18 mars 2024

Förr fick ungarna börja jobba tidigt

I bondesamhället var det naturligt att barnen sattes i arbete tidigt. Det var ett sätt att förbereda dem för vuxenlivet samtidigt som det min­ska­de behovet av inhyrda arbetare. Att barn sattes i arbete tidigt innebar även en inkomst som var viktig för familjens överlevnad. Det var inte ovanligt att fattiga torparbarn fick flytta hemifrån i sjuårsåldern för att bli drängar och pigor hos bönder i trakten.

Min fars första jobb fick han som trettonåring 1925 hos karamellkokare Öberg på Kristinagatan i hemstaden Örebro. Jobbet var springpojke och lönen en femma per vecka. '

Året  efter jobbade han som kärnmakarlärling (gjutarelev) hos en fabrikör i stan.  För det fick han 14.40 i veckan. Han var då 14 år, vägde 38 kilo och var 150 cm lång med ett bröstomfång på 74 cm. Läkaren som undersökt honom hade noterat ”må i arbete användas”

Hur 17 vet jag det, undrar ni? Jo, det framgår av hans arbetsbok, som alla minderåriga måste ha om de ville arbeta.

Min mor växte upp på landet och fick sitt första jobb också som trettonåring när hon slutat skolan. Hon var piga hos en familj i grannbyn Hon hade, som man sa, läshuvud och fick mycket bra betyg. Att fortsätta plugga, bortsett från den så kallade fortsättningsskolan, var det inte tal om. Hon var en torparunge och hade så småningom sju syskon.

När hon var femton var hon fortfarande piga men hos en bonde i Kumla. Han var änkling med fyra barn, två oxar och fyra kor. Hans nya fru var sjuk och sängliggande, Min mor fick träda in som husmor och sköta både hemmet och djuren.

När jag själv var barn på 1950- och 60-talen var det vanligt att man som grabb hade jobb efter skolans slut på eftermiddagen eller helgerna. Springschas och tidningsbud var vanliga sysslor. Och av det man tjänade fick man lämna hälften till morsan. Det var viktigt att lära sig att inget var gratis.

Alla långhelger och lov i realskolan, som åldersmässigt motsvarade dagens högstadium, jobbade jag som blombud i en blomsteraffär.

Sommarjobb skulle alla ha i alla fall när man började i gymnasiet. Så länge jag bodde hemma i köket hos min ensamstående mamma i hennes etta fick jag lämna halva nettolönen som ersättning för mat och husrum.

Att hon satte in pengarna på en sparbanksbok som jag sedan fick när jag blev myndig vid 21 års ålder visste jag inte då.


6 mars 2024

Snöskottningshjälp - en bra idé som försvann

Ingen har väl missat att vi har haft en riktig vinter. Med kyla och massor med snö. Då jag inte klarar av särskilt mycket av det jag gjorde innan min brittiske ovän mr Parkinson tog över mitt liv får min fru - förutom det hon alltid gjort - även ta över det jag brukat göra. Ett exempel är att skotta snö.

Men en  dag för en månad  sedan slapp hon det. På morronen var vår svåger - som var förkyld och hostig - ute och skottade vår uppfart. Det var nog främst för att han skulle åka hem till Västkusten och han ville kunna få ut bilen. Då slapp frugan skotta.

Men det fortsatte att snöa och precis senare på dan när hon tänkte ut för att skotta pinglade vår dörrklocka. Där ute stod två för kylan väl klädda ynglingar i nedre tonåren med en snöskovel.

"Vill ni ha skottat?" frågade de. Vår givna motfråga var "Vad ska ni ha för det?" Svaret kom blixtsnabbt. "Femtio spänn eller mer!" Det var säkert noga genomtänkt.

Vi sa självklart okej. De frågade artigt om det fick använda en av våra skovlar som stod bekvämt lutad mot väggen där vår utetrapp slutar (eller börjar, hur man nu ser det?).

De satte fart i ett rasande tempo. Det gick undan fort då den snö som föll var lätt att skovla bort. Efter en halvtimme var de klara. Utan att tidigare ha skottat hos mig - som är en gnällig gubbe som alltid ska allt gjort precis exakt på mitt sätt (enligt min fru) - så var det gjort till 99 % på mitt sätt!

Då det normalt bär mig emot att betala mer än vad som begärts för att utföra ett godtagbart mediokert jobb så tyckte jag att killarna skulle få mer än en femtiolapp. 

Min fru som tycker man alltid ska ge undomar mer än vad dom begär - oavsett om det dom utfört är bra eller inte - tyckte dom skulle få en hundring. (Det är därför hon blir mer omtyckt än jag?)

När våra halvstora barnbarn ska anlitas får dom 120 kr i timmen. Det är vad jag själv får från mitt försäkringsbolag i ersättning om jag till exempel städar upp själv efter att ha haft inbrott där boven stökat till det med krossat glas och annat elände. 

Det var tur jag hade kontanter hemma. Men om så inte varit fallet hade dom säkert tagit emot arvodet via swish.

Jag hämtade en av mina sedlar och gav dom den med Greta Garbo på. Killarna blev jättenöjda och försvann som en avlöning med bara sin egen snöskovel. Nja, man kan ju aldrig lita på nån nu för tiden. 

Både frun och jag hoppades att killarna skulle komma tillbaka efter nästa snöfall. Tänk vilken bra idé. Att besöka gamlingar, erbjuda sig att skotta. Och på hösten kunde man få hjälp med lövkrattning. Dom kunde ju gå vidare, starta ett miniföretag och anställa kompisar. Tjäna pengar utan att bli kriminell!

Men icke sa Nicke. Dom dök aldrig upp.

Dom kanske bara var ute efter att få ihop exakt till en hundring?  Och inget mer. Synd, tycker jag.

25 februari 2024

Snart är min fjärde bok utgiven

Min fjärde bok har titeln "Stråssa gruva" och handlar om bergsbruk och järnframställning i allmänhet och Stråssa gruva i synnerhet. Den är inbunden och omfattar 240 sidor. Jag har hållit på i två år med den och det sista halvåret varje dag. Det har blivit flera hundratals timmar framför datorskärmen. 

Att det blivit en bok beror framför allt på tre personer. Den ena är Mary Zander, aktiv i Stråssa byförening sedan många år samt släkt- och hembygdsforskaren Gunilla Didriksson och arkivarien Magnus Jerlström vid Lindesbergs kulturhistoriska arkiv.

Det hela började senvåren 2021. Då kontaktade Mary mig och frågade om jag ville göra en liten utställning om gruvan i Stråssa som skulle sättas upp i byföreningens hus Navet mitt i byn. Jag sa ja direkt. 

Att hon valde just mig berodde sannolikt på att jag i början av året hade satt upp en affisch på byns anslagstavla där jag hade information om gruvan och byn.

Utställningen klar hösten 2022

Utställningen blev betydligt mer omfattande än vad Mary hade tänkt sig. Den består av 40 inramade affischer som visades första gången hösten 2022 i samband med Bergslagens historiedagar.

Mer än 500 intresserade besökare har hittills sett den. En majoritet av dem har lovordat den. Av en slump fick jag veta att en stiftelse i Örebro kanske kunde stödja projektet ekonomiskt. Vi ansökte och fick 50 000 kr, vilket gott och väl täckt alla direkta kostnader som inköp av ramar m.m. 

Källmaterialet till den allmänna delen om hur man gjorde järn förr i tiden och om gruvans första 400 år kommer till stor del från Gunillas bok "Gruvor och hyttor i Linde och Ramsbergs Bergslag". 

Den del som handlar om gruvans senaste 120 år har Magnus till stora delar plockat fram ur sitt omfattande arkiv, inte minst när det gällt bilder, tidningsklipp och annat underlag som varit till stor hjälp.

Material även till en bok

När jag gjorde utställningen fick jag begränsa mig textmässigt. Jag hade mer fakta än som behövdes och jag insåg att jag nog även skulle kunna få till en bok om jag skaffade ytterligare fakta och bilder.

Sagt och gjort. När jag väl bestämt mig ger jag järnet och driver mitt projekt ända in i kaklet. I slutet av mars kommer boken från tryckeriet i Danmark.

Då jag ger ut boken i egen regi så får jag själv försöka hitta återförsäljare och marknadsföra den. I april kommer jag att ha boksläpp i Navet i Stråssa. Då kan du köpa boken eller vid ett senare tillfälle då den kommer att finnas där till salu.

Du kan givetvis även köpa den hos mig i Sollentuna efter påsk.

Du kan beställa och få efter påsk

Du som vill ha ett ex av boken kan beställa (och betala) redan nu så postar jag den så snart jag fått den. Då bör du ha den efter påsk. Den är inbunden och har mer än 200 bilder utspridda på bokens 240 sidor i A5-formatet. 

Boken kostar 280 kr och portot i Sverige är 70 kr for en bok, dvs. totalt 350 kr. Beställer du två böcker är portot 80 kr. Totalt 640 kr (280 + 280 + 80 kr) vilket blir 320 kr styck. En bok väger 500 gram och jag använder förbetalda portopåsar.

Mejla din beställning till bjorn.tharnstrom@gmail.com och swisha betalningen till 0708-687 687.

Parkinson & Word har fördröjt

Då jag gjort originalet i Word har det tagit lång tid att få det klart.  Om jag t.ex. lagt in en bild på en sida  har alla efterföljande sidor också ändrats. Jag har suttit många timmar och jagat bilder och textsnuttar som trilskats på olika sätt; hoppat omkring, bytt plats och till sist försvunnit.

Min Parkinsonska åkomma har också bidragit till att det tagit tid. Min finmotorik har lett till att jag - förutom att jag inte kan skriva för hand längre - även trycker ned fel tangenter på datorn.

Men då jag kan vara envis (ibland i alla fall) har jag inte gett upp. Har jag målet inom räckhåll jobbar jag vidare tills jag nått ända fram. 

Att göra boken har varit jättekul, trots allt. Att kombinera text och bild till en trycksak har jag alltid gillat. Nu har jag nått ett av mina livsmål, nämligen att ha gett ut en riktig bok. 



20 december 2023

Å 17, jag har utsetts till "el-dsjäl" av elbolaget

 


Fem eldsjälar tilldelas Energiklappen 2023

Tidigare i vinter bad Linde energi allmänheten att nominera sina lokala hjältar till Energiklappen. Den 10 december stängde nomineringarna, och nu har det kommunägda energibolaget utsett sina vinnare. Totalt får fem lokala eldsjälar, dela på 30 000 kronor, något som säkerligen värmer lite extra i jultider.

För fjärde året i rad delar Linde energi ut Energiklappen, ett pris man instiftat med syfte att lyfta fram och uppmuntra lokala eldsjälar, initiativ och projekt som sprider värme och gör skillnad för andra, i Bergslagen. Årets totalt fem pristagare spänner brett från kultur till välgörenhet, och är alla riktiga eldsjälar inom sitt område.

Årets pristagare samt motivering nedan:

Björn Thärnström, upphovsman till Bergslagsflaggan och Bergslagsutställningen i Stråssa By.

Foto från lindeenergi.se

Björn har lyft fram Bergslagen och Stråssa i flera sammanhang, utställningen, flaggan och gruvan. Björn har dessutom skrivit en bok, som kommer ut i början av 2024, på 200 sidor om Stråssa gruva. Han har idéer hela tiden och det som nu ligger på ”rull” är bland annat en vandringsled mellan olika gruvor samt letandet efter en vänort i Skottland.

– Det här känns jättekul! Framför allt för byn Stråssa, som hamnat lite utanför. Bergslagen och Stråssa behöver all uppmärksamhet de kan få. Roligt även för mig, som kommer att fortsätta göra mer för Stråssa framöver, säger Björn.

– Pengarna kommer väl till nytta. Jag håller på att avsluta ett projekt jag drivit sedan två år tillbaka, nämligen att skriva en bok om Stråssa gruva. Den är upplagd ungefär som den utställning som finns i byföreningen hus Navet i Stråssa. Den blir på ca 200 sidor, är lättläst, har många bilder och kommer ut i början av nästa år. Pengarna kommer att bli ett bidrag till tryckningen av den, då jag ger ut den i egen regi.

Sven Persson, allt-i-allo i Ullersäters Bygdegårdsförening.

Foto från lindeenergi.se

Sven är en tusenkonstnär och sköter om allt gällande Bygdegårdsföreningen. Han är snickare ibland och ljud/ljus ansvarig ibland. Han tar tag i allt gällande fastigheten, fixar busskur om det behövs , rustar uthus och fixar till anslagstavlor.

– När jag fick besked om detta så blev jag väldigt överraskad, mycket glad och lite rörd. Jag vill tacka de som nominerat mig, säger Sven.

– Jag har inte riktigt bestämt mig vart vinstpengarna ska gå till, men att bjuda ut särbon på en god middag och en gåva till bygdegården som ligger mig varmt om hjärtat är ganska säkert.

Elin Olofsson, grundare av Gåvoboden i Lindesberg.

Foto från lindeenergi.se

Elin är en ung entreprenör som osjälviskt samlar in diverse saker och kläder till behövande för att sedan gratis dela ut detta i sin butik i centrala Lindesberg. Elin ser både till att saker används igen och att de kommer till de som verkligen behöver det. Ständigt på jakt efter återbruk och samtidigt matcha detta mot de ”önskelistor” som finns från behövande.

– Det känns fantastiskt att få denna utmärkelse! Efter en otroligt tuff höst och vinter så var detta väldigt välkommet. Det är så roligt att initiativet uppskattas och att så många hjälper till för att få det att fungera. Jag blir så glad över att det finns så många godhjärtade människor, säger Elin.

– Vi kommer lägga pengarna på vidareutveckling av Gåvoboden, renoveringar i lokalen och en efterlängtad kaffemaskin!

Jesper Hugosson, eldsjäl på Estetiska programmet i Lindesberg.

Foto från lindeenergi.se

Jesper är ett av de nav som musiklivet i Lindesberg snurrar runt, dels på Estetiska programmet, men också på olika publika tillställningar där han ofta rent ideellt ställer upp med sin musik.
Han sprider alltid glädje och värme runt sig och sprider alltid sitt leende var han än uppträder.

– Det känns verkligen jättekul att få denna uppskattning genom Energiklappen, säger Jesper.

Det kommer få mig att vilja jobba ännu hårdare i framtiden.

Pengarna kommer gå till något inom musiken, kanske ett instrument till.


Ove Magnusson, lokal kulturivrare i Guldsmedshyttan.

Ove sätter alltid Bergslagen i fokus och framför allt Stripa kulturmiljö och den forna gruvverksamheten, vika han än möter.

En eldsjäl som alltid är på gott humör och har olika projekt på gång, som Stripabryggeriet där konserter och andra kulturevenemang med artister från när och fjärran genomförs, med gott stöd från kulturföreningen Kronohyttan.

– Det känns fantastiskt kul och hedrande, men synnerligen oväntat, att få vara en av pristagarna till Energiklappen. Jag tänker nog att pengarna skall gå till kultur i någon form här i Guldsmedshyttan, säger Ove.

 

Bilder samt motiveringar är hämtade från Linde energi.

Publicerad 20 december 2023 klockan 09:37

Camilla Lagerman , camilla@lindenytt.com

1 december 2023

Senast jag åkte fjärrtåg var länge sedan

Jag har inte åkt andra tåg än pendeltåg de senaste 20 åren men igår var det dags igen. Det var en upplevelse att färdas genom vinterlandskapet mellan Stockholm och Göteborg på tre timmar med SJ:s snabbbtåg. Anledningen var att hälsa på min åldrige broder som bor i Ulebergshamn. Därför var vi tvungna att byta tåg i Göteborg och ta det som gick vidare till Strömstad.

Först måste vi fixa biljetter via datorn. Då min fru inte riktigt litar på sig själv (och numera inte mig heller) kallades vår dotter in för att hjälpa oss så vi gjorde rätt. (Hon bor granne med oss så det var nära för henne.)

Då jag på grund av mina sjukdomar överlåter mer och mer till min fru så la jag mig inte deras biljettbestyr.

Nåja, vi fick våra biljetter som skrevs ut i tre exemplar; ett vardera till oss resenärer och ett för säkerhets skull även för resväskan,  allt enligt fruns önskemål.

Det var vår första gemensamma tågresa sedan början av 1970-talet och min sedan säkert 20 år. Så det var lite nytt och annorlunda.

Resdagen var vi uppe tidigt, trots att tåget skulle gå först kl 9.30 från Cst (som Stockholms centralstation förkortas internt inom SJ, vilket jag minns sedan jag sommarjobbade 1963-65 på SJ:s huvudförråd i Örebro och där Lfx var förkortning för Lagerföreståndarexpeditionen,)

Åter till huvudspåret (lite av en vits, en dag som denna?) och vi fick skjuts till pendeltåget med vår gemensamma tunga jätteväska plus min lättaste rullator (jo, den stavningen rekommenderas av Språkrådet då den rullar och inte rollar som ett flygplan.)

Prick åtta var vi på pendelstationen i Helenelund. Alldeles för tidigt men min fru räknade med att nån avgång kanske var indragen. Det var ju vinter och snö och man visste inte heller om facket klagade på nåt och strejkade.

Vi hade gott om tid och letade oss upp till Cst där man skulle ned till perrongerna där tågen avgick. Vi kollade ljusskylten. Det stämde med vad vi sett på datorn; perrong 11 men det stod att tåget var försenat en kvart. Ny avgångstid kl. 9.45.

Vi blev lite oroliga då vi våra 30 minuter vi hade till tågbytet i Göteborg (som jag anser är Sveriges största småstad) hade minskats med 50 % till en kvart. Men fruns minsta syster som bott länge i Göteborgstrakten hade berättat att perrongerna ligger samlade nära varandra.

Vi hade alltså gott om tid så vi gick och tog en fika, fast bara jag. Det blev givetvis en stor fluffig croissant (för att reta alla muslimer och även Åkesson, som inte begriper varför).

Vi var åter på väg till perrong 11 en haltimme innan avgång och fick veta att tåget skulle gå från perrong 8 i stället. 

Det var som en film av Tati, men skillnaden var att det hördes i högtalarna vad som sas, vilket det inte gjorde i filmen och inte heller när jag åkte tåg senast. Bravo SJ - en förbättring! (Eller om det är Trafikverket som ska hyllas för det?)

Tåget från Göteborg kom sakta glidande in till perrong 8 kl 9.30 där vi uppmanades av en kvinnlig tågvärd att kliva åt sidan så de avstigande - dvs. de"goa gubbarna" och dito gummorna - kunde komma fram med sitt gepäck. 

Vi fick stå i kyla till nästan kl. 9.50 innan det var städat och vi kunde kliva in och försöka leta rätt på våra platser. 

Då vi inte åkt med ett så modernt tåg förut hittade vi först inte sittplatsnumren. De satt ovanpå rygstödet ut mot mittgången. Fast bara en del av dem. Ca hälften saknades. I stället för 12 stod det bara 2 och i stället för 34 fanns bara siffran 3 kvar. Vid vissa säten fanns inga numer kvar alls.

När vi bokade så fick vi två fönsterplatser med ett fast bord mellan oss, precis det vi ville ha. Men i verkligheten var våra platser visserligen vid fönstret men efter varandra.

På den ena satt redan en kvinna som vi motade bort. Platsen bredvid var ledig så där satte vi oss.

Tåget körde iväg och när tågvärden, som verkade vara uppvuxen i ett tidigare öststatsland, kollade våra biljetter påpekade vi att vi inte fått de fönsterplatsere vi bokat, blängde hon på oss och sa nåt muttrande och försvann. 

Vi såg aldrig mer till henne (Kanske hon kastades av tåget mellan Katrineholm och Skövde? Jag vet inte. Bara gissar.)

Efter stoppet i Skövde behövde jag kasta mitt vatten (dvs. gå och pissa på svensk arbetarpsrosa). Toaletten i vår vagn hade en handtextad skylt där det stod "Ur funktion". Mitt vatten var väldigt påträngande och jag sände ett stilla tack till den som hittat på inkontinensblöjan för män.

När jag lyckats få undan ett par skjutdörrar och kom vidare in i nästa vagn och nådde den räddande toan, som dessutom var ledig, gick dörren inte att låsa. 

På återvägen till mitt säte vid frun såg jag att helt intakta platsnummer fanns även uppe på hatthyllskanten, (Hur 17 skulle man veta det om man inte åkt med just dessa vagnar förut?)

Resan gick vidare genom det vintriga västgötska landskapet till den största staden i det landskapet. Men innan vi rullade in till perrongen så var det ett tillfälligt stopp. Det hade tidigare under färden hänt att tåget saktat in och nästan stannat

Dessa miniförseningar sammantaget gjorde att vi missade tåget mot Strömstad med ca två stackars minuter. Nu fick vi vänta 1,5 timme tills det var dags för nästa tåg att avgå.

På stationen letade vi efter en bagagebox där vi kunde ställa vår väska medan vi skulle ta en eftermiddagsfika. De vi strax fick syn på hade samma handtextade skylt som jag sett på tågets toadörr. Jag frågade en vakt var det fanns flera boxar och fick veta att de fanns en trappa ned.

Vi lyckades lista ut hur man skulle göra för att låsa och betala för lånet av förvaringsboxen en timme, vilket kostade nästan 70 spänn. Då förstod jag varför nästan alla var lediga. Svinaktigt dyrt. Som att parkera bilen i Stockholms innersta stad.

Var skulle vi fika? Senast jag varit på stationen i Göteborg var våren 1968 när jag gick första delen av landskanslistkursen i Folket hus, som låg rätt nära (såvitt jag minns).

Plötsligt såg jag en skylt där det stod "SJ Lounge". Där borde vi kunna sitta och vänta till vårt lokaltåg skulle avgå. För att komma in måste man visa en sån där fyrkantig tryckt labyrint som fanns på våra biljetter. 

Men när jag stod där och fumlade för att få avläsaren att titta på min fyrkant kom en annan resenär ut genom dörren. Då passade vi på att smita in. 

Då jag hade min rullande rollator med mig försökte vi ta hissen upp till loungen. Den var märklig. För att få den att under mycket stönande och knirkande först komma ned och öppna sig och köra upp var man tvungen att hålla knappen intryckt hela tiden. Så fort man släppte den stannade hissen.

Väl uppe så förstod vi att loungen inte var till för oss arbetarbarn utan enbart för dem som åkte med SJ i första klass. Men ingen kollade vår biljett då dom trodde vi visat den när vi kom in längre ned.

Nu slutar jag mitt orerande om min resa med SJ nådens år 2023. 

Vi kom med tåget mot Strömstad som var varmare än SJ-tåget Stockholm-Göteborg, då vi haft ytterkläderna över oss som täcke för att inte frysa.

Väl framme vid vår avstigningsstation Dingle - mitt i ingenting och kolmörkt - blev vi upphämtade av svägerskan i bil och körd till deras bostad två mil bort. 

Vår resa som startat hemma hos oss i Sollentuna kl. 8 avslutades hos min bror och hans hustru i Ulebergshamn kl. 17 (dock samma dag i alla fall. Man får vara glad för det lilla). 

Den kostade oss 1 500 kr för tågresan. Suck!



28 november 2023

Åkessons utspel inte bra för Sverige av flera skäl

SD-ledaren Åkesson har bl.a. föreslagit att moskéer och minareter  ska rivas om man där predikar sånt som  är antidemokratiskt, antisvenskt, homofobiskt eller antisemitiskt. 

Dessutom bör alla muslimska symboler i stadsbilden tas bort som t.ex. halvmånar. Halvmånen är för muslimer vad korset är för de kristna. 

Det värsta med hans utspel är att det gagnar dem som inte vill att vi ska bli medlem i försvarsorganisationen Nato. Erdogan i Turkiet har fått ytterligare skäl att inte godkänna vår ansökan eller att fördröja den ännu mer. Putin gnuggar händerna.

Åkessons uttalande är antisvenskt, då det ökar hoten mot Sverige. Men det får - om det genomförs även andra konsekvenser. Om man nu ska hårdra det. I alla fall när det gäller halvmånen.

Alla cyklar av märket Crescent måste bort. Vi får sluta äta croissanter då ordet betyder halvmåne samt bara använda hakparenteser när vi skriver. Hur kommer det sig?

Jo, cyklarna (som  en viss tid kom) från Uppsala har ju halvmånen i sin logga då ordet Crescent betyder halvmåne. Tecknen för parenteser liknar ju halvmånar.

Men de kaloririka franska bakverken ligger sämst till då de från början skapades för att håna  muslimer.

På 1600-talet krigade Österrike och  Osmansks riket, dvs. nuvarande Turkiet och turkarna belägrade Wien 1683 och försökte på natten gräva sig in under stadsmuren. 

Men deras försök upptäcktes av bagarna som var uppe tidigt för att baka bröd. Turkarna stoppades tack vare bagarna.

För att jävlas med de muslimska turkarna började bagarna att baka halvmånar, dvs. croissanter som blev mycket populära vid det österrikiska hovet. När den österrikiska prinsessan Marie Antoinette 1770 gifte sig med Ludvig XIV av Frankrike tog hon med sig croissanten till hovet i Paris.

Det som hovet gjorde spred sig sedan över hela Frankrike.

Jag äter gärna croissanter, mest för att de smakar ohälsosamt gott.

Men hur det blir när Åkesson blir statsminister får vi se. Han kanske gör ett undantag för just dessa halvmånar? 

Men en halvmåne får han svårt att förbjuda. Den som syns nattetid då och då.


 

20 november 2023

Kvinnorna gillar min kilt

I lördags var jag på middag tillsammans med 1 400 andra gäster. Självklart hade jag min skotska höglandsdräkt på mig och givetvis även min NOR-medalj. När jag är uppkiltad på detta sätt får jag alltid kommentarer, så även denna gång.

Den vanligaste frågan slapp jag dock. Det är då ofta en kvinna som undrar om jag under kilten har kalsonger eller ej. Däremot var det flera för mig helt obekanta damer som gav mig komplimanger för att jag var klädd i kilt.

Men även några män vågade ge mig beröm och tyckte jag var modig som gick i kilt.

Det som var roligast var att en ung tjej, hon var väl i 30-årsåldern, som kom fram till mig och berättade att hon var från Skottland. Hon undrade vilket tartan (kiltmönster) jag hade. Jag fick då chans att berätta min story om hur det kom sig att jag snöade in på Skottland redan som tolvåring.

Har jag inte berättat den för dig så kan du lyssna här: https://sverigesradio.se/artikel/7184963 (Det är ingen direktlänk utan du får kopiera och klistra i den).

Bloggen har haft 100 000 besökare!

Min blogg har nu haft sin hundratusende besökare! De har tittat/läst på 302 434 sidor. Jag har skrivit  1 331 inlägg och fått 545 kommentarer men jag har bara 12 följare.

Det inlägg som fått flest läsare handlar om när jag skulle byta gasolflaska. Det skrev jag i december 2011 och har haft mer än 7 800 sidvisningar och fått tio kommentarer. Googlar man på "hur byter man gasolflaska" kommer mitt inlägg upp ganska högt bland de kommersiella sajterna. 


19 november 2023

Jag vann en Postkod-Guldhelg i Stockholm!

Jag gillar inte lotterier då jag aldrig vinner. Köper nästan aldrig lotter, fast nåra gånger per år kan det hända att jag köper en eller två trisslotter. Att skrapa fördröjer nitlotten. Jag har dock "vunnit" 30 kr nån enstaka lott.  Postkodlotteriet har jag konsekvent nekat. Visserligen får olika organisationer miljoner varje år men det får även han i Holland som äger lotteriet. Nä, postkoderiet är inget för mig. Så har jag alltid sagt.

Men jag är ju inte sämre karl att jag kan ändra mig. För ett år sen när jag var hos Clas Olsson så dök det fram en säljare från Postkodlotteriet mellan hyllorna. Om jag tecknade mig för några lotter så skulle jag få en check värd 500 kr att handla hos Classe för.

Min fru säger att jag är lättlurad och särskilt när "lurendrejaren" är en trevlig prick. Och alla de 450 som jobbar för PKL (jag kallar postkodarnas lotteri så i fortsättningen) bara i vårt land är faktiskt trevliga.

Okej, jag fick alltså nåra PK-lotter och kostnaden drogs varje månad men någon vinst blev det aldrig. Självklart vann jag inga miljoner men inte heller handdukar, glas eller nåt annat småkrafs som PKL också lottar ut. Inte märkligt då jag vinner inte ens när det är vinst varje gång!

Det  rullade på och jag brydde mig inte. Ibland fick jag ett meddelande att jag en tid hade fått extra lotter som en slags bonus så att jag inte skulle tröttna och avsluta mitt abonnemang. När jag för drygt en månad såg att jag betalade 720 kr i månaden till PKL tänkte jag avsluta mitt deltagande helt. "Vaddå? muttrade jag. "Det är ju nästan 9 000 kr på ett år!"

Men som vanligt kom nåt annat emellan och jag glömde bort det.

För ett par veckor sedan fick jag en broschyr från PKL i ett kuvert med mitt namn på kuvertet. Med var även ett följebrev. "Nåt nytt försök att få mig att boka fler lotter" tänkte jag och la det åt sidan, men det var nåt som fick mig att inte låta "reklamen" gå oläst i återvinningslådan.

Jag hade vunnit en Guldhelg i Stockholm. Det var andra gången som PKL lottade ut en sån och första gången de gjorde det var för tre år sedan.

Den som hade en lott vann två nätter på hotell i Stockholm för två personer plus resan dit och hem igen samt 2 000 kr i fickpengar. Ankomst fredag den 17 november och fri entré till Andreas Weises show på Vasateatern på kvällen. 


På lördagen var det fri entré till Fotografiska muséet och ABBA-muséet och på kvällen en treätters middag med uppträdande av Lisa Nilsson, Danny Saucedo, Petter och Fredrik Lindström på Water Fronts kongresscenter.

Hade man två lotter fick man fyra tusen i fickpengar samt bjuda med ett par till så att man blev fyra  personer. För varje ytterligare lott fick man ytterligare två tusen i fickpengar samt även 18 000 i presentkort hos Ving.

Jag hade sju lotter! Det blev alltså två nätter i dubbelrum på lyxhotell i Stockholm plus resan dit fram och åter för fyra personer, fjorton tusen i cash direkt in på mitt konto samt dessutom ett presentkort till ett värde av 90 000 kr hos Ving. Och givetvis även artisterna. middagen och muséerna.

Det var himla tur att jag inte avslutade mitt abonnemang, som jag hade tänkt.

Jag bjöd givetvis med min fru men även hennes lillasyster och man, bosatta i Kullavik, inte långt från Göteborg.  Det blev en mycket omväxlande och trevlig helg för oss och de övriga ca 1 400 PKL-vinnarnas och deras gästerna. På lördagens kväll lottade PKL ut tre pengavinster till tre av de 14 olika postnummer som deltog. 

Den första var på 500 000 kr, den andra på 750 000 och den sista på en miljon kr. Men vi elva vinnare från 191 44 och med rätt postkod vann inte.

Vi var rätt nöjda ändå.

PS. Jo, det är faktiskt sant, att jag inte vinner trots att det är vinst varje gång.  Jag växte upp i ett arbetarhem i Örebro. Vi var inte fattiga men inget överflöd heller. Vi hade bostad (ett r o k) mat och kläder men inget annat, dvs. ungefär som de flesta på den tiden.

När jag var i  åttaårsåldern i mitten av 1950-talet och det var Barnens dag -  med lotterier, karuseller, spunnet socker och en parad - var fiskdammen det enda morsan betalade för mig. Anledningen var att det var vinst varje gång.

Men inte för mig. Jag fick nämligen en tom påse,

15 november 2023

När fotvårderskan gav mig nageltrång och ingen ersättning från hennes försäkring och varför det inte är nån idé att stämma henne.

Nu ska jag berätta om hur rättslös man kan vara då man får en skadad tå när man får fotvård.  Hur försäkrings-bolaget kräver intyg som är omöjlig att få utfärdat.  Hur du inte kan påräkna att få rättvisa även om du går till domstol. Jurister kan vrida och vända på lagar åt vilket håll som helst.                                                                                    Det hela började den 16 januari i år då Svenska Fot- och Hudkliniken i Sollentuna utförde fotvård på min fötter.  Det var samma klink som tog bort hudprickar på min rygg vilket jag redogjort för i ett inlägg här den 11 juli i år.

På grund av mina sjukdomar har jag bl.a. svårt att böja mig och ta hand om mina fötter. Därför gick jag till Svenska Fot och Hudkliniken i Sollentuna och fick fotvård. Dessutom övertalades jag att ta laserbehandlng då jag hade nagelsvamp på högerfotens alla tånaglar.

En fotvårdsbehandling kostade 500 kr per gång och fyra omgångar med laser mot svampen på naglarna kostade 5 000 kr. Klinikens ägare, kvinnan MM, sa att det var mycket effektivt med behandling mot nagelsvamp med just laser.

Jag hade tidigare filat de dåliga naglarna och penslat på nåt jag köpt på apoteket utan resultat. Där för såg jag fram mot effekten av den enklare (men dyrare) laserbehandlingen.

När jag hade fått fotvård fyra gånger och dessutom laser på svampnaglarna lika många gånger konstaterade jag besviket att mina naglar inte hade förändrats till det bättre. MM sa att jag behövde fortsätta med lasern. Det gjorde jag inte.

Jag hade ingen lust att betala så mycket för att få en laserpenna förd över mina naglar vid fyra tillfällen. Varje ”behandling” tog ca fem minuter. En mycket bra timpenning. 

Jag började fatta hur hon hade råd att köra omkring i en röd stor Tesla!

Vid min nästa fotvårdsinsats måndagen den 16 januari i år skadade fotvårderskan min vänstra stortå. Ojdå, sa hon och torkade bort blodet vid den skadade nageln. Haltande gick jag hem och tänkte att det läker väl snart.

Dagen därpå värkte tån än nu värre och jag kunde inte gå utan att det gjorde ont. Jag kontaktade kliniken och uppmanades komma dit. Jag trodde de skulle kunna göra nåt så det onda gick över.

Det var en annan fotvårderska som tog hand om mig. Hon hade ingen susning om varför jag kommit tillbaka utan hon började fotvårdandet. Stopp, sa jag. Då började hon peta och klämma på såret, sannolikt för att få bort varet.

Jag har normalt en rätt hög smärttröskel men hennes ”behandling” gjorde skitont, nära tio på en tiogradig skala. Resultat blev att skadan förvärrades. Då kom MM kutande med sin cryopen och sa ”Det här kostar normalt 450 kr, men det bjuder jag på!” ”Fattas bara”, sa jag.

Cryopen ser ut som en tjock penna och den fyller man med en patron flytande kväve, som är kallt och används för att kyla bort vårtor, hudprickar, födelsemärken och liknande. MM hade kanske trott att den skulle kunna lindra min smärta, men det gjorde den inte-

Dagen därpå lyckades jag få en akuttid hos min vårdcentral och togs emot av en invandrad stressad läkare som irriterat undrade varför jag besvärade honom med ett nageltrång. Han skrev dock en remiss för operation av tån.

Därefter började min hopplösa kamp för att få nån sorts ersättning för den skada och det fotonda MM:s klinik orsakat mig.

Det tog en månad innan skadan var läkt. Jag behandlade själv tån med kompresser och Alsolsprit.

Jag ringde MM flera gånger, men hon ville inte svara. Hon undvek mig helt. Jag hade ju hennes privata mobilnummer sedan jag tidigare swishat  25 000 kr utan kvitto till henne för prickborttagnigen. 

Då lyckades jag få kontakt. Hon var mycket oförstående till mitt krav på ersättning för skadan jag åsamkats av hennes klinik.

Jag skrev ett långt brev som jag postade till hennes klinik men då sa hon att hon inte hade fått något brev från mig.  Jag skickade kopior till hennes bostadsadress. Men inget hjälpte.

Varje gång jag ringde fick jag inget svar då hon blockerat mitt nummer. Både på kliniken och bostaden. När jag ringde hennes klinik från min frus mobil svarade man att MM var upptagen.

Jag besökte henne på kliniken och lämnade personligen över mitt brev till henne. Hon hade på min fråga tidigare sagt att hon hade en försäkring, men hon ville inte berätta vad bolaget hette. Hon kanske inte hade nån försäkring, tänkte jag och det var därför hon betedde sig som hon gjorde.

Jag kontaktade då föreningen Sveriges Fotterapeuter och ställde en del frågor. Svaren jag fick gav mig följande information. 

Alla medlemmar hade per automatik försäkring via föreningen och att MM inte var medlem längre, men hade varit det. Samtidigt uppmanades jag att själv göra en anmälan till hennes försäkringsbolag. Hon kunde ju trots allt­ ha en egen försäkring utan att vara medlem.

Under tiden hade jag via min vårdcentral fått fotvård beviljad då distriktssköterskan skrev en remiss. Vid mitt första fotvårdsbesök, som inte kostade mig något då mitt frikort gällde, fick jag veta att det fanns två andra intresseföreningar för fotterapeuter. Jag kontaktade även dessa men fick inte veta om MM fanns med där som medlem.

Jag gjorde nya besök på kliniken och slutligen träffade jag henne och begärde få veta vilket försäkringsbolag hon hade. Om jag kom in dan därpå så skulle hon ta fram den uppgiften, som hon hade i bostaden.

När vi sågs igen gav hon mig en handskriven papperslapp med namn, telefon m,m, till en skadekonsult som jag genast mejlade. Detta skedde i maj, alltså fem månader efter skadan. Ungefär vid samma tid fick jag kallelse till operation av tån, som jag tackade nej till då skadan var självläkt.

Det skulle dröja till september innan konsulten satte ned foten, trots påminnelser. Han var bolaget Ålands försäkringars skadereglerare och skrev att jag inte kunde få ersättning då jag inte kunnat visa att den skada jag fått den 16 januari orsakat nageltrånget.

Nähä, men den ytterligare skada jag fick dan därpå som förvärrade skadan då? Räknas inte den? Han fick ett nytt brev och i svaret skrev han att jag skulle inkomma med ett läkarintyg som visade att klinikens ingrepp orsakat min tåskada.

Att läkaren som den 18 i sin journalanteckning skrivit att jag hade nageltrång dög inte. Den var mycket kortfattad och där stod inget om orsaken till nageltrånget. 

Att få ett intyg om detta var nog utsiktslöst, men jag lämnade i alla fall över kopior på hela ärendet till min vårdcentral. Det skedde för en månad sedan men trots tre telefonpåminnelser har jag inte hört något.

Jag skrev på nytt till skadekonsulten och begärde omprövning. Men det brydde han sig inte om utan hänvisade till sitt tidigare svar, dvs. att jag skulle visa ett läkarintyg som sa att det var kliniken som orsakat mitt nageltrång.

Men fortfarande hade jag inte fått svar på min huvudfråga, nämligen varför han bara nämnde i sitt beslut att jag skadats den 16 januari och struntade i besöket den 17 då skadan förvärrades

Nästa steg var att jag kontaktade bolagets skadechef på kontoret i Mariehamn och bad honom kolla konsultens handläggning och ändra dennes i mitt tycke felaktiga beslut.   

Då inget hände skickade jag en påminnelse och då fick jag svar.

Han upprepade enbart vad konsulten krävde, nämligen ett intyg från ”behandlade läkare” som visade att det var klinikens behandling den 16 januari som var skadeorsaken.

Hur i h-e skulle jag få ett sånt intyg? Han jobbade inte kvar på min vårdcentral och om jag fick fatt i honom så skulle  han givetvis inte minnas ett dugg av det korta mötet vi haft för åtta månader.

Om han även från början skrivit i journalen det jag berättade för honom – att skadan uppstått då jag fick fotvårdsbehandling – kanske skadekonsulten och försäkringsbolaget nöjt sig med det.

Jag kontaktade då mitt hemförsäkringsbolag för att kolla om mitt rättsskydd där kunde bekosta juristkostnader m.m. om jag skulle stämma MM och hennes fot- och hudklinik.

Då fick jag veta att det finns två vägar att gå. Det beror på hur stort skadeståndskravet är. Gränsen går vid ett halvt basbelopp, dvs 26 250 kr (2023. Är kravet lägre så kan man få ett förenklat förfarande. Då bör kravet vara ganska litet. 

Om jag krävde bortåt 20-25 000 kr kunde domstolen anse att ärendet inte var litet och klassat ärendet som komplicerat. Då hade jag fått betala motpartens kostnader och ärendet hade krävt tre domare m.m.

Skadestånd i Sverige i regel låga och inte som i USA där man kan få miljonskadestånd för en struntsak som t.ex. att man fått för varmt kaffe på fiket och fått en blåsa på läppen.

Om jag väljer att stämma MM på det enkla sättet får jag betala 900 kr i avgift till domstolen. Sen är det bara en domare som avgör, vanligen en tingsnotarie, dvs. en färsk jusrist. Om jag förlorar målet s behöver jag inte betala hennes kostnader för tvisten.

Men jag får inte ta i för mycket i mitt skadeståndskrav, bl.a. då jag inte fått en bestående skada.

Jag vet inte hur jag ska göra? Det är för jävligt att MM ska slippa undan helt. Hennes klinik har de facto skadat min tå men dels kan det ju hända att hon slipper skadestånd i domstolen.

Sen kunde det vara intressant och lärorikt att vara med om en sån här domstolstvist.

Mitt ursprungskrav var att hon skulle ge mig gratis behandling för min nagelsvamp samt ta bort fler hudprickar med cryopen. Detta skulle kosta henne ca 5 000 kr om jag räknade en timkostnad inkl. sociala avgifter på 500 kr plus förbrukningsmaterial. 

Om jag skulle betala vad hon skulle ha tagit för att utföra detta hade jag fått betala ca 30 000 kr, vilket belopp jag krävde via hennes försäkringsbolag

Ska jag stämma henne kommer mitt skadeståndskrav vara 5 000 kr. Pengarna är inte det viktigaste utan hon måste få en knäpp på näsan. Jag kan inte låta henne slippa undan. 

Jag begriper inte varför hon inte genast ersatte mig så hade saken varit ur världen direkt.

Det kan ju vara så att hon inte råkat skada någon kund tidigare och inte visste hur hon skulle göra? Eller är hon så pengagalen att varje krona hon måste ge bort får henne att göra vad som helst för att slippa det?

PS: MM har nyligen ändrat namnet på sin klinik i Sollentuna. Nu heter den Hud- och Fotkliniken då prefixet ”Svenska” fallit bort. Undrar varför?

PSS: Nu har jag fått min läkare på vårdcentralen att skriva ut 60 st piller som jag ska ta ett om dan för att bli av med min nagelsvamp.

Kostade mig bara ca 450 kr  (ingår inte i högkostnadsskyddet) men nästan gratis jämfört  med vad MM:s laserbehandlingar kostar.

 

 

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...