Stenen medialt uppmärksammad

Länsposten (i Örebro län) har uppmärksammat att skalden Lars Wivallius gravsten i Stockholm blivit renoverad. Jag figurerar stort i artikeln. Sånt är kul, tycker jag som alltid gillat att synas i medierna. Ett sätt att få bekräftelse.

I dagens nummer av Länsposten finns en stor artikel, nästan en hel sida, om skalden Lars Wivallius och hans nyrenoverade gravsten, som finns på Katarina kyrkogård i Stockholm.

Jag medverkar i artikeln, då jag är orsak till att stenen fick tillbaka sina guldbokstäver som fanns där tidigare.

Du kan läsa mina blogginlägg om gravstenen från den 7 juni och 21 augusti i år så får du veta mera.

Kronisk D-vitaminbrist är allvarligt

Då och då får vi höra att vi behöver extra av det mesta och i dyr pillerform för att leva vidare eller för att slippa värk. Så kallade naturmediciner rekommenderas liksom extra intag av vitaminer. D-vitamin får vi från solen men under det mörka halvåret kan vi behöva ett tillskott i form av piller. Den som är mörkhyad tar inte upp solens D-vitaminer lika bra som vi som är vithudade.

Så fort man blivit panschis måste man ha piller! Läkarna är pigga på att förskriva piller till oss. Det är få av mina panschispolare som inte käkar piller. Själv tar jag tre olika varje dag. Det gjorde jag inte för tio år sen.

Men förutom de som doktorn förser oss med rekommenderas vi på olika håll att ta ännu fler piller. Har vi ont nånstans så ska vi käka naturmediciner av olika slag. Eller vitaminpiller, då vi tydligen inte får rätt mängd vitaminer via vår dagliga vanliga kost. Nu behöver vi även extra D-vitaminer.

Därför behöver vi D-vitamin

Normalt förser solen oss med D-vitamin, men inte under hösten och vintern. Solen lyser bara 3-4 månader om året då vi nås av UVB-strålarna som ger oss D-vitaminer. Vi kan behöva ett extra tillskott av D-vitamin under den mörka årstiden.

D-vitamin är nödvändigt för ett väl fungerande immunförsvar. D-vitaminbrist kan ge upphov till värk, muskelsvaghet och annat elände. Bristen på D är nämligen överrepresenterat vid MS, Alzheimerdemens, Parkinsons sjukdom och barndiabetes.

Mörkhyade behöver dubbelt solljus

Nivåerna hos barn följer deras etniska ursprung. De lägsta nivåerna fanns hos personer med rötter i Afrika och Mellanöstern. Mörk hy hämmar bildningen av D-vitamin avsevärt.

I Sverige har i en stor undersökning svår brist på D-vitamin uppmätts hos över 90 % av gravida kvinnor födda i Somalia. Många led också av svår muskelförsvagning så att de inte kunde resa sig från huksittande. Forskare tror att det beror på D-vitaminbrist.

Forskning här i Norden visar att ansiktet, armarna och händerna (som utgör en fjärdedel av kroppsytan) hos en ljushyllt person borde utsättas för starkt solljus 6-8 minuter åt gången 2-3 gånger i veckan för att få en viss dos D-vitamin. Den som är mörkhyad måste vistas i solen dubbelt så lång tid för att få samma mängd D-vitamin.

Gratis D-vitaminpiller?

Många av våra mörkhyade kvinnliga nysvenskar med rötter i Afrika och Mellanöstern brukar året om gå klädda i svarta heltäckande kläder som effektivt döljer huden och ofta även ansiktet. Genom att deras hud hindras från solljuset riskerar de att få allvarliga och obotliga sjukdomar.

För att undvika detta finns två vägar att gå. Den ena är att förbjuda klädsel som hindrar solen att nå huden. Det andra är att frikostigt förse dem med gratis D-vitaminpiller i stora doser.

Vilket alternativ tror ni våra politiker skulle välja?

Det borde gå att stoppa lupinerna!

Den vackra blomsterlupinen är en art som inte hör hemma i Sverige. Den är tyvärr vida spridd längs vägar och järnvägar i södra halvan av landet. Växtens frö och blad är dessutom dödligt giftigt. Den går förmodligen inte att utrota men det borde gå att stoppa den. Jag har flera förslag, som jag delgett ansvariga myndigheter. Sannolikt händer dock ingenting.

Blomsterlupinen är vackert blå - vit - röd - lila och blommar fint på försommaren. Den var från början en trädgårdsväxt som infördes hit runt 1870. Den har förvildats och spritt sig i enorma mängder, bl.a. i Bergslagen.

Växten slår ut vår inhemska flora. Där det från början kanske fanns ett hundratal olika växter finns det bara en handfull kvar när blomsterlupinen tagit över marken. Våra kända blommor som prästkrage, mandelblom, kattfot och blå viol riskerar att rotas ut.

Det går att stoppa spridningen. Blommorna ska bort innan de satt frö. Helst ska hela växten grävas upp med rötterna. Avfallet får inte komposteras utan måste brännas.

(När jag blir intresserad av något går jag in för det med hull och hår. Min fru menar att jag lider av Aspberger Light och blir för nitisk. Hon har sannolikt rätt - även när det gäller min kamp mot lupinerna!)

Försökt men inte lyckats

Jag har försökt få in en debattartikel i såväl DN som SvD, men utan resultat. Jag har skrivit till två departement samt till Naturvårdsverket. Jag har skrivit till min hemkommun Sollentuna, då lupinerna har dykt här och där även i min hembygd.

Jag har dock fått in en insändare om lupinerna i en av lokaltidningarna i Sollentuna. Utöver detta har jag fört en mer privat dialog med en enskild handläggare på Naturvårdsverket, som uppskattar mitt intresse att hindra blomsterlupinernas vidare spridning.

Jag har flera förslag

Det är lätt att ha åsikter och bara klaga utan att ha något konkret att föra fram. När det gäller blomsterlupinerna har jag fler konkreta förslag, som jag delgett berörda enligt ovan. Här är mina förslag:

Bilda en samordningsgrupp. Där bör ingå olika myndigheter, kommuner m.fl. så att ansvarsfördelningen blir klar och man vet vem som gör vad.

Få med lupinen på EU:s lista. EU har en förordning om invasiva arter och en lista över dem. Blomsterlupinen saknas på den listan och Sverige bör jobba för att få med lupinen på den. Först då blir det förbjudet att sälja eller överlåta blomsterlupiner. (Den går tyvärr fortfarande att köpa på plantmarknaderna.)

Informera medborgarna. Halva folket har ingen aning om hur skadlig blomsterlupinen är. De tycker bara att den är vacker. Därför bör folket informeras på olika sätt och uppmanas stoppa spridningen av den.

Engagera lokala föreningar. Föreningssverige bör engageras, t.ex. hembygds-, idrotts-, väg-, pensionärs-, skytteföreningar och andra ideella krafter. Medlemmarna uppmanas gräva upp och samla in lupiner. För varje säck får de en slant eller en lott och deltar i ett rikslotteri med fina vinster.

Ett enkelt sommarjobb.  Vi har 125 000 inskrivna arbetslösa med bristfällig utbildning, varav 30 000 är nyanlända. Sätt dem i arbete. Det enda som krävs är spadar och muskler. Det ger frisk luft, trevlig samvaro och fysisk aktivitet.

Bränningen ska vara gratis. Lupinavfallet måste brännas och tyvärr kostar det pengar hos de flesta avfallsstationer. Det ska givetvis vara gratis.

Engagera företag, organisationer m.fl. LRF, SNF och andra med koppling till natur och miljö bör engageras på olika sätt och även företag, t.ex, skogsbolag, plantskolor, handelsträdgårdar.

Ny nationell strategi och handlingsplan. Det finns en plan och strategi för främmande arter från 2008. Blomsterlupinen finns inte med i den planen och den bör därför uppdateras.

Kommer inte att hända något

Tja, det var en del konkreta saker. Tyvärr tror jag inte det kommer att hända ett enda dugg. Men jag har i alla fall gjort vad jag kunnat och jag håller dessutom på och rotar ut lupinerna på vår mark i Bergslagen. Alltid något.

PS. En reaktion har jag dock fått på det jag gjort hittills. En kväll ringde en 91-årig dam, bosatt i Viby (en del av Sollentuna) till mig. Hon hade läst min insändare i lokaltidningen och berättade att hon fört en hopplös kamp mot blomsterlupinerna och gillade skarpt min insändare. Kul! Jag är alltså inte helt ensam...

När min eltandborste inte funkade

Jag är inte vän med tekniska prylar av allehanda slag. Det gäller inte bara datorer, mobiltelefoner och teveapparater utan även enklare saker som elektriska tandborstar, mikrovågsugnar m.m. Därför får alltid min fru läsa bruksanvisningar och sköta dessa tekniska vidunder när de inte fungerar som de ska.

Jag har en elektrisk tandborste hemma där jag är folkbokförd och ytterligare en på vårt fritidstorp i Bergslagen. Det är praktiskt. Jag har även laddare på båda ställena.

Häromveckan på torpet satte jag min borste i laddaren då borsten var urladdad och helt död. Laddaren står ovanpå tvättmaskinen i vårt våtutrymme. Jag tryckte in laddarens kontakt i eluttaget ovanför tvättmaskinen och gick därifrån. När jag sedan skulle ta tandborsten var den fortfarande helt död. Laddningen hade inte funkat, konstaterade jag.

Slängde tandborsten

Jag tog tandborsten och la den bland annat elskrot som skulle till återvinningen och berättade för frun att jag måste köpa en ny eltandborste då min gamla slutat att fungera. Inget konstigt med det, tänkte jag, för de kan ju inte hålla i evighet. Och min borste på torpet hade varit med ett tag.

Min kära fru känner mig sedan mer en femtio år tillbaka. Hon gick givetvis in i våtutrymmet och kunde konstatera att jag inte hade satt i kontakten till laddaren i vägguttagen utan sladdkontakten till tvättmaskinen! Inte konstigt att min elborste inte blivit laddad.

Hon hade rätt - som vanligt

När hon berättade det för mig förnekade jag ryggmärgsreflexmässigt att det hon sa var sant. Sen fick jag mycket motvilligt erkänna att hon hade rätt.

Hon gjorde ingen stor sak av det. Jag hämtade den kasserade eltandborsten och laddade den utan problem.

Sån är jag. Suck! Min fru är van.

Varför behöver panschisar en sparad slant?

Vad ska man med pengar till när man är gammal? Är det inte bättre att ge bort det man har till barnen (om man nu har några) och eventuella barnbarn. De behöver dem bättre när de är i aktiv ålder med stora utgifter än en gammal panschis som inte orkar göra så mycket.

För fler år sedan var det - tror jag - en finansminister som tyckte att alla borde ha en sparad slant, minst motsvarande en årslön. Detta som en buffert inför oväntade utgifter.

Vilka oväntade utgifter kan man möta när man är panschis sedan länge, bor skuldfritt och har en bil som räcker återstoden av livet samt har små utgifter i övrigt och tröttnat på att resa utomlands?

Tja, bor man i egen kåk kanske taket börjat läcka och måste läggas om. Man kan somna vid ratten och köra av vägen. Resultatet blir en kvaddad bil och man måste skaffa en ny (eller en bättre begagnad) som ersättning.

Man kan bli sjuk

Men man kan ju bli sjuk och måste opereras. Vi har ju så bra sjukvård i Sverige, säger kanske du som är vän av ordning. Jodå, vår sjukvård är bra, av toppklass. Men köerna till den är långa och mycket längre hos oss än i motsvarande utvecklade länder i Europa.

För en tid sedan visade statstelevisionens nyhetsprogram ett inslag om en man som fått diagnosen allvarlig prostatacancer. Han fick vänta drygt ett halvår på operation med de kval som det innebar. Inte kul.

För att i stället kunna få prostatan bortopererade utan lång kötid kan man alltid betala kalaset ut egen ficka. Då behöver man ha en rejäl slant på sparbanksboken! Minst ett par hundratusen, sa jag. Nä, sa min kompis.

Vad kostar en operation?

Han menade att det bara tar ett par timmar för en läkare att ta bort prostatan och med en timtaxa på några tusen kunde det inte kosta mer än max 10-15 000 kr, menade han. Jag höll inte med. Alla overheadkostnader då ? Som sköterskor, utrustning, röntgen, för- och eftervård m.m.

Jag kontaktade därför ett privat sjukhus och frågade. Svaret blev 150 000 kr för ta bort prostatan. Om även lymfkörtlar måste bort blir kostnaden 190 000 kr. Väntetiden var 1-2 veckor.

Dröjande offentlig vård

Det är ju för jävligt att den offentliga sjukvården har så långa kötider. Så trots att man varit skötsam skattebetalare under hela sitt yrkesliv och levererat många miljoner i skatt kan man inte räkna med att i vettig tid få den vård man vill ha när det väl krävs.

Därför kan det vara bra att ha en slant kvar.

PS. Jaja, jag vet att många panschisr har skral ekonomi och inte har någon buffert alls. De senaste siffrorna visar att ca 17 % av alla svenskar över 65 år lever under gränsen för fattigdomsrisk. Det är en högre siffra än i våra nordiska grannländer. Suck!