För tio år sedan började mitt ena ben att skaka helt oprovocerat. Min vårdcentral skickade mig till neurologen på Danderyds sjukhus (DS). Efter ett år fick jag diagnosen Parkinsons sjukdom (PS) och fick börja ta Levadopapiller flera gånger per dygn. Men nu har jag fått en ny diagnos ”Progressiv Supranukleär Pares” (PSP).
Det är en
ovanlig ”släkting” till PS som bara ca 600 personer har i vårt land. Tyvärr
finns ingen bot och inga piller man kan ta för att mildra symptomen eller
fördröja förloppet. Tvärtom, ordet ”progressiv” betyder att man blir sämre och sämre.
Det är en
neurologisk sjukdom där hjärncellerna dör gradvis. Man inte kan se om man har
PSP via blodprov eller hjärnröntgen. Det är först när man har dött och gör en
obduktion av hjärnan då det går att se om man haft PSP.
Jag har
alltid sagt att
jag inte har haft Parkinson därför att jag inte har märkt någon skillnad om jag
har tagit mina Levadopapiller eller ej. Jag har inte heller haft några så
kallade dosglapp (det vill säga märkt skillnad mellan doserna – om det är för
långt avstånd mellan pillren). Man har liten eller ingen effekt av Levadopa när
man har PSP.
Sedan
ramlar jag ofta baklänges vilket också är ett PSP-symptom liksom att man inte
har tremor, dvs darrningar vilket jag inte har haft och att man blir
dement. Ett annat symptom är vertikal blickpares – att jag inte kan titta nedåt
– vilket tillsammans med försämrad finmotorik gör det svårt att skriva på datorn.
Sjukdomsförloppet
är snabbare än vid vanlig Parkinson men utan plötsliga förändringar eller nya symptom.
Allt detta stämmer in på mig.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar