Netto billigast. ICA Maxi dyrast.

I somras jämförde jag priserna mellan ICA Kvantum (f.d. Stens ICA) i Sollentuna centrum med ICA Maxi vid Häggvik/Stinsen. Anledningen var att kompisar hävdat att Maxi var mycket billigare. Det visade sig att det inte var så - se mitt blogginlägg den 6 juni i år.

Nu har jag utökat antalet butiker i min jämförelse. Jag har besökt följande butiker: Den  nyöppnade Nettobutiken på Malmvägen, ICA Kvantum i Sollentuna centrum samt Coop Forum, ICA Maxi, Willys och Citygross vid Häggvik/Stinsen.

Jag har kollat samma varor och min "varukorg" har bestått av en liter Arla mellanmjölk, ett paket normalsaltat Bregott, en förpackning Pågens Lingongrova, en förpackning Rasker rostbröd, ett kilo dansk färsk fläskfilé, ett kilo svensk köttfärs, ett paket 400 g Findus djupfryst torsk, ett kilo gul paprika, ett kilo bananer, ett paket 12 vanliga ägg, ett kilo fastpotatis i löst vikt, en flaska gul Citronsåpa och en hel fryst Kronfågel gårdskyckling (1,375 kg).

Undersökningen genomfördes olika dagar i slutet av september. Jag har inte tagit hänsyn till tillfälliga extrapriser, rabattkuponger, bonuscheckar, återbäring eller liknande. Så här blev resultatet:

• Netto 340, 75 kr
• Willys 373, 69 kr
• ICA Kvantum 410,10 kr
• Coop Forum 411, 55 kr
• Citygross 430,85 kr
• ICA Maxi 432,13 kr.

Skillnaden mellan den billigaste och dyraste varukorgen är mer än 90 kr. Det innebär att om man handlar för en femhundring så är Netto en hundring billigare än ICA Maxi. Låt oss säga att du handlar mat för femtusen i månaden - då blir det 12 000 kr på ett år!

ICA Maxi har stora skyltar utanför sin butik där man gör reklam. Sic! Jojomän, det kan nog vara bra med idéer, men verkligheten är dock annorlunda.

Om jag nu hade köpt de billigaste varorna i alla butiker så hade varukorgen kostat 321,58 kr. Men då tillkommer transporten eller promenaden/tidsåtgången.

Det finns ju fler matbutiker i Sollentuna, t.ex. i Helenelund, Edsberg, Rotebro, Norrviken och Sjöberg. Men de har jag inte besökt.

Kommentar från ICA Maxi

En kompis  till mig som handlar hos ICA Maxi skickade över ett mejl med mitt blogginlägg till butiken. Här är svaret:

"Tack för ditt mail. Jag uppskattar verkligen att du tog dig tid att skriva till oss. Vi gör prisundersökningar varje kvartal (med hjälp av Nielsen) med hela Sollentuna, Rotebro och Upplands Väsby som upptagningsområde. Vi fokuserar då på hela sortimentet samt de drygt 300 vanligast köpta varorna.

 

Vi vet att Netto och Lidl är billigare än oss. De kommer de alltid vara annars har de inget på marknaden att göra. Även Willys är billigare men med mindre marginal. I senaste prisundersökningen, som gjordes i spetember, var de 3,4% billigare än oss på hela deras sortiment. Frukt och grönt och egna märkesvaror är inte beaktade här.

 

Avdelningen frukt och grönt är alltid svår att jämföra då vi t ex alltid köper Chiquita-bananer och det är något Willys, Lidl och Netto mer eller mindre aldrig gör. Det går även för oss att köpa billigare bananer men kvaliteten är viktigare i vårt tycke. Vad gäller frukt och grönt köper vi snudd på alltid klass 1 eller klass extra och det är det si och så med hos de övriga. Som du säkert förstår blir det lite som att jämföra äpplen med päron.

 

Vad gäller övriga butiker är vi billigare. Med övriga menar jag ICA Kvantum Sollentuna C, ICA Supermarket Edsberg, ICA Format Bredden, Coop Extra Rotebro, City Gross Häggvik och Coop Forum Häggvik. Detta har jag solklara bevis på. I procent är det mellan 3,5-12% i skillnad på hela sortimentet. Tyvärr släppte inte ICA Kvantum i Upplands Väsby in våra "undersökare" så där har vi inga uppgifter.

 

Vad gäller de varor kunder köper mest (enligt ICAs s k "500-korg") blir det väldigt intressant. Här följer resultatet utan att butikerna är namngivna:

• 7,2%
• 8,9%
• 10,9%
• 15,7%
• 15,9%
• 16,2%

De sex butikerna är alltså mellan 7,2 och 16,2% dyrare än vad vi är på de drygt 300 vanligaste artiklarna.

Hoppas jag har svarat på din fråga på ett tillfredställande sätt. Har du några frågor är du varmt välkommen att höra av dig igen. Till sist vill jag än en gång tacka för att du gav mig chansen att ge vår bild av verkligheten.

Ha en trevlig tisdag!

Med vänlig hälsning
Roger Holgersson, Butikschef livs
ICA Maxi Stormarknad Häggvik"
 

Min kommentar. När det gäller de dagliga matvaror som jag valt var ICA Maxi dyrast. De undersökningar som butikschefen hänvisar till ifrågasätter jag inte, men jag handlar aldrig 300-500 olika varor i min matbutik - inte ens under ett helt år. Butiken har ett stort sortiment med både bredd och djup som inte är matvaror och när det gäller det så kanske jämförelsen skulle göras med andra typer av butiker. Jag skulle tro att det kostar att ha ett så stort sortiment. När det gäller kvalitetsskillnad på frukt och grönt så är den inte alltid till Nettos, Lidls m.fl. nackdel, jämfört med t.ex. ICA. Det är i alla fall min erfarenhet. // Björn

Ny komentar från ICA Maxi.
Hej igen!

Jag vill bara förtydliga att de drygt 300 vanligaste artiklarna enbart består av matvaror och artiklar som generellt finns i "vanliga" mataffärer (tvättmedel, toapapper etc). Vårt sortiment av kläder, trädgårdsartiklar och dylikt är inte med i dessa undersökningar.

Ha en trevlig dag!

Med vänlig hälsning
Roger Holgersson, Butikschef livs
ICA Maxi Stormarknad Häggvik

 

Min kommentar.  Netto och Willlys (och kanske även Lidl, som jag inte kollat) är i alla fall billigare än de övriga butikerna, inklusive ICA Maxi. När det gäller kvaliteten på lågprisbutikernas varor så har flera av dem samma leverantörer och är identiska med de som säljs i t.ex. ICA, Coop m.fl. men har ibland andra namn.  Hur du som konsument gör och vilken butik du väljer är självklart din ensak. Det finns ju andra aspekter än priset, som kanske avgör.  //  Björn
PS: ICA Maxi vill kalla sig "Sveriges billigaste stormarknad". Det är väl inte helt korrekt, då man erkänner att Willys, Netto m.fl. har lägre priser. Men de butikerna kanske inte räknas som "stormarknader" trots att de också säljer annat som inte är mat? Oavsett hur ICA Maxi vill bortförklara min undersökning kvarstår att de var dyrast när det gällde det lilla urval av basvaror jag kollade priset på.

 

 

 

Biståndspengar kan användas till annat

Jag har alltid varit skeptiskt till det svenska biståndet. Jag har heller aldrig förstått varför vi måste vara bäst i världen när det gäller att pytsa iväg biståndspengar, dvs. pengar som tagits från de svenska skattebetalarna. I snitt betalar varje svensk 300 kr i månaden till biståndet (om jag nu räknat rätt med alla nollor).

Det har även blivit ett himla liv därför att UD praktiserat "kreativ bokföring" och betalat biståndsministern och hennes statssekreterares löner från biståndsanslaget. En del av det har även betalat Sveriges insats i Afghanistan. Helt okej, tycker jag.

Nu har SvD börjat granska delar av biståndet. Under de senaste tre åren har mer än 100 miljarder insamlade skattepengar lämnat Sverige i form av bistånd. Målet är att minst en procent av bruttonationalinkomsten (BNI) ska ges bort. Eftersom SIDA har svårt att hitta vettiga projekt och mottagare blir det pengar över vid årens slut. Dessa pengar - närmare bestämt 24 miljarder de tre senaste åren - har lämnats över till FN, där de i princip "försvunnit". Ingen vet vilken eventuell nytta de har gjort och kritik har tystats.

Under många decennier gick en stor del av biståndet till vänsterdiktaturer i Afrika och Latinamerika - ofta rakt in i deras statsbudgetar. Diktatorn Mugabe i Zimbabwe var en som Sverige höll under armarna. Gjort är gjort, inte mycket att göra åt nu och det var sossarna som styrde på den tiden.

Att ge katastrofbistånd, kanaliserat via direkta hjälpinsatser, tycker jag är helt okej. Men att ge bistånd rakt av och hoppas att de ska t.ex. minska fattigdomen i världen anses numera var bortkastat. Jag har en nära släkting som jobbat inom biståndsindustrin och i olika länder under många. Han har på nära håll sett hur biståndet använts. Han är också skeptisk och menar att "det har nog stjälpt mer än det har hjälpt".

Jag tycker att biståndspengarna (i alla fall det mesta) i stället ska användas till

• att bättre ta hand om de flyktingar som kommer hit,
• att bygga ut äldrevården,
• att ge lärare och sjuksköterskor mer betalt samt
• att försvara Gotland (nu finns där några hemvärnsgubbar samt en handfull stridsvagnar utan förare, bränsle och reservdelar.)

Inte så lätt att komma utifrån och in

Det finns rasism och främlingsfientlighet i vårt land. När vi hör de orden tänker vi oftast på utrikesfödda med olika ursprung och kulör. Men det finns även en slags främlingsfientlighet bland oss inrikesfödda.

Jag har en nära släkting som flyttade till Göteborg på 1960-talet och bodde där i femton år. Hon fick en del bekanta under tiden där. På jobbet var det inte så lätt att få vänner. Men hon blev god vän med en tjej, som inte de andra ville umgås med. Senare visade det sig att den tjejen var född in i en av stadens gamla redarfamiljer, vilket hade medfört att hon var "utmobbad" på sitt jobb bland de "vanliga".

När släktingen sedan flyttade till Stockholm hade hon ånger och tänkte att det skulle bli svårt att komma in i en stå stor stad med så många människor. Det gick bra. Efter ett halvår i Stockholm hade hon fått fler vänner och bekanta än hon hade fått i Göteborg under tiden hon bott där. Jag tror Stockholm faktiskt är den enda riktiga storstad vi har i landet och det gör Göteborg till landets största småstad där det fortfarande finns en slags inrikes främlingsfientlighet, trots alla "goa gubbar".

Jag har ett kompispar som sedan många år rotat sig i en liten skidort i Norrland. Nu som pensionärer är de där större delen av året; åker skidor, fiskar, vandrar och njuter av allt som Norrland erbjuder. De har också försökt att engagera sig i byn; varit med och bakat tunnbröd, blivit spårvärdar på vintern m.m. Trots det så har de inte lyckats komma in i gemenskapen bland urinnevånarna; inte ens efter så många år på orten. De vänner de fått däruppe är inflyttade, precis som de själva. Även här finns inrikes främlingsfientlighet.

Men detta är inget nytt fenomen. Förmodligen var det ännu värre i det gamla bondesamhället då det räckte att komma från grannbyn en kilometer bort för att inte platsa.

Min farfar Anton var en äkta söderkis, född 1887 på Åsögatan i Stockholm. Han pratade stockholmsdialekt hela livet - även sedan han år 1910 flyttat till Örebro. Där föddes min far och hans syskon som - trots att dom var infödda närkingar med gnälldialekt - under uppväxten fick höra att de var "dom där jävla stockholmsungarna"!

Främlingsfientligheten är djupt rotad.

Viktigt att killar läser böcker

Ett inslag på nyheterna i morse handlade om killar och bokläsning. Sedan tidigare är det känt att killar läser mindre antal böcker än tjejer. Eftersom det har varit så länge finns det många halvvuxna och medelålders män som inte har läst speciellt många böcker. Det vill de styrande åtgärda.

En bokrecensent berättade i TV-soffan i SvT i morse att han fick åtta kronor av sina föräldrar för varje bok han läste som barn. Han ansåg det var helt okey att muta barn för att få dem att läsa mera.

Jag behövde inte mutor för att läsa böcker då jag var en bokslukare när jag var liten. Det gav mig en bra allmänbildning och en flykt från vardagen (jag var ett skilsmässobarn). Min far som var fanatiskt religiös ville att jag även skulle läsa bibeln och han mutade mig.

Jag fick ingen veckopeng som barn. I stället fick jag tio öre av min farsa för varje kapitel i bibeln jag läste. Läste och läste. Jag ögnade genom sidorna. Att bara bläddra vågade jag inte. Det kanske fanns nån däruppe som hade koll på mig? En gång i veckan redovisade jag hur mycket jag hade läst. Farsan noterade det i sin svarta bok och gav mig exakt på öret det jag hade uppnått.

En gång ville jag köpa en personvagn till mitt elektriska tåg (Fleischmann - inte Märklin) som kostade 19,90 kr. Jag redovisade 199 kapitel och fick exakt summa. Om farsan hade förhört mig så hade jag inte kunnat svara på en enda fråga. Det var gamla testamentet jag läste och det är inte precis lättläst.

När jag var riktigt liten läste farsan ut bibeln när jag skulle somna. Det var det bästa sömnpiller som fanns. Men farsan hade inte märkt att jag somnat utan satt kvar och läste en bra stund.

Jag lyckades aldrig klämma hela bibeln. Jag kom aldrig ur gamla testamentet. Jag klarade drygt halva bibeln och nådde kapitel 12 i Jeremias bok. Sen dess har jag inte läst en rad.

PS: Jag hade som liten förstått att man ska "frukta" Gud. Ordet "frukta" för mig innebar detsamma som att "vara rädd för". Jag förstod aldrig varför man skulle vara rädd för Gud så jag bestämde mig att klara mig utan honom.

PSS: Min farsa var aktiv i sekten Efraims budbärare - en sekt som kan jämföras med Jehovas vittnen upphöjt till två. Det var inte kul för resten av familjen, som var helt sekulär.

Stig och Ray - lika som bär?

Här ser du f.d. LO-chefen Stig Malm och den amerikanske skådespelaren Roy Walston (1914-2001). Du som var med och kikade på TV i mitten av 1960-talet kommer säkert ihåg TV-serien "Min vän från Mars" där Roy hade huvudrollen. Lika som bär?

Falska kontrolluppgifter även förr i tiden

På SvT:s nyheter idag rapporteras att Skatteverket ska ta i med hårdhandskarna mot dem som skickar in fejkade kontrolluppgifter i syfte att tillskansa sig diverse fördelar och förmåner.

Men detta är inget nytt fenomen. Jag hade en gång en kollega vars svärfar hade avlidit. När dödsboet gick igenom den avlidnes papper upptäckte man att han under många år redovisat inkomster han inte haft och därför dragit på sig stora skatteskulder. Varför gjorde han då detta?

Jo, svärfadern bodde i en liten norrlandsstad där han var en lokal kändis; känd som en av stadens mer välbärgade stöttepelare. Men det stämde inte. Han var på ruinens brant men ville inte att det skulle bli känt i staden bland Rotaryvänner och andra. Därför deklarerade han större inkomster och på det sättet kom han med i taxeringskalendern (en privatutgiven bok där man kunde se vad andra tjänade och hade i förmögenhet).

Min kollega och hennes man var med och betalade av svärfaderns skatteskulder, allt för att hålla skenet uppe i den lilla staden.

Den obefläckade studentmössan

Nästa år är det 48 år sedan jag tog studenten. Den dagen var jag spik nykter för jag hade fått låna brorsans bil hela kvällen. Därför blev min studentmössa inte fläckad av rödvin och märkt av ett hejdlöst festande, vilket annars var brukligt.

Morsan tog sedan hand om mössan, stoppade in den i en plastpåse som förseglades med en klädnypa. Därefter gömde hon den i en mörk garderob. Där låg den bortglömd i 25 år. När mina och andras barn började ta studenten på 1990-talet plockade jag fram mössan igen. Den var som ny, helt obegagnad (men lite trång, då jag tydligen blivit aningen tjockskallig).

Vid ett studentsläpp när en bekants son tog studenten blev jag mycket närgånget uttittad. Först begrep jag inte varför man stirrade på mig. Jag kollade gylfen. Den var stängd. Vad sjutton var det för fel på mig?

Sedan förstod jag. Det var min "nya" vita, helt obegagnade studentmössa. Hur kunde en medelålders man ha en sådan obegagnad mössa? Han måste ha köpt den på ålderns höst. Märkligt och misstänkt.

Vid en studentskiva någon dag senare jämförde jag min mössa med andra medelåldringars. Deras var fläckiga, hade brännmärken av cigaretter och var så där lagom gulfärgade. De var minsann ärrade veteraner som hade levt loppan. Jag skämdes.

För att råda bot på eländet fann jag dock på råd. På kvällen när familjen lagt sig tog jag fram en stor kastrull, fyllde den med vatten, lade i några tepåsar och kokade upp alltsammans. Sedan lade jag försiktigit ned min studentmössa i tevattnet, med den vita kullen nedåt.

Den fick ligga och dra i tio minuter, sedan tog jag upp den. Nu hade den fått den rätta gula tonen, även om färgen var lite ojämn. Sen stänkte jag några droppar rödvin på den. Nu kunde jag använda den utan att skämmas.

Det är bäst att allt alltid är bra

En vanlig hälsningsfras är "Tjena, hur är läget?" eller "Hur mår du?". På det förväntas man svara "Det är bra." Häromdagen gjorde jag inte det.

Jag svarade "Det är som vanligt" och fick följdkommentaren "Ojdå, det var värst vad du är negativ!" Jag reagerade lite surt, men visade det inte. Ibland är ju tillvaron neutral, dvs. som vanligt. Varför måste man då försköna och säga att allt är toppen och fyra av ett leende?

Ibland är livet toppen, ibland är det inte det. Vi är nog alla lite bipolära av och till och har våra "ups and downs". I Bergslagen säger en del infödda inte att det är "som vanligt" utan "dä är liiika" eller "dä ä varsken eller". Jag tycker det är bra kommentarer, men de kan säkert också uppfattas som negativa.

Nästa gång jag får frågan om hur mitt läge är ska svara mer utförligt men fortfarande sanningsenligt: "Tack, det är som vanligt. Temperaturen är ca 36 grader, avföringen är normal och jag har fått behålla maten!"

Det är väl positivt? Fullt frisk.

Jasså inte. Nähä, det kan nog uppfattas som att man inte bara är lite bipolär utan även har fått en släng av Aspbergers syndrom i lightversion. Suck!

Det är nog bäst att vara förväntat korrekt och svara att det är bra, oavsett hur man mår. För så förväntas svaret alltid bli och man slipper följdkommentarer.

När jag fattade beslut trots att jag var jävig

På 1960-talet jobbade jag på Länsstyrelsen i Örebro län på den avdelning - landskansliet - som bl.a. hade hand om körkortsärendena. Jag vara bara en mycket underordnad tjänsteman och fick inte fatta beslut i knappast några ärenden. Förutom att bestyrka fotokopior fick jag dock på egen hand besluta om namnändring i körkort.

Ett av ärendena rörde min egen nyblivna fru. När hon gifte sig med mig lämnade hon sitt tidigare efternamn och tog mitt. Beslutet om namnändringen skrevs även in i körkortet, se bilden. Jag borde inte ha fattat det beslutet för jag var nog jävig.

Men nu torde ärendet vara preskriberat sedan länge. Skönt.

Jäv är en situation där en person kan tänkas vara partisk eller det finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för personens opartiskhet. Den som invändningen riktas mot kallas jävig. En jävig person får inte delta i beslutet eller i förberedelserna för beslutet.

Släktskapsjäv. Målet eller ärendet angår en nära anhörig eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för en sådan anhörig. Make/maka, sambo, barn och syskon är alltid nära anhöriga men även andra närstående, till exempel svågrar och farföräldrar kan räknas dit efter en bedömning i det enskilda fallet.

Exemplens makt

När jag jobbade med information på Skatteverket och tog fram broschyrer, annonser m.m. hade vi ofta  exempel med för att visa hur man skulle fylla i en blankett. Exempel fanns under 1970- och 1980-talen i broschyren "Dags att deklarera". Huvudpersonen i exemplet var medlem i en familj, som också avbildades i tecknad form.

Ett år var exempelfamiljen bosatt i Eskilstuna. Vi hade givetvis även angett adressen till ortens skattekontor - allt för att göra exemplet så trovärdigt som möjligt. Men vad tror ni hände? Jo, massor av deklaranter skickade in sina deklarationer till skattekontoret i Eskilstuna. Det stod ju i broschyren!

En annan gång när "Dags att deklarera" hade kommit ut ringde en äldre farbror och beklagade sig. Hans namn var korrekt i broschyren, men hans hustrus förnamn stämde inte och inte heller hans inkomster. Sic!

Det där med missförstådda exempel är inget nytt. När England skulle rekrytera soldater till Boerkriget (1899-1902) fick de sökande en blankett att fylla i. Till blanketten hörde även ett exempel, för att visa hur man skulle göra. Exempelsoldaten hette "Tommy Atkins".

Ni anar inte hur många soldater som slogs mot boerna i Sydafrika som sedan hette så. Dessutom blev "Tommy" ett namn för "den vanlige engelska soldaten" i både i första och andra världskriget. Fortfarande kallas engelska soldater för "tommies".

Det gäller även att uttrycka sig fullständigt om budskapet ska nå fram. En gång hade Skatteverket en annons i vilken det fanns en talong, som man skulle fylla i, klippa ut och skicka in om man vill ha ytterligare information i form av en broschyr.

Verket fick in flera kuponger som inte var ifyllda, utan helt tomma. Vad tror ni det berodde på? Jo, jag hade i annonsen skrivit "Vill du veta mera? Skicka in kupongen så får du en broschyr hem i brevlådan."

Folk gjorde precis som jag uppmanat dem i annonsen. Jag skulle givetvis ha skrivit "Vill du veta mera? Fyll i namn och adress i bifogade kupong, klipp ut den och skicka in den till Skatteverket så får du en broschyr hem i brevlådan."

Jag tror det var Stickan Andersson som sa att "svenska folket är inte dumt, det är dummare". Men man kan aldrig skylla på mottagaren om budskapet inte når fram. Det är alltid avsändaren som är ansvarig för att budskapet verkligen når fram till mottagaren.

Jag behöver ingen hörapparat längre?

För ungefär fyra år sedan började jag märka att jag hörde sämre på högra örat. Försökte med Revaxör, men det hjälpte inte. "Vaxpropp", tänkte jag och gick till min familjeläkare, som konstaterade att det inte var någon vaxpropp.

Någon tid senare kom ett reklambrev i min brevlåda, där en privat hörselfirma bjöd på gratis hörseltest, Jag gick dit och fick hörseln kollad. Helt rätt, jag hade sämre hörsel på mitt högra öra. Hörselfirman var så generös att jag gratis fick prova en hörapparat en månad - ett bra säljtrick.

Jag hörde bättre med apparaten; behövde inte skruva upp tv-ljudet lika mycket som innan. När månaden gått köpte jag hörapparaten, en liten plastmanick, knappt synlig vid örat. Den var skitdyr, 7 500 kr. Tanken att nyttja landstinget föll mig inte in. "Flera års väntetid, sen en rosa tingest, stor som attan med ett batteripack med sladd i ena bröstfickan", tänkte jag. Jag hade ju sett min svärmors hörapparat och den såg inte kul ut. Alltså köpte jag min apparat för egna pengar. Liten och modern.

Hörselfirman tyckte att jag skulle skaffa en så kallad drulleförsäkring ifall jag skulle förlora hörapparaten. Men det gjorde jag givetvis inte.

Åren gick, jag skötte min lilla manick så gott jag kunde. Bytte batterier, gjorde rent och höll på. När jag var utomlands på badorter m.fl. platser tog jag inte med hörapparten, för jag var rädd att jag skulle glömma kvar den.

I somras på torpet åkte vi och badade. Barnbarnen var med och jag vill imponera på dem. Väl framme vid badsjön tog jag sats, sprang ut på bryggan och hoppade i med ett stort plask. "Jävlars", tänkte jag när jag kommit i vattnet med huvudet under. "Hörapparaten!"

Den försvann. Att leta efter den lilla plastmanicken var helt omöjligt. Den var borta och jag grämde mig storligen. Flera tusen i sjön. Fan!

Jag tänkte att nu köper jag ingen ny för egna pengar utan ska försöka pungslå landstinget i stället. Därför kontaktade jag närmaste Hörsam som landstinget har avtal med och fick åter konstaterat att jag hörde sämre på högra örat. Men audiologen tog inget beslut utan skickade mig till en öronläkare, som också kollade hörseln.

Men han tyckte att jag inte behövde någon hörapparat eftersom hörseln på mitt vänstra öra var i stort sett perfekt samt att försämringen på det högra inte motiverade en hörapparat. "Vänta och kom tillbaka om några år", var hans råd.

Tji fick jag. Alltså ingen hörapparat. Får väl skruva upp tv-ljudet igen.

PS: För övrigt tycker jag att någon borde utveckla hörapparaterna och integrera dem med glasögonen. Det borde inte vara särskilt svårt - se bilden nedan. (Tillägg den 21 september: Nu har det berättats för mig att det finns såna här kombinationer. Men jag har då aldrig hört talas om det förut - eller sett nåt.)

Rexed var inte först med "du-reformen"

Jag tycker inte om att bli niad. Det är ett oskick, som framför allt yngre personer ägnar sig åt när de har kontakt med oss äldre. Nästan varenda telefonförsäljare och butiksbiträde säger "ni". trots att jag säger du tillbaka. Vi 40-talister växte upp med ni och titlar och med lekkamrater som inte ens var du med sina föräldrar utan tilltalade dem med mor och far; vi fick uppleva förändringen till du och vill inte ha den gamla tiden tillbaka.

Du-reformen började slå igenom i slutet av 1960-talet. Upphovsman till reformen anses generaldirektören Bror Rexed vara. Han beslutade att bli du med sin personal 1967 när han blev chef på dåvarande Medicinalstyrelsen (som sedan blev en del av Socialstyrelsen).

Men han var inte den förste myndighetschef som införde du. Överdirektören Kjell Edström som var chef för Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU), blev du med sin personal året innan, närmare bestämt vid Luciafikat i december 1966. Han lär ha sagt så här: " "Min mamma lärde mej att en man aldrig får lägga bort titlarna med en kvinna. Men i den ställning jag nu har tar jag mej ändå friheten att föreslå att vi alla säger du till varandra här på CFU. Det blir enklare och trevligare. Om någon av er damer inte vill att jag ska  säga du respekterar jag det och försöker komma ihåg att i stället säga ni! Men fortsättningsvis säger ni alla du till mej."

 

Jag började på CFU 1969 och kom då från den delvis niande Länsstyrelsen i Örebro. Duandet på CFU, var en för mig välkommen friskhet. Jag var alltså inte med 1966, men att Kjell Edström införde duandet då har berättats för mig av f.d. kollegan Per-Ola Larsson, som var med.

Om Lufthansa tycker jag inte

Flygbolaget Ryanair är ofta i hetluften (ofrivillig ordvits). Inte bara för sina priser med olika tilläggsavgifter utan även för sin bristande säkerhet och arrogante chef. Jag har bara flugit med bolaget en gång, för sjutton år sedan och det gick bra. Men sedan dess har jag undvikit att göra det.

Men det finns även ett annat flygbolag, som jag börjar bli trött på.

I somras flög frun och jag med kompisar till Italien med Lufthansa. Vår bokade slutdestination var Bergamo, men Lufthansa ändrade den till Milano nån vecka innan vi skulle åka. Men inte bara det. Flera gånger ändrade man våra flygtider. Det kändes tämligen osäkert hela tiden. Vi hade bokat hyrbil på Bergamo, som vi fick avboka och betala en avgift för, som Lufthansa vägrade ersätta.

Jag och frun har skaffat bonuskort hos SAS som tillsammans med Lufthansa och en mängd andra bolag bildar Star Alliance. När vi flög till Milano visade jag kortet när jag checkade in på Arlanda och i Milano när vi åkte hem. Men när jag efter hemkomsten kollade om vi fått några bonuspoäng så hade det inte funkat. Vi fick bara poäng för delflighten från Arlanda till Frankfurt, där vi bytte plan.

Jag gick då in på SAS webbplats för att efterregistrera våra flygningar. Men se det gick inte. Jag fick beskedet att våra flighter inte fanns! Märkligt. Jag ringde då SAS, satt och väntade länge i luren och togs sedan emot av en arrogant person, som överlägset förklarade att jag skulle gå in på deras nätsida och printa ut en blankett, som jag skulle fylla i och skicka till en SAS-adress och sedan vänta på besked i minst åtta veckor. Snacka om service.

Sagt och gjort, Jag fyllde i, bifogade kopior på våra boardingkort och skickade in. Häromdan fick jag ett mejl från SAS, där man på engelska berättade att deras partner Lufthansa inte kunde hitta oss som passagerare på uppgivna flighter. Mycket märkligt. Man hade ju våra boardingkort med namn, flightnummer och allt.

Om jag inte var nöjd med deras besked kunde jag vända mig till en ny SAS-instans via mejl och bifoga mina boardingkort på nytt plus mina elektroniska biljetter. Resan till Italien med Lufthansa gjorde jag i månadsskifter juni-juli och e-biljetterna hade jag inte kvar eftersom jag brukar rensa min e-post med sånt som rör en resa när den väl är över. (Tips: Spar dina e-biljetter.)

Alltså blev jag blåst på mina bonuspoäng. Nu är det inte hela världen. Jag flyger kanske med ett bolag i Star Alliance max en gång per år och det lär dröja innan jag får ihop så många poäng att jag kan nyttja dem till något vettigt.

I början av nästa år ska jag flyga med Lufthansa igen, denna gång till USA. Redan nu har bolaget ändrat flygtiderna en gång. Ska bli intressant att se hur fortsättningen blir.

Att anställa medarbetare

När jag var yrkesverksam var jag mellanchef i flera decennier - en föga avundsvärd position klämd mellan cheferna ovanför och medarbetarna. Att vara chef har både sina fördelar och nackdelar. Det jag inte gillade, eftersom jag var konflikträdd, var lönesamtal och personalutvecklingssamtal. Däremot gillade jag min budget och friheten att fatta egna beslut inom mitt område information och kommunikation.

En annan uppgift som jag inte gillade var att behöva anställa nya medarbetare, en process som jag tvingades genomföra många gånger. Jag fick ingen hjälp av vår personalavdelning. Det enda man gjorde var att diarieföra inkomna ansökningar och lämna över bunten till mig och sedan skriva ut anställningsbeviset. Allt annat fick jag göra utan deras bistånd, dvs. fixa annons, gå igenom ansökningarna, kalla sökande, intervjua dem, fatta beslut m.m.

Eftersom förmågan att kunna utrycka sig i skrift var viktig för en medarbetare på min enhet lät jag de sökande göra ett praktiskt prov. Uppgiften var att intervjua mig och skriva en artikel. Tanken var att jag var ny informationschef och skulle presenteras i personaltidningen. De sökande fick ställa vilka frågor som helst till mig under intervjun. På så sätt kunde de ta reda på vad jag för en slags figur.

För mig gav uppgiften flera upplysningar. Jag fick se hur de klarade av att göra en intervju, hur de behandlade sina fakta och fick konkreta prov på deras skrivförmåga. En  del smörade mig i sin text, vilket var vanligast. Men jag minns en kille som var ganska neutral i sin bild av mig och aningen kritisk. Det uppskattade jag och han fick jobbet till stor det på grund av det.

Men byråkraterna på personalavdelningen var inte förtjusta i att jag lät de sökande göra dessa praktiska prov. Varför vet jag inte. Men förmodligen var det bara "att så gör man inte".

En annan egenhet jag hade när jag anställde folk var att leta rätt på referenspersoner som de själva inte uppgett. Det gillade inte personalavdelningen heller, för "så kan man ju inte göra". Men en gång räddade det mig från att anställa en journalist som sökt jobb hos mig som pressekreterare.

Killen i fråga var välmeriterad och hade flera år jobbat som journalist och senast på en lokalradiostation i Norrland. Jag tyckte spontant att killen skulle passa för jobbet men samtidigt fanns det något som inte stämde, jag kunde inte komma på vad. Därför tog jag kontakt med den berörda länsskattechefen i Norrland, en referens som han inte uppgett.

Jodå, länsskattechefen visste mycket väl vem killen var och hade flera gånger haft kontakt med honom å yrkets vägnar. Chefen avrådde på det bestämdaste att jag skulle anställa killen. Nu minns jag inte riktigt vilka skäl han angav men jag lyssnande på hans råd och anställde i stället en annan av de sökande (som sedan visade sig vara ett mycket bra val).

Efter en vecka blev jag uppringd av radiojournalistens pappa. Han berättade att sonen brutit samman helt och hållet när han inte fick jobbet hos mig. Pappan undrade dessutom om den som fått jobbet var en kvinna. Nej, svarade jag sanningsenligt. Det beklagade pappan, för då kunde han ha tröstat sonen med att det var jämställdhetskravet som gjort att han inte fick jobbet.

Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag hade ringt och kollat med länsskattechefen.

PS. Många, många år senare såg jag ett nyhetsinslag i TV där radiojournalisten var intervjuad - inte i egenskap av journalist utan i egenskap av taxichaufför.

Jag gillar papper och trycksvärta

Hur ska det gå för tryckta böcker och dagstidningar på papper? Kommer digitalboken och nättidningen att ta över? Risken finns. Tidningspappersbruken har redan fått minska sin produktion.
Bland dagens unga är det nog bara några enstaka som får sin morgontidning i brevlådan varje dag - och böcker (om de nu läser några) tar de del av via sin padda.

Jag vaknar varje morgon och går med glädje ut och hämtar min morgontidning i brevlådan. Men den har blivit tunnare och tunnare under åren som gått. Och innehållet också. Det känns som den är på väg bort. Böcker läser jag bara i pappersburen form. En gång har jag lyssnat på en bok och det var när jag för många år sedan hade opererat mina ögon.

Jag har hela mitt yrkesliv älskat papper. Först som byråkrat på en länsstyrelse och sedan som informationsmänniska på Skatteverket, där jag hade ansvar för produktionen av verkets broschyrer. Det kändes som julafton varje gång jag slet upp en färsk, trycksvärtsdoftande trycksak ur en kartong.

Under fler decennier gjorde jag också Skatteverkets interna papperstidning. Förutom att delas ut till alla anställda i hela landet skickades den även till pensionerade medarbetare, allmänna bibliotek, journalister och redaktioner plus till en hel del andra intresserade, som hört av sig och bett att få den.

Nästan varje gång tidningen kom ut hittade någon "riktig" journalist något mattnyttigt och intressant i tidningen. Det resulterade i artiklar och notiser i de "riktiga" tidningarna. Det gladde mig som redaktör. Det Skatteverket hade på gång var ju ofta något som även skulle "drabba" landets skattebetalare på olika sätt och en dagstidningsjournalist med nyhetsnäsa kunde lätt vinkla till det på sitt eget sätt.

En gång nyttjade jag verkets interna tidning i ett speciellt syfte. Det var nämligen så att verket hade föreslagit en lagändring (jag minns inte vilken). Ärendet hade blivit liggande i någon av Justitiedepartementets många byrålådor. Departementet var ökänt för sin tröghet och långa handläggningstider. Trots Skatteverkets försynta påstötningar hände inget.

Åren gick och irritationen på verket växte och det gick inte att påminna departementet fler gånger. Vad skulle man göra för att få snurr på ärendet? Goda råd var dyra.

Ärendet borde komma till offentlighetens kännedom - men hur? Att skicka ut ett pressmeddelande hade nog bara retat upp departementstjänstemännen och det bedömde jag som kontraproduktivt. I stället intervjuade jag våra egna tjänstemän. Resultatet blev en artikel med en tämligen intetsägande rubrik i vår interna tidning .

Eftersom tidningen även skickades till en mängd journalister, varav flera var ekonomijournalister med intresse för skatter, hoppades jag att någon av dem skulle hitta "nyheten" i min artikel. Jag hade rätt. En "riktig" journalist på Dagens Nyheter fattade galoppen och skrev en halvstor artikel, där även en byråkrat på Justitiedepartementet ställdes till svars. Om jag minns rätt så började ärendet röra på sig på departementet efter DN:s artikel.

Nu kan inte Skatteverket göra om detta, eftersom verket sedan flera år tillbaka lagt ned sin papperstidning. Nu sprider man sin interna information digitalt i det egna nätet, oåtkomligt för andra än de egna medarbetarna.

En papperstidning har vissa fördelar.

Jag är medlem i en sekt

Sedan drygt tjugo år tillbaka är jag medlem i en sekt som utövar en form av praktisk religion. Sektens verksamhet går tillbaka till antiken men utvecklades på 1700-talet, främst i Tyskland. En svensk överstepräst blev rätt känd i början av 1800-talet och blev en förgrundsgestalt i den svenska grenen av rörelsen.

Det finns olika inriktningar av sekten. Den del jag är med i skapades av en svensk 1978 och det är en mer modern form, som numera har församlingar på nästan alla större orter i Sverige. Det finns även en del församlingar utomlands.

Det var min hustru som lockade mig till sekten. Hon gick dit och berättade sedan för mig hur underbar den här väckelserörelsen är. Jag var mycket skeptisk, eftersom det var mest kvinnor som fastnat i sektens garn och som inte kunnat stå emot deras frälsningslära.

Nu är jag fast och går dit minst en gång varje vecka. Det känns så skönt, både för kropp och själ. När jag är trött och har huvudet fullt av dystra tankar blir jag renad och pånyttfödd efter att ha varit med på ett möte hos sekten. Ledarna är underbara, stöttar och manar på oss som eventuellt börjar tvivla på rörelsens ideal och sanna målsättning.

Min församling har möten, eller seanser, nästan varje dag. Oftast är det på kvällar men även på helgerna. Det flesta medlemmar är kvinnor och det är nästan inga yngre män alls med i sekten. Min församling har numera egna möteslokaler. Tidigare fick man hålla till lite här och var där man kunde, oftast i skolor.

Mötena leds oftast av en kvinna, men det finns även manliga officianter. De har gått särskild utbildning i sektens regi och det finns även biträdande ledare som håller ordning före och efter mötena.

När mötet börjar och församlingsmedlemmarna gått in i salen stängs dörrarna och den suggestiva musiken börjar. Ingen lämnar mötet utan alla är med hela tiden. Sektens ledare börjar röra sig och sektmedlemmarna härmar ledaren. Upphetsningen stiger, ledaren skriker ut kommandoord för att ytterligare hetsa deltagarna på mötet.

Sekten är förlåtande. Den som avviker från den rätta läran på ett möte och visar det, fördöms inte utan hjälps in på den rätta vägen av ledaren. En del sektmedlemmar brukar le lite medlidsamt när  någon gör fel.

Eftersom det blir hetsigt och varmt så har deltagarna redan innan mötet tagit av sig det mesta av sina kläder. Det är tur det, för en del blir extatiska, svettas och måste dricka vatten för att kunna fortsätta. Man skäms inte för att visa upp sin lekamliga skröplighet. Tempot går upp och ned och till slut springer allt runt i salen. Mötet avslutas alltid med en lugn stund med tillfälle till kontemplation och stilla tankar.

När mötena är över skiljs alla deltagarna åt och några ytterligare band mellan medlemmarna finns normalt inte. Men en del verkar även ha ett umgänge utanför sekten. Det ser man när de kommer in i mötessalen och nickar igenkännande åt någon annan medlem eller börjar prata med varandra. De kan ju vara kompisar sedan tidigare, grannar eller släktingar.

Sekten har ett eget märke, en symbol där sektens namn finns med. De liturgiska färgerna är alltid rött och vitt. De som leder mötena har en klädedräkt i samma färger. Alla medlemmar betalar en slags kollekt, en avgift som kan betalas för ett helt eller ett halvt år i taget. Nya medlemmar som vill prova på får betala en engångskollekt inför mötet de deltar i.

Sekten har lokala webbplatser och ger även ut en egen tidning. I den får man råd och tips om hur man ska uppföra sig på mötena, så att man inte gör fel. Att göra fel kan vara skadligt, säger mötesledaren som talar om hur man ska göra. Allt är nämligen styrt in i minsta detalj.

Ibland kan jag möta någon annan sektmedlem ute i samhället, t.ex. i kön på ICA Vi söker ögonkontakt i hemligt samförstånd. Är det en kvinna brukar jag säga, högt och ljudligt: ”Hejsan, jag kände inte igen dig med kläderna på!”. Då får jag ett leende till svar och de som står bredvid stirrar konstigt på mig. Vi vet båda vad det handlar om, vi är ju med i Friskis & Svettis.