När jag blev ett ärende för regeringen

I mer än tre decennier var jag redaktör för (Riks)Skatteverkets interna tidning. När jag även blev utsedd till ansvarig utgivare var jag tvungen att anmäla det och bifoga diverse intyg. Ett av dem kostade pengar och det tyckte jag var onödigt. Det ledde till att jag blev ett ärende för regeringen. Hör och häpna!

Den som vill bli ansvarig utgivare för en tidning måste (i alla fall då) anmäla det till Patent- och registreringsverket. Till anmälan ska bifogas intyg som visar att man 1) är svensk medborgare, 2) bosatt i Sverige, 3) myndig och 4) inte försatt i konkurs. En hel del byråkratisk pappersexercis med flera myndigheter inblandade.

Det här var 1988 och jag fick ett personbevis direkt från pastorsämbetet och ett mantalsskrivningsbevis från Lokala skattemyndigheten. Dessa intyg kom med vändande post och utan kostnad. Fin servce!

Men beviset från min tingsrätt om att jag inte var försatt i konkurs kom inte med vändande post. Tvärtom! Det lilla papperet kom som postförskott till min bostadsadress och kostade 40 kr att lösa ut. Onödigt tungrott och byråkratiskt, tyckte jag.

Varför kunde det inte vara gratis?

Varför kan inte sådana här intyg - myndigheter emellan - vara kostnadsfria? Att tingsrätten tog ut 40 spänn ledde ju bara till en massa merarbete för såväl tingsrätten som postverket och mig själv. Den här handläggningen kostade nog betydligt mer.

Medan jag hade ångan uppe skrev jag ett brev till tingsrättens huvudman Justitiedepartementet och påtalade det orimliga i detta. Sedan föll det hela i glömska hos mig.

Några månader senare fick jag ett brev från Finansdepartementet. Det var ett regeringsbeslut, snyggt utskrivet på Svenskt Arkiv och undertecknat av självaste finansministern. Vad var nu detta? Dessutom blev jag uppringds av en journalist som bevakade alla regeringsbeslut som undrade vad jag hade gjort.

Ett ärende för finansministern

Det visade sig att mitt brev till Justitiedepartementet hade överlämnats till Finansdepartementet då det inte handlade om tingsrätternas arbete utan om expeditionsavgifter, som var en fråga för finansen.

På Finansdepartementet hamnade min lilla propå i Regeringskansliets byråkratiska maskineri bland alla andra ärenden av större eller mindre vikt. Trots att mitt ärende var mycket lättviktigt blev det föremål för ett regeringsbeslut en torsdag. Regeringen sammanträder varje torsdag och fattar massor av beslut då, något som medierna har bevakning på.

Mitt förslag att slopa expeditionsavgifterna mellan myndigheter lämnades utan åtgärd. Några år tidigare, närmare bestämt 1982, hade man beslutat att ta bort avgiftsfriheten för statens myndigheter, kommunerna och landstingen.

Bra att departementen hade kontakt

Tänka sig. Det blidde ett regeringsbeslut av mitt förslag. Hade det inte varit enklare om någon handläggare ringt upp mig och berättat hur det låg till och sedan gjort en tjänstenotering, avslutat ärendet och lagt det ad acta?

Det positiva var i alla fall att departementen, i detta fall Justitie och Finans. hade kontakt med varandra.

Men det var då det. Tänk om det hade varit fallet i nutid med tanke på det som hände på Transportstyrelsen med outsourcingen av deras IT-verksamhet. Då kanske ministrarna Ygeman och Johansson suttit kvar på sina taburetter i regeringen? Precis som nu var det en sosseregering 1988. Men det är nog skillnad på Carlsson och Löfven...