Platserbjudande förr och nu

När jag var liten gosse på 1950-talet var det självklart att jag på en fullsatt buss skulle resa mig upp och lämna över min plats till någon äldre. Det hade jag och min generation blivit uppfostrade till och det var helt naturligt för oss. Nu är det ett sällsynt beteende.

Nu kan man se en förälder med en unge i femårsåldern som upptar en sittplats i en överfull buss med många panschisar stående; en del till och med käpp. Att låta ungen stå eller ta den i sitt eget knä skulle aldrig falla dagens moderna föräldrar in. Först till kvarn gäller tydligen.

Att säga till föräldern och be om ungens sittplats gör man bara inte. Det skulle förmodligen bara leda till en skarp ordväxling.

På pendeltågen är en del platser reserverade för äldre, gravida och andra med nedsatt funktionsförmåga. Men även på dessa platser slår sig ungdomar ned utan att skämmas.

Jag erbjöds en plats

Häromdan klev jag på en fullsatt buss i centrala Stockholm. Jag fick en ståplats mitt i bussen. De sittande var i alla åldrar, från övre tonåren till äldre panschisar. Plötsligt reste sig en svartmuskig invandrarkille i 30-årsåldern och tecknade åt mig att ta hans plats.

Jag blev både glad och förvånad och tecknade åt en tjej i 25-årsåldern att hon kunde ta platsen. Hon skakade nekande på huvudet. Eftersom jag stod närmast och dessutom är 70+ så satte jag mig lite skamset på den lediga platsen. Jaha, nu är man gammal, tänkte jag.

Jag var artig i onödan

Vid nästa hållplats klev en del av och nya resenärer på. En av de nytillkomna var en äldre kvinna (alltså i min egen ålder). Jag knackade henne i ryggen och erbjöd min plats. Hon blängde ilsket på mig och sar med arg röst: "Nä, jag har suttit i två timmar!" Förmodligen hade hon varit på någon konsert eller liknande.

Jag försökte bara vara artig men det hade jag inget för. Det kändes snopet.