Jag önskar er alla en God forts. på det nya året

Nu är min blogg inne på sitt tolfte år. Det gångna året har jag haft minst antal inlägg sedan starten. Inte ens ett i veckan. Dåligt av mig, tycker jag. Startåret 2010 lyckades jag krysta ur mig i snitt 4,7 inlägg i veckan.  Totala antalet inlägg är 1260 och slår jag ut dem på alla år blir det i snitt mer är två i veckan. Då känns sifforna något bättre.

Statistik är underbart. Det går att vända och vrida på siffrorna hur som helst. Den är som en gatlykta: Bra att stödja sig mot när man är vinglig men den lyser upp ett begränsat område. 

Eller som när Sovjet fick stryk av USA i ishockey (eller vad det nu var för slags sport). Då skrev man så här i Pravda: "USA kom näst sist medan Sovjet kom på en hedrande andraplats." Helt korrekt, men ändå inte. Ett exempel på sovjetisk faktahantering.

Åter till min blogg. Jag har haft över 85 000 besökare sedan starten och fått över 500 kommentarer. Antalet sidvisningar har varit över 250 000. 

Det mest läst inlägget handlar om när jag skulle byta gasolflaska till min grill. Det har fått över 6 700 sidvisningar och den högsta dagsnoteringen var den 1 juli förra året med 353 sidvisningar.

Vad händer i form av elände 2022?

Jag tror vi får fortsätta att dras med coviden och det kommer att dyka upp nya virusvarianter hela tiden.

Miljömupparna åker ur riksdagen, då folk är förbannade över höjda priser på el och drivmedel och skyller det på dem. Liberalerna åker också ur och byter partiledare. Fru Andersson lyckas vinna höstens val och får fortsätta regera med stöd av kommunister och bondeförbundare.

Republikanerna får egen majoritet i både kongressen och representanthuset och Biden blir helt vingklippt. Trump behåller greppet om republikanerna och annonserar att han tänker kandidera om två år.

Putin vågar inte angripa Ukraina, men har fått USA och Nato att backa något. Men om han anfaller Ukraina så blir sanktionerna hårda, men USA och Nato går inte i direkt krig utan stöttar Ukraina med vapen m.m. Tänkbara sanktioner kan vara att EU skär av gasen från Ryssland och utestänger helt Rysslands från övriga världen när det gäller finanser och ekonomi. Frankrike har ju sin kärnkraft och Tyskland får gas från USA m.fl. via tankfartyg.

Vad borde hända 2022?

Biden har till slut vaknat till och sett till att en federal lag "tar bort" alla delstatliga lagar som enbart syftat till att försvåra för traditionellt demokratiska väljare att rösta. Han har också slopat regeln att det ska krävas 60 % för att få majoritet i kongressen och ersatt den med det mer normala 50 %. Det har gjort att  demokraterna får igenom fler av sina förslag.

Sverige och Finland har beslutat att bli fullvärdiga medlemmar i Nato, trots att Putin blir skogstokig och hotar anfalla oss. Sverige har följt Finland och satsar 2 % av BNP på försvaret. Finland har köpt JAS-plan. USA och Nato befäster Gotland som ett skydd av Baltikum. Putin får en hjärtattack.

Sverige storsatsar på kärnkraft och har beslutat att så snabbt det bara går att bygga nya, mindre och effektivare verk. Samtidigt har man beslutat att bygga nya markbundna kraftledninger för att kunna överföra el mellan olika delar av landet.

Snabbjärnvägarna mellan våra tre storstäder blir inte av. I stället satsas på eldrivet inrikesflyg och nya små flygplatser anläggs. Den kustnära sjötrafiken utvecklas för godsfrakt.

Efter höstens val bildas en bred mittenregering mellan  S och M med stöd av C och KD. Kommunister och nazister lämnas utanför.

Trump åtalas och döms av Högsta domstolen (som fått fyra ytterligare  demokratiska ledamöter) för det mesta han anklagas för och får sitta i  husarrest i Florida resten av livet och får besöks- och internetförbud. 

Biden ställer inte upp för omval utan en annan demokrat vinner valet, dock inte Kamal Harris som inte lyckats profilera sig.

Sverige inför platt inkomstskatt och skattesystemet förenklas. Varken fastighets-, arvs-, gåvo- eller fastighetsskatt införs. Kilometerskatt införs på elbilar.

Privata bolag får fortsätta driva skolor, sjuk- och äldrevård. Men det kommer nya regler för att följa upp resultaten. Skolor, vårdinrättningar etc. - oavsett ägare och driftsform - som inte håller måttet avvecklas.

Regionerna, dvs. f.d. landstingen, avvecklas. Skolan och sjukvården förstatligas. Det medför samma regler och service i hela landet.

Biståndsbudgeten knyts inte till en viss procent av BNP utan beslut tas från fall till fall hur mycket pengar Sverige ska bidra med vid t.ex. naturkatastrofer, flyktingströmmar.

Förskolan och grundskolan förstärks och får extra resurser för att spåra och ta hand om elever som förutspås kunna hamna i kriminella gäng. Straffen för minderåriga som deltar i gängbrottslighet höjs.

Slöjförbud i offentliga miljöer.

Den som har dubbla medborgarskap ska kunna bli av med det svenska om vederbörande begår brott eller visar sig -  trots stöd och hjälp - inte vilja "bli svensk". Brottslingar med utländsk medborgarskap ska utvisas.

Ja, listan kan göra längre, men jag stannar här

Att hålla igång ett samtal och få frågor tillbaka

Det är inte alltid lätt att småprata och hålla igång en konversation. Eller att närma sig helt obekanta och börja prata. Ibland är jag bra på det, men ibland är jag helkass och vill helst vara nån annanstans. Men även om jag får igång ett samtal genom att vara frågvis är det inte alltid jag får frågor tillbaka. Det blir ingen riktig dialog.

Varför är det alltid totaltyst i en hiss trots att den är full av folk? Jag har många gånger funderat på att dela ut ett allsångshäfte och föreslå en gemensam sång. Men det måste i så fall vara en kort låt, bara några rader. Man hinner inte med så mycket umgänge i en hiss.

Däremot går det att ställa en enkel fråga och på så sätt bryta den svenskaste av alla tystnader, den i hissen.

När jag tar hissen i Sollentuna centrum mellan parkeringsvåning 4 - där jag alltid ställer bilen - och ner till butiksplanet händer det ibland att jag inleder ett kort samtal med mina knäpptysta golvstirrande medpassagerare.

Om medpassageraren stigit in i hissen eller ska stiga av på plan 4 kan jag - om andan fallit på - fråga: "Parkerar du också alltid på samma våning i p-huset?" Den synes heltråkige medresenären spricker upp i ett leende och säger "Jo, det gör jag:" Nästa fråga från mig kan - om andan fortfarande faller på - bli "...Och du käkar alltid samma frukost?" Även här blir svaret så gott som alltid jakande.

Mer hinner jag inte med. Nån gång dristade jag mig till att bli lite mer personlig och sa "...och varit i hop med samma kvinna i femtio år?" (fast bara om medpassageraren synes vara i min egen ålder). Här fanns leendet kvar men svaret blev inte jakande.

Sen blir det ingen mer fråga då hissen nått sitt mål. Och tur är väl det.

(Här måsta jag skjuta in en liten parentes apropå 50 år. Jag har varit gift i 50 år med samma kvinna, bott i samma kåk i snart 50 år. Jobbat på samma ställe i 40 år... MEN JAG HAR BYTT BIL! Så jag är trots allt inte helt oförändringsbenägen.)

Åter till det där med kommunikation. Även om jag är frågvis händer det ofta att den jag pratar med aldrig ställer några frågor tillbaka till mig.

För en tid sedan var jag på middag tillsammans med ett par goda vänner. Ibland tryter samtalet och då brukar jag skjuta in en eller annan fråga. Denna gång undrade jag om de åt samma frukost varje dag och vad den bestod av.

Alla i sällskapet svarade snällt på mina frågor. Men ingen av dem ställde samma fråga till mig och undrade vad jag käkade på mornarna. För mig hade det varit naturligt göra det. Jag kanske bara inte hade fattat att hela frågan var ointressant och att ingen ville veta mina frukostvanor?

En annan gång var vi hos goda vänner som hela tiden bara pratade om sitt, om sina barn och barnbarn. De ställde ingen fråga till oss om våra ungar och deras barn. Jag fick ett inpass vid ett tillfälle och berättade att jag dagen därpå inte kunde gå på en mottagning hos USA:s ambassadör i Stockholm för att jag fått förhinder.

Trots att jag berättade det vid minst två tillfällen var det ingen som undrade varför jag var bjuden dit. Det skulle för mig ha varit en självklar nyfikenhetsfråga.

Undrar vad det kan bero på? Är jag ointressant kanske? Men det är väl nåt fel på mig...

Han fick hem alla flaskorna vin

Före vårt inträde i EU var tullen väldigt noga med att kolla att vi vanliga resenärer inte hade med oss för mycket alkohol hem. Det var en sport att alltid en flaska för mycket med sig in i landet. En bekant lyckades på den tiden få med sig tolv flaskor vin in i landet. Hur gick det till?

En god vän till mig, vi kan kalla honom JB, visste att vin med årgången 1975 var mycket bra. Vid ett besök i Spanien i slutet av 1980-talet fann han ett vin från det året som kostade ca 55 kr. Motsvarande vin hemma på det svenska Systembolaget låg i prisklassen runt 800 kr flaskan.

JB slog till och köpte en kartong med tolv flaskor och berättade det för en kompis hemma i Sverige. "Du är ju inte klok", sa kompisen. "Så många flaskor får du aldrig med dig hem!" "Jodå", svarade JB och sa: "Ska vi slå vad?". "Ok, jag lovar att betala dina tolv flaskor om du får med dig dom hem", svarade kompisen.

Väl hemma i Sverige kunde JB visa kompisen de tolv flaskorna. "Hur fasicken bar du dig åt?" undrade kompisen. "Jag gick på rött och betalade skatt och tull", svarade JB.

Tablå och ridå. Kompisen fick lång näsa.

Men säg den glädje som varar. En flaska han JB att dela med sin kompis. De övriga elva stals ur hans källarförråd. Sannolikt en törstig knarkare som säkert varken förstod eller på rätt sätt uppskattade lyxen i det röda vin han törstsläckte sig med.

Nu har jag haft 70 000 besökare!

Idag fick jag min  besökare nr 70 000! Det skedde vid 16-tiden på eftermiddagen. Eftersom min bloggbok startade 2010 blir det mer än 7 000 per år. Totalt har jag totat ihop över 1 100 inlägg. Första året blev det flest - knappt 250, vilket var mer än fyra inlägg i veckan - men numera är antalet mycket lägre, runt 60 per år.

Att antalet inlägg minskat per år beror på att jag skrivit av mig det jag har velat säga. Och första året jobbade jag kvar på Skatteverket, vilket ledde till en hel del inlägg.

Jag har fått 452 kommentarer och jag har publicerat alla jag fått - utom en! Det fick jag häromdan och det var en lång drapa från en kvinna som klagade över att hennes man lämnat henne. Det hade inget som helst att göra med det inlägg hon kommenterat. Det var nog ett desperat försök att berätta om sin situation och få uppmärksamhet.

Antalet sidvyer har varit nästan 210 000 och det inlägg som fått flest ( 3 517) är det inlägg jag gjorde den 18 december 2011. Det handlade om hur jag misslyckades med att byta gasolflaska till min utegrill.

Även om antalet inlägg minskat så kommer jag fortsätta att hålla min bloggbok vid liv och lägga ut nya inlägg.

Tack alla ni som läser mina inlägg! Trevlig sommar och midsommar.

Nu har jag gått runt i stan iförd min Bergslagskilt

I dag  (en dag för tidigt) firade irländarna i Stockholm S:t Patricks Day med en parad genom City och Östermalm. Start och mål var Kungsträdgården och i täten gick en orkester iförd kilt och säckpipor m.m. Svenska Kiltsällskapet deltog i paraden med en handfull medlemmar, däribland jag.

Saint Patrick’s Day är Irlands nationaldag som firas den 17 mars.  till minne av landets skyddshelgon Patrick. I bland annat USA, Kanada, Storbritannien och Irland är det tradition att ha gröna kläder på sig. Sankt Patrick är även känd som den person som införde kristendomen på Irland. Klöverblad symboliserar också Saint Patrick's day på grund av att Sankt Patrick, enligt legenden, använde blad av treklöver som en liknelse för att förklara treenigheten. 



Paraden leddes av en orkester med kiltar och säckpipor. Efter gick ett långt tåg som säkert bestod flera tusen personer, de flesta irländare. 

För mig var det första gången jag gick med i ett sådant här "demonstrationståg". Dessutom var det första gången jag visade mig offentligt i min kilt. Det gick utmärkt och jag blev inte alls trakasserad eller antastad (vilket jag för övrigt inte hade väntat mig).

Mina kamrater i Svenska Kiltsällskapet, som var med i paraden, var alla betydligt yngre (och större) än jag. De kallade mig "gubben". Men de gillade min kilt med Bergslagsflaggans färger!

Här är två av "killarna" i kiltsällskapet, den ene reglementsenligt klädd i kilt, den andre sittandes på en liten irländsk "dvärg".

När min eltandborste inte funkade

Jag är inte vän med tekniska prylar av allehanda slag. Det gäller inte bara datorer, mobiltelefoner och teveapparater utan även enklare saker som elektriska tandborstar, mikrovågsugnar m.m. Därför får alltid min fru läsa bruksanvisningar och sköta dessa tekniska vidunder när de inte fungerar som de ska.

Jag har en elektrisk tandborste hemma där jag är folkbokförd och ytterligare en på vårt fritidstorp i Bergslagen. Det är praktiskt. Jag har även laddare på båda ställena.

Häromveckan på torpet satte jag min borste i laddaren då borsten var urladdad och helt död. Laddaren står ovanpå tvättmaskinen i vårt våtutrymme. Jag tryckte in laddarens kontakt i eluttaget ovanför tvättmaskinen och gick därifrån. När jag sedan skulle ta tandborsten var den fortfarande helt död. Laddningen hade inte funkat, konstaterade jag.

Slängde tandborsten

Jag tog tandborsten och la den bland annat elskrot som skulle till återvinningen och berättade för frun att jag måste köpa en ny eltandborste då min gamla slutat att fungera. Inget konstigt med det, tänkte jag, för de kan ju inte hålla i evighet. Och min borste på torpet hade varit med ett tag.

Min kära fru känner mig sedan mer en femtio år tillbaka. Hon gick givetvis in i våtutrymmet och kunde konstatera att jag inte hade satt i kontakten till laddaren i vägguttagen utan sladdkontakten till tvättmaskinen! Inte konstigt att min elborste inte blivit laddad.

Hon hade rätt - som vanligt

När hon berättade det för mig förnekade jag ryggmärgsreflexmässigt att det hon sa var sant. Sen fick jag mycket motvilligt erkänna att hon hade rätt.

Hon gjorde ingen stor sak av det. Jag hämtade den kasserade eltandborsten och laddade den utan problem.

Sån är jag. Suck! Min fru är van.

Slitna flaggor och obsoleta skyltar

De flesta kommuner har egna flaggor. Motiven är ofta kommunvapnen men även förvaltningarna kan ha egna flaggor. Min hemkommun har en sådan flagga som det står "Kultur och fritid" på. Fyra sådana flaggor hängde på stängerna vid parkeringen mellan Sollentunavallen och Sollentunavägen.

Det var väl trevligt? Nej, det var det inte. Flaggorna var otroligt slitna och fransiga. Det var bara halva flaggorna kvar. Resten hade väder och vind tagit bort. Det såg mycket sunkigt ut och det var ingen trevlig reklam för kommunen.

Därför avsände jag ett elektroniskt brev till kommunen om detta. Efter några dagar hängde det nya fräscha flaggor där. Men bara på två av de fyra stängerna. Det såg inte heller trevligt ut men var i alla fall bättre än förut.

Varför bara två flaggor? Och varför två nakna stänger? Hade man inte fler flaggor eller hittade man bara två eller orkade man inte hissa fyra så att alla stänger hade flaggor? Jag vet inte. Tycker bara det är halvdant gjort. Suck!

Snabb reaktion i Båstad

För en tid sedan var jag i Skåne och åkte tåg från Båstad genom Hallandsåsen till Helsingborg och vidare med färja till Helsingör. Vid Båstads nybyggda järnvägsstation hade kommunen sin flagga med kommunvapnet uppe på två stänger. Även dessa flaggor var mycket slitna och fransiga. Förmodligen hade de hängt där sedan stationen invigdes 2015.

På väg till Helsingborg avsände jag ånyo ett elektroniskt brev om detta. Mottagare var Båstads kommun. Jag fick omedelbart svar där man utlovade nya flaggor.

När jag på sen eftermiddag samma dag var tillbaka till Båstad med tåg efter utflykten till vårt södra grannland vajade två fräscha kommunflagor vid stationen. Det var snabbt åtgärdat. Heder åt Båstads kommun! Ett nytt mejl gick iväg till handläggaren i fråga med beröm och tack.

Obsoleta krogskyltar

Mellan Lindesberg och Kopparberg längs riksväg 50, även kallad Bergslagsdiagonalen, ligger Fanthyttan. Där fanns för många år sedan en vägkrog vid avfarten mot Mårdshyttan, Nora och Järnboås.  Krogen är stängd men huset finns kvar och står tomt.

Trots att krogen är borta fanns Trafikverkets fyrkantiga informationsskyltar med kniv och gaffel kvar. De satt ca en kilometer innan Fanthyttan och i båda riktningarna. Det tyckte jag var vilseledande information.

Ett nytt elektroniskt brev från mig påtalade det felaktiga i detta. Mottagare var Trafikverket. Något svar fick jag aldrig.

Men när jag efter några veckor var åter i denna del av vackra Bergslagen kunde jag konstatera att skyltarna med kniv och gaffel var borta. Sannolikt hade mitt påpekande lett till denna åtgärd. Tack för det Trafikverket!

Cyklister och fotgängare behöver utbildas

Cyklisterna är den trafikantgrupp som har medvind nu. De prioriteras och får nyanlagda breda vägar att åka på. Det är väl av godo, men alla cyklister följer inte de regler som gäller och utsätter ofta fotgängare för stor fara. Framför allt då båda ska samsas om samma utrymme.

Här ovan ser du Sollentunavägen som är kommunens "huvudled". Den har två smala körfält för biltrafiken och ett lika stort utrymme för cyklister och fotgängare (asfalten till höger). Tidigare var utrymmet för bilar - och även för fotgängare - bredare men de trafikanterna har fått maka på sig till förmån för cyklisterna.

Prioriterade cykelstråk

Dessa nya breda asfalterade kombinerade cykel- och gångstråk går nu kors och tvärs genom Sollentuna. Även i parkerna har de anlagts, se bilden nedan. De får förtur vintertid och är de trafikantytor som snöröjs först - och dessutom totalt. Inte det minsta snökorn finns kvar. Vanliga trottoarer kan få vänta länge på snöröjning. Det är helt klart att kommunen prioriterar cyklisterna.

Barn och normala vuxna

Jag brukar dela in cyklister i tre kategorier beroende på ålder och utrustning.

Först har vi barn, från några år och upp till yngre tonåren. De är normalt inget större problem för andra trafikanter.

De har ofta mångväxlade cyklar men verkar bara ha hittat ett växelläge: nämligen ettan. Det medför ett idogt trampande. De är så gott som alltid hjälmförsedda.

Nästa kategori är normala vuxna. De är bl.a. föräldrar till barn. De är ofta utan hjälm, trots att deras ungar inte är det. Dessa vuxna av båda könen cyklar i maklig takt, följer de trafikregler som gäller och utgör ingen fara för andra. Ofta har de även belysning, men inte alltid. Hit hör även de vanliga vuxna som cyklar till och från jobbet. Denna kategori har riktiga cyklar, försedda med pakethållare och stänkskärmar.

Till gruppen med normala vuxna hör även pensionärerna. De har alltid hjälm, följer de regler som finns, tar det lugnt och visar hänsyn.

Hänsynslösa fantomer

Men nästa kategori är totalt hänsynslös. Det är cykelfantomerna. De har specialgjorda höghastighetscyklar som kostat tiotusentals kronor och är gjorda i något slags lättviktigt kompositmaterial och saknar såväl pakethållare som stänkskärmar. De har cykelbyxor och annan speciell beklädnad som minskar luftmotståndet. De gör sällan tecken när de svänger och kan byta fil hur som helst och kör även mot rött och mot enkelriktning.

De äger ytorna de färdas fram på. När jag bilkörde i sakta mak på en 40-väg blev jag omkörd av en sådan här cyklist. När jag senare kom i fatt honom (de är alltid män) höll han drygt 50 km i timmen - även när han låg på den kombinerade gång- och cykelvägen. Helt livsfarlig. De kör så här till och från jobbet inne i city och har yuppiekostymen prydligt hopvikt i ryggsäcken.

Följer inga regler

De kan köra mot rött, struntar i att gå av och leda cykeln över övergångsställen. De stannar aldrig för att släppa fram fotgängare, trots att de är skyldiga att göra det. De har ofta ett litet blinkande rödlyse under sadeln. I och för sig bättre än inget lyse alls. Men cykellysen ska ha fast sken.

Om cykelfantomen har bil så kör han BMW, Audi etc. som har dubbla avgasrör och saknar modellbeteckning på baken. De är dessa man blir omkörd av när man håller hastighetsbegränsningen.

Fantomerna signalerar aldrig sin ankomst genom att pingla. Går man på en kombinerad gång- och cykelbana kommer de ljudlöst bakifrån och svischar förbi farligt nära. Ett lite snedsteg av mig som fotgängare och både jag och cyklisten skulle ha hamnat på intensiven.

Utbildning och information behövs

Den som skaffar sig en cykel som kostar mer än 10 000 kr borde tvingas gå utbildning, lära sig de regler som gäller och ta ett cykelkörkort. Någon gång per år borde de fåtaliga trafikpoliser vi har ägna sig åt att jaga cyklister som inte följer reglerna.

Sen borde Trafikverket genomföra en brett upplagd informations-kampanj, riktad till såväl cyklister som fotgängare. Båda kategorierna behöver veta vilka regler som gäller.

Billiga klockor har samma funktion som dyra

En klocka ska visa tid - och rätt tid. Och fungera i evighet. Det är det viktigaste. Armbandsur finns i olika prisklasser trots att funktionen är densamma. Varför ska man då ha en klocka som kostar 100 000 kr när man får samma funktionalitet för några hundralappar?

Jag har fortfarande ett armbandsur som kostade 250 kr med batteri och armband när jag köpte det för flera år sedan. Att jag köpte just den klockan berodde på att min gamla klockas armband hade gått sönder. Ett nytt armband till den gamla klockan var dyrare i inköp än en helt ny klocka! Alltså köpte jag en ny klocka i stället.

Du ser min klocka på bilden ovan. Den ligger ovanpå en annons från NK där man vill sälja svindyra klockor.

Svindyra ur för nyrika som vill skryta?

När en fullt fungerande klocka med läsbara siffror och tre olika visare är så billig i inköp förstår jag inte varför någon lägger 50 - 100 000 kr på ett ur. Enda förklaringen är väl att visa att man har råd. Men då måste de i omgivningen som ser klockan fatta att det är en dyrgrip.

Jag har även armbandsur som är märkta Gucci och Rolex, men de är piratkopior och fungerar lika bra som äkta, dvs. de visar korrekt tid. Utan närmare granskning går det inte att avgöra om de är äkta eller inte.

Visst, det finns skillnader

Visst, det finns tekniska skillnader mellan klockor. De allra billigaste är bara vattenavstötande, inte vattentäta till 30 meters djup. Men hur ofta har jag klockan på mig när jag badar utomhus? Och jag har aldrig varit ner på ett sådant djupt djup.

Dyrare klockor är gjorda i dyrt material. Det kan vara guld, platina eller annat och uret kan även ha ädelstenar. Men jag tror inte den ädla metallen motiverar det höga priset. Det är nog snarare varumärket.

Guld betyder inte kvalitet

Den guldklocka som statliga byråkrater får när de har suttit av sina trettio "nit-och-redlighetsår" kostar i inköp 3 780 eller 4 725 kr (beroende på om det är ett dam- eller herrur). Trots priset och guldet så klagar många som tagit emot NOR-klockan på den dåliga kvaliteten. (Det är bättre att ta guldmedaljen som kostar 6 984 kr.)

Jaha, vad vill jag säga med det här inlägget? Jo, det jag inledde med. Hur sjutton kan en komplett klocka vara billigare än ett armband till samma klocka? Ur led är tiden.

Bonusmaterial: Det första armbandsuret specialtillverkades åt Napoleons syster av Bréguet år 1810. Under det efterföljande seklet var armbandsuren avsedda för kvinnor. Men armbandsur blev populära bland officerare i första världskrigets skyttegravar. Anfallen baserades på klockslag men fickuren var opraktiska att använda, därför bar en del av officerarna fickur i armhölster. Armbandsur började inom kort att massproduceras och efter kriget blev armbandsuret en trend bland välklädda män.1933 tillverkades det första armbandsuret för barn; det bar Musse Pigg-motiv.^[1957 kom det första batteridrivna armbandsuret och 1972 var det premiär för digitala armbandsur. (Källa: Wikipedia)

I stort sett alla är trevliga

Är vi människor trevliga eller inte? När jag ser folk på stan så tänker jag "Uj, va han/hon/hen ser tråkig ut!" Jag ser då en till ytan dyster, grå och sur figur framför mig. Tråkig, helt enkelt. Även när det gäller kläderna. Är min tolkning korrekt?

I går stod jag på Bollnästorget på Skansen som representant för "Sällskapet Närkingarne i Stockholm" som grundades  1930 av hembygdsvännen, tidningsmannen, förlagsgrundaren m.m. John Lindström Saxon (Saxon & Lindströms förlag). Det var ett led i firandet av "Hembygdens helg". Min uppgift var att försöka rekrytera fler medlemmar till sällskapet.

Jag gick framfusigt fram till helt främmande människor (som ofta såg tråkiga ut, dvs. helt vanliga) och undrade om de hade någon koppling till Närke. "Nej", svarade tyvärr det flesta. Så medlemsrekryteringen gick trögt.

Däremot träffade jag massor med trevliga västgötar, skåningar, smålänningar, östgötar, västerbottningar m.fl. och även en del långväga besökare, bl.a. från Spanien och USA. Jag fick många roliga och intressanta samtal om allt möjligt med dessa för mig helt främmande människor.

Jag är beredd att ändra mig. Skenet bedrar. De allra flesta människor är trevliga.

Vardagsdigitaliseringen breder ut sig

Jag är inte teknisk. Varken när det gäller intresse eller handlag. Jag vet inte utan viss tankemöda och försöksverksamhet åt vilket håll man ska vrida en mutter för att få den att lossna.

Det där med datorer har också varit ett ointresse, som jag dock motvilligt delvis tvingats övervinna. När jag jobbade skulle alla anställda ta det så kallade PC-körkortet. Även jag, då det - sades det - var en förutsättning för att få löneförhöjning. Jag tog ett delmoment galant men sen blev det stopp. Trots uteblivet PC-körkort fick jag i alla fall utdelning i lönekuvertet. Så var det med det hotet.

Jag betalade med kontanter in i det längsta. Min fru som jobbade på bank tjatade på mig och framhöll bankkortets fördelar. Jag höll emot. Men till slut föll jag till föga och skaffade ett bankkort. Nu betalar jag nästan aldrig kontant.

Mobiltelefon fick jag tidigt på jobbet och blev tvungen att lära mig hantera den. Det har funkat hjälpligt och jag kan numera inte bara ringa, svara och sms-a utan även swisha och nyttja mobilt bankID.

När e-deklarationen infördes var det inget som jag tänkte använda. Nä, papper skulle det vara. Även där har jag gett upp och deklarerar elektroniskt sedan några år tillbaka. Men jag får fortfarande hem pappersblanketten i brevlådan. Den vill jag inte vara utan.

När jag handlar på ICA ser jag många som själva väger upp sin frukt och sina grönsaker, sätter på en prislapp och skannar av den. De skannar även alla andra varor de plockar ned i sina kassar. Vitsen är att betala elektroniskt och passera ut utan att stå i en kassakö. Mig närstående framhåller hela tiden fördelarna och tycker jag är hopplöst gammal som inte handlar på detta sätt. Jag kommer att vägra in i det längsta. Varför?

Jo, för det första är det ok att stå i kö. Den är inte så lång när jag handlar mitt på dan. Dessutom tycker jag det är kul att iaktta människor i en kassakö. Min frukt och mina grönsaker som jag inte vägt och prissatt själv väger och prissätter kassörskan mycket snabbt i kassan. Jag skulle tro att den tid det tar att väga upp och själv lappa och skanna dessa varor går på ett ut med den lilla tid jag står i kö i kassan.

Men jag tror att antalet kassor - och därmed även jobben som kassör(-ska) - på sikt kommer att försvinna. Så länger det finns kassor kommer jag att ställa mig där och köar gärna. Den dag då det t.ex. blir 10 % billigare att fixa jobbet själv i matbutiken kanske jag kommer att överväga det? Men än är vi inte där.

Så har vi den tryckta dagstidningen som jag hämtar varje morgon i brevlådan vid infarten. Min heter Svenska Dagbladet och blir tunnare och tunnare för varje år som går. En lördag kollade jag hur stor del av innehållet som var annonser. Över 50 % av sidorna var det den dan. Ungefär som en gratistidning. Redaktionen hänvisar i varje nummer till den digitala varianten som innehåller mängder av unika artiklar. Bara för att locka mig att läsa tidningen digitalt!

Jag gillar doften av trycksvärta och vill läsa på papper. Men jag inser att jag är hopplöst förlorad för snart kommer pappersdagstidningen att vara ett minne blott - eller för dyr helt enkelt. Suck!

Jag läser inte heller böcker på datorn eller läsplattan. Jag föredrar en riktig bok.

När jag parkerar bilen betalar jag oftast med kort - eller med mynt om den möjligheten finns. Men det är inte alltid automaten tar kort eller kontanter. Nej, nu ska det göras med mobilen! Jag vägrar. En gång hade jag inget annat val utan tvingades registrera mig, min mobil och mitt kontokort. Ok, det funkade. Men det jag inte upplystes om var att jag löpande debiterades 60 kr i månaden även om jag inte nyttjade tjänsten. Det var en grundavgift. Efter klagomål fick jag pengarna tillbaka och sade upp tjänsten.

När jag åker kommunalt i Stockholm med omnejd är jag digital. Jag har ett kort med reskassa, som fylls på med automatik. Det har jag lyckats klara av och det är praktiskt.

Det finns trafikbolag som inte längre har några turlistor vid hållplatserna utan hänvisar sina resenärer till en app i den smarta telefonen. Men de som inte har en smart telefon då?

Blir du kissnödig måste du använda mobilen för att kunna komma in på en offentlig toalett. Den som inte har en telefon får kissa på sig.

Den här vardagsdigitaliseringen breder ut sig mer och mer. Jag kommer att kämpa mot i det längsta men inser samtidigt att jag kommer att förlora den kampen.

Kissnödig i rullstol fick hjälp

I kvarteret där jag bor finns en kvinna som är rullstolsburen. Hon har familj och bor i ett tvåvåningsradhus. För att kunna komma upp till övervåningen har hon en stolhiss installerad i trappan dit upp.

En dag funkade inte stolhissen. Hon var kissnödig och den enda toalett hon kunde använda med sitt handikapp var den på övervåningen. Hon ringde ett journummer till firman som installerat hissen. Där kunde man inte bistå med någon servicekille förrän nästa dag. Kissnödigbeten tilltog och paniken var nära, trots att hennes svärföräldrar var hos henne. De kunde inte hjälpa henne upp.

Hon såg ingen annan råd än att ringa 112.

Räddningstjänsten ryckte ut och en stor brandbil, bemannad med fem unga brandmän kom körandes och krånglade sig in på återvändsgatan i radhusområdet. Bara det var en bedrift.

Fyra kralliga killar kom in och lyfte upp henne i rullstolen till toan på övervåningen. Svärmodern passade på att gå ut till han som kört brandbilen och som satt kvar i den och bjöd honom på en kopp kaffe.

Brandmännen frågade om de skulle lyfta ned henne till bottenplanet, men hon valde att stanna kvar på övre planet. Hennes sovrum var där och svärföräldrarna skulle komma upp med maten till henne. Brandmännen uppmanade henne att ringa igen om hon behövde mer hjälp.

När hissmontören äntligen kom så visade det sig att det inte var något större fel. Hissen kunde nollställas om startknappen hölls intryckt ca femton sekunder och sedan funkade den som vanligt.

Det man undrar är varför inte hissfirman tipsade henne om det på en gång när hon kontaktade dem första gången. Men då hade hon inte fått träffa de trevliga och hjälpsamma killarna från räddningstjänsten.

Där försvann den miljövinsten!

Idag fyllde jag bilen med sorterade förpackningar i form av papper, papper, plast, glas m.m. och åkte till närmaste återvinningsstation i min kommun Sollentuna. Det blev den vid idrottsplatsen Sollentunavallen.

Containrarna var överfulla. Och det var mängder med kartonger och bärkassar fyllda med sopor på marken som inte fick plats. Jag ringde och rapporterade detta till insamlingsorganisationen som sköter återvinningen.

Då kom det en bil med ett släp fullt av kartonger och wellpapp. Jag sa till föraren att det var fullt, att jag ringt och tipsade honom att åka till någon av de stora soptipparna i stället. Han åkte därifrån.

Förmodligen var han en egen företagare, av fordonet att döma. Han borde ha åkt direkt till en riktig soptipp med sitt skräp. Men där hade han som företagare fått betala för att bli av med det. Det var nog därför han åkte till återvinningen i stället. Inte undra på att containrarna fort blir fulla.

Nåja, jag ville bli av med mitt avfall och åkte därför till en annan återvinningsstation i Sollentuna, den vid Silverdals griftegård. Där var containrarna för papp och plast också fulla men med våld lyckades jag pressa in mina sopor i alla fall. Jag ringde insamlingsorganisationen igen och rapporterade förhållandet.

Jag föreslog samtidigt att de kunde sätta upp webbkameror så kunde de se när det blev fullt. Men det kräver tillstånd, blev svaret. Och dessutom handlar det om över 6 000 återvinningsstationer. Ok, jag förstår att det kan bli svårt, svarade jag.

På grund av de fulla containrarna blev det en extratur med min bil på 5,6 km. Där försvann den miljövinsten!

Var kan man pumpa sin cykel?

När jag ska ut och cykla brukar jag med min egen cykelpump fylla på luft i däcken. Både i min och hustruns cykel. Det är kämpigt.

Jag vet att de flesta mackar har luftställen även för cyklar. Men jag har även fått veta (via Facebook) att i min hemkommun Sollentuna (som satsar hårt på cykelvänliga vägar) finns pumpställen vid pendeltågsstationerna och även vid Stinsens köpcentrum, vid huvudentrén. Det hade jag inte en aning om.

Men varför inte markera pumpstationerna för cyklar på de cykelkartor som finns för de flesta kommuner? Eller varför kan inte Cykelfrämjandet ta fram en app över alla sådana ställen i hela landet? Jag har faktiskt tipsat främjandet om detta. Ska bli intressant att se om de reagerar på mitt förslag. (Det kan ju hända att det redan är på G...)

Vid pendeltågsstationen i Sollentuna C finns cykelluften vid busstorgets södra ände, mellan kommunhuset (bilden) och Pendelkiosken. För den som inte vet att den finns just där var den inte lätt att hitta direkt, enbart med "pendeltågsstationen" som vägledning.

Grattis Sverige!

Vikt och storlek ökar med åldern

När jag träffar en kompis som jag inte sett sedan ungdomen slås jag av att han har blivit storleken större. Inte till längden utan till bredden. Det gäller oavsett kön, måste jag tillägga.

Det verkar vara oundvikligt att bli lite rundhyllt när man passerat gränsen för pension. Jag själv är inget undantag. Några kilo har jag ökat sedan jag slutade jobba. Det är väl mindre stress samt mer mat och dryck som är orsaken. Att gå på gymmet ett par gånger i veckan och ta promenader verkar inte hålla kilona i schack.

Det moderna herrmodet med urvuxna kavajer med för korta ärmar och trånga byxor med korta ben är inget för oss vuxna män i mogen ålder. Alla mina kavajer som känns att de når ned till knäna är helt ute. Men jag spar dom. Modet kommer säkert att vända tillbaka.

Det går att dölja den ökade tjockleken på olika sätt, t.ex. att sluta ha tajta skjortor och gå upp en storlek i kläder m.m. Men alla verkar inte ha fattat det.

En som inte gjort det är TV-ankaret och charmören Claes Elfsberg, som trots att han är pensionerad är en flitig programledare i TV1:s nyhetsmorgon. Där intervjuar han ibland folk sittande i en soffa och alltså inte dold av ett bord. Han har fått en viss rundör. Det är väl helt okej. Men han borde undvika tajta skjortor med knappar som glipar över magen. Det ser inte kul ut i rutan.

Jag undrar när någon stylist påpekar det och ser till att han tar på sig en knapplös skjorta, typ t-shirt eller tennisskjorta i stället. Stor mage är ok, men inte gliporna i knappraden.

Olika vattenkokare

Bilden ovan visar en vattenkokare som Philips gjort. Den är helt okej. Det som är bra är att markeringen som visar vattennivån sitter på ena utsidan och därför är lätt att avläsa.

Bilden nedan visar en vattenkokare som Bosch gjort. Den är inte okej. Det som är skit är att markeringen som visar vattennivån är omöjlig att avläsa. Den sitter nämligen mitt för handtaget och är dessutom gjord i grå plast. Allt för att göra det svårt att avläsa hur mycket vatten man har fyllt i.

Tänk så olika en så här enkel vardagspryl kan utformas. Den ena bra, den andra dålig.

Sverige har ingen nationalblomma

Vi har både nationalsång och nationaldag men vi har ingen nationalblomma. En del menar att vi borde ha linnea med tanke på vår världsberömde botanist m.m. Carl von Linne. Finland har liljekonvalj som nationalblomma.

Okej, vi har ingen blomma men däremot fick vi nyligen koltrasten som vår nationalfågel.

Om vi ska ha en nationalblomma så tycker jag vi ska ha två, en gul och en blå. Mina förslag är förgätmigej och smörblomma eller gullviva. Visserligen är gullvivan Närkes landskapsblomma men det tror jag att närkingarna kan bjuda på. Dalslänningarna får bjuda på förgätmigejen, som är deras blomma.

Så gott som all post kommer fram

Post som inte kommer fram eller kommer till fel mottagare är på tapeten i medierna nu. Det verkar också vara många som får sin post först efter flera dagar. En del får den mitt i natten i sin lägenhets-brevlåda. Mycket verkar märkligt.

Vi har två stora aktörer som delar ut post i brevlådor: Vårt gamla postverk som gått samman med den danska motsvarigheten och heter Postnord samt City Mail/Bring, som ägs av Postverket i Norge.

Under hela min yrkesverksamma tid, 43 år, hände det en gång att ett brev som jag skickat inte kom fram utan försvann på vägen. Tyvärr var det pinsamt, då det innehöll ett unikt fotografi som jag fått låna av en professor i Lund. Sånt händer, tyvärr, men mycket sällan.

I mitt privata liv har det varit först på senare år som jag fått andras försändelser i min villabrevlåda. Det brukar hända ett par gånger per år. Ett brev - en räkning från EON - kom inte fram, då jag fick en påminnelse om att betala.

Sen kan det vara andra brev till mig som inte kommit fram. Det har jag ingen aning om. Men jag tycker nog, trots den kritik som nu förs fram, att en överväldigande del post kommer fram.

Jag kan förstå att det kan vara knepigt ibland för brevbärarna att hitta rätt brevlådor, i alla fall i villaområden. Många villor och deras brevlådor saknar nämligen tydligt uppsatta gatunummer. Är det en vikarie som delar ut posten kan jag förstå om en del brev hamnar i fel lådor.

En sak som jag tycker funkar bra är skylten "Ingen reklam, tack!" på min brevlåda. Det är ytterst sällan jag får oönskad reklam. När det sker är det ofta ett hemmasnickrat reklamblad som en enskild hantverkare själv delat ut.

Trots den kritik som nu förs fram är jag dock nöjd med posten!

PS. Se där, nu var jag väl i alla fall lite positiv?

"Den demente"

Jag är varken skald eller poet. Och kommer nog aldrig att bli det. Men trots det händer det vid mycket sällsynta tillfällen att jag kan få till några rader med (nöd)rim. Jag fick ordet "dement" i skallen och sen kom "cement" som rimord två. (Cement kan liknas vid det plack som är grogrund för demens).

Det blev några rimmade rader:

Den demente

Jag har blivit dement
med hjärnan full av cement.
Ibland är jag dock glad
men vet inte för vad.

Mitt liv har blivit kallt
då jag glömt nästan allt.
Har tappat kontakt med vänner
och alla andra jag känner.

Livet börjar snart ta slut
vet inte om jag står ut.
Tar en dag i sänder
med livet i andras händer.

Vården min är dock bra
(Ja, i alla fall i da`).