Inte läge att skoja om kvinnor

Jag har alltid hävdat att man kan skoja och skämta om allt, såväl religion som alla sorters människor. Men det går inte. Ska man skämta om svarta så måste man själv vara svart. Att skämta om islam kan leda till döden. Nu går det inte heller att skämta om kvinnor. Till slut kanske man bara kan skämta om sig själv?

I dagens SvD berättas historien om ett skämt i en hiss som fick oanade konsekvenser. Så här gick det till.

På en konferens i San Fransisco möttes en kvinnlig professor i kvinno- och genusstudier och en manlig dito i politisk teori. När kvinnan frågade "vilken våning?" svarade mannen skämtsamt skrattande "avdelningen för damunderkläder". Det skulle han inte gjort.

Den kvinnliga genusprofessorn anmälde honom till organisationen som ordnade konferensen. Hon kände sig nämligen kränkt och kommentaren var olämplig och krävde en ursäkt.

Mannen menade att hon inte var bekant med brittiska 50-talsvitsar och vägrade ursäkta sig.

Även jag har varit på konferens

När jag var på konferens en gång för många år sedan, på 1970-talet, träffade jag bl.a. en generaldirektör för dåvarande Invandrarverket. Han frågade om vi hade några kvinnliga chefer på mitt jobb, dvs. Riksskatteverket.

Jag var inte helt nykter vilket kanske kan ursäkta mitt svar till honom: "Ja, dom är ena riktiga kärringar allihopa!" Han varken log eller skrattade.

Hade jag fällt en sån kommentar idag 2018 skulle jag förmodligen blivit anmäld och kanske fått sparken från jobbet.

Det gäller att alltid vara politiskt korrekt. Men fy så mycket tråkigare tillvaron blir då!

PS.  Än så länge får man skoja om Bellman och om norrmän.  Risken är väl att det också kan kränka någon...suck.

Kvinnor kan ha klättrat via männen

Jag vet kvinnor som utnyttjat sitt kön för att via män klättra i karriären. Men det har jag inte vågat torgföra tidigare. Nu gör jag det. Skådisen Naomi Rapace  har nämligen (i dagens SvD) sagt att kvinnorna saknar ansvar i #metoo-debatten: "Många kvinnor har spelat spelet och klättrat. De har varit delaktiga i "gamet" och använt det till sin fördel".

Om jag - eller någon annan mansgris - sagt samma sak för några veckor sedan hade jag legat illa till.  Det var då #metoo-debatten och vittnesmålen stod som spön i backen. Men nu när det dessutom är en kvinna som gör det är det helt ok. Det är ungefär som att en svart får säga "neger" om sig själv.

Från mitt jobbliv vet jag minst två kvinnliga kolleger som fått chefsjobb och gjort karriär via manliga överordnade med makt och kvinnotycke. Men hur vet du det, undrar säkert vän av ordning. Tja, vet och vet. Allt tyder på att det gått till så. Stöd finns i de kommentarer som kvinnorna själva fällt.

Kvinnor har en fördel

Naomi Rapace känner till flera fall - både från teaterns och filmens värld - där kvinnor gått sängvägen för att komma fram i karriären. I kulturvärlden är det nog vanligare än i den byråkratiska.

När det gäller att ta sig fram på detta sätt har kvinnorna en fördel, jämfört med oss män. Jag har visserligen haft kvinnor som chefer men det har aldrig fallit mig in att ta mig fram via dem på ett skamligt sätt. Jag har visserligen inte fått några inviter och det har varit helt uteslutet att jag skulle ha utnyttjat situationen. Det har räckt med att tvingats dansa med dem på personalfesterna.

Makt tänder kvinnor

Män med makt verkar fascinera  en del kvinnor. Jag hade en kvinnlig arbetskamrat som tyckte att vår generaldirektör var sexig. "Vadå?", sa jag. "Klä av honom så får du se en stor vit mjölsäck. Hur kan det vara sexigt?" "Jo, men han har ju MAKT", svarade hon.

Hon gifte sig med en av våra manliga högre chefer, snäppet under generaldirektören. Sen dröjde det inte länge innan hon själv fick en chefstjänst (tack vare att hon besvärade sig och trängde undan den man som fått jobbet från början).

Hon nyttjade makens makt

En  gång när hon och jag inte var överens om en jobbsak (inom mitt ansvarsområde) beklagade hon sig hos sin man avdelningschefen, som gick till generaldirektören och beklagade sig över att jag inte gjorde som hans hustru ville. Jag blev uppkallad till generaldirektören. Sic! Vem av oss som fick ge sig minns jag inte.

Men händelsen är talande. Det finns kvinnor som nyttjat sitt kön för att få som de vill. Det kanske behövs vittnesmål även om det för att få en ökad nyans i debatten. Vi män har inte lika lätt att gå sängvägen för att göra karriär.

Behövs inte. Vi gör ju karriär ändå.

Även jag har blivit trakasserad

Just nu vittnar tiotusentals kvinnor via #metoo på sociala medier om att de blivit sextrakasserade av män, vilka i flera fall varit kändisar, bl.a. i media- och idrottsvärlden. Men det talas inte alls om det motsatta, om kvinnor som trakasserat män. Det är inte politiskt korrekt att lyfta den frågan. Inte just nu när det är männen som är i fokus som förövare.

Jag har i ett tidigare inlägg här på min blogg berättat om när min högsta chef - en kvinna - tog mig i häcken när hon kom ifatt mig i en korridor på verket där jag jobbade.

Jag blev mycket förvånad och visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Jag tog det som en komplimang och lät det hela bero. Att gå i strid mot sin högsta chef kan leda till oanade konsekvenser. Ord mot ord, t.ex, och vem vinner en sån strid?

Så jag kan förstå de kvinnor som sextrakasserats av män - ofta i chefsposition - men inte drivit saken vidare.

Jag gjorde ett inlägg på Facebook

Jag gjorde ett inlägg på Facebook med hashtaggen "metoo" om detta och fick snabbt några gillamarkeringar. Jag fick även ett mejl från en facebookkamrat som menade att jag som man gett mig in på minerat område genom att använda hashtaggen "metoo". Han ansåg att jag kunde hamna i trängt läge och ligga risigt till då jag nyttjat ett fönster avsett för utsatta kvinnor.

Jag raderade inlägget. Rätt eller fel? Vet inte. Jag kände bara att jag inte skulle orka med en debatt på Facebook.

Sextrakasserat med fräckisar

Jag har själv sextrakasserat min omgivning genom att berätta fräckisar. Under en tid drog jag på mina enhetsmöten varje fredag en fräckis som avslutning på mötet. Flera av mina kvinnliga medarbetare uppmanade mig till det och sa "I morgon är det fredag. Du har väl en ny historia då?"

Jag kunde inte så många historier utan fick läsa på ur bl.a. en bok med Bert Karlssons bästa fräckisar. Fast det berättade jag inte.

Anklagad och helt rättslös

Långt efteråt har jag förstått att alla medarbetare inte uppskattade min programpunkt på mina enhetsmöten. Jag vet att en manlig medarbetare inte gillade fräckisar. Han bidrog flera år senare till att en kollega och jag anklagades för sextrakasserier av en kvinnlig medarbetare, som sedan visade sig vara psykiskt instabil, blev långtidssjukskriven och fick lämna arbetsplatsen.

Men innan det reddes ut av facket och personalavdelningen var jag  - men framför allt min kollega - lovliga byten och helt rättslösa.

Det finns risk med den nuvarande kampanjen "metoo" att en del män drabbas oförskyllt. När drevet går har man inte en chans.  (Men jag,skulle tro att de män som nu pekas ut är skyldiga till minst 99 %.)

Trakasserande dansanta kvinnor

Jag är inte särskilt dansant. Men det har under årens lopp ändå hänt att jag dansat. Vid några tillfällen har jag mött kvinnor som haft en mycket sexuellt utmanande dansstil.

De har tryckt sitt kön mot mitt, gnidit och ormat sig så att min petternicklas reagerat å det häftigaste. Som man är detta något som inte är viljestyrt. Det går inte att hejda en erektion.

Jag upplevde detta som mycket pinsamt och förnedrande. Vad var dessa kvinnor ute efter? Antingen hade de alltid denna dansstil och tyckte om den. Eller också ville de visa sin makt över oss män genom att få oss upphetsade. (För jag tror inte de ville ligga med oss.)

Detta är också en form av utstuderat sextrakasseri, men som vi män utsätts för.

PS.  Jo, jag vet att det finns män som ser till att få stånd som de under dans låter sin kvinnliga moatje' få kännedom om. Det är också sextrakasseri.

Personnamn på gator, skolor m.m.

Det är många vägar, gator, skolor, parker, arenor och andra liknande ställen och byggnader som fått namn från personer - levande eller döda. Själv bor jag på Love Almqvists väg och vem författaren Almqvist var känner jag till. Min hemstad Örebros arena Eyravallen heter nu Behrns Arena. Det beror förmodligen på att stadens stora fastighetsägare sponsrat den.

Astrid Lindgren, drottningarna Sophie och Silvia har gett namn åt bl.a. sjukhus och liknande inrättningar. Dag Hammarskiöld har fått ge namn åt en gata i Uppsala. När det är allmänt kända personer är det lätt att fatta kopplingen.

Men när det är mindre kända personer som fått stoltsera med sina namn blir sammanhanget svårare. I min hemstad finns gator med prefixen Broms, Toring, Schantz, Hertig Karl och en skola med Gumaelius som förled. I Sollentuna har Gösta Tamm fått lämna sitt namn till en väg och vid Karlbergs station i Stockholm finns Robert Almströmsgatan. Vilka var dessa personer, kan man undra.

Svar finns i "Stockholms gatunamn"

När det gäller Broms så var han en känd och förmögen örebroare på 1700-talet. Vem Toring var har jag ingen aning om. J.L. von Schantz var vice landshövding i Örebro på 1700-talet och hertigen Karl var förmodligen den blivande Karl IX. Robert Almström var chef vid porslinsfabriken Rörstrand, som tidigare låg nära Karlberg.

När det gäller Stockholm finns den förträffliga tjocka boken "Stockholms gatunamn" som staden gett ut. Den är en fantastisk källa för den som vill veta varför stadens gator heter det de gör.

Varför Gösta Tamm fått namnge en väg i Sollentuna är fortfarande dolt i mörker för mig.

Reklambyrån Gumaelius

När det gäller Gumaelius så har jag känt till att hon som startade landets första reklambyrå på 1800-talet hette så. Själv jobbade jag ett tag på 1970-talet vid en av den reklamkoncernens byråer som hette Gumaelius Åtta och låg vid Kungsgatan i Stockholms city. Men vilken koppling tanten Gumaelius har till Örebro har jag inte haft den blekaste aning om.

Min realskola i stadsdelen Väster i Örebro bytte namn från Örebro Praktiska Realskola till Gumaeliusskolan när realen försvann och skolan blev en vanlig högstadieskola i början av 1960-talet. På stadsdelen Norr i Örebro fanns Gumaeliusplan, som nu har fått ett annat namn. Det berodde på att många trodde att skolan som låg där (Olaus Petriskolan) var Gumaeliusskolan.

Hon var född i Örebro

Nu vet jag vilken koppling Gumaelius har med Örebro. Häromdagen var det en stor artikel i Svenska Dagbladet som handlade om Sofia Gumaelius ("Hon tog Stockholm med storm - grundade reklambranschen"). Sofia var nämligen född i Örebro och dotter till Otto Joel Gumaelius som var rektor för Karolinska läroverket i stan och grundare av Nerikes Allehanda.

Inte så konstigt att släkten Gumaelius fått ge namn åt en skola i min hemstad.

PS. Jag har hittat en Gösta Tamm på nätet. Han levde 1866-1931, var friherre, officer och frisinnad/liberal riksdagsman. Men vilken anknytning till Sollentuna han hade vet jag fortfarande inte. Han kanske bodde här?

Jag har varit en statstjänsteperson

Uppsala kommun har 81 ledamöter i fullmäktige. Två av dem tillhör extrempartiet Feministiskt Initiativ. De har föreslagit att ordet "tjänsteman" successivt ska bytas ut i alla kommunala sammanhang till det mer könsneutrala och jämställda påhittade ordet "tjänsteperson". Malmö lär visst redan ha gjort ett liknande byte.

Jag kan förstå syftet, nämligen att orden är viktiga. Det är en fortsättning av de ordbyten som skett sedan jag var barn (neger - svart, lapp - same, eskimå - inuit, zigenare - rom, tattare - resande, rörmokare - sanitetstekniker, städerska - lokalvårdare och i nutid hen i stället för han/hon.) Allt detta är PK (politiskt korrekt).

Jag kan köpa en del av dessa förändringar men att byta "man" mot "person" i ordet "tjänsteman" blir lite löjligt. I alla fall i början men jag tror jag kommer att vänja mig. Eller blir tvungen till det. I flera fall har det skett och funkat bra, t.ex. manår - personår.

Många "man-byten" krävs

Om "tjänsteman" blir "tjänsteperson" så måste vi fortsätta: ämbetsman - ämbetsperson, ombudsman - ombudsperson (vilket tydligen redan skett i England), lagman - lagperson, brandman - brandperson (eller varför inte brandsläckare i stället?).

Listan kan göras längre och i många fall blir det löjligt.

Varit på tapeten tidigare

Det här med "tjänsteman" var på tapeten redan för femton år sedan då man funderade på om Statstjänstemannaförbundet (ST) var rätt namn på en fackförening med många kvinnor som medlemmar. Likaså namnet på förbundets tidning som hette Statstjänstemannen. Att byta namn på ST blir inte helt lätt: Statstjänstepersonförbundet? ST profilerar sig nu stenhårt som bara "ST", vilket är ett sätt att komma undan problemet.

Men om man vänder på steken och vill byta andra namn: Sjuksköterska? Och ordet "representant? Det kan ju inte bli "represenfarbror"?

Jag kallar mig inte feminist

Jag har försökt länge att få en bra förklaring till ordet "feminist". Det enkla svar jag (alltid) fått är "en som är för jämställdhet mellan könen". I så fall är jag feminist. Men jag vägrar att kalla mig det.

Det beror på att vänstern lagt beslag på ordet. Och sen har vi fundamentalisterna i Feministiskt initiativ (Fi) med den f.d. kommunistchefen Gudrun Schyman i spetsen som nyttjar ordet. (För övrigt tycker jag Gudrun ska ändra stavningen på sitt efternamn till "Sky man").

Regeringen är feministisk, dvs. sossarna och miljömupparna, och kör en feministiskt utrikespoltitik m.m. Sjöstedt och hans kommunister är feminister. Det finns även en del borgare som också kallar sig feminister. Jag gör det, som sagt, inte. Jag fortsätter att vara sur gammal gubbe, kanske är jag i stället maskulinist.

Jag har skummat Fi:s partiprogram. Det är inte lite man vill förändra. I princip allt. Höjda skatter och sextimmars arbetsdag samt genusperspektiv på allt i hela samhället! Suck. Jag blev nästan illamående.

I debatten saknar jag Fi:are som går till angrepp mot könsstympning och kvinnoförtryck i muslimska länder i Asien och Afrika och även i Sverige. Det mesta handlar om annat med genusperspektiv i Sverige som t.ex. att alla män är kollektivt skyldiga till övergrepp mot kvinnor. Eller att män ska straffbeskattas.

Det våld och förtryck mot kvinnor som förekommer i våra shariaförorter (som t.ex. Tensta i Stockholm och Vivalla i Örebro) vill man bortförklara. Det är mansförtryck, inte ett religiöst förtryck. Företrädare för kommunisterna i Sverige (dvs. V) menar att det inte alls behövs fler poliser i shariaförorterna där våldet är vardagsmat. Allt är i stället en fråga om genus och könsmakt och inte en fråga för polisen.

En av mina goda vänner flydde hit som ung tonåring från mullornas Iran med sina föräldrar. Hon är helsvensk nu, men med iransk bakgrund. Hon har i många år haft sin hårfrisör i Tensta; en kristen man från Syrien. När hon lämnat hans lokal som ligger centralt i Tensta, nära moskén, har glåporden från de långskäggiga kaftanklädda muslimska männen på torget haglat över henne. Hon har känt sig hotad.

När hon för en vecka sedan skulle dit igen fanns inte frisören kvar. De långskäggiga hade tvingat bort honom. Hon tycker inte det är trevligt att vistas i Tensta över huvud taget. Hon och hennes iranskfödde man överväger nu av flera skäl att lämna Sverige där de rotat sig, trivts och bott i flera decennier.

Det som de flydde från har nått Sverige. De är varken muslimer eller feminister.

Tillägg den 28 november: Jan Guillou har tangerat samma ämne i Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article23996322.ab

Det finns många sorters feminister

För mig har orden jämställdhet och jämlikhet i stort sett varit synonymer. Men nu har jag lärt mig skillnaden. Jämställdhet handlar bara om jämlikhet mellan kvinnor och män. Jämlikhet kan vara likhet mellan unga och gamla, mellan stora och små, mellan fattiga och rika osv. i all oändlighet.

Jag tycker att män och kvinnor ska ha samma lön för samma arbete. Det är en självklarhet. "Ja men, då är du feminist!" utbrast min kvinnliga f.d. arbetskamrat som själv kategoriserar sig som rojalistfeminist då hon dessutom är en stor vän av kungahuset.

Jag har dock aldrig sett mig som feminist eller kallat mig det. Och gör det inte nu heller, trots att jag är för jämställdhet mellan kvinnor och män.

Feminism är för mig förknippat med den politiska vänstern. Vår rödgröna vänsterregering säger sig vara feministisk och ska driva en feministiskt politik. Schyman & Co med sitt Fi-parti har rejäla vänsterrötter, ända långt ner i kommunismen. Men trots det så finns det liberaler som säger sig vara feminister.

När jag googlade på ordet feminist blev bilden mer komplicerad. Feminismen har sina rötter långt tillbaka, i värsta fall ända till 1600-talet, men helt klart från 1700-talet. Det är alltså inget nytt påfund.
Dessutom har rörelsen tolv olika avarter: särartsfeminism, likhetsfeminism, anarkofeminism, liberalfeminism, radikalfeminism, socialistisk feminism, queerfeminism, ekofeminism, analytisk feminism, kontinental feminism, pragmatisk feminism och postkolonial feminism. Till detta kan vi även lägga min f.d. arbetskamrats rojalistfeminism.

Jag vet inte vilken sorts feminist jag skulle vara? Alltså avstår jag från att kalla mig feminist.

Att anställa medarbetare

När jag var yrkesverksam var jag mellanchef i flera decennier - en föga avundsvärd position klämd mellan cheferna ovanför och medarbetarna. Att vara chef har både sina fördelar och nackdelar. Det jag inte gillade, eftersom jag var konflikträdd, var lönesamtal och personalutvecklingssamtal. Däremot gillade jag min budget och friheten att fatta egna beslut inom mitt område information och kommunikation.

En annan uppgift som jag inte gillade var att behöva anställa nya medarbetare, en process som jag tvingades genomföra många gånger. Jag fick ingen hjälp av vår personalavdelning. Det enda man gjorde var att diarieföra inkomna ansökningar och lämna över bunten till mig och sedan skriva ut anställningsbeviset. Allt annat fick jag göra utan deras bistånd, dvs. fixa annons, gå igenom ansökningarna, kalla sökande, intervjua dem, fatta beslut m.m.

Eftersom förmågan att kunna utrycka sig i skrift var viktig för en medarbetare på min enhet lät jag de sökande göra ett praktiskt prov. Uppgiften var att intervjua mig och skriva en artikel. Tanken var att jag var ny informationschef och skulle presenteras i personaltidningen. De sökande fick ställa vilka frågor som helst till mig under intervjun. På så sätt kunde de ta reda på vad jag för en slags figur.

För mig gav uppgiften flera upplysningar. Jag fick se hur de klarade av att göra en intervju, hur de behandlade sina fakta och fick konkreta prov på deras skrivförmåga. En  del smörade mig i sin text, vilket var vanligast. Men jag minns en kille som var ganska neutral i sin bild av mig och aningen kritisk. Det uppskattade jag och han fick jobbet till stor det på grund av det.

Men byråkraterna på personalavdelningen var inte förtjusta i att jag lät de sökande göra dessa praktiska prov. Varför vet jag inte. Men förmodligen var det bara "att så gör man inte".

En annan egenhet jag hade när jag anställde folk var att leta rätt på referenspersoner som de själva inte uppgett. Det gillade inte personalavdelningen heller, för "så kan man ju inte göra". Men en gång räddade det mig från att anställa en journalist som sökt jobb hos mig som pressekreterare.

Killen i fråga var välmeriterad och hade flera år jobbat som journalist och senast på en lokalradiostation i Norrland. Jag tyckte spontant att killen skulle passa för jobbet men samtidigt fanns det något som inte stämde, jag kunde inte komma på vad. Därför tog jag kontakt med den berörda länsskattechefen i Norrland, en referens som han inte uppgett.

Jodå, länsskattechefen visste mycket väl vem killen var och hade flera gånger haft kontakt med honom å yrkets vägnar. Chefen avrådde på det bestämdaste att jag skulle anställa killen. Nu minns jag inte riktigt vilka skäl han angav men jag lyssnande på hans råd och anställde i stället en annan av de sökande (som sedan visade sig vara ett mycket bra val).

Efter en vecka blev jag uppringd av radiojournalistens pappa. Han berättade att sonen brutit samman helt och hållet när han inte fick jobbet hos mig. Pappan undrade dessutom om den som fått jobbet var en kvinna. Nej, svarade jag sanningsenligt. Det beklagade pappan, för då kunde han ha tröstat sonen med att det var jämställdhetskravet som gjort att han inte fick jobbet.

Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag hade ringt och kollat med länsskattechefen.

PS. Många, många år senare såg jag ett nyhetsinslag i TV där radiojournalisten var intervjuad - inte i egenskap av journalist utan i egenskap av taxichaufför.

Jag är inte ensam

Jag har i tidigare blogginlägg varit kritisk till den så kallade genusvetenskapen - en slags pseudovetenskap som gillas av feminister (se den 26 mars 2011). Jag har också varit kritisk till så kallade jämställdhetsplaner (se den 1 september 2010). I dagens SvD har jag hittat en som tycker likadant.

Det är filosofen och författaren Roland Poirier Martinsson som tar upp ämnet feminism i sin kolumn på tidningens ledarsida.

Så här skriver han: "Det är 2011 och vi kan med största sannolikhet sortera in feminismen med frenologin och freudianismen, i kapitlet över historiska trender vars lockelse efterhand blir allt svårare att begripa."

Han fortsätter så här: "...under den korta period då feminismen faktiskt drev fram beslut, infördes en mängd --- krav i alla möjliga sammanhang, jämställdhetsplaner, genuskurser, unisexundervisning, inga volanger på gympan - you name it."

Nu har jag fått min bekräftelse. Det är skönt att veta att jag inte är ensam.

Ett aprilskämt lite för tidigt

När jag var informationschef på Skatteverket skämtade jag på första april. Det var påhittade historier som publicerades i verkets tryckta interna information och senare på verkets intranät. Jag lyckades lura både chefer och medarbetare. Men min efterträdare var för feg för att hålla traditionen vid liv.

Snart är det första april. Här ska du få ett aprilskämt i förväg.

Det finns en förskola på Södermalm i Stockholm som satt jämställdheten i högsätet och använder en långt driven genuspedagogik i verksamheten. Det innebär bl.a. att ord som ”han” och ”hon”, ”pojke” och ”flicka” är förbjudna och inte får användas. I stället säger man ”hen” eller ”person” eller ”kompis”. Man har bara barnböcker som handlar om ensamstående föräldrar eller samkönade föräldrar.

Nä, det är inget aprilskämt. Det är på riktigt.

Vid våra universitet har vi genusvetenskap som ett akademiskt ämne. Grunden är någon slags feministisk teori om att våra könsroller – man och kvinna – inte är givna av naturen utan enbart är kulturellt betingade. Detta är inte heller något aprilskämt. Det är på fullaste allvar.

På 1920- och 1930-talen fanns i Uppsala ett statligt rasbiologiskt institut som sysslade med rasbiologi, läran om raser. Man mätte bl.a. skallar på samer och andra folk. Detta betraktades av sin samtid som något högst vetenskapligt. Nu skakar vi på huvudet åt det och rasbiologin betraktas som en pseudovetenskaplig lära utan någon som helst vetenskaplig grund.

Var tid har sina plågor. Jag skulle inte bli förvånad om man om en sisådär femtio år betraktar vår tids genusvetenskap på samma sätt.

PS. För något år sedan påstod en (kvinnlig) biologiprofessor att kvinnan rent biologiskt är bättre rustad att ta hand om barn än vad mannen är. Oj, vad hon blev påhoppad och utskälld av landets samlade fundamentalistiska feministkår.

Hon sa att män och kvinnor har olika sätt att se. Kvinnor har vidvinkelseende medan män har tunnelseende. Hennes förklaring var att när vi människor i forntiden levde av jakt så behövde kvinnan - som var hemma vid grottan - ha koll på barnen som rände omkring överallt. Därav vidvinkelseendet. Männen var på jakt och behövde tunnelseende, dvs. att kunna se rakt fram - för att kunna följa och fånga bytet.

När jag gjorde en jämställdhetsplan

De rödgröna vill att alla företag ska göra en jämställdhetsplan - alltså tydligen även enmansföretag? Det här med jämställdhetsplaner var på modet även 1980-talet och då drabbades jag.

Jag var chef för en liten enhet med en handfull personer på dåvarande Riksskatteverket. Ett påbud utgick internt från ledningen: alla enheter ska ha en jämställdhetsplan. Jag stönade.

Men då flög fan i mig. "Jag ska göra en ordentlig plan - men bara på skoj", tänkte jag. Sagt och gjort. Jag skrev och skrev - dvs. ordbajsade om ingenting egentligen - gjorde tabeller och jämförelser om allt möjligt med bäring på personalen på min lilla enhet. Variablerna var kön, ålder, ev. mamma- och pappaledighet, sjukfrånvaro och gud vet vad. Allt var på skämt från min sida.

Sedan gjorde jag ett snyggt kompendium med framsida, innehållsförteckning, förord, tabellbilaga m.m. och fick ihop ett antal sidor. Fortfarande ett skämt från min sida.

Döm om min förvåning när jämställdhetsprofeterna på verket lyfte fram min plan som ett föredöme för övriga verket. Att allt var skämt och ironi hade man inte upptäckt. Och jag sa givetvis inget.