Jag har haft kvinnor som chefer

Jag har några gånger haft kvinnor som chefer under mina år på Skatteverket. Det funkade sisådär. Förmodligen var det fel på mig, eftersom jag är en "mansgris".

En kvinna var några år min allra högsta chef. Jag försökte i mitt jobb att leva upp till alla hennes önskemål, men jag kände att jag inte begrep vad hon egentligen ville. Jag blev allt mer konfunderad och beklagade mig för en kvinnlig kollega. "Vadå", sa kollegan. "Hon (chefen alltså) är ju glasklar. Att du inte förstår henne beror nog på att du är man. Kvinnligt och manligt, du vet". Alltså mitt fel.

En gång i juni ett år hade högsta chefen samlat landets alla småchefer till ett möte på ett hotell norr om stan. Där berättade chefen att hon skulle anlita ett konsultföretag som skulle få i uppdrag att förutsättningslöst se över Skatteverkets informationsverksamhet, dvs. den verksamhet jag svarade för. För mig var detta helt nytt. Hon hade inte pratat med mig om det.

Jag satt rätt långt bak i salen. Etthundrafemtio huvuden vändes mot mig för att se min reaktion. Jag var i chocktillstånd. När konferensen var över började jag min semester. (Hur tror du jag mådde den sommaren?)

Jag har aldrig förlåtit henne för detta. Hela min tillvaro kom i gungning och jag började fundera på att sluta i förtid. Något nytt jobb var nog inte att tänka på, inte i min ålder. Jag räknade ut att frun och jag skulle kunna överleva till pensionen om vi tog lån på vårt hus - upp till skorstenen.

I mina mörkaste stunder tänkte jag på hämnd.

En möjlighet fick jag när chefen fyllde 50 år och hade en stor mottagning på verket.  Maten och drickat hon bjöd på betalade hon givetvis ur egen ficka. Samma år hade nämligen Skatteverket upptaxerat några höga chefer på ett av våra största bolag därför att de låtit bolaget stå för deras födelsedagsfirande. Alltså kunde inte Skatteverkets högsta chef göra likadant.

Jag var "hovfotograf" vid hennes mottagning och fick sedan i uppdrag att fixa det tackkort hon skulle skicka till alla som hade uppvaktat henne. Kostnaden för tryckningen av korten fick jag ta på mina konton. Men jag vägrade attestera fakturan. Det fick hennes närmaste man, överdirektören, göra. Jag ansåg att detta också var en privat utgift, som hon borde stå för själv.

Jag skulle ha kunnat tipsa någon av kvällstidningarna (anonymt) och bifoga kopia på fakturan. (Självklart gjorde jag det inte. Men tänkte tanken, det gjorde jag.) Nu har det gått många år och saken är preskriberad sedan länge.

En tid var även min närmaste chef en kvinna och jag har haft tre olika. Det funkade rätt bra. Det som var värst var att tvingas dansa med en av dem på personalfesterna. Min manlige chefskollega, som också hade henne som chef, hade samma problem som jag med dansandet. Snacka om att flytta skåp!

I rättvisans namn ska sägas att en del av mina manliga chefer har också varit av tvivelaktig kvalitet, i sin chefsroll.

PS: Du kanske undrar hur det gick med min informationsverksamhet sedan konsultbolaget JKL skärskådat den? Jo, jag klarade mig bra. Den fick bra betyg, i vissa delar t.o.m. överbetyg.