Det kostar att bli av med lupiner

Den invasiva blomsterlupinen går att bli av med. Men då ska den grävas upp och sedan brännas. Det är inte lätt att få det gjort. Dessutom kostar det pengar!!!

Mitt föregående blogginlägg om lupiner avslutade jag så här: "PS. Så här destruerar du blomsterlupiner. Ta bort blomställningarna och ryck upp växten med rötterna. Lägg blommorna i en plastsäck. Vattna på dem i säcken. Slut säcken. Nu börjar de ruttna. Det som blir kvar kan du lämna till en avfallsstation för bränning. Men kolla först att man tar emot dem. Eller så kan du själv elda upp dem. Lägg aldrig blommorna på en öppen kompost för då kan fröna spridas vidare. Lämna eller släng aldrig växterna ute i naturen."

Avhuggna eller uppgrävda lupiner ska alltså brännas. Det säger Naturvårdsverket. Det är ju bra för då blir man av med dem för gott och de kan inte spridas vidare. Men det är inte helt lätt att göra det.

Jag hade grävt upp några bestånd av lupiner och lagt i plastsäckar. Då jag själv inte har möjlighet att göra en tillräckligt het brasa  för att elda upp dem tänkte jag åka till tippen med dem. Den avfallsstation jag nyttjar ligger i södra delen av Upplands Väsby, Smedby heter den.

Det kostar att få det gjort

Då jag var osäker på om det gick att bli av med lupinerna där ringde jag Sörab - företaget som äger tippen - för att kolla. Jodå, det skulle gå bra. Men eftersom avfall som ska brännas räknas som hushållsavfall så kostar det 1 100 kr + moms per ton! Det blir nästan 1 krona och 40 öre per kilo.

Mina säckar vägde kanske tio kilo. Det skulle med andra ord kosta mig 14 kronor att bli av med lupinerna på det av Naturvårdsverket rekommenderade sättet. Detta är inte rimligt!

Inte undra på att de invasiva blomsterlupinerna får vara kvar och breda ut sig. Sverige är fantastiskt!

PS. Nu lyckades jag prata till mig möjligheten att bli av med mina två säckar utan att betala. Killen på avfallsstationen slapp då att skriva en faktura. En win-win-situation alltså.

PSS. Jag har haft förnyad kontakt med Sörab om lupinerna. Om jag åker till deras tipp Hagby i Täby, på gränsen till Sollentuna, är prisbilden en annan: 1,29 kr per kilo + moms plus en hanteringsavgift per gång på 200 kr + moms. Sic! Mina tio kg lupinskräp skulle där ha kostat mig nästan 270 kronor!

Lupinen har tagit över våra vägrenar

Överallt  längs vägarna i södra halvan av Sverige lyser det så här års blått av den vackra lupinen - en växt som gillas av många. Men den är en mördare som slår ut den mångfald av  ängsblommor som alltid varit en del av den vackra svenska sommaren. Blomsterlupinen - som den heter - är en invasiv art som inte hör hemma hos oss. Att utrota den är svårt, men det går att hindra att den sprids.

På mina föräldrars sommarstugetomt växte bl.a. lupiner. Jag tyckte det var vackra blommor. Vi hade dem i ett stenparti men efter några år hade de förökat sig och täckte en ganska stor del av ängen på vår tomt. Jag tyckte fortfarande de var vackra.

Lupinerna kallas ibland även ”midsommarblommor” för de nyttjas flitigt till att klä midsommarstängerna runt om i landet. De tas även in och sätts i stora fång i krukor och hinkar för att förgylla sommarfirandet.

Men nu tycker jag inte längre om lupinerna.

Lupinen slår ut andra växter

Blomsterlupin, som arten heter, är en invasiv ört som tränger ut andra blommor och växter. På en kvadratmeter ängsmark finns normalt ett 50-tal olika örter. Efter att blomsterlupinen slagit rot där och förökat sig finns det efter ett tag bara en handfull andra örter kvar.

Lupinen slår ut våra inhemska blommor, som t.ex. prästkrage, kattfot, viol, mandelbom med flera. Den fortsätter att breda ut sig och till slut är det den enda växt vi har på våra vägrenar. Sveriges artrika flora blir allt fattigare för varje år som går. Lupinen är ett otyg.

Längs vägar och järnvägar

Lupinen, som kom som prydnadsväxt från Nordamerika till Sverige i början av 1800-talet, har spritt sig hejdlöst över södra halvan av landet. Den växer längs vägrenare och järnvägar och täcker stora ytor, bl.a i Bergslagen. Första gången den upptäcktes i ”vilt” tillstånd var 1870.

Den sprider sig fort och jag har sett hur den slagit sig ned och brett ut sig på allt fler ställen i Bergslagen.

Växtens blad och fröskidor är giftiga. Äter du dem kan du dö. Hur mycket som krävs för att ta livet av dig vet jag dock inte. Jag skulle förmoda att en förtäring av dem även leder till smärtor i magen…

Går inte att utrota helt

Naturvårdsverket, Trafikverket, länsstyrelser och kommuner ser blomsterlupinen som ett stort problem, som förvärras för varje år. Att helt utrota den går inte. Spridningen har gått för långt. Man försöker dock att hindra att den får fäste och sprids i naturvårdsområden, värdefulla gräsmarker och andra skyddade områden.. Men att helt få bort den längs vägrenarna är utsiktslöst.

Lupinen måste hindras från att fröa av sig. Därför bör den tas bort innan den blommat över. För att helt få bort den måste den grävas upp och rötterna tas om hand. Fröna kan leva i femtio år eller mer och lupinen trivs även på höga höjder, upp till 2 600 meter över havet.

Finns många invasiva arter

Det finns fler invasiva växter som inte hör hemma i vårt land, bl.a. jättebalsamin, jätteloka, kanadensiskt gullris och parkslide. Även en del djur – både på land och i vatten – samt vattenäxter är också invasiva främmande arter. Mördarsnigeln, tvättbjörnen och mårdhunden är bara några exempel på sådana djur.

Idag kan du köpa blomsterlupin hos t.ex. Bauhaus och andra företag som säljer trädgårdsväxter.
EU har en förordning (1143/2014) om invasiva främmande arter – både djur och växter - som trädde i kraft den 1 januari 2015. Den har en lista över 37 arter som uppdateras fortlöpande. Det är – under vissa förutsättningar -  sedan den 3 augusti i år förbjudet att sälja eller överlåta dessa arter. Tyvärr är inte lupinen med på den listan. Sverige borde tillsammans med andra drabbade länder i EU trycka på för att få den listan. Det är ju helt galet att den fortfarande får säljas i Sverige!

Så här sprids lupinerna

Via slåtteraggregat – t.ex. när Trafikverket rensar vägrenarna – sprids 33 % och tillsammans med jord- och schaktmassor 25 %. Via avsiktlig eller oavsiktlig spridning av allmänheten sprids 22 % av lupinerna.

Rymlingar från trädgårdar 11 % och via fordon 6 %. Självspridning endast 3 %.

Detta visar att det är vi människor som är den främsta orsaken till spridningen av blomsterlupinena.

Även i andra länder, bl.a. Polen och Litauen, är lupinerna ett stort problem. I Norge har den spritt sig via älvstränder och det är risk att den ska pridas även via svenska vattenvägar.

Fortfarande stor okunskap

Många tycker blomsterlupinen är vacker och har ingen aning om vad den på sikt ställer till med i vår natur. Flera plantskolor och fröfirmor saluför den fortfarande. Trafikverkets personal har råkat ut för stenkastning när de rensat bort ”de fina blommorna”. Okunskapen hos allmänheten är stor.

Hälften av allmänheten gillar lupinen därför att man tycker den är vacker. Andra hälften vet vad den ställer till med och vill ha bort den. Ökad information om lupinens skadeverkningar måste till. Jag som tyckt växten varit vacker och fin har ändrat åsikt sedan jag fick mer kunskap om den.

Det är därför jag gör detta blogginlägg. Min förhoppning är att fler ska väckas ur sina skönhetsdrämmar och hjälpa till att stoppa växten.

Våra ängsblommer snart ett minne blott

Jord- och skogsbruket har förändrats under årens lopp. Blommande slåtterängar börjar bli sällsynta. De blommor som trivdes där finns snart bara längs våra vägrenar som är nutidens ängar. Nu är de arterna hotade även där – av blomsterlupinerna. Mångfald kommer att bli enfald.

Landskapet förfulas. Överblommade lupiner med sin gråa luddiga fröställningar är inte vackert.

En tjänsteman vid Länsstyrelsen i Dalarna kallar blomsterlupinen för ”växtrikets mördarsniglar". En träffande beskrivning.

Vän av ordning kanske undrar: Finns det inget positivt med lupinen? Jo, den gillas av humlorna. Alltid något.

PS. Så här destruerar du blomsterlupiner. Ta bort blomställningarna och ryck upp växten med rötterna. Lägg blommorna i en plastsäck. Vattna på dem i säcken. Slut säcken. Nu börjar de ruttna. Det som blir kvar kan du lämna till en avfallsstation för bränning. Men kolla först att man tar emot dem. Eller så kan du själv elda upp dem. Lägg aldrig blommorna på en öppen kompost för då kan fröna spridas vidare. Lämna eller släng aldrig växterna ute i naturen.

Fakta: ”Invasiva arter i infrastruktur” (CMB - Centrum för biologisk mångfald).

 

 

 

 

Ostämplade märken en dålig investering

Den som investerat i ostämplade svenska frimärken har gjort en dålig affär. Idag kan du köpa ett sjukronors frimärke för drygt en femma. Men då får du gå till en frimärksaffär, inte till ett postombud. Nu för tiden är det knappast inga unga som samlar frimärken och vi gamlingar som sitter på våra samlingar har svårt att bli av med dem.

Liksom alla andra ungar på 1950-talet samlade även jag frimärken, som jag fortfarande har kvar. Mina områden var England och Kanada samt ostämplade svenska märken. De sistnämnda köpte jag hos Postens filateliavdelning, PFA. Ett femtioöres frimärke kostade 50 öre.

När jag blev äldre började jag prenumerera på alla nyutkomna svenska frimärken hos PFA och jag har – trots att jag sedan länge slutat samla – kvar ungefär trettio års utgivning. Vad ska jag med dem till nu?

Jo, jag använder dem för att bl.a. frankera mina jul- och vykort. Ofta sätter jag på fler märken än nödvändigt bara för att bli av med dem. Digitala julkort är (än så länge) inget för mig!

Får sälja med förlust

Jag har funderat på att sälja alla mina ostämplade märken, men det verkar inte helt lätt. Nu kan man köpa postfriska svenska frimärken för en spottstyver. Frimärkshandlarna har fått in så många ostämplade svenska märken och betalat lite för dem så de kan sälja dem till underpris.

Kolla ”annonsen” ovan!  Hos den här handlaren kan du köpa tio porton (7 kr per styck) för bara 55 kr. Alltså 15 kr billigare än om du köper motsvarande porton hos t.ex. ICA:s postombud.

Suck! Jag får nog ha mina frimärken kvar och fortsätta med mina julkort så jag blir av med märkena.

Kändis från Örebro i anonym grav

Den  svenska litteraturens förste store skald Lars Wivallius föddes i Örebro men ligger begravd på Katarina kyrkogård i Stockholm. Hans grav är markerad med en stor natursten. Tidigare har den haft en inskription med guldbokstäver, vilka försvunnit. Nu är stenen helt anonym.

Han föddes 1605 på gården Vivalla utanför Örebro och hette då Lars Svensson och var bondson.

Han började studera i Uppsala, ändrade sitt efternamn till Wivallius - efter gårdens namn - och drog utomlands till Europa. Där var han i flera år.

Satt flera år i fängelse

Förutom skald var han även en äventyrare och skojare och åkte fast för stöld och hamnade i fängelse i Nürnberg. När han utgav sig för att vara adlig åkte han också fast och fick tillbringa åren 1634-41 i finskt fängelse i Kajaneborg.

Han läste juridik och blev "brännvinsadvokat" och processade mycket och ofta. Han köpte gården Vivalla och flyttade dit men växlade bostadsort mellan Örebro och Stockholm. I Stockholm hade han, tack vare sina juridikkunskaper, blivit anställd som auditör vid Livgardet.

När han dog 1669 begravdes han på Katarina kyrkogård eftersom den var även Livgardets begravningsplats.

Helt anonym grav

Han gravsten är en stor natursten där hans namn m.m. varit ingraverat med guldbokstäver. Tidens tand har under årens lopp sett till att texten på stenen försvunnit. För den som inte vet att skalden Wivallius är begravd under stenen är stenen ingenting, förutom en helt vanlig natursten.

Jag tycker det är synd att stenen är anonym. Det borde synas att Lars Wivallius är begravd där. Därför har jag påtalat detta för Katarina församling, som den 14 juni ska ha ett möte där bl.a. denna fråga tas upp.

Om församlingen finner att man inte kan eller vill göra något åt Wivallius gravsten ska jag kontakta Örebro kommun.

Det är märkligt att ingen tidigare gjort något åt stenen. Karl XII;s hund Pompe ligger begravd vid Karlbergs slott och har en egen välskött gravsten. Där kan man tydligt läsa vem ligger där. En död hund verkar vara viktigare än en berömd skald?

Tillägg den 20 juni.  Katarina församling (Mark- och fastighetsutskottet) beslutade vid sitt möte den 14 juni att gravstenen ska restaureras och få tillbaka sin förgyllda inskription. Det tackar jag för! Ska bli kul att kolla resultatet.

PS. Gården Vivalla har gett namn åt bostadsområdet Vivalla i Örebro, som byggdes i slutet av 1960-talet. Där bodde jag några månader 1969 innan jag flyttade till Stockholm. Nu är Vivalla fyllt av nysvenskar och området har blivit ett så kallat utanförskapsområde. Flera svenska IS-krigare har sina rötter där. Suck!