Jag rollspelade redan på 1950-talet

Rollspel  är idag en stor fluga med flera hundratusen utövare. Det började i Sverige med drakar och demoner på 1980-talet. Många föreningar bildades som fick ett riksförbund - Sverok - som får statsbidrag. Rollspelandet är inte bara ett bordsspel utan även ett fysiskt ute i friska luften. Då kallas det lajv. Jag var tidigt ut med mitt rollspel. Redan i slutet av 1950-talet höll jag på med det, dock utan att jag visste att det var just rollspel jag sysslade med.

När jag var i yngre tonåren vågade jag inte närma mig tjejer. Orsaken var bl.a. att jag hade så konstiga veck på mina långbyxor. I stället höll jag mig inne, läste massor med böcker samt byggde ett helt och hållet påhittat fantasiland.

Landet låg någonstans ute i Atlanten utanför Skottland. Det var ett örike med ett par tre stora öar samt flera mindre. Det var en monarki som sedan många hundra år hade starka band med Skottland (som också var ett stort intresse för mig, något som hållit i sig till idag.)

Mitt fantasiland hette Bear Island där jag var premiärminister. Jag hade försett landet med en egen flagga, ett heraldiskt statsvapen och ett valspråk: "The People´s Freedom -  the Land´s prosperity!" eller försvenskat "Folkets frihet - Landets välgång"

Jag hade skrivit landets historia, gjort en regentlängd och givetvis en detaljerad karta  med städer, berg, sjöar och floder utsatta och namngivna. För mig var detta en slags verklighetsflykt.

Först "rollspelade" jag med mig själv i olika roller. Ibland utrikesminister, ibland överbefälhavare.

Men jag fick en klasskamrat att också bygga ett fantasirike. Då började det man i dag kallar rollspel. Han hette Christer och hans rike hette Crimoy och låg någonstans i  Asien. Det var också ett örike som jag råkade i krig med. Då utväxlade vi noter, tog hem våra ambassadörer, höjde importtullar m.m.

Snart blev det fred och vi kunde uppta våra handelsförbindelser och idrottsliga och kulturella utbyten.

Ja, så här höll vi på fram och tillbaka. I spelet som inte hade några fastställda regler skickade vi brev till varandra - även på lektionerna.

Det varade väl några månader sen tröttnade Christer. Och jag började få andra intressen (trots byxvecken). Men det var kul så länge det varade.

Små barn kan prata plötsligt

Det är normalt bra att berätta för barn hur livet som vuxen kan vara. Det kan dock skapa problem, vilket denna sanna historia handlar om. Det började med att en ambitiös mormor ville delge den lille Oskar lite kunskap om relationen mellan män och kvinnor. Som den genusmedvetna kvinnosakskvinna mormodern är tog hon upp våld i nära relationer...

- Du förstår, Oskar, som man måste man vara snäll mot kvinnor, sa hon. - Varför då då? undrade lille Oskar, 5 år.

Då berättade mormodern den sanna historien om kvinnan som blivit förbannad på sin man som hela tiden var våldsam mot henne och förnedrade henne på olika sätt. Mormodern fortsatte att berätta för lille Oskar och sa:

- Vet du vad hon gjorde till slut? Oskar visste givetvis inte det så mormodern fortsatte och sa: - Jo, du förstår hon blev så arg på sin man att hon tog fram en sax och klippte av hans snopp, som hon sen slängde ut genom fönstret.

Lille Oskar sa  inget, men tog till sig berättelsen.

Några dagar senare när mormodern kom hem till dotterns familj märkte hon att stämningen var lite kylig. Hon välkomnades inte på samma varma sätt som alltid tidigare. Snart fick hon förklaringen.

Lille Oskar hade varit med sin pappa i matbutiken och när de stod i den långa kön till kassan tillsammans med många andra kunder tog lille Oskar till orda, högt och tydligt som bara en femåring kan göra.

- Pappa, vet du vad en tant gjorde mot sin man som hon var arg på? - Nä, svarade pappan. - Hon klippte av hans snopp och slängde bort den!

Tystnaden blev total i kassakön. Pappan ville helst försvinna genom golvet men fick till slut fram: - Men usch så du säger. Vad har du fått det här i från? - Det har mormor berättat!

"Han verkar vara ett riktigt original"

När jag jobbade på Riksskatteverket hade vi en del tjänstemän i 60-årsåldern som var ena riktiga kufar. De var födda vid förra seklets början och hade jobbat på Kungl. Kontrollstyrelsen, som gick upp verket när det bildades 1971. När de försvann med pension tänkte jag: "Nu försvinner för alltid såna här genuina original." Tänk vad fel jag hade. Varje tid har sina original.

Min son berättade häromdan att han hade umgåtts med en kompisfamilj och berättat lite om sin far, (dvs. jag). Mannen i kompisfamiljen fällde då den här kommentaren om mig: "Han är ett riktigt original, din farsa!".

När jag frågade sonen hur det kunde komma sig, blev svaret: "Du har ju din Bergslagsflagga, ditt lupinhatande, ditt bloggande och din kilt!"

Då slog det mig som en blixt att han hade rätt. Jag är nog rent allmänt betraktad som en kuf med udda intressen. Ett nutida original. Jag skulle tro att även många av mina yngre f.d. arbetskamrater tycker sammalunda. Och säkert även mina nuvarande vänner och bekanta.

Ser jag tillbaka på mina förfäder har jag lite i de nedärvda generna att luta mig mot.

Min egen farsa var en riktig kuf. En fanatiskt religiös sektmedlem som skrev av hela bibeln för hand. Mín farfar var en försupen horkarl. Min farfars far var "nervklen" och hängde sig 1901.

Min farfars farfar blev i december 1865 brutalt mördad vid Spånga kyrka. Min farfars farfars morfar satt i rysk fångenskap 1789-91 vid Svarta havet.

Jag undrar hur min son kommer att betraktas om några decennier? Vad har han fått med sig i sina gener?

Återinför internering och sänk straffåldern

Den som begår brott och straffas kan få olika påföljder som böter, samhällstjänst, fängelse, skyddstillsyn, fotboja m.m. Tidigare fanns även straffet internering som inte var tidsbestämt. Det togs bort därför att tidsobestämda straff skulle vi inte ha i vårt land.

I den svenska straffrätten fanns från 1927 och till 1981 internering, som var en frihetsberövande brottspåfäöljd utan fastställd tid. 

Domstolarna kunde ge normala, dvs. inte psyksjuka, brottslingar som återfallit i brottslighet detta straff som innebar att boven kunde låsas in på ett till tolv år utan att någon maxtid slogs fast från början. 

Efter avtjänat straff - hur nu långt det kunde bli - följde vård utanför anstalten. Men misskötte boven sin frivård kunde han (det var oftast en "han") sättas in på anstalten igen. År 1965 kompletterades påföjden med straffet förvaring.

Det fanns en myndighet som hette Interneringsnämnden som hade fem ledamöter utsedda av regeringen, varav en var lagfaren domare. Nämden yttrade sig till domstolar angående internering och fattade beslut när en internering skulle upphöra.

Tanken med internering och förvaring var att kända återfallsförbrytare som man visste skulle fortsätta begå brott efter ett avtjänat tidsbestämt fängelsestraff i stället skulle kunna interneras. 

Att det togs bort berodde nog på de som ville ha en mildare kriminalpolitik (läs vänstern) under 1980-talet fick gehör för sin syn.

Men nu när vi har en gängbrottslighet som politiker, polisen och övriga rättsväsendet inte klarar av att få stopp på krävs extraordinära åtgärdet. Det kanske är dags att återinföra internering på obestämd tid för vissa brottslingar?

Sedan borde även straffmyndighetsåldern som är 15 år sänkas. Detta med tanke på att gängen rekryterar ungar i lågstadieåldern som lärs upp till fullfjädrade unga gangstrar.

Eller också kan ungarnas föräldrar - om de har några vill säga - få någon form av påföljd i stället.

I Storbritannien är straffåldern 10 år och i de flesta delstater i USA är den sju år. Går det där - så varför inte hos oss?

PS. Jag tror dock att inget av detta kommer att kunna genomföras under min återstående livstid, bl.a. beroende på att SD har motionerat om att förvaring på obestämd tid ska införas samt att straffåldern ska sänkas till 13 år. Därmed inte sagt att jag generellt sympatiserar med det partiet.

Fotbollsmonopolet gör det omöjligt att att starta ny klubb i Sollentuna då man inte får träningstid

Sollentuna kommun och Sollentuna fotbollsklubb (SFK) har skapat ett monopol när det gäller träningstider för fotbollsungdomar. Den fria konkurrensen och principen att alla ska behandlas lika är satt ur spel. Det är varken jämlikt eller fair play och borde ge rött kort och utvisning.

Det är tjänstemän hos kommunen som ger tider till de klubbar som ansökt om det. Men för att få tider för träning måste klubben haft aktiviteter året innan och kunna redovisa hur många som tränat eller hur många matcher man spelat. Kan du inte redovisa någon aktivitet får du inte träningstider.  

Detta gör det helt omöjligt för en ny klubb att få träningstider till sina fotbollsungdomar. Klubben kan därmed inte bedriva någon verksamhet. Kommunens rigida regler gör det omöjligt att starta en ny fotbollsklubb i Sollentuna, som kan konkurrera med SFK, då den klubben i princip har monopol på alla träningstider.

Det går inte för en grupp duktiga fotbollsungdomar hos SFK (som känner att de inte kan utvecklas som de vill där) att gå till en helt ny klubb. Orsaken är att de inte får några träningstider.

Trots att SFK tappar en grupp unga spelare inför det kommande året får de tillgodoräkna sig deras träning och spel året innan när kommunen tilldelar träningstiderna. Den nya klubbens ungdomar borde rimligtvis få dessa tider och kunna redovisa sitt engagemang året innan hos SFK som grund för tilldelningen. Inte ens det är möjligt. 

Gör så här i stället: Ge nya som gamla föreningar träningstider baserade på den verksamhet de ska bedriva kommande år. Det kan styrkas med uppgift om antal medlemmar per lag och antal lag/grupper.

Följ sedan upp att man har den verksamhet man redovisat i sin ansökan. Håller man inte vad man lovat dras träningstiderna in och ges till andra.

Om regelverket sett ut så inför säsongen 2020 skulle det finnas plats för nya klubbar att träna, såväl i fotbollshallen som på de natur- och konstgräsplaner som finns i Sollentuna.

Många träningstider som är bokade av SFK utnyttjas inte. Men det följs inte upp av kommunen trots att kommunen har tillgång till de tider som bokats och de LOK-stödsaktiviteter som sedan rapporterats in. 

Nej, gör om och gör rätt! Ta bort monopolet och se till att det blir fair play även inom föreningslivet i Sollentuna.

Varför ska man ändra människan?

Ungdomarna i Centern drev på partistämman igenom ett förbud mot omskärelse på gossar. Nu krävs det förstås riksdagsmajoritet för att det ska bli verklighet. Att skära om små gossar görs på både judar och muslimer. Det är en viktig del av deras religioner och de har protesterat högljutt. Intressant att det finns i alla fall något som förenar dessa religiösa utövare.

För judarna är detta vad dopet är för de kristna och har förekommit i flera tusen år. Därför sker det när gossarna bara är några dar gamla. Muslimerna däremot är inte lika rabiata utan där är det inte ett krav enligt Koranen. Vi omskärelsen avlägsnas delar av eller hela förhuden på penis.

Syftet sägs ha varit av hygieniska skäl och att minska den sexuella lusten, framför allt onani. I USA är det många, oavsett religion, som är omskurna och mer än hälften av alla nyfödda skärs om. I hela världen räknar man med att en tredjedel av alla män är omskurna.

När man tar till kniven och misshandlar flickebarns könsdelar kallas det stympning och är förbjudet i Sverige.

Sen finns det både helt vanliga män och kvinnor som inte är nöjda med utseendet på sina könsdelar och försöker förändra dem på olika sätt. För kvinnorna är det kirurgiska ingrepp för att t.ex. ändra blygdläpparnas utseende.

För männen handlar det om att på olika sätt få en större snopp, oftast med hjälp av olika (verkningslösa) piller och huskurer, som kostar skjortan.

För att återgå till religionerna och omskärelsen så är det märkligt, tycker jag. Gud skapade ju människan till sin egen avbild och skapelsens krona. Då måste den väl vara perfekt. Varför ska man då ändra på något som Gud har skapat?

Varför ger man ungar "leksakspistoler"?

Den tragiska polisära dödskjutningen av den funktionshindrade unga pojken i Stockholm förra året kunde ha undvikits. Hur då? Jo, om pojken inte fått det leksaksvapen som såg exakt likadant ut som ett riktigt sådant. Föräldrarnas ansvar har inte kommit fram i medierna.

Först vill jag kasta in en brasklapp: Jag beklagar det som hänt och jag fritar inte på något sätt de poliser som sköt - om de nu gjort sig skyldiga till något brottsligt. Det får domstolen avgöra.

Det är alltid lätt att bli efterklok. Det gäller i alla situationer där något gått galet och man ångrar det man gjort - eller inte gjort.

De poliser som sköt hävdar nödvärn. Allt var över på några sekunder och det var bara ett par av de 25-tal skarpa skott som avlossats som poliserna står till svars för. En av poliserna hade varit polis i några veckor; den andre i ett par månader. Det är alltid lätt att kritisera poliser. De är tillåtna slagpåsar.

Föräldrarnas ansvar då?

Det som inte kommit fram i medierna är föräldrarnas ansvar. I detta fall är det givetvis extra känsligt då offret är ett barn som har både autism och Dauns syndrom; ett dubbelt funktionshinder. Det är tungt för föräldrar och närstående. Ett handikappat barn är lika kärt - om inte mer kärt - som andra barn.

Vem gav pojken det leksaksvapen han riktade mot poliserna? Vapnet, som visats på bild i TV-nyheterna, ser exakt ut som ett riktigt vapen. Den dödade pojkens mamma har sagt hans utvecklingsnivå är som en treårings.

Inget av mina fem barnbarn har fått ett leksaksvapen. Däremot har de lekt med en knallpulverpistol som min son haft som barn.

Jag känner inte till något annat barn eller barnbarn i vår släkt eller nära bekantskapskrets som fått eller haft tillgång till ett leksaksvapen av det slag som nu är aktuellt.

Tar vad som helst

Däremot har mina barnbarn lekt "pang-pang" och då antingen pekat med handens fingrar eller haft en träpinne som "pistol". Så har barn alltid gjort.

Jag läste för något år sedan en artikel om barns utveckling och förbudet mot leksaksvapen på förskolorna. Att leka "pang-pang" är viktigt för pojkars sexuella utveckling stod det i artikeln. Det var en barnpsykolog som sa det. Jag kan inte avgöra sanningshalten i det påståendet.

Men det är helt klart att det inte går att hindra barn att leka "pang-pang". Det hjälper inte att hålla leksakspistoler borta från dem. De hittar på något annat i stället. Det hade nog även den nu aktuelle gossen gjort på innergården i Stockholm där den tragiska skjutningen skedde.

Varför ger man en "treåring" ett "riktigt" leksaksvapen?

Sugrörsförbudet - bara en symbolhandling

Sverige ska bli världsbäst på att rädda miljön och detta trots att vi bara står för en bråkdel av koldioxidutsläppen. Tanken är att vi ska bli ett föredöme och att andra länder ska ta efter oss. Våra smarta tekniska lösningar kan bli exportframgångar. Jag skulle dock vilja se den dag när Kina, USA, Indien, Japan och andra länder med stora utsläpp - totalt sett - följer efter Sverige.

Koldioxid - även kallad växthusgas - finns i atmosfären och är livsnödvändig. Men våra utsläpp har ökat andelen koldioxid, vilket skyndar på växthuseffekten och förändrar klimatet på jorden. Därför vill man reducera utsläppet av just koldioxid.

De ökade utsläppen beror främst på förbränning av kol, olja och gas samt från skogsavverkning i stor skala utan återplantering.

Plasten är en miljöskurk

Plast i olika former är klassat som en stor miljöbov. Plastsopor flyter omkring på diverse världshav som enorma stora öar. Fisk, sköldpaddor och andra vattenlevande djur käkar plast och dör i förtid.

Plasten i haven kommer från länder som använder sina floder, som mynnar i haven, som en transportled för sopor. Enkelt men miljöfientligt.

Plastsopor finns även till lands. När jag rensade landsvägsdiket vid torpet i Bergslagen var en majoritet av skräpet plast i många olika former, mest f.d. förpackningar.

Djävulska plastförpackningar

Det är bara eländes elände med plast. Därför ska vi miljömedvetna svenskar sluta att använda plast.

Vi använder plast till nästan allt, framför allt i förpackningar. Varför måste nästan varenda pryl jag köper var inkapslad i hård plast som det är ett helvete att få bort? Varenda gång jag handlat något på t.ex. Clas Ohlson så får jag slita som sjutton för att kunna få bort den. Här borde tillverkarna göra något rejält annorlunda.

När jag sliter med plasten och svär (vilket också kan vara ett miljöproblem) säger jag  för mig själv, fast menat till företaget från Insjön: "Nädu Classe, nästa gång jag handlar av dig ska du banne mig själv få ta bort plasten när jag betalar i kassan!"

Men inte f-n kommer jag ihåg det nästa gång jag är där och handlar (något som jag inte har behov av).

Plastkassar kostar skjortan

Plastpåsen som Systembolaget tillhandahåller mot betalning är den vara som bolaget har störst avans på då den bara kostar en tioöring i inköp.

Numera tar nästan alla butiker betalt för sina kassar - även de som inte är av plast. Det är en extra inkomstkälla för dem.

För att rädda jorden från en miljökatastrof ska vi sluta att bära hem våra varor i plastkassar. Ta heller en papperskasse! Eller allra helst: ha med en väska hemifrån. Men då ska du använda en väska, tygkasse eller liknande som du redan har sedan länge.

Att köpa en ny tygkasse är nämligen inte bra från miljösynpunkt då den kostat en massa "miljö" - bl. annat i form av stora mänger vatten - när den tillverkades.

Lär ungarna dricka i stället

Vi ska sluta använda engångsmuggar och dito bestick. Vi ska även sluta att använda sugrör av plast. Våra ungar ska vi lära att dricka som folk, även när det är kalas, i stället för att sörpla upp drycken via ett rör av plast. Det är numera skämstämpel på den som ordnar ett barnkalas med sugrör i plast.

Det här med sugrörsförbud är väl att ta i ordentligt för att rädda jorden? Nä, det tycker inte jag. Det är bara löjligt. De stora flytande sopöarna i t.ex. Indiska oceanen, består inte av begagnade sugrör från svenska barnkalas i Norrlands inland. Det är sopor från en miljard indier!

Sugrörsbannlysningen är en typisk svensk symbolhandling. Jag får säga som studenten på flaket: "Fy fan va vi ä bra!"

Barnsjukdomar skulle ungar ha förr

Nu för tiden verkar mässling vara en farsot som är jättefarlig, nästan som digerdöden. Det larmas titt och tätt. Dessutom finns det föräldrar som inte tar den på allvar då man tror att en vaccinering mot den är farligare än själva sjukdomen. Annat var det förr. Då var det naturligt att ungarna hade mässling och andra barnsjukdomar.

När vi 40-talister var små barn för 60-70 år sedan var det enbart naturligt att vi skulle ha alla så kallade barnsjukdomar så att vi slapp dem som äldre. Det var inte bara mässlingen utan även påssjuka, röda hund, vattkoppor, scharlakansfeber m.fl.

Anledningen var att sjukdomsförloppet var mindre allvarligt om man insjuknade som liten än när man var vuxen. Det gick ibland så långt att föräldrar med flit såg till att ens ungar smittades. Man tog med sig de små till en grannfamilj där någon av ungarna hade en pågående barnsjukdom, t.ex. mässlingen.

På den tiden kände man inte till de allvarliga följdsjukdomar, som de här barnsjukdomarna kunde leda till. Och något vaccin fanns inte.

Dubbelt drabbad av mässlingen

Jag är (som alla andra individer) unik i flera avseenden. Ett är att jag har haft mässlingen två gånger. När jag berättar det för en läkare tittar han på mig som om jag vore en idiot och säger "Det är omöjligt. Det går inte". Men han har fel. Så här ligger det till:

Min mamma hade inte mässlingen som barn utan drabbades av sjukdomen i vuxen ålder då hon var 38 år och och höggravid. Dessutom hade hon lunginflammation och var inlagd på Epidemisjukhuset i Örebro. Där och då föddes jag 1946. Dessutom ett par veckor för tidigt.

Eftersom min mamma hade mässlingen föddes jag med sjukdomen. Det medförde att det inte bildades några antikroppar hos mig. Därför kunde jag få mässlingen ytterligare en gång, vilket också skedde några år senare.

När jag berättar den storyn för läkaren håller han tveksamt med mig. Det skulle vara kul att få veta hur många som - jag - har haft mässlingen två gånger.

Sonen fick livstid - rättvist

Förra sommaren dödades ett äldre par i Sollentuna av sin son. Han dömdes först till sluten psykiatrisk vård men hovrätten ändrade domen till livstids fängelse. Jag kände föräldrarna då jag på 1970-talet hade jobbat tillsammans med mamman.

På 1970-talet när jag jobbade med samhällsinformation på Riksskatteverket (RSV) i Solna lärde jag känna GS. Vi jobbade tillsammans med verkets information, bl.a. broschyren Dags att deklarera, och en tid jobbade jag även med hennes bror ES, som var chef på en reklambyrå i centrala Stockholm.

GS gifte sig med HM, som var österrikare till börden. De bosatte sig i ett radhusområde i min hemkommun Sollentuna.  GS slutade på verket och jobbade sedan med kommunikation på Telia och längre fram på UD.

De fick inga egna barn utan adopterade en pojke och en flicka från Sydamerika som de hoppades skulle bli deras stora glädjeämnen. Men riktigt så blev det tyvärr inte.

Sonen var deras stora problem

Sonen var ett problembarn från första början. Först på dagis, sen i skolan och sen hela livet ut. Han missbrukade och svek alla som ville hjälpa honom. Jag träffade mamman GS då och då i Sollentuna Centrum och hon berättade om hur jobbigt de hade med sonen. Hon såg lidande ut och var en skugga av sitt forna jag. Eländet med sonen hade satt sina tydliga spår.

Sonen fick även egna barn, som han inte kunde ta hand om. Därför blev GS och hennes man fosterföräldrar till sina egna barnbarn.

Sonen bar sig väldigt illa åt mot sina adoptivföräldrar och hotade dem. Det ledde till att sonen fick besöksförbud. Men en sommardag förra året bröt han sig in i radhuset hos föräldrarna, drog kniv och stack ihjäl dem. Allt skedde inför ögonen på hans egen son. Anledningen var att han i sitt sjuka tillstånd hade fått för sig att föräldrarna tänkte förgifta honom.

Hovrätten ändrade domen

Pappan HM lyckades ta sig ut men föll ihop utanför radhuset och dog där. Mamman GS fördes i ambulans till sjukhus, där hon avled. Sonen sprang till skogs men greps av polis. Han dömdes så småningom till rättspsykiatrisk vård.

Nu har Svea hovrätt ändrat domen och gett sonen livstids fängelse. Hovrättens skäl är bl.a. att brottet riktade sig mot två närstående som var gamla och skyddslösa och dådet utfördes i en minderårigs  närhet. Omständigheterna ansågs därför synnerligen försvårande.

Hovrättens dom känns rätt.

Förbjudet ord i nyutkommen bok

För oss som är födda på 1940-talet är det svårt att förstå varför ordet neger inte får användas längre. Dagens unga reagerar starkt när de hör det. Barnböcker med det ordet har rensats ut och fått förklaringar i nya utgåvor. Trots det finns ordet på flera ställen i en nyutkommen svensk roman av succéförfattaren Jan Guillou.

Ett bibliotek söder om Stockholm rensade bort Astrid Lindgrens "Pippi i Söderhavet" därför att boken innehöll det numera förbjudna ordet neger. Pippis pappa är ju negerhövding! Usch så hemskt. Små barn kan ju ta skada.

Jan Guillous böcker i serien om de norska bröderna Lauritzen och deras efterkommande följer familjernas öden och äventyr under hela 1900-ta!et.

Den sjätte boken i serien heter "Äkta amerikanska jeans" och handlar om seklets 50- och 60-tal och har tydliga drag av författarens egen uppväxt. I boken använder Guillou flera gånger det förbjudna ordet neger.

Märkligt att ingen reagerat

Jag kan förstå att han gör det då ordet var helt "comme il faut"  på den tiden men samtidigt skriver han så 2016! Han kunde mycket väl ha undvikit det.

Det som förvånar mig är att ingen i den svenska kulturmaffian har reagerat över Guillous tilltag. Det kan ju även finnas ungdomar som både gillar Pippi och familjen Lauritzen som kan drabbas av negerordet och ta skada för livet.

För mig - liksom Guillou - som är 40-talist är ordet neger svårt att acceptera som förbjudet och farligt. Våra barn däremot har lärt sig det och reagerar skarpt om jag någon gång av misstag använder det.

När ändrades ordet?

En mig närstående lärare i spanska upplevde att hennes elever gick i taket och protesterade när hon förklarade att "svart" på spanska heter "negra" eller "negro". Det var svårt för dem att acceptera.

Jag undrar vilket år som betydelsen och användningen av ordet neger förändrades från fullt acceptabelt till skamfullt förbjudet?

PS.  I seriehäftet "Tintin i Amerika" förekommer också ordet "neger". Men de texterna skrevs 1945 och det svenska häfte jag har gavs ut 1989.  I serierutorna står det så här:  "...man hängde genast sju negrer..." och "...44 negrer har lynchats...".  Sic!

En födelsedag jag minns

Precis i dag men för 56 år sedan när klockan var runt sex på morgonen klev jag upp, tog mig ned i HSB-huset källare i norra Örebro där jag bodde som barn. Vädret var inte det bästa, halvsvalt och gråmulet med regnstänk i luften. En vanlig svensk sommardag.

Från cykelförrådet i källaren släpade jag upp farsans svarta cykel av märket Svalan. På den hängde baktill en hjälpmotor av märket Victoria. Ekipaget var hans moped, inköpt nio år tidigare. Jag fyllde 15 år den här dagen och det var fritt fram att framföra moped!

Jag satte mig upp, chokade och började trampa iväg. När jag fått styrfart släppte jag ut kopplingen. Det blev tyngre att trampa men plötsligt knattrade Victorians motor i gång och jag behövde inte trampa längre. Jag for iväg längs fordons- och folktomma gator. Det var mitt i sommaren och de flesta hade inte vaknat än.

Vilken frihet! Att känna fartvinden och regnet i ansiktet. Femton år. Moped. Livet lekte. Jag körde runt i ett par timmar innan jag återvände hem igen för att äta frukost. Farsan fick ta sin vanliga cykel till jobbet den här dagen.

PS. Jag har försökt att inte vara alltför personlig här på min blogg. I dag kunde jag inte låta bli att vara lite nostalgisk och "gå i barndom".

Platserbjudande förr och nu

När jag var liten gosse på 1950-talet var det självklart att jag på en fullsatt buss skulle resa mig upp och lämna över min plats till någon äldre. Det hade jag och min generation blivit uppfostrade till och det var helt naturligt för oss. Nu är det ett sällsynt beteende.

Nu kan man se en förälder med en unge i femårsåldern som upptar en sittplats i en överfull buss med många panschisar stående; en del till och med käpp. Att låta ungen stå eller ta den i sitt eget knä skulle aldrig falla dagens moderna föräldrar in. Först till kvarn gäller tydligen.

Att säga till föräldern och be om ungens sittplats gör man bara inte. Det skulle förmodligen bara leda till en skarp ordväxling.

På pendeltågen är en del platser reserverade för äldre, gravida och andra med nedsatt funktionsförmåga. Men även på dessa platser slår sig ungdomar ned utan att skämmas.

Jag erbjöds en plats

Häromdan klev jag på en fullsatt buss i centrala Stockholm. Jag fick en ståplats mitt i bussen. De sittande var i alla åldrar, från övre tonåren till äldre panschisar. Plötsligt reste sig en svartmuskig invandrarkille i 30-årsåldern och tecknade åt mig att ta hans plats.

Jag blev både glad och förvånad och tecknade åt en tjej i 25-årsåldern att hon kunde ta platsen. Hon skakade nekande på huvudet. Eftersom jag stod närmast och dessutom är 70+ så satte jag mig lite skamset på den lediga platsen. Jaha, nu är man gammal, tänkte jag.

Jag var artig i onödan

Vid nästa hållplats klev en del av och nya resenärer på. En av de nytillkomna var en äldre kvinna (alltså i min egen ålder). Jag knackade henne i ryggen och erbjöd min plats. Hon blängde ilsket på mig och sar med arg röst: "Nä, jag har suttit i två timmar!" Förmodligen hade hon varit på någon konsert eller liknande.

Jag försökte bara vara artig men det hade jag inget för. Det kändes snopet.

Bilfödslar sker även i nollåttaområdet

Sollefteåborna gillar inte att landstingen prioriterat bort deras BB. Nu får blivande mödrar åka långt för att föda. Risken för norrländska födslar i bil är överhängande och nu har det skett. Men det händer även i storstäderna och även där kan det ta tid att komma till BB.

BB vid sjukhuset i Sollefteå har stängts, vilket skapat protester. Anledningen är att landstinget måste spara pengar. Gravida får nu åka till Örnsköldsvik för att föda. De som protesterar varnar för att barnen kan komma till världen under färden, vilket kan vara problematiskt. Dessutom är mobiltäckningen längs vägen inte den bästa.

Nu har det skett. Häromdagen föddes ett barn i bil på väg från Graninge utanför Sollefteå till Örnsköldsvik - 14 mil bort. Men det är inte bara i Norrland som barn föds i bil på väg till BB. Det händer överallt i landet - även i nollåttaområdet. Även där kan det ta tid att komma till BB.

Tvingades åka till Södertälje

Sonen och hans familj bor i Odensala i Uppland, norr om Märsta som i sin tur ligger norr om Stockholm. När första barnet var på väg fanns det inte plats på närmaste sjukhus utan modern hänvisades när det var dags till sjukhuset i Södertälje, som ligger nästan åtta mil från Odensala.

För att komma dit måste Stockholm passeras. Utan trafikköer tar det normalt ca en timme och en kvart att köra sträckan Odensala - Södertälje. Vid högtrafik kan det ta mycket, mycket längre. Stillastående köer är inte ovanligt på Essingeleden och Södertäljevägen.

Sen kan vädret i Storstockholm också skapa trafikproblem. Det räcker att en SL-buss vid snö och halka fastnar vid en hållplats så är det kört. Kilometerlånga köer uppstår snabbt och trafiken går i stå.

När sonen och hans gravida kvinna åkte till Södertälje gick det bra. Förlossningen gick också bra och de togs väl om hand där.

Föddes í bilen utanför McDonalds

Men när det var dags för andra barnet var målet Danderyds sjukhus som ligger mycket närmare Odensala.

När de kommit ut på motorvägen vid Märsta ville barnet komma ut och andas frisk luft. "Ungen kommer!" skrek sonhustrun desperat där hon satt i framsätet bredvid vår son som körde så fort han vågade med ena handen på ratten och den andra på mobilen, där han hade kontakt med BB på Danderyd.

Sonen svängde av vid Stora Wäsby och i framsätet på deras lilla Toyota på parkeringsplatsen vid McDonalds kom deras dotter till världen. Det gick bra även den här gången. Vira heter hon och är drygt två år nu.

Detta visar att även de som bor i ett storstadsområde kan ha långt till BB och även tvingas föda barn i bilen.

Ska små barn få höra hemskheter?

Hur mycket elände tål barn att höra? Och hur stor är risken att obehagliga verklighetsbeskrivningar skadar dem för livet? Det finns även vuxna som värjer sig för hemskheter i t.ex. nyhetssändningarna.

Min vuxna dotter sa vid ett tillfälle att jag hade "förstört" hennes barndom då jag när kalla kriget pågick som värst vid frukostbordet ofta pratade om hotet från Sovjetunionen. Jo, jag minns att jag oroade mig för vad det kommunistiska Ryssland kunde ställa till med. Och att jag pratade om det. Så på den punkten har dottern rätt. Men att hon tog illa vid sig av det tänkte jag inte alls på då.

Själv fick jag som liten min världsbild förändrad när jag som åttaåring på bibliotekets vuxenavdelning hittade bokserien "Världskriget i bild". Då stiftade jag bekantskap med realistiska bilder på koncentrationslägeroffer och sönderbombade städer och annat elände.

Kackerlacka i näshålan

Häromdan när dottern och hennes tio- och nioåringar var hos oss berättade jag om den kvinna i Indien som fått in en livs levande kackerlacka i näsan. Kackerlackan hade tagit sig in bakom ögonen på henne. Det tog läkarna flera timmar att få ut odjuret - som fortfarande var vid liv.

När jag skulle fortsätta att berätta om vad läkare i Sverige hittar i öronen hos folk hyssjade dottern åt mig, gav mig onda ögat och nickade menade mot ungarna. Budskapet var klart: "Sluta nu. Håll käften farsan!" Jaha, tänkte jag. Har jag gjort bort mig igen?

Ska man berätta vad som helst för barnen? Tja, jag vet inte. Men hur gamla ska de vara för att få veta hur världen ser ut och vad människorna kan hitta på? På TV-nyheterna är det mest krig, naturkatastrofer, mord, skjutningar och annat elände. Verkligheten går inte att hålla borta från ungarna.

Även vuxna tål inte allt

Häromdan var det ett reportage i radion om vilka hemskheter som regeringen i Syrien begår mot det egna folket. Det var mycket detaljerade beskrivningar av avrättningar, tortyr och annat. I programmet "Ring P1" var det folk som tyckte att man gått över gränsen med dessa detaljerade skildringar.

Det finns alltså även vuxna som inte vill höra obehagliga sanningar. Det kanske är bäst att vi får leva i en illusion om att ondskan inte finns. För att klara av den.

Dubbel märkning avslöjade tjuven

När ungarna var små och gick på dagis och i skolan märkte vi deras kläder. Det gjorde även de flesta andra föräldrar. Det vanligaste var att sy fast en liten tygetikett med ungens namn på synlig plats i plagget.

En bekant mamma sydde fast två etiketter i sonens dyra, nyinköpta märkesjacka - en vid halslinningen och en dold, långt inne i ena ärmen. Andra dagen sonen hade jackan i skolan försvann den. Någon dag senare hade en annan elev en mycket likartad jacka på sig.

Mamman kontaktade läraren och eleven med den likartade jackan hämtades in. Läraren var mycket tveksam då eleven med den likartade jackan var av tydlig utländsk härkomst. Här luktade det rasism och diskriminering lång väg, vilket givetvis var en mycket känslig och försvårande faktor. På frågan om varifrån eleven fått jackan, svarade han givetvis att hans mamma köpt den.

Trots protester från läraren lyckades den bekanta mamman få eleven att ta av sig jackan och hon vände den ut-och-in och kunde visa namnetiketten i ärmen. Eleven blev tagen - inte "med byxorna nere"- utan med jackan avtagen. Tablå och ridå.

PS. Sens moral: Sy alltid i två etiketter i era ungars kläder, framför allt om kläderna är dyra.

Tro inte allt på Facebook

Facebook är ett så kallat socialt medium som är en tummelplats för miljoner människor över hela världen. Där publiceras hela tiden mängder med "fakta". Men allt är inte korrekt. Det mesta måste kombineras med vars och ens eget sunda förnuft och eventuellt andra faktakunskaper.

Här är ett exempel.

En person hade gjort ett inlägg, som delats av flera och fått spridning. Det handlade om ensamkommande flyktingbarn.  I inlägget hävdades att Sverige är 1944 tog emot 70 000 ensamkommande flyktingbarn och att vi i år bara tagit emot 7 000. Med den befolkning och den BNP vi hade 1944 - jämfört med dagens befolkning och dagens BNP - så menade skribenten att vi borde kunna ta emot uppemot 200 000 ensamkommande barn i år.

Flera har på Facebook markerat sitt gillande. Dock inte jag, då jämförelsen haltar och saknar relevanta fakta.

De 70 000 barnen kom inte 1944. De var finska små krigsbarn som kom under åren 1939-40 och 1941-44, dvs de år då Finland var i krig med Sovjetunionen. De allra flesta barnen återvände till Finland åren efter kriget och bara ca 7 000 stannade kvar och blev adopterade av svenska par.

Dessutom kan tilläggas att de ensamkommande "barn" som kommer nu i många fall inte ens är barn och de kostar oss skattebetalare ca en miljon kr per styck och år att ta hand om. Om vi i år skulle ta emot 200 000 blir det 20 miljarder i kostnad. Till detta ska läggas det ökade behovet av bostäder, lärare och skollokaler, gode män, socialsekreterare, tand- och läkarvård m.m. m.m.

De ca 7 000 finska småbarn som adopterades och blev kvar på 1940-talet blev mest en kostnad för de familjer som öppnade sina hem för dem.

Ett område där det inte är kris

Sverige idag verkar vara ett land i kris. Och detta trots (eller tack vare) världens näst högsta skattetryck. Danmark sägs ligga i topp med högsta skattetrycket.

Vad är då i kris? Jo, försvaret, polisen, skolan, tillgången på bostäder, äldreomsorgen, järnvägarna, integrationen, sjukvården m.m. I stort sett allt är i kris. Vi har dessutom (enligt LO) massarbetslöshet. Den svenska siffran är ca 6-7 %. (I Zimbabwe är den 80 % och jag undrar vad vi ska kalla den siffran?)

Men ett område verkar nu vara krisfritt, nämligen dagis.

När våra barn var små för ca fyrtio år sedan var barnomsorgen ett krisområde. Det var i stort sett omöjligt att få en kommunal dagisplats. Det som stod till buds för oss var svart dagmamma, ett privat dagis, själva agera dagis, jobba deltid etc. innan vi fick en dagisplats. Det var dessutom en dryg utgift för någon maxtaxa fanns inte.

Nu verkar förskolan vara i stort sett det enda område som inte längre är i kris?

Helt ok att spotta på sin lärare

En ettagluttare i en skola i Svenljunga var stökig och lydde inte sin lärare. När läraren försökte få ordning på ungen gav ungen honom en spottloska i ansiktet. Lärarens reaktion kom omedelbart. Ungen fick en dask på kinden, dvs. en örfil.

Läraren blev åtalad och dömd för ringa misshandel och fick pengaböter. Ungen begärde ersättning för kränkning och nu har målet avhandlatas i Högsta domstolen. Lärarens arbetsgivare, dvs. kommunen, tvingas betala 5 000 kr för "kränkningen". Så fungerar skollagen.

Men blev inte läraren "kränkt" av eleven? Att bli spottad i ansiktet skulle jag betrakta som en kränkning. Men det står nog inget i skollagen om vad som gäller om en lärare blir kränkt av en elev. Jag tycker skollagen skulle få ett tillägg om just detta.

I det här fallet borde även ungens föräldrar få betala 5 000 kr - men till läraren. Det kanske skulle få föräldrar att ta ansvar för sina ungars beteende i skolan.

Riksdagsledamöter och skolbarn

När jag jobbade på (Riks)Skatteverket fick vi ofta besök. Det var allt från utländska ministrar med medarbetare till svenska skolelever. Det hände även att vi tog emot grupper av riksdagsledamöter, bl.a. hela skatteutskottet som kom minst en gång om året för att få en uppdatering av vad verket höll på med. Gästerna fick lyssna på föredrag och fick diverse skriftlig material.

När vi en gång hade en grupp "vanliga" riksdagsledamöter fick de material, som vi tagit fram för skolelever. Vi ansåg att de var på ungefär samma kunskapsnivå.