Sjukskrivningarna ökar igen. I många fall är orsaken psykisk ohälsa som i sin tur kan leda till svår depression och kanske även självmordstankar. I Sverige dör ca 100 000 personer varje år. Av dem är det ca 1 500 som tar sitt liv. Bland ungdomar är självmord den vanligaste dödsorsaken. Självmorden hos äldre, framför allt män, är också många.
I trafiken i vårt land omkommer ca 250 personer varje år, den lägsta siffran per capita i hela världen. Trafiksäkerhet satsas det stort på bl.a. genom att vägar, korsningar, övergångsställen, cykelbanor m.m. byggs om för miljontals kronor årligen. Detta nämnt som en jämförelse.
Jag känner till minst sex-sju personer i min bekantskapskrets, en del närmare, en del lite längre bort, som tagit sitt liv. Det har varit såväl ungdomar som personer i min egen ålder. Däremot känner jag inte till någon som omkommit i trafiken. En del menar att självmord är fegt, andra att det är modigt.
Den som mår så dåligt att självmord ses som den enda utvägen kan få hjälp. Sedan 1931 har den ideella föreningen Mind (den hade tidigare att annat namn) verkat förebyggande. Mind driver bl.a. Självmordslinjen, en stödtelefon för den som mår dåligt och funderar över om livet är något att ha kvar.
Lördagen den 19 november kl. 19:00 kommer Mind/Självmordslinjen att arrangera en stödkonsert i Katarina kyrka på Söder i Stockholm för att få in pengar till sin ideella verksamhet. På konserten uppträder bl.a. Erik Linder/Fredric Wide, Melinda Kinnaman, Mikael Rickfors/ Louise Raeder, Sofie Livebrant/Lilla Bjerke, Staffan Hellstrand, Stefan Sauk, Vibafemba+Riltons Vänner. Konserten pågår till ca kl. 20:30. Biljettpriset är 180 kr. Köp biljetter här: http://www.ticketmaster.se/search/?keyword=mind+st%C3%B6dkonsert
Läs mera om Mind/Självmordslinjen här: https://mind.se/sjalvmordslinjen/
Vill du som mår dåligt och behöver någon särskild person att prata med kan du ta direktkontakt med den här personlige samatalscoachen: http://www.tommykarlholm.se/ . Jag känner honom. Vi har arbetat tillsammans under många år. Rekommenderas.
29 oktober 2016
28 oktober 2016
När jag blev "antastad"
Det är många kvinnor som vittnat om Donald Trumps ovälkomna sexuella närmanden. Nu senast är det Miss Finland av årgång 2006, Minni Laksonen, som fick känna av hans kraftiga hand på sin rumpa i samband med en TV-inspelning samma år i New York. Hon är inte den enda som han tafsat på. Herr Trump försvarar sig med att Bill Clinton är minsann mycket värre när det gäller kvinnor.
Jag har - såvitt jag minns - inte gjort några ovälkomna närmanden à la Trump. Däremot har jag blivit utsatt för ett ovälkommet närmande; ett närmande som skulle kunna uppfattas som varande av sexuell natur.
Det skedde för många år sedan på min arbetsplats, Skatteverkets huvudkontor i Solna. Jag gick i en korridor och hörde att någon närmade sig mig bakifrån. "Hej på dig Björn," sa den bakomvarande. Plötsligt kände jag något på min rumpa. Det var en hand som klämde till, ett rejält skamgrepp.
Jag vände mig om och fick se verkets högste chef, generaldirektören, som då var en kvinna. Hon måste ha gillat min lilla stjärt? Jag blev förvånad, men sa inget till henne då jag helt kom av mig.
Någon vecka senare drabbades vi anställda av en så kallad klimatenkät. En av frågorna handlade om sexuella trakasserier och löd ungefär så här: "Har du någon gång de senaste tolv månaderna blivit utsatt för sexuella trakasseriet?"
Jag var beredd att svara "Ja". Hade jag gjort det skulle personalnissarna fått huvudbry: En manlig mellanchef uppger att han blivit sexuellt trakasserad - det kan väl ändå inte stämma?
Jag lämnade frågan obesvarad. Min chefs beröring tog jag enbart som en uppskattande komplimang.
Jag har - såvitt jag minns - inte gjort några ovälkomna närmanden à la Trump. Däremot har jag blivit utsatt för ett ovälkommet närmande; ett närmande som skulle kunna uppfattas som varande av sexuell natur.
Det skedde för många år sedan på min arbetsplats, Skatteverkets huvudkontor i Solna. Jag gick i en korridor och hörde att någon närmade sig mig bakifrån. "Hej på dig Björn," sa den bakomvarande. Plötsligt kände jag något på min rumpa. Det var en hand som klämde till, ett rejält skamgrepp.
Jag vände mig om och fick se verkets högste chef, generaldirektören, som då var en kvinna. Hon måste ha gillat min lilla stjärt? Jag blev förvånad, men sa inget till henne då jag helt kom av mig.
Någon vecka senare drabbades vi anställda av en så kallad klimatenkät. En av frågorna handlade om sexuella trakasserier och löd ungefär så här: "Har du någon gång de senaste tolv månaderna blivit utsatt för sexuella trakasseriet?"
Jag var beredd att svara "Ja". Hade jag gjort det skulle personalnissarna fått huvudbry: En manlig mellanchef uppger att han blivit sexuellt trakasserad - det kan väl ändå inte stämma?
Jag lämnade frågan obesvarad. Min chefs beröring tog jag enbart som en uppskattande komplimang.
27 oktober 2016
En annorlunda annonsplacering
Kolla in bilden! Den är ett uppslag i Svenska Dagbladet häromdagen. Det som är märkligt och annorlunda är annonsens placering. Den ligger mitt i uppslaget och har redaktionell text både ovanför och under. Det är första gången jag ser en annons placerad på detta sätt i en dagstidning.
Annonsens stora bild till vänster är lite lurig. Vid första anblicken förleds man som läsare att tro att den är en illustration till artikeln nedanför.
Annonsens båda delar - bilden till vänster och texten med klockan till höger - ser vid samma första anblick inte ut att höra ihop. Mycket är lurigt men det leder till att annonsen uppmärksammas.
Eftersom annonsintäkterna är allt viktigare för papperstidningars överlevnad så har nog tidningarnas annonsavdelningar fått större makt än redaktionerna när det gäller layouten. Det är numera även vanligt att tidningarna förstasidor har annonser. Så var det inte förr.
PS. Det normala är annars att annonserna ligger utfallande på sidorna, dvs. de ligger antingen överst, åt en av sidorna eller nederst. Som uppslaget bilden här nedanför.
20 oktober 2016
Classe var inte billligare
Jag tror ofta att enskilda privata butiker är dyrare än butiker och varuhus som ingår i en kedja. Exempel på kedjebutiker är K-Rauta, Rusta, Ö&B, Clas Ohlson m.fl. Privata butiker kan vara en lokal elaffär, en färghandel eller en järnhandel som inte ingår i någon kedja. Clas Ohlson har för mig framstått som en lågpriskedja (liksom även Rusta).
Men det stämmer inte alltid. I dag var jag hos Clas Ohlson i Häggvik i Sollentuna och köpte två paket med Casco Husfix. Firman från Insjön tog 99.90 kr per paket och de hade bara två på sin hylla; de tog jag.
När de var slut åkte jag alltså inte till Clas Ohlson eftersom de inte hade några kvar utan till den privata färgbutiken Blå Huset i Sollentuna. Där kostade paketen med Husfix betydligt mindre - 75 kr! Dessutom fick jag 5 % rabatt.
Trevligt att jag kan ha fel.
Men det stämmer inte alltid. I dag var jag hos Clas Ohlson i Häggvik i Sollentuna och köpte två paket med Casco Husfix. Firman från Insjön tog 99.90 kr per paket och de hade bara två på sin hylla; de tog jag.
När de var slut åkte jag alltså inte till Clas Ohlson eftersom de inte hade några kvar utan till den privata färgbutiken Blå Huset i Sollentuna. Där kostade paketen med Husfix betydligt mindre - 75 kr! Dessutom fick jag 5 % rabatt.
Trevligt att jag kan ha fel.
17 oktober 2016
Tjusig grafisk form blir ofta svårläst
Under hela mitt yrkesliv som producent av samhällsinformation i olika former prioriterade jag alltid läsbarheten. Och läsbarhet handlar om två saker: dels själva texten, som ska vara lätt att förstå och dels den grafiska formen. Den måsta underlätta läsandet, inte försvåra det.
Läsbarheten hos den grafiska formen (layout, typsnitt, typkaraktär, färg, tonplattor m.m.) var viktigare för mig än tjusiga grafiska excesser i form av roliga typsnitt, färger och onödiga krusiduller. Många grafiska formgivare (läs: reklambyråer) lägger större vikt vid att producera tjusiga alster än att se till läsbarheten. En enkel och pedagogisk text kan bli svårläst på grund av ett svårläst typsnitt och dito layout.
Häromdagen fick jag den kundtidning som mitt kommunala elbolag i min hemkommun Sollentuna skickar ut till sina kunder. Den är ett typexempel på svårläst grafisk form. Man har valt ett tunt typsnitt som ibland lagts över en bild eller återgetts i ljus färg eller i liten storlek (grad). Se exempel här nedan:
Här är den förklarande texten för tunn och ligger på färgade tonplattor. Typsnittet i sig är svårläst.
Under bilden ligger en slags rubrik över de två spalterna som är svårläst. För tunt typsnitt som dessutom är i ljus färg. Bildtexten är extremt svårläst.
Här ligger ingressen i samma tunna svårlästa typsnitt över en del av bilden, som är gråtonad. Dubbelfel.
Längst ned till vänster ligger den svårlästa texten dessutom på en grå tonplatta. Dubbelfel igen. Bildtexten under övre bilden till höger är i stort sett helt omöjligt att läsa utan förstoringsglas och bra belysning.
Jag har mejlat projektledaren hos den reklambyrå som gör tidningen och till tidningens redaktör och framfört mina synpunkter. Det ska bli intressant att se om jag får svar. Återkommer i så fall här.
PS den 19 oktober: I dag fick jag följande svar från reklambyrån som gör tidningen:
"Tack för ditt brev, alltid värdefullt med återkoppling från läsare!
De här frågorna är förstås bland annat sådant vi diskuterade under framtagningen av den nya formen och det är ju mycket tråkigt om det upplevs svårläst, då har vi inte nått ända fram. Det tunna typsnittet är svårläst, det är vi medvetna om.
Kan berätta att tidningen håller på att hitta sin form, som det nästan alltid blir efter en omgörning. Små korrigeringar och förbättringar görs från nummer till nummer och det är inga konstigheter egentligen.
Därför kommer din feedback lägligt, tycker att du har flera bra synpunkter och vi ska absolut titta igenom dem alla!
Låt oss återkomma med vad vi kommer fram till,"
Det ser jag fram emot.
Läsbarheten hos den grafiska formen (layout, typsnitt, typkaraktär, färg, tonplattor m.m.) var viktigare för mig än tjusiga grafiska excesser i form av roliga typsnitt, färger och onödiga krusiduller. Många grafiska formgivare (läs: reklambyråer) lägger större vikt vid att producera tjusiga alster än att se till läsbarheten. En enkel och pedagogisk text kan bli svårläst på grund av ett svårläst typsnitt och dito layout.
Häromdagen fick jag den kundtidning som mitt kommunala elbolag i min hemkommun Sollentuna skickar ut till sina kunder. Den är ett typexempel på svårläst grafisk form. Man har valt ett tunt typsnitt som ibland lagts över en bild eller återgetts i ljus färg eller i liten storlek (grad). Se exempel här nedan:
Jag har mejlat projektledaren hos den reklambyrå som gör tidningen och till tidningens redaktör och framfört mina synpunkter. Det ska bli intressant att se om jag får svar. Återkommer i så fall här.
PS den 19 oktober: I dag fick jag följande svar från reklambyrån som gör tidningen:
"Tack för ditt brev, alltid värdefullt med återkoppling från läsare!
De här frågorna är förstås bland annat sådant vi diskuterade under framtagningen av den nya formen och det är ju mycket tråkigt om det upplevs svårläst, då har vi inte nått ända fram. Det tunna typsnittet är svårläst, det är vi medvetna om.
Kan berätta att tidningen håller på att hitta sin form, som det nästan alltid blir efter en omgörning. Små korrigeringar och förbättringar görs från nummer till nummer och det är inga konstigheter egentligen.
Därför kommer din feedback lägligt, tycker att du har flera bra synpunkter och vi ska absolut titta igenom dem alla!
Låt oss återkomma med vad vi kommer fram till,"
Det ser jag fram emot.
Varför inte sälja till dem som behöver?
Sverige har sedan gammalt en inhemsk vapenindustri. Bofors i Karlskoga har gjort kanoner i många decennier. SAAB har gjort krigsflygplan lika länge. Flera andra industrier, bl.a. Ericsson, tillverkar sånt om kan användas i krig. Nu senast är ett radarsystem från SAAB på gång till Förenade Arabemiraten, som deltar i kriget i Jemen. Usch, vi kan ju inte sälja till köpare som är i krig.
Den svenska vapenindustrin tillkom för att leverera vapen till det svenska försvaret. Vi skulle klara oss själva. Men industrin funkar inte med bara Sverige som köpare. Därför måste andra länder också vara våra kunder.
Men våra politiker har bestämt att den svenska vapenindustrin bara får sälja till länder som inte är i krig. Det är ju för 17 de länder som behöver vapen! Andra vapenproducerande länder som Ryssland, Kina och USA säljer ju till dem som behöver vapen. Våra svenska vapen säljs också till dem som behöver dem, men i smyg via mellanhänder. Allt är bara hyckleri.
Det är som om Volvo och Scania bara fick sälja bilar till dem som inte har körkort.
Den svenska vapenindustrin tillkom för att leverera vapen till det svenska försvaret. Vi skulle klara oss själva. Men industrin funkar inte med bara Sverige som köpare. Därför måste andra länder också vara våra kunder.
Men våra politiker har bestämt att den svenska vapenindustrin bara får sälja till länder som inte är i krig. Det är ju för 17 de länder som behöver vapen! Andra vapenproducerande länder som Ryssland, Kina och USA säljer ju till dem som behöver vapen. Våra svenska vapen säljs också till dem som behöver dem, men i smyg via mellanhänder. Allt är bara hyckleri.
Det är som om Volvo och Scania bara fick sälja bilar till dem som inte har körkort.
16 oktober 2016
Sjukskrivande stafetter
I en kommun ökade sjukskrivningen hos de anställda i kommunens omsorgsverksamhet och sjukskrivningstalet var så högt som 11 % . Det oroade de ansvariga och man började titta närmare på hur det kunde komma sig.
Det visade sig att de läkare som sjukskrev personalen var tillfälligt anställda stafettläkare vid den av landstinget drivna vårdcentralen. Det räckte med att en anställd i kommunens omsorgsverksamhet ville vara ledig några dagar, ringde den tjänstgörande tillfällige stafettläkaren och blev sjukskriven direkt per telefon. Lätt som en plätt.
Den andra, privat drivna vårdcentralen med sina fast anställda läkare sjukskrev inte folk så lättvindigt. Tack vare den upptäckta skillnaden mellan de två vårdcentralerna har kommunens ansvariga fått ned sjukskrivningstalet till 7 %.
Det finns fördelar med privat vårdverksamhet.
Det visade sig att de läkare som sjukskrev personalen var tillfälligt anställda stafettläkare vid den av landstinget drivna vårdcentralen. Det räckte med att en anställd i kommunens omsorgsverksamhet ville vara ledig några dagar, ringde den tjänstgörande tillfällige stafettläkaren och blev sjukskriven direkt per telefon. Lätt som en plätt.
Den andra, privat drivna vårdcentralen med sina fast anställda läkare sjukskrev inte folk så lättvindigt. Tack vare den upptäckta skillnaden mellan de två vårdcentralerna har kommunens ansvariga fått ned sjukskrivningstalet till 7 %.
Det finns fördelar med privat vårdverksamhet.
Kunskapsprov i stället för betyg
Det klagas numera över att betygsinflation råder i den svenska skolan, såväl i grund dito som gymnasiet. Det lär i sin tur bero på att skolor som ger bra betyg får fler elever och därmed mer skolpeng. De som inte gillar att privata skolor får göra vinst hävdar att det är privatskolor som ger inflationsbetygen.
Nu diskuteras att låta de nationella proven få större betydelse vid betygssättningen. Varför inte ta steget fullt ut och låta enbart kunskapsprov avgöra om en elev från nian kommer in i gymnasiet? Liksom låta en gymnasist komma in på högskolan/universitetet? För att mildra övergången kan det i början vara en kombination av betyg och kunskapsprov, för att sedan på sikt fasa ut betygens betydelse. Eller också bara ha högskoleprovet och inte betyg för högskolestudier.
De skolor som ger kunskaper i stället för bra betyg skulle då få fler elever.
Nu diskuteras att låta de nationella proven få större betydelse vid betygssättningen. Varför inte ta steget fullt ut och låta enbart kunskapsprov avgöra om en elev från nian kommer in i gymnasiet? Liksom låta en gymnasist komma in på högskolan/universitetet? För att mildra övergången kan det i början vara en kombination av betyg och kunskapsprov, för att sedan på sikt fasa ut betygens betydelse. Eller också bara ha högskoleprovet och inte betyg för högskolestudier.
De skolor som ger kunskaper i stället för bra betyg skulle då få fler elever.
14 oktober 2016
Bob Dylan - vem kommer härnäst?
Hela världens finkulturelit satte gårdagens elvakaffe i vrångstrupen när Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur 2016. Ingen kunde förutse detta. I stället var det som vanligt många andra namn som surrade i medierna, varav de flestas (som brukligt är) var helt okända för oss vanliga dödliga.
Bob Dylan är för mig bara ett namn. Han, liksom många andra stora popstjärnor typ Bowie, Elton John m.fl, har aldrig varit min idol. På 1950-talet skulle man välja mellan Tommy eller Elvis. Jag valde Tommy eftersom det är mitt andra förnamn. Svårare var det inte. Men efter något år så insåg jag skillnaden mellan dem och Elvis blev min favorit.
På 1960-talet kom Beatles. Dom var inte heller mina favoriter. Rolling Stones gick an. I stället upptäckte jag countrymusiken; den gamla sorten.
Att Dylan fått priset motiveras av att hans texter är som poesi. Han har dessutom gett ut några alster i bokform. Redan de gamla grekerna som skrev poesi framförde sina verk i form av sång. Så Dylan har bara fortsatt deras tradition, säger man också.
Under en tid när jag jobbade läste jag alltid en dikt när vi inledde våra veckovisa enhetsmöten. En gång läste jag en "dikt" som började så här: "Jag trivs bäst i öppna landskap / Nära havet vill jag bo." Jag gillar den poetiska texten. Författaren har inte bara gjort många låtar utan även skrivit många böcker. Så varför kan inte Ulf Lundell också få Nobelpriset i litteratur när Dylan kan? Eller varför inte en av världens mest lästa författare: Astrid Lindgren? Postumt, förståss.
Nu har Svenska Akademien verkligen förnyat sig. Varför valde de just en popsångare som Dylan? Jag skulle tro att det beror på att de decennier som levererat flest ledamöter är 1940- och 1950-talen. Då föddes nämligen hälften av dem.
Vem vet hur detta kommer att sluta. Det ska bli spännande att se om de fortsätter att chocka kultureliten nästa år också eller om det blir som vanligt igen.
PS. Tillägg den 17 oktober. Nu har det gått flera dar och akademien har inte fått kontakt med herr Dylan. Han har inte ens sagt "tack" till världens finaste pris. Jag hoppas en riktig författare får priset nästa år.
Bob Dylan är för mig bara ett namn. Han, liksom många andra stora popstjärnor typ Bowie, Elton John m.fl, har aldrig varit min idol. På 1950-talet skulle man välja mellan Tommy eller Elvis. Jag valde Tommy eftersom det är mitt andra förnamn. Svårare var det inte. Men efter något år så insåg jag skillnaden mellan dem och Elvis blev min favorit.
På 1960-talet kom Beatles. Dom var inte heller mina favoriter. Rolling Stones gick an. I stället upptäckte jag countrymusiken; den gamla sorten.
Att Dylan fått priset motiveras av att hans texter är som poesi. Han har dessutom gett ut några alster i bokform. Redan de gamla grekerna som skrev poesi framförde sina verk i form av sång. Så Dylan har bara fortsatt deras tradition, säger man också.
Under en tid när jag jobbade läste jag alltid en dikt när vi inledde våra veckovisa enhetsmöten. En gång läste jag en "dikt" som började så här: "Jag trivs bäst i öppna landskap / Nära havet vill jag bo." Jag gillar den poetiska texten. Författaren har inte bara gjort många låtar utan även skrivit många böcker. Så varför kan inte Ulf Lundell också få Nobelpriset i litteratur när Dylan kan? Eller varför inte en av världens mest lästa författare: Astrid Lindgren? Postumt, förståss.
Nu har Svenska Akademien verkligen förnyat sig. Varför valde de just en popsångare som Dylan? Jag skulle tro att det beror på att de decennier som levererat flest ledamöter är 1940- och 1950-talen. Då föddes nämligen hälften av dem.
Vem vet hur detta kommer att sluta. Det ska bli spännande att se om de fortsätter att chocka kultureliten nästa år också eller om det blir som vanligt igen.
PS. Tillägg den 17 oktober. Nu har det gått flera dar och akademien har inte fått kontakt med herr Dylan. Han har inte ens sagt "tack" till världens finaste pris. Jag hoppas en riktig författare får priset nästa år.
9 oktober 2016
Luriga tiggerier, mejl och telefonsamtal
Nu för tiden möts jag dagligen av tiggare. Från början gav jag alltid en slant, men inte nu längre. "Det är som att mata duvor" sa min kompis G. Dessutom ska vi inte - enligt våra politiker- ge pengar direkt till tiggarna utan i stället till organisationer som ger hjälp i deras hemländer.
Jag har aldrig blivit attackerad av tiggarna men störs av dem och tycker att ett förbud mot tiggeri borde övervägas.
Häromdan utsattes jag för ett annat tiggeri. Jag fick ett mejl från min f.d. arbetskompis M. Hon skrev att hon satt fast i Kiev på grund av att hon blivit av med både pass och pengar. Ny resehandling hade hon fått via ambassaden men hon behövde omedelbart 13 000 kr för att kunna ta sig hem.
Jag kände till brevet. En annan kompis (både till M och mig) hade just fått ett likadant mejl. Jag visste dessutom via Facebook att M visserligen varit i Kiev, men nu var hemma. Det var alltså inte svårt att förstå att det var ett bluffmejl trots att det var formulerat på fullgod svenska.
Min svägerska berättade en liknande historia som en kompis till henne råkat ut för, fast då var det inte Ukraina och Kiev utan ett annat östland där problemet uppstått.
Då och då råkar jag, liksom många andra, även ut för telefonsamtal på dålig engelska där jag får veta att jag fått problem med min dator och måste därför lämna ut ett kontonummer. Sen har vi Afrikabreven där vi fått ett stort arv men behöver betala en liten summa för att få hem beloppet till Sverige.
Ytterligare en annan luring är mejlen i telefonen där jag utlovas en sprillans ny Samsungtelefon om jag svarar på några enkla frågor och betalar frakten för telefonen på ynka fem kronor. Men då måste jag lämna mitt kreditkortsnummer.
För ett tjugotal år sedan fick jag en sen kväll ett speciellt tiggarsamtal. Det var L, en lekkamrat från tiden i Örebro på 1950-talet. Jag visste vem han var trots att vi inte haft kontakt sedan dess. Han var nu i Stockholm och hade blivit rånad och behövde akut 2 000 kr. Det jag däremot visste var att han hade problem med droger. Därför uppmanade jag honom att kontakta polisen och sa att jag inte var villig att träffa honom och ge honom pengar.
En tid senare hittades han död, flytande i Nybroviken. Sannolikt mördad. Skulle jag ha kunnat räddat honom? Knappast.
Jag har aldrig blivit attackerad av tiggarna men störs av dem och tycker att ett förbud mot tiggeri borde övervägas.
Häromdan utsattes jag för ett annat tiggeri. Jag fick ett mejl från min f.d. arbetskompis M. Hon skrev att hon satt fast i Kiev på grund av att hon blivit av med både pass och pengar. Ny resehandling hade hon fått via ambassaden men hon behövde omedelbart 13 000 kr för att kunna ta sig hem.
Jag kände till brevet. En annan kompis (både till M och mig) hade just fått ett likadant mejl. Jag visste dessutom via Facebook att M visserligen varit i Kiev, men nu var hemma. Det var alltså inte svårt att förstå att det var ett bluffmejl trots att det var formulerat på fullgod svenska.
Min svägerska berättade en liknande historia som en kompis till henne råkat ut för, fast då var det inte Ukraina och Kiev utan ett annat östland där problemet uppstått.
Då och då råkar jag, liksom många andra, även ut för telefonsamtal på dålig engelska där jag får veta att jag fått problem med min dator och måste därför lämna ut ett kontonummer. Sen har vi Afrikabreven där vi fått ett stort arv men behöver betala en liten summa för att få hem beloppet till Sverige.
Ytterligare en annan luring är mejlen i telefonen där jag utlovas en sprillans ny Samsungtelefon om jag svarar på några enkla frågor och betalar frakten för telefonen på ynka fem kronor. Men då måste jag lämna mitt kreditkortsnummer.
För ett tjugotal år sedan fick jag en sen kväll ett speciellt tiggarsamtal. Det var L, en lekkamrat från tiden i Örebro på 1950-talet. Jag visste vem han var trots att vi inte haft kontakt sedan dess. Han var nu i Stockholm och hade blivit rånad och behövde akut 2 000 kr. Det jag däremot visste var att han hade problem med droger. Därför uppmanade jag honom att kontakta polisen och sa att jag inte var villig att träffa honom och ge honom pengar.
En tid senare hittades han död, flytande i Nybroviken. Sannolikt mördad. Skulle jag ha kunnat räddat honom? Knappast.
6 oktober 2016
Varierande matpriser
Jag har vid några tillfällen tidigare jämfört priserna på olika matvaror av baskaraktär hos ICA, Coop med flera och gjort inlägg om det här på min blogg. Det har varit populära inlägg, som setts av många. Nu har jag gjort det igen.
Jag har kollat priserna hos några butiker i centrala Sollentuna: ICA Kvantum (f.d. Stens ICA), ICA Maxi och Coop vid Häggviks handelsplats samt Netto på Malmvägen. Varorna har varit mejerier, bröd, frukt, grönt, kött, fisk, tvättmedel, ägg m.m. - alltså basvaror. Den här gången var det extra knepigt då det var svårt att hitta exakt samma varor. Netto hade t.ex. inget svenskt kött, bara tyskt, så där haltar jämförelsen. Övriga märkesvaror var lika och med samma tillverkare. Hänsyn är inte taget till rabatter eller andra specialerbjudanden.
Så här blev prisbilden: Netto 347,15 kr, Maxi 456,45, Coop 492,35, Kvantum 518,45. När jag tog bort kött och fisk blev det så här: Netto 176,20, Maxi 183,95, Coop 197,90, Kvantum 203,55. ICA Maxi står sig bra i jämförelsen med de likvärdiga butikerna Kvantum och Coop. Att Netto hamnar lägst är inte så konstigt då det är en utpräglad lågprisbutik.
Notera att detta är ingen vetenskaplig rapport. Dessutom är urvalet av varor begränsat.
Jag har kollat priserna hos några butiker i centrala Sollentuna: ICA Kvantum (f.d. Stens ICA), ICA Maxi och Coop vid Häggviks handelsplats samt Netto på Malmvägen. Varorna har varit mejerier, bröd, frukt, grönt, kött, fisk, tvättmedel, ägg m.m. - alltså basvaror. Den här gången var det extra knepigt då det var svårt att hitta exakt samma varor. Netto hade t.ex. inget svenskt kött, bara tyskt, så där haltar jämförelsen. Övriga märkesvaror var lika och med samma tillverkare. Hänsyn är inte taget till rabatter eller andra specialerbjudanden.
Så här blev prisbilden: Netto 347,15 kr, Maxi 456,45, Coop 492,35, Kvantum 518,45. När jag tog bort kött och fisk blev det så här: Netto 176,20, Maxi 183,95, Coop 197,90, Kvantum 203,55. ICA Maxi står sig bra i jämförelsen med de likvärdiga butikerna Kvantum och Coop. Att Netto hamnar lägst är inte så konstigt då det är en utpräglad lågprisbutik.
Notera att detta är ingen vetenskaplig rapport. Dessutom är urvalet av varor begränsat.
Uppmaning om jobbyte väcker ont blod
Det liberala nyhetsmagasinet "NU" har en artikel, skriven av Skatteverkets nuvarande överdirektör (ungefär som vice VD i företag) Helena Dyrssen. Hon var tidigare folkpartistisk statssekreterare, alltså en tjänsteman som gått den politiska vägen (inte den långa ämbetsmannavägen som var vanligt förr i tiden).
I artikeln tar hon upp utdelningen av utmärkelsen för nit och redlighet i statens tjänst som man får efter att ha jobbat statligt i 30 år. Det firas ofta med tal och lunch m.m. Hon frågar om det är något att fira? Varför ska man fira personer som inte lyckats byta jobb på tre decennier? Hon förordar rörlighet i stället, både när det gäller jobb och boende.
Detta har väckt ont blod på Facebook. Gamla trotjänare som jobbat hela livet på Skatteverket (precis som jag) har tagit illa vid sig. I viss mån kan jag förstå deras ilska.
Jag fick då och då höra av personer i min omgivning "Ska du inte byta jobb snart. Du kan väl inte vara på Skatteverket hela livet?" Jo, tänk att jag kunde det.
För mig handlade det om trygghet och att tjäna allmänheten. Det sistnämnda kändes bra, jämfört med att jobba på ett företag där det handlade om att berika ägarna och hela tiden slå nya försäljningsrekord och höja sin budget. Jag provade på det ett halvår på en reklambyrå. Det var inte min grej.
Jag tror Helena Dyrssen har rätt. Arbetsmarknaden är annorlunda nu, jämfört med 1960-talet när jag klev in på den. Det kommer nog bli ytterst sällsynt att dagens unga, nyblivna statstjänare får medalj för nit och redlighet. Så länge stannar de inte.
Jag har jobbat statligt på i princip samma ställe i 43 år, bott i samma kåk i 46 år och varit gift med samma kvinna i 47 år. Men jag har bytt bil. Så jag är inte helt förändringsobenägen.
PS. Här är en länk till hennes artikel: http://www.tidningen.nu/garna-medalj-men-forst-en-rejal-pension/
I artikeln tar hon upp utdelningen av utmärkelsen för nit och redlighet i statens tjänst som man får efter att ha jobbat statligt i 30 år. Det firas ofta med tal och lunch m.m. Hon frågar om det är något att fira? Varför ska man fira personer som inte lyckats byta jobb på tre decennier? Hon förordar rörlighet i stället, både när det gäller jobb och boende.
Detta har väckt ont blod på Facebook. Gamla trotjänare som jobbat hela livet på Skatteverket (precis som jag) har tagit illa vid sig. I viss mån kan jag förstå deras ilska.
Jag fick då och då höra av personer i min omgivning "Ska du inte byta jobb snart. Du kan väl inte vara på Skatteverket hela livet?" Jo, tänk att jag kunde det.
För mig handlade det om trygghet och att tjäna allmänheten. Det sistnämnda kändes bra, jämfört med att jobba på ett företag där det handlade om att berika ägarna och hela tiden slå nya försäljningsrekord och höja sin budget. Jag provade på det ett halvår på en reklambyrå. Det var inte min grej.
Jag tror Helena Dyrssen har rätt. Arbetsmarknaden är annorlunda nu, jämfört med 1960-talet när jag klev in på den. Det kommer nog bli ytterst sällsynt att dagens unga, nyblivna statstjänare får medalj för nit och redlighet. Så länge stannar de inte.
Jag har jobbat statligt på i princip samma ställe i 43 år, bott i samma kåk i 46 år och varit gift med samma kvinna i 47 år. Men jag har bytt bil. Så jag är inte helt förändringsobenägen.
PS. Här är en länk till hennes artikel: http://www.tidningen.nu/garna-medalj-men-forst-en-rejal-pension/
5 oktober 2016
Ett enklare sätt att skydda valhemligheten
När man röstar får man hämta valsedlar från en "låda" på ett bord där alla partiers sedlar finns. Den står helt öppet och folk runt omkring kan se vilken sedel (eller vilka) man tar. I och med denna insyn så anses valhemligheten röjd.
Jag håller med då jag själv irriterats över detta sakernas tillstånd. Jag har löst problemet genom att ta flera partiers valsedlar. Det är slöseri och medför även att det blir skräpigt i själva röstningsbåset om jag lämnar överblivna sedlar kvar där.
Nu har en utredare kommit på en lösning: Alla typer av valsedlar ska finnas i röstningsbåsen. Men hallå? Är inte detta dumt och onödigt kostsamt?
Kommunerna måste skaffa nya bås, som är större. Antalet "valsedelsbehållare" måste mångdubblas, valfunktionärerna måste med jämna mellanrum, kanske efter varje röstande, gå in i båset och kolla ordningen på sedlarna och se till att alla varianter verkligen finns där. Det kan ju finnas risk att en saboterande väljare plockar bort ett visst partis sedlar från båset när han varit där och gjort i ordning sitt valkuvert med innehåll.
Den enklaste och billigaste lösningen är ju att förse det nuvarande stället med valsedlar med skymmande väggar så att insyn omöjliggörs.
Jag håller med då jag själv irriterats över detta sakernas tillstånd. Jag har löst problemet genom att ta flera partiers valsedlar. Det är slöseri och medför även att det blir skräpigt i själva röstningsbåset om jag lämnar överblivna sedlar kvar där.
Nu har en utredare kommit på en lösning: Alla typer av valsedlar ska finnas i röstningsbåsen. Men hallå? Är inte detta dumt och onödigt kostsamt?
Kommunerna måste skaffa nya bås, som är större. Antalet "valsedelsbehållare" måste mångdubblas, valfunktionärerna måste med jämna mellanrum, kanske efter varje röstande, gå in i båset och kolla ordningen på sedlarna och se till att alla varianter verkligen finns där. Det kan ju finnas risk att en saboterande väljare plockar bort ett visst partis sedlar från båset när han varit där och gjort i ordning sitt valkuvert med innehåll.
Den enklaste och billigaste lösningen är ju att förse det nuvarande stället med valsedlar med skymmande väggar så att insyn omöjliggörs.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
