Jag gillar papper och trycksvärta

Hur ska det gå för tryckta böcker och dagstidningar på papper? Kommer digitalboken och nättidningen att ta över? Risken finns. Tidningspappersbruken har redan fått minska sin produktion.
Bland dagens unga är det nog bara några enstaka som får sin morgontidning i brevlådan varje dag - och böcker (om de nu läser några) tar de del av via sin padda.

Jag vaknar varje morgon och går med glädje ut och hämtar min morgontidning i brevlådan. Men den har blivit tunnare och tunnare under åren som gått. Och innehållet också. Det känns som den är på väg bort. Böcker läser jag bara i pappersburen form. En gång har jag lyssnat på en bok och det var när jag för många år sedan hade opererat mina ögon.

Jag har hela mitt yrkesliv älskat papper. Först som byråkrat på en länsstyrelse och sedan som informationsmänniska på Skatteverket, där jag hade ansvar för produktionen av verkets broschyrer. Det kändes som julafton varje gång jag slet upp en färsk, trycksvärtsdoftande trycksak ur en kartong.

Under fler decennier gjorde jag också Skatteverkets interna papperstidning. Förutom att delas ut till alla anställda i hela landet skickades den även till pensionerade medarbetare, allmänna bibliotek, journalister och redaktioner plus till en hel del andra intresserade, som hört av sig och bett att få den.

Nästan varje gång tidningen kom ut hittade någon "riktig" journalist något mattnyttigt och intressant i tidningen. Det resulterade i artiklar och notiser i de "riktiga" tidningarna. Det gladde mig som redaktör. Det Skatteverket hade på gång var ju ofta något som även skulle "drabba" landets skattebetalare på olika sätt och en dagstidningsjournalist med nyhetsnäsa kunde lätt vinkla till det på sitt eget sätt.

En gång nyttjade jag verkets interna tidning i ett speciellt syfte. Det var nämligen så att verket hade föreslagit en lagändring (jag minns inte vilken). Ärendet hade blivit liggande i någon av Justitiedepartementets många byrålådor. Departementet var ökänt för sin tröghet och långa handläggningstider. Trots Skatteverkets försynta påstötningar hände inget.

Åren gick och irritationen på verket växte och det gick inte att påminna departementet fler gånger. Vad skulle man göra för att få snurr på ärendet? Goda råd var dyra.

Ärendet borde komma till offentlighetens kännedom - men hur? Att skicka ut ett pressmeddelande hade nog bara retat upp departementstjänstemännen och det bedömde jag som kontraproduktivt. I stället intervjuade jag våra egna tjänstemän. Resultatet blev en artikel med en tämligen intetsägande rubrik i vår interna tidning .

Eftersom tidningen även skickades till en mängd journalister, varav flera var ekonomijournalister med intresse för skatter, hoppades jag att någon av dem skulle hitta "nyheten" i min artikel. Jag hade rätt. En "riktig" journalist på Dagens Nyheter fattade galoppen och skrev en halvstor artikel, där även en byråkrat på Justitiedepartementet ställdes till svars. Om jag minns rätt så började ärendet röra på sig på departementet efter DN:s artikel.

Nu kan inte Skatteverket göra om detta, eftersom verket sedan flera år tillbaka lagt ned sin papperstidning. Nu sprider man sin interna information digitalt i det egna nätet, oåtkomligt för andra än de egna medarbetarna.

En papperstidning har vissa fördelar.