Elgiganten gav kompensation utan problem

 Jag är konflikträdd, skriver hellre än slänger käft och tar alltid ut allt negativt tre gånger om i  förväg. Men tack och lov så infrias mina farhågor nästan aldrig, snarare tvärtom, då jag oftast oroat mig i onödan. Så var det när jag var kund hos Elgiganten och blev förbannad för en förlängd leveranstid på en vara jag köpt. Det ville jag ha kompensation för och förberedde mig på strid...

Vår spishäll slutade en dag att fungera och vi tillkallade en reparatör som kom efter några dagar. Det var lång tid, då en spis är nog en av de mest nödvändiga prylarna i ett hem.

Nåja, reparatören kom och konstaterade att ett kretskort var slut i den elvaåriga hällen av fabrikat Electrolux. "Tyvärr är hällen så gammal att det inte längre finns några passande kretskort", sa han, åkte hem och skrev en faktura på 1 500 spänn.

Det var bara att ta tag i det sura äpplet, ta på sig munskyddet och ta sig per bil till närmaste Elgigant. Där beställde jag och betalade för en häll, som enligt expediten skulle passa i samma hål i min stenköksbänk som där den ofungerande hällen satt sysslolös och glodde hånflinande på mig. (Så upplevde jag det.)

Detta var den 8 januari men tyvärr hade deras elektriker mycket att göra och kunde inte komma och koppla in den nya hällen för den 15, en vecka senare. Det var bara att ta en tugga till av det sura äpplet, se glad ut och och åka hem och laga mat utan spis. Stort tack till dom som uppfann micron och vattenkokaren!

Tre dagar senare fick jag ett SMS från Elgiganten där man berättade att leveransen av den spishäll jag köpt och betalat inte kan levereras till mig med vidhängande elektriker förrän den 23.

Ytterligare en vecka utan spis! Hur kul är det? Det sura äpplet var nu nästan helt upptuggat. 

Den 23 januari kom och gick utan elektriker med vidhängande spis. Jag plockade fram SMS-et som jag fått  den 11 januari och såg att det stod "leverans den 23 februari" - och inte januari. Då blev jag riktigt förbannad och svor över El Gigante! En månad till utan spis! Fy f-n!

Igår tog jag mod till mig och med munskyddet i högsta hugg tog jag mig åter till Elgiganten och träffade en ung anställd vid namn Daniel. Jag tog det lugnt och angrepp honom inte då jag visste att han inte var orsak till dröjsmålet med leveransen.

Jag förklarade vuxet men ändå lite stramt och uppfordrande vad som hänt. Han lyssnade och knappade febrilt på sin dator och förklarade sedan att det var problem med komponenter hos fabriken i Italien där det svenska företaget tillverkade sina spishällar.

När han knappat klart vände han sig mot mig och frågade "Vilken kompensation har du tänkt dig?"

Då jag redan funderat ut det svarade jag snabbt "Jag tycker ni kan bjuda på kostnaden för hemleverans och installation" fick jag ur mig. "Jag kan ta ett tillgodokvitto" tillade jag.

Daniel protesterade inte utan tog med mig till en annan datorterminal där han fixade ett presentkort på den kostnaden, dvs. 1 198 kronor.

Tack för det Elgiganten!  Åter hade jag hetsat upp mig i onödan.

Detta var helt korrekt handlat av företaget; att låta deras expediter hantera klagomål och ge kompensation till missnöjda kunder utan tjafs. 

Och ett presentkort innebär ju att pengarna så småningom kommer tillbaka till företaget. Ingen stor kostnad för att få ha mig kvar som kund.

Regeringens förslag inte särskilt komplicerat

 

I ett inlägg den 23 december förra året skrev jag om hålet i Estonia som nu ska undersökas. Men innan haveriutredarna kan nalkas vraket måste lagen om gravfrid för Estonia ändras, vilket enligt statsrådet är så komplicerat att det tar ett halvår. Jag ifrågasatte det i mitt inlägg och lämnande även ett förslag på justering av lagens 2 §.

Idag presenterade statsrådet Damberg förslaget till den komplicerade ändringen. 

Se det gulmarkerade på bilden.

Den ändring jag föreslog var längre och innehöll flera ord. Den var alltså mer komplicerad och borde ha tagit lång tid. För mig tog det knappt trettio sekunder att formulera den, se den feta texten nedan.

"2  § Dykning och annan undervattensverksamhet får inte bedrivas i vraket efter passagerarfartyget Estonia eller inom det område som anges i 1 § andra stycket. Förbudet gäller dock inte verksamhet som avser att täcka över eller skydda vraket eller att förhindra förorening av den marina miljön från vraket eller för att utreda varför fartyget förliste, om verksamheten bedrivs av en myndighet - - -"

Nu ska lagändringen ut på remiss till olika myndigheter och organisationer för att sedan skärskådas av lagrådet. Det tar en himla tid, enligt statsrådet, vilket gör att lagen tidigast kan träda i kraft i sommar.

Men som jag berättade i mitt tidigare blogginlägg så togs hela lagen fram - från förslag till riksdagsbeslut och ikraftträdande - på bara en månad.

Jag vet inte vad som är mest märkligt, att lagen togs fram så snabbt eller att ändringen tar så lång tid? 

Frågetecknen kring Estonias förlisning blir fler och fler...

Det behövs ytterligare en minnesdag

Igår var det 76 år sedan Stalins röda armé nådde utrotningslägret Auschwitz Birkenau utanför Krakow i Polen. Därför har det datumet blivit en årlig minnesdag för Förintelsens miljontals offer. Den fabriksmässiga utrotningen i Hitlers läger av judar, homosexuella, Jehovas vittnen, zigenare och många andra var ett fruktansvärt folkmord. Men det finns även andra "folkmord" som borde få sina egna minnesdagar. 

Det är mycket som hänt i vår historia som med dagens glasögon skulle kunna ses som folkmord i större eller mindre omfattning.

Går vi tillbaka till 1500-talet och följande sekler medförde européernas erövring av Sydamerika ett folkmord på indianfolken där. Samma hände några århundraden senare med indianfolken i Nordamerika. Sen har vi den belgiska kungen Leopold som ägde Kongo som sitt privata område där en stor del av den svarta befolkningen också utsattes för ett folkmord.

Vid förra seklets början var det turkarna som dödade 1,5 miljoner armenier. Tyskland var i farten i nuvarande Namibia åren 1884-1915 och dödad afrikaner i stort antal. I närtid har vi kriget på Balkan där det också skedde ett folkmord liksom även 1994 i Ruanda där mellan 0,5 - 1 miljon människor avrättades.

Förintelsen, då Hitlers tredje rike i organiserade former tog livet av 7 - 11 miljoner människor, varav mer än hälften var judar, har fått stor uppmärksamhet, framför allt idag. 

Det är inte lätt att vet  exakt hur många offren var för de olika folkmorden. Tyskarna var kända för sin "ordning och reda" och det finns dokument kvar från kriget. Därför vet vi mer om antalet offer för Förintelsen.

Men den allra största folkmördaren är kommunismen. De siffor som det handlar om här är enorma. Vissa beräkningar pekar uppåt 50 miljoner, andra pekar på 110 miljoner. Här är det främst svält, såväl i Ryssland som Kina, förorsakat av ledarna Mao respektive Lenin/Stalin som orsakat flest offer. Kommuniststyret under Pol Pot i Kambodja genomförde också ett folkmord på sin egen befolkning.

Eftersom de flesta kommunismoffer svalt ihjäl är siffrorna mer osäkra och bygger på uppskattningar som olika forskare har gjort. Oavsett siffror så leder kommunisterna när det gäller att ha avlivat folk, antingen direkt genom nackskott eller indirekt genom att svälta ihjäl dem.

Med tanke på IS m.fl. så är frågan om inte extremmuslimerna kan komma ikapp kommunisterna i att ha haft ihjäl folk? Sannolikt har de redan gått om nazisterna.

Folkpartisten/Liberalen Birgitta Ohlsson lyfte 2013 i en debattartikel fram kommunismens folkmord och nämnde den 23 augusti som är "internationell minnesdag för kommunismens och nazismens offer". Det var nämligen denna dag 1939 som samarbetspakten mellan Hitlertyskland och Stalins Sovjetunionen undertecknades av ländernas utrikesministrar Ribbentrop och Molotov.

Denna minnesdag är uppenbarligen helt okänd i vårt land. 

Riksdagsledamoten Björn Söder (SD) har förra året i en motion till riksdagen föreslagit att vi ska ha en egen minnesdag  för kommunismens offer. Han har föreslagit den 9 november som minnesdag. Det var den dagen 1989 då muren i Berlin föll och det kommunistiska oket lyftes från östra Europa.

Riksdagen avslog givetvis hans motion. Han är ju Sverigedemokrat. Synd att förslaget avslogs, tycker jag. (Brasklapp: Det innebär inte att jag sympatiserar med hans parti i allt annat de står för.)

Minnesdagen för Förintelsens offer blev svensk minnesdag 1999 och antogs som internationell dito av FN 2005. Söder föreslog också att Sverige skulle uppmana FN att göra den 9 november till internationell minnesdag för kommunismens miljoner döda och avrättade. Det blev inget av det heller.

Vi behöver både kärnkraft och Bromma

Bromma flygplats är hotad igen. Stockholms miljöpartiklar med borgarrådet Helldén i spetsen vill åt marken för att bygga 30 - 50 000 nya lägenheter. Anledningen till att han är på hugget igen beror på att flygbolaget BRA - som är Brommas största kund - vill flytta sitt inrikesflyg från Bromma till Arlanda. Bromma behövs inte, menar miljömupparna. Det är ett mycket kortsiktigt tänkande.

Bromma flygplats invigdes i maj 1936 av Gustav V och är landets tredje största flygplats, trots att Arlanda tillkommit och tagit över en stor del av inrikesflyget. Bromma är även en internationellt klassad flygplats. Under ett normalt år har man mer än 2,5 miljon passagerare.

Swedavia äger själva flygstationen och får enligt avtal nyttja marken - som ägs av Stockholms stad - till 2038.

Det är många som vill lägga ned Bromma. Stockholms miljöpartiklar m.fl. vill åt marken för att bygga bostäder. Dessutom är de emot allt som drivs av fossila bränslen.

De 80 000 personer som bor nära klagar över buller och avgaser, trots att de borde varit medvetna om nackdelarna när de valde att bosätta sig nära flyget. Det kan inte vara många som bott där sedan tiden före 1937. 

Stockholms handelskammare vill ha Bromma kvar med tanke på affärsflyget. Flera sportflygare har Bromma som hemmabas.

Åsikterna går isär när det gäller Brommas framtid. De som vill lägga ned borde vidga sina vyer och titta framåt i stället för fokusera på dagens problem.

Det kan inte vara obekant för miljömupparna att det redan finns flygplan som drivs med elektricitet via batterier. Än så länge är det små sportflygplan. 

Men utveckling av större plan pågår för fullt runt om i världen. Även i Sverige, där Chalmers i Göteborg tillsammans med bl.a Luftfartsverket har ett projekt i gång. Man skissar på halvstora maskiner som kan ta ett 20-tal passagerare och med en räckvidd på bortåt 40 mil.

När de planen rullar ut ur sin fabrikshangar om kanske tio år behövs Bromma. Miljövänliga och tysta maskiner som kan bli en viktig del av det nära inrikesflyget. 

Inom en radie på 40 mil från Bromma når du hela Mellansverige med städer som Örebro, Västerås, Linköping/Norrköping, Falun, Gävle, Karlstad m.fl.

Ännu större maskiner är också på gång. Easyjet och Wright Electric har planer på ett elektriskt drivet plan med plats för 220 passagerare och en räckvidd på 54 mil.

Men allt som ska drivas tyst och miljövänligt kräver massor av elektricitet. Förutom järnvägar och personbilar - och miljömupparnas favorit: elcyklar - är även lastbilar, fraktfartyg och trafikflygplan på gång. Behovet av el bara ökar. Och det i snabb takt.

Att tro att solpaneler och vindsnurror ska fixa vår kommande elektrifiering är naivt. När det är kallt, mulet och vindstilla behöver vi kärnkraften. Den avvecklas och i stället får vi importera kolkraft från Europa. När Sveriges hela stålproduktion i en nära framtid ska drivas enbart av el ökar behovet ännu mer. 

Redan nu varnas för elbrist vintertid i vissa delar av landet. Hur  ska vi klara det när vi får fler och fler eldrivna transportmedel och en ökad befolkning? Samtidigt är miljöfascisterna mot kärnkraft, tillväxt och utveckling över huvud taget. Även om jag anstränger mig för att förstå dom så lyckas jag inte.

Utan utveckling klarar vi inte klimatförändringen och allt annat som hotar vår miljö. Behåll Bromma och bygg ut kärnkraften.

 

Några funderingar kring hem- och färdtjänst

Coranapandemin har lett till ökat sökarljus på äldrevården i landet. För länge sedan hade vi fattigvård där åldringar placerades på en fattigstuga och barn som ingen ville ta ansvar för auktionerades ut till den som tog dem för lägst ersättning. Sen fick vi ålderdomshem. Nu har vi hemtjänst för dem som är halvsjuka och äldreboende för dem som är helsjuka.

Min morfar hamnade på ett ålderdomshem på landsbygden. Det var en röd tvåvåningskåk där det fanns en sjuksköterska som var föreståndare. 

Morfar bodde i ett rum med två sängar och en byrå. Han delade det med sin bror. Rummet stank av urin. Det var ingen höjdartillvaro och tiden var 1950-talet.

Jag har ännu ingen egenupplevd erfarenhet av den nutida äldrevården. Men i den nära bekantskapskretsen har jag personer dom "drabbats" av den i form av hemtjänst.

En av dem är den 78-åriga EM som är en Alzheimerdement ensamstående änka. Hon har kommunal hemtjänst ett par gånger i veckan, som ska städa, handla och ta promenader med henne.

Jag undrar hur mycket information hemtjänstemänniskorna har fått när det gäller dementa personer? En gång sa EM ifrån och sa till hemtjänstmänniskan som kom till henne: "Vad gör ni här? Jag vill inte att ni kommer hit nåt mer!"

Då drog kommunen in hemtjänsten, "Kunden" hade ju tydligt sagt upp den, blev svaret när en närstående ringde och undrade vad som hänt.

Utan det nätverk som finns runt EM skulle hon inte klara sig. I det ingår hennes yngre syster, en granne plus ett par gamla vänner. De lägger ned många timmar i veckan på oavlönat arbete. 

Egentligen borde EM vara på ett äldreboende, anpassat för dementa, där det finns utbildad personal. Men så länge nätverket runt henne orkar och ställer upp är det hemtjänst som gäller.

En annan person i min närhet, den 92-årige änkemannen RA. har också hemtjänst. Han har blivit opererade för cancer och har påse på magen. Han har mött många hemtjänstmänniskor. 

En av dem var nyanställd, hade jobbat två veckor och kom hem till RA. Han skulle få en ny påse insatt på magen, något som var helt nytt för hemtjänstmänniskan. Tillsammans lyckades det klara av det.

Det finns säkert många duktiga, kunniga personer som arbetar i hemtjänsten. Men det finns även sådana om verkar tagna direkt från gatan som sätts in för att ta hand om dementa, multisjuka och handikappade åldringar.

EM, som jag berättat om ovan, har tillgång till färdtjänst. Nu i julas behövde hon göra en längre resa och den sköts av riksfärdtjänsten, som är en organisation helt skild från den vanliga färdtjänsten. 

Att få den resan beviljad krävde flera samtal med kommunen plus ifyllda blanketter och en bra förklaring till varför resan behövdes. Det hade in EM klarat på egen hand. Och det ingår inte heller i hemtjänstens uppdrag. 

Det var nätverket som fixade resan. Hur många sådana nätverk finns det inte runt alla dementa hemtjänstkunder? Deras arbete räknas inte in i kalkylen när politiker och tjänstemän jämför kostnaden för "hemtjänst" med "vårdboende".

Exakt i dag för femtio år sedan...

 ... var det måndagen den 4 januari 1971. Då fyllde jag 24,5 år. Men inte bara det. Det var första arbetsdagen på det vid årsskiftet nybildade Riksskatteverket (RSV) i Solna. Jag klev in i ett hus som skulle vara min arbetsplats i mer än 39 år. Verket hade bildats genom en sammanslagning av flera mindre och några större centrala myndigheter inom skatteområdet m.m. 

För drygt femtio år sedan hade vi mer än 150 olika självständiga myndigheter på skatteområdet, som dessutom lydde under olika departement och statsråd. Det var en soppa utan like. Chefer var landshövdingar, häradsskrivare samt en handfull andra. Det var en svåradministrerad organisation.

Under åren som gått skedde flera stegvisa förändringar som har lett fram till att vi i dag bara har en  myndighet med en chef, nämligen Skatteverket med generaldirektören Katrin Westling Palm, KWP kallad internt, i toppen.

De myndigheter som bildade det nya centrala ämbetsverket var Riksskattenämnden, Kungliga Kontrollstyrelsen, Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU), Kupongskattekontoret, Sjömansskattekontoret i Göteborg och Allmänna ombudet för mellankommunala mål. Dessutom knöts Mellankommunala prövningsnämnden till verket. 

Några år senare inlemmades Exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON) i RSV. Verket blev då chefsmyndighet för skatter, folkbokföring, allmänna val och kronofogdarna.

"Byggherre" var den kände finansministern Gunnar Sträng; mannen med både hängslen och svångrem. Han bestämde även att RSV skulle placeras i den stora röda tegelbyggnad i Solna där det har legat kvar tills i dag.

Huset var byggt för att inrymma småindustrier. Därför var det inte så noga med jämna golv. Det medförde att bokhyllorna lutade för de skattebyråkrater som flyttade in där 1971 när huset nästan var färdigbyggt.

Om man hade flyttspacklat alla golv för att få dem jämna hade huset rasat ihop av tyngden. Därför fick vi leva med lutande kontorsmöbler.

Kontrollstyrelsen hade bildats 1907 och hade gamla anor. Personalen var till åren kommen, i alla fall jämfört med CFU där snittåldern låg runt 25-30 år. På CFU var man "du" med varandra och hade en särskild ungdomlig och kamratlig "anda" som kallade "CFU-andan".

Den "andan" blev vägledande för det nya RSV, viket en del gamla stötar från Kontrollstyrelsen hade svårt att ta till sig.

Jag hade börjat på CFU i augusti 1969 dit jag kommit från Länsstyrelsen i Örebro. Min titel på CFU blev "byråassistent", vilket jag tyckte var häftigt.

Mitt jobb där var först som "blankettkonstruktör" men jag lockades över till utbildningssidan där jag jobbade med att producera trycksaker som användes som läromedel. Eftersom jag var bra på att skriva och rita fick jag även ansvar för CFU:s enkla interntidning. Där började min bana som "informatör".

I dag för femtio år sedan blev min titel "byråsekreterare", vilket jag tyckte var ännu häftigare. Min karriär på RSV fortsatte. 

Jag blev sedan förste byråsekreterare, byrådirektör, informationschef, informationsdirektör och medlem i verkets ledningsgrupp/direktion. 

Sedan retarderade jag och avslutade min bana som seniorkonsult våren 2010 och blev heltidspensionär - den bästa tiden i mitt liv.