att jag var mycket fel ute. Hur jag redde upp situationen minns jag inte.

Detta är ett typiskt exempel på hur jag har varit (eller fortfarande är, enligt hustrun). Så fort tankarna kommer bubblar de ut i form av verbala kommentarer.

Den sene senige deltagaren

En annan dag på jobbet satt vi några i ett sammanträdesrum och väntade på ytterligare en deltagare. När han kom sa jag högt och tydligt: "Jaha, här har vi den försenade astenikern!" Den  här killen var otroligt lång och mager, därav min snabba tanke och min lika snabba och oförskämda kommentar. Han sa inget. Inte den här gången.

Flera år senare på en personalfest kom han - med några drinkar i kroppen - fram till mig och ville ha ett enskilt samtal. Han berättade om min fadäs i sammanträdesrummet flera år innan (vilken jag då glömt) och hur illa han tog vid sig av min kommentar. Jag skämdes och bad flera gånger om ursäkt.

Dessutom berättade han om hur han hela livet fått lida för sitt magra utseende och att han förgäves försökt ändra det. Där fick jag.

Man ska inte heller alltid göra det man tänker.

En annan kollega kom en dag till jobbet med kostym och väst. Det här var på 1970-talet och då kunde man klä sig så. Till västen hörde en accessoar i form av ett fickur med tillhörande kedja.

Jag noterade det, slängde fram handen och fick upp uret i västfickan. Det föll ur och hängde och dinglade i kedjan i höjd med hans skrev. Jag fällde en sarkastiskt kommentar, som jag inte minns. Jag fick skrattarna på min sida och tyckte bara att jag varit rolig.

Men han tyckte inte det. Samma sak igen. På en kurs flera år senare var vi tillsammans och en kväll efter några alkoholintag berättade han för mig vad jag gjort mot honom. Han hade aldrig mer haft fickuret på sig på jobbet och hade tagit fruktansvärt illa vid sig.

Värdet på skärgårdshemmanet

Vid en tur i skärgården med båtkompisar kom vi till en ö för att hälsa på en för mig helt obekant kompis till våra båtkompisar. Jag noterade det stora bostadshuset på ön och båthuset och den stora bryggan. Det var ett drömställe.

Vår värd stod på bryggan och tog emot tampen när vi la till. Jag hoppade i land, tog honom i hand, presenterade mig. Min tänkta kommentar bara rann ur min fula mun: "Jaha, å vilket taxeringsvärde har du på det här hemmanet?"

Han sa inget. Inte den gången. Senare berättade han hur förbannad han blivit och hans första tanke hade varit att ge mig ett slag på käften. Där kom jag lindrigt undan.

Han som skulle gifta sig

För en tid sedan träffade jag den unge grannbonden på landet och bad honom om en tjänst. Vi känner inte varandra särskilt bra; vi pratade om ditt och datt och han visade sin ombyggda ladugård som blivit en stor festlokal och berättade att han skulle gifta sig. Jag visste att han inte var ensamstående utan hade både sambo och barn.

Jag försökte var lustig och min tänkta och lika snabbt uttalande kommentar den här gången blev: "Jasså, du har levt i synd hittills" med en nick mot hans lilla dotter.

Han sa inget. Log inte till mitt skämt. Han bara stirrade en lång stund på mig och undrade säkert om jag var djupt religiös. Ajdå, jag gjorde bort mig. Han förstod inte att jag skämtat och bara försökt var rolig. Vi skildes åt. Jag gjorde bort mig och gav honom en helt fel bild av mig. Hur blir vår fortsatta relation?

Bad alla kollektivt om ursäkt

Trots att jag vet om denna min pinsamma svaghet fortsätter jag även i övervuxen ålder. Det är inte lätt att ändra sina olater.

Jag har genom mina obetänksamma kommentarer sårat många människor, inte minst på jobbet. Som informationschef med inflytande och stor budget hade jag stundtals hybris med snudd på storhetsvansinne och bar mig illa åt.

När jag lämnade verket 2010 och tackade för uppvaktningen tog jag upp detta ämne. Jag sa ungefär så här: "Jag vet att jag många gånger sagt saker som sårat en del av er. Det ber jag nu om ursäkt för och hoppas ni förlåter mig. Men det jag inte ångrar: Det är det jag skrivit!

Inte ens det jag skrivit nu ångrar jag.