Regeringsbeslut får inte ifrågasättas?

Det är regeringen som beslutat att Försäkringskassan och Svenska kraftnät ska ordna utbetalningen av det försenade elstödet i februari till de ca 4 miljoner privata elkunder som finns i elområde 3 och 4. Hur det blir med företagen är inte klart. 

Det är många som är upprörda (=jävligt förbannade) då regeringen lovade före valet att alla, även företag, skull få sitt elstödsbidrag redan i  november. 

Då jag tyckte det är bättre att Skatteverket skulle få sköta utbetalningen genom att använda de 7,5  miljoner  deklaranters bankkonton, som verket har registrerade i sitt skattekontosystem mejlade, jag till Ebba Busch och föreslog henne det. Som energiminister är hon ansvarig.

Det var för drygt en vecka sedan. Givetvis inget svar. 

Då jag ville veta om Skatteverket varit involverat och tillfrågats om detta mejlade jag till Katrin Westling Palm, som är verkets generaldirektör (kallad KWP, som uttalas som barnens antibiotika Kåvepenin utan sista stavelsen). 

Hon var avdelningschef på verket och sedan även överdirektör när jag jobbade där. Hon lämnade verket 2009 och blev chef för den då nyinrättade Pensionsmyndigheten fram till 2017 då hon återvände som chef för Skatteverket.

Hennes svar på min fråga var mycket försiktigt och löd så här: "Som Du vet är det inte möjligt för mig att berätta något från de underhandsdelningar/beredningar som vi myndigheter har med regeringen. De remissvar som vi lämnat i frågan om elstödet har handlat om stödets konstruktion inte vilken myndighet som ska hantera stödet."

Jag ställde då två hypotetiska följdfrågor: Om regeringen bad dig lämna över en fil med uppgifter om kontonummer till Försäkringskassan, vad skulle du svara då? Vad hindrar dig att på eget initiativ erbjuda kassan uppgifter om kontona?

Givetvis svarade hon inte. Elstödet är ju politiskt känsligt. Som lydig myndighetschef skulle hon aldrig kritisera regeringen och sätta dom på pottkanten om hon vill ha jobbet kvar. 

Dessutom vet hon mycket väl vilken filur jag är, som bloggar, skriver till tidningar m.m. 

Jag kontaktade även Svenska kraftnät och frågade varför man inte såg till att Skatteverket fick uppdraget att sköta utbetalningen? Jag fick ett liknande svar som gick ut  på att det var regeringen som beslutat och att man inte kan styra regeringen.

Men hur rimmar det med "självständiga myndigheter" som ska ha medborgarnas bästa för ögonen?

Jag har inte hört någon vettig människa som inte tyckt att Skatteverket borde få sköta utbetalningen via sina kontouppgifter. 

Om jag ska bli riktigt konspiratorisk är det kanske så att man inte vill hjälpa regeringen utan hoppas att det ska gå åt pipan med utbetalningen? (Nej, det tror jag inte.)

PS. Vet du vad KWP och Magdalena Andersson har gemensamt? Jo, båda har varit överdirektörer på Skatteverket. Magda efterträdde KWP när hon blev chef för Pensionsmyndigheten. Dessutom tycker ingen av dem att  det är viktigt se bakåt och fira det som varit. 

När Skatteverket fyllde 40 år sa jag till Magda att det borde firas. "Varför då?" blev hennes svar. När verket hade funnits i 50 år skrev jag till KWP som var verkets chef och föreslog att det skulle firas. Hon svarade inte alls.

Det kanske är typiskt kvinnligt att strunta i sin historia? När verket hade män som chefer firades det både när verket fyllde 25 och 30 år. 

Tiderna förändras. I detta avseende var det bättre förr.

 

Regeringens förslag inte särskilt komplicerat

 

I ett inlägg den 23 december förra året skrev jag om hålet i Estonia som nu ska undersökas. Men innan haveriutredarna kan nalkas vraket måste lagen om gravfrid för Estonia ändras, vilket enligt statsrådet är så komplicerat att det tar ett halvår. Jag ifrågasatte det i mitt inlägg och lämnande även ett förslag på justering av lagens 2 §.

Idag presenterade statsrådet Damberg förslaget till den komplicerade ändringen. 

Se det gulmarkerade på bilden.

Den ändring jag föreslog var längre och innehöll flera ord. Den var alltså mer komplicerad och borde ha tagit lång tid. För mig tog det knappt trettio sekunder att formulera den, se den feta texten nedan.

"2  § Dykning och annan undervattensverksamhet får inte bedrivas i vraket efter passagerarfartyget Estonia eller inom det område som anges i 1 § andra stycket. Förbudet gäller dock inte verksamhet som avser att täcka över eller skydda vraket eller att förhindra förorening av den marina miljön från vraket eller för att utreda varför fartyget förliste, om verksamheten bedrivs av en myndighet - - -"

Nu ska lagändringen ut på remiss till olika myndigheter och organisationer för att sedan skärskådas av lagrådet. Det tar en himla tid, enligt statsrådet, vilket gör att lagen tidigast kan träda i kraft i sommar.

Men som jag berättade i mitt tidigare blogginlägg så togs hela lagen fram - från förslag till riksdagsbeslut och ikraftträdande - på bara en månad.

Jag vet inte vad som är mest märkligt, att lagen togs fram så snabbt eller att ändringen tar så lång tid? 

Frågetecknen kring Estonias förlisning blir fler och fler...

Varför ska det ta ett halvår att ändra lagen?

De hål som upptäckts i Estonias skrov har skapat problem för dem som vill dölja sanningen om fartygets undergång. Den officiella sanningen  (eller lögnen?) är att det var bogvisiret som lossnade och orsakade förlisningen. Nu gäller det att hitta på en trolig förklaring till hur hålen uppstod och att kunna hålla fast vid bogvisiret som orsak. För att få till den förklaringen krävs det lite tid, sannolikt ett halvår.

Det är så många obesvarade frågor runt förlisningen att jag inte tror att det var bogvisiret som var boven i dramat. De som vill dölja sanningen trodde nog att hålen skulle förbli oupptäckta i evighet tack var övertäckningen och gravfriden.

Men det blidde inte så. Att vraket rörde på sig och att en undersökande journalist och hans kompisar hittade och dokumenterade hålen kom som en total överraskning och skapade panik hos dem som vet vad som egentligen hände.

Kraven på en ny undersökning gick inte att hålla borta. Därför gav man okej till en fortsatt "dykning" och utredning, fast "härtill nödd och tvungen" (för att citera biskop Hans Brask och hans lapp 1517). 

Från början slog man fast att undersökningen enbart fick ske med dykrobot och inte med riktiga dykare av kött och blod. De har ju ögon och kan riskera att se för mycket.

Sedan har man sagt att man måste ändra den särskilda lag som innebär att vraket och området runt det är en plats där gravfrid råder. Det ansvariga statsrådet såg mycket skuldmedveten och pressad ut när han förklarade det skulle ta ett halvår att ändra lagen eftersom det "var så juridiskt komplicerat".

Lagen innehåller en handfull paragrafer och texten ryms på en A4-sida. Även om den måste passera lagrådet och riksdagen så skulle en ändring gå att fixa på max ett par veckor. Sannolikt ännu fortare. Om viljan funnits, vill säga.

Men viljan finns inte. I stället måste man få tid att hitta på en rimlig förklaring till hålen. Det kräver att man kopplar in flera experter med tystnadsplikt under straffansvar som får hitta en förklaring som anhöriga, överlevande,  medier och konspirationsteoretikerna kan godta.

Jag tror det blir svårt men man kommer säkert att lyckas. En del kommer att tro på förklaringen, andra inte och gåtan Estonia kommer leda till fortsatta spekulationer.

Att hävda att hålen uppstod när fartyget nådde botten går inte. Bottnen är för mjuk. Det går ju dock att i hemlighet placera dit ett klippblock som passar till hålen.

Att hävda att det är bogvisiret som gjort hålen skulle jag tro blir den "officiella" förklaringen, trots att experter redan sagt att det inte varit möjligt. Men andra experter kan nog påstå det.

Att det varit en ubåt som krockat med Estonia eller att det var en sprängladdning som skapat hålen tror jag inte heller att man kommer att säga. Då faller bogvisiret bort (ofrivillig vits!) som förklaring och det skulle samtidigt innebära ett underkännande av den tidigare utredningen om förlisningen.

Så här heter lagen; Lag (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia Svensk författningssamling 1995:1995:732 t.o.m. SFS 2005:309 - Riksdagen

Så här lyder den paragraf i den kortfattade lagen som behöver justeras. Det kan inte vara särskilt juridiskt komplicerat att lägga till några ord, se ett tänkbart exempel nedan (den fetmarkerade texten):

2 §   Dykning och annan undervattensverksamhet får inte bedrivas i vraket efter passagerarfartyget Estonia eller inom det område som anges i 1 § andra stycket. Förbudet gäller dock inte verksamhet som avser att täcka över eller skydda vraket eller att förhindra förorening av den marina miljön från vraket eller för att utreda varför fartyget förliste, om verksamheten bedrivs av en myndighet i Estland, Finland eller Sverige eller på uppdrag av en sådan myndighet.

Det gick snabbt att anta  den här lagen 1995. Regeringens PM är daterad den 28 februari, lagrådet yttrade sig den 20 mars och lagen beslutades den 30 mars 1995. Det tog bara en månad.

Det finns även en överenskommelse mellan Sverige, Finland och Estland att alla länderna ska ha en likartad lag om gravfrid för Estonia. Det är möjligt att alla dessa lagar måste justeras, men det hindrar ju inte Sverige från att bli först med det.

Ju mer jag tränger in i det som hänt Estonia ju fler oförklarade och mystiska händelser kring fartyget och förlisninen stöter jag på. Det är definitivt inte bara privatspanande knäppgökar som lyft fram märkligheterna. 

Även respekterade och kända personer har gjort det, t.ex.  Inga-Britta Ahlenius, K.G. Scherman och Lars Ångström genom flera debattartiklar.

Vem ska ta ansvar när det är kris i landet?

Vem tar det yttersta ansvaret och ledningen i landet när det är kris? Vi har en kris nu - coronaviruset. Vi har haft kriser förut: Tsunamin. Skogsbränderna. Hur har det gått? Jo, myndigheter, kommuner, regioner agerar mer eller mindre planlöst. Regeringen, som borde ta kommandot och peka med hela handen hukar i buskarna.

Ok, vi har inte ministerstyre i vårt land. Varje myndighet är självständig och ska agera på egen hand med sin instruktion och sitt regleringsbrev m.m. som grund. Det funkar när det rullar på som vanligt i sakta mak.

Men när det uppstår en kris där flera organ måste samarbeta och fatta snabba beslut funkar inte den här ordningen.

Myndigheterna hänvisar till varandra eller skyller på andra, som t.ex. regionerna (f.d. landstingen) eller kommunerna. Ingen tar totalansvaret vid en kris. Det finns bara regeringen eller den som regeringen ger det uppdraget som kan ta det.

När tsunamin drabbade tusentals svenskar i Thailand dröjde det mycket länge innan staten tog någon form av ansvar. I stället var det reseföretagen som fick gripa in.

Vid de stora skogsbränderna fanns det ingen samordnad ledning av bl.a. räddningstjänsterna. Varje kommun agerade på egen hand. Staten hukade och höll sig borta.

Nu är det pandemin som skapat kris i landet. Varje myndighet jobbar med sitt. Många är det. Olika besked. Sen har vi regionerna och kommunerna som inte heller kan samarbeta med varandra till fullo.

När jag jobbade fick vi öva krishantering. Den gamla organisationen ersattes av en krisledning som fick befogenhet att leda och peka med hela handen. Det var ju en självklarhet. Det funkade inte annars.

Sverige saknar en krisledning värd namnet i dessa pandemitider. Statsministern håller sig i kulisserna och hänvisar till andra. Jag anser att regeringen inte tar sitt ansvar. I andra länder ser man regeringschefen, som t.ex. Merkel i Tyskland, ta ledningen.

Trots det får sossarna och Löfvén höga opinionssiffror. Jag fattar det inte.

Det ska bli intressant att se när regeringen tänker tillsätta den kommission som ska utreda hur pandemin har skötts. Men det ska bli än mer intressant att se vad den kommer fram till när det gäller den övergripande ansvarsfrågan.

Först tsunamin, sen skogsbränderna. I båda fallen kom man fram till att det behövdes en annan ordning när landet krisade. Men inget vettigt hände. Jag är rädd att det blir likadant nu.

Min insats för att hedra C-byråns kvinnor

Jag har alltid varit fascinerad av Jane Horneys öde, den enda svenska kvinna som avrättats för spioneri under andra världskriget, dessutom på felaktiga grunder. Intresset för henne och hennes kvinnliga kollegor på C-byrån tog ny fart när jag hade läst Jan Bergmans bok "Sekreterarklubben" där jag även fann min vän Annas moster omnämnd. Hon var också en av de kvinnor som med fara för eget liv var engagerad av den svenska militära underrättelsetjänsten C-byrån.

Jag tyckte det var stor synd och skam att alla dessa kvinnor som var informanter och kurirer åt C-byrån under kriget förtigits och inte fått upprättelse.

Flera av dem fick bestående men, och en av dem - Jane Horney - offrade sitt liv. Ingen bildade familj. De fick inte något erkännande, ingen pension, ingenting. Utan Jan Bergman, vars mor var en av C-byråns kvinnor, och hans bok "Sekreterarklubben" hade de fortfarande varit bortglömda.

Män som gjort insatser för Sverige under kriget har dock hedrats på olika sätt. Men inte dessa kvinnor. Så kunde det inte fortsätta att vara.

Försök att få "Jane Horneys väg"

Därför skrev jag i mars 2018 till Stadsbyggnadskontoret i Stockholm och föreslog att man skulle uppkalla en gata, väg etc. efter Jane Horney. Jag ville få Jane Horneys väg. Stadsbyggnadsnämndens namnberedning beslutade i maj att inte villfara min begäran.

Man menade bl.a. att namnet var svårt att uttala, att hon inte var känd för allmänheten. Jag lät mig dock inte nöja med den förklaringen, utan avsände en ny skrivelse till nämndens namnberedning.

Jag hade gått igenom boken "Stockholms gatunamn" och listat alla gator, vägar etc. med namn på personer som sannolikt var helt okända för gemene man. Jag listade särskilt svårstavade och svåruttalade gatunamn där en person hedrats. Allt för att försöka smula sönder beredningens argumentation.

Flera C-byråkvinnor

Dessutom utökade jag kretsen av C-byråkvinnor som borde hedras. Jag föreslog - förutom Jane Horney - att även Erika Schwarze, Karin Lannby och Sonja Wigert borde få namnge varsin gata.

Och om man inte ville använda deras riktiga namn kunde man i stället ta deras kodnamn, dvs. "Eskimå", "Onkel", "Anette" och "Bill". Den skrivelsen gick iväg i december förra året.

Även denna gång avslogs min begäran. Av beslutet framgår mellan raderna en viss irritation över att jag på nytt besvärat namnberedningen.

Vägen att via gatunamn hedra C-byråkvinnorna var alltså stängd.

Skrivelser även till regeringen

Samtidigt - i mars 2018 - hade jag skrivit till både utrikesminister Margot Wallström och försvarsminister Peter Hultqvist. Här handlade det inte om gatunamn utan om utdelning av Försvarsmaktens förtjänstmedalj postumt, alternativt en minnessten på Galärvarvskyrkogården eller vid Sjöhistoriska museet.

Mina brev skapade även här en viss irritation och så småningom fördes de båda "ärendena" samman och hamnade på Försvarsdepartementet där en tjänsteman svarade mig. Svaret fick jag i maj 2018. Där skrev man att "vi idag inte har någon tradition att upprätta monument av de slag du nämner, än mindre underrättelserelaterade sådana".

Jag skrev då ett nytt brev där jag radade upp en lång rad monument där män i krig hedrats, varav flera varit underrättelsetjänstemän. Ett exempel är obelisken på Galärvarvskyrkogården där de som omkom när den spionerande DC 3:an sköts ned 1952 av Sovjetunionen har hedrats - och dessutom är namngivna. Även C-byråkvinnornas chef Helmuth Ternberg har en minnessten på samma kyrkogård.

Kontaktade även Försvaret

Jag hade även en tredje tråd ute i samma ärende, nämligen ÖB och Försvarsmakten.  Micael Bydén fick också i mars 2018 ett brev från mig där jag föreslog att C-byråkvinnorna borde hedras med  Försvarsmaktens förtjänstmedalj eller en minnessten

ÖB fick en påminnelse i juni förra året och slutligen fick jag i juli 2018 ett utförligt och vänligt svar från Försvarsmaktens Veterancentrum. Där förklarade man för mig vilka regler som gäller för medaljer inom försvaret. Försvarsmaktens förtjänstmedaljer är inte retroaktiva och kan inte delas ut för handlingar som inträffade före 2008. Alltså var även den vägen att hedra C-byråkvinnorna stängd.

Men i en slutkläm förklarade man att min idé om en minnessten var intressant men det skulle kräva ytterligare beredning.

Där fanns fortfarande en öppning.

Ny skrivelse till Bydén

Därför fick ÖB ytterligare en skrivelse från mig i februari i år där jag föreslog en minnessten på Galärvarvskyrkogården. I skrivelsen fanns även ett förslag till text där Jane Horney nämndes samt även ett förslag med bild var på kyrkogården en minnessten kunde placeras.

Tiden gick och jag hörde ingenting. Därför kontaktade jag handläggaren på Veterancentrum och bad honom undersöka var mitt ärende hade hamnat. Svaret var att det låg hos chefen för MUST, dvs. Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten.

MUST är traditionsbärare för C-byrån

Att det var just MUST berodde på att man där är traditionsbärare av det som skett inom underrättelseområdet före 1948. Eftersom C-byrån fanns före det året hade mitt ärende hamnat där.

Nu hade man på MUST förstått att jag ville ha besked om hur mitt ärende hade fortskridit. Stabschefen på MUST Lisa Gustavsson ringde mig och berättade att jag efter den14 juni skulle bli kontaktad av en annan handläggare på MUST inför ett personligt möte.

Så skedde också. Jag träffade kapten Claes Carlsson vid MUST över en kopp kaffe på ett fik på Östermalm. Han berättade att MUST-chefen  generalmajor Lena Hallin hade beslutat att C-byråns personal - både män och kvinnor - ska hedras.

Minnestavla i koppar

Detta kommer att ske genom att man sätter upp minnesplattor i koppar på de husfasader där C-byrån höll till 1939-45, dvs. både vid Sibyllegatan och Valhallavägen. Texten, beslutad av general Hallin, är allmänt hållen (se bild ovan) och innehåller inga namn. Kopparplattorna kommer att tillverkas hos Försvarets verkstad i Skövde.

Detta var en underhandsinformation. Häromdan kom det formella skriftliga beslutet från Försvarsmakten, undertecknat av general Hallin vid  MUST. Det bekräftade bara vad kapten Carlsson berättat för mig. Kopior hade gått till Utrikesdepartementet, Försvarsdepartementet, Kulturdepartementet. Länsstyrelsen i Stockholm samt flera delar av Försvarsmakten.

Ärendet hade även dragits för Försvarets traditionsnämnd som uttryckt sitt gillande till Försvarsmaktens beslut. Den här nämnden lyder - märkligt nog - under Kulturdepartementet.

Det blidde en tumme

Skyltarna ska invigas i början av nästa år i samband med Armémuseums projekt "I rikets hemliga tjänst" där enligt uppgift en del av C-byråkvinnorna kommer att uppmärksammas. För mig hade det känts bättre om invigningen skett i början av maj 2020 i samband med att det gått 75 år sen andra världskriget slutade.

Av min ursprungsidé om att hedra Jane Horney och de övriga C-byråkvinnorna blev det i alla fall en skylt på de fastigheter där C-byrån höll till under kriget. Alltid något.

Av min vante blidde det en tumme.

PS.  Fler kontaktförsök. Jag skrev förra året i samma ärende till bl.a. Allan Widman (L), som var ordförande i Riksdagens försvarsutskott, men fick inget svar från honom. 
När jag vid ett föredrag tidigare i år träffade försvarsminister Peter Hultqvist räckte jag över ett handbrev till honom där jag bad honom läsa handlingarna i ärendet hos hans departement. Häromdan fick jag ett brev från departementet där man hänvisade till MUST men även bekräftade att han läst vad jag skrivit och att han tackade för mitt engagemang i frågan.

Öppet brev till Björklund (L)

Med en lätt underdrift kan man säga att det går trögt att bilda en ny svensk regering. C och L har bollen och har även målat in sig med den i varsitt hörn. SD njuter av spelet och ser på. S  kommer att lura skjortan av båda. Lova runt och hålla tunt. En insändare i tidningen "Bohuslänningen" skriver så här, se nedan, och menar att en alliansregering är det enda rätta. Jag håller med.

"Vi är förvånade och bestörta över L:s ställningstagande att inte stödja en alliansregering bestående av M, KD, C och L på grund av att SD eventuellt skulle stödja en sådan. En sådan regering har inte eget stöd i riksdagen, men det har inte andra alternativ heller som har diskuterats.

Om man inte vill ha ens ett passivt stöd från de två extrempartierna V och SD så finns bara en lösning, hela alliansen tillsammans med S och ev MP. Detta har avvisats av S, vilket innebär att detta alternativ inte finns.

Alltså måste det skapas en minoritetsregering om V och SD ska hållas utanför.

En minoritetsregering med S och MP har avsatts av riksdagen, varför detta alternativ inte är aktuellt. Även om vi lägger till V så räcker inte detta till egen majoritet. En rödgrön regering måste med andra ord få stöd av SD eller alliansen. S har avvisat stöd från SD, vilket innebär att inte heller detta alternativ är aktuellt. Kvar står då de rödgröna med alliansen. Alliansen har också uttalat tveksamhet till att stödja en rödgrön regering även om S försökt locka över C och L, vilka inte helt avvisat detta, givet att V inte deltar. Hur som helst räcker inte S, MP, C och L till majoritet.

Detta innebär att det enda rimliga alternativ som återstår är en alliansregering med passivt stöd från SD, och/eller S.

En M/KD-regering har S, V, MP C och L röstat ner i riksdagen. En minoritetsregering med S, V och MP kommer att röstas ner av alliansen, men kan överleva med stöd av SD, vilket de rödgröna inte vill. En minoritetsregering med hela alliansen kommer sannolikt att stödjas av SD men inte av de rödgröna. Hur som helst blir en sådan regering med stor sannolikhet godkänd av riksdagen.

Detta innebär inte att man måste ”förhandla” med SD. Alliansregeringen lägger fram sina goda förslag och får sannolikt stöd från SD, eventuellt också av S i vissa frågor – det finns många positiva beröringspunkter mellan alliansen och S, vilket bevisats av ett antal övergripande överenskommelser under den gångna mandatperioden.

Om SD i en ”stor” fråga, t ex budgeten, inte stödjer alliansen kommer regeringen sannolikt via en förtroendeomröstning att falla, om inte S kan tänka sig att stödja den eller åtminstone lägga ner sina röster, vilket förmodligen är sannolikt för att inte låta SD ”styra”.

OM C och L inte vill ingå i (eller ens stödja) en minoritetsregering med M och KD ligger skulden för regeringens fall på C och L.

Konsekvenserna av att inte delta i en alliansregering med passivt stöd av SD blir nyval, vilket sannolikt riskerar att lämna L utanför riksdagen. Nyval p g a SD:s agerande blir förmodligen inte lika kostsamt för L, även om nyval på alla sätt måste undvikas.

Förslag:          Bilda en alliansregering med M, KD, C och L. Driv alla alliansfrågor och sök stöd hos både SD och S. Observera alliansfrågor där alliansen är enig. I övriga frågor låt riksdagen bestämma på sätt som får majoritetens stöd.

                        Om SD ställer krav för att acceptera ett alliansförslag, vilket inte kan accepteras av alliansen, låt riksdagen bestämma. Vill SD ställa förtroendefråga låt dem göra detta. Vi har svårt att tro att S vill ge dem ett så stort inflytande, att det blir nyval p g a av detta. S behöver inte stödja en misstroendeförklaring, enbart lägga ner sina röster för att alliansregeringen ska överleva.

!!! STÄLL UPP MED L SOM EN AKTIV DELTAGARE I EN ALLIANSREGERING !!!

                                                                                                                                    Liberalerna i Sotenäs."

Regeringen visste nog - och mycket tidigare

Skandalen på Transportstyrelsen då it-verksamheten via IBM lades ut på tekniker i Östeuropa fortsätter intressera medierna. Nu senast då Löfven fick förklara sig inför KU i Riksdagen. Han svär sig fri och menar att han inget visste. Först 17 månader efter läckan fick han veta hur illa det stod till.  Läckan till länderna i öst kan medföra att hundratals svenska agenter hos såväl försvaret som polisen kan ha fått sin identitet röjd. Hur kan det komma sig? Vad har Transportstyrelsen med dem att göra?

Svenska folket är naivt och har alltid varit det. Sådant som händer i andra länder och förekommer där har vi inte i Sverige, tror Svenne och Irma. Helt fel. Även Sverige har hemliga agenter och polisinfiltratörer som med livet som insats arbetar för Sveriges bästa och dess naiva medborgare.

För ett par år sedan avslöjade författaren Jan Bergman att den svenska militära underrättelsetjänsten C-byrån under andra världskriget i sin tjänst hade fler unga kvinnor som var kurirer och informanter, dvs. uppgiftslämnare.

Kvinnliga agenter under kriget

Med kvinnlig list lurade de av hemligheter från bl.a. diplomater och andra utländska nyckelpersoner i Stockholm under kriget. En av dem var Bergmans mor. En annan var moster till en mina bästa vänner.

Ytterligare en annan var Jane Horney. Hon var i slutet av kriget även kurir - med kodnamnet "Eskimå" - och förbindelselänk mellan svenska C-byrån och tyska säkerhetstjänsten i Danmark, som hade kontakter med Berlin.  

Generalmajoren Reinhard Gehlen (som sedan blev spionchef i Västtyskland) var chef för tyska underrättelsetjänsten på ostfronten och  byggde tillsammans med CIA:s föregångare i hemlighet upp motståndsrörelsen "Stay behind" i ett femtontal länder i Europa, inklusive Sverige. Rörelsen skulle starta gerillakrig vid en sovjetrysk ockupation. Rester av den rörelsen finns kvar än - även i Sverige - men det vill man inte prata om.

Jane Horney mördades av danska motståndsrörelsen, eventuellt påhejad av Storbritannien som tävlade med USA om inflytande i bl.a. efterkrigstidens Danmark. Hon blev felaktigt anklagad för att vara tysk agent.  Anledning var nog i stället att hon visste för mycket om andra saker, saker som man än idag vill dölja.

Sverige har hemliga agenter även idag

Sverige har alltså haft hemliga agenter och har det även idag. Polisen och Försvarsmakten har sådana. En hemlig polisagent med ny identitet kan nyttjas för infiltrera kriminella nätverk. En försvarsagent kan röra sig i de länder där vi har svensk trupp, t.ex. Mali, Irak men även som spion i andra länder.

De måste ha fejkad identitet och får därför körkort, bilar m.m. i andra namn än sina egna. Transportstyrelsen har hand om både bil- och körkortsregistret och sitter på uppgifter om dem. Det är alltså sådana uppgifter som med säkerhet hamnat i fel händer i  fel länder. (Där fick jag till det.He-he!)

Detta är en stor skandal. När den blev känd är jag övertygad om att man försökte mörka händelsen i hopp om att ingen (journalist) skulle få nys m fadäsen.

Regeringen visste nog 

Våra ministrar har kontakter med sina underlydande myndigheter. En myndighetschef som vill ha kontakt tar den normalt via ministerns statssekreterare. En skandal av den här storleken har säkert nått ansvariga statsråd tämligen tidigt.

Statsråden är ett kompisgäng under ledning av Löfven som träffas minst en gång i veckan. Dessutom förekommer givetvis även andra kontakter där man pratar jobb. Några umgås säkert även privat.  Jag tror att Löfven mycket tidigare än efter 17 månader fick nys om skandalen.

Men han och hans närmaste beslöt att tiga och försöka dölja händelsen och hoppas att ingen skulle få nys om den.

Det är ett ryggmärgsbeteende. Och om det är en chef som tycker så vågar inga underlydande protestera. Så var det nog även nu med fallet Transportstyrelsen och regeringen.

Bäst att var först ut

När jag var informationsdirektör på Skatteverket sa jag alltid så här till cheferna, när de försökte dölja något fel som begåtts: "Vad säger du när Expressen ringer och frågar?"

Då förstod de att det var bättre att verket självt gick ut och berättade om felet som skett. På det sättet tog man initiativet gentemot medierna och fick först ut sin version och sina budskap. Storleken på rubrikerna blev mindre och medias intresse minskade.

Det borde regeringen tidigt även ha gjort i fallet med Transportstyrelsen. Och dessutom samtidigt berättat vad man gjort för att minska skadorna samt för att inte historien ska kunna upprepas.

Men, som sagt, regeringen hoppades kunna dölja skandalen. I stället blev den mycket större. 

PS. Jag kan ha fel. Men om det är sant att regeringen ingenting visste - och inga statsråd, som sedan visste, berättade det för Löfven, ja då är det också en skandal av stora mått. Den visar i så fall hur dåligt samarbetet är mellan ledamöterna i regeringen och mellan dem och Löfven.

.

EU ville inte förbjuda lupinen

Ni som följer min blogg och mina inlägg har sett att jag har gått i krig mot den invasiva blomsterlupinen. Jag har brevledes trakasserat såväl regeringskansliet som Naturvårdsverket samt även min hemkommun. Lupinen breder ut sig och tränger ut våra vanligaste ängsblommor. I stället för en flora med mångfald får vi en med enfald. Därför bör lupinen stoppas. (Se även mitt inlägg den 16 september.)

Nu har jag fått svar på mina skrivelser till Miljö- och energidepartementet och Naturvårdsverket. De innehåller delvis samma information.

EU har beslutat om en förordning med en förteckning över invasiva arter, som trädde i kraft förra året. Där listades 37 olika arter. I år utökades förteckningen med ytterligare 12 och från början var blomsterlupinen med bland dessa nya. Men det gick inte att enas då alla medlemsstater inte var med på tåget. Lupinen ströks från listan, trots att Sverige ville ha den med.  Men enligt Naturvårdsverket  utesluter det inte en nationell listning.

Svensk förordning först nästa år

Regeringen har gett Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten i uppdrag att svara för tillämpningen av EU-förordningen. Det man nu väntar på är den svenska förordningen som ska komplettera EU:s. Den är dock preliminärt beräknad kunna träda i kraft först vid kommande halvårsskifte, dvs. den 1 juli nästa år. Först då går det - enligt Naturvårdsverket - att börja arbeta praktiskt fullt ut.

Den statliga byråkratins kvarnar mal långsamt. Allt för långsamt, enligt mig. Under tiden fröar blomsterlupinen av sig och breder ut sig ytterligare. Suck!

Verket avslutade dock sitt svar till mig med följande: "Vi tror att de förslag som du presenterat kommer att vara användbara då". Förmodligen bara en snäll och artig slutkläm. Men det låter i alla fall hoppfullt. Den som lever får se. Jag återkommer i ärendet.

När jag blev ett ärende för regeringen

I mer än tre decennier var jag redaktör för (Riks)Skatteverkets interna tidning. När jag även blev utsedd till ansvarig utgivare var jag tvungen att anmäla det och bifoga diverse intyg. Ett av dem kostade pengar och det tyckte jag var onödigt. Det ledde till att jag blev ett ärende för regeringen. Hör och häpna!

Den som vill bli ansvarig utgivare för en tidning måste (i alla fall då) anmäla det till Patent- och registreringsverket. Till anmälan ska bifogas intyg som visar att man 1) är svensk medborgare, 2) bosatt i Sverige, 3) myndig och 4) inte försatt i konkurs. En hel del byråkratisk pappersexercis med flera myndigheter inblandade.

Det här var 1988 och jag fick ett personbevis direkt från pastorsämbetet och ett mantalsskrivningsbevis från Lokala skattemyndigheten. Dessa intyg kom med vändande post och utan kostnad. Fin servce!

Men beviset från min tingsrätt om att jag inte var försatt i konkurs kom inte med vändande post. Tvärtom! Det lilla papperet kom som postförskott till min bostadsadress och kostade 40 kr att lösa ut. Onödigt tungrott och byråkratiskt, tyckte jag.

Varför kunde det inte vara gratis?

Varför kan inte sådana här intyg - myndigheter emellan - vara kostnadsfria? Att tingsrätten tog ut 40 spänn ledde ju bara till en massa merarbete för såväl tingsrätten som postverket och mig själv. Den här handläggningen kostade nog betydligt mer.

Medan jag hade ångan uppe skrev jag ett brev till tingsrättens huvudman Justitiedepartementet och påtalade det orimliga i detta. Sedan föll det hela i glömska hos mig.

Några månader senare fick jag ett brev från Finansdepartementet. Det var ett regeringsbeslut, snyggt utskrivet på Svenskt Arkiv och undertecknat av självaste finansministern. Vad var nu detta? Dessutom blev jag uppringds av en journalist som bevakade alla regeringsbeslut som undrade vad jag hade gjort.

Ett ärende för finansministern

Det visade sig att mitt brev till Justitiedepartementet hade överlämnats till Finansdepartementet då det inte handlade om tingsrätternas arbete utan om expeditionsavgifter, som var en fråga för finansen.

På Finansdepartementet hamnade min lilla propå i Regeringskansliets byråkratiska maskineri bland alla andra ärenden av större eller mindre vikt. Trots att mitt ärende var mycket lättviktigt blev det föremål för ett regeringsbeslut en torsdag. Regeringen sammanträder varje torsdag och fattar massor av beslut då, något som medierna har bevakning på.

Mitt förslag att slopa expeditionsavgifterna mellan myndigheter lämnades utan åtgärd. Några år tidigare, närmare bestämt 1982, hade man beslutat att ta bort avgiftsfriheten för statens myndigheter, kommunerna och landstingen.

Bra att departementen hade kontakt

Tänka sig. Det blidde ett regeringsbeslut av mitt förslag. Hade det inte varit enklare om någon handläggare ringt upp mig och berättat hur det låg till och sedan gjort en tjänstenotering, avslutat ärendet och lagt det ad acta?

Det positiva var i alla fall att departementen, i detta fall Justitie och Finans. hade kontakt med varandra.

Men det var då det. Tänk om det hade varit fallet i nutid med tanke på det som hände på Transportstyrelsen med outsourcingen av deras IT-verksamhet. Då kanske ministrarna Ygeman och Johansson suttit kvar på sina taburetter i regeringen? Precis som nu var det en sosseregering 1988. Men det är nog skillnad på Carlsson och Löfven...