"Döden, döden, döden!" pratar man inte om

Det sägs att när Astrid Lindgren inledde ett telefonsamtal med en väninna började hon med att säga ungefär så här: "Döden, döden, döden! Såja nu har vi klarat av den." Alltså behövde de inte prata mer om den. Man pratar inte särskilt mycket om döden och rädslan att dö, inte ens när man som jag inte har många år kvar innan det statistiskt sett blir dags, bara en handfull år kvar.

Jag ska i det här inlägget skriva om döden. Om du tycker det är obehagligt, läs inte mer.

Att dö är inget kul. Jag skulle vilja vara kvar och se min egen begravning och kolla vilka som deltar och vad man säger om mig. Det är ju inte möjligt såvida jag inte fejkar min egen död.

Om jag blir sjuk och får en utmätt tid kvar att leva kan jag ordna ett rejält avskedsparty och sedan gå bort utan någon begravning. Om det blir nån begravning så ska den vara borgerlig. Kistan ska var så billig som möjlig och täckas av Bergslagsflaggan. 

Blommor är inte nödvändigt, men beroende på årstiden så passar blomsterlupiner eller kanadensiskt gullris  perfekt.

Jag ska eldas upp och det som blir kvar ska grävas ned på Ramsbergs nya kyrkogård. Där ligger redan min hustrus morföräldrar och hennes föräldrar och det är den enda grav vi sköter själva.  Det blir enklast och billigast.

En nekrolog i tidningarna i DN, SvD och NA-NT vill jag ha införd. Jag har redan ett utkast klart som bara innehåller fakta men inga omdömen. De får andra stå för. Men jag vill ha en ärlig nekrolog, där även mina dåliga sidor tas med.

Jag tycker nekrologer är intressanta och även viktiga, bl.a. för släktforskningen. Själv har jag skrivit ett tiotal sådana över avlidna släktingar samt arbetskamrater och chefer på  Skatteverket.

Jag är 75+ och har inte många år kvar, statistiskt sett. Snittåldern har dessutom sjunkit på grund av pandemin. I bästa fall fem-sex år. Då hinner jag i alla fall uppleva äldsta barnbarnens studentexamen.

Det som jag har ogjort måste jag hinna med. Det är bl.a. att skriva klart romanen jag har påbörjat och har de första hundra sidorna klara. Ett annat skrivprojekt är mina minnen - kalla det gärna memoarer - där jag kommit fram till år 2005. Tyvärr är inte minnet vad det har varit så det blir ganska sporadiskt för de sista åren.

Nu undrar "vän av ordning" vem som kan tänkas vilja läsa om just mitt liv? Tja, säg det. Jag hoppas mina barnbarn och deras barn kan vara intresserade; i alla fall något av dem.

Jag är intresserad av släktforskning. Tänk om jag, när jag höll på med det för många år sedan, hade hittat en dagbok, skriven av min farfars farfar - eller av hans morfar. 

Farfars farfar var den som tog sid det efternamn jag bär. Han blev tidigt föräldralös och växte upp hos sin morfar, som varit indelt soldat, deltagit i tre krig och suttit i rysk fångenskap vid Svarta havet!

Jag är inte rädd för att dö. Visserligen tror jag inte på något liv efter döden och på nåt tusenårsrike eller nån himmel eller nåt helvete att hamna i. Den som gör det borde definitivt inte vara rädd för döden om  vederbörande levt ett anständigt liv.

Men det jag är rädd för är att bli sjuk och ligga i ständiga plågor innan liemannen kommer. I ett sånt läge kan jag tänka mig dödshjälp.

Jag hoppas min död sker snabbt och smärtfritt. De av mina närmaste som dött har gjort det ganska snabbt, med ett undantag. Min farsa dog i cancer när han var 65 år och plågades. Han var dock extremt och fanatiskt religiös och såg fram mot att hamna i tusenårsriket.

Min äldste bror dog när har var 60 år på Gran Canaria, där han var bosatt större delen av året. Han sa "Blir jag sjuk och plågas simmar jag ut till hajarna, som får ta mig. Aldrig att jag ligger på sjukhus och lider!" Han fick som han ville. Han dog knall och fall när han precis avslutat sin måltid i närvaro av den kvinna han till slut fann. 

Plötsligt reste han sig från bordet med cigarren i ena handen och konjakskupan i den andra och sa "Nä, nu djävlar!". Så ramlade han ihop och dog. En önskedöd, fast på tok för tidigt.

Svärfar blev sjuk en julhelg när han var nästan 81 år och las in på sjukhus över natten för observation. Han dog i sömnen under natten. Också en önskedöd. Svärmor blev  92 och avled efter bara ett par dag på sjukhus

Min morsa sa alltid att hon bara skulle bli 72 år för det hade hennes mamma, dvs. min momor blivit. Men hon hann fylla 90. Fast de sista tio åren var hon sjuklig av och till och sa de sista åren "Varför måste jag leva?"

Hon var på slutet delvis dement, rullstolsburen och hade ständig hosta m.m. Alla hennes vänner var borta och hon satt ensam på ett äldreboende med sin söner och barnbarn bosatta långt bort. Nu så här efteråt när jag själv är gammal så ångrar jag att jag inte spenderade med tid hos henne.

Jag var inte alltid snäll mot henne. Både min bror och jag retades med henne ibland. När vi skulle skjutsa ut henne till sommarstugan på slutet tog hon i mitt tycke väldigt lång tid på sig att plocka samman nycklar, handväska och det hon skulle ta med sig. 

"Snabba på! Vi ska åka nu", sa jag med viss irritation. "Åja, vänta bara. Du blir gammal du med nån gång", sa hon till mig. 

Så sånt, så sant. Nu är jag där själv.  Hoppas bara att mina barn och barnbarn behandlar mig bättre?

PS. Min mor dog i sömnen efter bara ett par dar på sjukhus. Trots hennes allmänna sjuklighet på slutet så hade hon inga smärtsamma plågor.

"Han verkar vara ett riktigt original"

När jag jobbade på Riksskatteverket hade vi en del tjänstemän i 60-årsåldern som var ena riktiga kufar. De var födda vid förra seklets början och hade jobbat på Kungl. Kontrollstyrelsen, som gick upp verket när det bildades 1971. När de försvann med pension tänkte jag: "Nu försvinner för alltid såna här genuina original." Tänk vad fel jag hade. Varje tid har sina original.

Min son berättade häromdan att han hade umgåtts med en kompisfamilj och berättat lite om sin far, (dvs. jag). Mannen i kompisfamiljen fällde då den här kommentaren om mig: "Han är ett riktigt original, din farsa!".

När jag frågade sonen hur det kunde komma sig, blev svaret: "Du har ju din Bergslagsflagga, ditt lupinhatande, ditt bloggande och din kilt!"

Då slog det mig som en blixt att han hade rätt. Jag är nog rent allmänt betraktad som en kuf med udda intressen. Ett nutida original. Jag skulle tro att även många av mina yngre f.d. arbetskamrater tycker sammalunda. Och säkert även mina nuvarande vänner och bekanta.

Ser jag tillbaka på mina förfäder har jag lite i de nedärvda generna att luta mig mot.

Min egen farsa var en riktig kuf. En fanatiskt religiös sektmedlem som skrev av hela bibeln för hand. Mín farfar var en försupen horkarl. Min farfars far var "nervklen" och hängde sig 1901.

Min farfars farfar blev i december 1865 brutalt mördad vid Spånga kyrka. Min farfars farfars morfar satt i rysk fångenskap 1789-91 vid Svarta havet.

Jag undrar hur min son kommer att betraktas om några decennier? Vad har han fått med sig i sina gener?

"Låt dem dö. De kostar bara pengar"

Vi har över 4 000  döda i coronapandemin. De flesta är gamla och har dött på äldreboenden där en majoritet dessutom är dementa. Det är givetvis ett underkännande av äldrevården i vårt land, en vård som var undermålig och kritiserad innan pandemin. Ett eftersatt område, trots allt tal om en värdig vård för våra gamla som byggde landet. Jag tror tyvärr  att "man" tänker så här: "Låt dom dö då dom bara kostar pengar och inte bidrar med något".

En gammal dement människa är äcklig. Ful och skrynklig, dreglar, har blöjor och liggsår, går inte att komunicera med, blir våldsam, elak och lyder inte. Skapar bara problem. Dessutom kräver hon vård och omsorg som är en stor utgiftspost för kommuner och regioner.

Så kommer pandemin! De gamla, multisjuka och dementa dör som flugor. Ge dem bara pallitativ vård så dom inte har ont så blir vi av med dom på några dagar. Skönt, vi får budgeten att gå ihop.

Sant eller inte? Det finns givetvis bra äldreboenden med hängiven och kunnig personal som gör allt för att de gamla ska ha det så bra som möjligt. Men jag undrar om det inte lite varstans hos dem som har hand om pengarna tankar åt det här hållet finns.

Coronan har gjort det möjligt att inte göra det man borde göra. Låt dom gamla och sjuka dö. De kostar bara pengar och bidrar inte med något. Ok, jag medger att det låter cyniskt. Men, men...

Det pratas om att man ska tillsätta en kommission som ska undersöka och utreda hur vi har agerat i dessa pandemitider. Har landets "strategi" varit framgångsrik? Gjorde vi rätt? Vad kunde ha gjorts annorlunda? Vem hade ansvaret?

Ja, det är många frågor som kräver svar. Men varför vänta med utvärderingen tills pandemin klingat av om ett år? Då är mycket glömt och raderat. Nä, kör igång med uppföjningen nu!

För övrigt ser jag en risk att vi - dvs. våra politiker, myndigheter m.fl. - inget lärt. När detta sattyg är borta återgår nog det mesta till det vanliga.

Risken är att sjukvården vid nästa pandemi saknar munskydd, förkläden och respiratorer. Och att äldrevården fortsatt bara är ett dödens väntrum för vi som då är inlagda där.

"Den demente"

Jag är varken skald eller poet. Och kommer nog aldrig att bli det. Men trots det händer det vid mycket sällsynta tillfällen att jag kan få till några rader med (nöd)rim. Jag fick ordet "dement" i skallen och sen kom "cement" som rimord två. (Cement kan liknas vid det plack som är grogrund för demens).

Det blev några rimmade rader:

Den demente

Jag har blivit dement
med hjärnan full av cement.
Ibland är jag dock glad
men vet inte för vad.

Mitt liv har blivit kallt
då jag glömt nästan allt.
Har tappat kontakt med vänner
och alla andra jag känner.

Livet börjar snart ta slut
vet inte om jag står ut.
Tar en dag i sänder
med livet i andras händer.

Vården min är dock bra
(Ja, i alla fall i da`).

 

 

 

Allmänläkare kan lite om mycket

För ett par år sedan fick jag svårt att gå. Det gjorde ont i benet och ryggen när jag gick. Jag tog mig som man ska till farbror doktorn. I detta fall min familjeläkare (en så kallad husläkare. Gillar inte titeln. Husläkare lagar hus) som jag haft i nästan trettio år.

Han konstaterade att jag hade inflammation i en slemsäck (vad nu det är för slags säck) och gav mig en spruta i låret. Men inte blev jag bättre av det.

Vid nästa besök hänvisade doktorn mig till en sjukgymnast (en  yrkesgrupp som numera har döpt om sig till fysioterapeuter, låter väl tjusigare). Den sjuka gymnasten gav mig ett antal rörelser jag skulle utföra i hemmet under två veckor. Men det blev jag sämre av.

Åter till sjukgymnasten konstaterade han att jag nog hade fått något som hette spinal stenos. Det är nåt med ryggen och kotorna där. Jag återvände till min familjeläkare och berättade vad sjukgymnasten kommit fram till. Då först fick jag en remiss till en magnetröntgen-undersökning.

När den undersökningen var gjord konstaterades att jag helt riktigt hade spinal stenos plus en början till diskbråck. Det ledde så småningom till en operation som gjorde att jag blev helt okej och kunde gå som folk igen.

Nu har min fru gått med ont i benet och ryggen en längre tid och gick till sin doktor. Hon, doktorn alltså, konstaterade att det var inflammation i en muskel och ordinerade intag av Ipren tre gånger dagligen i en vecka. Men det hjälpte inte.

Då gick frun till en sjukgymnast (fysioterapeut) som efter undersökning med bl.a. ultraljud ställde diagnosen spinal stenos. Historien upprepar sig. Nu ska frugan på återbesök till doktorn så får vi se vad hon hittar på. Förhoppningsvis borde det bli remiss till röntgen för att kolla ryggen m.m.

Jag förstår att en allmänpraktiserande läkare inte kan vara expert på allt men jag undrar varför de inte verkar ha hört talas om spinal stenos. Patienter med de symtomen borde skickas direkt till en röntgenkoll. Lidandet skulle förkortas med flera månader!

Vad kan det bero på? Jag har tre alternativ till förklaring:

1. Allmänläkare kan litet om mycket och är inte experter på nånting. Därför börjar de med piller eller sprutor till alla åkommor som patienterna kommer med. Det kan ju hjälpa. Det kan ju också vara så att många patienter, varav en del hypokondriker, kommer till sin allmänläkare med diffusa symtom och klagar över ryggen, benen m.m. Därför börjar läkaren kanske helst med piller m.m. i samtliga fall. Många går ju till doktorn för att de vill ha piller.

2. Det är dyrt med magnetröntgenundersökningar och Landstinget har uppmanat sina anslutna läkare att bara ta till det i yttersta nödfall.

3. Det kanske är så att patienter som fyllt 65 år och är pensionärer inte ska ha tillgång till den yppersta tekniken då den i första hand ska förbehållas de yngre som är arbetsföra. Det verkar nästan som en pensionär alltid måste ha tabletter i stället, helst flera olika.

Vad lär man sig av det här? Jo, får du ont i ryggen och i benen: gå först till en fysioterapeut.

Jag blir trött på allt hälsosamt

Jag brukar gå på gymmet två gånger i veckan och känner mig nöjd och nyttig.  En sån person kallas nedsättande för "aktiv soffpotatis", enligt en veckotidning. Det är i alla fall bättre än att inte röra sig alls. Men det räcker inte. Man ska röra sig jämt!

Jag är dock inte alltid helt och hållet en "aktiv soffpotatis" utan försöker röra mig mera än enbart vid besöken på gymmet, t.ex. genom att promenera de gymmfria dagarna. Frågan är om det räcker?

Jag blir så trött på allt hälsosamt. Hela tiden ska man äta nyttigt (och det som är nyttigt är inte alltid gott). Man ska skippa pilsner, vin och snapsen till sillen. (Röka är inte att tänka på.)  Man ska sova ordentligt. Man ska vara i rörelse för jämnan. Upp och ned. Stillasittande verkar vara livsfarligt!

Och allt detta för vaddå? Jo, för att kanske förlänga livet ett år eller två. Varför inte ställa in sig på att slutet kommer vid 82 i stället för vid 85 och äta och dricka gott och få vara en soffpotatis?

PS. För övrigt kan man bli överkörd på ett övergångsställe eller få en tegelpanna i huvudet - trots att man sovit gott, varit helnykter, rökfri och sprungit maraton fler gånger.

En härlig replik

För några år sedan var jag på ett föredrag som handlade om prostatacancer. Deltagarna var bortåt 100 personer, de flesta äldre än jag. Både män och kvinnor. Föreläsare var två doktorer. Föredraget var intressant och tog upp i stort sett alla aspekter på ämnet. Efter föreläsningen blev det tillfälle för auditoriet att ställa frågor.

Det blev flera frågor. Ett äldre par, säkert i 80-årsåldern, satt längst fram. Frun i sällskapet upphov sin stämma och ställde en fråga: "Är det skadligt att ha samlag med en man som har prostatacancer?" "Nej, inte alls", svarade en av doktorerna. "Snarare tvärtom!" "Åh, så skönt", blev hennes spontana svar.

Gamlifieringen är oundviklig

I dag när jag kom till gymmet tog jag som vanligt på mig mina shorts och min t-tröja. Jag hissade upp byxorna i midjan och stoppade noggrant ned t-shirten. Efter avslutat pass läste jag i Friskis & Svettis tidning "Friskispressen" att så får man absolut inte göra. Kortbyxan ska hänga längre ned på höften och t-shirten ska vara lös och ledig utanför byxan - absolut inte nedstoppad i den!

Min son som är 33 år hade köpt ett par jeans som hans sambo dömde ut som gubb-byxor. Alltså fick jag ta över dem.

Min svärfar löste korsord på lördagarna. Detta ansåg jag vara totalt meningslöst. Ödsla tid på sånt larv! Nu sitter jag själv där - varje dag - tillsammans med hustrun och löser korsord.

Jag har en pendyl i köket och pelargonier i fönstret. Men än så länge har jag ingen rollator eller rutig gubbkeps eller för korta gabardinbyxor. Men de kommer säkert de också.

Gamlifieringen är oundviklig. Alla kommer att drabbas av den bara åren får gå. Suck!

Flytta eller bo kvar?

När man som jag passerat pensionsåldern med råge och fortfarande bor kvar i den gamla villan börjar omgivningen att undra när jag och frun ska flytta. "Vi tänker inte flytta", svarar jag.

Annars är det vanligt att 40-talisterna säljer sina avbetalda villor, som under flera decennier gynnades av inflation och fullt ränteavdrag och köper en lägenhet i stället. Många har tröttnat på häckar, gräsmattor, snöskottning och äppelträd och vill kunna njuta av tillvaron på en inglasad balkong i stället.

Det kanske går att få fem miljoner för vår kåk i Sollentuna. Sen går minst en miljon bort i skatt och kvar blir fyra. Det räcker knappt till en trerumslägenhet i Stockholms innerstad. Dessutom finns risk att månadskostnaden för lägenheten blir högre än våra nuvarande löpande omkostnader. Varför ska vi då flytta?

Det finns andra skäl. Ett är att i god tid skaffa en bostad som är mer lämplig för den som är handikappad, t.ex. en lägenhet på ett plan med hiss. Att bo i en kåk med sovrummet på övervåningen kan bli besvärligt om hälsan sviktar. Men vem har sagt att man ska bli handikappad på gamla dar?

Flera par i vår ålder har redan ställt sig i kö till något privat äldreboende. Det har faktiskt vi också gjort. För säkerhets skull. Men väntetiden är lång. Om vi har tur kan vi få en bostad där när vi blivit bortåt 85 år. Men jag vill nog helst slippa att behöva flytta dit.

Ett skäl för att flytta från Sollentuna är annars att slippa det stressande bruset från den tättrafikerade Uppsalavägen, som skär rätt genom kommunen. Det sägs att sträckan mellan Kista och Häggvik är landets hårdast trafikerade vägsträcka. Vi hör ljudet hela tiden. Det går inte att tänka bort det och tro att det är en brusande fors!

För att slippa motorvägens buller och partiklar så måste flytten i så fall gå ut i landet någonstans där det finns tystnad och frisk luft. Men då kommer vi långt bort från barn, barnbarn och kompisar. Det skulle förstås bli en bra slant över på en försäljning av kåken i Sollentuna, jämfört med köpet av en bostad i landsorten eller glesbygden. Men pengar är inte alltid allt.

Ja, fundera kan man ju alltid göra. Det är inte säkert att man som skröplig 90-åring får en plats på ett nödvändigt äldreboende när kommunerna satsar på hemtjänst, som är billigare. Häromdan hörde vi om en 99-åring med vårdbehov och med toan på övervåningen som i stället för en plats på äldreboendet fick en toaletthink inställd i vardagsrummet i sin villa. Och häromveckan kastade sig en 84-årig kvinna från balkongen och avled för att hon inte fick plats på äldreboendet.

Med tanke på alla 40-talister som snart kommer att kräva sina äldreboenden borde politikerna satsa på att bygga fler sådana bostäder. Alternativet är annars att återinföra ättestupan.

Det är väl okej att bli gammal så länge man får vara hyfsat frisk och kan ta hand om sig själv. Men när man inte längre kan det... ja, då blir det inte kul.

Den obefläckade studentmössan

Nästa år är det 48 år sedan jag tog studenten. Den dagen var jag spik nykter för jag hade fått låna brorsans bil hela kvällen. Därför blev min studentmössa inte fläckad av rödvin och märkt av ett hejdlöst festande, vilket annars var brukligt.

Morsan tog sedan hand om mössan, stoppade in den i en plastpåse som förseglades med en klädnypa. Därefter gömde hon den i en mörk garderob. Där låg den bortglömd i 25 år. När mina och andras barn började ta studenten på 1990-talet plockade jag fram mössan igen. Den var som ny, helt obegagnad (men lite trång, då jag tydligen blivit aningen tjockskallig).

Vid ett studentsläpp när en bekants son tog studenten blev jag mycket närgånget uttittad. Först begrep jag inte varför man stirrade på mig. Jag kollade gylfen. Den var stängd. Vad sjutton var det för fel på mig?

Sedan förstod jag. Det var min "nya" vita, helt obegagnade studentmössa. Hur kunde en medelålders man ha en sådan obegagnad mössa? Han måste ha köpt den på ålderns höst. Märkligt och misstänkt.

Vid en studentskiva någon dag senare jämförde jag min mössa med andra medelåldringars. Deras var fläckiga, hade brännmärken av cigaretter och var så där lagom gulfärgade. De var minsann ärrade veteraner som hade levt loppan. Jag skämdes.

För att råda bot på eländet fann jag dock på råd. På kvällen när familjen lagt sig tog jag fram en stor kastrull, fyllde den med vatten, lade i några tepåsar och kokade upp alltsammans. Sedan lade jag försiktigit ned min studentmössa i tevattnet, med den vita kullen nedåt.

Den fick ligga och dra i tio minuter, sedan tog jag upp den. Nu hade den fått den rätta gula tonen, även om färgen var lite ojämn. Sen stänkte jag några droppar rödvin på den. Nu kunde jag använda den utan att skämmas.

Glöm inte locket

En gång för länge sedan åkte ett gäng skatteveteraner med buss till Amsterdam. Väl framme blev några damer kissnödiga och tvingades uppsökta en toalett. I ena båset satte sig f.d. generaldirektörens hustru. I det andra satte sig en annan f.d. chefs fru.

Eftersom chefsfrun inte ville sätta sin bak direkt på sittringen höll hon baken en bit upp och började kissa. Plötsligt började kisset rinna ner runt hennes fötter. Det rann även vidare på golvet och in i båset bredvid där f.d. generaldirektörshustrun befann sig. Allt var mycket pinsamt. Vad hade hänt?

Jo, f.d. chefsfrun var så nödig att hon glömt kolla om locket var uppe eller nere. Det var nedfällt och hon hade låtit sitt vatten på locket.

Sens moral: Kolla alltid om locket är uppe eller nere.

Värdelöst mångårigt samlande avslutat

Redan som liten gosse började jag samla allt möjligt. Det var framför allt frimärken men även svenska äldre mynt som jag träffade på. Under åren blev det en hel del. Jag köpte äldre ostämplade svenska frimärken direkt från Postens Frimärksavdelning (PFA) och började prenumerera på alla nya märken som kom ut. 

Jag sparade även gamla svenska sedlar som togs ur cirkulation samt även olika jubileumsmynt som Riksbanken flitigt gav ut. Jag har även samlat olika utländska sedlar från hela världen.

Min myntsamling, med många mynt från Oscar II:s tid, stals när jag hade inbrott i villan för många år sedan. Jag fick inte ut något på hemförsäkringen för jag skulle ha haft en särskild tilläggsförsäkring. På det sättet blev jag av med den delen av mitt samlande.

Men i mina gömmor fanns fortfarande kvar en påse med äldre svenska silvermynt, från tvåkronor ned till tioöringar. De har legat och skräpat hemma i flera år.

Nu i veckan beslutade jag att göra mig av med allt detta.

Svenska ostämplade frimärken ville ingen handlare köpa in. Det lär till och med finnas frimärkshandlare som köpt in massvis billigt och säljer dem till ett lägre pris än frankeringsvärdet. Så nu använder jag mina märken när jag skickar pappersbrev och bryr mig inte ifall jag sätter på ett 20-kronorsmärke på ett vykort. På något sätt måste jag ju bli av med dem. Men nu för tiden sker mesta korrespondensen via mejl så det lär nog ta återstoden av mitt liv innan jag blivit av med den.

Silvermynten gick lätt att avyttra eftersom silvervärdet är mångdubbelt högre än det nominella. Mina utländska sedlar tog mynthandlaren tveksamt emot och jag fick ett par kronor styck för de hundratalet sedlar jag hade. De gamla utgångna svenska sedlarna - se bilden ovan -  och de svenska jubileumsmynten ville han inte ta i med tång ens.

Men handlaren tipsade om en annan mynthandlare som kanske kunde tänka sig vara intresserad av mina gamla svensksedlar, varav många var helt ocirkulerade, dvs. som nya. Handlaren berättade också att Riksbanken löser in gamla sedlar, men då måste man skicka in dem till banken med rek- eller assbrev.

Jag gick till handlaren jag fått tips om och han förbarmade sig motvilligt över dem. Men för sedlarnas sammanlagda nominella värde på 580 kr fick jag bara 480 kr. Ren förlust alltså, men jag slapp i alla fall själv skicka in dem till Riksbanken.

Jubileumsmynten då? Jo, dem borde en vanlig bank kunna lösa in eftersom de fortfarande var gångbara som betalningsmedel, hade handlaren sagt till mig. Men nu finns knappt något vanligt bankkontor kvar som har en kassa och en kassör man kan prata med över disk.

Det blev en promenad till Nordeas "vanliga" kontor i Kista där kundkretsen mest består av pensionärer och nysvenskar som ska betala sina räkningar. Men innan vi gick ringde hustrun dit och förvarnade om att vi skulle komma in med jubileumsmynt. Det tog en stund i telefon att förklara vad det var slags mynt.

Nu har alltså jag bara kvar en massa frimärken och så min autografsamling som bl.a. innehåller sådana kändisar som Sven Hedin, Jurij Gagarin, Ernst Rolf, John Steinbeck, Bertrand Rulssel, Olof Palme, Albert Schweitzer, Leopold III av Belgien, Grace och Rainer av Monaco, Tito, Juan Peron, Jean Paul Sartre, Urho Kekkonen, Chiang-Kai-Shek, Karl-Gerhard, Tryggve Lie och många, många fler.

PS. Jag och hustrun har också flera meter bokhyllor med både lästa och olästa böcker som vi tänker gallra och lämna till loppis. Dödstädning, kallas det visst. Ungarna ska inte behöva ta rätt på det efter oss...

Femtio festande föredettingar

Häromkvällen var det en strid ström av återvändande f.d. skattebyråkrater som vid 17:30-tiden gled in genom entrén till Skatteverkets huvudkontor i Solna. Anledningen var den lilla höstfest som veteranföreningen ordnat för sina medlemmar.

Av föreningens ca 260 medlemmar - varav ca 200 bor i Storstockholmsområdet - hade 52 hörsammat kallelsen och lät sig väl smaka av den mat och dryck som var framdukad. Det var många igenkännande leenden och kramar när veteranerna möttes.

Föreningens syfte med höstfesten var att få träffas under gemytliga former för att umgås och prata gamla minnen. Stämningen var hög och pladdret ville aldrig ta slut. När kaffet var urdrucket och sista vinskvätten tömd var det dags för hemfärd i höstmörkret på mer eller mindre lulliga ben.

Ännu en uppskattad aktivitet i veteranföreningens regi var till ända. Nästa gång gänget får tillfälle att ses blir i november. Då handlar det om underjorden och nya betalningsmedel.

Finessrik rollator - en idéskiss

När man  blir så gammal att husläkaren ser till att man inte får ha körkortet kvar är det dags för rollatorn. En god träning i att köra rollator och ha något att stödja sig på har man fått innan genom att köra barnbarn i vagn och att stavgå. De rollatorer som erbjuds via den offentliga omsorgen är fula. Det finns dock snyggare modeller, men de är rätt dyra att köpa.

Jag har här ovan skissat på en något mer utvecklad variant av rollator. Finesserna är främst följande:

1) En liten elmotor, som drivs av ett litiumbatteri. Jämför de elcyklar som finns. Motorn och batteriet ligger längst ned och ger en en låg tyngdpunkt.

2) Rollatorn i gjord i lättviktsmaterial, t.ex. plast och aluminium.

3) Ovanför underredet där motorn finns är det en plattform som passar precis för starkölsflak eller vinboxar. Du får plats med tre flak med små starkölsburkar eller två flak med stora burkar. Vill du inte ta med öl så får du plats med fyra till sex vinboxar i stället.

4) Precis som på dagens vanliga rollatorer finns en sittbräda och en löstagbar varukort.

5) På styret finns plats för en läsplatta, typ Ipad, samt mobiltelefon.

6) Dessutom inbyggd GPS-sändare  (hemlig) som gör att personalen på ditt äldreboende kan ha koll på dig när du är på rymmen.

7) Som extra tillbehör finns en löstagbar sparkbräda som antingen kan sättas till vänster eller höger. Genom att sparka med en fot får du extra skjuts som tillsammans med elmotorn gör det lätt att ta sig fram. Eftersom sparkbrädan går att flytta kan du själv välja vilket ben du vill använda om du t.ex. har ont i bara ett knä.

Jag bjuder på den här idéskissen. Vi får se vem som vill tillverka den. Kanske något för SAAB-fabrikens nya ägare som ett komplement till deras elbilar, som ju lär dröja innan de kommer i produktion.

När jag fick glasögon

Ser nu i avisan att landstinget i Stockholm - som sista landsting i landet - äntligen ska ge bidrag till glasögon åt barn med dålig syn. Fast det ska dröja några år till innan de blir verklighet. Sic! Jag som trodde att alla landsting hade såna bidrag. Och jag som trodde att Stockholm var bäst på allt...

Min dåliga syn upptäcktes 1957 av mina föräldrar - inte av skolan. Vi hade nämligen en köksklocka. Trots det frågade jag alltid hur mycket klockan var. "Det ser du väl själv unge!", röt farsan och pekade på köksklockan. Något armbandsur hade jag inte. Mitt första fick jag i present när jag tog realexamen 1963.

Incidenten med köksklockan gjorde att mina föräldrar undrade om jag kanske såg dåligt. Det visade sig vara så och jag fick glasögon. Samhället bidrog med pengar till glas och bågar. Men bågarna var de allra billigaste. Det var sådana där runda ståltrådsbågar som något decennium senare blev vänsternissarnas innegrej eftersom deras idol Ho-Chi-Minh i Vietnam hade sådana.

Jag lyckades övertyga min mamma att satsa mer pengar så jag fick vanliga, normala bågar. Att ha ståltrådsbågar i skolan var skämmigt. Då syntes det på långt håll att ungen i fråga kom från påvra förhållanden.

Första dan jag hade mina nya glasögon tappade jag dem i skogen. Det var inte kul att komma hem och berätta det. Men farsan, mina kompisar och jag gick ut och letade och tack och lov hittade vi dem. Sen dess har jag alltid lyckats hålla rätt på mina glasögon. Fast nu när jag är en virrig panschis så kanske jag slarvar bort dem igen. Risken ökar för varje dag som går.

Djurskyddet bättre än äldrevården

Om en bonde missköter sina kossor och låter dem vara inomhus, liggande i sin egen avföring slår djurskyddsinspektörerna till och djurhållaren kan bli åtalad för djurplågeri. En häst får inte gå ensam i hagen. Den måste ha sällskap av minst en hästkompis.

Reglerna och tillsynen när det gäller våra djur är bättre än för åldringsvården, där de gamla kan tvingas ligga i sina fullskitna blöjor utan att någon blir åtalad. Hundratusentals gamla är dessutom helt ensamma.

Snacka om prioritering.

Djuren har många militanta vänner, som - visserligen missriktat och kontraproduktivt - släpper ut minkar, eldar upp mjölkbilar och terroriserar körsnärer. Det kanske är dags att åldringarna får motsvarande militanta vänner som lika hårt driver deras sak för att det ska hända något rejält?

Vårdplikt i stället för värnplikt

Den undermåliga äldreomsorgen är på tapeten. Till stor det tror jag mycket handlar om synen på våra äldre. Så snart man blivit pensionär blir man i stort sett värdelös. Så är det inte i andra kulturer. Där ser man upp till sina äldre.

Värre i äldrevården blir det när vi fyrtiotalister blir dementa blöjbärande sängliggare om sisådär 15-20 år. Få ungdomar söker sig till den basala vården och vill inte bli underbetalda undersköterskor. Politikerna har tio år på sig att göra något, sa SACO:s Gunnar Wetterberg i TV-soffan i morse. Frågan är om dom gör det? Jag tvivlar.

Jag har ett tips. Den allmänna värnplikten är försvunnen. Varför inte inför en allmän vårdplikt i stället? Alla 19-20-åringar skulle kunna jobba ett år i vården. Den "utbildning" som vårdplikten skulle innebära kunde vara en bra grund för att studera vidare inom vårdyrket.

Värnplikten gick ju ut på att lära ungdomar - framför allt män - att ta andras liv. Vårdplikten blir tvärtom - att lära ungdomar förlänga andras liv och kanske till och med rädda andras liv?