En autograf som jag haft men sålt

Torsten Nothin var överståthållare i Stockholm, vilket motsvarar dagens landshövding, och var formellt även stadens högste polischef. I den rollen var han engagerad i Haijbyaffären och porträtterades som en inte särskilt trevlig person av skådespelaren Reine Brynolfsson i den nyligen repriserade TV-serien "En kunglig skandal" i SVT. Mot mig var han dock trevlig när jag bad om hans autograf för 58 år sedan.

Som en sju år yngre lillebror var min äldre bror min store förebild. Allt han gjorde skulle även jag göra. Därför samlade även jag gamla svenska mynt, frimärken och autografer.

Min brors samlande av bl.a. de märken som gavs ut av det då självständiga landet Ghana (f.d. Guldkusten) i Afrika ledde även till att han skrev till presidenten Kwame Nkrumah och bad om hans autograf. Den plus Willy Brandts namnteckning var de enda han hade.

Jag kom dock längre än han och fick under några år ihop bortåt 250 kända politiker och författares autografer, bl.a. Gagarin, Tito, Chiang-Kai-Shek, Nixon, Albert av Belgien, Adenauer, Dönitz, Peron, Somerset Maugham, Franco, Sartre, Erlander, Palme m.fl.

 

De flesta skrev bara sitt namn på de kort jag skickade till dem. Men några skrev till något extra. En var författaren Pär Westberg som med sin skrivmaskin skrev "Av princip skriver jag inte autografer" och undertecknade med sin handskrivna namnteckning.

En som skrev en längre text - dessutom på rim - var Torsten Nothin som jag berättade om i inledningen. Så här såg kortet ut jag fick tillbaka från honom i maj  1965:

För er som är väldigt  unga och inte kan läsa handskriven text har  jag översatt hans opus. "Till en pojke i ungdomens år, en hälsning når, 

från en åldring vid åttio år, som mot graven går"

Läs mer om Nothin här: Torsten Nothin – Wikipedia

För några år sedan när jag dödstädade insåg jag att inget av min barn var intresserat att ta över sin fars autografsamling,

Via autografkataloger från USA såg jag att många av dem kostade en hel del dollar om jag hade velat köpa dem i USA där detta är en stor business. Försäljningspriset var ca 25 % av inköpspriset. 

Jag räknade ut att jag borde få ca 20 000 kr för samlingen vilket jag skrev om på min blogg. Efter några månader blev jag kontaktad av en "proffssamlare" i Skåne som kom och köpte rubbet efter nedprutning till 18 000 kr.

 

Han hade en samling på tusentals autografer, mest skådisar och idrottsmän, och menade att min Gagarin inte var äkta då jag inte sett honom skriva den. Sovjet hade en hel "fabrik" där man framställde "äkta" Gagarinautografer, sa han.

Köparen hade ingen bag eller väska med sig utan fick en på köpet av mig så han fick med sig autograferna hem, som satt prydligt insatta i pärmar.

Då hade jag blivit av med min samling. En sak mindre för dödsboet att värdera och ta upp i boet efter mig. Han fick alla dubbletterna, ett 90-tal som en extra bonus. 

Men tripletterna har jag kvar som är ca 50 stycken, bl.a. Gunnar Myrdal, Per Edvin Sköld,  Ernst Wigforss, Rainer III av Monaco, Urho Kekkonen, P.G. Woodhouse m.fl.

Så det blir i alla fall en del för dödsboet att göra. Några hundralappar torde de inbringa.

De mest kända kändisarnas namnteckningar  hade jag kopierat och satt inom glas och ram, se bilden.

Hur fick jag tag i deras autografer? Jo, jag gick till biblioteket och lånade blädderexemplar av "Who´s who".

Det är ett amerikanskt lexikon som innehåller kända personer och i de flesta fall även adresserna. Så var det i alla fall på 1960-talet.

När jag skrev till Juan Peron visste jag bara att han fanns i Madrid efter sin tid i Argentina, men inte var han bodde. Det funkade bra med bara "Juan Peron, Madrid, Spanien". Trots att jag inte skickade med svarsportokuponger svarade i alla fall ca 70 % av de som jag skrev till.

Högt upp till vänster på bilden ovan ser du Albert Schweitzer. Det fotot med hans autograf var dyrgripen i min samling. Om jag då hade köpt det i USA hade jag fått punga ut med ca 5 000 kr. Jag skrev till honom i Lambarene i Afrika men fick svar från Frankrike.

En f.d. sjuksköterska som jobbat med honom i Afrika skrev och berättade att Albert var sjuk och kunde inte skriva. Därför skötte hon i stället hans korrespondens och hon skickade kortet, som hon själv fått av honom. Det var en snygg gest.

En gång gjorde jag bort mig när jag skrev till författaren James Thurber i USA och nämnde att jag gillade hans böcker (som jag inte hade läst). 

Det dröjde med svaret. Till slut fick jag ett svarsbrev från hans änka som berättade att hennes man avled för tre år sedan.

Det var pinsamt. Läs om Thurber här:  James Thurber - Wikipedia