En autograf som jag haft men sålt

Torsten Nothin var överståthållare i Stockholm, vilket motsvarar dagens landshövding, och var formellt även stadens högste polischef. I den rollen var han engagerad i Haijbyaffären och porträtterades som en inte särskilt trevlig person av skådespelaren Reine Brynolfsson i den nyligen repriserade TV-serien "En kunglig skandal" i SVT. Mot mig var han dock trevlig när jag bad om hans autograf för 58 år sedan.

Som en sju år yngre lillebror var min äldre bror min store förebild. Allt han gjorde skulle även jag göra. Därför samlade även jag gamla svenska mynt, frimärken och autografer.

Min brors samlande av bl.a. de märken som gavs ut av det då självständiga landet Ghana (f.d. Guldkusten) i Afrika ledde även till att han skrev till presidenten Kwame Nkrumah och bad om hans autograf. Den plus Willy Brandts namnteckning var de enda han hade.

Jag kom dock längre än han och fick under några år ihop bortåt 250 kända politiker och författares autografer, bl.a. Gagarin, Tito, Chiang-Kai-Shek, Nixon, Albert av Belgien, Adenauer, Dönitz, Peron, Somerset Maugham, Franco, Sartre, Erlander, Palme m.fl.

 

De flesta skrev bara sitt namn på de kort jag skickade till dem. Men några skrev till något extra. En var författaren Pär Westberg som med sin skrivmaskin skrev "Av princip skriver jag inte autografer" och undertecknade med sin handskrivna namnteckning.

En som skrev en längre text - dessutom på rim - var Torsten Nothin som jag berättade om i inledningen. Så här såg kortet ut jag fick tillbaka från honom i maj  1965:

För er som är väldigt  unga och inte kan läsa handskriven text har  jag översatt hans opus. "Till en pojke i ungdomens år, en hälsning når, 

från en åldring vid åttio år, som mot graven går"

Läs mer om Nothin här: Torsten Nothin – Wikipedia

För några år sedan när jag dödstädade insåg jag att inget av min barn var intresserat att ta över sin fars autografsamling,

Via autografkataloger från USA såg jag att många av dem kostade en hel del dollar om jag hade velat köpa dem i USA där detta är en stor business. Försäljningspriset var ca 25 % av inköpspriset. 

Jag räknade ut att jag borde få ca 20 000 kr för samlingen vilket jag skrev om på min blogg. Efter några månader blev jag kontaktad av en "proffssamlare" i Skåne som kom och köpte rubbet efter nedprutning till 18 000 kr.

 

Han hade en samling på tusentals autografer, mest skådisar och idrottsmän, och menade att min Gagarin inte var äkta då jag inte sett honom skriva den. Sovjet hade en hel "fabrik" där man framställde "äkta" Gagarinautografer, sa han.

Köparen hade ingen bag eller väska med sig utan fick en på köpet av mig så han fick med sig autograferna hem, som satt prydligt insatta i pärmar.

Då hade jag blivit av med min samling. En sak mindre för dödsboet att värdera och ta upp i boet efter mig. Han fick alla dubbletterna, ett 90-tal som en extra bonus. 

Men tripletterna har jag kvar som är ca 50 stycken, bl.a. Gunnar Myrdal, Per Edvin Sköld,  Ernst Wigforss, Rainer III av Monaco, Urho Kekkonen, P.G. Woodhouse m.fl.

Så det blir i alla fall en del för dödsboet att göra. Några hundralappar torde de inbringa.

De mest kända kändisarnas namnteckningar  hade jag kopierat och satt inom glas och ram, se bilden.

Hur fick jag tag i deras autografer? Jo, jag gick till biblioteket och lånade blädderexemplar av "Who´s who".

Det är ett amerikanskt lexikon som innehåller kända personer och i de flesta fall även adresserna. Så var det i alla fall på 1960-talet.

När jag skrev till Juan Peron visste jag bara att han fanns i Madrid efter sin tid i Argentina, men inte var han bodde. Det funkade bra med bara "Juan Peron, Madrid, Spanien". Trots att jag inte skickade med svarsportokuponger svarade i alla fall ca 70 % av de som jag skrev till.

Högt upp till vänster på bilden ovan ser du Albert Schweitzer. Det fotot med hans autograf var dyrgripen i min samling. Om jag då hade köpt det i USA hade jag fått punga ut med ca 5 000 kr. Jag skrev till honom i Lambarene i Afrika men fick svar från Frankrike.

En f.d. sjuksköterska som jobbat med honom i Afrika skrev och berättade att Albert var sjuk och kunde inte skriva. Därför skötte hon i stället hans korrespondens och hon skickade kortet, som hon själv fått av honom. Det var en snygg gest.

En gång gjorde jag bort mig när jag skrev till författaren James Thurber i USA och nämnde att jag gillade hans böcker (som jag inte hade läst). 

Det dröjde med svaret. Till slut fick jag ett svarsbrev från hans änka som berättade att hennes man avled för tre år sedan.

Det var pinsamt. Läs om Thurber här:  James Thurber - Wikipedia

Nu saknar jag bara ett par godkända skodon

Ni som följer min blogg - och ni som känner mig - vet att jag är en stor beundrare av både Skottland och Bergslagen. Dessa två geografiska storheter har jag kombinerat i min skotska höglandsdräkt. Färgerna i mitt tartan (skotskrutigt tyg) är samma som i Bergslagsflaggan. Mönstret är skapat av den skotte som även vävt tyget. Kilten är handsydd i Skottland. Tillbehören har jag skaffat från Sverige, Skottland och (!) Pakistan.

Varför just Pakistan, undrar ni säkert? Jo, där finns flera företag som specialiserat sig på att tillverka allt som hör till en skotsk dräkt, dvs, allt från tyg till magväskor m.m. De väver tyg i det tartan du själv vill ha. 

De tar ca 50 kr metern, vilket ska jämföras med ett väveri i Skottland som tar 500 kr metern. Men i Skottland räcker det med tio meter som minsta beställningsmängd mot 50 - 100 meter i Pakistan. De lagerhåller tyget i  Pakistan - om du vill - och skickar successivt det du ropar av. 

Till en kilt går det åt ca sju meter. De djupa vecken i den kräver sin tribut.

Den skotska höglandsdräkten med sin kilt är numera även en låglandsdräkt. Den var fram till 1940 även en militär fältuniform men i det militära är den sedan dess bara en högtidsdräkt. 

I gamla journalfilmer som visar första världskriget kan man se brittiska, dvs. skotska, soldater i kilt m.m. som dödsföraktande rusar upp ur sina skyttegravar för att möta tyskarnas kulor, allt ackompanjerat av stolta säckpipeblåsare. Lite patetiskt kan man tycka, sett med dagens glasögon.

Ska man beskriva dräkten och dess olika delar får man skilja på vardagsdräkt och högtidsdräkt. Vissa saker är dock gemensamma, som själva kilten och den kiltpin, som sitter nedtill till höger på kilten.

Eftersom kilten saknar fickor bär man i stället en magväska, som kallas sporran. Den är enklare för vardagsdräkten och mer exklusiv för högtidsdräkten. Den enklare är gjord av läder, med eller utan tofsar medan den mer högtidliga är av skinn med behåringen kvar och med skinntofsar.

Till dräkten hör också en plaid, dvs, en pläd, som är ett tygstycke draperat över vänstra axeln som har en stor brosch.

Är man finklädd har man en speciell svart kavaj, ofta med en dito väst. Kavajen finns i ett par-tre olika varianter. Är det vardag har man kanske bara en skjorta och då en gilllieshirt med snörning i halsen och vida puffärmar som smalnar åt vid handleden. Då har man även runt magen ett brett bälte med ett stort spänne. 

Till vardags kan man även ha en helt vanlig skjorta och en vanlig tröja eller kavaj. På bilden har jag en väst i samma tartan som kilten. Den lät jag en skräddare sy av ett överblivet tygstycke från kilttillverkningen.

På benen har man långa strumpor, som är nedvikta upptill och där sitter också ett slags strumpeband, med två flikar i samma tartan som kilten. De kallas flashes. I högra strumpskaftet sitter en liten kniv -  sgian dubh. Är man vänsterhänt sitter den dock i vänster strumpa.

På fötterna ska man givetvis inte - som jag på bilden ovan -  ha tofflor av fabrikat Birkenstock eller Scholl utan ett par särskilda svarta lågskor, som kallas gillieshoes. De saknar plös och har extra långa skosnören som lindas korsvis upp drygt halvvägs upp på underbenet till strax under knäet.

Sådana skor saknar jag fortfarande. Det beror på att jag inte vågar köpa dem oprovade på nätet utan jag får införskaffa dem nästa gång jag besöker Skottland. Däremot har jag numera även en skotsk huvudbonad, en glangerry hat, dekorerad med samma tartan som kilten. Se bilden ovan.

Mitt tartan är registrerat i det skotska tartanregistret som nummer 12273  med namnet "The Bergslagen Flag Tartan". 

Det skapas nya tartan hela tiden och det registreras nya varje vecka. Det är såväl företag, orter, föreningar som privatpersoner som vill ha ett tartan och inte bara i Skottland utan även i USA och andra företrädesvis engelskspråkiga länder. 

Donald Trumps dotter Ivanka har ett eget tartan registrerat. Hon har skotskt påbrå via sin farmor, som hette McLeod och var född på ön Lewis i Skottland.

Men det finns även i afrikanska och latinamerikanska skotskrutiga registrerade mönster.

Registret är en del av det skotska nationalarkivet i Edinburgh och där finns ett litet tygstycke av mitt tartan arkiverat åt eftervärlden. Häftigt!

Min blogg har funnits i tio år

Det var den 1 januari 2010 som jag gjorde mitt första blogginlägg. Sedan dess har det blivit ytterligare 1 144 inlägg - ungefär ett inlägg var tredje dag eller två per vecka. Första året gjorde jag 248 inlägg, sedan har det minskat och är nu ca 60 per år. Antalet besökare har varit drygt 70 000 men jag har bara åtta fasta följare. 

Det var min dotter som tyckte  att jag skulle börja blogga. Det var för tio år sedan. Hon hjälpte mig med det praktiska att komma igång. Jag jobbade fortfarande när bloggen startade men blev pensionär på heltid några månader in på det nya året.

Tydligen hade jag ett uppdämt behov av att "skriva av mig". Första året skrev jag nästan 250 inlägg och första månaden lyckades jag klämma ur mig 34 inlägg - mer än ett varje dag. Många av dem handlade då om mitt yrkesliv.

Jag har alltid gillat att skriva korta snuttar och uttrycka vad jag tänker och känner. Att författa romaner  har jag varken ork eller tålamod till. Redan i tonåren började jag skriva insändare i Nerikes Allehanda, tidningen i min hemort Örebro. Att skriva uppsatser var det jag gillade bäst i skolan och i det ämnet fick jag alltid högsta slutbetyg (A).

I mer än trettio år gjorde jag en intern tidning på (Riks)Skatteverket. I varje nummer hade jag en kolumn där jag risade, rosade och skrev även sånt som en del (chefer) inte alltid gillade. Men min spalt var det mest lästa - och ofta det enda lästa - i tidningen. Personalen uppskattade mina rader. Därför var lätt för mig att börja blogga.

Under åren som gått  har antalet inlägg minskat och har de senaste åren varit runt sextio, dvs. ca ett i veckan. Redan från första dagen hade jag en räknare som noterade antalet besökare, men den räknaren slutade att fungera förra året.

Jag hade då nått lite drygt 70 000 unika besök.

Nu har jag kommit upp i över 1 140 inlägg om allt möjligt och snart haft 220 000 sidvisningar, dvs. ungefär 60 om dan i snitt. Men jag har bara ett fåtal fasta följare, vilket jag tycker är synd. Antalet kommentarer har varit drygt 460 men det kunde gärna vara flera.

Windows är det vanligaste operativsystemet som används (66 %) följt av iPhone, Macintosh, Android och Linux. Explorer är den vanligaste webbläsaren följd av Chrome, Firefox och Safari.

Det mest lästa inlägget handlar om när jag skulle byta gasolflaska till min grill och fick problem med att få bort den röda plastpluggen i nya flaskan. Det är från den 18 december 2011 och har haft nästan 4 000 sidvisningar.

Jag hoppas att ni som hittat fram till min blogg fortsätter att läsa det jag skriver. Avslutningsvis ber jag att få önska alla er ett gott nytt år och dito decennium!

Meningslöst mångårigt frimärkssamlande slut

När det första barnet eller barnbarnet kommer är det väldigt stort och märkligt. 
       När vi fick vår dotter 1974 började jag samla ostämplade svenska frimärken som hon skulle få prydligt insatta i ett album på sin 50-årsdag. 
När hennes son föddes 2007 planterade jag ett träd på torpet. Tanken var sedan att varje barnbarn skulle få ett eget träd.

Tankarna var nog bra, men hur blev det sedan i praktiken? Nu har vi fem barnbarn men fortfarande bara ett träd planterat. Jag har sagt att de får ha det tillsammans.

Hur blev det då med frimärksalbumet till dottern? Tja, hon har inte fyllt femtio är. Det är några år dit. Men hon kommer inte att få ett album med alla svenska frimärken i postfriskt skick som getts ut 1974-2024.

Jag prenumererade från 1974 och till några år in på 2000-talet på alla nyutkomna svenska frimärken hos Postens Filateliavdelning (PFA). Det blev under årens lopp en betydande mängd frankotecken i olika valörer.

Jag insåg alldeles för sent att min vuxna dotter sannolikt inte skulle uppskatta ett stort frimärksalbum på sin femtioåriga födelsedag. Därför sa jag upp prenumerationen hos PFA och började använda frimärkena jag hade samlat på mig. De blev brevporton och då framför allt till de allt för många julkort som jag skickade varje år.

Nu har jag inte många märken kvar. De sista gick till brevet som du ser på bilden här ovanför. De har valören 5 öre till 10 kronor, en salig blandning för att få till portot på 36 kronor.

Nu har jag fått min kilt! Med eget mönster.

Den 11 augusti förra året skrev jag här på min blogg att jag inte fick någon kilt, fast jag ville det. Det var då det. Nu är allt annorlunda. Nu har jag till slut fått min kilt. Och en kilt i mitt eget mönster. Tyget specialvävt för mig, mönstret registrerat och kilten handsydd i Skottland. En sextioårig dröm har gått i uppfyllelse! Men mina kompisar skakar på huvudet och tycker åter att jag är tokig. Må så vara.

Året var 1958. Sverige var värd för VM i fotboll. Alla vet hur det gick. Sverige förlorade finalen mot Brasilien på Råsunda. Men en del matcher gick ute i landet och den mellan Frankrike och Skottland gick på Eyravallen i min hemstad Örebro den 15 juni det året. Fransmännen vann med 2-1. Men Skottland vann mitt hjärta.

Jag har alltid varit skottlandstokig

Jag var tolv år och totalt ointresserad av fotboll. Men historia var mitt intresse. Jag såg två skottar på Storgatan i Örebro och de var klädda i kilt. Då tändes mitt intresse för Skottland. Jag köpte en bok om Skottlands historia för egna pengar och fick min mamma att sy mig en kilt. Ja, det var nog mer en plisserad rödrutig kjol. Men för mig var det lyckan.

Skottland har alltid funnits hos mig. Första gången jag var där var 1977. Jag köpte en del böcker m.m. Nästa gång jag var där var i augusti förra året. Jag besökte flera butiker som sålde kiltar med tillbehör. Min hustru avrådde mig; "Vad ska du med en kilt till? När ska du ha den på dig?"

Mitt inköp stannade vid ett par skotskrutiga kalsingar. Men när jag kom hem började mina kreativa hjärnceller att snurra på högvarv.

Specialvävt tyg i eget mönster

Jag är även sjukt tokig i allt som rör Bergslagen och har skapat en särskild flagga för den delen av Sverige. (Se: https://bergslagsflaggan.weebly.com/). "Jag ska ha flaggans färger som mall för ett eget kiltmönster", tänkte jag eftersom jag inte har någon koppling till någon klan i Skottland. Det kändes bäst med ett eget mönster än att bara välja ett befintligt.

Sagt och gjort. Jag kontaktade en vävare i Skottland som fick uppdraget att ta fram ett tartanmönster, registrera det (Se: https://www.tartanregister.gov.uk/tartanDetails?ref=12273) och sedan väva det.

Vävaren Robert Elliot lämnade sedan tyget till Ken McDonald som äger Houston Kiltmakers. Där tillverkade man min handsydda kilt plus några slipsar, flugor m.m. I går fick jag hem kilten. Hela den här processen började i augusti och blev klar nu som först.

Negligerade hustruns invändningar

Under tiden hade jag skaffat det övriga som hör till en skotsk folkdräkt: sporran (väskan på magen), sockor, skjorta (till vardags), kiltpin (nål, som fästs nedtill till höger på kilten), kiltjacka (till festliga tillfällen), sgian dubh (kniven i strumpan) m.m.

Det mesta köpte jag via nätet från Skottland. Kiltjackan köpte jag hos Scottish House i Stockholm och mina två sporrans från Pakistan (!) till ett mycket bra pris. Det har tagit sin lilla tid, som ni säkert förstår.

Min hustrus eviga invändningsfrågor har hela tiden varit: "Vad ska du med en kilt till?" och "När ska du ha den på dig?". Mina svar har varit: "Jag har alltid, sen jag var liten, drömt om att ha en kilt" och "Vid festliga tillfällen." Nu gäller det bara att göra så många tillfällen som möjligt festliga! Först på tur är nog när femte barnbarnet ska döpas i vår nån gång.

Nu undrar du säkert vad allt detta kostade? Tja, ungefär som en semestervecka utomlands. Jag hade kunnat köpa en färdig skotsk höglandsdräkt för ungefär en fjärdedel av den kostnaden. Men det hade inte varit lika kul.

Och kul måste man ha i min ålder.

Farsans handskrivna Bibel finns nu på KB

Min farsa var med i den religiösa sekten "Efraims budbärare". Han var predikant och redaktör för deras tidning "Det Profetiska Ljuset". Han var fanatiskt uppslukad av sin religion och försökte omvända alla han mötte. För att verkligen känna och förstå texten i Bibeln hade han läst den åtta gånger och skrivit av den för hand med kulspetspenna i vanliga anteckningsböcker. Det tog tio år. Nu finns den på Kungl. Biblioteket i Stockholm .

Min farsa, född 1912, var som vilken vanlig arbetare som helst från början med bara folkskola som utbildning och började jobba när han var 14 år.

Han var en duktig fotbollsspelare i IFK Örebro på 1930-talet; en klubb som var nära att gå upp i Allsvenskan. Han rökte, drack, spelade kort och umgicks med vänner och var som folk är mest.

Men när han var i 40-årsåldern slog han om helt och blev fångad av sekten "Efraims budbärare" och blev med tiden en av sektens predikanter och senare även redaktör för deras tidning "Det Profetiska Ljuset".

En amerikansk sekt med svenska rötter

"Efraims budbärare" hade grundats på 1870-talet i USA av Charles Lee, en utvandrad svensk som hette Carl Lindquist och var från Uppland. Anhängarna fanns i USA, Kanada och Norden, framför allt Sverige. Läs mer här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Efraims_budbärare. Numera torde sekten i stort sett vara utdöd.

Min farsa var som sagt totalt förhäxad av sektens lära och Bibeln (vilket krossade hans äktenskap och förstörde min barndom). Han hade läst "Den heliga skriften" från pärm till pärm åtta gånger. Men för att riktigt kunna suga på varje stavelse i den började han kl. 22:30 den 2 januari 1964 att med en vanlig kulspetspenna att skriva av Bibeln för hand i en liten svart anteckningsbok.

Han var klar med hela Bibeln tio år senare, nämligen kl. 15:55 den 7 februari 1974. Han skrev givetvis inte oavbrutet de tio åren utan på lediga stunder.

När han dog 1977 tog jag hand om alla anteckningsböckerna och lät en bokbindare binda in dem i sexton små röda biblioteksband med guldtext på ryggen.

Vem skulle vilja ta hand om den?

Nu är jag snart 73 år och närmar mig livets slut och har börjat rensa i hemmet; gett bort, slängt och sålt olika prylar, bl.a. mina samlingar av sedlar, mynt, autografer, frimärken.

Farsans handskrivna Bibel stod nu på tur. Kollade med Stadsauktionen, men där hade den inget ekonomiskt värde alls. Ingen av ungarna var intresserad och min sju år äldre bror tyckte jag skulle "slänga skiten". Det tyckte inte jag. Men vad göra då? Vem kunde tänkas ta hand om verket?

Tänkte först på teologiska institutionen vid något universitet, men det hade inte farsan gillat. Han hatade allt vad präster och kyrkor hette. Jag försökte med Nordiska muséet arkiv, men fick aldrig något svar.

Det blev Kungl. Bibliotekets handskriftsavdelning

En lördag i slutet av förra året var jag på guidat besök på Kungl. Biblioteket med "Södermanlands och Nerikes Gille", där jag är medlem. Vi togs emot av bitr. riksbibliotekarien Lars Ilshammar, som bl.a. visade oss "Djävulsbibeln" som skrevs för hand på 1200-talet. Den var - liksom "Silverbibeln i Uppsala - ett krigsbyte från Prag på 1600-talet.

Då frågade jag Lars Ilshammar om han var intresserad av en mer modern handskriven Bibel. Han blev jätteglad och skulle gärna införliva den i bibliotekets samlingar av handskrifter. Så blev det. Idag var jag där och lämnade över farsans handskrivna Bibel.

Där kommer den att finnas så länge biblioteket finns kvar. Eftersom den bara finns i ett unikt exemplar får den inte lämna byggnaden. Den som ev. vill titta på den får beställa fram den och ta del av den i en särskild sal, där man bara visar sina dyrgripar. Det kändes bra att lämna Bibeln där.

Han blev odödlig till sist

Jag tror att farsan skulle vara nöjd, om han visste vad jag gjort. Hans tro gick ut på att han skulle återuppstå och bli odödlig. Han har på sätt och vis blivit det nu...

Här tackar Lars Ilshammar mig för gåvan. Donationskoordinatorn Karolin Engdahl verkar också nöjd.

Nu har jag slutat skicka julkort

Förra året, dvs. 2018, var sista året jag skickade vanliga julkort, närmare bestämt 50 stycken. Jag bifogade en liten brasklapp där jag berättade att det var sista gången. Så i år, dvs. 2019, tänker jag inte skicka några.

Det var en engelsman som uppfann det första julkortet och året var 1843. Drygt 30 år senare började de att massproduceras i USA.

Till Sverige kom den här seden i slutet av 1800-talet. Det är många miljoner kort som landets brevbärare sedan dess får släpa på i slutet av december varje år.

Digitala julhälsningar allt vanligare

Trots att jag skickade 50 kort fick jag bara 35 och antalet "fådda" kort har minskat successivt senaste åren. Många julhälsar via fejsbok i stället. Andra struntar i det. Nu kommer även jag att strunta i det.

De senaste åren har jag låtit ta fram egna kort med hjälp av sonen, som är duktig på det där med grafisk layout via datorn. Se bilden ovan. Det är kort där hustrun och jag visar upp oss med bilder från årets utlandsresor. Rena skrytet alltså. En och annan självritad tomte har fått vara med för att ge lite julprägel.

Sen har jag stoppat korten i vita kuvert som jag adresserat för hand och försett med vanliga frimärken, som jag haft i stor mängd sedan 1974, då vår dotter föddes; dessutom vårt första barn.

Ville bli av med en massa frimärken

Första barnet är ju väldigt märkvärdigt (liksom även första barnbarnet). När dottern kom fram 1974 började jag prenumerera på alla utkomna svenska frimärken i ostämplat skick. Jag återupptog en gammal hobby från min barndom.

Tanken var att montera alla märken i tjusiga pärmar och sedan ge det hela i present till dottern år 2024. Jag hade inte en tanke på om det var en   present hon som 50-åring skulle uppskatta eller inte.

Nåja efter ca 35 år kom jag till insikt och slutade samla dessa märken. Jag hade en stor mängd av dem som jag sedan dess nyttjade när det blev dags att skicka ut julkorten. Men nu är det inte många kvar, vilket också är en anledning till att sluta med (o)skicket att skicka julkort.

Två typer av julkortsmottagare

Mottagarna har under åren, grovt sett, varit två kategorier: 1) släktingar, vänner och bekanta som jag har kontakt med och 2) gamla bekanta som jag inte har kontakt med. Tänker man efter är det tämligen onödigt julhälsa med kort, kuvert och frimärken till båda kategorierna. Nu är det slut med det i alla fall.

För att vara politiskt korrekt skrev jag på den brasklapp som gick ut med 2018 års kort att jag i stället skulle ge pengar till "välgörande ändamål". Vad som menas med det kan ju tolkas olika. En "vanlig person" tänker givetvis på Cancerfonden, Rädda barnen och liknande mottagare.

Men min tolkning är annorlunda. Bland det mest välgörande för en gammal trött gubbe som jag är en rejäl GT (dvs. en gin och tonic) vid veckans slut. Så nu vet ni det!

God Forts. alla släktingar, vänner och bekanta som inte längre kommer att få några julkort från mig!

Ostämplade märken en dålig investering

Den som investerat i ostämplade svenska frimärken har gjort en dålig affär. Idag kan du köpa ett sjukronors frimärke för drygt en femma. Men då får du gå till en frimärksaffär, inte till ett postombud. Nu för tiden är det knappast inga unga som samlar frimärken och vi gamlingar som sitter på våra samlingar har svårt att bli av med dem.

Liksom alla andra ungar på 1950-talet samlade även jag frimärken, som jag fortfarande har kvar. Mina områden var England och Kanada samt ostämplade svenska märken. De sistnämnda köpte jag hos Postens filateliavdelning, PFA. Ett femtioöres frimärke kostade 50 öre.

När jag blev äldre började jag prenumerera på alla nyutkomna svenska frimärken hos PFA och jag har – trots att jag sedan länge slutat samla – kvar ungefär trettio års utgivning. Vad ska jag med dem till nu?

Jo, jag använder dem för att bl.a. frankera mina jul- och vykort. Ofta sätter jag på fler märken än nödvändigt bara för att bli av med dem. Digitala julkort är (än så länge) inget för mig!

Får sälja med förlust

Jag har funderat på att sälja alla mina ostämplade märken, men det verkar inte helt lätt. Nu kan man köpa postfriska svenska frimärken för en spottstyver. Frimärkshandlarna har fått in så många ostämplade svenska märken och betalat lite för dem så de kan sälja dem till underpris.

Kolla ”annonsen” ovan!  Hos den här handlaren kan du köpa tio porton (7 kr per styck) för bara 55 kr. Alltså 15 kr billigare än om du köper motsvarande porton hos t.ex. ICA:s postombud.

Suck! Jag får nog ha mina frimärken kvar och fortsätta med mina julkort så jag blir av med märkena.