Cyklister och fotgängare behöver utbildas

Cyklisterna är den trafikantgrupp som har medvind nu. De prioriteras och får nyanlagda breda vägar att åka på. Det är väl av godo, men alla cyklister följer inte de regler som gäller och utsätter ofta fotgängare för stor fara. Framför allt då båda ska samsas om samma utrymme.

Här ovan ser du Sollentunavägen som är kommunens "huvudled". Den har två smala körfält för biltrafiken och ett lika stort utrymme för cyklister och fotgängare (asfalten till höger). Tidigare var utrymmet för bilar - och även för fotgängare - bredare men de trafikanterna har fått maka på sig till förmån för cyklisterna.

Prioriterade cykelstråk

Dessa nya breda asfalterade kombinerade cykel- och gångstråk går nu kors och tvärs genom Sollentuna. Även i parkerna har de anlagts, se bilden nedan. De får förtur vintertid och är de trafikantytor som snöröjs först - och dessutom totalt. Inte det minsta snökorn finns kvar. Vanliga trottoarer kan få vänta länge på snöröjning. Det är helt klart att kommunen prioriterar cyklisterna.

Barn och normala vuxna

Jag brukar dela in cyklister i tre kategorier beroende på ålder och utrustning.

Först har vi barn, från några år och upp till yngre tonåren. De är normalt inget större problem för andra trafikanter.

De har ofta mångväxlade cyklar men verkar bara ha hittat ett växelläge: nämligen ettan. Det medför ett idogt trampande. De är så gott som alltid hjälmförsedda.

Nästa kategori är normala vuxna. De är bl.a. föräldrar till barn. De är ofta utan hjälm, trots att deras ungar inte är det. Dessa vuxna av båda könen cyklar i maklig takt, följer de trafikregler som gäller och utgör ingen fara för andra. Ofta har de även belysning, men inte alltid. Hit hör även de vanliga vuxna som cyklar till och från jobbet. Denna kategori har riktiga cyklar, försedda med pakethållare och stänkskärmar.

Till gruppen med normala vuxna hör även pensionärerna. De har alltid hjälm, följer de regler som finns, tar det lugnt och visar hänsyn.

Hänsynslösa fantomer

Men nästa kategori är totalt hänsynslös. Det är cykelfantomerna. De har specialgjorda höghastighetscyklar som kostat tiotusentals kronor och är gjorda i något slags lättviktigt kompositmaterial och saknar såväl pakethållare som stänkskärmar. De har cykelbyxor och annan speciell beklädnad som minskar luftmotståndet. De gör sällan tecken när de svänger och kan byta fil hur som helst och kör även mot rött och mot enkelriktning.

De äger ytorna de färdas fram på. När jag bilkörde i sakta mak på en 40-väg blev jag omkörd av en sådan här cyklist. När jag senare kom i fatt honom (de är alltid män) höll han drygt 50 km i timmen - även när han låg på den kombinerade gång- och cykelvägen. Helt livsfarlig. De kör så här till och från jobbet inne i city och har yuppiekostymen prydligt hopvikt i ryggsäcken.

Följer inga regler

De kan köra mot rött, struntar i att gå av och leda cykeln över övergångsställen. De stannar aldrig för att släppa fram fotgängare, trots att de är skyldiga att göra det. De har ofta ett litet blinkande rödlyse under sadeln. I och för sig bättre än inget lyse alls. Men cykellysen ska ha fast sken.

Om cykelfantomen har bil så kör han BMW, Audi etc. som har dubbla avgasrör och saknar modellbeteckning på baken. De är dessa man blir omkörd av när man håller hastighetsbegränsningen.

Fantomerna signalerar aldrig sin ankomst genom att pingla. Går man på en kombinerad gång- och cykelbana kommer de ljudlöst bakifrån och svischar förbi farligt nära. Ett lite snedsteg av mig som fotgängare och både jag och cyklisten skulle ha hamnat på intensiven.

Utbildning och information behövs

Den som skaffar sig en cykel som kostar mer än 10 000 kr borde tvingas gå utbildning, lära sig de regler som gäller och ta ett cykelkörkort. Någon gång per år borde de fåtaliga trafikpoliser vi har ägna sig åt att jaga cyklister som inte följer reglerna.

Sen borde Trafikverket genomföra en brett upplagd informations-kampanj, riktad till såväl cyklister som fotgängare. Båda kategorierna behöver veta vilka regler som gäller.

Billiga klockor har samma funktion som dyra

En klocka ska visa tid - och rätt tid. Och fungera i evighet. Det är det viktigaste. Armbandsur finns i olika prisklasser trots att funktionen är densamma. Varför ska man då ha en klocka som kostar 100 000 kr när man får samma funktionalitet för några hundralappar?

Jag har fortfarande ett armbandsur som kostade 250 kr med batteri och armband när jag köpte det för flera år sedan. Att jag köpte just den klockan berodde på att min gamla klockas armband hade gått sönder. Ett nytt armband till den gamla klockan var dyrare i inköp än en helt ny klocka! Alltså köpte jag en ny klocka i stället.

Du ser min klocka på bilden ovan. Den ligger ovanpå en annons från NK där man vill sälja svindyra klockor.

Svindyra ur för nyrika som vill skryta?

När en fullt fungerande klocka med läsbara siffror och tre olika visare är så billig i inköp förstår jag inte varför någon lägger 50 - 100 000 kr på ett ur. Enda förklaringen är väl att visa att man har råd. Men då måste de i omgivningen som ser klockan fatta att det är en dyrgrip.

Jag har även armbandsur som är märkta Gucci och Rolex, men de är piratkopior och fungerar lika bra som äkta, dvs. de visar korrekt tid. Utan närmare granskning går det inte att avgöra om de är äkta eller inte.

Visst, det finns skillnader

Visst, det finns tekniska skillnader mellan klockor. De allra billigaste är bara vattenavstötande, inte vattentäta till 30 meters djup. Men hur ofta har jag klockan på mig när jag badar utomhus? Och jag har aldrig varit ner på ett sådant djupt djup.

Dyrare klockor är gjorda i dyrt material. Det kan vara guld, platina eller annat och uret kan även ha ädelstenar. Men jag tror inte den ädla metallen motiverar det höga priset. Det är nog snarare varumärket.

Guld betyder inte kvalitet

Den guldklocka som statliga byråkrater får när de har suttit av sina trettio "nit-och-redlighetsår" kostar i inköp 3 780 eller 4 725 kr (beroende på om det är ett dam- eller herrur). Trots priset och guldet så klagar många som tagit emot NOR-klockan på den dåliga kvaliteten. (Det är bättre att ta guldmedaljen som kostar 6 984 kr.)

Jaha, vad vill jag säga med det här inlägget? Jo, det jag inledde med. Hur sjutton kan en komplett klocka vara billigare än ett armband till samma klocka? Ur led är tiden.

Bonusmaterial: Det första armbandsuret specialtillverkades åt Napoleons syster av Bréguet år 1810. Under det efterföljande seklet var armbandsuren avsedda för kvinnor. Men armbandsur blev populära bland officerare i första världskrigets skyttegravar. Anfallen baserades på klockslag men fickuren var opraktiska att använda, därför bar en del av officerarna fickur i armhölster. Armbandsur började inom kort att massproduceras och efter kriget blev armbandsuret en trend bland välklädda män.1933 tillverkades det första armbandsuret för barn; det bar Musse Pigg-motiv.^[1957 kom det första batteridrivna armbandsuret och 1972 var det premiär för digitala armbandsur. (Källa: Wikipedia)

Ändrade utgångsdatum är nog vanligt

Jag tror att det finns många butiker som ändrar utgångsdatum på sina varor, inte bara suspekta företag med utländsk koppling utan även butiker som hör till helsvenska kedjor. Det finns nog ett stort mörkertal och inte bara de fall som SVT upptäcker.

I går hade SVT:s "Uppdrag granskning" ett program som handlade om ett företag som importerade asiatiska matvaror. Anledningen till uppmärksamheten var att anställda via mobilfilmer kunde visa hur de satt och raderade bort utgångsdatum på produkterna och ersatte dem ett nytt. Det medel som användes för att tvätta bort datumtrycket var dessutom hälsovådligt.

Brottslig ommärkning

Denna verksamhet verkade enligt programmet förekomma i stor skala. Den asiatiske ägaren slog ifrån sig med båda händerna och förklarade att det inte var sant och att han var utsatt för maffiametoder.

Den polis som intervjuades sa att förfarandet hos företager var brottsligt, bl.a. bedrägeri och brott mot livsmedelslagen. Trots att företaget var känt hos flera kontrollmyndigheter hade inget hänt. Polisen hade så många tusen andra bedrägerianmälningar och var därför tvungen att prioritera.

Källkritik alltid viktig

När jag såg programmet och de mobilfilmer som visades kunde man inte veta om personalen fejkat hela datumändradet för att misskreditera företaget och dess ägare. Den frågan reste inte heller programledaren,  den kände Janne Josefsson.

Nu får vi dock lita på statstelevisionen och utgå från att det som visades var korrekt.

Ett stort mörkertal

Men det här med att märka om varor är inget nytt. Det har förmodligen alltid förekommit och även hos mer kända butiker och företag.

Här är ett exempel: När en mig närstående yngling gick i nionde klass pryade han i en (numera nedlagd) Konsumbutik i vår hemkommun Sollentuna. En av gossens uppgifter som praktikant var att ändra datum på en trave korvpaket. Nu är det sedan länge preskriberat.

Det är alltså inte bara asiatiska matimportörer som sysslar med sånt här. Jag skulle tro att mörkertalet är stort. Ofta saknar ommärkningen betydelse då de sista-datum-tiderna ofta är satta med rejäl råge. Men oavsett det så är det inte tillåtet att märka om varor på det här sättet - och kan i värsta fall få konsekvenser som påverkar kundens hälsa.

Inte ovanligt med utgångna datum

Jag hittar då och då varor i min ICA-butik där utgångsdatum passerats sedan några dagar. När jag upplyser personalen om det belönas jag med en bonuscheck.

Ibland missar jag datumkollen i affären och får med mig varan hem och upptäcker fadäsen först vid köksbordet. Är det allvarligt tar jag med mig varan och kvittot till butiken. Då får jag tillbaka varans pris gånger två.

Det försvunna krysset finns fortfarande kvar

För 30 år sedan fick vi möjlighet att deklarera förenklat för första gången. Då räckte det med ett kryss och namnteck-ning. Åtta år senare kom en ny blankett - utan kryss. Men det där lilla kära krysset lever fortfarande kvar i folks sinnen och minnen.

Den första förenklade deklarationen kom 1987. Om alla förtryckta uppgifter stämde räckte det med en underskrift av deklaranten. Men jag tyckte att man måste göra något mer, t.ex. att godkänna genom att även sätta ett kryss i en ruta. I och för sig var det enligt lagen helt onödigt, men jag stod på mig.

Det blev en kryssruta. Och allt blev så enkelt. "Tänk, bara att sätt ett kryss så har man deklarerat", lät det i folkmunnarna då.

Krysset försvann för många år sedan

Vid nästa deklarationsreform 1995 försvann krysset och vi fick i stort sett den blankett vi har idag. Men fortfarande pratar och tänker folk på det där enkla krysset - trots att det försvann för tre decennier sedan.

I dagens Svenska Dagblad - SvD Näringsliv -  intervjuas på sidan 5 några deklaranter som får berätta hur det är att deklarera i dag. En av dem svarar så här:

Tänk vad det där lilla krysset har bitit sig fast i folks sinnen! Nästan märkligt.