Skatteverket vägrade mig 90 000 kr i grönt avdrag när jag hade installerat ett batteri på släktgården

 Jag installerade solpaneler 2019 på vår släktgård Kalkåsen. Det gick snabbt, problemfritt och krävde inget av mig. Som ett komplement till solpanelerna skaffade jag i år ett batteri. Det tog tid, skapade problem och krävde mycket av mig. Hade jag vetat det hade avstått från batteriet.   

Det som lockade mig var ju att staten genom sitt 50 %-iga gröna avdrag stod för halva kostnaden; ett bidrag som skulle försvinna vid  årskiftet. Men sedan kom den stora chocken: Skatteverket ville inte godkänna det gröna avdraget på drygt 90 000 kr.

Vår släktgård i Stråssa, som ligger norr om Lindesberg, är taxerad som en jordbruksfastighet med en areal på ca 17 ha, mest skog . Den har varit i min svärmors släkt sedan mitten av 1700-talet men den nuvarande bebyggelsen är från mitten av 1800-talet. Det är ett bostadshus och en loge som båda byggts till i mitten av 1900-talet.

Sedan vi tog över gården har även vi byggt till bostadshuset samt fixat nytt kök och våtutrymme och lagt på nytt tak med solpaneler.

Logen har vi också fixat till. Stagat upp byggnaden, bytt till plåt över hela taket, tömt allt bråte, lagt nya golv överallt, förvandlat ladugården till ”gillestuga” med sovloft ovanför, stallet till ett  ”gårdsmuseum” och själva logdelen till en festlokal.

Det sista vi gjorde var att gräva ned en elkabel och ordna fast belysning m.m. i logens olika utrymmen.

Allt detta har kostat en hel del. Det har vi gjort för att våra barn och barnbarn ska kunna föra gården vidare i släktens ägo som ett fungerande fritidshus till en så låg kostnad som möjligt. För att ytterligare minska kostnaden för elen så skaffade jag ett batteri då det gällde ju att passa på medan man kunde få grönt avdrag.

Säljaren hos batteriföretaget sa flera gånger att jag självklart skulle få grönt avdrag på halva kostnaden, vilket var ca 90 000 kr.

Jag trodde att leverantören skulle ordna allt som krävdes. Och att jag bara behövde ha kontakt med en leverantör. Men så var det inte.

Då batteriet skulle stå ute vid husväggen så nära elskåpet som möjligt var jag tvungen att engagera min svåger som gjorde en plats att ställa batteriet på. Trots att det var vinter grävde han bort grästorv, fyllde på med sand och lade dit två  stora stenplattor att ställa det på. Sedan kom batteriet och det övriga som hörde till.

Det kördes ut av en åkare som kom från Karlstad, som sedan skulle vidare med ett batteri till en kund i Östergötland. Han visste inget om batteriföretaget utan var bara utkörare.

Sedan kom ytterligare en underleverantör som monterade batteriet på en dag. Han frågade om vi hade djur på gården. Nej, sa jag, inte på över 70 år, bortsett från en och annan mus

Då ringde säljaren och sa att jag måste betala ytterligare 25 000 kr för något som hette ”Säker gård”. Det var extra säkerhetsgrejor bara för att Kalkåsen var en jordbruksfastighet. Krav från försäkringsbolaget, sa säljaren.

Jag kollade runt och fann att ”Säker gård ” gällde aktiva jordbruk med boskap m.m.  Då måste man ha batteriet i ett särskilt hus plus mycket annat också. Det var inte aktuellt för oss.

På mitt försäkringsbolag kände man inte till ”Säker gård”. Efter mycket ringande fick jag till slut prata med en ”expert” som sa att det bara behövdes ett åskskydd och en jordfelsbrytare. Men det gällde alla fastigheter på landsbygden och var inget särskilt för jordbruksdito.

Nu började en ny resa när jag ville veta vad installatören hade satt in hos mig som kostade 25 000 kr. Nu förstod jag varför han hade frågat om vi hade djur på gården.

Batterileverantören sa att det som krävdes var det som mitt försäkringsbolag hade sagt plus kabelskydd m.m. mot gnagare samt ingen djurhållning närheten.

Jag började ringa och mejla installationsfirman för att få veta vad som kostat 25 000 kr att installera i skåpet de satte upp på ytterväggen vid mitt elskåp. Till slut fick jag ett besked att jag bara behövde betala 5 000 kr i stället för 25 000 kr. Men fortfarande vet jag inte vilka säkerhetsgrejor man installerat.

När jag köpte batteriet blev jag också tvungen att byta elleverantör. Det stod i avtalet men det sa inte säljaren något om.

Nu kom nästa stora problem för mig. Elleverantören krävde att jag skulle installera en realtidsmätare som jag skulle få per post om några veckor.

Då den skulle placeras i mitt mätarskåp var jag tvungen att kontakta EON som står för nätet och be dom öppna upp något i skåpet. Sedan när jag fått mätaren – som var en liten puck, stor som en gammal femkrona – skulle den monteras och startas. Det var inte lätt. Det blev många mejl med beskrivningar, som inte funkade för mig.

Jag lyckades inte att få den lilla pucken att fungera alls. Till slut sa elleverantörens experter att jag måste byta min router, vilket jag tyckte var märkligt. Då hänvisades jag till en konsult i Danmark som till slut fick i gång realtidsmätaren. Nu började batteriet och den app som hörde till att fungera.

Jag tyckte att det hade varit för mycket som jag måste fixa själv. Vilket jag framförde till batteriföretaget, som borde haft ett helhetsansvar. Dessutom borde jag bara haft en enda person att ”bråka” med i stället för de ”personer” – varav en del var AI-robotar – hos underleverantörerna och deras kundtjänster som jag haft kontakt med.

Hade jag vetat vilken tidsödande och jobbig process detta skulle bli hade jag nog avstått från batteriet.

Under tiden hade en skattehandläggare sett att Kalkåsen var klassat som jordbruksfastighet. Sedan hade hon grävt vidare och sett i uppgifterna från fastighetstaxeringen att vi hade en ekonomibyggnad, dvs. den vi kallade logen.

Hon hade bett batteriföretaget att komma med bilder som visade hur vår loge såg ut på ut- och insidan. Jag tog en massa bilder som visade vad vi hade gjort med ”logen”. Jag trodde i min enfald att det skulle vara positivt för vårt gröna avdrag. Det visade sig vara precis tvärtom.

Hon vägrade mig grönt avdrag. Skälet var följande.  För jordbruksfastigheter gäller – för att få grönt avdrag – att all el i princip ska gå till bostadshuset. Vi hade ju el även i vår loge, vilket jag tydligt hade visat på mina bilder. Det var uttag, lampor och lysrör i alla utrymmen på logen.

Om vi hade haft ett separat abonnemang för logen hade vi fått grönt avdrag. Men det hade kostat oss bortåt 20 000 kr per år i fasta nätavgifter m.m. Det var ju helt orimligt och dessutom för sent att göra det nu.  

Varför hade inte säljaren berättat det för mig?  För även om han inte vetat det från början borde polletten ramlat ned när han krävde mig på 25 000.     

Det kändes orättvist men jag skulle inte ge mig så lätt. Jag skrev att Kalkåsen var vår fritidsbostad där vi vistades max 100 dygn per år; vi deklarerade passiv näringsverksamhet och att det inte hade bedrivits något jordbruk eller djurhållning där på de senaste 70 åren.

Jag förklarade att vi använde bara en pytteliten del av de 12 000 kWh vi förbrukade under 2024 till logen då det mesta – ca 8 000 kWh – gick till att värma bostadshuset på vinterhalvåret då vi bara var där ett femtontal dygn.

Dessutom hade jag räknat ut – för varje utrymme på logen – hur många kWh vi förbrukat på logen de dagar vi varit där under 2024. Det blev bara drygt 5 kWh, dvs. inte ens en promille av all el. Och då hade jag inte snålat – utan tvärtom – tagit till i överkant.

Men skattehandläggaren struntade i min argumentation och stod fast vid sitt första beslut. Något annat kunde hon inte göra då hon måste följa de regler som gällde. Men jag tänkte inte ge upp så lätt. Min första tanke var spontant att driva ärendet vidare på olika sätt och i olika kanaler.

Först skulle jag skriva till berörda ministrar och kräva lagändringar då hela vitsen med avdraget var väl att få så många fastighetsägare som möjligt att skaffa solpaneler och batterier. (Mina solpaneler hade jag installerat redan 2019 och då gällde andra regler som var mer byråkratiska och mindre generösa.)

Utöver statsråden skulle jag ha kontaktat P1-programmet "Plånboken" och kanske även Svenska Dagbladets ledar- och debattsidor, sannolikt utan att det blev något. Men innan jag gjorde detta skulle jag givetvis överklaga Skatteverkets beslut så långt det bara gick.

Min överklagan var adresserad till Förvaltningsrätten men skickades till Skatteverket. Där avgjordes ärendet av handläggare på en helt annan enhet än där ärendet hade  handlagts först.

Jag hade letat på verkets hemsida och hittat ett exempel som sa att om man bara hade ett eluttag och en lampa i sin ekonomibyggnad så fick man grönt avdrag.

Mina bilder som handläggaren hade fått visade att jag hade betydligt fler uttag och lampor på logen. Hon hade bara följt de regler som gällde och kunde inte göra annat än en av vägra mig grönt avdrag.

Mitt huvudargument blev att man inte kunde avgöra hur mycket el man förbrukade genom att räkna antalet eluttag. I en bilaga redovisade jag tydligt för alla olika delar i vår ekonomibyggnad hur jag hade kommit fram till att vi bara använde ca 5-6 kWh på logen under det senaste året.  

Så här beskrev jag till exempel elförbrukningen i vedboden:

"Vi har i vedboden och loftet ovanför stallet 2 stycken ledlysrör på 40 Watt (0.08 kWh) som används mycket sällan. På sommaren knappast alls och inte heller på vintern då vi bara är där ca två veckor och vi får dagsljus genom den stora öppna dörren. Vi behöver inte hämta ved under vintern eftersom vi lagrar den då under tak på förstugukvisten. Vi förbrukar max 2 x 40 Watt en timme per år. Det blir 0.08 kWh”.

Den beslutande skattehandlägggare som avgjorde ärendet berättade bl.a. att de två små orden ”i princip” som gjorde det möjligt för mig att överhuvud taget försöka få grönt avdrag var ett påhitt av Skatteverket. Lagstiftaren, dvs. politikerna, ville inte ha någon ventil utan ”all el ska gå till bostadshuset”.

Du som läst detta långa inlägg undrar förstås hur det gick med min överklagan. Jo, hon gav mig rätt och min fru och våra två vuxna barn – som äger Kalkåsen – får sina gröna avdrag. 

Och jag – som enbart betalar – slipper punga ut med drygt 90 000 till företaget som sålde batteriet till mig.  

Hade det varit ett skatteärende hade allt varit klart nu. Men när det är fråga om gröna avdrag gäller förvaltningslagen. Då måste Förvaltningsrätten godkänna Skatteverkets slutliga beslut, vilket bara var en formsak enligt hon som slutligen beslutade.

Skatteverket ska stoppa fuskfrisörer

Lycka till, säger jag bara. Det försökte verket göra för ca 30 år sedan också, men misslyckades. Då var det ett informationsprojekt i samarbete med frisörföretagarna själva. Vi skulle försöka certifiera de skötsamma frisörer som gjorde allt rätt och inte fuskade. Men vi gav upp när inte ens de frisörer som var utsedda att delta i vår projektgrupp tillhörde de skötsamma.

Jag minns inte om det var verket eller frisörföretagarna själva som ville ha hjälp att skilja agnarna från vetet, dvs. att visa vilka frisörer som var oseriösa och konkurrerade ut de seriösa som gjorde rätt för sig.

Detta projekt hamnade i mitt knä då jag var verkets informationsansvarige. Tanken var att de seriösa skulle få en dekal som visade att de betalade sina skatter och avgifter och skötte in bokföring m.m. Dekalen skulle sitta på dörren till deras lokal, väl synlig för deras kunder.

Frisörernas representanter som var utsedda  av deras arbetsgivarorganisation berättade att de svarta frisörerna kunde köpa allt de behövde från lika svarta grossister. Hela kedjan ända till kunden var oseriös. Om du kunde få en klippning för cirka en hundralapp drev frisören säkert sin verksamhet utan att göra rätt för sig.

Vi hade ett antal möten men sedan avsomnade projektet, då det visade sig att de "seriösa" frisörföretagarna i vårt projekt sannolikt också var lika svarta som de vi ville stoppa. Hela branschen var oseriös.

Vi hade nämligen kollat vad de hade för taxerad vit inkomst och jämförde med deras levnadsstandard i övrigt. Det stämde inte.

Hade man en deklarerad inkomst på ca10 000 kr per månad,, bodde i en ny stor villa i "fina området" och en familj med två tonåringr och en hemmafru, två bilar och en sommarstuga så måste man även ha inkomster som vi inte kände till.

Snacka om dubbelmoral. Hur vi lyckades avsluta samarbetet utan att säga varför mins jag inte. Men om branschen var så rutten redan då hur ska den inte vara nu?

Flyttfirmor var annars en bransch som var helt svart och hade lämnats åt sitt öde av verket. När jag var med och hjälpte en släkting att flytta såg jag hur betalningen gick till. 

När bossen, som körde flyttbilen skulle ha betalt ville han ha cash direkt. Via en närbelägen bankomat lyckades vi ut de fem tusenlappar han ville ha. 

Vi såg även när han gav de  tre "flyttgubbarna" - som sannolikt var a-lagare utan fast anställning - varsin tusenlapp. De sade adjö och försvann sedan snabbt.  

Har Skatteverket gjort allt som går att förenkla?

Skatteverket är en av landets mest uppskattade myndigheter. Det har den blivit tack vare det utvecklingsarbete som gjorts under de femtio år som gått. Ni som är äldre minns hur det var förr: krångliga blanketter, millimeterpetiga taxeringsnämnder, ingen information värd namnet. En majoritet av skattebetalarna behövde hjälp för att deklarera. Antingen av en självkunnig bekant eller av en av de tusentals tillfälliga deklarationsbyråerna. Det fanns nästan 150 självständiga skattemyndigheter och tusentals extraknäckande siffernissar som letade räknefel i blanketterna.

Nu är det gjort med några knapptryckningar på mobilen. Och en enda myndighet. Tänk vilken förändring! Den torde vara unik i svensk myndighetshistoria.

Denna förändring har skett tack vare envisa medarbetare och chefer som stöttat. Men inte alla chefer. Inte heller ansvariga ministrar har velat ha de förändringar som skett. I vissa fall har de varit helt emot, i andra har de fördröjt genomförandet. 

Verket har haft en handfull entusiastiska förnyare som trots motstånd ihärdigt drivit på för att få förenklingar och förändringar. Deras idéer har ofta krävt stora utredningsinsatser och resultaten har påverkat tusentals anställda och miljoner skattebetalare. 

Annat har skett enbart tack vare att förnyarna jobbat på utan  stöd uppifrån och utan ekonomiskt stöd (och tyvärr fått skit av undermåliga och okunniga chefer).

Allt det som skett ledde till att (Riks)Skatteverket flera år i rad hade ställningen som landets mest uppskattade myndighet. Det visade de undersökningar som gjordes då både vanligt folk och företagare frågades ut.

Men under senare år har inte verket legat i topp utan bara i toppskiktet.

Kan det vara så att Skatteverket redan har gjort allt som går att göra när det gäller förenklingar och smarta e-lösningar? Förnyaren Skatteverket har blivit en förvaltande förvaltningsmyndighet som alla andra.

Eller finns det inga innovativa frifräsande och olydiga medarbetare? De är lydiga byråkrater som de flesta andra statsanställda.

Eller är det chefen som är medioker? Ungefär som en majoritet av alla andra generaldirektörer.

Tja, jag vet inte då jag inte känner verket längre. Sannolikt kanske det är en mix av alla tre förklaringarna?

Regeringsbeslut får inte ifrågasättas?

Det är regeringen som beslutat att Försäkringskassan och Svenska kraftnät ska ordna utbetalningen av det försenade elstödet i februari till de ca 4 miljoner privata elkunder som finns i elområde 3 och 4. Hur det blir med företagen är inte klart. 

Det är många som är upprörda (=jävligt förbannade) då regeringen lovade före valet att alla, även företag, skull få sitt elstödsbidrag redan i  november. 

Då jag tyckte det är bättre att Skatteverket skulle få sköta utbetalningen genom att använda de 7,5  miljoner  deklaranters bankkonton, som verket har registrerade i sitt skattekontosystem mejlade, jag till Ebba Busch och föreslog henne det. Som energiminister är hon ansvarig.

Det var för drygt en vecka sedan. Givetvis inget svar. 

Då jag ville veta om Skatteverket varit involverat och tillfrågats om detta mejlade jag till Katrin Westling Palm, som är verkets generaldirektör (kallad KWP, som uttalas som barnens antibiotika Kåvepenin utan sista stavelsen). 

Hon var avdelningschef på verket och sedan även överdirektör när jag jobbade där. Hon lämnade verket 2009 och blev chef för den då nyinrättade Pensionsmyndigheten fram till 2017 då hon återvände som chef för Skatteverket.

Hennes svar på min fråga var mycket försiktigt och löd så här: "Som Du vet är det inte möjligt för mig att berätta något från de underhandsdelningar/beredningar som vi myndigheter har med regeringen. De remissvar som vi lämnat i frågan om elstödet har handlat om stödets konstruktion inte vilken myndighet som ska hantera stödet."

Jag ställde då två hypotetiska följdfrågor: Om regeringen bad dig lämna över en fil med uppgifter om kontonummer till Försäkringskassan, vad skulle du svara då? Vad hindrar dig att på eget initiativ erbjuda kassan uppgifter om kontona?

Givetvis svarade hon inte. Elstödet är ju politiskt känsligt. Som lydig myndighetschef skulle hon aldrig kritisera regeringen och sätta dom på pottkanten om hon vill ha jobbet kvar. 

Dessutom vet hon mycket väl vilken filur jag är, som bloggar, skriver till tidningar m.m. 

Jag kontaktade även Svenska kraftnät och frågade varför man inte såg till att Skatteverket fick uppdraget att sköta utbetalningen? Jag fick ett liknande svar som gick ut  på att det var regeringen som beslutat och att man inte kan styra regeringen.

Men hur rimmar det med "självständiga myndigheter" som ska ha medborgarnas bästa för ögonen?

Jag har inte hört någon vettig människa som inte tyckt att Skatteverket borde få sköta utbetalningen via sina kontouppgifter. 

Om jag ska bli riktigt konspiratorisk är det kanske så att man inte vill hjälpa regeringen utan hoppas att det ska gå åt pipan med utbetalningen? (Nej, det tror jag inte.)

PS. Vet du vad KWP och Magdalena Andersson har gemensamt? Jo, båda har varit överdirektörer på Skatteverket. Magda efterträdde KWP när hon blev chef för Pensionsmyndigheten. Dessutom tycker ingen av dem att  det är viktigt se bakåt och fira det som varit. 

När Skatteverket fyllde 40 år sa jag till Magda att det borde firas. "Varför då?" blev hennes svar. När verket hade funnits i 50 år skrev jag till KWP som var verkets chef och föreslog att det skulle firas. Hon svarade inte alls.

Det kanske är typiskt kvinnligt att strunta i sin historia? När verket hade män som chefer firades det både när verket fyllde 25 och 30 år. 

Tiderna förändras. I detta avseende var det bättre förr.

 

Bara positiv respons på min "ledare" i SvD

 Mitt blogginlägg om elstödet hyfsade jag till och och skickade till Svenska Dagbladet, som man tog in som en "ledare". Då min mejladress fanns med kunde jag befara massor av mejl med olika innehåll. Men jag fick  bara tre - alla höll med mig.

I mitt mejl till dagbladet skrev jag att ni kan ta min text till ledar- eller debattsidorna, som en insändare eller ett bidrag till papperskorgen.

Att man valde ledarsidan tolkar jag som att tidningen ställer sig bakom mitt förslag.

Jag är inte den ende som tycker att Skatteverket borde sköta utbetalningen av elstödet. Även bloggaren Cornucopia förde fram samma tankar dan innan jag lade ut mitt inlägg. Mitt inlägg på fejsbok fick också bara positiva kommentarer. 

Allt detta tyder på att jag inte är ensam att tycka detsamma.

Den enda som inte håller med mig är en ledamotskollega i en föreningsstyrelse. Hon menar att jag är dum i huvudet som inte fattat att regeringen kollat med många myndigheter och därefter lagt uppdraget på kassan. 

Hon menar att Skatteverket har mycket annat att syssla med i februari och att kassan kommer att sköta utbetalningen mycket bra.

När jag kollar kassans webbplats m.m. så får jag följande bild hur experterna hos Försäkringskassan tänkt sig utbetalningen. 

1) Upphandlad bank får i uppdrag att hantera betalningarna. Bankens kunder får elstödet direkt in på sina konton i banken.

2) Övriga får en avi som man kan lösa in utan kostnad där man tar emot såna avier. Man kan även med sitt bank-ID från sin hemdator se till själv att stödet sätts in på sitt egen konto, oavsett bank.

Försäkringskassan betalar varje år ut ca 600 miljarder kr till olika bidragstagare i landet. Detta var nog det som fick regeringen att välja kassan som utbetalare. Ingen tänkte på Skatteverket. 

Av de 8,2 miljoner som skulle deklarera i år var det bara 722 000 som inte hade anmält ett bankkonto.

Försäkringskassans förslag kommer säkert att fungera hyfsat men det finns risker med det. Hur många avier kommer inte fram på grund av slarv från Postnord eller stöld? Hur många har bank-ID?

En märklighet i kassans förslag är att alla de bankkonton som man har i sina egna system inte ska användas. Det är säkert några miljoner konton. 

Därför är det ingen idé att du själv nu går in på kassans sajt under "mina sidor" och lägger in ditt bankkontonummer. Du kommer i alla få en avi i brevlådan.

Den bank som ska sköta detta gör det inte gratis. Hela kalaset kommer kosta många tiotals miljoner (helt i onödan).

Det borde "slöseriombudsmannen" hos Skattebetalarnas förening ta en titt på...

Skattverket borde få betala ut "elbidraget"?

Före valet lovade Ulf Kristersson att elkunderna i södra och mellersta Sverige skulle få kompensation för de höga elpriserna. De 55 miljarder som Svenska kraftnät tjänat – helt utan ansträngning - på grund av att elkunderna betalat så dyrt för sina kilowatt skulle betalas tillbaka i november.      Men det sket sig. I bästa fall kommer pengarna i februari, säger nu energiminister Ebba Busch. 

Detta löftesbrott har fått Magdalena Andersson - så fort hon får tillfälle - att kritisera Kristersson & Co. Ett löfte, som gjorde att han vann valet, har inte infriats. Så låter det från vänsteralliansen.

Regeringen gjorde ett stort misstag när man valde Försäkringskassan till den myndighet som  ska fixa utbetalningarna tillsammans med Svenska kraftnät.

Kassan är en av Sveriges sämsta och minst uppskattade myndigheter när folket och företagen sätter betyg på dem alla. Och detta inte helt utan orsak. Skandalerna har varit många och cheferna likaså.

Nu har denna illa omtyckta myndighet åter kommit med ett förslag som inte är särskilt kundvänligt. Snarare idiotiskt.

Att pengarna inte kan betalas ut förrän i februari beror på att man måste upphandla en bank, som kan betala ut dem. Kassans idé är att de kunder som banken har ska få elbidraget direkt insatt på sitt konto där.

Alla som inte är kunder ska i stället få en utbetalningsavi som dessutom kostar för att lösa in. Då den bank med flest kunder bara har knappt tjugo procent av folket som kunder innebär det  att ett par miljoner elkunder får en avi.

Då det är bråttom kommer säkert avierna att skickas ut samtidigt under en vecka i februari. Bedragarbranschen gnuggar händerna och ligger i startgroparna för att sno avierna ur folks brevlådor eller att råna dem när de besökt något av de få bankkontor som har öppet.

Jag kan bara beklaga att regeringen varit så tafflig vid valet av exekutiv myndighet.

Man borde självklart valt den myndighet som folket i de flesta mätningar klassat som landet mest omtyckta myndighet: Skatteverket!

Skatteverket har i sitt system för skattekontot miljoner uppgifter om skattebetalarnas bankkonton. De har själva helt frivilligt lämnat uppgiften till verket för att få ut sin överskjutande skatt tidigare än andra som inte valt konto.

Skattekontot  - och även Skatteverket - har funnits länge och fungerar perfekt.

Om verket fått uppdraget hade man kopierat kontona med person- och organisationsnumren på kontohavarna och lagt upp ett tillfälligt utbetalningsregister. Sen hade man samkört registeruppgifterna med de register som andra utbetalande myndigheter m.fl. har.

Det finns flera sådana myndigheter, som t.ex. Pensionsmyndigheten, SPV, Arbetsförmedlingen, Jordbruksverket, Försäkringskassan, CSN m.fl.

Då har man fångat upp de få som inte redan anmält sitt bankkonto till Skatteverket.

Slutligen hade det blivit en körning till med de uppgifter som Svenska kraftnät samlat in från landets elleverantörer om elkundernas kilowattförbrukning.

Det är trots allt inga stora datamängder det handlar om; bara personnummer, kontonummer och kilowattimmar.

Om Kristersson & Co redan före valdagen satt några vettiga, kunniga och kreativa personer att fundera på hur deras löfte rent praktiskt skulle kunna genomföras och kollat med Svenska kraftnät och Skatteverket så hade pengarna säkert kunnat betalas ut i november. (Sådana personer finns det gott om i Skatteverkets veteranförening.)

Jag brukar säga att allt tekniskt krångligt är skapat av fundamentalistingenjörer och det som är administrativt krångligt av dito jurister. Och de som får reda ut allt krångligt är vi som är humanister.

Att samköra dessa register kräver sannolikt lagändringar. Men om viljan finns så kan det fixas på kort tid. Såvida inte EU lägger hinder i vägen.

Sveriges regeringar har tidigare visat att det går att ta fram ny lag snabbt. Lagen om gravfrid vid Estoniavraket togs fram på några veckor.

Om man valt att använda skattekontots registrerade bankkonton – utan samkörning med andra register – hade man utan tvekan nått betydligt fler elkunder än med Försäkringskassans förslag.

 Om det nu blir av. Kassan har ju gjort bort sig förr...

Mina möten med Magdalena

Sossarnas nya ledare fru Andersson dominerar medierapporteringen just nu. Det är ju inte så konstigt. Man berättar att hon pluggat både på Handels i Stockholm och på Harvard i USA och att hon varit simmare på elitnivå. Hon blev sossarnas första kvinnliga finansminister. Däremot har man inte berättat att hon under några år var överdirektör på Skatteverket.

Kollar man däremot henne på Wikipedia så får man redan i de inledande raderna veta att hon var överdirektör på verket 2009-2012, dvs. vicechef närmast under generaldirektören.

Hennes första två år på verket var Mats Sjöstrand hennes chef och sedan Ingemar Hansson.

Jag lämnade verket våren 2010. Då var hon där. Jobbet på verket var bara en hållplats för henne och hon var tämligen anonym och färglös under sin tid där.

Medarbetare som lämnade huvudkontoret med pension den här tiden fick normalt en avslutningslunch tillsammans med några andra blivande panschisar och där generaldirektören var värd. Vid min avslutningslunch var det inte GD Ingemar Hansson som var värd utan Magdalena Andersson i egenskap av överdirektör.

Det var egentligen första gången jag träffade henne och hon gjorde inget bestående intryck på mig. Jag hade inte heller haft någon kontakt med henne i mitt jobb eftersom jag var sidseteppad och satt de sista åren på verket utan några vettiga arbetsuppgifter.

Andra gången jag hade kontakt med henne var i december samma år. Det var när huvudkontorets veteraner var samlade till jullunch och ledningen för verket var inbjuden.

Jag gick då fram till henne och sa ungefär så här: "Hej, vet du att verket fyller 40 år i januari nästa år? Det var 1971 som Riksskatteverket bildades. Det tycker jag borde firas."

Hon bara stirrade på mig uttryckslöst och sa: "Vad ska det vara bra för?" 

Jag sa ingenting. En kompis som stod bredvid och åhörde det hela berättade för mig att jag blev svart i ögonen. 

Tidigare chefer på verket hade sett till att både 25 och 30 år hade uppmärksammats med en stor personalfest, ena gången till och med i Blå hallen i Stockholms stadshus. Att både företag och organisationer ihågkommer jämna årtal är mycket vanligt.

Professorn och hjärnforskaren David Ingvar (1924-2000) berättade en gång vid ett seminarium att det är viktigt även för organisationer, företag etc. att minnas sin historia och inte bara titta i nuet och i framtiden. Men alltså inte för Magdalena Andersson. 

Jag gav mig inte utan tog mejlkontakt med henne och fick till slut henne att bjuda de medarbetare på huvudkontoret som fortfarande jobbade kvar där sedan starten 1971 på lunch. Jag gav henne även en lista på de tiotal personer det handlade om.

När verket i år fyllde 50 år borde man ha uppmärksammat det ordentligt. Men det blev inget av det, trots att jag förra hösten skrev till nuvarande generaldirektören Katrin Westling Palm och föreslog det.

Hon svarade inte ens. Hon kunde ju åtminstone skyllt på pandemin att det inte blev något firande.

PS. Nu hävdar säkert "vän av ordning" att skattepengar ska inte slösas på såna här onödiga evenemang. Suck, säger jag bara. Ska vi snacka slöseri med skattepengar finns det större saker att hänga upp sig på.

Med generalmajors tjänsteställning

När jag jobbade på (Riks)Skatteverket var jag större delen av tiden där ansvarig för verkets information. Min titel var "informationsdirektör" och jag satt med i verkets ledningsgrupp, där jag även fungerade som sekreterare. Hade jag haft motsvarande tjänst hos Försvarsmakten hade jag haft generalmajors tjänsteställning.

På min tid på verket var det även "chefsmyndighet" för dagens Kronofogdemyndighet samt även för Valmyndigheten. Så i princip var jag då även "informationsdirektör" för dessa myndigheter. Jag hade alltså  ansvar för det som är tre myndigheter idag.

På min tid var ordet "information" kopplat till sådan verksamhet som i dag kallas "kommunikation". Numera har det som på min tid hette "ADB" lagt beslag på ordet "information" och man talar om "it", dvs. informationsteknik när man menar datorer, nätverk och andra digitala verksamheter.

När man på min tid pratade om "kommunikation" syftade man på SJ, länstrafik och pendeltåg, det som nu kollektivt kallas "infrastruktur". Vi hade då även en "kommunikationsminister" i regeringen.

I dag hade jag kallats "kommunikationsdirektör". En sån finns hos Försvarsmakten och denne är civilanställd. Försvarsmakten har en "omräkningstabell" där de civila tjänsterna jämförs med de militära på motsvarande nivå. En "kommunikationsdirektör" ligger i nivå med en generalmajor. En pressekreterare i nivå med överstelöjtnant.

I den ryska skatteförvaltningen har (i alla fall hade) man militära grader på cheferna. Jag minns hur imponerat förvånad jag blev när jag mötte min ryske motsvarighet då han var på studiebesök hos mig på verket. Han hade titeln "general". Inte så konstigt med tanke på hur svenska försvaret klassar sina civila befattningar.

Jag har alltid tjusats av det militära. Men inte det där med att sova i tält, cykeltolka och äta ur snuskburk. Utan det tjusiga utanverket som uniformer, medaljer, titlar och annat glitter.

Att jag haft en tjänsteställning som motsvarar en generalmajors känns därför extra  kul, framför allt som jag under min tid i lumpen gjorde en inverterad (omvänd) militär karriär. 

Jag ryckte in som malaj och ut som frikallad.

Exakt i dag för femtio år sedan...

 ... var det måndagen den 4 januari 1971. Då fyllde jag 24,5 år. Men inte bara det. Det var första arbetsdagen på det vid årsskiftet nybildade Riksskatteverket (RSV) i Solna. Jag klev in i ett hus som skulle vara min arbetsplats i mer än 39 år. Verket hade bildats genom en sammanslagning av flera mindre och några större centrala myndigheter inom skatteområdet m.m. 

För drygt femtio år sedan hade vi mer än 150 olika självständiga myndigheter på skatteområdet, som dessutom lydde under olika departement och statsråd. Det var en soppa utan like. Chefer var landshövdingar, häradsskrivare samt en handfull andra. Det var en svåradministrerad organisation.

Under åren som gått skedde flera stegvisa förändringar som har lett fram till att vi i dag bara har en  myndighet med en chef, nämligen Skatteverket med generaldirektören Katrin Westling Palm, KWP kallad internt, i toppen.

De myndigheter som bildade det nya centrala ämbetsverket var Riksskattenämnden, Kungliga Kontrollstyrelsen, Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU), Kupongskattekontoret, Sjömansskattekontoret i Göteborg och Allmänna ombudet för mellankommunala mål. Dessutom knöts Mellankommunala prövningsnämnden till verket. 

Några år senare inlemmades Exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON) i RSV. Verket blev då chefsmyndighet för skatter, folkbokföring, allmänna val och kronofogdarna.

"Byggherre" var den kände finansministern Gunnar Sträng; mannen med både hängslen och svångrem. Han bestämde även att RSV skulle placeras i den stora röda tegelbyggnad i Solna där det har legat kvar tills i dag.

Huset var byggt för att inrymma småindustrier. Därför var det inte så noga med jämna golv. Det medförde att bokhyllorna lutade för de skattebyråkrater som flyttade in där 1971 när huset nästan var färdigbyggt.

Om man hade flyttspacklat alla golv för att få dem jämna hade huset rasat ihop av tyngden. Därför fick vi leva med lutande kontorsmöbler.

Kontrollstyrelsen hade bildats 1907 och hade gamla anor. Personalen var till åren kommen, i alla fall jämfört med CFU där snittåldern låg runt 25-30 år. På CFU var man "du" med varandra och hade en särskild ungdomlig och kamratlig "anda" som kallade "CFU-andan".

Den "andan" blev vägledande för det nya RSV, viket en del gamla stötar från Kontrollstyrelsen hade svårt att ta till sig.

Jag hade börjat på CFU i augusti 1969 dit jag kommit från Länsstyrelsen i Örebro. Min titel på CFU blev "byråassistent", vilket jag tyckte var häftigt.

Mitt jobb där var först som "blankettkonstruktör" men jag lockades över till utbildningssidan där jag jobbade med att producera trycksaker som användes som läromedel. Eftersom jag var bra på att skriva och rita fick jag även ansvar för CFU:s enkla interntidning. Där började min bana som "informatör".

I dag för femtio år sedan blev min titel "byråsekreterare", vilket jag tyckte var ännu häftigare. Min karriär på RSV fortsatte. 

Jag blev sedan förste byråsekreterare, byrådirektör, informationschef, informationsdirektör och medlem i verkets ledningsgrupp/direktion. 

Sedan retarderade jag och avslutade min bana som seniorkonsult våren 2010 och blev heltidspensionär - den bästa tiden i mitt liv.

Jag har hamnat i fint visselblåsarsällskap

 Jag omnämns i en intressant promemoria om svenska visselblåsare, skriven av Sverker Thorslund, som är en engagerad skribent och debattör som normalt har bostäder som sitt huvudintresse. Nu har han gjort något helt annat. Han har kartlagt de visselblåsare som förekommit i Sverige. Promemorian innehåller i bokstavsordning hundratals mer eller mindre kända personer som sagt sanningar och hamnat i kylan, bl.a. Anders "Fången på fyren" Ahlmark, Ingvar Bratt, Anders Kompass m.fl.

Jag känner mig verkligen smickrad att jag finns med i den här samlingen. Så här skriver Sverker om mig:

"Thärnström, Björn. Skatteverket. Skrev två kolumner i verkets tidning, för dem hamnade han i kylan vid följande omorganisation - och satt i princip sysslolös de sista åren där. Kolumnerna/Kritiken avsåg det "administrativa nedfallet", något som flera - även forskare - också gjort på senare år. Men han var (för) tidigt ute. Den överordnade som - främst - stod för bestraffningen har sedan gått vidare i sin karriär i den statliga myndighetsvärlden. Om denna erfarenhet skrev han senare på sin blogg."

Sverker hittade mig via inlägget på min blogg som jag hade lagt ut i maj 2010. Den överordnade som nämns är den SE som jag en gång anställde men som senare fick mitt jobb och blev min chef. 

SE gick vidare till myndigheten P och har sen gått ett steg till och är nu kommunikationsdirektör på myndigheten F. 

Men det skiter jag i. Jag njuter av livet som pensionär och slipper ägna mig åt meningslöst administrativt nedfall och tampas med chefer utan empati och motarbetare som är psykfall. 

Men jag saknar ibland själva jobbet. att på uppdrag av medborgarna göra Skatteverkets information begriplig och mottagaranpassad.

Utan BankID och ID-kort så finns du inte

För svenskar är det lätt att få ID-kort, bankkonto och BankID.  Men för en utlänning som kommit hit som flykting och lämnat allt efter sig i det gamla hemlandet - och dessutom är analfabet - är det inte lätt. Utan hjälp från andra flyktingar som etablerat sig här eller hjälpsamma svenskar är det svårt, nästan omöjligt. Den svenska byråkratin brukar ofta framhållas som enkel - i alla fall i jämförelse med andra länder.  Tyvärr stämmer det inte alltid.

Den här berättelsen handlar om en familj; Adam och Eva och deras dotter Maria (fingerade namn) som bor i Västsverige. De kom hit som flyktingar 2015 och har alltså väntat på besked om uppehållstillstånd i många år.

Utan uppehållstillstånd har de inte heller kunnat få undervisning i svenska via SFI. Trots det har dottern - som var barn när de kom hit men nu är ca 20 år och går på en folkhögskola - lyckats lära sig svenska och kan göra sig förstådd.

Nu har familjen fått tillfälligt uppehållstillstånd och även svenskt personnummer. Eva och Maria har även lyckats skaffa sig svenskt ID-kort hos Skatteverket. Men för pappa Adam har det inte gått. Varför inte då, undrar ni?

Jo, det beror på att hans efternamn på Migrationsverkets handling med beslutet om uppehållstillståndet har en bokstav som skiljer från övriga familjens dito. En bokstav som dessutom inte uttalas. Det kan jämföras med många svenska namn som har en stum bokstav (Tärnström/Thärnström, Spjut/Spjuth).

I den svenska folkbokföringen har allas efternamn stavats lika. Trots det har ärendet nu skickats till ID-kontrollsektionen hos Skatteverket i Stockholm.

Hur namnet stavats hos Migrationsverket har säkert berott på att olika handläggare varit inkopplade på deras ärende när de kom och sökte asyl. Slumpen har alltså avgjort hur man stavat Adams namn.

Svenska myndigheter som betalar ut pension och olika bidrag kräver att mottagaren har ett bankkonto. Det gäller för alla oavsett nationalitet. För att kunna öppna ett bankkonto måste man kunna visa en giltig legitimation. Ett av Skatteverket utfärdat ID-kort är en giltig legitimation, däremot är inte alla pass utfärdade av andra länder det.

Detta är alltså Adams dilemma. Utan bankkonto kan han inte ta emot de bidrag han får. Utan ID-kort kan han inte öppna bankkonto. Med ett bankkonto kan man också få ett BankID som också är nödvändigt för att klara sig i vårt land.

Men går det inte att prata med Skatteverket som ska vara så serviceinriktat och har "medborgaren i centrum" och ett "utifrån-och-in-perspektiv" på sin verksamhet?

Nä, det är för sent. Adams ärende är flyttat till Skatteverket i Stockholm och där dröjer det minst åtta veckor innan någon handläggare börjar kika på hans ärende och dit kan man inte ringa. Det verkar över huvud taget inte gå att göra något alls för att påskynda detta enkla ärende.

I andra länder hade det här gått att fixa med lite pengar under bordet till en mutbar handläggare. Tack och lov går det (normalt) inte i Sverige. Det ska vi alla vara tacksamma för.

För mig som har jobbat i stort sett hela mitt liv på Skatteverket och enbart med att få det förvandlat från en rigid kontrollmyndighet till en servicemyndighet i medborgarnas tjänst känns det inte kul att få del av Adams ärende.

Jag kan förstå att man har mycket att göra på verket. Men det hade man även på min tid där. Ska det verkligen ta åtta veckor innan Adams, förlåt uttrycket, skitärende får en handläggare?

När jag på 1960-talet jobbade på en länsstyrelse i Mellansverige sa man så här när ett ärende, som var helt klart för beslut och kunde beslutas och expedieras inom tio minuter: "Nä, säg att dom får komma tillbaka om två veckor. Då är det klart!"

När jag undrade varför, blev svaret: "Ärendet måste ligga till sig!" Tablå och ridå. Ni kan förstå att jag slutade där.

Jag hoppas verkligen att Skatteverket, som jag gett all min vakna tid i många decennier, inte retarderat och hamnat tillbaka i 1960-talets verklighet?

PS. Är du en så kallad "Vän av ordning" undrar du säkert hur Adams familj fick ut det matbidrag de fick från Migrationsverket under de år då de hade ett boende som verket ordnat och väntade på sitt uppehållstillstånd? Cash? Nä, de fick pengen insatt på det ICA-kort de fick av Migrationsverket när de kom hit.

 

 

 

 

 

"Han verkar vara ett riktigt original"

När jag jobbade på Riksskatteverket hade vi en del tjänstemän i 60-årsåldern som var ena riktiga kufar. De var födda vid förra seklets början och hade jobbat på Kungl. Kontrollstyrelsen, som gick upp verket när det bildades 1971. När de försvann med pension tänkte jag: "Nu försvinner för alltid såna här genuina original." Tänk vad fel jag hade. Varje tid har sina original.

Min son berättade häromdan att han hade umgåtts med en kompisfamilj och berättat lite om sin far, (dvs. jag). Mannen i kompisfamiljen fällde då den här kommentaren om mig: "Han är ett riktigt original, din farsa!".

När jag frågade sonen hur det kunde komma sig, blev svaret: "Du har ju din Bergslagsflagga, ditt lupinhatande, ditt bloggande och din kilt!"

Då slog det mig som en blixt att han hade rätt. Jag är nog rent allmänt betraktad som en kuf med udda intressen. Ett nutida original. Jag skulle tro att även många av mina yngre f.d. arbetskamrater tycker sammalunda. Och säkert även mina nuvarande vänner och bekanta.

Ser jag tillbaka på mina förfäder har jag lite i de nedärvda generna att luta mig mot.

Min egen farsa var en riktig kuf. En fanatiskt religiös sektmedlem som skrev av hela bibeln för hand. Mín farfar var en försupen horkarl. Min farfars far var "nervklen" och hängde sig 1901.

Min farfars farfar blev i december 1865 brutalt mördad vid Spånga kyrka. Min farfars farfars morfar satt i rysk fångenskap 1789-91 vid Svarta havet.

Jag undrar hur min son kommer att betraktas om några decennier? Vad har han fått med sig i sina gener?

Jag har träffat han som stal muséets mynt

SVT visar nu en dokumentärserie i tre delar som heter "Guldfeber - stölderna på Kungliga Myntkabinettet". Den kan ses på SVT Play. Jag har sett serien och den handlar om han som under många år var chef för samlingarna och samtidigt tjuv. Han erkände till slut, dömdes och fick några års fängelse som han dock slapp att avtjäna på grund av sjukdom. För tio år sedan träffade jag honom.

Sverige har en  unik samling mynt, en samling som började byggas upp redan på 1500-talet. Den är värderad till det enorma beloppet av 25 miljarder kronor! Just det, miljarder, inte miljoner.

Däremot har mynt för 25 miljoner "försvunnit" från samlingarna som finns hos Kungliga Myntkabinetter/Sveriges ekonomiska museum. Den som pekats ut som tjuv och dömts är Ian Wiséhn, som åren 1999-2012 var chef för muséet. Jag har träffat honom. Och hur kom det sig, undrar ni?

När jag jobbade på (Riks)Skatteverket hade jag en dröm  - eller vision - om att skapa ett skattemuseum. Sådana finns i bl.a.  USA, Nederländerna, Israel och Danmark. Därför samlade jag på mig diverse dokument och prylar som jag tänkte kunde bli en grund för ett sådant museum.

Jag lyckades mygla till mig ett förråd i källaren på verket som började fyllas med olika saker och dokument.

Men det blev aldrig något museum och jag måste tömma förrådet. Intresset hos verket var lika med noll och jag skulle sluta och bli pensionär (vilket skedde i mars för tio år sedan). Vad 17 skulle jag göra med det jag samlat på mig?

Jag kontaktade några muséer, bl.a. Tekniska muséet och även Myntkabinettet, som också var ett slags "ekonomiskt muséum".

På förmiddagen den 10 februari 2010 hade jag ett möte på verket med två representanter från Myntkabinettet. Det var chefen själv,  dvs. Ian Wiséhn, plus en kvinnlig medarbetare som hette Maria.

Båda två var mycket sociala, lättpratade och trevliga. Det visade sig att de hade - liksom jag - besökt Costa Rica och vi hade dessutom besökt samma platser där.

Det gemytliga mötet avslutades med att de gärna ville ta hand om en del av mitt material, vilket jag sedan såg till att de fick.

Se gärna dokumentären om den grövsta kulturarvsstölden någonsin i vårt land. Den är lite långsam i tempot men intressant med många obesvarade frågor.

PS. I dokumentären medverkar även andra personer, som jag har träffat och haft kontakt med. En är nuvarande statsheraldikern Henrik Klackenberg, som var studiekomps med Ian Wiséhn och  chef för Myntkabinettet innan Ian blev det.
      Klackenberg gillade inte att jag varumärkesregistrerade Bergslagsflaggan och överklagade. Men det gick inte hans väg utan jag vann den striden. I februari i år träffade jag honom på Armémuseum i samband med invigningen av en utställning. Vi var bland de inbjudna och jag fick en pratstund med honom om bl.a. Bergslagsflaggan. "No hard feelings any longer", kan man sammanfatta det mötet.
       En annan kändis som figurerar i TV-serien är Björn Tarras-Wahlberg, som tidigare varit chef för Skattebetalarnas förening. Det var i den egenskapen som jag träffade honom - tillsammans med min dåvarande chef, generaldirektören Lennart Nilsson - på 1990-talet och käkade lunch tillsammans, dessutom på mitt initiativ.

Mazariner eller surdegslimpor?

För många år sedan hälsade vi på hos Manne R, bonde och f.d.  kommunalråd. Han var änkling sen något år tillbaka och bjöd stolt på fika och hembakade kakor. Han hade aldrig förut varken lagat mat eller bakat, men som änkling fick han lära sig det. "Det finns ju recept och kokböcker" var hans svar på vår fråga "Hur?" 

Jag trodde då att jag aldrig någonsin skulle kunna tänka mig att baka. Men man ska aldrig säga aldrig. Nu har det skett. Jag har bakat. Det blev mazariner.

Mazariner har jag alltid gillat. Jag minns att min mor handlade sådana hos Konsumbageriet på Norr i Örebro. Senare köpte jag mazariner i ett bageri på Gustavsgatan där jag senare bodde med min mor.

När jag för snart tjugo år sedan i ett par år var kund hos en reklambyrå hade vi alltid möten med byrån på fredagar och på eftermiddagen när det var fikadags, Det var en trevlig avslutning på arbetsveckan och om mötet blev kort var jag hemma tidigare.

Som kund kunde jag ställa krav. Det var ju jag som attesterades deras fakturor. Ett av mina krav var att det alltid skulle finnas färska mazariner till fikat hos byrån - och detta trots att det förmodligen bara var jag som verkligen uppskattade mazarinerna. Det skulle dessutom inte vara nåra fuskmazariner från snabbköpet utan riktiga från närmaste konditori fyllda med smarrig mandelmassa.

Så blev det också, vecka ut och vecka in. Gustaf S. - som var chef på byrån - blev miljöskadad. Varenda gång sedan dess tänker han på mig när han ser en mazarin. Om han gått på terapi för att bli kvitt dessa hemska tvångstankar vet jag inte. Han kanske borde göra det.

Åter till ämnet för detta blogginlägg, nämligen att jag - helt utan personlig hjälp - utan bara med ett recept på egen hand bakat egna mazariner! Dessutom flera gånger. Även glutenfria, då jag har två svägerskor som inte tål gluten.

Till första satsen tog jag fullkornsmjöl, av misstag. Men de blev helt ätbara i alla fall. Det svåraste var nog att få till det sista momentet när florsockerlösningen ska på toppen. Det är inte helt lätt att få till den  rätta blandningen florsocker och vatten. Risken är att lösningen blir för tunn.

Jag var riktigt stolt och berättade om mitt allra första bak med ord och bild för mina drygt 400 s.k. vänner på fejsbok och fick en hel del kommentarer. Ragnar Ö. med rötter i Tornedalen undrade om jag hade blivit "knapsu"?

Det är tornedalsfinska (mienkäli) för en man som är kärringaktig. Jag är nog  det. Har alltid varit det. Brukar dessutom klä upp (inte ut!) mig i skotsk höglandsdräkt med egendesignad kilt m.m.

Jag fick även uppmaningen att baka matbröd i stället. Så här i efterhand har det slagit mig att det kanske är mer manligt att baka matbröd än mazariner? Mazariner och småkakor är nog lite fjolligt för en man att baka?

Nä, rikiga karlar har skit under naglarna, kliar sig offentligt i skrevet, röstar på SD, luktar diesel och bakar sina egna surdegslimpor - definitivt inga fjolliga mazariner!.

PS. Jag har nyligen haft SMS-kontakt med Gustaf på reklambyrån. Vi kanske ska ses över en fika. Han lovade fixa mazariner - och detta trots att jag inte är kund hos honom längre.

Nya metoder för självstudier kommer ständigt

I dagens tidning läser jag att man snart kan skräddarsy utbildning och anpassa den för varje individ med hjälp av artificiell intelligens. I dag är bara tre procent av all utbildning i världen digital men man räknar med att den kommer att öka. Med individanpassad digital utbildning kan man täcka till de kunskapsgap som individen har.

Vi som gick i folkskolan på 1950-talet hade bara katederunder-visning. Läraren mässade, man hade hemläxor som förhördes dan därpå och skriftliga prov. De sistnämnda var i stort sett den enda grunden för betygen, som var skriftliga från första klass.

Varje lördag skulle man kunna en psalmvers utantill (Ja, man gick i skolan även på lördagen, som även var arbetsdag, men bara halv). Man fick stryk om man var vänsterhänt, man fick anmärkningar om man var busig (och kanske hade ADH?), man fick sitta still, vara tyst och räcka upp handen om man ville något, t.ex. svara på lärarens fråga.

Mössan/kepsen hängde man på en krok i korridoren. Mobiltelefon fanns inte ens i sinnevärlden. I stället bytte man bokmärken eller bilder på filmskåde- eller fotbollsspelare. Man spelade kula och fotboll som man organiserade på egen hand. Och mamma var alltid hemma.

Ja, det var andra tider då det. Nu är allt helt annorlunda.

För att återgå till sättet att undervisa så har det hänt mycket sedan dess. Nu verkar läraren bara vare en resurs som delar ut obegripliga uppgifter och som man kan fråga till råds. Nu arbetar man i grupp och letar själv fram fakta och kunskaper. (Min uppfattning om dagens grundskola - rätt eller fel?)

Sånt som betyg, disciplin och läxor är inte längre prio ett. Men så ligger Sverige dåligt till vid internationella jämförelser. Finlands resultat är bättre. Där har läraren kvar sin status med kunskapsöverföring, läxor, disciplin m.m.

Det kanske inte var sämre förr?

Att låta elever lära sig allt möjligt utan hjälp av lärare är inget nytt. Det är bara metoderna som har ändrats i takt med den tekniska utvecklingen.

Självstudier via Hermods kursböcker, språkinlärning vid Linguaphones grammofonrullar/skivor fanns redan i början av 1900-talet, alltså för snart 120 år sedan.

När jag gjorde lumpen som malaj 1966 vid I 3 i Örebro blev jag (efter frivillig ansökan) förflyttad till K 1 i Stockholm. Där skulle jag utbildas i något som hette "programmerade utbildning". Det var helt nytt och okänt för de flesta.

Vi var en grupp malajer med höga studentbetyg från hela landet som först skulle testas under några veckor, en slags tävling oss emellan, för att se om vi passade. Jag hoppade av och återvände till Örebro och min blivande fru.

Den programmerade utbildningen gick ut på att göra häften som steg för steg förklarade hur man skulle utföra t.ex. isärtagning, rengöring och hopsättning av en k-pist. Det var ett helt lärarlöst material för självstudier.

Vi gjorde även ett häfte där man lärde sig korrekturtecken. Det tog jag med mig och använde under flera år på Skatteverket och lärde ut hur man korrekturläser en text och markerar ändringar.

Jag kan intyga att den programmerade undervisningen fungerade. Nu används den metoden inte alls.

När jag jobbade på Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden 1969 så var min uppgift bl.a. att ta fram original till de utbildningshäften, som användes tillsammans med intalade tonband. Den utbildningsmetoden kallades "tonbandskurs".

Eleven fick med häftet framför sig via bandspelare och hörlurar lyssna till en inpratad och pedagogiskt utformad text och samtidigt läsa och följa med i ett tryckt häfte. På det sättet utbildades personal i konsten att registrera data på magnetband, föra olika kyrkoböcker eller att sköta en kuverteringsmaskin m.m.

Även den metoden fungerade men används inte heller längre.

När Skatteverket utbildade tusentals personer i taxeringsnämnderna i konsten att granska deklarationer eller att förrätta allmänna val användes också självstudiematerial.

De blivande skattetjänstemännen fick en stor bunt med övningsdeklarationer som de med hjälp av befintlig skattelitteratur fick granska och rätta för egen maskin. Att det lärt sig något kollades med skriftligt prov.

Även den här metoden fungerade, men används inte heller längre.

Att lära sig nytt med hjälp av dator och artificiell intelligens kommer säkert också att fungera och sedan ersättas av något helt annat.

Det går sakta utför för Skatteverket

Förra veckan presenterade Kantar Sifo årets mätning av folkets förtroende för 39 av landets 448 statliga myndigheter. I botten hamnar som vanligt Migrationsverket, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Skatteverket ligger fortfarande bland de tio i topp. Men årets placering är åtta, jämfört med 2014 då verket låg på bronsplats. Det går utför. Trenden är tydlig.

Skatteverket (SKV) är en av de populäraste myndigheterna, något som kamraterna på Försäkringkassan inte kan smälta. "Vi som ger ut pengar ligger i botten men ni som tar in pengar ligger i toppen", säger man och suckar.

I andra länder brukar deras skattemyndigheter inte vara så uppskattade som den hos oss.

Anledningen till detta är ett mycket långvarigt arbete med förenklingar och förbättrad service. Men trenden är tydlig. SKV tappar sakta men säkert i förtroende m.m. Det är allvarligt och borde bli en väckande klocka för verkets nya ledning.

Sämre placering i år

I året förtroendemätning ligger SKV på en åttondeplats men för fyra år sedan låg verket trea bland myndigheterna. Andra har gått om. Trenden har varit tydlig hela 2000-talet, se mitt blogginlägg den 7 mars 2014.

Vad kan resan utför bero på? Jag tror mycket handlar om verkets ledning. Ingemar Hansson var verkets tidigare chef 2010-17, men fick sparken. Det har säkert påverkat folks uppfattning om myndigheten.

Ledningens ansvar är stort

Sen har Hansson varit en riktig pettimetter som lagt sig i minsta detalj, något som inte uppskattats av medarbetarna. Hans intresse för service till de skattebetalande medborgarna har i stort sett varit obefintligt. Hur ledningen agerar och vilka budskap den sänder ut påverkar medarbetarna och deras arbete.

I praktiken kan detta vara orsak till att många medborgare upplevt att det numera tar längre tid att få svar från SKV, jämfört med tidigare. Jag hoppas att den nya ledningen tar tag i förtroendefrågan m.m. och bryter trenden.

För mig som ägnat hela mitt yrkesliv åt Skatteverket och jobbat för att förbättra verkets anseende - och till stor del lyckats med det - känns det extra tråkigt att se den gradvisa försämringen.

Fotad Hansson är nu (ut)hängd

När jag var informationsdirektör på (Riks)Skatteverket såg jag till att alla generaldirektörer hängdes i form av oljemålningar i verkets styrelserum. Det var en tradition från 1907 då verkets föregångare Kontrollstyrelsen bildades. Alla generaldirektörer på Kontrollstyrelsen porträtterades i olja. Jag ansåg det självklart att fortsätta den traditionen.

Det gick ju bra. Cheferna Nilsson, Steen och Sjöstrand avbildades i olja på duk och hängdes upp i guldram. Förste chefen Ekmans porträtt var ett foto, som börjat krackelera så jag såg till att även han avbildades i olja i efterhand och hängdes upp. Ingen klagade. Nu var serien komplett.

Det var en kulturgärning, anser jag. En konstnär fick sysselsättning och porträtten blev - tack vare mig - även förtecknade och ingår numera i Statens porträttsamling. Att de kostade nånstans mellan 50 och 100 tusen var ju inget att bråka om. Man fick ju något bestående som går att ta på.

Det kan jämföras med alla de miljoner som verket lagt ned på meningslösa teambildningar, konferenser i kvalitetsarbete, verksamhetsplanering, interndebitering och annat mumbojumbo som bara gött mängder av konsulter. Resultatet av detta administrativa nedfall är noll och intet. Men det upprör inga journalister eller skattebetalare.

Sparkad Hansson fotograferad

Nu har Ingemar Hansson, som blev generaldirektör för Skatteverket 2010 och fick sparken förra året efter diverse klantigheter, också blivit porträtterad  - dock bara i form av ett färgfoto - och hängd bland sina företrädare i verket styrelserum.

Det har nu Expressen nosat upp och gjort en artikel om. Rubriken lyder "Skatteverket beställde porträtt med guldram på sparkad generaldirektör".

Porträttet kostade bara 22 000 kr.

Den underförstådda andemeningen i artikel är 1) Inte f-n ska en som fått sparken avporträtteras och 2) Inte f-n ska skattepengar gå till sånt! Här är en länk till artikeln (kopiera och sök) :https://www.expressen.se/nyheter/skatteverket-bestallde-portratt-med-guldram-pa-sparkad-generaldirektor/ 

Jag ville ha en oljemålning

Jag skrev om porträtten på Skatteverket här på min blogg den 30 mars förra året. Jag berättade där att jag kontaktat verket och bett dem se till att även Hansson, trots att han fått kicken, borde få ett oljeporträtt. Det blidde nu inte så.

Verkets ledningsgrupp hade diskuterat frågan och kommit fram till att det fick räcka med ett fotografiskt porträtt. En majoritet i ledningsgruppen var för den varianten.  Om några decennier kommer det tyvärr att vara förstört av tidens tänder.

Jag tror att ledningsgruppen befarade kritik om man lagt pengar på en oljemålning av verkets sparkade chef. Därför valde man den billigare varianten med ett foto i stället. Men även det har man alltså nu fått kritik för.

Även nuvarande chefen riskerar ett foto

När verkets veteraner hade sin årliga jullunch träffade jag både Hansson och hans efterträdare Katrin Westling Palm och tog upp porträttfrågan med bägge. Hansson ansåg det inte var hans business längre. Katrin lyssnade vänlig och log.

Jag menade att om nu Hanssons tavla bara är ett simpelt foto så kan det var förebild för ett porträtt i olja vid ett senare tillfälle när tiden läkt såren. Ingemar Hansson är ju trots allt en bemärkt ämbetsman, professor vid Lunds universitet, f.d. statssekreterare, f.d. generaldirektör för Konjunkturinstitutet och Skatteverket samt ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademin.

Jag sa också till Katrin Westling Palm: "Om nu Hansson bara får ett fotoporträtt så är risken stor att även du får det i stället för en olja när du slutar som generaldirektör".  Hoppas hon tänker på det.

Fotade får bara ett foto?

Jag tror att landets alla landshövdingar är avmålade i olja liksom även många andra myndighetschefer. Jag undrar hur man gör på Rikspolisstyrelsen med Eliasson som också fått sparken.

Det kanske är så att de som fått foten bara ska blir fotade?

Tillägg den 15 februari: Jag har kollat hur man gör hos Polisen. Där har man enbart fotoproträtt på alla sina rikspolischefer. Hur man gör med Eliasson vet jag inte. Sannolikt får även han ett porträtt där. Tillägg den 16 februari: Jodå, Dan Eliasson kommer att få ett fotoporträtt. Hos Polisen fullföljer man traditionen, även för en sparkad chef. Men Skatteverket har fegat ur och vågar inte fortsätta traditionen med oljemålning utan väljer ett foto på Hansson. Om Polisen skulle brutit sin tradition och gjort något enklare hade de kunna välja att teckna av Eliasson i blyerts i stället. Det hade nog blivit billigare än ett stort färgfotoporträtt (och om man dessutom låtit ett barn göra teckningen).

Sonen fick livstid - rättvist

Förra sommaren dödades ett äldre par i Sollentuna av sin son. Han dömdes först till sluten psykiatrisk vård men hovrätten ändrade domen till livstids fängelse. Jag kände föräldrarna då jag på 1970-talet hade jobbat tillsammans med mamman.

På 1970-talet när jag jobbade med samhällsinformation på Riksskatteverket (RSV) i Solna lärde jag känna GS. Vi jobbade tillsammans med verkets information, bl.a. broschyren Dags att deklarera, och en tid jobbade jag även med hennes bror ES, som var chef på en reklambyrå i centrala Stockholm.

GS gifte sig med HM, som var österrikare till börden. De bosatte sig i ett radhusområde i min hemkommun Sollentuna.  GS slutade på verket och jobbade sedan med kommunikation på Telia och längre fram på UD.

De fick inga egna barn utan adopterade en pojke och en flicka från Sydamerika som de hoppades skulle bli deras stora glädjeämnen. Men riktigt så blev det tyvärr inte.

Sonen var deras stora problem

Sonen var ett problembarn från första början. Först på dagis, sen i skolan och sen hela livet ut. Han missbrukade och svek alla som ville hjälpa honom. Jag träffade mamman GS då och då i Sollentuna Centrum och hon berättade om hur jobbigt de hade med sonen. Hon såg lidande ut och var en skugga av sitt forna jag. Eländet med sonen hade satt sina tydliga spår.

Sonen fick även egna barn, som han inte kunde ta hand om. Därför blev GS och hennes man fosterföräldrar till sina egna barnbarn.

Sonen bar sig väldigt illa åt mot sina adoptivföräldrar och hotade dem. Det ledde till att sonen fick besöksförbud. Men en sommardag förra året bröt han sig in i radhuset hos föräldrarna, drog kniv och stack ihjäl dem. Allt skedde inför ögonen på hans egen son. Anledningen var att han i sitt sjuka tillstånd hade fått för sig att föräldrarna tänkte förgifta honom.

Hovrätten ändrade domen

Pappan HM lyckades ta sig ut men föll ihop utanför radhuset och dog där. Mamman GS fördes i ambulans till sjukhus, där hon avled. Sonen sprang till skogs men greps av polis. Han dömdes så småningom till rättspsykiatrisk vård.

Nu har Svea hovrätt ändrat domen och gett sonen livstids fängelse. Hovrättens skäl är bl.a. att brottet riktade sig mot två närstående som var gamla och skyddslösa och dådet utfördes i en minderårigs  närhet. Omständigheterna ansågs därför synnerligen försvårande.

Hovrättens dom känns rätt.

Hanssons tredje tavla?

Jag har sett till att alla chefer för Skatteverket fått sina porträtt målade i olja på duk. Det vore synd om den traditionen bröts bara för att Ingemar Hansson fått sparken och inte slutat självmant eller gått i pension. Det skulle i så fall bli Hanssons tredje "tavla".

Chefen för Skatteverket generaldirektören Ingemar Hansson fick sparken av finansministern Magdalena Andersson. Tidigare var hon Hanssons närmaste underlydande, när hon var överdirektör på Skatteverket. Magdalen är ju sosse, vilket Hansson sannolikt inte är. Det kan ju också ha bidragit till hans fall?

Hanssons första tavlor

Hansson har gjort två tavlor på egen hand. Den första var att han tillät sin dåvarande överdirektör Helena Dyrssen att tipsa f.d. kabinettssekreteraren Belfrage om att dennes privatekonomiska affärer med koppling till Panama var föremål för mediernas granskning.

Den andra tavlan, då måttet rågades, var när han nyttjade sin ställning som högste skattechef för att få en arkitektfirma att pruta på en räkning som hans särbo skulle betala.

Hansson sitter kvar tills Skatteverket har fått ny ledning. Sedan går han vidare till ett jobb på Finansdepartementet, sannolikt med oförändrad lön.

Jag har fixat alla oljor

Alla tidigare chefer på Skatteverket har avmålats i olja. Porträtten hänger i verkets styrelserum. Det var jag som såg till att det blev gjort när jag jobbade som informationschef där. Den förste som blev avbildad i olja på duk var Lennart Nilsson, ett tämligen bra porträtt. Sen kom turen till Anitra Steen som fick ett förskönat porträtt och därefter Mats Sjöstrand, som inte blev sig lik.

Bilden på verkets förste chef Gösta Ekman var från början ett stort färgfoto. Men när det började krackelera såg jag till att det ersattes med ett porträtt i olja.

När Nilsson och Sjöstrand avmålades satt de modell hos konstnären Petter Falck. Men Anita blev fotograferad av konstnären Olle Hamngren, som sedan hade fotona som förebild. Den nya oljan på Ekman hade det gamla fotot som förebild och jag tror att han även var hos konstnären Falck för sittning.

Både Ekman och Nilsson kom bra överens med konstnären men jag tror att Sjöstrand inte kom så bra överens med honom. Därför blev inte Sjöstrands porträtt så likt.

Jag hoppas att även Ingemar Hansson avmålas i olja på duk och hängs upp på verket så att samlingen av generaldirektörer blir komplett. Det skulle i så fall bli Hansson tredje tavla!

Har kontaktat verket

Jag har mejlat Hansson om att han bör porträtteras, men inte fått svar. Därför mejlade jag även hans närmaste man, den tillfällige överdirektören Lars-Åke Leijkvist, i samma ärende. Honom känner jag sedan min tid på verket. Han svarade direkt och ville veta vem som målat Anitras porträtt. Han fick det namnet och några till av mig.

Jag hoppas att Hansson målas också. Risken finns dock att andra på verket inte tycker det och att det är onödigt att slösa pengar på sådant. Ett porträtt med ram kostar säkert 50-100 000 kr. Men kom då i håg att Hansson haft många betydelsefulla poster i den svenska statsförvaltningen och bör ihågkommas. Hans bild bör ingå i statens porträttsamling.

Jag är dock inte helt säker på att han vill avmålas. Men då kan verket ändå fixa en tavla och ha ett foto av honom som förebild. Vi får se hur det går.

Skatteverkets nya ledning?

Skatteverket står utan ledning sedan generaldirektören Ingemar Hansson gjort bort sig och fått finansministerns tålamod att ta slut. Orsaken är att hans misstag - som är klantiga - kan ha skadat verkets i övrigt goda anseende. Jag har dock förslag på ny ledning för verket.

F.d. professorn, f.d. generaldirektören för Konjunkturinstitutet, f.d. statssekreteraren och nuvarande generaldirektören för Skatteverket Ingemar Hansson har fått sparken. Men han får sitta kvar tills nationalekonomen, f.d. statssekreteraren och f.d. överdirektören och nuvarande finansministern Magdalena Andersson utsett hans efterträdare.  (Andersson var tidigare - som överdirektör - Hanssons närmaste medarbetare på Skatteverket.)

Sedan f.d. statssekreteraren, f.d. informationschefen och f.d. liberala partisekreteraren Helena Dyrssen lämnade posten som överdirektör vid verket (frivilligt, för ett annat jobb) är även denna ordinarie post ledig sedan länge. Nu "vickar" en intern förmåga på det jobbet. Skatteverkets ledning kommer alltså snart att vara helt förnyad.

Anledningen till att Hansson får gå är några klantigheter som han gjort sig skyldig till. Magdalena Andersson anser att det har skadat Skatteverkets anseende.

Gjorde bort sig flera gånger

Första gången Hansson gjorde bort sig var när han gav okej till sin överdirektör Dyrssen att ringa till kompisen Frank Belfrage, f.d. kabinettssekreterare i Reinfeldts regering, och tipsa om att han var föremål för granskning i samband med de s.k. Panamadoku-menten. Det tog SVT:s´"Uppdrag granskning" upp stort och satte blåslampan på alla tre.

Hansson senaste fadäs är att han uppfattats ha utnyttjat sin ställning som högste skattechef när han försökte hjälpa sin särbo att klaga på en faktura från en arkitektbyrå. Det togs också upp av "Uppdrag granskning". Har man väl "fastnat" hos grävande journalister så släpper dom inte taget!

Hansson var chanslös. Jagad av Josefssons kompisar på "Uppdrag granskning" och av en finansminister som tröttnat på honom. Inga förklaringar hjälpte. Han fick gå. Hansson är ingen sosse, vilket också kan ha bidragit till hans sorti.

Klantigt gjort av dem

Hur klantig får man vara? Varför ringde Helena Dyrssen från sin jobbmobil till Belfrage? Hade hon ringt hemifrån hade ingen kunnat begära ut uppgifter om hennes samtal. Sen kan man ju undra vem i hennes närhet som tipsade "Uppdrag granskning" om hennes samtal till Belfrage och fick programmets medarbetare att begära ut hennes samtalslistor från verket?

Varför kunde inte Hanssons särbo, som är VD för ett börsbolag, själv ha hanterat sitt fakturatrassel med arkitekterna? Eller bett nån jurist på sitt bolag att hjälpa henne?

Förslag till nya skatteverkschefer

Nu spekuleras det hej vilt om vilka som blir nya chefer på Skatteverket. Jag har ett förslag:

Flytta den kritiserade sossen och rikspolisen Eliasson till Skatteverket och utse honom till generaldirektör med bibehållen rikspolischefslön - såklart. Utse den sparkade regionpolischefen Annika Stenberg i Malmö till ny överdirektör. Hon har i alla fall tidigare erfarenhet från både Kronofogden och  Skatteverket, bl.a. som skattechef i Stockholm.

Då löser man flera problem på en gång. Smart va? Men inte kul för Skatteverket.