Det där med invandring och integration är inte lätt att prata om. Om jag nämner att 15 % av Sveriges befolkning är utrikesfödd och att 20 % har utländsk bakgrund (dvs. är antingen utrikesfödd eller har föräldrar som är det) så blir folk tysta och stirrar på mig och tänker: "Han måste vara rasist".
Tänk att det ska vara så svårt att föra en vuxen-till-vuxen-diskussion om det här med invandring, eller migration som det också kallas.
Jag brukar skryta med min proletära invandrarbakgrund ibland. Min farmors föräldrar var från Närpes i det som då var ett ryskt storfurstendöme, dvs. Finland. De kom till Stockholm i mitten av 1800-talet men skickades tillbaka därför att de var för fattiga. Efter några år gjorde det ett nytt försök och lyckades få stanna (de var ekonomiska flyktingar men lyckades till slut få "asyl").
Själv är jag också invandrad. Jag har nämligen migrerat nationellt.
Född och uppfödd i Örebro flyttade jag med frun till Stockholm i slutet av 1960-talet. Kände inte en käft i stan, förutom min bror och hans fru. Blev anvisad bostad i Bollmora, där jag aldrig varit. Visste inte ens var det låg. Flyttlasset lämpades av. Mörkret föll. Hur tar jag mig in till stan? Var ligger närmaste mataffär? Tack och lov kunde jag språket. Vi klarade oss bra i det nya "landet".
Nu har vi bott här i snart 45 år, trivs bra, fått nya vänner och våra barn är födda här.
30 december 2013
22 december 2013
Jag har haft kvinnor som chefer
Jag har några gånger haft kvinnor som chefer under mina år på Skatteverket. Det funkade sisådär. Förmodligen var det fel på mig, eftersom jag är en "mansgris".
En kvinna var några år min allra högsta chef. Jag försökte i mitt jobb att leva upp till alla hennes önskemål, men jag kände att jag inte begrep vad hon egentligen ville. Jag blev allt mer konfunderad och beklagade mig för en kvinnlig kollega. "Vadå", sa kollegan. "Hon (chefen alltså) är ju glasklar. Att du inte förstår henne beror nog på att du är man. Kvinnligt och manligt, du vet". Alltså mitt fel.
En gång i juni ett år hade högsta chefen samlat landets alla småchefer till ett möte på ett hotell norr om stan. Där berättade chefen att hon skulle anlita ett konsultföretag som skulle få i uppdrag att förutsättningslöst se över Skatteverkets informationsverksamhet, dvs. den verksamhet jag svarade för. För mig var detta helt nytt. Hon hade inte pratat med mig om det.
Jag satt rätt långt bak i salen. Etthundrafemtio huvuden vändes mot mig för att se min reaktion. Jag var i chocktillstånd. När konferensen var över började jag min semester. (Hur tror du jag mådde den sommaren?)
Jag har aldrig förlåtit henne för detta. Hela min tillvaro kom i gungning och jag började fundera på att sluta i förtid. Något nytt jobb var nog inte att tänka på, inte i min ålder. Jag räknade ut att frun och jag skulle kunna överleva till pensionen om vi tog lån på vårt hus - upp till skorstenen.
I mina mörkaste stunder tänkte jag på hämnd.
En möjlighet fick jag när chefen fyllde 50 år och hade en stor mottagning på verket. Maten och drickat hon bjöd på betalade hon givetvis ur egen ficka. Samma år hade nämligen Skatteverket upptaxerat några höga chefer på ett av våra största bolag därför att de låtit bolaget stå för deras födelsedagsfirande. Alltså kunde inte Skatteverkets högsta chef göra likadant.
Jag var "hovfotograf" vid hennes mottagning och fick sedan i uppdrag att fixa det tackkort hon skulle skicka till alla som hade uppvaktat henne. Kostnaden för tryckningen av korten fick jag ta på mina konton. Men jag vägrade attestera fakturan. Det fick hennes närmaste man, överdirektören, göra. Jag ansåg att detta också var en privat utgift, som hon borde stå för själv.
Jag skulle ha kunnat tipsa någon av kvällstidningarna (anonymt) och bifoga kopia på fakturan. (Självklart gjorde jag det inte. Men tänkte tanken, det gjorde jag.) Nu har det gått många år och saken är preskriberad sedan länge.
En tid var även min närmaste chef en kvinna och jag har haft tre olika. Det funkade rätt bra. Det som var värst var att tvingas dansa med en av dem på personalfesterna. Min manlige chefskollega, som också hade henne som chef, hade samma problem som jag med dansandet. Snacka om att flytta skåp!
I rättvisans namn ska sägas att en del av mina manliga chefer har också varit av tvivelaktig kvalitet, i sin chefsroll.
PS: Du kanske undrar hur det gick med min informationsverksamhet sedan konsultbolaget JKL skärskådat den? Jo, jag klarade mig bra. Den fick bra betyg, i vissa delar t.o.m. överbetyg.
En kvinna var några år min allra högsta chef. Jag försökte i mitt jobb att leva upp till alla hennes önskemål, men jag kände att jag inte begrep vad hon egentligen ville. Jag blev allt mer konfunderad och beklagade mig för en kvinnlig kollega. "Vadå", sa kollegan. "Hon (chefen alltså) är ju glasklar. Att du inte förstår henne beror nog på att du är man. Kvinnligt och manligt, du vet". Alltså mitt fel.
En gång i juni ett år hade högsta chefen samlat landets alla småchefer till ett möte på ett hotell norr om stan. Där berättade chefen att hon skulle anlita ett konsultföretag som skulle få i uppdrag att förutsättningslöst se över Skatteverkets informationsverksamhet, dvs. den verksamhet jag svarade för. För mig var detta helt nytt. Hon hade inte pratat med mig om det.
Jag satt rätt långt bak i salen. Etthundrafemtio huvuden vändes mot mig för att se min reaktion. Jag var i chocktillstånd. När konferensen var över började jag min semester. (Hur tror du jag mådde den sommaren?)
Jag har aldrig förlåtit henne för detta. Hela min tillvaro kom i gungning och jag började fundera på att sluta i förtid. Något nytt jobb var nog inte att tänka på, inte i min ålder. Jag räknade ut att frun och jag skulle kunna överleva till pensionen om vi tog lån på vårt hus - upp till skorstenen.
I mina mörkaste stunder tänkte jag på hämnd.
En möjlighet fick jag när chefen fyllde 50 år och hade en stor mottagning på verket. Maten och drickat hon bjöd på betalade hon givetvis ur egen ficka. Samma år hade nämligen Skatteverket upptaxerat några höga chefer på ett av våra största bolag därför att de låtit bolaget stå för deras födelsedagsfirande. Alltså kunde inte Skatteverkets högsta chef göra likadant.
Jag var "hovfotograf" vid hennes mottagning och fick sedan i uppdrag att fixa det tackkort hon skulle skicka till alla som hade uppvaktat henne. Kostnaden för tryckningen av korten fick jag ta på mina konton. Men jag vägrade attestera fakturan. Det fick hennes närmaste man, överdirektören, göra. Jag ansåg att detta också var en privat utgift, som hon borde stå för själv.
Jag skulle ha kunnat tipsa någon av kvällstidningarna (anonymt) och bifoga kopia på fakturan. (Självklart gjorde jag det inte. Men tänkte tanken, det gjorde jag.) Nu har det gått många år och saken är preskriberad sedan länge.
En tid var även min närmaste chef en kvinna och jag har haft tre olika. Det funkade rätt bra. Det som var värst var att tvingas dansa med en av dem på personalfesterna. Min manlige chefskollega, som också hade henne som chef, hade samma problem som jag med dansandet. Snacka om att flytta skåp!
I rättvisans namn ska sägas att en del av mina manliga chefer har också varit av tvivelaktig kvalitet, i sin chefsroll.
PS: Du kanske undrar hur det gick med min informationsverksamhet sedan konsultbolaget JKL skärskådat den? Jo, jag klarade mig bra. Den fick bra betyg, i vissa delar t.o.m. överbetyg.
21 december 2013
Ännu en svårläst annons
Varför tycker jag den är dålig? Jo, hela textsjoket är svårläst, därför att kreatören valt kursiv stil rakt igenom. Dessutom är texten fånig. Jag undrar hur många som orkar läsa den?
Uppe i högra hörnet kan man i mikroskopiskt liten stil läsa "Åkestam Holst". Det är namnet på reklambyrån som gjort annonsen (för dyra pengar?) åt Pressbyråns marknadsfolk. Åkestam Holst är en av landets största reklambyråer som dessutom vunnit många priser. Att man vinner priser säger oftast inget ifall reklamen man gjort har fått effekt.
Jag brukar cyniskt säga att reklambyråer är bara intresserade av två saker: Att få sin vilja fram gentemot kunden och att kunna fakturera.
PS: Men det finns dock undantag; det finns byråer som även lyckats göra reklam som får effekt.
Tillägg den 2 januari 2014: I dag fanns det en ny annons i en av morgontidningarna från Pressbyrån som Åkestam Holst gjort. Den var mycket bättre. Läslig typografi och ett mer intressant innehåll. Se nedan:
18 december 2013
Skatteverket håller sig framme igen
Just nu pågår en utredning som kallas "Polissamordningen". Målet är att den 1 januari 2015 ha skapat en enda polismyndighet i hela landet genom att lägga samman dagens 21 polismyndigheter och Rikspolisstyrelsen (RPS). Nu har man nått ett etappmål och utsett de regionala polischeferna i den nya organisationen.
Den nya myndigheten ska delas i sju regioner: Nord, Bergslagen, Mitt, Stockholm, Öst, Väst och Syd. Som väntat blev flera nuvarande polischefer även regionchefer. En av cheferna har dock inte polisiärt förflutet. Chef för södra regionen blev nuvarande regionskattechefen i Stockholm Annika Stenberg, som även har ett förflutet hos Kronofogden. Södra regionen är landets tredje i storleksordningen, om man ser till folkmängden.
För att välja ut de nya regioncheferna har det funnits en särskild anställningsnämnd, som bestått av 13 personer. Av dessa har tre ett förflutet på Skatteverket, nämligen pensionären Göran Gräslund (f.d. personaldirektör på Skatteverket och f.d. GD för Datainspektionen), rikskronofogden Eva Liedström Adler (f.d. avdelningschef på Skatteverket) och generaldirektören Katrin Westling Palm (f.d. överdirektör på Skatteverket).
Det är inte första gången f.d. skatteverkare fått toppositioner i Myndighetssverige. Det är inte utan att man känner sig lite stolt.
Den nya myndigheten ska delas i sju regioner: Nord, Bergslagen, Mitt, Stockholm, Öst, Väst och Syd. Som väntat blev flera nuvarande polischefer även regionchefer. En av cheferna har dock inte polisiärt förflutet. Chef för södra regionen blev nuvarande regionskattechefen i Stockholm Annika Stenberg, som även har ett förflutet hos Kronofogden. Södra regionen är landets tredje i storleksordningen, om man ser till folkmängden.
För att välja ut de nya regioncheferna har det funnits en särskild anställningsnämnd, som bestått av 13 personer. Av dessa har tre ett förflutet på Skatteverket, nämligen pensionären Göran Gräslund (f.d. personaldirektör på Skatteverket och f.d. GD för Datainspektionen), rikskronofogden Eva Liedström Adler (f.d. avdelningschef på Skatteverket) och generaldirektören Katrin Westling Palm (f.d. överdirektör på Skatteverket).
Det är inte första gången f.d. skatteverkare fått toppositioner i Myndighetssverige. Det är inte utan att man känner sig lite stolt.
9 december 2013
En liten slarvmiss i en tidningsbilaga
Palm var tidigare bl.a. ekonomidirektör och sedermera även överdirektör vid Skatteverket. Men hon ser nu betydligt mycket yngre ut än när hon jobbade på verket. Kan det bero på en mindre arbetsbörda eller att hon varit hos en stylist? Kanske både ock.
Det två verkscheferna intervjuas och förekommer åter på bild i bilagans mitt - se bilden ovan. Det som är konstigt med den sidan är bildtexten, som är en nonsenstext på latin - se bilden nedan. Varför har den hamnat där?
Jo, den som gjort originalet till tidningsbilagan hade sannolikt inte alla texter när hen gjorde ut bilagan. Då brukar man fylla tomma textytor med markeringstext som är obegripliga latintexter. Originalaren har sedan i brådskan på slutet missat att byta ut texten. Slarvigt men mänskligt. Kul, tycker jag i alla fall att det är.
8 december 2013
Mycket papper men lite att läsa för mig
SvD hade - förutom sin huvuddel - bilagor för kultur, resor & mat samt två extra reklambilagor. För DN var motsvarande delar en huvuddel plus bilagan Söndag samt en för kultur respektive sport och två reklambilagor.
SvD:s bunt omfattade 168 sidor och DN:s 172, alltså ingen större skillnad. När det gällde andelen sidor med reklam och övrig text (alltså inte egen redaktionell text) så var det nästan lika, 102 för Svd och 101 för DN. Det som återstod, den egna redaktionella texten, var för SvD 66 sidor och för DN 71 sidor.
En stor del av tidningssidorna i kulturdelarna är mycket luftiga med stora vita fält och jättestora bilder som ibland täcker mer än en helsida. Det tycker jag är slöseri med utrymmet. Med en tajtare layout skulle det gå att spara åtskilliga sidor och därmed även papper.
Jag är inte särskilt intresserad av finkultur eller sport. Därför är ledar-, debatt- och nyhetssidorna i stort sett det enda jag brukar läsa något av, resten bläddrar jag igenom. I SvD omfattar de delarna 15 sidor och i DN något fler, 22 sidor, totalt 37 sidor. Det är ungefär 11 % av det jag hämtade in från brevlådan i morse. Dessutom läste jag inte alla dessa sidor.
Nu undrar givetvis vän av ordning varför jag överhuvud taget prenumererar på papperstidningar när nyheter går att läsa på nätet. Jo, jag är gammal och gammalmodig, gillar doften av trycksvärta och att kunna bläddra bland papperssidor. Dessutom vill jag ha nya korsord till frukosten.
5 december 2013
Det går att höja lärarlönerna - bara man vill
Resultatet av PISA-undersökningen som visar 15-åringarnas kunskaper i naturkunskap, matte och läsförståelse i 65 länder visar att Sverige har halkat rejält efter. I topp under flera år ligger Finland, Japan och Sydkorea. Detta har varit den stora nyheten de senaste dagarna.
Orsaken till det dåliga resultatet för Sverige beror på det fria skolvalet, menar en del. Duktiga elever väljer bra skolor, sämre elever väljer andra skolor. De sämre eleverna blir då ännu sämre. Partierna lyfter fram olika förändringar för att få en bättre skola, t.ex. mer pengar, höjda lärarlöner, fler specialpedagoger, mindre klasser, statlig skola, mindre administration etc. En del tokförslag från vänstern har tidigare hörts i skoldebatten som inga betyg alls och slopade läxor.
Varför har finnarna en så bra skola? Länderna är rätt så lika och den finska skolan kostar mindre än den svenska. Alltså handlar det inte om pengar. Men befolkningarna ser annorlunda ut. I Sverige är 15 % utrikesfödda, i Finland är det ca 5 % (siffran osäker). Utrikesfödda med dåliga kunskaper i det nya landets språk har sämre läsförståelse och med det följer även dåliga kunskaper i andra ämnen, bl.a. matte.
Men att påstå att invandringen är en orsak till skoleländet är inte politiskt korrekt. Svenska Dagbladet tog dock upp det i en ledare häromdagen och nämnde att PISA-undersökningen tar upp den aspekten och menar att antalet utrikesfödda påverkar, fast bara marginellt. En tidigare svensk undersökning från Stockholms universitet har visat att antalet utrikesfödda påverkar elevernas resultat till det sämre om andelen utrikesfödda i en klass är 40 % eller högre. Jag känner en lärare som inte har en enda svenskfödd elev i sin klass - i en vanlig mellanstadieskola.
Om antalet utrikesfödda påverkar skolresultatet är nu föremål för ett forskningsprojekt där Norge, Finland och Sverige deltar. Resultatet av den undersökningen ska bli intressant att ta del av.
I Finland är läraryrket bra betalt och statusfyllt - som det var hos oss för 50 år sedan. Där är skolan statlig och har sluppit stora omvälvande förändringar och i stället har utvecklingen skett i lugn takt i samråd med lärare och skolledare. Trycket på lärarutbildningen i Finland är hög. Bara en av tio som söker kommer in.
Det var Göran Persson och hans statssekreterare m.m. Anitra Steen som förstatligade skolan 1991. Sossarna drev igenom beslutet med stöd av kommunisterna. Röstningen i riksdagen 1989 blev 162 för och 157 emot - alltså en knapp marginal. En av Anitras systrar var rektor i hemstaden Fagersta och hon har (enligt Anitra själv) inte förlåtit Anitra för det beslutet!
De partier som kan tänka sig en statlig skola är främst Folkpartiet, men även - numera - kommunisterna och Sverigedemokraterna vill det. Det stödet räcker dock inte för att få igenom ärendet i riksdagen.
Flera partier (S, MP, KD och FP) vill minska administrationen i skolorna. Dessa partier har 180 mandat i Riksdagen, men det räcker inte heller för att fatta ett beslut om det. Det fattas sex röster för att få majoritet för det. I bästa fall kanske några andra ledamöter skulle rösta med ett förslag om minskad administration?
Lärarlönerna i Sverige är låga. De började släpa efter när Persson lämnade över skolan till kommunerna. En gymnasielärare med fem års akademiska studieår och femton år i yrket tjänar lite drygt 30 000 kr i månaden. Snittlönen är ca 28 000 kr för gymnasiets lärare. (I Japan och Korea ökar en lågstadielärare sin lön med 75 % de första femton åren.) När det gäller lärarnas löner finns det en majoritet för det eftersom S, MP, KD, FP och C säger sig vilja höja lönerna.
Men gör det då? De partierna tillsammans har 203 ledamöter i Riksdagen - en klar majoritet!
Orsaken till det dåliga resultatet för Sverige beror på det fria skolvalet, menar en del. Duktiga elever väljer bra skolor, sämre elever väljer andra skolor. De sämre eleverna blir då ännu sämre. Partierna lyfter fram olika förändringar för att få en bättre skola, t.ex. mer pengar, höjda lärarlöner, fler specialpedagoger, mindre klasser, statlig skola, mindre administration etc. En del tokförslag från vänstern har tidigare hörts i skoldebatten som inga betyg alls och slopade läxor.
Varför har finnarna en så bra skola? Länderna är rätt så lika och den finska skolan kostar mindre än den svenska. Alltså handlar det inte om pengar. Men befolkningarna ser annorlunda ut. I Sverige är 15 % utrikesfödda, i Finland är det ca 5 % (siffran osäker). Utrikesfödda med dåliga kunskaper i det nya landets språk har sämre läsförståelse och med det följer även dåliga kunskaper i andra ämnen, bl.a. matte.
Men att påstå att invandringen är en orsak till skoleländet är inte politiskt korrekt. Svenska Dagbladet tog dock upp det i en ledare häromdagen och nämnde att PISA-undersökningen tar upp den aspekten och menar att antalet utrikesfödda påverkar, fast bara marginellt. En tidigare svensk undersökning från Stockholms universitet har visat att antalet utrikesfödda påverkar elevernas resultat till det sämre om andelen utrikesfödda i en klass är 40 % eller högre. Jag känner en lärare som inte har en enda svenskfödd elev i sin klass - i en vanlig mellanstadieskola.
Om antalet utrikesfödda påverkar skolresultatet är nu föremål för ett forskningsprojekt där Norge, Finland och Sverige deltar. Resultatet av den undersökningen ska bli intressant att ta del av.
I Finland är läraryrket bra betalt och statusfyllt - som det var hos oss för 50 år sedan. Där är skolan statlig och har sluppit stora omvälvande förändringar och i stället har utvecklingen skett i lugn takt i samråd med lärare och skolledare. Trycket på lärarutbildningen i Finland är hög. Bara en av tio som söker kommer in.
Det var Göran Persson och hans statssekreterare m.m. Anitra Steen som förstatligade skolan 1991. Sossarna drev igenom beslutet med stöd av kommunisterna. Röstningen i riksdagen 1989 blev 162 för och 157 emot - alltså en knapp marginal. En av Anitras systrar var rektor i hemstaden Fagersta och hon har (enligt Anitra själv) inte förlåtit Anitra för det beslutet!
De partier som kan tänka sig en statlig skola är främst Folkpartiet, men även - numera - kommunisterna och Sverigedemokraterna vill det. Det stödet räcker dock inte för att få igenom ärendet i riksdagen.
Flera partier (S, MP, KD och FP) vill minska administrationen i skolorna. Dessa partier har 180 mandat i Riksdagen, men det räcker inte heller för att fatta ett beslut om det. Det fattas sex röster för att få majoritet för det. I bästa fall kanske några andra ledamöter skulle rösta med ett förslag om minskad administration?
Lärarlönerna i Sverige är låga. De började släpa efter när Persson lämnade över skolan till kommunerna. En gymnasielärare med fem års akademiska studieår och femton år i yrket tjänar lite drygt 30 000 kr i månaden. Snittlönen är ca 28 000 kr för gymnasiets lärare. (I Japan och Korea ökar en lågstadielärare sin lön med 75 % de första femton åren.) När det gäller lärarnas löner finns det en majoritet för det eftersom S, MP, KD, FP och C säger sig vilja höja lönerna.
Men gör det då? De partierna tillsammans har 203 ledamöter i Riksdagen - en klar majoritet!
3 december 2013
Ökat administrativt nedfall knäcker folk
Under mina år som mellanchef på Skatteverket märkte jag att min administrativa börda ökade sakta men säkert. Varje enskildhet var väl inte mycket att säga om men när allt staplades på varandra blev det på tok för mycket.
Det handlade bl.a. om verksamhetsplanering. Varje år ägnades dagar och ibland veckor åt att "planera" och ta fram mångordiga och omfattande dokument som (det visade sig senare) inte hade särskilt mycket med verkligheten att göra. Riktlinjerna för hur planeringen skulle gå till och vilka dokument som skulle tas fram varierade år från år. När man väl lärt sig hur ledningen och deras planerings-fundamentalister ville ha det var det dags att lära om och göra det på nytt sätt. År ut och år in. Suck!
Men cheferna högre upp var nöjda och levde vidare i sin isolerade värld. Vi andra - på min nivå - jobbade på som vanligt och klarade oss mycket bra utan att titta i verksamhetsplaneringspappren.
Sedan var det kvalitetsarbetet. Detta påfund - som kanske fungerade i japanska bilfabriker? - skulle även smetas ut över hela statsförvaltningen. Interna experter gick på kurs, blev helt indoktrinerade, nästan frälsta, och fick de högsta chefernas välsignelse. Sedan tvingades alla mellanchefer lägga tid på det. Det tog veckor att svara på alla frågor, fylla i blanketter och fylla pärmar med allehanda dokument, som sedan skärskådades av "översteprästen" som initierat detta.
En gång skulle jag ägna hela sommaren åt ett "leka" med ett fiktivt företag, som hette "Sandbanken". Det var ett av inslagen i Skatteverkets interna kvalitetsutveckling för oss chefer. Jag vägrade delta i spektaklet (och klarade mig den gången undan utan repressalier).
Till detta ska även fogas det beställar-utförarprogem ("leka affär") som Skatteverket införde internt, men som nu i stort sett är skrotat. Vi kan också lägga till Lots och andra liknande "administrativa religioner" samt IT-stödet LotusNotes, som också är skrotat nu. Ja, listan kan göras hur lång som helst över allt detta administrativa nedfall som kostat skattebetalarna många tiotals (kanske hundratals?) miljoner bara när det handlar om Skatteverket.
Men Skatteverket är inte ensamt. Sådana här överdrifter förekommer överallt, både hos myndigheter och i näringslivet. År 2004 kom boken "Papperspolisen - Den ökande administrationen i moderna organisationer" utgiven av några forskare vid Handelshögskolan i Stockholm (se ett citat i slutet av detta blogginägg). Tänk på att boken skrevs för tio år sedan! Sedan dess har eländet bara blivit värre och värre.
Ett annat mer aktuellt exempel är skolan. Lärarna går gruppvis i väggen, sjukskrivs och lämnar yrket. De står inte ut längre. Men det handlar inte om krav från elever eller föräldrar utan om det ökande administrativa nedfallet. Deras arbetsbörda har blivit obehagligt stor, dessutom till en låg lön.
Riksrevisionen granskade nyligen Skolinspektionen - den myndighet som ska ha uppsikt över skolorna. Revisorerna konstaterade att inspektionen inte brytt sig ifall lärarna är duktiga eller om eleverna lär sig något - de kollar bara att alla rapporter, uppföljningar, redovisningar och andra pappersprodukter som lärarna tvingas sysselsätta sig med är i ordning på skolan. Inspektionen har fått kritik för detta enögda synsätt på skolan.
Skolan är - vid sidan av vården och omsorgen - de stora frågorna inför valet nästa år. Många högavlönade sitter nöjda med sina jobbskatteavdrag och säger att man inte vill ha fler skattesänkningar. I stället tycker man att pengarna kan gå till bl.a. skolan. Men får vi en bättre skola med mera pengar?
Tveksamt. Finska skolelever är duktigare än sina svenska kamrater. Att vara lärare i vårt östra grannland är ett högstatusjobb med bra lön - som det var i Sverige för 50-60 år sedan. Och detta trots att skolan i Finland kostar mindre än den svenska. Vari ligger då felet med skolan i Sverige? Ett stort fel begick Göran Persson när han var skolminister (och när Anitra Steen var hans statssekreterare) då skolan kommunaliserades.
Citat ur "Papperspolisen", sid. 208-209
"--- Det har successivt tillkommit nya administrativa arbetsuppgifter. Inom ekonomi- och budgetarbetet har den årliga budgetprocessen utvecklats från ett sammanräknande, kameralt system till ett avancerat tekniskt system för redovisning, uppföljning och analys. Dessutom är fler anställda på flera nivåer inblandade i detta system genom aktiviteterna verksamhetsplanering, resultatdialoger, målformulering och resultatredovisning. Inom personalarbetet har utvecklingen gått från att vara en traditionell personaladministration med hantering av löner och ledigheter till en bredare Human Resource Management som inbegriper flera aspekter och administrativa arbetsuppgifter inom personalområdet, jämställdhets- och jämlikhetsarbete samt samverkan med fackföreningarna. Inom dataarbetet har en motsvarande utveckling skett där datorerna från början användes för att hantera stora informationsmängder i register, men nu används även till sofistikerade analyser, kommunikation inom och utom organisationen samt som hjälpmedel i det operativa --- arbetet. ---"
PS. Jag vill inte påstå att allt detta är av ondo. Men det har bara blivit för mycket. Och det ökar hela tiden. Jag är glad att jag är pensionär.
Det handlade bl.a. om verksamhetsplanering. Varje år ägnades dagar och ibland veckor åt att "planera" och ta fram mångordiga och omfattande dokument som (det visade sig senare) inte hade särskilt mycket med verkligheten att göra. Riktlinjerna för hur planeringen skulle gå till och vilka dokument som skulle tas fram varierade år från år. När man väl lärt sig hur ledningen och deras planerings-fundamentalister ville ha det var det dags att lära om och göra det på nytt sätt. År ut och år in. Suck!
Men cheferna högre upp var nöjda och levde vidare i sin isolerade värld. Vi andra - på min nivå - jobbade på som vanligt och klarade oss mycket bra utan att titta i verksamhetsplaneringspappren.
Sedan var det kvalitetsarbetet. Detta påfund - som kanske fungerade i japanska bilfabriker? - skulle även smetas ut över hela statsförvaltningen. Interna experter gick på kurs, blev helt indoktrinerade, nästan frälsta, och fick de högsta chefernas välsignelse. Sedan tvingades alla mellanchefer lägga tid på det. Det tog veckor att svara på alla frågor, fylla i blanketter och fylla pärmar med allehanda dokument, som sedan skärskådades av "översteprästen" som initierat detta.
En gång skulle jag ägna hela sommaren åt ett "leka" med ett fiktivt företag, som hette "Sandbanken". Det var ett av inslagen i Skatteverkets interna kvalitetsutveckling för oss chefer. Jag vägrade delta i spektaklet (och klarade mig den gången undan utan repressalier).
Till detta ska även fogas det beställar-utförarprogem ("leka affär") som Skatteverket införde internt, men som nu i stort sett är skrotat. Vi kan också lägga till Lots och andra liknande "administrativa religioner" samt IT-stödet LotusNotes, som också är skrotat nu. Ja, listan kan göras hur lång som helst över allt detta administrativa nedfall som kostat skattebetalarna många tiotals (kanske hundratals?) miljoner bara när det handlar om Skatteverket.
Men Skatteverket är inte ensamt. Sådana här överdrifter förekommer överallt, både hos myndigheter och i näringslivet. År 2004 kom boken "Papperspolisen - Den ökande administrationen i moderna organisationer" utgiven av några forskare vid Handelshögskolan i Stockholm (se ett citat i slutet av detta blogginägg). Tänk på att boken skrevs för tio år sedan! Sedan dess har eländet bara blivit värre och värre.
Ett annat mer aktuellt exempel är skolan. Lärarna går gruppvis i väggen, sjukskrivs och lämnar yrket. De står inte ut längre. Men det handlar inte om krav från elever eller föräldrar utan om det ökande administrativa nedfallet. Deras arbetsbörda har blivit obehagligt stor, dessutom till en låg lön.
Riksrevisionen granskade nyligen Skolinspektionen - den myndighet som ska ha uppsikt över skolorna. Revisorerna konstaterade att inspektionen inte brytt sig ifall lärarna är duktiga eller om eleverna lär sig något - de kollar bara att alla rapporter, uppföljningar, redovisningar och andra pappersprodukter som lärarna tvingas sysselsätta sig med är i ordning på skolan. Inspektionen har fått kritik för detta enögda synsätt på skolan.
Skolan är - vid sidan av vården och omsorgen - de stora frågorna inför valet nästa år. Många högavlönade sitter nöjda med sina jobbskatteavdrag och säger att man inte vill ha fler skattesänkningar. I stället tycker man att pengarna kan gå till bl.a. skolan. Men får vi en bättre skola med mera pengar?
Tveksamt. Finska skolelever är duktigare än sina svenska kamrater. Att vara lärare i vårt östra grannland är ett högstatusjobb med bra lön - som det var i Sverige för 50-60 år sedan. Och detta trots att skolan i Finland kostar mindre än den svenska. Vari ligger då felet med skolan i Sverige? Ett stort fel begick Göran Persson när han var skolminister (och när Anitra Steen var hans statssekreterare) då skolan kommunaliserades.
Citat ur "Papperspolisen", sid. 208-209
"--- Det har successivt tillkommit nya administrativa arbetsuppgifter. Inom ekonomi- och budgetarbetet har den årliga budgetprocessen utvecklats från ett sammanräknande, kameralt system till ett avancerat tekniskt system för redovisning, uppföljning och analys. Dessutom är fler anställda på flera nivåer inblandade i detta system genom aktiviteterna verksamhetsplanering, resultatdialoger, målformulering och resultatredovisning. Inom personalarbetet har utvecklingen gått från att vara en traditionell personaladministration med hantering av löner och ledigheter till en bredare Human Resource Management som inbegriper flera aspekter och administrativa arbetsuppgifter inom personalområdet, jämställdhets- och jämlikhetsarbete samt samverkan med fackföreningarna. Inom dataarbetet har en motsvarande utveckling skett där datorerna från början användes för att hantera stora informationsmängder i register, men nu används även till sofistikerade analyser, kommunikation inom och utom organisationen samt som hjälpmedel i det operativa --- arbetet. ---"
PS. Jag vill inte påstå att allt detta är av ondo. Men det har bara blivit för mycket. Och det ökar hela tiden. Jag är glad att jag är pensionär.
24 november 2013
En film som etsat sig fast
Åren 2001-03 genomförde dåvarande Riksskatteverket en brett upplagd informationskampanj, riktad till landets gymnasieelever. Målet var att minska deras allt för positiva syn på svartjobb.
En av kanalerna som nyttjades för att nå ungdomarna var reklamfilm, som bl.a. visades på bio. Filmerna väckte stor uppmärksamhet då de visade hur ett samhälle kunde se ut om man inte betalade sin skatt. Flera (borgerliga) politiker gick i taket då de menade att kampanjen var förtäckt sossepropaganda. Dessutom menade man att statliga myndigheter inte skulle syssla med attitydpåverkan. En statlig utredning tillsattes, som fick skärskåda frågan, men den mynnade ut i ett "Jasså" ungefär. Kampanjen diskuterades även i riksdagen.
Trots att det nu gått mer än tio år så lever kampanjen - och framför allt filmerna - kvar i mångas medvetande. Idag inleder SvD:s politiske chefredaktör Tove Lifvendahl sin krönika i tidningen med att målande beskriva en av filmernas innehåll (som hon felaktigt daterar till andra halvan av 1990-talet).
Hennes krönika - om jag nu förstått den rätt - går ut på att enskilda människor kan göra mycket gott för civilsamhället i stället för att bara ställa krav på stat och kommun.
Jag känner mig stolt över att ha medverkat till en informations-kampanj som fortfarande lever i mångas medvetande. De mätningar som gjordes före och efter kampanjen visade att den dessutom var lyckad och målet nåddes. Den belönades flera gånger, bl.a. med reklambranschens finaste pris - Guldägget.
En av kanalerna som nyttjades för att nå ungdomarna var reklamfilm, som bl.a. visades på bio. Filmerna väckte stor uppmärksamhet då de visade hur ett samhälle kunde se ut om man inte betalade sin skatt. Flera (borgerliga) politiker gick i taket då de menade att kampanjen var förtäckt sossepropaganda. Dessutom menade man att statliga myndigheter inte skulle syssla med attitydpåverkan. En statlig utredning tillsattes, som fick skärskåda frågan, men den mynnade ut i ett "Jasså" ungefär. Kampanjen diskuterades även i riksdagen.
Trots att det nu gått mer än tio år så lever kampanjen - och framför allt filmerna - kvar i mångas medvetande. Idag inleder SvD:s politiske chefredaktör Tove Lifvendahl sin krönika i tidningen med att målande beskriva en av filmernas innehåll (som hon felaktigt daterar till andra halvan av 1990-talet).
Hennes krönika - om jag nu förstått den rätt - går ut på att enskilda människor kan göra mycket gott för civilsamhället i stället för att bara ställa krav på stat och kommun.
Jag känner mig stolt över att ha medverkat till en informations-kampanj som fortfarande lever i mångas medvetande. De mätningar som gjordes före och efter kampanjen visade att den dessutom var lyckad och målet nåddes. Den belönades flera gånger, bl.a. med reklambranschens finaste pris - Guldägget.
23 november 2013
Bästa sättet att gå ned i vikt
Ungefär halva svenska folket är överviktigt. Kvällstidningarna frossar i olika artiklar och löpsedlar med tips om bästa sättet att minska sin vikt. Även många veckotidningar har samma innehåll. Det handlar om Atkins, LCHF, GI, 5:2 och allt vad metoderna kallas.
Genom att räkna ut sitt BMI kan man kolla om man är överviktig. Eftersom jag är kortväxt har jag oftast ett BMI på 25, vilket klassar mig som överviktig. Jag har försökt att sträcka på mig och bli längre men det lyckas inte.
Jag är enligt BMI alltså ett par kilo för tung och har nu under flera veckor försökt gå ned i vikt genom att småsvälta två dagar i veckan enligt 5:2 metoden. Det är inte kul. Dessutom blir jag yr i huvudet framåt eftermiddan de dar jag halvsvälter.
Nä, den bästa metoden att gå ned i vikt är 10-metoden - eller tiometoden - där tio står för Ta Inte Om! Ställ inte fram all mat på bordet. Lassa bara upp en tallrik. Ät inget mer.
Genom att räkna ut sitt BMI kan man kolla om man är överviktig. Eftersom jag är kortväxt har jag oftast ett BMI på 25, vilket klassar mig som överviktig. Jag har försökt att sträcka på mig och bli längre men det lyckas inte.
Jag är enligt BMI alltså ett par kilo för tung och har nu under flera veckor försökt gå ned i vikt genom att småsvälta två dagar i veckan enligt 5:2 metoden. Det är inte kul. Dessutom blir jag yr i huvudet framåt eftermiddan de dar jag halvsvälter.
Nä, den bästa metoden att gå ned i vikt är 10-metoden - eller tiometoden - där tio står för Ta Inte Om! Ställ inte fram all mat på bordet. Lassa bara upp en tallrik. Ät inget mer.
13 november 2013
Uppmuntra utflyttning från Stockholm?
Oavsett vad folk i andra landsdelar (bl.a. Göteborgarna) tycker om Stockholmsområdet och de nollåttor som bor där så är Stockholm den motor som håller i gång landet. Rikets största stad växer med nästan 100 personer varje dag - året om! Men den överfulla kollektivtrafiken och bristen på bostäder är en hämsko.
Nu har politikerna lovat fixa fler tunnelbanelinjer och 78 000 nya bostäder, vilka kan härbärgera en befolkning som motsvarar Uppsala, rikets fjärde största stad befolkningsmässigt. Men det kommer att ta tid och många menar att det är en för liten satsning som kommer för sent. Bostadsbristen kostar Stockholm stora summor, fler miljarder varje år.
Eftersom bostadsbristen är ett stort hinder för Stockholms fortsatta utveckling borde man 1) kolla hur många tomma bostäder det finns och 2) uppmuntra utflyttning så fler bostäder blir lediga. Hur ska då det gå till?
Jo, eftersom vi numera har folkbokföring på lägenhet borde det vara lätt som en plätt att ta reda på vilka lägenheter som saknar boende. De fastighetsägare som har obebodda lägenheter borde kontaktas och tvingas redovisa orsaken. Har man inget godtagbart skäl borde lägenheten lämnas över till bostadsförmedlingen eller till försäljning.
Det är många pensionärer som bor i Storstockholm, minst ett par hundra tusen. Måste de bo kvar? De skulle lika gärna kunna lämna stan och sin lägenhet/villa och flytta till en mindre ort i landsorten eller på glesbygden. Då skulle nytillkomna yngre invånare med jobb i Stockholm i stället kunna flytta in i de lediga bostäderna.
Jag är ju själv "arbetslös" pensionär. Min koppling till Storstockholm är nu barn och barnbarn samt kompisar. Men det är ju många andra far- och morföräldrar som har sina ungar på annat håll så varför skulle inte jag också kunna leva med det?
Ett hinder för att sälja sin lägenhet/villa i Stockholm och köpa något billigare ute i landet är reavinsten och skatten på den. Därför borde de pensionärer som lämnar Stockholm få rabatt på flyttskatten. Det kommer att kosta men samtidigt skulle Stockholm tjäna på att fler som jobbar flyttar in i stället. Sannolikt skulle det samhällsekonomiskt bli en win-winsituation för alla.
Som morfar och farfar med någon extra miljon i fickan och bosatt två timmar från Stockholm skulle pengarna mycket väl räcka till ett antal extra resor och övernattningar för att hälsa på barn, barnbarn och kompisar. Dessutom skulle livet på en mindre ort utan buller och luftföroreningar även befrämja min hälsa vilket också skulle bespara samhället kostnader.
Nu har politikerna lovat fixa fler tunnelbanelinjer och 78 000 nya bostäder, vilka kan härbärgera en befolkning som motsvarar Uppsala, rikets fjärde största stad befolkningsmässigt. Men det kommer att ta tid och många menar att det är en för liten satsning som kommer för sent. Bostadsbristen kostar Stockholm stora summor, fler miljarder varje år.
Eftersom bostadsbristen är ett stort hinder för Stockholms fortsatta utveckling borde man 1) kolla hur många tomma bostäder det finns och 2) uppmuntra utflyttning så fler bostäder blir lediga. Hur ska då det gå till?
Jo, eftersom vi numera har folkbokföring på lägenhet borde det vara lätt som en plätt att ta reda på vilka lägenheter som saknar boende. De fastighetsägare som har obebodda lägenheter borde kontaktas och tvingas redovisa orsaken. Har man inget godtagbart skäl borde lägenheten lämnas över till bostadsförmedlingen eller till försäljning.
Det är många pensionärer som bor i Storstockholm, minst ett par hundra tusen. Måste de bo kvar? De skulle lika gärna kunna lämna stan och sin lägenhet/villa och flytta till en mindre ort i landsorten eller på glesbygden. Då skulle nytillkomna yngre invånare med jobb i Stockholm i stället kunna flytta in i de lediga bostäderna.
Jag är ju själv "arbetslös" pensionär. Min koppling till Storstockholm är nu barn och barnbarn samt kompisar. Men det är ju många andra far- och morföräldrar som har sina ungar på annat håll så varför skulle inte jag också kunna leva med det?
Ett hinder för att sälja sin lägenhet/villa i Stockholm och köpa något billigare ute i landet är reavinsten och skatten på den. Därför borde de pensionärer som lämnar Stockholm få rabatt på flyttskatten. Det kommer att kosta men samtidigt skulle Stockholm tjäna på att fler som jobbar flyttar in i stället. Sannolikt skulle det samhällsekonomiskt bli en win-winsituation för alla.
Som morfar och farfar med någon extra miljon i fickan och bosatt två timmar från Stockholm skulle pengarna mycket väl räcka till ett antal extra resor och övernattningar för att hälsa på barn, barnbarn och kompisar. Dessutom skulle livet på en mindre ort utan buller och luftföroreningar även befrämja min hälsa vilket också skulle bespara samhället kostnader.
12 november 2013
Ansvarig utgivare x 3
När jag blev ett ärende för regeringen
Under fler decennier var jag redaktör för Skatteverkets interna tidning, som var registrerad hos Patent- och registreringsverket (PRV) och hade utgivningsbevis och ansvarig utgivare. När jag varit redaktör några år fick jag ansvaret att även vara ansvarig utgivare. Då blev jag tvungen att registrera mig hos PRV.
För att få vara ansvarig utgivare måste man vara myndig och inte försatt i konkurs. För att visa det krävs ett bevis, som tingsrätten utfärdar. För att få beviset måste man betala en avgift. Det tyckte jag var onödigt då det i detta fall var en statlig myndighet som behövde beviset. Därför skrev jag till Justitiedepartementet och föreslog att statliga myndigheter skulle befrias från avgiften.
Det var bara ett förslag. Men tydligen diariefördes ärendet som en ansökan om avgiftsbefrielse. Då blev mitt lilla förslag plötsligt ett regeringsärende. Mycket märkligt.
Jag hade ingen aning om det förrän en journalist ringde och undrade varför jag hade blivit ett ärende för regeringen! Han kollade nämligen alla ärendelistor inför torsdagarnas regeringssammanträden och fann mitt namn där. På det viset fick jag reda på var mitt förslag hade hamnat. (Regeringen och ansvarigt statsråd avslog min ansökan om avgiftsbefrielse.)
När min chef gjorde bort sig
Jag blev alltså ansvarig utgivare för tidningen på Skatteverket. Den som är det bestämmer vad som ska stå i tidningen - ingen annan får göra det! Den ansvarige utgivaren kan ställas till svars enligt tryckfrihetsförordningen.
Jag skrev i varje nummer en frispråkig kolumn som nog var det mest lästa i tidningen. En gång retade jag upp ett gäng chefer, vilket ledde till att min närmaste chef krävde att i förväg få läsa vad jag tänkte skriva i min kolumn. Resultatet blev att jag lade ned kolumnen.
Saknaden efter den var stor. Det blev ett himla liv i hela skatteförvaltningen. Jag fick hundratals mejl och brev från undrande läsare och facket lade sig i (mot min vilja). Det ledde till att min chef fick backa och be om ursäkt eftersom han inte var ansvarig utgivare och inte hade rätt att censurera mig.
Att en chef går in och censurerar en redaktör/ansvarig utgivare väckte uppmärksamhet även utanför verket och bl.a. Dagens Nyheter hade en stor artikel om det. Verket och dess ledning inklusive min chef fick skämmas offentligt. Som gottgörelse fick jag tack vare facket en veckas extra betald semester.
Men chefen var långsint och straffade mig några år senare vid en omorganisation. Jag fick inte längre fortsätta att göra tidningen. Vis av skadan såg han dessutom till att själv bli ansvarig utgivare.
Utgivarskapet gäller lång tid bakåt i digital form
Den som är ansvarig utgivare för en tidning ansvarar även för alla tidigare utgåvor av tidningen som finns i tidningens digitala arkiv. Det har slagits fast i en dom i Högsta domstolen. Det är ett märkligt förhållande som Svenska Dagbladets chefredaktör och ansvarige utgivare skrev om i sin tidning i söndags (10.11).
I tidningens digitala arkiv finns 800 000 artiklar som han alltså är ansvarig utgivare för; artiklar som skrivits långt innan han jobbade på tidningen. Han vill därför att regeringen utreder en preskriptions-gräns för digitala publiceringar.
Jag mejlade till honom och föreslog att han skulle avregistrera "Svenska Dagbladet" som tidning och lämna över det digitala arkivet till Kungliga Biblioteket (eller Riksarkivet). Sedan skulle han registrera en ny tidning "Nya Svenska Dagbladet" eller "Svenska Dagbladet 2" eller något liknande. Allt för att få uppmärksamhet och kanske få till stånd en utredning.
Han svarade mig och skrev att det var en kontroversiell men modig idé, som han vid tillfälle skulle kolla med tidningens jurist.
Under fler decennier var jag redaktör för Skatteverkets interna tidning, som var registrerad hos Patent- och registreringsverket (PRV) och hade utgivningsbevis och ansvarig utgivare. När jag varit redaktör några år fick jag ansvaret att även vara ansvarig utgivare. Då blev jag tvungen att registrera mig hos PRV.
För att få vara ansvarig utgivare måste man vara myndig och inte försatt i konkurs. För att visa det krävs ett bevis, som tingsrätten utfärdar. För att få beviset måste man betala en avgift. Det tyckte jag var onödigt då det i detta fall var en statlig myndighet som behövde beviset. Därför skrev jag till Justitiedepartementet och föreslog att statliga myndigheter skulle befrias från avgiften.
Det var bara ett förslag. Men tydligen diariefördes ärendet som en ansökan om avgiftsbefrielse. Då blev mitt lilla förslag plötsligt ett regeringsärende. Mycket märkligt.
Jag hade ingen aning om det förrän en journalist ringde och undrade varför jag hade blivit ett ärende för regeringen! Han kollade nämligen alla ärendelistor inför torsdagarnas regeringssammanträden och fann mitt namn där. På det viset fick jag reda på var mitt förslag hade hamnat. (Regeringen och ansvarigt statsråd avslog min ansökan om avgiftsbefrielse.)
När min chef gjorde bort sig
Jag blev alltså ansvarig utgivare för tidningen på Skatteverket. Den som är det bestämmer vad som ska stå i tidningen - ingen annan får göra det! Den ansvarige utgivaren kan ställas till svars enligt tryckfrihetsförordningen.
Jag skrev i varje nummer en frispråkig kolumn som nog var det mest lästa i tidningen. En gång retade jag upp ett gäng chefer, vilket ledde till att min närmaste chef krävde att i förväg få läsa vad jag tänkte skriva i min kolumn. Resultatet blev att jag lade ned kolumnen.
Saknaden efter den var stor. Det blev ett himla liv i hela skatteförvaltningen. Jag fick hundratals mejl och brev från undrande läsare och facket lade sig i (mot min vilja). Det ledde till att min chef fick backa och be om ursäkt eftersom han inte var ansvarig utgivare och inte hade rätt att censurera mig.
Att en chef går in och censurerar en redaktör/ansvarig utgivare väckte uppmärksamhet även utanför verket och bl.a. Dagens Nyheter hade en stor artikel om det. Verket och dess ledning inklusive min chef fick skämmas offentligt. Som gottgörelse fick jag tack vare facket en veckas extra betald semester.
Men chefen var långsint och straffade mig några år senare vid en omorganisation. Jag fick inte längre fortsätta att göra tidningen. Vis av skadan såg han dessutom till att själv bli ansvarig utgivare.
Utgivarskapet gäller lång tid bakåt i digital form
Den som är ansvarig utgivare för en tidning ansvarar även för alla tidigare utgåvor av tidningen som finns i tidningens digitala arkiv. Det har slagits fast i en dom i Högsta domstolen. Det är ett märkligt förhållande som Svenska Dagbladets chefredaktör och ansvarige utgivare skrev om i sin tidning i söndags (10.11).
I tidningens digitala arkiv finns 800 000 artiklar som han alltså är ansvarig utgivare för; artiklar som skrivits långt innan han jobbade på tidningen. Han vill därför att regeringen utreder en preskriptions-gräns för digitala publiceringar.
Jag mejlade till honom och föreslog att han skulle avregistrera "Svenska Dagbladet" som tidning och lämna över det digitala arkivet till Kungliga Biblioteket (eller Riksarkivet). Sedan skulle han registrera en ny tidning "Nya Svenska Dagbladet" eller "Svenska Dagbladet 2" eller något liknande. Allt för att få uppmärksamhet och kanske få till stånd en utredning.
Han svarade mig och skrev att det var en kontroversiell men modig idé, som han vid tillfälle skulle kolla med tidningens jurist.
25 oktober 2013
Manliga pensionärers uniform
När man rör sig utomhus ser man i stort sett varannan vuxen människa - och inte minst pensionärer - iförda en tunn dunjacka. De ser ut som Michelingubbar och dito gummor allihopa. Jackorna verkar vara högsta mode just.
Förmodligen var jackan tänkt för yngre och medelålders personer men nu har pensionärerna lagt beslag på den i sina försök att verka yngre än de är. Priserna på jackorna varierar från flera tusen kronor till någonstans mellan femhundra och tusen.
Men jackan är inte det första plagg som vi pensionärer snodde från våra ungdomar. Det första var väl jeansen. Sen blev det baseballkepsen. Den bär inga ungdomar eller medelålders längre. Det är bara vi panschisar som bär den nu för tiden. Att bära keps är helt ute bland de som är i trettioårsåldern.
Ett annat plagg som vi snott från ungdomarna är t-shirten, buren under en skjorta som en slags undertröja. Inga trettioåringar klär sig så längre. Det är helt ute.
Jag är panschis. Jag klär mig som en sådan numera. Om jag hade varit panschis på 1950-talet hade jag gått i hatt och kostym. Sederna förändras. Tack och lov för det.
24 oktober 2013
Omgivningens betydelse
Det är ingen - med ett undantag - av min gamla skolkamrater, som jag fortfarande har kontakt med. Många "kompisar" har passerat revy under åren. Man går ut en skola, börjar i en annan, fortsätter via militärtjänst (i alla fall förr i tiden) och fortsatta studier. De band man en gång haft löses upp, försvinner och ersätts av nya.
Via jobbet kommer nya kamrater. Sedan kommer grannar och föräldrar man möter på dagis och i ungarnas skolor. Räknar man ihop alla man mött på det här sätten under mer än 60 år blir det flera hundra personer. De som nu återstår är de nya kamrater man eventuellt får på äldreboendet (om man nu får plats där) och slutligen i långvården.
En del gamla "kompisar" som man tappat kontakten med dyker upp då och då och där man minst anar det. Personer som man trodde att det aldrig skulle bli något med.
När jag fick i folkskolan på 1950-talet fanns ett litet hus vid sidan av skolbyggnaden. Där gick störiga grabbar (för det var bara grabbar som var störiga då). Det var de som på den tiden bedömdes som hopplösa fall. Det var nog en salig blandning av dyslektiker, de med damp, sådana som bara hörde dåligt och de som helt enkelt var normalt busiga. Det fanns säkert ett och annat psykfall också. På den tiden drogs alla över samma kam och hamnade i särklassen, som det hette då. Vi andra gick omvägar runt huset. Det var farligt att komma nära. I alla fall trodde vi det.
Några av killarna dök upp när jag gjorde lumpen. De var stamanställda furirer och gick nog i pension med samma grad. De var den typ av befäl som kunde kasta en fimp på kaserngården och beordra närmaste värnpliktig att plocka upp den. Och sedan upprepa proceduren ett antal gånger.
Men en annan av killarna från särklassen träffade jag på i en lokaltidning i en av Stockholms kranskommuner. Han var ett av kommunalråden! Jag undrar vad hans folkskollärare skulle sagt om han vetat vad det blev av hans gamla elev.
När jag gick i realskolan (motsvarar dagens högstadium) hade jag en klasskamrat som hette Robert. Han var urdålig i de flesta ämnen och efter ett år försvann han. Jag hörde aldrig av honom och glömde honom helt. För några år sedan dök han upp i TV-rutan i Aktuellt. Jag kände igen honom och mindes hans namn. Nu var han välbeställd VD för ett stort grossistföretag och sannolikt mångmiljonär. Det skulle var kul att få veta vad hans lärare i tyska och matte skulle sagt om honom nu.
Jaha, vad vill jag säga med det här då? Jo, att människor som bedöms som helt omöjliga i en viss miljö och i ett visst sammanhang kan dyka upp som en fågel Fenix och slå sin omvärld med häpnad i en helt annan miljö. Och att det finns oändliga utvecklingsmöjligheter även i det mest hopplösa fall.
Överallt - inte minst i arbetslivet - finns det individer som bedöms som helt hopplösa. Risken är stor att de blir mobbningsoffer. Om de byter miljö kan de blomma upp, utvecklas och få en ett helt annat liv.
Därför ska man vara försiktig med att döma ut människor. Det kan lika gärna vara omgivningen det är fel på.
Via jobbet kommer nya kamrater. Sedan kommer grannar och föräldrar man möter på dagis och i ungarnas skolor. Räknar man ihop alla man mött på det här sätten under mer än 60 år blir det flera hundra personer. De som nu återstår är de nya kamrater man eventuellt får på äldreboendet (om man nu får plats där) och slutligen i långvården.
En del gamla "kompisar" som man tappat kontakten med dyker upp då och då och där man minst anar det. Personer som man trodde att det aldrig skulle bli något med.
När jag fick i folkskolan på 1950-talet fanns ett litet hus vid sidan av skolbyggnaden. Där gick störiga grabbar (för det var bara grabbar som var störiga då). Det var de som på den tiden bedömdes som hopplösa fall. Det var nog en salig blandning av dyslektiker, de med damp, sådana som bara hörde dåligt och de som helt enkelt var normalt busiga. Det fanns säkert ett och annat psykfall också. På den tiden drogs alla över samma kam och hamnade i särklassen, som det hette då. Vi andra gick omvägar runt huset. Det var farligt att komma nära. I alla fall trodde vi det.
Några av killarna dök upp när jag gjorde lumpen. De var stamanställda furirer och gick nog i pension med samma grad. De var den typ av befäl som kunde kasta en fimp på kaserngården och beordra närmaste värnpliktig att plocka upp den. Och sedan upprepa proceduren ett antal gånger.
Men en annan av killarna från särklassen träffade jag på i en lokaltidning i en av Stockholms kranskommuner. Han var ett av kommunalråden! Jag undrar vad hans folkskollärare skulle sagt om han vetat vad det blev av hans gamla elev.
När jag gick i realskolan (motsvarar dagens högstadium) hade jag en klasskamrat som hette Robert. Han var urdålig i de flesta ämnen och efter ett år försvann han. Jag hörde aldrig av honom och glömde honom helt. För några år sedan dök han upp i TV-rutan i Aktuellt. Jag kände igen honom och mindes hans namn. Nu var han välbeställd VD för ett stort grossistföretag och sannolikt mångmiljonär. Det skulle var kul att få veta vad hans lärare i tyska och matte skulle sagt om honom nu.
Jaha, vad vill jag säga med det här då? Jo, att människor som bedöms som helt omöjliga i en viss miljö och i ett visst sammanhang kan dyka upp som en fågel Fenix och slå sin omvärld med häpnad i en helt annan miljö. Och att det finns oändliga utvecklingsmöjligheter även i det mest hopplösa fall.
Överallt - inte minst i arbetslivet - finns det individer som bedöms som helt hopplösa. Risken är stor att de blir mobbningsoffer. Om de byter miljö kan de blomma upp, utvecklas och få en ett helt annat liv.
Därför ska man vara försiktig med att döma ut människor. Det kan lika gärna vara omgivningen det är fel på.
22 oktober 2013
Vårt anorektiska försvar
När Sovjetimperiet och muren föll började nedmonteringen av det svenska försvaret eftersom det kalla kriget tog slut. Innan hade Sverige ett av Europas starkaste försvar, i förhållande till sin storlek. Det är en enorm förändring som skett.
Om man jämför med 1988 så har vi nu 94 % lägre styrka när det gäller krigsförbandspersonal, 90 % färre armébataljoner i insatsorganisationen, 82 % färre stridsflygsdivisioner, 78 % färre örlogsfartyg, 77 % färre regementen/flottiljer och 55 % lägre ekonomisk ram i procent av BNI (omräknat i fast penningvärde är det ännu värre!).
Den totala personalstyrkan i försvaret är nu 54 000 personer, jämfört med 1988 då den var 850 000. Antalet hemvärnssoldater har minskat från 100 000 till 22 000 och de 708 000 krigsplacerade värnpliktiga vi hade 1988 finns inte alls eftersom värnplikten är skrotad. Brigaderna är i dag 2 mot 29 1988 och motsvarande för fördelningsbataljonerna är 5 respektive 82.
Vi har två artilleribataljoner kvar idag men vi har inga artilleripjäser. Sic! Artilleristerna, de få vi har, får öva då och då i vårt snälla Natogrannland Norge. Översten som basar över artilleriet som inte finns hoppas få 24 ombyggda kanoner till 2015. År 1990 hade Sverige ca 1 000 artilleripjäser, varav ca 300 var toppmoderna.
Mycket modernt material har skrotats, sålts eller skänkts bort. Kunskap och färdigheter liksom olika sofistikerade försvarssystem har försvunnit. Våra stora beredskapslager av matvaror, drivmedel och mycket annat har också avvecklats. Skulle landet bli avspärrat räcker maten i landet högst ett par dygn. Miljarder och åter miljarder i värde har slumpats bort eller gått till spillo.
Ibland har det gått riktigt tokigt, som när Dalregementet skulle skänka sina gamla cyklar till Baltikum. Av misstag skeppade man iväg de nyinköpta cyklarna i stället! (Nu spelar det ingen roll för Dalregementet finns inte kvar längre. Det lades ned år 2000.)
Många medborgare tycker att försvaret bara är löjligt. Helst bör alltihop läggas ned då vi i alla fall inte kan försvara oss (om nu ryssen skulle anfalla). Ingen anser i dag att ryssen utgör ett hot mot oss.
Och blir det krig så är det inte gubbar på cykel vi behöver. Ett modernt krig handlar om cyberrymden och drönare.
Dagens situation liknar den på 1920-talet - efter första världskriget (det krig som sades ha gjort slut på alla krig) - då vårt dåvarande försvar rustades ned och massor av regementen försvann.
När andra världskriget bröt ut sa statsministern Per-Albin att "Sveriges beredskap är god". Han ljög, men det märktes inte i radion.
Vi har haft fred i Europa i snart 70 år (bortsett från Jugoslavien och Georgien), mycket tack vare EU som började som ett fredsprojekt. Vi får hoppas den freden håller i sig och inget talar i dag för att den inte skulle göra det. Att bygga upp ett nytt modernt försvar, värt namnet, tar flera decennier. Och under den tiden kan mycket hända i vår omvärld. Det var nog ingen som 1919 - när freden efter första världskriget slöts i Versailles - som trodde att vi skulle ha ett nytt storkrig i Europa bara tjugo år senare. Galningar som Hitler, Stalin m.fl. har alltid funnits och kommer alltid att finnas.
Jag tror att ÖB:s avslöjande i somras om att vi bara kan försvara oss i en vecka och på ett ställe om vi skulle bli angripna har fått några politiker att vakna och i alla fall öppnat ena ögat. Moderaterna är dock inte längre försvarsvänliga utan kallar försvaret för ett särintresse och använder det som en budgetregulator. I stället verkar sossarna vilja satsa mer på försvaret och pratar till och med om att återinföra mönstringen! Kommunisterna, f-låt Vänsterpartiet, vill återinföra en begränsad värnplikt. Folkpartiet vill att vi går med i Nato. Kristdemokraterna har svängt och vill att ett svenskt Natomedlemskap ska utredas.
Jag tycker att vi ska ha ett lagom försvar (vad nu det kan innebära) och att vi blir fullvärdiga medlemmar i Nato, något som vi i praktiken varit, men utan beslutanderätt och garantier, sedan 1950-talet. Jag ser försvarskostnaderna som en försäkringspremie. Vem vill inte ha sitt hem försäkrat?
Om man jämför med 1988 så har vi nu 94 % lägre styrka när det gäller krigsförbandspersonal, 90 % färre armébataljoner i insatsorganisationen, 82 % färre stridsflygsdivisioner, 78 % färre örlogsfartyg, 77 % färre regementen/flottiljer och 55 % lägre ekonomisk ram i procent av BNI (omräknat i fast penningvärde är det ännu värre!).
Den totala personalstyrkan i försvaret är nu 54 000 personer, jämfört med 1988 då den var 850 000. Antalet hemvärnssoldater har minskat från 100 000 till 22 000 och de 708 000 krigsplacerade värnpliktiga vi hade 1988 finns inte alls eftersom värnplikten är skrotad. Brigaderna är i dag 2 mot 29 1988 och motsvarande för fördelningsbataljonerna är 5 respektive 82.
Vi har två artilleribataljoner kvar idag men vi har inga artilleripjäser. Sic! Artilleristerna, de få vi har, får öva då och då i vårt snälla Natogrannland Norge. Översten som basar över artilleriet som inte finns hoppas få 24 ombyggda kanoner till 2015. År 1990 hade Sverige ca 1 000 artilleripjäser, varav ca 300 var toppmoderna.
Mycket modernt material har skrotats, sålts eller skänkts bort. Kunskap och färdigheter liksom olika sofistikerade försvarssystem har försvunnit. Våra stora beredskapslager av matvaror, drivmedel och mycket annat har också avvecklats. Skulle landet bli avspärrat räcker maten i landet högst ett par dygn. Miljarder och åter miljarder i värde har slumpats bort eller gått till spillo.
Ibland har det gått riktigt tokigt, som när Dalregementet skulle skänka sina gamla cyklar till Baltikum. Av misstag skeppade man iväg de nyinköpta cyklarna i stället! (Nu spelar det ingen roll för Dalregementet finns inte kvar längre. Det lades ned år 2000.)
Många medborgare tycker att försvaret bara är löjligt. Helst bör alltihop läggas ned då vi i alla fall inte kan försvara oss (om nu ryssen skulle anfalla). Ingen anser i dag att ryssen utgör ett hot mot oss.
Och blir det krig så är det inte gubbar på cykel vi behöver. Ett modernt krig handlar om cyberrymden och drönare.
Dagens situation liknar den på 1920-talet - efter första världskriget (det krig som sades ha gjort slut på alla krig) - då vårt dåvarande försvar rustades ned och massor av regementen försvann.
När andra världskriget bröt ut sa statsministern Per-Albin att "Sveriges beredskap är god". Han ljög, men det märktes inte i radion.
Vi har haft fred i Europa i snart 70 år (bortsett från Jugoslavien och Georgien), mycket tack vare EU som började som ett fredsprojekt. Vi får hoppas den freden håller i sig och inget talar i dag för att den inte skulle göra det. Att bygga upp ett nytt modernt försvar, värt namnet, tar flera decennier. Och under den tiden kan mycket hända i vår omvärld. Det var nog ingen som 1919 - när freden efter första världskriget slöts i Versailles - som trodde att vi skulle ha ett nytt storkrig i Europa bara tjugo år senare. Galningar som Hitler, Stalin m.fl. har alltid funnits och kommer alltid att finnas.
Jag tror att ÖB:s avslöjande i somras om att vi bara kan försvara oss i en vecka och på ett ställe om vi skulle bli angripna har fått några politiker att vakna och i alla fall öppnat ena ögat. Moderaterna är dock inte längre försvarsvänliga utan kallar försvaret för ett särintresse och använder det som en budgetregulator. I stället verkar sossarna vilja satsa mer på försvaret och pratar till och med om att återinföra mönstringen! Kommunisterna, f-låt Vänsterpartiet, vill återinföra en begränsad värnplikt. Folkpartiet vill att vi går med i Nato. Kristdemokraterna har svängt och vill att ett svenskt Natomedlemskap ska utredas.
Jag tycker att vi ska ha ett lagom försvar (vad nu det kan innebära) och att vi blir fullvärdiga medlemmar i Nato, något som vi i praktiken varit, men utan beslutanderätt och garantier, sedan 1950-talet. Jag ser försvarskostnaderna som en försäkringspremie. Vem vill inte ha sitt hem försäkrat?
21 oktober 2013
SL slutar aldrig att förvåna
Det kollektiva trafikföretaget Storstockholms lokaltrafik, i dagligt tal SL, slutar aldrig att förvåna. Företaget verkar ha som målsättning att göra det så svårt som möjligt för dem som vill åka kollektivt.
Sedan vill man att alla köp av biljetter helst ska ske via SL:s automater som finns vid de flesta t-bane- och pendeltågsstationer.
I somras togs den populära remsan som sällanresenärer och tillfälliga besökare kunde använda bort. I stället måste man nu köpa en biljett i automaten (eller i luckan om den är bemannad) eller använda ett särskilt plastkort. Det kallas av SL omväxlande för Accesskort, SL-kort, reskassa, kuponger eller biljett! Allt för att underlätta för kunderna och göra informationen mer begriplig. Sic!
Åker du alltid samma antal zoner funkar kortet bra. Men åker du olika antal zoner måste du skaffa dig flera kort, ett för två zoner, ett för tre zoner etc. för att slippa passera en bemannad spärr där du kan ändra zonantalet för din resa.
För en sällanresenär som jag funkar kortet under förutsättning att jag har fyllt på det med pengar, vilket kan göras i automaten. Men jag kan även fylla på med pengar via SL:s webbplats eller kontant över disk vid någon av SL:s butiker med personlig betjäning (SL Center).
Att kunna fylla på kortet med pengar via nätet är smart. Men SL har även lyckats krångla till detta. När du fört på pengar får du ett mejl från SL med helt obegriplig information och du tvingas ringa deras upplysningstjänst för att få förklarat vad du ska göra.
Dina pengar hamnar inte på ditt kort förrän du aktiverat påfyllningen via någon av SL:s kortläsare. Du kan inte heller nyttja pengarna förrän efter ett dygn. Aktiverar du inte kortet ínom 30 dagar försvinner pengarna du laddat på och de betalas inte tillbaka.
Har du en gammal remsa kvar som du inte nyttjat fullt ut kan du få tillbaka pengar för de outnyttjade klippen innan årsskiftet. Men den transaktionen kan bara göras vid ett SL Center och kräver att du ska fylla i tre olika papper med samma uppgifter, dvs. namn, personnummer m.m. Du får inte ut kontanter. Däremot kan beloppet du ska ha tillbaka sättas in på ditt kontokort utan kostnad. Men vill du ha beloppet påfört som reskassa på ditt Accesskort kostar det 17 kr extra!
Om det är fyra personer som är mellan 21-64 år (och alltså inte har rabatt) och är engångsresenärer och åker pendeltåg från Sollentuna till Stockholm fram och tillbaka kostar det 528 kr med vanliga biljetter.
Jag förstår att många sällanresenärer hellre tar bilen, trots trängselskatten. SL räknar i år med nästan en halv miljard mindre i intäkter än beräknat. Tacka fan för det!
PS: Jag anser att SL borde göra om sitt betalsystem och göra som London. Där köper du ett Oyster Card som du drar i spärren när du går in och när du går ut efter din resa. Du behöver inte hålla rätt på hur många zoner du passerat.
Sedan vill man att alla köp av biljetter helst ska ske via SL:s automater som finns vid de flesta t-bane- och pendeltågsstationer.
I somras togs den populära remsan som sällanresenärer och tillfälliga besökare kunde använda bort. I stället måste man nu köpa en biljett i automaten (eller i luckan om den är bemannad) eller använda ett särskilt plastkort. Det kallas av SL omväxlande för Accesskort, SL-kort, reskassa, kuponger eller biljett! Allt för att underlätta för kunderna och göra informationen mer begriplig. Sic!
Åker du alltid samma antal zoner funkar kortet bra. Men åker du olika antal zoner måste du skaffa dig flera kort, ett för två zoner, ett för tre zoner etc. för att slippa passera en bemannad spärr där du kan ändra zonantalet för din resa.
För en sällanresenär som jag funkar kortet under förutsättning att jag har fyllt på det med pengar, vilket kan göras i automaten. Men jag kan även fylla på med pengar via SL:s webbplats eller kontant över disk vid någon av SL:s butiker med personlig betjäning (SL Center).
Att kunna fylla på kortet med pengar via nätet är smart. Men SL har även lyckats krångla till detta. När du fört på pengar får du ett mejl från SL med helt obegriplig information och du tvingas ringa deras upplysningstjänst för att få förklarat vad du ska göra.
Dina pengar hamnar inte på ditt kort förrän du aktiverat påfyllningen via någon av SL:s kortläsare. Du kan inte heller nyttja pengarna förrän efter ett dygn. Aktiverar du inte kortet ínom 30 dagar försvinner pengarna du laddat på och de betalas inte tillbaka.
Har du en gammal remsa kvar som du inte nyttjat fullt ut kan du få tillbaka pengar för de outnyttjade klippen innan årsskiftet. Men den transaktionen kan bara göras vid ett SL Center och kräver att du ska fylla i tre olika papper med samma uppgifter, dvs. namn, personnummer m.m. Du får inte ut kontanter. Däremot kan beloppet du ska ha tillbaka sättas in på ditt kontokort utan kostnad. Men vill du ha beloppet påfört som reskassa på ditt Accesskort kostar det 17 kr extra!
Om det är fyra personer som är mellan 21-64 år (och alltså inte har rabatt) och är engångsresenärer och åker pendeltåg från Sollentuna till Stockholm fram och tillbaka kostar det 528 kr med vanliga biljetter.
Jag förstår att många sällanresenärer hellre tar bilen, trots trängselskatten. SL räknar i år med nästan en halv miljard mindre i intäkter än beräknat. Tacka fan för det!
PS: Jag anser att SL borde göra om sitt betalsystem och göra som London. Där köper du ett Oyster Card som du drar i spärren när du går in och när du går ut efter din resa. Du behöver inte hålla rätt på hur många zoner du passerat.
20 oktober 2013
Viktigast att budskapet når fram
I min bekantskapskrets finns flera språkpoliser. De hugger direkt när jag säger något felaktigt, som till exempel "större än mig" i stället för "större än jag" eller "mycket bilar" i stället för "många bilar". De reagerar också på särskrivningar.
Jag är också språkpolis ibland och kan reagera över felaktiga skyltar och annonstexter, som till exempel "kyckling sallad" eller "kykkling sallad" i stället för "kycklingsallad". Men man ska komma ihåg att det kan vara en utrikesfödd entreprenör som stått för formuleringen och som har gjort så gott han kan.
Visst ska man stava och skriva korrekt svenska. Men viktigast är i alla fall att man förstår vad som skrivits. Det finns texter som är helt korrekt stavade och skrivna men som är helt obegripliga. Det tycker jag är värre än ett särskrivet ord eller en felstavning.
Jag är också språkpolis ibland och kan reagera över felaktiga skyltar och annonstexter, som till exempel "kyckling sallad" eller "kykkling sallad" i stället för "kycklingsallad". Men man ska komma ihåg att det kan vara en utrikesfödd entreprenör som stått för formuleringen och som har gjort så gott han kan.
Visst ska man stava och skriva korrekt svenska. Men viktigast är i alla fall att man förstår vad som skrivits. Det finns texter som är helt korrekt stavade och skrivna men som är helt obegripliga. Det tycker jag är värre än ett särskrivet ord eller en felstavning.
19 oktober 2013
Olika svarstider
När jag jobbade på (Riks)Skatteverket och det blev sommar brukade alltid någon tidningsjournalist testa olika myndigheters förmåga att snabbt svara på mejl. De visste ju att när det blev semester så var bemanningen lägre på myndigheterna och även på deras diarier.
Mitt verk drabbades också av journalisten och tyvärr dröjde vårt svar onödigt länge, vilket inte var bra och vi fick skämmas. Generaldirektören såg sedan till att vi hade fullservice i vårt diarium även sommartid.
Jag har gjort ett liknande test. Samma dag, den 2 oktober i år, skickade jag fyra mejl åt olika håll i den offentliga sektorn. Inte för att i första hand testa svarstiden utan därför att jag hade frågor och synpunkter som jag ville ha svar respektive reaktion på. Men svarstiderna varierade.
Ljungby kommun. Ett mejl gick till Ljungby kommun och handlade om en cykelväg (som inte var en cykelväg) och jag fick svar samma dag, dessutom på kvällstid! Berömligt (A).
Sollentuna kommun. Ett annat mejl gick till min hemkommun och handlade om en informationsskrift som kunde ha utformats annorlunda. Jag fick svar dagen efter. Med utmärkt beröm godkänt (a).
Storstockholms lokaltrafik (SL). Detta mejl handlade om obegriplig information i deras svarsmejl till dem som fyllt på sin reskassa. När nio dagar hade gått utan svar vidarebefordrade jag mitt mejl till SL:s pressekreterare, som svarade mig tre dagar senare. Godkänt med tvekan (B?).
Trafikverket. Det sista mejlet gick till Trafikverkets stockholmsavdelning och handlade om skyltningen på den ny vägen mellan Rissnekorset/Enköpingsvägen och Uppsalavägen. Jag väntar fortfarande på svar. Nu har det gått 17 dagar. Underkänt med råge (C-).
Min erfarenhet - även sedan tidigare - är att kommuner är bättre på att snabbt svara än vad statliga myndigheter är.
Mitt verk drabbades också av journalisten och tyvärr dröjde vårt svar onödigt länge, vilket inte var bra och vi fick skämmas. Generaldirektören såg sedan till att vi hade fullservice i vårt diarium även sommartid.
Jag har gjort ett liknande test. Samma dag, den 2 oktober i år, skickade jag fyra mejl åt olika håll i den offentliga sektorn. Inte för att i första hand testa svarstiden utan därför att jag hade frågor och synpunkter som jag ville ha svar respektive reaktion på. Men svarstiderna varierade.
Ljungby kommun. Ett mejl gick till Ljungby kommun och handlade om en cykelväg (som inte var en cykelväg) och jag fick svar samma dag, dessutom på kvällstid! Berömligt (A).
Sollentuna kommun. Ett annat mejl gick till min hemkommun och handlade om en informationsskrift som kunde ha utformats annorlunda. Jag fick svar dagen efter. Med utmärkt beröm godkänt (a).
Storstockholms lokaltrafik (SL). Detta mejl handlade om obegriplig information i deras svarsmejl till dem som fyllt på sin reskassa. När nio dagar hade gått utan svar vidarebefordrade jag mitt mejl till SL:s pressekreterare, som svarade mig tre dagar senare. Godkänt med tvekan (B?).
Trafikverket. Det sista mejlet gick till Trafikverkets stockholmsavdelning och handlade om skyltningen på den ny vägen mellan Rissnekorset/Enköpingsvägen och Uppsalavägen. Jag väntar fortfarande på svar. Nu har det gått 17 dagar. Underkänt med råge (C-).
Min erfarenhet - även sedan tidigare - är att kommuner är bättre på att snabbt svara än vad statliga myndigheter är.
10 oktober 2013
En pudel ska göras på direkten
När någon blivit ertappad med byxorna nere och det når massmedierna är det bäst att lägga sig platt, visa strupen och erkänna det man gjort. Det kallas att göra en pudel. Men tyvärr verkar det vara svårt för de flesta.
Det finns många exempel på personer som borde ha gjort pudlar. Ett känt exempel är Refaat El- Sayed som ljög om sin doktorshatt i biokemi och gick miste om sitt livs affär med Volvos Pehr G. Gyllenhammar. I och för sig var det väl tur för PG och Volvo att det gick som det gick. Refaat hamnade sedan i fängelse för bedrägeri m.m.
Ett annat exempel är Björn Rosengren som ljög om sitt porrklubbsbesök och tvingades lämna posten som TCO-ordförande.
Vår drottning Silvia har varit illa ute på grund av sin fars affärer under kriget. Fadern fick köpa sitt företag av en judisk affärsman, som i kompensation fick en kaffefarm i Brasilien och hann lämna Tyskland i tid.
Drottningen gjorde en egen utredning där fadern framställs i god dager, nästan som en hjälte. Men nu har det kommit en bok som visar att drottningen försökt mörka hela historien, bl.a. genom att kontakta en massa inflytelserika personer runt om i världen.
Suck! Man blir ju bara trött. Varför inte lägga korten på bordet och säga som det var. Att pappan var medlem i nazistpartiet (inte förnekat), att han fick firman till underpris och förklara att hon inte kan svara för vad hennes pappa gjort. Då skulle det hela blåst över för länge sedan och boken sannolikt aldrig kommit ut.
På alla kurser i hur man umgås med massmedierna är den första regeln som lärs ut att aldrig förneka det som skett. Erkänn direkt så blåser det hela över. Och alla som jobbar med kommunikation och PR vet det också.
Men de som drabbas, t.ex. politiker, direktörer och andra viktiga potentater reagerar alltjämt med reptilhjärnan och förnekar.
PS: Kronprinsessan Victorias morfar var vanlig medlem i nazistpartiet. Men kungens morfar Karl Edvard var en riktig fullblodsnazist och generallöjtnant (Obergruppenführer) i Hitlers SA (Sturmabteilung). Han dömdes som krigsförbrytare efter kriget.
Det finns många exempel på personer som borde ha gjort pudlar. Ett känt exempel är Refaat El- Sayed som ljög om sin doktorshatt i biokemi och gick miste om sitt livs affär med Volvos Pehr G. Gyllenhammar. I och för sig var det väl tur för PG och Volvo att det gick som det gick. Refaat hamnade sedan i fängelse för bedrägeri m.m.
Ett annat exempel är Björn Rosengren som ljög om sitt porrklubbsbesök och tvingades lämna posten som TCO-ordförande.
Vår drottning Silvia har varit illa ute på grund av sin fars affärer under kriget. Fadern fick köpa sitt företag av en judisk affärsman, som i kompensation fick en kaffefarm i Brasilien och hann lämna Tyskland i tid.
Drottningen gjorde en egen utredning där fadern framställs i god dager, nästan som en hjälte. Men nu har det kommit en bok som visar att drottningen försökt mörka hela historien, bl.a. genom att kontakta en massa inflytelserika personer runt om i världen.
Suck! Man blir ju bara trött. Varför inte lägga korten på bordet och säga som det var. Att pappan var medlem i nazistpartiet (inte förnekat), att han fick firman till underpris och förklara att hon inte kan svara för vad hennes pappa gjort. Då skulle det hela blåst över för länge sedan och boken sannolikt aldrig kommit ut.
På alla kurser i hur man umgås med massmedierna är den första regeln som lärs ut att aldrig förneka det som skett. Erkänn direkt så blåser det hela över. Och alla som jobbar med kommunikation och PR vet det också.
Men de som drabbas, t.ex. politiker, direktörer och andra viktiga potentater reagerar alltjämt med reptilhjärnan och förnekar.
PS: Kronprinsessan Victorias morfar var vanlig medlem i nazistpartiet. Men kungens morfar Karl Edvard var en riktig fullblodsnazist och generallöjtnant (Obergruppenführer) i Hitlers SA (Sturmabteilung). Han dömdes som krigsförbrytare efter kriget.
2 oktober 2013
Flytta eller bo kvar?
När man som jag passerat pensionsåldern med råge och fortfarande bor kvar i den gamla villan börjar omgivningen att undra när jag och frun ska flytta. "Vi tänker inte flytta", svarar jag.
Annars är det vanligt att 40-talisterna säljer sina avbetalda villor, som under flera decennier gynnades av inflation och fullt ränteavdrag och köper en lägenhet i stället. Många har tröttnat på häckar, gräsmattor, snöskottning och äppelträd och vill kunna njuta av tillvaron på en inglasad balkong i stället.
Det kanske går att få fem miljoner för vår kåk i Sollentuna. Sen går minst en miljon bort i skatt och kvar blir fyra. Det räcker knappt till en trerumslägenhet i Stockholms innerstad. Dessutom finns risk att månadskostnaden för lägenheten blir högre än våra nuvarande löpande omkostnader. Varför ska vi då flytta?
Det finns andra skäl. Ett är att i god tid skaffa en bostad som är mer lämplig för den som är handikappad, t.ex. en lägenhet på ett plan med hiss. Att bo i en kåk med sovrummet på övervåningen kan bli besvärligt om hälsan sviktar. Men vem har sagt att man ska bli handikappad på gamla dar?
Flera par i vår ålder har redan ställt sig i kö till något privat äldreboende. Det har faktiskt vi också gjort. För säkerhets skull. Men väntetiden är lång. Om vi har tur kan vi få en bostad där när vi blivit bortåt 85 år. Men jag vill nog helst slippa att behöva flytta dit.
Ett skäl för att flytta från Sollentuna är annars att slippa det stressande bruset från den tättrafikerade Uppsalavägen, som skär rätt genom kommunen. Det sägs att sträckan mellan Kista och Häggvik är landets hårdast trafikerade vägsträcka. Vi hör ljudet hela tiden. Det går inte att tänka bort det och tro att det är en brusande fors!
För att slippa motorvägens buller och partiklar så måste flytten i så fall gå ut i landet någonstans där det finns tystnad och frisk luft. Men då kommer vi långt bort från barn, barnbarn och kompisar. Det skulle förstås bli en bra slant över på en försäljning av kåken i Sollentuna, jämfört med köpet av en bostad i landsorten eller glesbygden. Men pengar är inte alltid allt.
Ja, fundera kan man ju alltid göra. Det är inte säkert att man som skröplig 90-åring får en plats på ett nödvändigt äldreboende när kommunerna satsar på hemtjänst, som är billigare. Häromdan hörde vi om en 99-åring med vårdbehov och med toan på övervåningen som i stället för en plats på äldreboendet fick en toaletthink inställd i vardagsrummet i sin villa. Och häromveckan kastade sig en 84-årig kvinna från balkongen och avled för att hon inte fick plats på äldreboendet.
Med tanke på alla 40-talister som snart kommer att kräva sina äldreboenden borde politikerna satsa på att bygga fler sådana bostäder. Alternativet är annars att återinföra ättestupan.
Det är väl okej att bli gammal så länge man får vara hyfsat frisk och kan ta hand om sig själv. Men när man inte längre kan det... ja, då blir det inte kul.
Annars är det vanligt att 40-talisterna säljer sina avbetalda villor, som under flera decennier gynnades av inflation och fullt ränteavdrag och köper en lägenhet i stället. Många har tröttnat på häckar, gräsmattor, snöskottning och äppelträd och vill kunna njuta av tillvaron på en inglasad balkong i stället.
Det kanske går att få fem miljoner för vår kåk i Sollentuna. Sen går minst en miljon bort i skatt och kvar blir fyra. Det räcker knappt till en trerumslägenhet i Stockholms innerstad. Dessutom finns risk att månadskostnaden för lägenheten blir högre än våra nuvarande löpande omkostnader. Varför ska vi då flytta?
Det finns andra skäl. Ett är att i god tid skaffa en bostad som är mer lämplig för den som är handikappad, t.ex. en lägenhet på ett plan med hiss. Att bo i en kåk med sovrummet på övervåningen kan bli besvärligt om hälsan sviktar. Men vem har sagt att man ska bli handikappad på gamla dar?
Flera par i vår ålder har redan ställt sig i kö till något privat äldreboende. Det har faktiskt vi också gjort. För säkerhets skull. Men väntetiden är lång. Om vi har tur kan vi få en bostad där när vi blivit bortåt 85 år. Men jag vill nog helst slippa att behöva flytta dit.
Ett skäl för att flytta från Sollentuna är annars att slippa det stressande bruset från den tättrafikerade Uppsalavägen, som skär rätt genom kommunen. Det sägs att sträckan mellan Kista och Häggvik är landets hårdast trafikerade vägsträcka. Vi hör ljudet hela tiden. Det går inte att tänka bort det och tro att det är en brusande fors!
För att slippa motorvägens buller och partiklar så måste flytten i så fall gå ut i landet någonstans där det finns tystnad och frisk luft. Men då kommer vi långt bort från barn, barnbarn och kompisar. Det skulle förstås bli en bra slant över på en försäljning av kåken i Sollentuna, jämfört med köpet av en bostad i landsorten eller glesbygden. Men pengar är inte alltid allt.
Ja, fundera kan man ju alltid göra. Det är inte säkert att man som skröplig 90-åring får en plats på ett nödvändigt äldreboende när kommunerna satsar på hemtjänst, som är billigare. Häromdan hörde vi om en 99-åring med vårdbehov och med toan på övervåningen som i stället för en plats på äldreboendet fick en toaletthink inställd i vardagsrummet i sin villa. Och häromveckan kastade sig en 84-årig kvinna från balkongen och avled för att hon inte fick plats på äldreboendet.
Med tanke på alla 40-talister som snart kommer att kräva sina äldreboenden borde politikerna satsa på att bygga fler sådana bostäder. Alternativet är annars att återinföra ättestupan.
Det är väl okej att bli gammal så länge man får vara hyfsat frisk och kan ta hand om sig själv. Men när man inte längre kan det... ja, då blir det inte kul.
30 september 2013
Netto billigast. ICA Maxi dyrast.
I somras jämförde jag priserna mellan ICA Kvantum (f.d. Stens ICA) i Sollentuna centrum med ICA Maxi vid Häggvik/Stinsen. Anledningen var att kompisar hävdat att Maxi var mycket billigare. Det visade sig att det inte var så - se mitt blogginlägg den 6 juni i år.
Nu har jag utökat antalet butiker i min jämförelse. Jag har besökt följande butiker: Den nyöppnade Nettobutiken på Malmvägen, ICA Kvantum i Sollentuna centrum samt Coop Forum, ICA Maxi, Willys och Citygross vid Häggvik/Stinsen.
Jag har kollat samma varor och min "varukorg" har bestått av en liter Arla mellanmjölk, ett paket normalsaltat Bregott, en förpackning Pågens Lingongrova, en förpackning Rasker rostbröd, ett kilo dansk färsk fläskfilé, ett kilo svensk köttfärs, ett paket 400 g Findus djupfryst torsk, ett kilo gul paprika, ett kilo bananer, ett paket 12 vanliga ägg, ett kilo fastpotatis i löst vikt, en flaska gul Citronsåpa och en hel fryst Kronfågel gårdskyckling (1,375 kg).
Undersökningen genomfördes olika dagar i slutet av september. Jag har inte tagit hänsyn till tillfälliga extrapriser, rabattkuponger, bonuscheckar, återbäring eller liknande. Så här blev resultatet:
Skillnaden mellan den billigaste och dyraste varukorgen är mer än 90 kr. Det innebär att om man handlar för en femhundring så är Netto en hundring billigare än ICA Maxi. Låt oss säga att du handlar mat för femtusen i månaden - då blir det 12 000 kr på ett år!
ICA Maxi har stora skyltar utanför sin butik där man gör reklam. Sic! Jojomän, det kan nog vara bra med idéer, men verkligheten är dock annorlunda.
Om jag nu hade köpt de billigaste varorna i alla butiker så hade varukorgen kostat 321,58 kr. Men då tillkommer transporten eller promenaden/tidsåtgången.
Det finns ju fler matbutiker i Sollentuna, t.ex. i Helenelund, Edsberg, Rotebro, Norrviken och Sjöberg. Men de har jag inte besökt.
Hoppas jag har svarat på din fråga på ett tillfredställande sätt. Har du några frågor är du varmt välkommen att höra av dig igen. Till sist vill jag än en gång tacka för att du gav mig chansen att ge vår bild av verkligheten.
Ha en trevlig tisdag!
Ny komentar från ICA Maxi.
Hej igen!
Nu har jag utökat antalet butiker i min jämförelse. Jag har besökt följande butiker: Den nyöppnade Nettobutiken på Malmvägen, ICA Kvantum i Sollentuna centrum samt Coop Forum, ICA Maxi, Willys och Citygross vid Häggvik/Stinsen.
Jag har kollat samma varor och min "varukorg" har bestått av en liter Arla mellanmjölk, ett paket normalsaltat Bregott, en förpackning Pågens Lingongrova, en förpackning Rasker rostbröd, ett kilo dansk färsk fläskfilé, ett kilo svensk köttfärs, ett paket 400 g Findus djupfryst torsk, ett kilo gul paprika, ett kilo bananer, ett paket 12 vanliga ägg, ett kilo fastpotatis i löst vikt, en flaska gul Citronsåpa och en hel fryst Kronfågel gårdskyckling (1,375 kg).
Undersökningen genomfördes olika dagar i slutet av september. Jag har inte tagit hänsyn till tillfälliga extrapriser, rabattkuponger, bonuscheckar, återbäring eller liknande. Så här blev resultatet:
- Netto 340, 75 kr
- Willys 373, 69 kr
- ICA Kvantum 410,10 kr
- Coop Forum 411, 55 kr
- Citygross 430,85 kr
- ICA Maxi 432,13 kr.
Skillnaden mellan den billigaste och dyraste varukorgen är mer än 90 kr. Det innebär att om man handlar för en femhundring så är Netto en hundring billigare än ICA Maxi. Låt oss säga att du handlar mat för femtusen i månaden - då blir det 12 000 kr på ett år!
ICA Maxi har stora skyltar utanför sin butik där man gör reklam. Sic! Jojomän, det kan nog vara bra med idéer, men verkligheten är dock annorlunda.
Om jag nu hade köpt de billigaste varorna i alla butiker så hade varukorgen kostat 321,58 kr. Men då tillkommer transporten eller promenaden/tidsåtgången.
Det finns ju fler matbutiker i Sollentuna, t.ex. i Helenelund, Edsberg, Rotebro, Norrviken och Sjöberg. Men de har jag inte besökt.
Kommentar från ICA Maxi
En kompis till mig som handlar hos ICA Maxi skickade över ett mejl med mitt blogginlägg till butiken. Här är svaret:
"Tack för ditt mail. Jag uppskattar verkligen att du tog dig tid att skriva till oss. Vi gör prisundersökningar varje kvartal (med hjälp av Nielsen) med hela Sollentuna, Rotebro och Upplands Väsby som upptagningsområde. Vi fokuserar då på hela sortimentet samt de drygt 300 vanligast köpta varorna.
Vi vet att Netto och Lidl är billigare än oss. De kommer de alltid vara annars har de inget på marknaden att göra. Även Willys är billigare men med mindre marginal. I senaste prisundersökningen, som gjordes i spetember, var de 3,4% billigare än oss på hela deras sortiment. Frukt och grönt och egna märkesvaror är inte beaktade här.
Avdelningen frukt och grönt är alltid svår att jämföra då vi t ex alltid köper Chiquita-bananer och det är något Willys, Lidl och Netto mer eller mindre aldrig gör. Det går även för oss att köpa billigare bananer men kvaliteten är viktigare i vårt tycke. Vad gäller frukt och grönt köper vi snudd på alltid klass 1 eller klass extra och det är det si och så med hos de övriga. Som du säkert förstår blir det lite som att jämföra äpplen med päron.
Vad gäller övriga butiker är vi billigare. Med övriga menar jag ICA Kvantum Sollentuna C, ICA Supermarket Edsberg, ICA Format Bredden, Coop Extra Rotebro, City Gross Häggvik och Coop Forum Häggvik. Detta har jag solklara bevis på. I procent är det mellan 3,5-12% i skillnad på hela sortimentet. Tyvärr släppte inte ICA Kvantum i Upplands Väsby in våra "undersökare" så där har vi inga uppgifter.
Vad gäller de varor kunder köper mest (enligt ICAs s k "500-korg") blir det väldigt intressant. Här följer resultatet utan att butikerna är namngivna:
- 7,2%
- 8,9%
- 10,9%
- 15,7%
- 15,9%
- 16,2%
Hoppas jag har svarat på din fråga på ett tillfredställande sätt. Har du några frågor är du varmt välkommen att höra av dig igen. Till sist vill jag än en gång tacka för att du gav mig chansen att ge vår bild av verkligheten.
Ha en trevlig tisdag!
Med vänlig hälsning
Roger Holgersson, Butikschef livs
ICA Maxi Stormarknad Häggvik"
Min kommentar. När det gäller de dagliga matvaror som jag valt var ICA Maxi dyrast. De undersökningar som butikschefen hänvisar till ifrågasätter jag inte, men jag handlar aldrig 300-500 olika varor i min matbutik - inte ens under ett helt år. Butiken har ett stort sortiment med både bredd och djup som inte är matvaror och när det gäller det så kanske jämförelsen skulle göras med andra typer av butiker. Jag skulle tro att det kostar att ha ett så stort sortiment. När det gäller kvalitetsskillnad på frukt och grönt så är den inte alltid till Nettos, Lidls m.fl. nackdel, jämfört med t.ex. ICA. Det är i alla fall min erfarenhet. // BjörnRoger Holgersson, Butikschef livs
ICA Maxi Stormarknad Häggvik"
Ny komentar från ICA Maxi.
Hej igen!
Jag vill bara förtydliga att de drygt 300 vanligaste artiklarna enbart består av matvaror och artiklar som generellt finns i "vanliga" mataffärer (tvättmedel, toapapper etc). Vårt sortiment av kläder, trädgårdsartiklar och dylikt är inte med i dessa undersökningar.
Ha en trevlig dag!
Med vänlig hälsning
Roger Holgersson, Butikschef livs
ICA Maxi Stormarknad Häggvik
Roger Holgersson, Butikschef livs
ICA Maxi Stormarknad Häggvik
Min kommentar. Netto och Willlys (och kanske även Lidl, som jag inte kollat) är i alla fall billigare än de övriga butikerna, inklusive ICA Maxi. När det gäller kvaliteten på lågprisbutikernas varor så har flera av dem samma leverantörer och är identiska med de som säljs i t.ex. ICA, Coop m.fl. men har ibland andra namn. Hur du som konsument gör och vilken butik du väljer är självklart din ensak. Det finns ju andra aspekter än priset, som kanske avgör. // Björn
PS: ICA Maxi vill kalla sig "Sveriges billigaste stormarknad". Det är väl inte helt korrekt, då man erkänner att Willys, Netto m.fl. har lägre priser. Men de butikerna kanske inte räknas som "stormarknader" trots att de också säljer annat som inte är mat? Oavsett hur ICA Maxi vill bortförklara min undersökning kvarstår att de var dyrast när det gällde det lilla urval av basvaror jag kollade priset på.
PS: ICA Maxi vill kalla sig "Sveriges billigaste stormarknad". Det är väl inte helt korrekt, då man erkänner att Willys, Netto m.fl. har lägre priser. Men de butikerna kanske inte räknas som "stormarknader" trots att de också säljer annat som inte är mat? Oavsett hur ICA Maxi vill bortförklara min undersökning kvarstår att de var dyrast när det gällde det lilla urval av basvaror jag kollade priset på.
Biståndspengar kan användas till annat
Jag har alltid varit skeptiskt till det svenska biståndet. Jag har heller aldrig förstått varför vi måste vara bäst i världen när det gäller att pytsa iväg biståndspengar, dvs. pengar som tagits från de svenska skattebetalarna. I snitt betalar varje svensk 300 kr i månaden till biståndet (om jag nu räknat rätt med alla nollor).
Det har även blivit ett himla liv därför att UD praktiserat "kreativ bokföring" och betalat biståndsministern och hennes statssekreterares löner från biståndsanslaget. En del av det har även betalat Sveriges insats i Afghanistan. Helt okej, tycker jag.
Nu har SvD börjat granska delar av biståndet. Under de senaste tre åren har mer än 100 miljarder insamlade skattepengar lämnat Sverige i form av bistånd. Målet är att minst en procent av bruttonationalinkomsten (BNI) ska ges bort. Eftersom SIDA har svårt att hitta vettiga projekt och mottagare blir det pengar över vid årens slut. Dessa pengar - närmare bestämt 24 miljarder de tre senaste åren - har lämnats över till FN, där de i princip "försvunnit". Ingen vet vilken eventuell nytta de har gjort och kritik har tystats.
Under många decennier gick en stor del av biståndet till vänsterdiktaturer i Afrika och Latinamerika - ofta rakt in i deras statsbudgetar. Diktatorn Mugabe i Zimbabwe var en som Sverige höll under armarna. Gjort är gjort, inte mycket att göra åt nu och det var sossarna som styrde på den tiden.
Att ge katastrofbistånd, kanaliserat via direkta hjälpinsatser, tycker jag är helt okej. Men att ge bistånd rakt av och hoppas att de ska t.ex. minska fattigdomen i världen anses numera var bortkastat. Jag har en nära släkting som jobbat inom biståndsindustrin och i olika länder under många. Han har på nära håll sett hur biståndet använts. Han är också skeptisk och menar att "det har nog stjälpt mer än det har hjälpt".
Jag tycker att biståndspengarna (i alla fall det mesta) i stället ska användas till
Det har även blivit ett himla liv därför att UD praktiserat "kreativ bokföring" och betalat biståndsministern och hennes statssekreterares löner från biståndsanslaget. En del av det har även betalat Sveriges insats i Afghanistan. Helt okej, tycker jag.
Nu har SvD börjat granska delar av biståndet. Under de senaste tre åren har mer än 100 miljarder insamlade skattepengar lämnat Sverige i form av bistånd. Målet är att minst en procent av bruttonationalinkomsten (BNI) ska ges bort. Eftersom SIDA har svårt att hitta vettiga projekt och mottagare blir det pengar över vid årens slut. Dessa pengar - närmare bestämt 24 miljarder de tre senaste åren - har lämnats över till FN, där de i princip "försvunnit". Ingen vet vilken eventuell nytta de har gjort och kritik har tystats.
Under många decennier gick en stor del av biståndet till vänsterdiktaturer i Afrika och Latinamerika - ofta rakt in i deras statsbudgetar. Diktatorn Mugabe i Zimbabwe var en som Sverige höll under armarna. Gjort är gjort, inte mycket att göra åt nu och det var sossarna som styrde på den tiden.
Att ge katastrofbistånd, kanaliserat via direkta hjälpinsatser, tycker jag är helt okej. Men att ge bistånd rakt av och hoppas att de ska t.ex. minska fattigdomen i världen anses numera var bortkastat. Jag har en nära släkting som jobbat inom biståndsindustrin och i olika länder under många. Han har på nära håll sett hur biståndet använts. Han är också skeptisk och menar att "det har nog stjälpt mer än det har hjälpt".
Jag tycker att biståndspengarna (i alla fall det mesta) i stället ska användas till
- att bättre ta hand om de flyktingar som kommer hit,
- att bygga ut äldrevården,
- att ge lärare och sjuksköterskor mer betalt samt
- att försvara Gotland (nu finns där några hemvärnsgubbar samt en handfull stridsvagnar utan förare, bränsle och reservdelar.)
29 september 2013
Inte så lätt att komma utifrån och in
Det finns rasism och främlingsfientlighet i vårt land. När vi hör de orden tänker vi oftast på utrikesfödda med olika ursprung och kulör. Men det finns även en slags främlingsfientlighet bland oss inrikesfödda.
Jag har en nära släkting som flyttade till Göteborg på 1960-talet och bodde där i femton år. Hon fick en del bekanta under tiden där. På jobbet var det inte så lätt att få vänner. Men hon blev god vän med en tjej, som inte de andra ville umgås med. Senare visade det sig att den tjejen var född in i en av stadens gamla redarfamiljer, vilket hade medfört att hon var "utmobbad" på sitt jobb bland de "vanliga".
När släktingen sedan flyttade till Stockholm hade hon ånger och tänkte att det skulle bli svårt att komma in i en stå stor stad med så många människor. Det gick bra. Efter ett halvår i Stockholm hade hon fått fler vänner och bekanta än hon hade fått i Göteborg under tiden hon bott där. Jag tror Stockholm faktiskt är den enda riktiga storstad vi har i landet och det gör Göteborg till landets största småstad där det fortfarande finns en slags inrikes främlingsfientlighet, trots alla "goa gubbar".
Jag har ett kompispar som sedan många år rotat sig i en liten skidort i Norrland. Nu som pensionärer är de där större delen av året; åker skidor, fiskar, vandrar och njuter av allt som Norrland erbjuder. De har också försökt att engagera sig i byn; varit med och bakat tunnbröd, blivit spårvärdar på vintern m.m. Trots det så har de inte lyckats komma in i gemenskapen bland urinnevånarna; inte ens efter så många år på orten. De vänner de fått däruppe är inflyttade, precis som de själva. Även här finns inrikes främlingsfientlighet.
Men detta är inget nytt fenomen. Förmodligen var det ännu värre i det gamla bondesamhället då det räckte att komma från grannbyn en kilometer bort för att inte platsa.
Min farfar Anton var en äkta söderkis, född 1887 på Åsögatan i Stockholm. Han pratade stockholmsdialekt hela livet - även sedan han år 1910 flyttat till Örebro. Där föddes min far och hans syskon som - trots att dom var infödda närkingar med gnälldialekt - under uppväxten fick höra att de var "dom där jävla stockholmsungarna"!
Främlingsfientligheten är djupt rotad.
Jag har en nära släkting som flyttade till Göteborg på 1960-talet och bodde där i femton år. Hon fick en del bekanta under tiden där. På jobbet var det inte så lätt att få vänner. Men hon blev god vän med en tjej, som inte de andra ville umgås med. Senare visade det sig att den tjejen var född in i en av stadens gamla redarfamiljer, vilket hade medfört att hon var "utmobbad" på sitt jobb bland de "vanliga".
När släktingen sedan flyttade till Stockholm hade hon ånger och tänkte att det skulle bli svårt att komma in i en stå stor stad med så många människor. Det gick bra. Efter ett halvår i Stockholm hade hon fått fler vänner och bekanta än hon hade fått i Göteborg under tiden hon bott där. Jag tror Stockholm faktiskt är den enda riktiga storstad vi har i landet och det gör Göteborg till landets största småstad där det fortfarande finns en slags inrikes främlingsfientlighet, trots alla "goa gubbar".
Jag har ett kompispar som sedan många år rotat sig i en liten skidort i Norrland. Nu som pensionärer är de där större delen av året; åker skidor, fiskar, vandrar och njuter av allt som Norrland erbjuder. De har också försökt att engagera sig i byn; varit med och bakat tunnbröd, blivit spårvärdar på vintern m.m. Trots det så har de inte lyckats komma in i gemenskapen bland urinnevånarna; inte ens efter så många år på orten. De vänner de fått däruppe är inflyttade, precis som de själva. Även här finns inrikes främlingsfientlighet.
Men detta är inget nytt fenomen. Förmodligen var det ännu värre i det gamla bondesamhället då det räckte att komma från grannbyn en kilometer bort för att inte platsa.
Min farfar Anton var en äkta söderkis, född 1887 på Åsögatan i Stockholm. Han pratade stockholmsdialekt hela livet - även sedan han år 1910 flyttat till Örebro. Där föddes min far och hans syskon som - trots att dom var infödda närkingar med gnälldialekt - under uppväxten fick höra att de var "dom där jävla stockholmsungarna"!
Främlingsfientligheten är djupt rotad.
27 september 2013
Viktigt att killar läser böcker
Ett inslag på nyheterna i morse handlade om killar och bokläsning. Sedan tidigare är det känt att killar läser mindre antal böcker än tjejer. Eftersom det har varit så länge finns det många halvvuxna och medelålders män som inte har läst speciellt många böcker. Det vill de styrande åtgärda.
En bokrecensent berättade i TV-soffan i SvT i morse att han fick åtta kronor av sina föräldrar för varje bok han läste som barn. Han ansåg det var helt okey att muta barn för att få dem att läsa mera.
Jag behövde inte mutor för att läsa böcker då jag var en bokslukare när jag var liten. Det gav mig en bra allmänbildning och en flykt från vardagen (jag var ett skilsmässobarn). Min far som var fanatiskt religiös ville att jag även skulle läsa bibeln och han mutade mig.
Jag fick ingen veckopeng som barn. I stället fick jag tio öre av min farsa för varje kapitel i bibeln jag läste. Läste och läste. Jag ögnade genom sidorna. Att bara bläddra vågade jag inte. Det kanske fanns nån däruppe som hade koll på mig? En gång i veckan redovisade jag hur mycket jag hade läst. Farsan noterade det i sin svarta bok och gav mig exakt på öret det jag hade uppnått.
En gång ville jag köpa en personvagn till mitt elektriska tåg (Fleischmann - inte Märklin) som kostade 19,90 kr. Jag redovisade 199 kapitel och fick exakt summa. Om farsan hade förhört mig så hade jag inte kunnat svara på en enda fråga. Det var gamla testamentet jag läste och det är inte precis lättläst.
När jag var riktigt liten läste farsan ut bibeln när jag skulle somna. Det var det bästa sömnpiller som fanns. Men farsan hade inte märkt att jag somnat utan satt kvar och läste en bra stund.
Jag lyckades aldrig klämma hela bibeln. Jag kom aldrig ur gamla testamentet. Jag klarade drygt halva bibeln och nådde kapitel 12 i Jeremias bok. Sen dess har jag inte läst en rad.
PS: Jag hade som liten förstått att man ska "frukta" Gud. Ordet "frukta" för mig innebar detsamma som att "vara rädd för". Jag förstod aldrig varför man skulle vara rädd för Gud så jag bestämde mig att klara mig utan honom.
PSS: Min farsa var aktiv i sekten Efraims budbärare - en sekt som kan jämföras med Jehovas vittnen upphöjt till två. Det var inte kul för resten av familjen, som var helt sekulär.
En bokrecensent berättade i TV-soffan i SvT i morse att han fick åtta kronor av sina föräldrar för varje bok han läste som barn. Han ansåg det var helt okey att muta barn för att få dem att läsa mera.
Jag behövde inte mutor för att läsa böcker då jag var en bokslukare när jag var liten. Det gav mig en bra allmänbildning och en flykt från vardagen (jag var ett skilsmässobarn). Min far som var fanatiskt religiös ville att jag även skulle läsa bibeln och han mutade mig.
Jag fick ingen veckopeng som barn. I stället fick jag tio öre av min farsa för varje kapitel i bibeln jag läste. Läste och läste. Jag ögnade genom sidorna. Att bara bläddra vågade jag inte. Det kanske fanns nån däruppe som hade koll på mig? En gång i veckan redovisade jag hur mycket jag hade läst. Farsan noterade det i sin svarta bok och gav mig exakt på öret det jag hade uppnått.
En gång ville jag köpa en personvagn till mitt elektriska tåg (Fleischmann - inte Märklin) som kostade 19,90 kr. Jag redovisade 199 kapitel och fick exakt summa. Om farsan hade förhört mig så hade jag inte kunnat svara på en enda fråga. Det var gamla testamentet jag läste och det är inte precis lättläst.
När jag var riktigt liten läste farsan ut bibeln när jag skulle somna. Det var det bästa sömnpiller som fanns. Men farsan hade inte märkt att jag somnat utan satt kvar och läste en bra stund.
Jag lyckades aldrig klämma hela bibeln. Jag kom aldrig ur gamla testamentet. Jag klarade drygt halva bibeln och nådde kapitel 12 i Jeremias bok. Sen dess har jag inte läst en rad.
PS: Jag hade som liten förstått att man ska "frukta" Gud. Ordet "frukta" för mig innebar detsamma som att "vara rädd för". Jag förstod aldrig varför man skulle vara rädd för Gud så jag bestämde mig att klara mig utan honom.
PSS: Min farsa var aktiv i sekten Efraims budbärare - en sekt som kan jämföras med Jehovas vittnen upphöjt till två. Det var inte kul för resten av familjen, som var helt sekulär.
Stig och Ray - lika som bär?
Här ser du f.d. LO-chefen Stig Malm och den amerikanske skådespelaren Roy Walston (1914-2001). Du som var med och kikade på TV i mitten av 1960-talet kommer säkert ihåg TV-serien "Min vän från Mars" där Roy hade huvudrollen. Lika som bär?
25 september 2013
Falska kontrolluppgifter även förr i tiden
På SvT:s nyheter idag rapporteras att Skatteverket ska ta i med hårdhandskarna mot dem som skickar in fejkade kontrolluppgifter i syfte att tillskansa sig diverse fördelar och förmåner.
Men detta är inget nytt fenomen. Jag hade en gång en kollega vars svärfar hade avlidit. När dödsboet gick igenom den avlidnes papper upptäckte man att han under många år redovisat inkomster han inte haft och därför dragit på sig stora skatteskulder. Varför gjorde han då detta?
Jo, svärfadern bodde i en liten norrlandsstad där han var en lokal kändis; känd som en av stadens mer välbärgade stöttepelare. Men det stämde inte. Han var på ruinens brant men ville inte att det skulle bli känt i staden bland Rotaryvänner och andra. Därför deklarerade han större inkomster och på det sättet kom han med i taxeringskalendern (en privatutgiven bok där man kunde se vad andra tjänade och hade i förmögenhet).
Min kollega och hennes man var med och betalade av svärfaderns skatteskulder, allt för att hålla skenet uppe i den lilla staden.
Men detta är inget nytt fenomen. Jag hade en gång en kollega vars svärfar hade avlidit. När dödsboet gick igenom den avlidnes papper upptäckte man att han under många år redovisat inkomster han inte haft och därför dragit på sig stora skatteskulder. Varför gjorde han då detta?
Jo, svärfadern bodde i en liten norrlandsstad där han var en lokal kändis; känd som en av stadens mer välbärgade stöttepelare. Men det stämde inte. Han var på ruinens brant men ville inte att det skulle bli känt i staden bland Rotaryvänner och andra. Därför deklarerade han större inkomster och på det sättet kom han med i taxeringskalendern (en privatutgiven bok där man kunde se vad andra tjänade och hade i förmögenhet).
Min kollega och hennes man var med och betalade av svärfaderns skatteskulder, allt för att hålla skenet uppe i den lilla staden.
24 september 2013
Den obefläckade studentmössan
Nästa år är det 48 år sedan jag tog studenten. Den dagen var jag spik nykter för jag hade fått låna brorsans bil hela kvällen. Därför blev min studentmössa inte fläckad av rödvin och märkt av ett hejdlöst festande, vilket annars var brukligt.
Morsan tog sedan hand om mössan, stoppade in den i en plastpåse som förseglades med en klädnypa. Därefter gömde hon den i en mörk garderob. Där låg den bortglömd i 25 år. När mina och andras barn började ta studenten på 1990-talet plockade jag fram mössan igen. Den var som ny, helt obegagnad (men lite trång, då jag tydligen blivit aningen tjockskallig).
Vid ett studentsläpp när en bekants son tog studenten blev jag mycket närgånget uttittad. Först begrep jag inte varför man stirrade på mig. Jag kollade gylfen. Den var stängd. Vad sjutton var det för fel på mig?
Sedan förstod jag. Det var min "nya" vita, helt obegagnade studentmössa. Hur kunde en medelålders man ha en sådan obegagnad mössa? Han måste ha köpt den på ålderns höst. Märkligt och misstänkt.
Vid en studentskiva någon dag senare jämförde jag min mössa med andra medelåldringars. Deras var fläckiga, hade brännmärken av cigaretter och var så där lagom gulfärgade. De var minsann ärrade veteraner som hade levt loppan. Jag skämdes.
För att råda bot på eländet fann jag dock på råd. På kvällen när familjen lagt sig tog jag fram en stor kastrull, fyllde den med vatten, lade i några tepåsar och kokade upp alltsammans. Sedan lade jag försiktigit ned min studentmössa i tevattnet, med den vita kullen nedåt.
Den fick ligga och dra i tio minuter, sedan tog jag upp den. Nu hade den fått den rätta gula tonen, även om färgen var lite ojämn. Sen stänkte jag några droppar rödvin på den. Nu kunde jag använda den utan att skämmas.
Morsan tog sedan hand om mössan, stoppade in den i en plastpåse som förseglades med en klädnypa. Därefter gömde hon den i en mörk garderob. Där låg den bortglömd i 25 år. När mina och andras barn började ta studenten på 1990-talet plockade jag fram mössan igen. Den var som ny, helt obegagnad (men lite trång, då jag tydligen blivit aningen tjockskallig).
Vid ett studentsläpp när en bekants son tog studenten blev jag mycket närgånget uttittad. Först begrep jag inte varför man stirrade på mig. Jag kollade gylfen. Den var stängd. Vad sjutton var det för fel på mig?
Sedan förstod jag. Det var min "nya" vita, helt obegagnade studentmössa. Hur kunde en medelålders man ha en sådan obegagnad mössa? Han måste ha köpt den på ålderns höst. Märkligt och misstänkt.
Vid en studentskiva någon dag senare jämförde jag min mössa med andra medelåldringars. Deras var fläckiga, hade brännmärken av cigaretter och var så där lagom gulfärgade. De var minsann ärrade veteraner som hade levt loppan. Jag skämdes.
För att råda bot på eländet fann jag dock på råd. På kvällen när familjen lagt sig tog jag fram en stor kastrull, fyllde den med vatten, lade i några tepåsar och kokade upp alltsammans. Sedan lade jag försiktigit ned min studentmössa i tevattnet, med den vita kullen nedåt.
Den fick ligga och dra i tio minuter, sedan tog jag upp den. Nu hade den fått den rätta gula tonen, även om färgen var lite ojämn. Sen stänkte jag några droppar rödvin på den. Nu kunde jag använda den utan att skämmas.
23 september 2013
Det är bäst att allt alltid är bra
En vanlig hälsningsfras är "Tjena, hur är läget?" eller "Hur mår du?". På det förväntas man svara "Det är bra." Häromdagen gjorde jag inte det.
Jag svarade "Det är som vanligt" och fick följdkommentaren "Ojdå, det var värst vad du är negativ!" Jag reagerade lite surt, men visade det inte. Ibland är ju tillvaron neutral, dvs. som vanligt. Varför måste man då försköna och säga att allt är toppen och fyra av ett leende?
Ibland är livet toppen, ibland är det inte det. Vi är nog alla lite bipolära av och till och har våra "ups and downs". I Bergslagen säger en del infödda inte att det är "som vanligt" utan "dä är liiika" eller "dä ä varsken eller". Jag tycker det är bra kommentarer, men de kan säkert också uppfattas som negativa.
Nästa gång jag får frågan om hur mitt läge är ska svara mer utförligt men fortfarande sanningsenligt: "Tack, det är som vanligt. Temperaturen är ca 36 grader, avföringen är normal och jag har fått behålla maten!"
Det är väl positivt? Fullt frisk.
Jasså inte. Nähä, det kan nog uppfattas som att man inte bara är lite bipolär utan även har fått en släng av Aspbergers syndrom i lightversion. Suck!
Det är nog bäst att vara förväntat korrekt och svara att det är bra, oavsett hur man mår. För så förväntas svaret alltid bli och man slipper följdkommentarer.
Jag svarade "Det är som vanligt" och fick följdkommentaren "Ojdå, det var värst vad du är negativ!" Jag reagerade lite surt, men visade det inte. Ibland är ju tillvaron neutral, dvs. som vanligt. Varför måste man då försköna och säga att allt är toppen och fyra av ett leende?
Ibland är livet toppen, ibland är det inte det. Vi är nog alla lite bipolära av och till och har våra "ups and downs". I Bergslagen säger en del infödda inte att det är "som vanligt" utan "dä är liiika" eller "dä ä varsken eller". Jag tycker det är bra kommentarer, men de kan säkert också uppfattas som negativa.
Nästa gång jag får frågan om hur mitt läge är ska svara mer utförligt men fortfarande sanningsenligt: "Tack, det är som vanligt. Temperaturen är ca 36 grader, avföringen är normal och jag har fått behålla maten!"
Det är väl positivt? Fullt frisk.
Jasså inte. Nähä, det kan nog uppfattas som att man inte bara är lite bipolär utan även har fått en släng av Aspbergers syndrom i lightversion. Suck!
Det är nog bäst att vara förväntat korrekt och svara att det är bra, oavsett hur man mår. För så förväntas svaret alltid bli och man slipper följdkommentarer.
21 september 2013
När jag fattade beslut trots att jag var jävig
På 1960-talet jobbade jag på Länsstyrelsen i Örebro län på den avdelning - landskansliet - som bl.a. hade hand om körkortsärendena. Jag vara bara en mycket underordnad tjänsteman och fick inte fatta beslut i knappast några ärenden. Förutom att bestyrka fotokopior fick jag dock på egen hand besluta om namnändring i körkort.
Ett av ärendena rörde min egen nyblivna fru. När hon gifte sig med mig lämnade hon sitt tidigare efternamn och tog mitt. Beslutet om namnändringen skrevs även in i körkortet, se bilden. Jag borde inte ha fattat det beslutet för jag var nog jävig.
Men nu torde ärendet vara preskriberat sedan länge. Skönt.
Jäv är en situation där en person kan tänkas vara partisk eller det finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för personens opartiskhet. Den som invändningen riktas mot kallas jävig. En jävig person får inte delta i beslutet eller i förberedelserna för beslutet.
Släktskapsjäv. Målet eller ärendet angår en nära anhörig eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för en sådan anhörig. Make/maka, sambo, barn och syskon är alltid nära anhöriga men även andra närstående, till exempel svågrar och farföräldrar kan räknas dit efter en bedömning i det enskilda fallet.
Ett av ärendena rörde min egen nyblivna fru. När hon gifte sig med mig lämnade hon sitt tidigare efternamn och tog mitt. Beslutet om namnändringen skrevs även in i körkortet, se bilden. Jag borde inte ha fattat det beslutet för jag var nog jävig.
Men nu torde ärendet vara preskriberat sedan länge. Skönt.
Jäv är en situation där en person kan tänkas vara partisk eller det finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för personens opartiskhet. Den som invändningen riktas mot kallas jävig. En jävig person får inte delta i beslutet eller i förberedelserna för beslutet.
Släktskapsjäv. Målet eller ärendet angår en nära anhörig eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för en sådan anhörig. Make/maka, sambo, barn och syskon är alltid nära anhöriga men även andra närstående, till exempel svågrar och farföräldrar kan räknas dit efter en bedömning i det enskilda fallet.
19 september 2013
Exemplens makt
När jag jobbade med information på Skatteverket och tog fram broschyrer, annonser m.m. hade vi ofta exempel med för att visa hur man skulle fylla i en blankett. Exempel fanns under 1970- och 1980-talen i broschyren "Dags att deklarera". Huvudpersonen i exemplet var medlem i en familj, som också avbildades i tecknad form.
Ett år var exempelfamiljen bosatt i Eskilstuna. Vi hade givetvis även angett adressen till ortens skattekontor - allt för att göra exemplet så trovärdigt som möjligt. Men vad tror ni hände? Jo, massor av deklaranter skickade in sina deklarationer till skattekontoret i Eskilstuna. Det stod ju i broschyren!
En annan gång när "Dags att deklarera" hade kommit ut ringde en äldre farbror och beklagade sig. Hans namn var korrekt i broschyren, men hans hustrus förnamn stämde inte och inte heller hans inkomster. Sic!
Det där med missförstådda exempel är inget nytt. När England skulle rekrytera soldater till Boerkriget (1899-1902) fick de sökande en blankett att fylla i. Till blanketten hörde även ett exempel, för att visa hur man skulle göra. Exempelsoldaten hette "Tommy Atkins".
Ni anar inte hur många soldater som slogs mot boerna i Sydafrika som sedan hette så. Dessutom blev "Tommy" ett namn för "den vanlige engelska soldaten" i både i första och andra världskriget. Fortfarande kallas engelska soldater för "tommies".
Det gäller även att uttrycka sig fullständigt om budskapet ska nå fram. En gång hade Skatteverket en annons i vilken det fanns en talong, som man skulle fylla i, klippa ut och skicka in om man vill ha ytterligare information i form av en broschyr.
Verket fick in flera kuponger som inte var ifyllda, utan helt tomma. Vad tror ni det berodde på? Jo, jag hade i annonsen skrivit "Vill du veta mera? Skicka in kupongen så får du en broschyr hem i brevlådan."
Folk gjorde precis som jag uppmanat dem i annonsen. Jag skulle givetvis ha skrivit "Vill du veta mera? Fyll i namn och adress i bifogade kupong, klipp ut den och skicka in den till Skatteverket så får du en broschyr hem i brevlådan."
Jag tror det var Stickan Andersson som sa att "svenska folket är inte dumt, det är dummare". Men man kan aldrig skylla på mottagaren om budskapet inte når fram. Det är alltid avsändaren som är ansvarig för att budskapet verkligen når fram till mottagaren.
Ett år var exempelfamiljen bosatt i Eskilstuna. Vi hade givetvis även angett adressen till ortens skattekontor - allt för att göra exemplet så trovärdigt som möjligt. Men vad tror ni hände? Jo, massor av deklaranter skickade in sina deklarationer till skattekontoret i Eskilstuna. Det stod ju i broschyren!
En annan gång när "Dags att deklarera" hade kommit ut ringde en äldre farbror och beklagade sig. Hans namn var korrekt i broschyren, men hans hustrus förnamn stämde inte och inte heller hans inkomster. Sic!
Det där med missförstådda exempel är inget nytt. När England skulle rekrytera soldater till Boerkriget (1899-1902) fick de sökande en blankett att fylla i. Till blanketten hörde även ett exempel, för att visa hur man skulle göra. Exempelsoldaten hette "Tommy Atkins".
Ni anar inte hur många soldater som slogs mot boerna i Sydafrika som sedan hette så. Dessutom blev "Tommy" ett namn för "den vanlige engelska soldaten" i både i första och andra världskriget. Fortfarande kallas engelska soldater för "tommies".
Det gäller även att uttrycka sig fullständigt om budskapet ska nå fram. En gång hade Skatteverket en annons i vilken det fanns en talong, som man skulle fylla i, klippa ut och skicka in om man vill ha ytterligare information i form av en broschyr.
Verket fick in flera kuponger som inte var ifyllda, utan helt tomma. Vad tror ni det berodde på? Jo, jag hade i annonsen skrivit "Vill du veta mera? Skicka in kupongen så får du en broschyr hem i brevlådan."
Folk gjorde precis som jag uppmanat dem i annonsen. Jag skulle givetvis ha skrivit "Vill du veta mera? Fyll i namn och adress i bifogade kupong, klipp ut den och skicka in den till Skatteverket så får du en broschyr hem i brevlådan."
Jag tror det var Stickan Andersson som sa att "svenska folket är inte dumt, det är dummare". Men man kan aldrig skylla på mottagaren om budskapet inte når fram. Det är alltid avsändaren som är ansvarig för att budskapet verkligen når fram till mottagaren.
18 september 2013
Jag behöver ingen hörapparat längre?
För ungefär fyra år sedan började jag märka att jag hörde sämre på högra örat. Försökte med Revaxör, men det hjälpte inte. "Vaxpropp", tänkte jag och gick till min familjeläkare, som konstaterade att det inte var någon vaxpropp.
Någon tid senare kom ett reklambrev i min brevlåda, där en privat hörselfirma bjöd på gratis hörseltest, Jag gick dit och fick hörseln kollad. Helt rätt, jag hade sämre hörsel på mitt högra öra. Hörselfirman var så generös att jag gratis fick prova en hörapparat en månad - ett bra säljtrick.
Jag hörde bättre med apparaten; behövde inte skruva upp tv-ljudet lika mycket som innan. När månaden gått köpte jag hörapparaten, en liten plastmanick, knappt synlig vid örat. Den var skitdyr, 7 500 kr. Tanken att nyttja landstinget föll mig inte in. "Flera års väntetid, sen en rosa tingest, stor som attan med ett batteripack med sladd i ena bröstfickan", tänkte jag. Jag hade ju sett min svärmors hörapparat och den såg inte kul ut. Alltså köpte jag min apparat för egna pengar. Liten och modern.
Hörselfirman tyckte att jag skulle skaffa en så kallad drulleförsäkring ifall jag skulle förlora hörapparaten. Men det gjorde jag givetvis inte.
Åren gick, jag skötte min lilla manick så gott jag kunde. Bytte batterier, gjorde rent och höll på. När jag var utomlands på badorter m.fl. platser tog jag inte med hörapparten, för jag var rädd att jag skulle glömma kvar den.
I somras på torpet åkte vi och badade. Barnbarnen var med och jag vill imponera på dem. Väl framme vid badsjön tog jag sats, sprang ut på bryggan och hoppade i med ett stort plask. "Jävlars", tänkte jag när jag kommit i vattnet med huvudet under. "Hörapparaten!"
Den försvann. Att leta efter den lilla plastmanicken var helt omöjligt. Den var borta och jag grämde mig storligen. Flera tusen i sjön. Fan!
Jag tänkte att nu köper jag ingen ny för egna pengar utan ska försöka pungslå landstinget i stället. Därför kontaktade jag närmaste Hörsam som landstinget har avtal med och fick åter konstaterat att jag hörde sämre på högra örat. Men audiologen tog inget beslut utan skickade mig till en öronläkare, som också kollade hörseln.
Men han tyckte att jag inte behövde någon hörapparat eftersom hörseln på mitt vänstra öra var i stort sett perfekt samt att försämringen på det högra inte motiverade en hörapparat. "Vänta och kom tillbaka om några år", var hans råd.
Tji fick jag. Alltså ingen hörapparat. Får väl skruva upp tv-ljudet igen.
Någon tid senare kom ett reklambrev i min brevlåda, där en privat hörselfirma bjöd på gratis hörseltest, Jag gick dit och fick hörseln kollad. Helt rätt, jag hade sämre hörsel på mitt högra öra. Hörselfirman var så generös att jag gratis fick prova en hörapparat en månad - ett bra säljtrick.
Jag hörde bättre med apparaten; behövde inte skruva upp tv-ljudet lika mycket som innan. När månaden gått köpte jag hörapparaten, en liten plastmanick, knappt synlig vid örat. Den var skitdyr, 7 500 kr. Tanken att nyttja landstinget föll mig inte in. "Flera års väntetid, sen en rosa tingest, stor som attan med ett batteripack med sladd i ena bröstfickan", tänkte jag. Jag hade ju sett min svärmors hörapparat och den såg inte kul ut. Alltså köpte jag min apparat för egna pengar. Liten och modern.
Hörselfirman tyckte att jag skulle skaffa en så kallad drulleförsäkring ifall jag skulle förlora hörapparaten. Men det gjorde jag givetvis inte.
Åren gick, jag skötte min lilla manick så gott jag kunde. Bytte batterier, gjorde rent och höll på. När jag var utomlands på badorter m.fl. platser tog jag inte med hörapparten, för jag var rädd att jag skulle glömma kvar den.
I somras på torpet åkte vi och badade. Barnbarnen var med och jag vill imponera på dem. Väl framme vid badsjön tog jag sats, sprang ut på bryggan och hoppade i med ett stort plask. "Jävlars", tänkte jag när jag kommit i vattnet med huvudet under. "Hörapparaten!"
Den försvann. Att leta efter den lilla plastmanicken var helt omöjligt. Den var borta och jag grämde mig storligen. Flera tusen i sjön. Fan!
Jag tänkte att nu köper jag ingen ny för egna pengar utan ska försöka pungslå landstinget i stället. Därför kontaktade jag närmaste Hörsam som landstinget har avtal med och fick åter konstaterat att jag hörde sämre på högra örat. Men audiologen tog inget beslut utan skickade mig till en öronläkare, som också kollade hörseln.
Men han tyckte att jag inte behövde någon hörapparat eftersom hörseln på mitt vänstra öra var i stort sett perfekt samt att försämringen på det högra inte motiverade en hörapparat. "Vänta och kom tillbaka om några år", var hans råd.
Tji fick jag. Alltså ingen hörapparat. Får väl skruva upp tv-ljudet igen.
PS: För övrigt tycker jag att någon borde utveckla hörapparaterna och integrera dem med glasögonen. Det borde inte vara särskilt svårt - se bilden nedan. (Tillägg den 21 september: Nu har det berättats för mig att det finns såna här kombinationer. Men jag har då aldrig hört talas om det förut - eller sett nåt.)
17 september 2013
Rexed var inte först med "du-reformen"
Jag tycker inte om att bli niad. Det är ett oskick, som framför allt yngre personer ägnar sig åt när de har kontakt med oss äldre. Nästan varenda telefonförsäljare och butiksbiträde säger "ni". trots att jag säger du tillbaka. Vi 40-talister växte upp med ni och titlar och med lekkamrater som inte ens var du med sina föräldrar utan tilltalade dem med mor och far; vi fick uppleva förändringen till du och vill inte ha den gamla tiden tillbaka.
Du-reformen började slå igenom i slutet av 1960-talet. Upphovsman till reformen anses generaldirektören Bror Rexed vara. Han beslutade att bli du med sin personal 1967 när han blev chef på dåvarande Medicinalstyrelsen (som sedan blev en del av Socialstyrelsen).
Men han var inte den förste myndighetschef som införde du. Överdirektören Kjell Edström som var chef för Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU), blev du med sin personal året innan, närmare bestämt vid Luciafikat i december 1966. Han lär ha sagt så här: " "Min mamma lärde mej att en man aldrig får lägga bort titlarna med en kvinna. Men i den ställning jag nu har tar jag mej ändå friheten att föreslå att vi alla säger du till varandra här på CFU. Det blir enklare och trevligare. Om någon av er damer inte vill att jag ska säga du respekterar jag det och försöker komma ihåg att i stället säga ni! Men fortsättningsvis säger ni alla du till mej."
Jag började på CFU 1969 och kom då från den delvis niande Länsstyrelsen i Örebro. Duandet på CFU, var en för mig välkommen friskhet. Jag var alltså inte med 1966, men att Kjell Edström införde duandet då har berättats för mig av f.d. kollegan Per-Ola Larsson, som var med.
Du-reformen började slå igenom i slutet av 1960-talet. Upphovsman till reformen anses generaldirektören Bror Rexed vara. Han beslutade att bli du med sin personal 1967 när han blev chef på dåvarande Medicinalstyrelsen (som sedan blev en del av Socialstyrelsen).
Men han var inte den förste myndighetschef som införde du. Överdirektören Kjell Edström som var chef för Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU), blev du med sin personal året innan, närmare bestämt vid Luciafikat i december 1966. Han lär ha sagt så här: " "Min mamma lärde mej att en man aldrig får lägga bort titlarna med en kvinna. Men i den ställning jag nu har tar jag mej ändå friheten att föreslå att vi alla säger du till varandra här på CFU. Det blir enklare och trevligare. Om någon av er damer inte vill att jag ska säga du respekterar jag det och försöker komma ihåg att i stället säga ni! Men fortsättningsvis säger ni alla du till mej."
11 september 2013
Om Lufthansa tycker jag inte
Flygbolaget Ryanair är ofta i hetluften (ofrivillig ordvits). Inte bara för sina priser med olika tilläggsavgifter utan även för sin bristande säkerhet och arrogante chef. Jag har bara flugit med bolaget en gång, för sjutton år sedan och det gick bra. Men sedan dess har jag undvikit att göra det.
Men det finns även ett annat flygbolag, som jag börjar bli trött på.
I somras flög frun och jag med kompisar till Italien med Lufthansa. Vår bokade slutdestination var Bergamo, men Lufthansa ändrade den till Milano nån vecka innan vi skulle åka. Men inte bara det. Flera gånger ändrade man våra flygtider. Det kändes tämligen osäkert hela tiden. Vi hade bokat hyrbil på Bergamo, som vi fick avboka och betala en avgift för, som Lufthansa vägrade ersätta.
Jag och frun har skaffat bonuskort hos SAS som tillsammans med Lufthansa och en mängd andra bolag bildar Star Alliance. När vi flög till Milano visade jag kortet när jag checkade in på Arlanda och i Milano när vi åkte hem. Men när jag efter hemkomsten kollade om vi fått några bonuspoäng så hade det inte funkat. Vi fick bara poäng för delflighten från Arlanda till Frankfurt, där vi bytte plan.
Jag gick då in på SAS webbplats för att efterregistrera våra flygningar. Men se det gick inte. Jag fick beskedet att våra flighter inte fanns! Märkligt. Jag ringde då SAS, satt och väntade länge i luren och togs sedan emot av en arrogant person, som överlägset förklarade att jag skulle gå in på deras nätsida och printa ut en blankett, som jag skulle fylla i och skicka till en SAS-adress och sedan vänta på besked i minst åtta veckor. Snacka om service.
Sagt och gjort, Jag fyllde i, bifogade kopior på våra boardingkort och skickade in. Häromdan fick jag ett mejl från SAS, där man på engelska berättade att deras partner Lufthansa inte kunde hitta oss som passagerare på uppgivna flighter. Mycket märkligt. Man hade ju våra boardingkort med namn, flightnummer och allt.
Om jag inte var nöjd med deras besked kunde jag vända mig till en ny SAS-instans via mejl och bifoga mina boardingkort på nytt plus mina elektroniska biljetter. Resan till Italien med Lufthansa gjorde jag i månadsskifter juni-juli och e-biljetterna hade jag inte kvar eftersom jag brukar rensa min e-post med sånt som rör en resa när den väl är över. (Tips: Spar dina e-biljetter.)
Alltså blev jag blåst på mina bonuspoäng. Nu är det inte hela världen. Jag flyger kanske med ett bolag i Star Alliance max en gång per år och det lär dröja innan jag får ihop så många poäng att jag kan nyttja dem till något vettigt.
I början av nästa år ska jag flyga med Lufthansa igen, denna gång till USA. Redan nu har bolaget ändrat flygtiderna en gång. Ska bli intressant att se hur fortsättningen blir.
Men det finns även ett annat flygbolag, som jag börjar bli trött på.
I somras flög frun och jag med kompisar till Italien med Lufthansa. Vår bokade slutdestination var Bergamo, men Lufthansa ändrade den till Milano nån vecka innan vi skulle åka. Men inte bara det. Flera gånger ändrade man våra flygtider. Det kändes tämligen osäkert hela tiden. Vi hade bokat hyrbil på Bergamo, som vi fick avboka och betala en avgift för, som Lufthansa vägrade ersätta.
Jag och frun har skaffat bonuskort hos SAS som tillsammans med Lufthansa och en mängd andra bolag bildar Star Alliance. När vi flög till Milano visade jag kortet när jag checkade in på Arlanda och i Milano när vi åkte hem. Men när jag efter hemkomsten kollade om vi fått några bonuspoäng så hade det inte funkat. Vi fick bara poäng för delflighten från Arlanda till Frankfurt, där vi bytte plan.
Jag gick då in på SAS webbplats för att efterregistrera våra flygningar. Men se det gick inte. Jag fick beskedet att våra flighter inte fanns! Märkligt. Jag ringde då SAS, satt och väntade länge i luren och togs sedan emot av en arrogant person, som överlägset förklarade att jag skulle gå in på deras nätsida och printa ut en blankett, som jag skulle fylla i och skicka till en SAS-adress och sedan vänta på besked i minst åtta veckor. Snacka om service.
Sagt och gjort, Jag fyllde i, bifogade kopior på våra boardingkort och skickade in. Häromdan fick jag ett mejl från SAS, där man på engelska berättade att deras partner Lufthansa inte kunde hitta oss som passagerare på uppgivna flighter. Mycket märkligt. Man hade ju våra boardingkort med namn, flightnummer och allt.
Om jag inte var nöjd med deras besked kunde jag vända mig till en ny SAS-instans via mejl och bifoga mina boardingkort på nytt plus mina elektroniska biljetter. Resan till Italien med Lufthansa gjorde jag i månadsskifter juni-juli och e-biljetterna hade jag inte kvar eftersom jag brukar rensa min e-post med sånt som rör en resa när den väl är över. (Tips: Spar dina e-biljetter.)
Alltså blev jag blåst på mina bonuspoäng. Nu är det inte hela världen. Jag flyger kanske med ett bolag i Star Alliance max en gång per år och det lär dröja innan jag får ihop så många poäng att jag kan nyttja dem till något vettigt.
I början av nästa år ska jag flyga med Lufthansa igen, denna gång till USA. Redan nu har bolaget ändrat flygtiderna en gång. Ska bli intressant att se hur fortsättningen blir.
9 september 2013
Att anställa medarbetare
När jag var yrkesverksam var jag mellanchef i flera decennier - en föga avundsvärd position klämd mellan cheferna ovanför och medarbetarna. Att vara chef har både sina fördelar och nackdelar. Det jag inte gillade, eftersom jag var konflikträdd, var lönesamtal och personalutvecklingssamtal. Däremot gillade jag min budget och friheten att fatta egna beslut inom mitt område information och kommunikation.
En annan uppgift som jag inte gillade var att behöva anställa nya medarbetare, en process som jag tvingades genomföra många gånger. Jag fick ingen hjälp av vår personalavdelning. Det enda man gjorde var att diarieföra inkomna ansökningar och lämna över bunten till mig och sedan skriva ut anställningsbeviset. Allt annat fick jag göra utan deras bistånd, dvs. fixa annons, gå igenom ansökningarna, kalla sökande, intervjua dem, fatta beslut m.m.
Eftersom förmågan att kunna utrycka sig i skrift var viktig för en medarbetare på min enhet lät jag de sökande göra ett praktiskt prov. Uppgiften var att intervjua mig och skriva en artikel. Tanken var att jag var ny informationschef och skulle presenteras i personaltidningen. De sökande fick ställa vilka frågor som helst till mig under intervjun. På så sätt kunde de ta reda på vad jag för en slags figur.
För mig gav uppgiften flera upplysningar. Jag fick se hur de klarade av att göra en intervju, hur de behandlade sina fakta och fick konkreta prov på deras skrivförmåga. En del smörade mig i sin text, vilket var vanligast. Men jag minns en kille som var ganska neutral i sin bild av mig och aningen kritisk. Det uppskattade jag och han fick jobbet till stor det på grund av det.
Men byråkraterna på personalavdelningen var inte förtjusta i att jag lät de sökande göra dessa praktiska prov. Varför vet jag inte. Men förmodligen var det bara "att så gör man inte".
En annan egenhet jag hade när jag anställde folk var att leta rätt på referenspersoner som de själva inte uppgett. Det gillade inte personalavdelningen heller, för "så kan man ju inte göra". Men en gång räddade det mig från att anställa en journalist som sökt jobb hos mig som pressekreterare.
Killen i fråga var välmeriterad och hade flera år jobbat som journalist och senast på en lokalradiostation i Norrland. Jag tyckte spontant att killen skulle passa för jobbet men samtidigt fanns det något som inte stämde, jag kunde inte komma på vad. Därför tog jag kontakt med den berörda länsskattechefen i Norrland, en referens som han inte uppgett.
Jodå, länsskattechefen visste mycket väl vem killen var och hade flera gånger haft kontakt med honom å yrkets vägnar. Chefen avrådde på det bestämdaste att jag skulle anställa killen. Nu minns jag inte riktigt vilka skäl han angav men jag lyssnande på hans råd och anställde i stället en annan av de sökande (som sedan visade sig vara ett mycket bra val).
Efter en vecka blev jag uppringd av radiojournalistens pappa. Han berättade att sonen brutit samman helt och hållet när han inte fick jobbet hos mig. Pappan undrade dessutom om den som fått jobbet var en kvinna. Nej, svarade jag sanningsenligt. Det beklagade pappan, för då kunde han ha tröstat sonen med att det var jämställdhetskravet som gjort att han inte fick jobbet.
Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag hade ringt och kollat med länsskattechefen.
PS. Många, många år senare såg jag ett nyhetsinslag i TV där radiojournalisten var intervjuad - inte i egenskap av journalist utan i egenskap av taxichaufför.
En annan uppgift som jag inte gillade var att behöva anställa nya medarbetare, en process som jag tvingades genomföra många gånger. Jag fick ingen hjälp av vår personalavdelning. Det enda man gjorde var att diarieföra inkomna ansökningar och lämna över bunten till mig och sedan skriva ut anställningsbeviset. Allt annat fick jag göra utan deras bistånd, dvs. fixa annons, gå igenom ansökningarna, kalla sökande, intervjua dem, fatta beslut m.m.
Eftersom förmågan att kunna utrycka sig i skrift var viktig för en medarbetare på min enhet lät jag de sökande göra ett praktiskt prov. Uppgiften var att intervjua mig och skriva en artikel. Tanken var att jag var ny informationschef och skulle presenteras i personaltidningen. De sökande fick ställa vilka frågor som helst till mig under intervjun. På så sätt kunde de ta reda på vad jag för en slags figur.
För mig gav uppgiften flera upplysningar. Jag fick se hur de klarade av att göra en intervju, hur de behandlade sina fakta och fick konkreta prov på deras skrivförmåga. En del smörade mig i sin text, vilket var vanligast. Men jag minns en kille som var ganska neutral i sin bild av mig och aningen kritisk. Det uppskattade jag och han fick jobbet till stor det på grund av det.
Men byråkraterna på personalavdelningen var inte förtjusta i att jag lät de sökande göra dessa praktiska prov. Varför vet jag inte. Men förmodligen var det bara "att så gör man inte".
En annan egenhet jag hade när jag anställde folk var att leta rätt på referenspersoner som de själva inte uppgett. Det gillade inte personalavdelningen heller, för "så kan man ju inte göra". Men en gång räddade det mig från att anställa en journalist som sökt jobb hos mig som pressekreterare.
Killen i fråga var välmeriterad och hade flera år jobbat som journalist och senast på en lokalradiostation i Norrland. Jag tyckte spontant att killen skulle passa för jobbet men samtidigt fanns det något som inte stämde, jag kunde inte komma på vad. Därför tog jag kontakt med den berörda länsskattechefen i Norrland, en referens som han inte uppgett.
Jodå, länsskattechefen visste mycket väl vem killen var och hade flera gånger haft kontakt med honom å yrkets vägnar. Chefen avrådde på det bestämdaste att jag skulle anställa killen. Nu minns jag inte riktigt vilka skäl han angav men jag lyssnande på hans råd och anställde i stället en annan av de sökande (som sedan visade sig vara ett mycket bra val).
Efter en vecka blev jag uppringd av radiojournalistens pappa. Han berättade att sonen brutit samman helt och hållet när han inte fick jobbet hos mig. Pappan undrade dessutom om den som fått jobbet var en kvinna. Nej, svarade jag sanningsenligt. Det beklagade pappan, för då kunde han ha tröstat sonen med att det var jämställdhetskravet som gjort att han inte fick jobbet.
Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag hade ringt och kollat med länsskattechefen.
PS. Många, många år senare såg jag ett nyhetsinslag i TV där radiojournalisten var intervjuad - inte i egenskap av journalist utan i egenskap av taxichaufför.
3 september 2013
Jag gillar papper och trycksvärta
Hur ska det gå för tryckta böcker och dagstidningar på papper? Kommer digitalboken och nättidningen att ta över? Risken finns. Tidningspappersbruken har redan fått minska sin produktion.
Bland dagens unga är det nog bara några enstaka som får sin morgontidning i brevlådan varje dag - och böcker (om de nu läser några) tar de del av via sin padda.
Jag vaknar varje morgon och går med glädje ut och hämtar min morgontidning i brevlådan. Men den har blivit tunnare och tunnare under åren som gått. Och innehållet också. Det känns som den är på väg bort. Böcker läser jag bara i pappersburen form. En gång har jag lyssnat på en bok och det var när jag för många år sedan hade opererat mina ögon.
Jag har hela mitt yrkesliv älskat papper. Först som byråkrat på en länsstyrelse och sedan som informationsmänniska på Skatteverket, där jag hade ansvar för produktionen av verkets broschyrer. Det kändes som julafton varje gång jag slet upp en färsk, trycksvärtsdoftande trycksak ur en kartong.
Under fler decennier gjorde jag också Skatteverkets interna papperstidning. Förutom att delas ut till alla anställda i hela landet skickades den även till pensionerade medarbetare, allmänna bibliotek, journalister och redaktioner plus till en hel del andra intresserade, som hört av sig och bett att få den.
Nästan varje gång tidningen kom ut hittade någon "riktig" journalist något mattnyttigt och intressant i tidningen. Det resulterade i artiklar och notiser i de "riktiga" tidningarna. Det gladde mig som redaktör. Det Skatteverket hade på gång var ju ofta något som även skulle "drabba" landets skattebetalare på olika sätt och en dagstidningsjournalist med nyhetsnäsa kunde lätt vinkla till det på sitt eget sätt.
En gång nyttjade jag verkets interna tidning i ett speciellt syfte. Det var nämligen så att verket hade föreslagit en lagändring (jag minns inte vilken). Ärendet hade blivit liggande i någon av Justitiedepartementets många byrålådor. Departementet var ökänt för sin tröghet och långa handläggningstider. Trots Skatteverkets försynta påstötningar hände inget.
Åren gick och irritationen på verket växte och det gick inte att påminna departementet fler gånger. Vad skulle man göra för att få snurr på ärendet? Goda råd var dyra.
Ärendet borde komma till offentlighetens kännedom - men hur? Att skicka ut ett pressmeddelande hade nog bara retat upp departementstjänstemännen och det bedömde jag som kontraproduktivt. I stället intervjuade jag våra egna tjänstemän. Resultatet blev en artikel med en tämligen intetsägande rubrik i vår interna tidning .
Eftersom tidningen även skickades till en mängd journalister, varav flera var ekonomijournalister med intresse för skatter, hoppades jag att någon av dem skulle hitta "nyheten" i min artikel. Jag hade rätt. En "riktig" journalist på Dagens Nyheter fattade galoppen och skrev en halvstor artikel, där även en byråkrat på Justitiedepartementet ställdes till svars. Om jag minns rätt så började ärendet röra på sig på departementet efter DN:s artikel.
Nu kan inte Skatteverket göra om detta, eftersom verket sedan flera år tillbaka lagt ned sin papperstidning. Nu sprider man sin interna information digitalt i det egna nätet, oåtkomligt för andra än de egna medarbetarna.
En papperstidning har vissa fördelar.
Bland dagens unga är det nog bara några enstaka som får sin morgontidning i brevlådan varje dag - och böcker (om de nu läser några) tar de del av via sin padda.
Jag vaknar varje morgon och går med glädje ut och hämtar min morgontidning i brevlådan. Men den har blivit tunnare och tunnare under åren som gått. Och innehållet också. Det känns som den är på väg bort. Böcker läser jag bara i pappersburen form. En gång har jag lyssnat på en bok och det var när jag för många år sedan hade opererat mina ögon.
Jag har hela mitt yrkesliv älskat papper. Först som byråkrat på en länsstyrelse och sedan som informationsmänniska på Skatteverket, där jag hade ansvar för produktionen av verkets broschyrer. Det kändes som julafton varje gång jag slet upp en färsk, trycksvärtsdoftande trycksak ur en kartong.
Under fler decennier gjorde jag också Skatteverkets interna papperstidning. Förutom att delas ut till alla anställda i hela landet skickades den även till pensionerade medarbetare, allmänna bibliotek, journalister och redaktioner plus till en hel del andra intresserade, som hört av sig och bett att få den.
Nästan varje gång tidningen kom ut hittade någon "riktig" journalist något mattnyttigt och intressant i tidningen. Det resulterade i artiklar och notiser i de "riktiga" tidningarna. Det gladde mig som redaktör. Det Skatteverket hade på gång var ju ofta något som även skulle "drabba" landets skattebetalare på olika sätt och en dagstidningsjournalist med nyhetsnäsa kunde lätt vinkla till det på sitt eget sätt.
En gång nyttjade jag verkets interna tidning i ett speciellt syfte. Det var nämligen så att verket hade föreslagit en lagändring (jag minns inte vilken). Ärendet hade blivit liggande i någon av Justitiedepartementets många byrålådor. Departementet var ökänt för sin tröghet och långa handläggningstider. Trots Skatteverkets försynta påstötningar hände inget.
Åren gick och irritationen på verket växte och det gick inte att påminna departementet fler gånger. Vad skulle man göra för att få snurr på ärendet? Goda råd var dyra.
Ärendet borde komma till offentlighetens kännedom - men hur? Att skicka ut ett pressmeddelande hade nog bara retat upp departementstjänstemännen och det bedömde jag som kontraproduktivt. I stället intervjuade jag våra egna tjänstemän. Resultatet blev en artikel med en tämligen intetsägande rubrik i vår interna tidning .
Eftersom tidningen även skickades till en mängd journalister, varav flera var ekonomijournalister med intresse för skatter, hoppades jag att någon av dem skulle hitta "nyheten" i min artikel. Jag hade rätt. En "riktig" journalist på Dagens Nyheter fattade galoppen och skrev en halvstor artikel, där även en byråkrat på Justitiedepartementet ställdes till svars. Om jag minns rätt så började ärendet röra på sig på departementet efter DN:s artikel.
Nu kan inte Skatteverket göra om detta, eftersom verket sedan flera år tillbaka lagt ned sin papperstidning. Nu sprider man sin interna information digitalt i det egna nätet, oåtkomligt för andra än de egna medarbetarna.
En papperstidning har vissa fördelar.
2 september 2013
Jag är medlem i en sekt
Sedan drygt tjugo år tillbaka är jag medlem i en
sekt som utövar en form av praktisk religion. Sektens verksamhet går tillbaka
till antiken men utvecklades på 1700-talet, främst i Tyskland. En svensk
överstepräst blev rätt känd i början av 1800-talet och blev en förgrundsgestalt
i den svenska grenen av rörelsen.
Det finns olika inriktningar av sekten. Den del jag är med i skapades av en svensk 1978 och det är en mer modern form, som numera har församlingar på nästan alla större orter i Sverige. Det finns även en del församlingar utomlands.
Det var min hustru som lockade mig till sekten. Hon gick dit och berättade sedan för mig hur underbar den här väckelserörelsen är. Jag var mycket skeptisk, eftersom det var mest kvinnor som fastnat i sektens garn och som inte kunnat stå emot deras frälsningslära.
Nu är jag fast och går dit minst en gång varje vecka. Det känns så skönt, både för kropp och själ. När jag är trött och har huvudet fullt av dystra tankar blir jag renad och pånyttfödd efter att ha varit med på ett möte hos sekten. Ledarna är underbara, stöttar och manar på oss som eventuellt börjar tvivla på rörelsens ideal och sanna målsättning.
Min församling har möten, eller seanser, nästan varje dag. Oftast är det på kvällar men även på helgerna. Det flesta medlemmar är kvinnor och det är nästan inga yngre män alls med i sekten. Min församling har numera egna möteslokaler. Tidigare fick man hålla till lite här och var där man kunde, oftast i skolor.
Mötena leds oftast av en kvinna, men det finns även manliga officianter. De har gått särskild utbildning i sektens regi och det finns även biträdande ledare som håller ordning före och efter mötena.
När mötet börjar och församlingsmedlemmarna gått in i salen stängs dörrarna och den suggestiva musiken börjar. Ingen lämnar mötet utan alla är med hela tiden. Sektens ledare börjar röra sig och sektmedlemmarna härmar ledaren. Upphetsningen stiger, ledaren skriker ut kommandoord för att ytterligare hetsa deltagarna på mötet.
Sekten är förlåtande. Den som avviker från den rätta läran på ett möte och visar det, fördöms inte utan hjälps in på den rätta vägen av ledaren. En del sektmedlemmar brukar le lite medlidsamt när någon gör fel.
Eftersom det blir hetsigt och varmt så har deltagarna redan innan mötet tagit av sig det mesta av sina kläder. Det är tur det, för en del blir extatiska, svettas och måste dricka vatten för att kunna fortsätta. Man skäms inte för att visa upp sin lekamliga skröplighet. Tempot går upp och ned och till slut springer allt runt i salen. Mötet avslutas alltid med en lugn stund med tillfälle till kontemplation och stilla tankar.
När mötena är över skiljs alla deltagarna åt och några ytterligare band mellan medlemmarna finns normalt inte. Men en del verkar även ha ett umgänge utanför sekten. Det ser man när de kommer in i mötessalen och nickar igenkännande åt någon annan medlem eller börjar prata med varandra. De kan ju vara kompisar sedan tidigare, grannar eller släktingar.
Sekten har ett eget märke, en symbol där sektens namn finns med. De liturgiska färgerna är alltid rött och vitt. De som leder mötena har en klädedräkt i samma färger. Alla medlemmar betalar en slags kollekt, en avgift som kan betalas för ett helt eller ett halvt år i taget. Nya medlemmar som vill prova på får betala en engångskollekt inför mötet de deltar i.
Sekten har lokala webbplatser och ger även ut en egen tidning. I den får man råd och tips om hur man ska uppföra sig på mötena, så att man inte gör fel. Att göra fel kan vara skadligt, säger mötesledaren som talar om hur man ska göra. Allt är nämligen styrt in i minsta detalj.
Ibland kan jag möta någon annan sektmedlem ute i samhället, t.ex. i kön på ICA Vi söker ögonkontakt i hemligt samförstånd. Är det en kvinna brukar jag säga, högt och ljudligt: ”Hejsan, jag kände inte igen dig med kläderna på!”. Då får jag ett leende till svar och de som står bredvid stirrar konstigt på mig. Vi vet båda vad det handlar om, vi är ju med i Friskis & Svettis.
Det finns olika inriktningar av sekten. Den del jag är med i skapades av en svensk 1978 och det är en mer modern form, som numera har församlingar på nästan alla större orter i Sverige. Det finns även en del församlingar utomlands.
Det var min hustru som lockade mig till sekten. Hon gick dit och berättade sedan för mig hur underbar den här väckelserörelsen är. Jag var mycket skeptisk, eftersom det var mest kvinnor som fastnat i sektens garn och som inte kunnat stå emot deras frälsningslära.
Nu är jag fast och går dit minst en gång varje vecka. Det känns så skönt, både för kropp och själ. När jag är trött och har huvudet fullt av dystra tankar blir jag renad och pånyttfödd efter att ha varit med på ett möte hos sekten. Ledarna är underbara, stöttar och manar på oss som eventuellt börjar tvivla på rörelsens ideal och sanna målsättning.
Min församling har möten, eller seanser, nästan varje dag. Oftast är det på kvällar men även på helgerna. Det flesta medlemmar är kvinnor och det är nästan inga yngre män alls med i sekten. Min församling har numera egna möteslokaler. Tidigare fick man hålla till lite här och var där man kunde, oftast i skolor.
Mötena leds oftast av en kvinna, men det finns även manliga officianter. De har gått särskild utbildning i sektens regi och det finns även biträdande ledare som håller ordning före och efter mötena.
När mötet börjar och församlingsmedlemmarna gått in i salen stängs dörrarna och den suggestiva musiken börjar. Ingen lämnar mötet utan alla är med hela tiden. Sektens ledare börjar röra sig och sektmedlemmarna härmar ledaren. Upphetsningen stiger, ledaren skriker ut kommandoord för att ytterligare hetsa deltagarna på mötet.
Sekten är förlåtande. Den som avviker från den rätta läran på ett möte och visar det, fördöms inte utan hjälps in på den rätta vägen av ledaren. En del sektmedlemmar brukar le lite medlidsamt när någon gör fel.
Eftersom det blir hetsigt och varmt så har deltagarna redan innan mötet tagit av sig det mesta av sina kläder. Det är tur det, för en del blir extatiska, svettas och måste dricka vatten för att kunna fortsätta. Man skäms inte för att visa upp sin lekamliga skröplighet. Tempot går upp och ned och till slut springer allt runt i salen. Mötet avslutas alltid med en lugn stund med tillfälle till kontemplation och stilla tankar.
När mötena är över skiljs alla deltagarna åt och några ytterligare band mellan medlemmarna finns normalt inte. Men en del verkar även ha ett umgänge utanför sekten. Det ser man när de kommer in i mötessalen och nickar igenkännande åt någon annan medlem eller börjar prata med varandra. De kan ju vara kompisar sedan tidigare, grannar eller släktingar.
Sekten har ett eget märke, en symbol där sektens namn finns med. De liturgiska färgerna är alltid rött och vitt. De som leder mötena har en klädedräkt i samma färger. Alla medlemmar betalar en slags kollekt, en avgift som kan betalas för ett helt eller ett halvt år i taget. Nya medlemmar som vill prova på får betala en engångskollekt inför mötet de deltar i.
Sekten har lokala webbplatser och ger även ut en egen tidning. I den får man råd och tips om hur man ska uppföra sig på mötena, så att man inte gör fel. Att göra fel kan vara skadligt, säger mötesledaren som talar om hur man ska göra. Allt är nämligen styrt in i minsta detalj.
Ibland kan jag möta någon annan sektmedlem ute i samhället, t.ex. i kön på ICA Vi söker ögonkontakt i hemligt samförstånd. Är det en kvinna brukar jag säga, högt och ljudligt: ”Hejsan, jag kände inte igen dig med kläderna på!”. Då får jag ett leende till svar och de som står bredvid stirrar konstigt på mig. Vi vet båda vad det handlar om, vi är ju med i Friskis & Svettis.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
