Fel och "fel" i tryckta alster

Häromdan bannlystes seriehäftena med Tintins olika äventyr på Kulturhuset i Stockholm av den tjänsteman som har ansvaret för barn- och ungdomsverksamheten. Tintin ansågs vara rasistisk och ge en felaktig bild av olika nationaliteter. Efter flera upprörda röster ändrades beslutet och Tintin får vara kvar. Detta var dock inte första gången Tintin varit föremål för klåfingrighet med politiskt korrekta förtecken.

Att plocka bort eller förstöra böcker som för tillfället inte passar in i det som är politiskt korrekt har förekommit förr. På 1930-talet brändes böcker på bål i Tyskland. Då var det nån som sa "att där man bränner böcker kommer man snart att även bränna människor". Tyvärr besannades det.

Tiderna förändras och därmed även vår syn på olika saker. Det som igår var okej är det inte idag. När jag var barn sa man n-g-r utan vidare. Idag är det förbjudet (såvida man inte själv är en).

När jag var barn fick man i skolan en tidning från Sparbanken som hette "Lyckoslanten" och som hade en tecknad serie som hette "Spara & Slösa". Den handlade om två tjejer, den ena var blond, välkammad och skötsam, den andra var slarvig och hade svart stripigt hår. Gissa vem som var sparsam?

För ett antal år sedan hade Skatteverkets broschyr "Dags att deklarera" en teckning på en familj som dansade runt en midsommarstång, vilket skulle illustrera förmånen att få tillbaka sitt överskott på skattekontot i juni om man deklarerade e-lektroniskt. Familjemedlemmarna var alla blonda. Det gick inte för sig. 

Om man numera i bildform ska illustrera "folk" så måste man var försiktig. Bilden/bilderna måste visa unga, gamla, vita, svarta, män, kvinnor m.m. för att betraktas som politiskt korrekt. Ibland blir det nästan överdrivet larvigt, bl.a. på myndigheters webbplatser och i  deras annonser.

Men tryckta alster har inte bara "fel" som beror på att det som står där inte längre är politiskt korrekt. Det finns även sådana som har faktafel också. I dagens SvD (kulturdelen) tar man upp flera författares böcker som innehållit faktafel och som i en del fall har måst tryckas om, bl.a. Herman Lindqvists självbiografi.

Faktafel anser jag vara ett större problem än sådana "fel" som grundar sig på att det som står inte längre är politiskt korrekt. Och när ett uppslagsverk har faktafel är det verkligen bekymmersamt.

I min bokhylla står Nationencyklopedin, inköpt för dyra pengar när den kom ut. Men de senaste åren har jag inte behövt anlita den då jag i stället googlat och kollat på bl.a. Wikipedia. Den källan är inte faktamässigt säker utan man måste ta det som står där med en nypa salt. Men hur många gör det? Nä, de flesta är bekväma - även jag - och tar det som står där som korrekta fakta. Och i de flesta fall är det nog korrekt.

Men är Nationalencyklopedin korrekt? De fel som redaktionen upptäckte under utgivningens gång har man rättat till genom att förse senare band med lösa blad där felen i de föregående banden rättas. Men inte alltid.

Slår du upp sökordet "Riksskatteverket" (s. 562 i band 15) så står det att verket tillkom 1970 när det i själva verket var 1971. I uppräkningen av de små och stora andra myndigheter som gick upp i det då nybildade verket saknas en av de större, nämligen Kontrollstyrelsen.

Så frågan är vilka källor man  kan lita på?

Veteraner invaderade konstpark i Sundbyberg

Marabouparken i Sundbyberg fick besök av ett 45-tal veteraner med ett förflutet på Skatteverkets huvudkontor, vilka togs på en guidad tur bland konst av olika sorter. Parken i sin nuvarande form anlades av chokladfabriken Marabou mellan åren 1937-55 och ritades av landskapsarkitekten Sven Hermelin. Parken utsågs 2008 till landets vackraste och året därpå kom den tvåa i en tävling om Europas vackraste park.

I parken finns skulpturer av en lång rad kända konstnärer, bl.a. Eric Grate, Arvid Knöppel, Bror Hjorth och Gustav Vigeland.  De flesta verken köptes in av dåvarande chefen för Marabou Henning Throne-Holst.

Till Marabouparken hör även ett galleri, som visar en del av den naivistiske konstnären och professorn Hilding Linnqvists (1891-1984) verk.  Stiftelsen Hilding Linnqvist har sin konstsamling deponerad här. I galleriets nybyggda underjordiska del visades även diverse verk av mer modernt snitt - bl.a. en kombination av ljud och rörliga bilder.

De nyfikna veteranerna vandrade runt under sakkunnig guidning och besöket avslutades med en gemensam fika.

Bara en polis om några år

Nu har äntligen regeringen satt ned foten. År 2015 kommer landets alla olika polismyndigheter att läggas samman till en enda myndighet. Inte ett år för tidigt! Vi får verkligen hoppas att det kan leda till att vi därefter får en polis värd namnet.

PS. Om regeringen sedan återförstatligar skolan så blir jag ännu gladare. Det var ju herr och fru Persson som på sin tid tyvärr gjorde den kommunal och då började det gå utför med den.

Tillägg den 19 september: I sitt "trontal" inför riksdagsfolket lovade Reinfeldt att ösa mer pengar över landets poliskår (+ domstolarna och åklageriet), närmare bestämt ytterligare 1,5 miljarder kr. Han och Ask tror att det ska hjälpa polisen & Co att klara upp fler brott. Men jag tvivlar. De extrapengar man fick tidigare har inte lett till fler uppklarade brott.

Det som är statens viktigaste uppgifter, polisen och försvaret - och som knappast kan lämnas över till den privata sektorn - är det som funkar sämst. Mycket märkligt med tanke på att det borde vara moderaternas kärnfrågor.

Absint och snaps från kyrkan i Bergslagen

Mitt i hjärtat av Bergslagen ligger den f.d. gruvorten Stråssa. Där har  Sankt Anna-kyrkan stängts och i stället blivit Sankt Annas Bränneri, som drivs av två entusiaster. Deras första produkt var en absint, som heter Valkyria.

Den är klassad som en av de bästa i hela världen och har dessutom vunnit pris i en absinttävling i London! Den finns i Systembolagets beställningssortiment samt i en handfull butiker runt om i landet. Artikelnumret är 717. Absinten Valkyria som är systemets starkaste spritsort - 68 % - ska spädas med vatten och drickas som aperitif - eller som måltidsdryck. Smaken är kryddig och eldig med liten sötma och tydlig karaktär av stjärnanis samt med inslag av malört, salmiak, peppar och citronmeliss. En halvliter kostar 499 kr - alltså inte billigt, men ungefär hälften av priset är ju skatt. Kan vara en bra present till den som redan har det mesta?

Under 1800-talet var absint en mycket vanlig dryck i Frankrike; så vanlig att vinproducenterna fick kalla fötter och lyckades få den förbjuden - dessutom i samarbete med nykterhetsrörelsen, som ansåg vin var en bot mot alkoholism, vilket alltså inte absinten var.

Om några veckor kommer Santa Annas Bränneri med sin nästa produkt: Årgångssnapsen Midvinterblot 2012, som lanseras på Systembolagets beställningssortiment över hela landet den 1 oktober, artikelnummer 86535. Den kostar 299 kr för en halvliter. Eftersom det i första omgången bara finns 990 flaskor så gäller det att hänga på låset när den släpps.

Den 55 %-iga snapsen är smaksatt med en rad hemliga kryddor, där koriander och kanel framträder mer än andra. Målsättningen har varit att ta fram en alkoholstark snaps som inte smakar sprit.

De två entusiastiska bränneriägarna Göran Bäuerle och Henrik Larsson tar sin råsprit, som håller 96 %, från Koskenkorva i Finland. Hemma i kyrkan i Stråssa tillsätter man de olika kryddorna och destillerar sedan blandningen och får fram sina smakliga produkter. Recepten är givetvis hemliga.

Vin- och sprittillverkning finns även på andra orter i närheten, bl.a. Grythyttan. Och snart öppnar ett lokalt bryggeri i f.d. gruvorten Stripa vid Guldsmedshyttan, som liksom Sankt Anna och Stråssa ligger mellan Lindesberg och Kopparberg.

Den sistnämnda orten är dessutom sedan länge känd för sitt bryggeri, som - förutom pilsner - gör cider, som exporteras över hela världen. Ni kommer väl även ihåg "Ska dä va bärs, ska dä va Kopparbärs!"?

Det vackra Bergslagen verkar kunna bli en "alkoholregion". Skål!

Ingen vill ha kritik

Jag hade en gång en chef som sa: "Det värsta jag vet är befogad kritik". Uttalandet kan tyckas märkligt för att vara gjort av en chef som normalt ska kunna ta till sig synpunkter - även negativa - från sina medarbetare. Det är väl en del i det goda ledarskapet?

Men finns det då några goda ledare? Jag tror att de allra flesta av oss - oavsett om vi är ledare eller inte - inte gillar att få negativ kritik. Det är inte kul att få sina brister och tillkortakommanden påpekade, framför allt inte offentligt.

Putin i Ryssland är definitivt inget undantag. Han gillar inte kritik. Därför tystar han mycket brutalt  alla som vågar höja sin röst mot honom. Punkgruppen Pussy Riot fick flera års fängelse för att de sjungit en Putinkritisk låt i en kyrka. Det är bara ett exempel på hur situationen är för det fria ordet i dagens diktatoriska Ryssland.

Häromdan visade en utfrågning av landets poliser att sex av tio inte vågar framföra kritik på jobbet. "Vi tar de här signalerna på allvar", säger Rikspolisstyrelsens överdirektör helt politiskt korrekt. För alla chefer säger sig ju vilja ha öppen dialog och högt i tak. Bullshit, säger jag. Det vill dom innerst inne inte alls.

Tidigare i år var det en medarbetare på Skatteverket i Stockholm som framförde "kritik". Anledningen var att skattefolket som nu sitter på Söder i Stockholm om ett år måste flytta till Solna och till samma byggnadskomplex i Vreten där huvudkontoret finns. Det gillar man inte i Stockholm.

I ett inlägg i den interna och "högt-i-tak-öppna" kanalen som finns i myndighetens intranät kallades de nya lokalerna för "hönshuset i Vreten" vilket syftade på de stora öppna kontorsrum där personalen ska placeras sida vid sida i lång rader.

Det gillade inte ledningen. Kommunikationschefen Eva Corp tog bort debattinlägget, som hon ansåg vara kränkande. För vem? Jag tror inte att medarbetarna tyckte det var kränkande. Om raderingen skedde på eget bevåg eller på uppmaning av generaldirektören Hansson vet jag inte. (För övrigt borde väl Hansson kallas "tuppen" om huset i Solna kallas "hönshuset"?)

Jag tycker det var helt fel att ta bort inlägget. Jag skulle aldrig ha gjort det på min tid - även om generalen hade krävt det. (Men jag tror inte att någon av "mina" generaler hade krävt det....)

Nä, trots att man säger sig vilja ha högt i tak så är det nog inga chefer eller ledare - oavsett hur stora eller små de är - som vill höra negativ kritik.

Gillar du min blogg?

Ja, förmodligen. Eftersom du är här inne nu och läser mina inlägg. Vill du läsa mer i samma stil men som jag skrivit tidigare?

Då ska du skaffa "Mina kolumner" - en bok som jag tog fram 2008. Den är på drygt 200 sidor och innehåller de kolumner (jfr blogginlägg) som jag skrev 1986-2005 i Skatteverkets informationstidning, som jag var redaktör för. Min kolumnsida var nog det mesta lästa i tidningen (och många läste nog bara den).

En hel del i boken handlar om min syn på förhållandena på Skatteverket men det mesta är allmängiltigt och kan säkert intressera även dig som läser min blogg. I flera inslag redovisar jag i kåseriform mina egna tillkortakommanden

Boken kan du köpa hos www.books-on-demand.com (http://booksondemand.e-butik.se/samhalle-politik-debatt/mina-kolumner). Den kostar 132 kr. Det är självkostnaden. Jag tjänar inte en krona på den. Alltså ren välgörenhet.

Det finns större miljonrullningar i staten

DN har nu i några veckor drivit en kampanj mot statliga myndigheters festligheter och bl.a. lyckats få bort GD:n för Tillväxtverket. Flera andra, bl.a. Säpo, har också trillat dit. Miljonerna har rullat.

Granskningen är bra, då extremt dyra personalfester på skattebetalarnas bekostnad bara spär på nidbilden av de offentligt anställda.

Medierna har också letat upp enstaka offentliganställda som inte har varit på någon personalfest över huvud taget och ställt dem mot Tillväxtverkets och Säpos medarbetare och vad de har erbjudits. Det finns dock sansade kommentatorer som menar att även offentliganställda bör få gå på en personalflest då och då. Det är god personalvård (vilket det alltså inte är att inte erbjuda någon fest alls).

De miljoner som lagts på överdådiga personalfester är ingenting jämfört med de hundratals miljoner som myndigheterna spenderat på it-system som inte fungerat,  bytts ut, lagts ned eller startats om på nytt med nya dyra konsulter. Härvidlag är Skatteverket definitivt inget undantag.

Ännu värre är de satsningar på så kallat kvalitetsarbete och de genomgripande förändringar med införande av tveksamma beställar-utförarorganisationer som myndigheterna, bl.a. Skatteverket, ägnat sig åt.

Men allt detta har inga journalister eller revisorer orkat granska eller utvärdera, trots att det handlar om många hundratals miljoner, ja, kanske även miljarder för hela den offentliga sektorn.

PS. Jag tipsade för några år sedan en av riksrevisorerna (som jag kände) om detta med beställar-utförarorganisationerna och tyckte att de borde kika närmare på den företeelsen.