"Döden, döden, döden!" pratar man inte om

Det sägs att när Astrid Lindgren inledde ett telefonsamtal med en väninna började hon med att säga ungefär så här: "Döden, döden, döden! Såja nu har vi klarat av den." Alltså behövde de inte prata mer om den. Man pratar inte särskilt mycket om döden och rädslan att dö, inte ens när man som jag inte har många år kvar innan det statistiskt sett blir dags, bara en handfull år kvar.

Jag ska i det här inlägget skriva om döden. Om du tycker det är obehagligt, läs inte mer.

Att dö är inget kul. Jag skulle vilja vara kvar och se min egen begravning och kolla vilka som deltar och vad man säger om mig. Det är ju inte möjligt såvida jag inte fejkar min egen död.

Om jag blir sjuk och får en utmätt tid kvar att leva kan jag ordna ett rejält avskedsparty och sedan gå bort utan någon begravning. Om det blir nån begravning så ska den vara borgerlig. Kistan ska var så billig som möjlig och täckas av Bergslagsflaggan. 

Blommor är inte nödvändigt, men beroende på årstiden så passar blomsterlupiner eller kanadensiskt gullris  perfekt.

Jag ska eldas upp och det som blir kvar ska grävas ned på Ramsbergs nya kyrkogård. Där ligger redan min hustrus morföräldrar och hennes föräldrar och det är den enda grav vi sköter själva.  Det blir enklast och billigast.

En nekrolog i tidningarna i DN, SvD och NA-NT vill jag ha införd. Jag har redan ett utkast klart som bara innehåller fakta men inga omdömen. De får andra stå för. Men jag vill ha en ärlig nekrolog, där även mina dåliga sidor tas med.

Jag tycker nekrologer är intressanta och även viktiga, bl.a. för släktforskningen. Själv har jag skrivit ett tiotal sådana över avlidna släktingar samt arbetskamrater och chefer på  Skatteverket.

Jag är 75+ och har inte många år kvar, statistiskt sett. Snittåldern har dessutom sjunkit på grund av pandemin. I bästa fall fem-sex år. Då hinner jag i alla fall uppleva äldsta barnbarnens studentexamen.

Det som jag har ogjort måste jag hinna med. Det är bl.a. att skriva klart romanen jag har påbörjat och har de första hundra sidorna klara. Ett annat skrivprojekt är mina minnen - kalla det gärna memoarer - där jag kommit fram till år 2005. Tyvärr är inte minnet vad det har varit så det blir ganska sporadiskt för de sista åren.

Nu undrar "vän av ordning" vem som kan tänkas vilja läsa om just mitt liv? Tja, säg det. Jag hoppas mina barnbarn och deras barn kan vara intresserade; i alla fall något av dem.

Jag är intresserad av släktforskning. Tänk om jag, när jag höll på med det för många år sedan, hade hittat en dagbok, skriven av min farfars farfar - eller av hans morfar. 

Farfars farfar var den som tog sid det efternamn jag bär. Han blev tidigt föräldralös och växte upp hos sin morfar, som varit indelt soldat, deltagit i tre krig och suttit i rysk fångenskap vid Svarta havet!

Jag är inte rädd för att dö. Visserligen tror jag inte på något liv efter döden och på nåt tusenårsrike eller nån himmel eller nåt helvete att hamna i. Den som gör det borde definitivt inte vara rädd för döden om  vederbörande levt ett anständigt liv.

Men det jag är rädd för är att bli sjuk och ligga i ständiga plågor innan liemannen kommer. I ett sånt läge kan jag tänka mig dödshjälp.

Jag hoppas min död sker snabbt och smärtfritt. De av mina närmaste som dött har gjort det ganska snabbt, med ett undantag. Min farsa dog i cancer när han var 65 år och plågades. Han var dock extremt och fanatiskt religiös och såg fram mot att hamna i tusenårsriket.

Min äldste bror dog när har var 60 år på Gran Canaria, där han var bosatt större delen av året. Han sa "Blir jag sjuk och plågas simmar jag ut till hajarna, som får ta mig. Aldrig att jag ligger på sjukhus och lider!" Han fick som han ville. Han dog knall och fall när han precis avslutat sin måltid i närvaro av den kvinna han till slut fann. 

Plötsligt reste han sig från bordet med cigarren i ena handen och konjakskupan i den andra och sa "Nä, nu djävlar!". Så ramlade han ihop och dog. En önskedöd, fast på tok för tidigt.

Svärfar blev sjuk en julhelg när han var nästan 81 år och las in på sjukhus över natten för observation. Han dog i sömnen under natten. Också en önskedöd. Svärmor blev  92 och avled efter bara ett par dag på sjukhus

Min morsa sa alltid att hon bara skulle bli 72 år för det hade hennes mamma, dvs. min momor blivit. Men hon hann fylla 90. Fast de sista tio åren var hon sjuklig av och till och sa de sista åren "Varför måste jag leva?"

Hon var på slutet delvis dement, rullstolsburen och hade ständig hosta m.m. Alla hennes vänner var borta och hon satt ensam på ett äldreboende med sin söner och barnbarn bosatta långt bort. Nu så här efteråt när jag själv är gammal så ångrar jag att jag inte spenderade med tid hos henne.

Jag var inte alltid snäll mot henne. Både min bror och jag retades med henne ibland. När vi skulle skjutsa ut henne till sommarstugan på slutet tog hon i mitt tycke väldigt lång tid på sig att plocka samman nycklar, handväska och det hon skulle ta med sig. 

"Snabba på! Vi ska åka nu", sa jag med viss irritation. "Åja, vänta bara. Du blir gammal du med nån gång", sa hon till mig. 

Så sånt, så sant. Nu är jag där själv.  Hoppas bara att mina barn och barnbarn behandlar mig bättre?

PS. Min mor dog i sömnen efter bara ett par dar på sjukhus. Trots hennes allmänna sjuklighet på slutet så hade hon inga smärtsamma plågor.