Hur klarar du en kris?

Europas energi kommer till 80 % utifrån. En stor del är rysk gas. Sveriges energi kommer från två håll: vattenkraften och kärnkraften som svarar för 45 % vardera. Resterande tio procent kommer från kraftvärmeverk (7%) som drivs av biobränsle men delvis även av torv, olja och kol. Vindkraften står för de resterande tre procenten, alltså en liten del.

Vi har alltså bra tillgång till egenproducerad elkraft. Men när det gäller olja, som är viktig för våra transporter, är situationen annorlunda.

Sveriges olja kommer till 42 % från Ryssland. Från källorna i Nordsjön får vi från Norge 25 %, från Danmark 15 % och från Storbritannien 6 %.

Oljan landas i Göteborg, Lysekil och Nynäshamn. Preem äger raffinaderier i Göteborg och Lysekil och står för 80 % av kapaciteten och Nynäs med anläggningar i Göteborg och Nynäshamn svarar för resterande kapacitet (20 %).

Hälften av den olja Sverige importerar förädlas vidare till bensin och diesel som vi exporterar till andra ländeer.

Om Ryssland stryper exporten av olja till oss blir det kämpigt då den svarar för en så stor del av vårt behov. Hindras dessutom sjöfarten till Göteborg, Lysekil och Nynäshamn blir det total katastrof. Vi får ingen olja alls. Efter någon vecka brakar transportväsenet ihop och vi får svälta eftersom livsmedel transporteras via lastbilar till våra butiker.

Varannan tugga vi tar är producerad utomlands. Sveriges egen livsmedelsproduktion täcker bara hälften av vårt behov. Så var inte läget under andra världskriget. Då klarade vi oss bättre än vad vi skulle göra idag. Hindras sjöfarten är det alltså inte bara olja vi kommer att lida brist på, utan även mat.

Under kalla kriget (1945-89) hade vi ett civilt-, psykologiskt och ekonomiskt försvar plus ett militärt dito. Det ekonomiska försvaret hade stora beredskapslager att allt möjligt, bl.a. av olja. Nu finns inget kvar av detta omfattande totalförsvar. I ett skarpt läge ligger vi verkligen illa till. Naiva svenska politiker trodde att vi fått evig fred i Europa när muren och Sovjetunionen kollapsade. Sen kom Putin.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har nyligen gått ut till landets kommuner och bett dem se över beredskapen inför ett ev. krig. Det har väckt uppmärksamhet runt om i världen, typ "Sverige förbereder sig för krig". Men man skjuter inte till några pengar för att kunna rusta sig i detta avseende.

Hur kan jag i egenskap av vanlig medborgare förbereda mig för en eventuellt kris? Krisen behöver nödvändigtvis inte betyda krig. Det kan räcka med ett längre strömavbrott så sitter vi på pottkanten.

Utan el funkar inte vattenförsörjningen. Inte heller mackarnas bensinpumpar. Eller bankomaterna eller ICA:s kassor. Det blir svårt på alla områden som vi idag tar för evigt självklara. Har du dunkar så du kan hämta vatten? Har du kontanter hemma? Har du ett triangiakök och rödsprit så du kan värma tevatten? Sovsäckar? Mat för en vecka?

MSB har tips om vad du bör tänka på redan idag inför en kris. Läs här:  https://www.dinsakerhet.se/olycka-och-kris/forbered-dig-for-olycka-och-kris/din-krisberedskap/

Tillägg måndagen den 19 december: Ovanstående inlägg skrev jag igår. I dagens SvD har journalisten och författaren Johanne Hildebrandt skrivit en kolumn som tar upp samma saker som jag skrev om. Ganska märkligt att vi är inne på samma tema. Och att jag hann före henne! Läs hennes krönika här: http://www.svd.se/hur-kunde-vi-gora-oss-sa-sarbara/om/ledare-kolumnister
PS. Jag tog mejlkontakt med Johanne och hon berättade att hon skrivit sin kolumn i torsdags, men att den publicerades först idag. Så i princip var hon före mig i alla fall. Sic!

Snöröjaren kom snabbt

När det kommit snö har jag (och frugan) fler hundra kvadratmeter att skotta. Det är bra motion men en del av ytan vi måste skotta består av en kommunal gångväg via vilken vi har vår utfart. Ibland är den gångvägen inte plogad när vi måste ta oss ut.

Så var det idag. Och detta trots att snöröjningen ska genomföras i min kommun inom 11 timmar så snart det kommit fem centimeter snö. Så står det på kommunens hemsida och så är avtalet med den entreprenör som ska göra jobbet.

Nu hade vi ca 15-20 centimeter snö sedan ett dygn tillbaka. Alltså borde gångvägen varit snöbefriad sedan länge. Eftersom jag ibland (ofta?) är sur gubbe avsände jag ett vänligt mejl till kommunen om att gångvägen inte var snöröjd. Jag fick snabbt ett svar att mitt ärende tagits emot och fått ett ärendenummer och att entreprenören underrättats.

Två timmar senare kom en stor traktor och plogade gångvägen.

Som tack för den utmärkta responsen avsände jag ånyo ett mejl till kommunen. Denna gång med ett stort tack för den snabba servicen.

PS. Det som snöröjarna på uppdrag av kommunen prioriterar är de många och breda cykelbanorna som Sollentuna anlagt kors och tvärs i kommunen för många miljoner kronor. Där borstar man bort all snö och saltar så att det inte finns en enda snögnutta kvar. Bara ren asfalt. Trots det ser jag få cyklister där. Rätt prioritering? Det kan diskuteras.

Förr gick det bra att skapa enkla jobb

För att få fler utrikesfödda med låg eller ingen utbildning i arbete krävs enkla jobb med lägre ingångslöner än dagens. Det inser de allra flesta, utom våra två regeringspartier samt stödpartiet kommu-nisterna. De är låsta i sina respektive ideologier, ivrigt påhejade av LO som enbart värnar sina egna medlemmar, dvs. de som redan har ett jobb.

På 1930-talet var arbetslösheten hög. Det berodde inte på att de som var utan jobb var födda utanför Sverige. Orsaken var den djupa och långa depressionen. Ett sätt att sovra arbetssökande var t.ex. att inte låta staten anställa män som frikallats från värnplikt. Ett annat var att sysselsätta de arbetslösa med nödhjälpsarbete, s.k. AK-arbeten (där AK står för Statens Arbetslöshetskommission som fanns 1914-40).

Den vanligaste sysslan var att med hacka, spade och skottkärra bygga vägar. Åren 1921-34 byggde nödhjälpsarbetare 716 mil väg. Utlagda efter varandra motsvarar det sträckan från söder till norr i Sverige fyra gånger och halvvägs tillbaka.

AK-arbetet  fick inte konkurrera med andra arbeten och lönerna sattes lägre än den lägsta lönen på respektive ort. Syftet var att verka avskräckande på andra som kunde få ett "riktigt" arbete i stället. Dessutom var det ett test på den arbetssökandes arbetsvilja.

Det alternativ som funnits tidigare, fattigvård, var en stor förnedring. Dessutom måste de som fått den hjälpen betala tillbaka.

Gick det för 80 år sedan att ordna enkla jobb med lägre lön borde det gå även idag. Arbetsuppgifter saknas inte. Jag är övertygad om att Sossarna & Cie får krypa till korset vad det lider och fixa dessa jobb. Det är enda möjligheten att komma vidare.

Fast då kommer de att heta något annat. Sannolikt inte "beredskapsarbete" eller "nödhjälpsarbete". Snarare "samhällsarbete", "förstagångsjobb", "introduktionsjobb", "integrationsarbete" eller något annat eufemistiskt.