Vilka män är det som dödar sina kvinnor?

Sedan 2000 har 315 kvinnor dödats av sin närstående män. Dessa dåd har fått stor uppmärksamhet senaste tiden då fem kvinnor mördats på några veckor. Detta har blivit en het politisk fråga också. Om man ska tro det som medierna för fram så dödas de flesta kvinnorna i sovrummen. Männen är ofta psykiskt instabila eller missbrukare. Svartsjuka och risk att kvinnan lämnar dem är en utlösande faktor. Är det korrekt?

Det är vanligt att dessa männen tidigare misshandlat sina kvinnor. Samhället, dvs. socialtjänst och polis, har känt till missförhållandena sedan tidigare.

Det är helt i övrigt normala och skötsamma män som är förövare. Alltså såna som du och jag. Så sägs det i alla fall. Ingen man som slår är normal. Och det oavsett om slagpåsen är ett barn, en kvinna eller en annan man.

Jag har aldrig slagit någon. Däremot har jag själv blivit slagen. Som barn när jag hade gjort något som inte var bra som t.ex. att ha rivit sönder byxorna på ett taggtrådsstaket eller plurrat och blött ned mig. Sånt straffades jag för som barn på 1950-talet. Att aga ungar var helt okej på den tiden. Både i hemmet och i skolan.

Det var dock mycket sällsynt att att jag fick stryk för "ofog". Vanligare var att straffas med gröt till middag, något som jag verkligen avskydde! 

Stryket utfördes med en mattpiskare på baken. Utförare var farsan. Han slog inte så hårt och inte många slag. Mest för att markera vem som bestämde.

Det stryk och våld som vuxna kvinnor utsätts för av sin makar och sambor är inte jämförbart med barnagan som vi 40-talister fick smaka på.

Jag undrar hur misshandlarna och kvinnomördarna egentligen ser ut. I dagens SvD skrivet Zulmay Afsali en debattartikel om det våld mot kvinnor som är en del av kulturen i Afghanistan varifrån har flytt. Han kopplar det till vad som hänt här i Sverige.

Det är lätt att tolka honom som om det är samma typ av förövare i Sverige som i hans gamla hemland, dvs. att förövarna skulle vara utrikesfödda. Nånstans har jag läst, minns inte var, att flera av förövarna av de senaste kvinnomorden skulle vara det. Sant eller inte? Ingen aning.

Det är inte bra att sådan här teorier får spridning. Det är åter lätt att skylla även detta på invandringen.

Därför vore det bra med mer detaljerad statistik. Hur ser männen ut som misshandlar och mördar sina kvinnor? Unga, gamla, psykfall, missbrukare, svennar, utlandsfödda, låglönade, höglönade, akademiker, engångsförbrytare, tidigare år, nutid m.m. Ja det finns säkert fler variabler att redovisa.

Men man gör det inte. Varför?

Tillägg den 7 maj: I dagens morgonavisa (SvD, sid.7) står rubriken "Mer forskning krävs om mäns våld mot kvinnor". I artikeln hänvisas till en färsk studie från Lunds universitet där man tittat närmare på 3 000 dömda våldtäktsmän. Av dessa var 60 % första eller andra generationens invandrare. Precis som i annan brottslighet är den gruppen överrepresenterad. (Deras andel av befolkningen är ca 20 %.)

Det är därför lätt att dra alla invandrare över samma kam. Men kom ihåg att majoriteten av alla som kommit till vårt land är skötsamma.

Tillägg den 12 maj: I dagens SvD berättas om en undersökning gjord av Göteborgs universitet. Man har kollat en grupp personer som begått mord i nära relationer. I den gruppen var det 16 % som hade utländsk bakgrund, alltså ungefär samma andel som av befolkningen. Den undersökningen borde SD-ledaren Åkesson ta del av.

Han trodde Trump skulle benåda honom!

När Trumps trogna tokhögertrupper tog sig in i Kapitolium i Washington DC den 6 januari var det två figurer som utmärkte sig särskilt. En var han som var utspökad i djurhudar och med kohorn på skallen och skulle föreställa nån slags shaman. Den andre var den äldre gentleman som tog sig in på talmannen Nancy Pelosis kontor och slog sig ned vid hennes skrivbord. Richard Barnett heter han och sitter inom lås och bom i väntan på rättegång.

Vid stormningen ställde  den 60-årige Arkansasbon Barnett villigt upp och poserade på bild och skröt för en journalist att han snott Pelosis laptop, brev och diverse dokument m.m. Det är bara ett av de tydliga bevis som talar mot honom.

Dessutom lämnade han tydliga DNA-spår då han såväl pinkade som ejakulerade på Pelosis stol och skrivbord. Han blev förbannat besviken när han inte fann Pelosi på hennes kontor så därför plundrade han kontoret och visade upp sin manliga närvaro.

Han kan dömas för många brott och kan räkna med minst 20 år eller livstid bakom galler. något han har svårt att förstå och acceptera. 

I ett inlägg på Facebook några dar innan stormningen beskrev han sig som en "vit nationalist som sätter nationen först". 

FBI har kollat hans mobil och funnit loggar från flera samtal med den republikanske senatorn och Trumpstödjaren Ted Cruz. Loggarna visar att Barnett ringde Cruz när han var på Pelosis kontor. Cruz har vägrat att kommentera detta.

Barnett är bara en av de flera hundra som väntar på rättegång och dom för att de "bara ville visa sitt stöd för  Donald Trump." De hade förväntat sig att Trump skulle benåda dem innan han lämnade Vita Huset.

Det gjorde han nu inte. Trump lämnade sina mest trogna supportrar i sticket och jag undrar om de fortfarande gillar honom och fortsätter att stödja honom? Men tyvärr är det fortfarande alldeles för många som gör det och tror på hans lögner.

Det som hände i USA och fortfarande händer där kan väl inte hända här i vårt trygga och demokratiska land? Vi litar ju på våra politiker och våra medier? 

Nja, jag läste idag i min morgonavisa att det har varit flera hundra som i Stockholm demonstrerade olagligt. Deras budskap var att coronapandemin är ett påhitt av politiker och myndigheter bara för att begränsa befolkningens frihet. "Fake news" alltså.

Vi har våra "trumpister" vi också. Det gör mig skräckslagen.

Bra att HD tycker att lärare får reagera

Högsta domstolen har sagt sitt. Den lärare som lyfte bort en elev som inte lydde gjorde inte fel. Barn- och elevombudet (BEO) hade drivit ärendet ända dit och fick ge sig. Kommunen slapp betala skadestånd till eleven, som hade blivit "kränkt". Men domstolen var inte enig. 

        Jag tycker dagens skola är förslappad när det gäller lärarens rätt att tillrättavisa elever som inte sköter sig. Men skolagan behöver inte införas. Det är att gå för långt.

Ser man tillbaka i tiden så hade husbonden, mannen, föräldrar och lärare helt andra möjligheter att med våld få sin vilja fram. De tiderna vill ingen ha tillbaka. 

Men man behöver inte överdriva åt andra hållet heller, vilket jag tycker skett i skolans värld. Lärare som sagt i från har "straffats". Dagens elever är lättkränkta och BEO har sett till att kommuner fått betala skadestånd i flera fall.

Går vi tillbaka till landskapslagarnas tid, alltså tidig medeltid, så hade husbonden rätt att "med måtta" aga inte bara sina ungar utan även tjänstefolket och sin fru. I 1734 års lag togs hustruagan bort och drygt hundra år senare - 1858 - fick husbonden inte längre slå sitt vuxna tjänstefolk. All husaga förbjöds först 1920.

Men mannen hade "rätt" att tilltvinga sig samlag med sin hustru mot hennes vilja, dvs. inomäktenskaplig våldtäkt, utan att straffas ända till 1962.

Att aga skolbarn var okej för lärarna och det praktiserades flitigt fram till slutet av 1800-talet. Det handlade om örfilar, drag öronen slag med rotting m.m. Skolagan förbjöds 1958 när vi fick en ny folkskolestadga.

Jag började skolan 1953 då agan fortfarande var tillåten. Eftersom jag var vänsterhänt och min småskolefröken, som var i 60-årsåldern, hade "vant av alla ungar med det där ofoget" så skulle hon givetvis lyckas även med mig. 

Det hade lyckats i många fall. Därför är det idag så få riktigt gamla som är vänsterhänta. Annars är ca 10 % vänsterhänta, fler män än kvinnor.

Trots ideliga tillsägelser och slag med linjalen på min vänsterhand lyckades hon inte! Jag agades alltså i skolan för att jag var vänsterhänt. När jag fick en manlig magister 1956 fick jag skriva med vänster hand utan att straffas. Mina skolbetyg steg betydligt då.

På 1950-talet sattes bråkiga ungar i en så kallad särklass. Det var nog många med dagens ADHD-diagnos och såna med dålig hörsel och andra funktionshinder som hamnade där. I min folkskola gick de i en egen byggnad, som vi "vanliga" elever aktade oss för att komma nära.

Några som gick i särklassen mötte jag i lumpen på hemstadens regemente som stamanställda furirer där de njöt av att trakassera oss värnpliktiga. En annan dök upp som kommunalråd i min nuvarande hemkommun. Han var mer än normal.

Men föräldrar fick aga sina ungar ända fram till 1966. Sverige blev det första landet i världen som avskaffade barnagan. Bestämmelserna var dock inte helt glasklara eftersom det inte var förbjudet att slå sina ungar i uppfostringssyfte. Först 1979 kom en ny lag och då blev det ett tydligt förbud.

I skolan har det hänt mycket senaste decennierna. Elevernas inflytande har ökat och lärarnas har minskat i motsvarande mån. Lärare har elever kunnat kalla vad som helst och spottat på utan påföljd. Ordning och disciplin har fått ge vika för elevernas okränkbarhet.

Därför är det bra att Högsta domstolen satt en gräns. Sen tycker jag att myndigheten BEO borde få ändrad instruktion eller kan läggas ned. Den har missbrukats av lättkränkta elever och deras föräldrar.

Palmemordet: Räta ut alla frågetecken

Nu är förundersökningen om mordet på Olof Palme avslutad. Notan är 600 miljoner kr. "Skandiamannen" Stig Engström är utpekad som gärningsman. Skönt, nu kan vi lägga detta trauma bakom oss.

        Nja, jag tycker trots allt inte det. De undersökande journalister (som även lite nedsättande kallas "privatspanare") har pekat på många obesvarade frågor. Det kan vara dags att få dem besvarade?

Jag gillar konspirationsteorier och har med stort intresse läst flera böcker om mordet på Olof Palme. Det är mängder med konstigheter som redovisas. Många är belagda med skriftlig dokumentation, som vittnesutsagor, polisprotokoll, foton m.m. Andra är spekulationer eller fria fantasier.

Det är otroligt många frågor som redovisas. Författarna ger i vissa fall sina svar, men är de korrekta?

Jag tycker att en ny Palmekommission skulle tillsättas. Uppdraget ska vara att i möjligaste mån svara på eller förklara de frågor som bl.a. "privatspanarna" ställt. En del går säkert att svara på och ge vettiga förklaringar till. Andra kommer nog alltid att vara obesvarade.

I de böcker jag läst redovisas många konstigheter: Varför fanns det två ambulanser? Varför hade Lisbet Palme en annan kappa på sig på Sveavägen än den hon hade när hon klev ur ambulansen vid sjukhuset?

Var Holmér i Borlänge och var finns hotelliggaren? Varför har många som varit inblandade på olika sätt dött under mystiska omständigheter? Varför blev Holmérs fru Ingrid överfallen och hotad av två "utländska" män som talade engelska?

Detta är bara några frågor som "privatspanarna" ställer. Det finns många, många fler. 

Jag tror inte att det var en ensam galen gärningsman. Det är för många frågetecken kvar.

Ska vi ha statliga bordeller?

Skatteindrivare lär vara världens näst äldsta yrke. Det äldsta lär vara prostituerad. Båda yrkena finns i Sverige, vilket är okej. Att vara kund hos Skatteverket eller Kronofogden är också okej men inte att vara kund hos en prostituerad. Det är straffbart.  En klar majoritet av de som säljer sin kropp gör det inte av fri vilja. De prostituerade kvinnorna, oftast från Afrika eller länder i östra Europa, är utsatta för trafficking och har lurats hit till det.

Bordeller, prostitution, trafficking m.m. har blivit aktuellt på grund av att en TV-kändis togs på bar gärning (sannolikt även med byxorna nere) när polisen gjorde ett tillslag mot en bordell i Stockholm.

Mannen i fråga - Paolo Roberto - berättade i en TV-intervju att tjejen han satte på förmodligen inte ställde upp frivilligt.  Därför riskerar han att dömas även för nån form av våldtäkt. 

Samtidigt höjs röster för strängare straff för den som köper sex. Man vill även kunna straffa svenskar som köper sex utomlands - trots att det inte är straffbelagt i landet i fråga. Det sistnämnda är diskutabelt, rent rättsligt juridiskt, anser en del.

Under krig har det förekommit statliga bordeller där soldater haft möjlighet att avreagera sig. Jag vet dock inte om Sverige hade den servicen till sina soldater i början av  1800-talet när vi utkämpade vårt senaste riktiga krig.

Under 1970-talet i Sverige kom porrklubbarna som erbjöd visning av porrfilm (internet fanns inte då). liveshower där ett par kopulerade inför publik samt även en del sexuella tjänster, som t.ex. avsugning med gummi på för en 50-lapp. Säkert förekom även mer avancerade tjänster.

Horor, skarn eller fnask som kvinnliga prostituerade kallas har förekommit i en mer exklusiv form, som så kallade eskortflickor. Företag har erbjudit sin VIP-kunder sådana för att få affärer i hamn. LM Ericsson fixade horor år Thailands ÖB när han var här för att handla försvarsmaterial. Men det var många år sedan.

Den socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer nyttjade prostituerade unga tjejer, vilket med emfas förnekades av bl.a. statsministern Olof Palme, som alltså ljög men kom undan med det. Detta har Leif GW Persson pratat om många gånger. Dagens Nyheter som skrev om det tvingades göra avbön trots att det var sant det som skrivits.

Allt detta visar att det finns behov av prostituerade. I andra länder har man fattat det, som t.ex. Tyskland. Där är "sexarbetarna" organiserade och med jämna mellanrum läkarundersökta och accepterade. Likadant i Nederländerna med sitt "Red Light District" i Amsterdam.

Men i Sverige är det tillåtet att sälja sex men inte att köpa det. Ju mer man kriminaliserar sexdriften desto mer trafficking får vi. Varför inte inrätta statliga bordeller? Frågan kan ju alltid ställas. De kunde administreras av t.ex. Folkhälsomyndigheten, Försäkringskassan eller Socialstyrelsen.

Om det skulle ske - vilket jag inte tror - så blev det sannolikt i stället en ny myndighet med regioner och distriktskontor som fick uppdraget. Statens bordellverk (SBV) kunde den heta.

För några decennier sedan föreslog min f.d. arbetskamrat PO, som även var präst i Svenska kyrkan att man borde ha statliga bordeller. Uj, vilken debatt han skapade. Kyrkan tog avstånd från honom.

Vi träffas då och då och tar en öl med ett gäng f.d. arbetskamrater och då frågade jag varför han (då) ville ha statliga bordeller. 

Han sa att han tänkte på alla funktionshindrade som inte kan få utlopp för sin sexdrift. Hans fru hade jobbat med sådana och sett deras nöd.

PS. Fingerad fråga till mig: "Tror du verkligen att det finns några tjejer (och killar?) som vill jobba på en statlig bordell?" Svar: "Ja, det tror jag. Om du får en rejäl lön, har reglerad arbetstid och är fackligt ansluten; har rätt till semester, barnledighet, fri sjukvård och alla andra förmåner som andra arbetande har; kan vägra utföra det du inte vill; har en säkerhetsvakt som har koll på kunderna och kastar ut de som inte sköter sig m.m." 

Fråga: "Hur stor ska lönen vara?" Svar: "Eftersom staten inte driver bordellerna för att tjäna pengar utan för att fylla ett behov så kan lönen vara rejäl, minst 50 - 75 000 kr i månaden med en rejäl pensionsförmån och skattefri kost och logi. Dessutom bör anställningen vara tidsbegränsad med i stort sett ingen uppsägningstid för den anställde. Jag tror det inte blir svårt att hitta dem som vill jobba på bordellen. I stället för att städa toaletter svart för 10 000 kr i månaden kan du jobba några år hos SBV och tjäna en halv förmögenhet, grundplåt till ett eget ägt boende eller ett eget företag."

Fråga: "Tror du verkligen på det här?" Svar: "Nä, givetvis inte. I alla fall inte som samhället ser ut idag. Vänstern, kvinnorörelserna, genusforskarna, jämställdhetsfanatikerna m.fl. skulle sätta både händer och fötter i backen och stoppa ens tanken på det. Det är helt kört."

Jag tror inte polisen gör så här?

I natt drömde jag att polisen hade ett system som automatiskt slog larm när "misstänkta" namn dök upp på nätet Jag tror dock inte att det finns i verkligheten. Men det borde kanske finnas. Polisen kan säkert göra mer med automatik för att lösa brott, även mindre sådana som t.ex. stöld och inbrott.

Det tråkigaste jag vet är när andra detaljerat i oändlighet redogör för vad man drömt. Det intresserar mig inte alls. Därför berättar jag sällan själv vad jag drömt. Om jag nån gång gör det blir det mycket kort.

Så nu gör jag ett unikt undantag och berättar vad jag drömde i natt.

Jo, jag var tydligen på någon slags kurs och vid mitt namn på deltagarlistan stod "Kalkåsen" som är namnet på vårt torp i Bergslagen. Kursledningen sa att polisen hade hört av sig med anledning av det och undrat vem jag var. "Det har varit flera inbrott där" hade polisen sagt. Sen var drömmen slut, såvitt jag nu minns.

Det stämmer att vi haft många ouppklarade inbrott på torpet. Enligt drömmen har alltså polisen ett system där man matar in namn på t.ex. brottsplatser. Sedan söker systemet av hela nätet och reagerar om det blir träff. Det hade det tydligen blivit på deltagarlistan, som givetvis fanns lagrad digitalt på nätet.

Men jag tror det bara var en dröm. Jag skulle bli mycket förvånad om polisen hade ett sådant IT-system.

Det finns andra system som polisen borde ha  - men inte har. Ett är en automatisk samkörning av stulna prylar med stöldgods som hittas i tjuvarnas gömmor.

Vid ett av inbrotten på torpet stals ett helt nytt elverk som stod kvar ouppackat i sin kartong. Ett halvår efter stölden var det en artikel i lokaltidningen där polisen berättade att man sprängt en tjuvliga och hittat massor med stöldgods, bl.a. ett helt nytt oanvänt elverk.

Samtidigt ondgjorde sig polisen över att de som haft inbrott inte hörde av sig till polisen med jämna mellanrum för att kolla om man hittat det som stulits.

Vänta nu! Hur svårt kan det vara? Polisen borde väl för 17 kunna lägga in de saker som stulits och även det som man hittar hos tjuvar i ett litet digitalt program? Efter en enkel samkörning skulle säkert en del kunna få tillbaka sin stulna saker.

Tidigare var detta givetvis omöjligt då vi hade flera olika polismyndigheter med vattentäta skott mellan sig. Men nu, när det är bara en myndighet i hela landet , vore det lättare att fixa.

Men jag vet  förstås inte om det redan finns ett sånt här system. Gör det det, så funkar det dåligt.

Gängen måste stoppas innan det är för sent

De kriminella mördar- och spränggängen som lever på knarkförsäljning och har gjort förorter till laglösa ghetton måste stoppas. Politiker pratar och myndigheter står handfallna. De kosmetiska lagändringar som gjorts räcker inte. För att få stopp på eländet innan det spårat ur helt krävs extraordinära åtgärder. Åtgärder som medför att Sverige förändras i grunden. Är vi beredda på det? Knappast.

Politikerna bara pratar och prata. "Vi måste få stopp". "Det är oacceptabelt". "Det är de knarkande i Djursholm som är grund till våldet i förorterna". Jojo, snacka går. Men att göra något konkret är något helt annat.

Att strama åt vapenlagarna drabbar bara jägare och sportskyttar. De lättkränkta tonåringarna i förorterna skrattar och skaffar sig ytterligare några magasin till sina k-pistar och pistoler. De struntar totalt i att det ska krävas tillstånd för att ha magasin till skjutvapen.

Vad ska man göra för att stoppa gängen? Nu när till och med  åttaåringar rekryterats till gängen och även haft tillgång till vapen krävs extraordinära åtgärder. 

Om inget görs riskerar vi att få helt laglösa områden som t.ex. i Rio Janeiro där polisen helt gett upp och de kriminella tagit över helt och hållet. Det är inte långt dit även hos oss.

En del politiker anser att militären ska kopplas in där polisen misslyckats. Vattenkanoner säger andra. Satsa mer på skolan och fritidsgårdar. Ställ krav på föräldrarna. Jo, det är nog bra men hjälper inte för att få stopp på de cirka 1 500-2 000 personer det handlar om. De är redan bortom sådana åtgärder.

Såväl polisen som socialtjänsten vet redan vilka barn, ungdomar och yngre män det handlar om och har bra koll på dem. Men att få dem fällde för sina brott motarbetas av deras nekande, smarta välbetalda försvarsadvokater samt att inga vågar vittna mot dem. 

Det enda rätta är att stifta en lag som gör de möjligt att ta in dessa personer och sättas dem bakom lås och bom i ett år i taget. Ta ifrån dem deras lyxbilar, dyrbara armband och klockor och annat som de har som statussymboler samt givetvis deras vapen m.m. Husrannsakningar genomförs samtidigt som de grips.

Hur en sådan lag ska formuleras och antas blir inte lätt. Den kommer även att väcka ett ramaskri hos de som värnar rättssamhällets grundläggande principer. 

Det går idag att ta ifrån föräldrar deras barn på obestämd tid bara för att socialtjänsten fått in en anonym anmälan om t.ex. vanvård. Vuxna går också att ta in och sätta på anstalt om de är onyktra och stör andra.

Men att ta in misstänkta kriminella, mördare, mordbrännare och knarkhandlare som lamslår en hel förort och hålla dem borta under ett år är omöjligt.

Om det nu skulle bli verklighet att staten sydde in dessa personer så kommer nästa fråga? Var ska de placeras?

Kriminalvården har inte plats för mer än 4 500 klienter (ja, så kallas fångarna numera) och sen finns ca 2 500 häktesplatser. Alla dessa är redan fulla och överbelagda. Två fångar i varje cell är vanligt. Planer på att sätta upp tillfälliga baracker finns.

Tiden från lagakraftvunnen dom till placering var tidigare ca en månad. Nu är den snart tre månader. En fånge ett dygn i ett fängelse kostar idag ca 2 500 kr.

Men köpa fängelseplatser i andra länder, varför kan man inte göra det? Jo, det går. Norge har gjort det men slutat då det blev för dyrt.

För att sammanfatta alltihopa: det går att stoppa eländet men då krävs det enorma krafttag. Vi måste tumma på många rättigheter och kanske bryta mot diverse internationella avtal och konventioner.

Det kommer våra politiker aldrig att göra.

Våra lagar - och även våra bidragssystem - är inte anpassade för hur Sverige ser ut idag med den befolkning vi har fått.

Varför ger man ungar "leksakspistoler"?

Den tragiska polisära dödskjutningen av den funktionshindrade unga pojken i Stockholm förra året kunde ha undvikits. Hur då? Jo, om pojken inte fått det leksaksvapen som såg exakt likadant ut som ett riktigt sådant. Föräldrarnas ansvar har inte kommit fram i medierna.

Först vill jag kasta in en brasklapp: Jag beklagar det som hänt och jag fritar inte på något sätt de poliser som sköt - om de nu gjort sig skyldiga till något brottsligt. Det får domstolen avgöra.

Det är alltid lätt att bli efterklok. Det gäller i alla situationer där något gått galet och man ångrar det man gjort - eller inte gjort.

De poliser som sköt hävdar nödvärn. Allt var över på några sekunder och det var bara ett par av de 25-tal skarpa skott som avlossats som poliserna står till svars för. En av poliserna hade varit polis i några veckor; den andre i ett par månader. Det är alltid lätt att kritisera poliser. De är tillåtna slagpåsar.

Föräldrarnas ansvar då?

Det som inte kommit fram i medierna är föräldrarnas ansvar. I detta fall är det givetvis extra känsligt då offret är ett barn som har både autism och Dauns syndrom; ett dubbelt funktionshinder. Det är tungt för föräldrar och närstående. Ett handikappat barn är lika kärt - om inte mer kärt - som andra barn.

Vem gav pojken det leksaksvapen han riktade mot poliserna? Vapnet, som visats på bild i TV-nyheterna, ser exakt ut som ett riktigt vapen. Den dödade pojkens mamma har sagt hans utvecklingsnivå är som en treårings.

Inget av mina fem barnbarn har fått ett leksaksvapen. Däremot har de lekt med en knallpulverpistol som min son haft som barn.

Jag känner inte till något annat barn eller barnbarn i vår släkt eller nära bekantskapskrets som fått eller haft tillgång till ett leksaksvapen av det slag som nu är aktuellt.

Tar vad som helst

Däremot har mina barnbarn lekt "pang-pang" och då antingen pekat med handens fingrar eller haft en träpinne som "pistol". Så har barn alltid gjort.

Jag läste för något år sedan en artikel om barns utveckling och förbudet mot leksaksvapen på förskolorna. Att leka "pang-pang" är viktigt för pojkars sexuella utveckling stod det i artikeln. Det var en barnpsykolog som sa det. Jag kan inte avgöra sanningshalten i det påståendet.

Men det är helt klart att det inte går att hindra barn att leka "pang-pang". Det hjälper inte att hålla leksakspistoler borta från dem. De hittar på något annat i stället. Det hade nog även den nu aktuelle gossen gjort på innergården i Stockholm där den tragiska skjutningen skedde.

Varför ger man en "treåring" ett "riktigt" leksaksvapen?

Använd rätt ord för eländet IS!

Svenska medier och politiker är fega och mycket politiskt korrekta när det gäller integration, invandring m.m. och tyvärr även när det gäller mördarsekten IS. De använder förskönande omskrivningar, så kallade eufemismer,  i stället för att tala klarspråk. 

Här är några exempel. "Illegala immigranter" kallas mycket förmildrande för "papperslösa". De har inte tappat några papper. Sina pass och id-handlingar kastade de överbord för länge sen för att slippa visa sin rätta identitet och ålder när de anlände till Sverige.

Tiostusentals av dem är utvisade men håller sig kvar i landet, jobbar svart och får delvis del av den svenska välfärden.

Hemvändande mördare och terrorister

De "svenska" IS-mördare och dito terrorister som överlevt våldet i Syrien vill nu komma hem igen. Många har redan kommit men det finns många som inte gjort det. Än.

De åkte fullt medvetet från Vivalla i Örebro (där jag bodde för 50 år sen) eller från andra liknande "utanförskapsområden" i Stockholm, Göteborg och Malmö till IS i Syrien.  Det är märkligt att alla bara har "kört ambulans" eller "varit sjukvårdare, kockar eller haft liknande civila sysslor". Våldsdåd har de bara hört talas om.

Det är synd om dem, så oskyldiga som de framställer sig. Såväl medierna som politikerna kallar dem för "återvändare" eller "resenärer". Snacka om förskönande!

"Utanförskapsområde" är också en eufemism för "terroristnäste" eller "laglös förort" eller något annat i den stilen.

Barnamord har inget med heder att göra

Sen har vi "hedersmord". Det får mig att tänka på något fint som i högsta grad kan vara försvarbart. Ungefär som när man förr i tiden drabbats av en oförrätt och inbjöd till duell med pistol eller svärd.  För att det skulle gå rätt till hade duellanterna varsin kompis med som sekundant. Oftast dog en av duellanterna.

De svenska "hedersmorden" är bland det värsta i mordväg jag vet. En förälder eller en bror som medvetet tar livet av sitt dotter respektive syster som bara försökt leva ett normalt liv i vårt land.

Det handlar inte om "heder" för mig. Att använda det ordet är att ursäkta handlingen. "Släktmord", "barnamord" eller "syskonmord" vore bättre begrepp, helst något mer brutalt och talande men jag kommer inte på något.

Det finns säkert fler sådana här försköningar när det gäller den svenska snällismen som visas de som kommit hit och "misskött" sig på olika sätt.

Hoppas de inte kommer tillbaka

Jag håller med om att det är knepigt hur vi ska behandla de IS-terrorister som kommer tillbaka och även har med sig sina kvinnor och ungar. Ska de avprogrammeras, få bostad, bidrag och professionell hjälp av psykiatriker, socialassistenter, kuratorer och läkare? Är det synd om dem?

De som begått illgärningar ska givetvis utredas, dömas och straffas. Men det blir svårt med bevisen. Jag har ingen lösning. Jag bara vet att jag inte vill ha hit dem.

PS. En brasklapp: Jag vill påpeka att alla som kommit till vårt land inte är våldtäktsmän, barnamördare, terrorister eller brottslingar i största allmänhet. Tvärtom, en majoritet är helt vanliga och skötsamma.

Nu är han utvisad!

I början av året hade vi vårt sjätte inbrott på torpet i Bergslagen. Denna gången åkte förövaren fast. Det berättade jag här i ett inlägg den 16 februari i år. Nu är ärendet avslutat. Boven är utvisad.

Gärningspersonen - en asylsökande från Palestina - hade gjort ytterligare fem inbrott och dömdes av Tingsrätten i Örebro för grov stöld m.m. till fängelse i ett år och tre månader samt utvisning i fem år.

När han avtjänat nio månader släpptes han ur fängelset. Han vistelse där kostade Kriminalvården 2 500 kr per dygn. Grovt räknat blev prislappen för den kost och logi m.m. han fick på anstalten Fosie utanför Malmö ca 675 000 kr. Hade han suttit tiden ut hade det blivit drygt 1,1 milj. kr. Det hade blivit billigare för oss skattebetalare om han utvisats direkt.

Samma dag som han släpptes - den 13 december - stod Gränspolisen redo och förpassade honom ur riket. Han är återbördad till sin hembygd där fru och barn väntade på honom. Om fem år är han välkommen tillbaka till Sverige, dock inte av mig.

Jag hoppas han stannar i Palestina.

Dokumentärfilm om Clark Olofsson på G

Nu ska det göras en dokumentärfilm om den belgiske medborgaren Daniel Demuynck, mer kände som den professionellt kriminelle brottslingen Clark Olofsson. De sista åren av hans långa fängelsetid satt han i ett belgiskt fängelse. Han har nu avtjänat sitt straff, släpptes fri i juli i år och är tillbaka i Sverige. En gång i tiden var han min skolkamrat.

Jag gick i Örebro praktiska realskola under åren 1959-63. Första läsåret fanns på samma skola en yngling vid namn Clark Olofsson, som bodde i Stjärnhusområdet i Örebro. Vi var alltså skolkamrater under det enda år han gick i denna skola. (Rättelse 2018-11-21: Han bodde i Baronbackarna på Hj. Bergmans väg 56.)

Men det hade jag ingen aning om förrän många år senare när jag bläddrade i mina gamla skolkataloger. Jag tyckte det var en liten kul och udda grej och gjorde därför ett inlägg om det här på min blogg.

Han hittade inlägget på bloggen

Detta blogginlägg hittades häromdan av PS, som jobbar på produktionsbyrån F i Stockholm med att göra en dokumentärfilm om Clark Olofsson, som är tänkt att visas på TV. PS  ringde mig och undrade om jag hade något bildmaterial från tiden på skolan i Örebro.

Det lilla jag hade kvar var några svartvita foton när jag tog realen där 1963 plus den gamla skolkatalogen. Jag fotograferade av bilderna och några sidor ur skolkatalogen och skickade till produktionsbyrån.

PS blev glad över det lilla han fick av mig. Det som var mest intressant var klasslistan och jag tipsade PS att han kunde kanske kontakta någon av de som var med i klasslistan.

Det var en intressant kontakt och det ska bli kul att se filmen - när den nu kan tänkas visas på TV...

PS. Här kan du läsa om Clark: https://sv.wikipedia.org/wiki/Clark_Olofsson#Frigiven,_tillbaka_i_Sverige

Han fick dyrbart fängelse och utvisning

I mitt förra blogginlägg berättade jag om rättegången på grund av det inbrott vi råkat ut för. Nu har domen kommit.  Gärningspersonen - en asylsökande från Palestina - döms för grovt inbrott till fängelse i ett år och tre månader samt utvisning. Hans brott blir dyrt för oss skattebetalare då Kriminalvårdens kostnad för en intern i fängelse är 5 500 kr per dygn! 

Domen är på knappt trettio sidor med bilagor och nästan hälften av dem handlar om skadeståndskraven, av vilka flera avvisas av domstolen. Det är totalt sjutton målsägande.

De målsägande som tilldömts skadestånd kan var och en själv kontakta den dömde och kräva skadeståndet. I vårt fall kommer vi självklart inte att göra det då han sannolikt helt saknar tillgångar.

Kronfogden griper in

Eftersom domen innehåller godkända skadeståndskrav går den med automatik även till Kronofogden men först när överklagandetiden gått ut - i detta fall den 30 april - och om skadeståndsdelen i domen inte har överklagats.

Då får vi en förfrågan per brev från fogden om vi vill ha hjälp med att driva in skadeståndet. I detta fall är det ganska säkert att gäldenären saknar tillgångar och då får vi ett papper från fogden om det. Först då kan vi gå vidare till försäkringsbolaget. Det blir en långdragen process.

Försvaret inte gratis

Av domen framgår att försvarsadvokaten får 71 605 kr av staten i ersättning för sitt jobb - förberedelser och två dagars rättegång. Bra betalt, tycker jag.

Vad tolken kostar framgår inte av domen. Tolken var en kvinnlig arabisktalande jurist som kom från Stockholm och reste tur och retur till Örebro det båda rättegångsdagarna. Det var säkert inte billigt för staten.

Domstolen har också slagit fast att det grejor som gärningspersonen hade på sig tillhör oss men vi får hämta ut dem först när domen vunnit laga kraft. Då blir det en ny tur till Örebro för oss - utan ersättning.

Tips på förändringar

Skadestånden. Det här med skadestånden tar tid och kraft från domstolen. Därför tycker jag att lagen borde ändras. När det från början är uppenbart att den misstänkte helt saknar tillgångar, vilket Kronofogden kan fastställa redan innan rättegången börjar, kan man helt hoppa över skadeståndskraven.

Domstolsprocessen blir enklare och går snabbare samt sker till en lägre kostnad för staten, dvs. vi alla skattebetalare.

Fängelset. Sen kan man strunta i att sätta honom i fängelse. Fängelsestraffet kommer inte att göra honom till en bättre människa men det hindrar honom från att begå nya brott. Därför kan han utvisas direkt, så Sverige blir av med honom.

(Men så enkelt kan det givetvis inte vara. Då vet de utländska bovarna att man inte får någon påföljd vid brott. Dessutom att man får fri hemresa.)

Ett annat alternativ är att se till att han får avtjäna straffet i hemlandet. Då slipper Sverige kostnaden för fängelsevistelsen. Men det är också svårt att genomföra. Det sker normalt i bara ett 50-tal fall per år.

Dyrt att ha bovar i fängelse

Att hålla en person frihetsberövad i den svenska kriminalvården kostar 5 500 kr per dygn, visar en rapport från Europarådet. Det är nästan tre gånger mer än vad en natt på Grand Hotel i Stockholm kostar och den högsta siffran i Europa.

Den nu aktuelle gärningspersonens fängelsevistelse i Sverige kommer alltså att kosta oss skattebetalare  2,5 miljoner kr! Betänk också att andelen utländska medborgare är överrepresenterade i våra fängelser.

Sverige är en rättsstat. Det kan man inte tumma på. Men det kostar.

Sverige är en stat med ett öppet hjärta (och tar emot flest invandrare och asylsökande per capita i hela EU). Det kostar - men det kan man ändra på.

Att vara målsägande på en rättegång

Jag har tidigare berättat på min blogg att vi haft inbrott på torpet i Bergslagen. Det var sjätte gången! Men nu var förövaren fast och det ledde till rättegång i Örebro. Min fru var med som målsägande och jag som bisittande åskådare. Att uppleva en rättegång som deltagare och åskådare var en intressant upplevelse.

Rättegången skulle börja en fredag. Min fru, bosatt i Sollentuna, som är delägare i torpet fick en kallelse till rättegången måndagen samma vecka. Det var kort om tid. Hon uppmanades att inställa sig kl. 9 på fredagen hos Tingsrätten i Örebro.

Gjorde hon inte det skulle hon få betala ett vite på 4 000 kr eller räkna med att bli hämtad av polisen. Det var ord och inga visor! Kanske väl hårt formulerat för att kalla den som drabbats av brott. (Jag kan tänka mig hur t.ex. ett våldtäktsoffer/målsägande reagerar på en sådan kallelse. Hemskt.)

Noggrann inpasseringskontroll

Vi var ute i god tid och fick vänta innan vi blev insläppta i det nya tingshuset, alldeles vid Örebro Central. Där blev det kroppskontroll, samma som när man ska ut och flyga. Alla fickor fick tömmas, svångremmen tas av osv.

Vi klarade nålsögat vi entrén och tog oss upp till rättssalen där målet skulle avgöras. Vi fick en kort pratstund med den kvinnliga åklagaren. Vi handhälsade även på försvarsadvokaten, som annars höll sig på sin kant. Ytterligare två målsägande var kallad till samma tid, en var där och en deltog via videolänk.

Många deltagare i rättegången

När rättegången inleddes var tre politiskt tillsatta nämndemän, en kvinna och två män, samlade tillsammans med juristdomaren och en tingsnotarie, som förde protokoll via en laptop. En videokamera var monterad framför domaren. Hela rättegången filmades nämligen.

Dessutom deltog åklagaren som satt till höger tillsammans med målsägandena. Mittemot satt försvarsadvokaten, den åtalade och en kvinnlig tolk eftersom den åtalade bara talade arabiska. Tolken var en kvinnlig arabisktalande jurist från Stockholm som åkt samma morgon till Örebro.

Fångkläder och handbojor

Den åtalade var en asylsökande 30-årig man med ursprung i Palestina, men numera bosatt i Storå, ca en halv mil från vårt torp. Han fördes in till domstolen med handfängsel och ett bälte runt midjan iförd Kriminalvårdens gröna overall, ledsagad av två häktesvakter, en man och en kvinna.

Den manlige häktesvakten låste upp handklovarna och den åtalade satte sig mellan tolken och försvararen och den vakten satt sedan hela tiden bakom den åtalade. Hans kvinnliga kollega satt vid utgångsdörren.

Själv satt jag som åskådare på en lång bänk mittemot domstolens ledamöter. Framför mig var vittnesbåset. Nu kunde det hela köra igång.

Förnekande och minnesförlust

Åklagaren började och berättade vad som hänt och visade med bilder vilken bevisning som fanns. bl.a. DNA och fotspår samt vad som den åtalade haft med sig när han greps, bl.a. ett luftgevär, en kniv och diverse annat som var från vårt torp.

Gärningsmannen hade begått två inbrott på väg mot vårt torp där han först krossade fönstret på en låst altandörr, som han inte fick upp, för att sedan krossa ett köksfönster, där han tog sig in. Han förnekade allt. Han var oskyldig till allt som lades honom till last, utom brottet mot knivlagen, vilket han erkände.

I övrigt visste han inte någonting och kom heller inte ihåg något alls. De småsaker han hade med sig när han greps, bl.a. svenska skolidrottsmärken, var från Palestina. Luftgevären och kniven hade han fått av en kamrat, som han inte visste vad han hette.

Förnekade även polisförhören

Jag och min fru undrade om han kanske var dement. När vi nämnde det i en paus för åklagaren, skrattade hon och sa "Då skulle alla mina klienter vara dementa!" Försvarsadvokaten fnös och skakade på huvudet. (Jag undrar om advokaten rått sin klient att neka till allt och inte minnas något?)

Den åtalade förnekade även till det han sagt i polisförhören. Det rätten hade att ta ställning till var enbart det som framfördes vid rättegången. Nämndemännen var alltså helt nollställda när rättegången började och hade inte fått ta del av t.ex. förundersökningen, som var på bortåt 450 sidor med alla bilder och bilagor. Därför kändes åklagarens genomgång som en upprepning av vad vi redan kände till via polisen.

De målsägande fick en del frågor, framför allt från åklagaren och domaren. Men försvarsadvokaten  fick ur sig några frågor, främst om skadestånden.

Bostadens art avgör brottsrubriceringen

Vår granne var inkallad som vittne och fick avlägga vittneseden, som domaren läste upp mening för mening. Han fick berätta att han sett en ung man med ett luftgevär på vägen vid vårt torp samt redogöra för den tillsyn han har över vårt torp när vi inte är där.

Vårt torp är en åretruntbostad som vi använder som fritidsbostad. Åklagaren ville veta hur ofta vi var där för ett inbrott i en åretruntbostad räknas genom en ny lag från förra året som grovt, till skillnad om inbrottet sker i ett renodlat fritidshus. Om inbrott sker när folk är hemma så betraktas det också som grovt.

Viktigt med skadeståndskraven

Domaren ställde många frågor om de skadeståndskrav som vi som målsägande framfört då det är domstolen som avgör vilka krav som godkänns. Vårt försäkringsbolag hade meddelat oss att vi först skulle kräva skadestånd och via Kronofogden få det indrivet. Om det sedan visade sig att den åtalade inte hade några tillgångar skulle försäkringen gå in.

Vid de tidigare inbrotten vi råkat ut för fanns ingen fasttagen gärningsperson, utan då kunde vi gå direkt till försäkringsbolaget och få ersättning. Men så var det alltså inte nu med en person gripen och misstänkt.

Det blir mer komplicerat och utdraget med en misstänkt gärningsperson, så det kanske är lika bra att polisen inte lägger resurser på vardagsbrotten? Då slipper man som drabbad en massa besvär.

Nya inbrott samma dag han släpptes

Vi var med på förmiddagens förhandlingar men kunde få vara kvar även på eftermiddagens fortsättning. Vi stannade kvar.

Gärningsmannen hade suttit anhållen några dagar men släpptes fri i Örebro en söndagsmorgon strax efter kl. 9. På den dan hann han med att begå tre nya inbrott i Marieberg, söder om stan. Han greps igen på kvällen och sedan dess har han suttit häktad. (Om han suttit kvar i häktet hade dessa nya inbrott kunnat undvikas. Sic!)

På eftermiddagen var det dags för de målsägande som drabbats av de ny inbrotten och åklagaren att berätta. Även dessa inbrott nekade den åtalade till och minnesförlusten kvarstod.

Nyttigt men säkert kostsamt

När denna första  rättegångsdag var till ända valde vi att åka tillbaka till torpet. Vi fick dock fylla i en blankett och lämna in i tingsrättens reception med våra krav på ersättning för inställelsen. För vår del blev det 12 mil x 18 kr för den extra resan tur och retur från torpet utanför Stråssa till Örebro. Den ersättningen kom någon vecka senare från Domstolsverket i form av ett utbetalningskort. Även det skapar problem, då det är inte så lätt att lösa in det. Dessutom kostar det att få ut pengarna.

Sammanfattningsvis är det bara besvär för den som drabbats av inbrott om någon grips för det. Sedan uppehöll sig domaren och rätten en stor del av tiden med att gå igenom skadeståndskraven från de olika målsägandena. Det var nästan så det kändes viktigare än själva brottet och gärningsmannen.

Hur som helst hade polisen och tingsrätten gjort ett gediget arbete. Det skulle vara intressant att få veta vad hela kalaset kostade?

Ett års fängelse och utvisning?

På det hela taget var den här rättegångsdagen en nyttig, lärorik och intressant upplevelse. Den fortsatte även på måndagen, men då var inte vi med.

Åklagaren skulle yrka på ett års fängelse för grovt inbrott i flera fall, samt utvisning. Om det blir fråga om det sistnämnda beror helt på vilken status Migrationsverket gett den asylsökande. Har han fått flyktingstatus kan han nämligen inte utvisas. Sic!

I skrivande stund vet vi inte om domen fallit och vilken påföljden blev. Jag återkommer när vi fått kopior på domen, vilket vi som målsägande har rätt till utan kostnad. Däremot skulle vi få betala nästan en tusenlapp i kopiering om vi ville ha ut förundersökningen på papper.

PS. Efter en tid fick vi ett brev från Polisen att vi kunde komma till hittegodsavdelningen i Örebro och hämta de prylar som man tog i beslag på torpet för koll av DNA och fingeravtryck. Om vi inte gjorde det inom en månad skull de tillfalla staten. (Det blev alltså en ny resa till Örebro, men denna gång fick vi ingen reseersättning.)

När vi får hämta de grejor boven hade på sig när han greps, bl.a. luftgeväret, har vi ännu inte fått besked om. Det tar tid det här...

Han får 115 000 kr i månaden - retroaktivt

Kaj Linna dömdes för mord och satt tretton år i fängelse - oskyldigt dämt. Han fick resning av Högsta domstolen, släpptes fri och blev helt frikänd. Nu har han fått skadestånd för den tid han satt inne och han fick det största skadestånd som staten betalat ut till en oskyldigt dömd - 18 miljoner kr!

Juhani Kaukosalo - som han hette från början - föddes 1962 i Danmark och dömdes till fängelse för ett rånmord 2004 i Karlamark utanför Piteå. Han dömdes mot sitt nekande på grund av ett vittnesmål, som visade sig tvivelaktigt och sedan felaktigt.

Högsta domstolen beviljade Kaj Linna resning och han frikändes helt av hovrätten, släpptes fri och flyttade till en av Kanarieöarna. Nu har han alltså fått det största skadestånd som beviljats - 18 miljoner!

115 000 kr i månaden retroaktivt

Han har suttit inne oskyldigt anklagad och dömd under sammanlagt 156 månader. Det skadestånd han får motsvarar alltså en månadslön på ca 115 000 kr. Iinte illa! Men jag skulle inte vilja byta med honom. Aldrig. De pengar han får kan inte kompensera de år han varit fängslad men de är dock ett plåster på såren.

Hans "månadslön" kan jämföras med statsministern som är ca 165 000 kr eller vad en riksdagsledamot får, nämligen 65 000 kr. Under mina 43 yrkesverksamma år i statens tjänst tjänade jag sammanlagt ca 19 miljoner före skatt. Det blir i snitt en månadslön på knappt 37 000 kr.

En jämförelse till

Annika Falkengren - som är årsbarn (1962) med Kaj Linna - var chef för SEB och tjänade ca 19 miljoner kr på ett år. Det gav henne en veckolön på ca 365 000 kr. Med 40 timmars arbetsvecka fick hon drygt 9 000 kr i timmen och det blir drygt 150 kr i minuten.

Detta bara som en jämförelse.

PS. Jag skulle tro att Linnas skadestånd ses som lön och beskattas.

Varför är det så farligt att redovisa härkomst?

Den som bara andas om att personer med utländsk bakgrund, dvs. framför allt så kallade nysvenskar, begår brott i Sverige får genast rasiststämpeln på sig. Om officiella siffror skulle visa att de är överrepresenterade i statistiken kommer genast alternativa tolkningar och subtila bortförklaringar. Ingen politiker (utom de från SD och möjligen en och annan gammelmoderat) vågar tala klarspråk.

Förr i tiden hade journalisterna allehanda omskrivningar för att tala om att förövarna var utlänningar. När det handlade om en invandrare skrev man t.ex. att "förövaren var svensk medborgare". Om det var en finsk rom skrev man t.ex. "förövaren försvann i en vit Mercedes av äldre modell, försedd med dragkrok".

När polisen jagade en brottsling gick man förr ut med signalement och ibland även en fantombild, komponerad av en tecknare som haft olika vittnesutsagor som underlag. Det gjorde man när Haga-mannen jagades i Umeå och även vid ett liknande fall i Örebro.

Det gör man inte längre, t.ex. inte alls när det gällt senaste tidens våldtäkter. Man uppmanar i stället kvinnor i allmänna ordalag att vara försiktiga i största allmänhet när de vistas utomhus kvällstid.

Alla män kan nämligen vara sexförbrytare, allt enligt den gängse feministiska genusmodellen.

Klarspråk verkar svårt

För några år sedan när polisen i Uppsala jagade en misstänkt brottsling gick man ut i polisradion och sa att den man jagade var en "blåneger". Jävlar vilket liv det blev! Jag vet inte om poliserna som yttrade dett n-ord bestraffades.

Men alla som deltog i jakten visste ju precis hur den misstänkte såg ut.

Hur svårt kan det vara att prata klarspråk och säga att det gäng som gruppvåldtagit flera kvinnor var unga icke svensktalande afrikanska män i 20-årsåldern varav flera hade mörkt skägg. (Om det nu var det, vill säga.) Om det i stället var vita slätrakade män i kostym och slips som pratade felfri svenska så kunde man givetvis säga det.

I stället säger man ingenting. För kan man inte peka ut utlänningar, kan man givetvis inte heller pekat ut vanliga svennar. Jämlikt ska det vara.

Regeringen fegar - BRÅ får avgöra

Antalet polisanmälda sexualbrott har ökat de senare decennierna och de senaste fyra åren har de som utsatts för dessa brott ökat markant. Det vill justitieminister Morgan Johansson att Brottsförebyggande rådet (BRÅ) utreder. Men om myndigheten ska redovisa förövarnas härkomst eller inte vågar man inte prata klarspråk om. I stället får BRÅ avgöra det på egen hand.

En normalbegåvad svensk med folkskoleutbildning i botten anar nog att det kanske finns ett samband mellan sexbrotten och de senaste årens invandring, framför allt från länder utanför Europa.

Men med kännedom om BRÅ så skulle jag bli förvånad om man verkligen kommer att redovisa härkomst.

Förbjudet att plocka fram nationaliteten

På 1970-talet när Riksskatteverket (RSV) tog fram broschyren "Dags att deklarera" översatte man den till de vanligaste invandrarspråken. De olika språkutgåvorna skickades direktadresserade till de invandrare som talade respektive språk.

Det var lätt som en plätt för RSV, som hade uppgift om folks nationalitet i sina folkbokföringsregister. De afrikaner som kom från f.d. franska kolonier fick den franska versionen. De som kom från engelskspråkiga länder fick den engelska varianten, de med finskt medborgarskap fick givetvis den finska utgåvan av broschyren.

En del av de finländare som hade svenska som sitt språk blev givetvis förbannade. Då öppnade verket en möjlighet för de finska medborare som inte ville ha en finsk broschyr att säga ifrån. Alla hushåll fick ju dessutom den svenska varianten.

Men det här fick inte RSV hålla på med. Verket - och även andra aktörer - förbjöds att plocka fram folks nationalitet ur folkbokföringen. Anledningen sades vara att främmande länders underrättelsetjänster skulle också kunna göra det och få fram namn, adress m.m. på de som flytt därifrån. Om jag minns rätt var det Folkpartiet som låg bakom.

Att servicen till våra nya medborgarna försämrades struntade man högaktningsfullt i. I stället började RSV ge ut deklarationsbroschyren via Invandrartidningen (som man fick prenumerera på) och nyttjade deras adressregister.

Sonen fick livstid - rättvist

Förra sommaren dödades ett äldre par i Sollentuna av sin son. Han dömdes först till sluten psykiatrisk vård men hovrätten ändrade domen till livstids fängelse. Jag kände föräldrarna då jag på 1970-talet hade jobbat tillsammans med mamman.

På 1970-talet när jag jobbade med samhällsinformation på Riksskatteverket (RSV) i Solna lärde jag känna GS. Vi jobbade tillsammans med verkets information, bl.a. broschyren Dags att deklarera, och en tid jobbade jag även med hennes bror ES, som var chef på en reklambyrå i centrala Stockholm.

GS gifte sig med HM, som var österrikare till börden. De bosatte sig i ett radhusområde i min hemkommun Sollentuna.  GS slutade på verket och jobbade sedan med kommunikation på Telia och längre fram på UD.

De fick inga egna barn utan adopterade en pojke och en flicka från Sydamerika som de hoppades skulle bli deras stora glädjeämnen. Men riktigt så blev det tyvärr inte.

Sonen var deras stora problem

Sonen var ett problembarn från första början. Först på dagis, sen i skolan och sen hela livet ut. Han missbrukade och svek alla som ville hjälpa honom. Jag träffade mamman GS då och då i Sollentuna Centrum och hon berättade om hur jobbigt de hade med sonen. Hon såg lidande ut och var en skugga av sitt forna jag. Eländet med sonen hade satt sina tydliga spår.

Sonen fick även egna barn, som han inte kunde ta hand om. Därför blev GS och hennes man fosterföräldrar till sina egna barnbarn.

Sonen bar sig väldigt illa åt mot sina adoptivföräldrar och hotade dem. Det ledde till att sonen fick besöksförbud. Men en sommardag förra året bröt han sig in i radhuset hos föräldrarna, drog kniv och stack ihjäl dem. Allt skedde inför ögonen på hans egen son. Anledningen var att han i sitt sjuka tillstånd hade fått för sig att föräldrarna tänkte förgifta honom.

Hovrätten ändrade domen

Pappan HM lyckades ta sig ut men föll ihop utanför radhuset och dog där. Mamman GS fördes i ambulans till sjukhus, där hon avled. Sonen sprang till skogs men greps av polis. Han dömdes så småningom till rättspsykiatrisk vård.

Nu har Svea hovrätt ändrat domen och gett sonen livstids fängelse. Hovrättens skäl är bl.a. att brottet riktade sig mot två närstående som var gamla och skyddslösa och dådet utfördes i en minderårigs  närhet. Omständigheterna ansågs därför synnerligen försvårande.

Hovrättens dom känns rätt.

Luriga tiggerier, mejl och telefonsamtal

Nu för tiden möts jag dagligen av tiggare. Från början gav jag alltid en slant, men inte nu längre. "Det är som att mata duvor" sa min kompis G. Dessutom ska vi inte - enligt våra politiker-  ge pengar direkt till tiggarna utan i stället till organisationer som ger hjälp i deras hemländer.

Jag har aldrig blivit attackerad av tiggarna men störs av dem och tycker att ett förbud mot tiggeri borde övervägas.

Häromdan utsattes jag för ett annat tiggeri. Jag fick ett mejl från min f.d. arbetskompis M. Hon skrev  att hon satt fast i Kiev på grund av att hon blivit av med både pass och pengar. Ny resehandling hade hon fått via ambassaden men hon behövde omedelbart 13 000 kr för att kunna ta sig hem.

Jag kände till brevet. En annan kompis (både till M och mig) hade just fått ett likadant mejl. Jag visste dessutom via Facebook att M visserligen varit i Kiev, men nu var hemma. Det var alltså inte svårt att förstå att det var ett bluffmejl trots att det var formulerat på fullgod svenska.

Min svägerska berättade en liknande historia som en kompis till henne råkat ut för, fast då var det inte Ukraina och Kiev utan ett annat östland där problemet uppstått.

Då och då råkar jag, liksom många andra, även ut för telefonsamtal på dålig engelska där jag får veta att jag fått problem med min dator och måste därför lämna ut ett kontonummer. Sen har vi Afrikabreven där vi fått ett stort arv men behöver betala en liten summa för att få hem beloppet till Sverige.

Ytterligare en annan luring är mejlen i telefonen där jag utlovas en sprillans ny Samsungtelefon om jag svarar på några enkla frågor och betalar frakten för telefonen på ynka fem kronor.  Men då måste jag lämna mitt kreditkortsnummer.

För ett tjugotal år sedan fick jag en sen kväll ett speciellt tiggarsamtal. Det var L, en lekkamrat från tiden i Örebro på 1950-talet. Jag visste vem han var trots att vi inte haft kontakt sedan dess. Han var nu i Stockholm och hade blivit rånad och behövde akut 2 000 kr. Det jag däremot visste var att han hade problem med droger. Därför uppmanade jag honom att kontakta polisen och sa att jag inte var villig att träffa honom och ge honom pengar.

En tid senare hittades han död, flytande i Nybroviken. Sannolikt mördad. Skulle jag ha kunnat räddat honom? Knappast.

Mina kontakter med polisen under 70 år

Den första kontakt jag hade med polisen var när jag gick i folkskolans sjätte klass och skulle bli skolpolis. (Skolpolis var utvalda elever som med vitt koppel på sig skulle hjälpa sina skolkamrater över vägen vid skolan på mornar och eftermiddagar.) Vi fick träffa en riktig polis under vår "utbildning".

Den andra gången var när jag cyklade utan lyse, stoppades och fick böta 20 kr efter att ärendet gått vidare till stadsfogden (numera kronofogden). Det var den 30 juli 1961 kl. 22:10.

Den tredje gången var när vi hade haft inbrott i kåken i Sollentuna. Det kom faktiskt två poliser som tittade och konstaterade att det varit inbrott. Någon annan undersökning gjorde de inte utan sa bara sarkastiskt "Lycka till med försäkringsbolaget nu!" och drog. Undersökningen lades ned trots att jag hade namn, adress och personnummer på en person som var skäligen misstänkt för delaktighet.

Den fjärde gången var när jag en sen kväll på väg till torpet med sovande hustru och barn i bilen blev stoppad, fick blåsa och visa körkort.

Den femte gången var när vi haft inbrott av knarkare på vårt torp i Bergslagen. Då träffade jag ingen polis utan all kontakt sköttes telefon- och pappersledes. Undersökningen lades ned trots att alla i byn visste vilka knarkare det var fråga om.

Den sjätte gången var när vi hade haft skadegörelse och inbrottsförsök i garaget på torpet. Även då bara telefon- och papperskontakt. Undersökningen lades ned trots att både jag och polisen visste vem som var skyldig.

Den sjunde gången var när vi haft påhälsning av tjuvar i såväl garage som bod på torpet och blivit av med verktyg, maskiner, motor- och röjsågar, elverk m.m. Även då bara telefon- och papperskontakt. Undersökningen lades ned.

Den åttonde gången var när min gasolgrill tog eld och brandkåren kom. Även polisen kom och förhörde mig grundligt och skrev en lika grundlig rapport om min ev. drumlighet. Jag åtalades inte. Pust.

Den nionde gången var när vi haft inbrott på torpet i januari förra året och då inget stals. Även då bara telefon- och papperskontakt. Undersökningen lades ned trots att både polisen och jag misstänkte vilka de skyldiga kunde vara.

Den tionde gången var när jag blev stoppad en tisdag förmiddag i ett industriområde i Uppsala och fick blåsa och visa körkort.

Den elfte gången var när vi åter haft inbrott på torpet i juni förra året och då inget stals. Även då bara  telefon- och papperskontakt. Utredningen lades ned trots att både polisen och jag misstänkte vilka de skyldiga kunde vara.

Den tolfte gången var för en vecka sedan då jag stoppades i p-huset i Sollentuna Centrum, fick blåsa och visa körkort.

Vad säger det här? Jo, alla gånger jag drabbats - t.ex. av inbrotten - har ärendet lagts ned.

Två märkliga inbrott på torpet

Invandringen har lett till förorter med stora problem, inte bara i de tre största städerna. Uppgivenhet, utanförskap, våld, brottslighet och grogrund för fanatisk extremism är några av de negativa kännetecknen.

Jag bor i ett välmående villaområde utan desssa problem, som dock finns på promenadavstånd. Invånarna tillhör medelklassen och det finns även väletablerade invandrarfamiljer i grannskapet.

Däremot är det annorlunda i byn i Bergslagen, där vårt torp ligger. I byn med 300 bofasta finns ett hundratal asylsökande ensamstående män från Asien och Afrika. Det har skapat problem. Men vi har inte märkt något av det. Personligen har jag bara haft neutrala eller positiva erfarenheter av invandringen - tills nu.

Någon gång i januari eller februari i år hade vi inbrott på torpet. Ett köksfönster var sönderslaget. Stor oreda inne. Innehållet i garderober, skåp m.m. var utrivet. Alla sängkläder och madrasser var upprivna. Sterarinfläckar överallt då förövaren/na lyst sig med levande ljus. Ren tur att kåken inte fattat eld. De hade gått ut genom fönstret då man inte fattat att ytterdörren kunde öppnas inifrån.

Men - inget var stulet. Klockor, gamla mynt, luftgevär och spritflaskor - även oöppnade sådana - var kvar.

I mitten av juni var det dags igen. Nytt inbrott. Denna gång var ett spröjsat vardagsrumsfönster sönder.  Samma tillvägagångssätt, dock utan stearinfläckar.
Oreda inne, men inget stulet. Sängkläder upprivna igen. Spriten kvar.

Kan det ha varit några ungdomar från NTO-IOGT som varit i farten? Skulle inte tro det. Däremot kanske några desperata nykterister med utländsk bakgrund med tillfälligt boende i byn som bara var ute efter gångbara svenska sedlar. Polisen sa det inte rent ut, men antydde att så kunde vara fallet.

Varför leta i sängarna efter värdesaker och pengar? Antingen gömmer man saker där enligt sin egen kultur eller också har man lärt sig på SFI att svenskarna gör det?

Polisanmälningarna avskrevs givetvis direkt då det inte fanns något att utreda. Processen med försäkringsbolaget är inte avslutad. Det ska bli intressant att se om vi får ersättning för eget arbete med att städa upp och göra rent eller för den ökade elförbrukningen då ett fönster varit öppet under två vintermånader. Skulle dock inte tro det.

Två inbrott med sönderslagna fönster. Inget stulet. Men ett drömläge att lura försäkringsbolaget och hitta på massa saker som stulits. Nä, det vore mig helt främmande.

Min syn på invandrare då? Nä, ingen ökad negativ förändring. Det är väl klart att det måste finnas några rötägg även bland dem som det gör bland oss inrikesfödda.

Märkligt. Inget verkar ha stulits?

I mitt förra blogginlägg skrev jag att vi haft inbrott på torpet i Bergslagen. Nu har vi varit där, städat upp och kollat läget. Det var rätt stor oreda, trasigt köksfönster, utdragna lådor och skåp, innehållet utvräkt på golvet. Även sängkläderna var upprivna.

Det märkliga är att vi - än så länge - inte funnit att något är stulet (bortsett från en uppladdningsbar ficklampa).

Inbrottet skedde sannolikt i början av januari när det var mörkt. Förövarna slog sönder en halvan av köksfönstret, öppnade det och klev in. De har rumsterat runt överallt men lämnat köket i fred. Sprit - även oöppnade flaskor - har det lämnat kvar liksom även fickur, luftgevär och en börs med gamla svenska silvermynt.

De var inte särskilt väl förberedda då de tänt ett stearinljus och haft det som belysningskälla när de rumsterade om inne i huset. De lämnade därför stearinfläckar på mattor, möbler och utrivna kläder. Till och med i en garderob har de varit inne och lyst med stearinljuset. Tack och lov misslyckades de att sätta eld på kåken!

Den ficklampa som fanns i köket har de missat. Förmodligen visste de inte hur de skulle göra för att tända den. På övervåningen hittade de däremot vår uppladdningsbara ficklampa som satt i sin hållare  i vägguttaget. När man tar loss lampan börjar den lysa direkt. Den lampan saknas men hållaren är kvar. Det tyder på att de inte fattat hur lampan fungerade.

När de lämnade kåken klev de ut genom fönstret igen. De har inte förstått att de kunde vrida om låsvredet på ytterdörrense insida och enkelt ha klivit ut den vägen.

Detta tyder på att det inte varit några baltiska stöldligor som varit i farten. Inte heller några ungdomar eller knarkare för då hade spriten och även andra grejor varit borta. Vilka kan man då tänka sig?

I själva byn, ca en kilometer från vårt torp, bor hundratalet nyanlända nysvenskar med rötterna i den del av världen som ligger utanför Europa. Varje dag går de upp och ned längs landsvägen som går hundra meter från vårt torp. Torpet ligger fullt synligt från vägen och står obebott för det mesta.

Jag tror inte att förövarna dricker alkohol och inte är särskilt väl insatta i hur olika prylar m.m. här i Sverige fungerar. Det enda dom var ute efter var vanliga svenska pengar, sådana som de sett och visste hur de såg ut.

Visst, jag har inga bevis och jag kan ha fel i mina misstankar.