Varför morsar man inte på jymmet?

Jag har varit med i Friskis & Svettis i Sollentuna i mer är trettio år. Innan pandemin slog till hade föreningen över 7 000 medlemmar. Det innebar att var tionde sollentunabo var med. Nu är medlemsantalet lägre. De första 25 åren gick jag på jympa, vilket var en pina. Sedan fem år nyttjar jag deras enorma jym, vilket är en motionsform som passar mig bättre.

När jag gick på mitt jympapass ställde jag mig alltid längst bak, Det berodde på att då såg ingen av de övriga hur dålig jag var på att följa ledarens rörelser. Att jag även kunde kolla de kvinnliga deltagarna i smyg bakifrån var ett extra plus.

Jag jympade oftast bara en gång i veckan, ibland två. Det var skittråkigt. Jag räknade antalet låtar, ca 3 minuter långa för att kolla tiden och tänkte "att nu är det inte långt kvar, kanske 15 minuter". Men när jag kollade uret var det en halvtimme kvar.

Trots att det var tråkigt pinade jag mig dit. 

Men sedan upptäckte jag jymmet. Nu är det helt annnorlunda.

Jag går med nästan glädje dit tre gånger i veckan och är där vid 7-tiden måndag, onsdag och fredag. Denna form av motion passar mig bättre än jympan.

Jag lyfter inte skrot utan nyttjar ett femtontal maskiner som gör att jag får använda armar, ben och rygg. Sen trampar jag cykel och promenerar på ett gåband. Hela seansen brukar ta en timme.

Det är alltid samma gubbar där när jag kommer dit på morgonkvisten. Men de flesta ignonerar varandra - och även mig - helt. Inte en nick eller ett hej. 

Jag har ibland fått ögonkontakt med nån enstaka, nickat och sagt hej. Men nästa gång vill vederbörande inte ens ha ögonkontakt.

Det finns dock några morgontidiga stamgäster som pratar med varandra. Men övriga inklusive jag är helt negligerade. Och detta trots att vi setts flera gånger i veckan i flera år.

Jag har ingen förklaring till detta. Men märkligt är det och har det varit.

Nu har jag börjat inleda ett samtal när jag träffar någon i ombytesrummet. Jag har till slut fått en enstaka gubbe att nicka när vi  ses nästa gång tack vare det. 

Men fortfarande är det jättetrögt att visa sig lite social. 

Nästa gång när jag kliver in bland maskinerna ska jag höja rösten och ropa "Hejsan allihopa! Kul att se er igen!" 

Ska bli intressant att se reaktionen.

Häromdan flyttade jag drygt 15 ton skrot

 Jo, det är sant. Men jag hade hjälp av ett femtontal maskiner på Friskis & Svettis jättestora gym i Häggvik, Sollentuna. Jag nyttjar deras anläggning tre gånger i veckan och den här gången summerade jag antalet rörelser med vikten och kom fram till 15 300 kg. På en vecka blir det drygt 45 ton. Inte illa för en gammal gubbe som jag!

Jag har aldrig gillat motion. Gymnastik med lek och idrott var inte mitt favoritämne i skolan. De gånger jag försökt motionera har det tagit emot något enormt.

Jag har dock varit medlem i Friskis & Svettis (FS) i Sollentuna i över 30 år. FS är kommunens största ideella förening med (före covidpandemin) 7 000  medlemmar, dvs. ca var tionde kommuninvånare. Nu  har man tappat några tusen medlemmar, men de kommer nog tillbaka så småningom. 

De första 27 åren gick jag på deras gympa en gång i veckan. Det var skittråkigt och jag led varje gång och räknade låtarna som spelades och ville bara att det skulle ta slut. 

Jag ställde mig alltid längst bak i salen, ofta i ett hörn. Jag ville inte visa hur dålig jag var på att koordinera armar och ben. Sen hade jag därifrån full koll på  de fräscha 40- till 70-taggare som stod framför mig.

En gång hade jobbet bjudit in Johan Holmsäter som uppfann FS som föredragshållare. Jag frågade honom vad det berodde på att jag inte gillade gympan. "Du går för sällan", sa han.

Jag följde inte hans råd utan fortsatte pinan en gång i veckan.

Nu går jag i stället på deras jättestora gym. Det är förmodligen ett av de största i landet. Massor med maskiner för armar, ben, rygg och mage samt massor med skivstänger med skivor i olika vikter.

Jag är där tidigt på morgnarna, redan vid 7-tiden. Det är bara ett tiotal motionärer där då. Jag kör hårt ca 40-45 minuter och nyttjar 15-17 olika maskiner och redskap. Vikten varierar från 20 till 100 kg beroende på vilken del av min kropp jag använder.

När jag började igen efter ett coronauppehåll i drygt ett år var maxvikten på några maskiner ca 40 kr. Nu är jag uppe i 60 kg, vilket visar att det gått snabbt att återta det jag förlorat.

Jag kan inte påstå att jag älskar passen på gymmet, men jag ogillar dem absolut inte. Det är trots allt med viss längtan jag åker dit de tidiga morgnarna måndag, onsdag och fredag.

Det känns bra när passet är över och jag är hemma igen och käkar en god frukost.

Nu har även äldsta barnbarnet (14 år) sagt att han vill göra mig sällskap till gymmet innan skolan börjar. Han spelar fotboll och är med i ett av landets bästa lag för pojkar som är födda 07. Han är inte särskilt lång eller biffig. 

Han behöver mer muskler för att tackla de motspelare som tacklas. I dag vann hans lag trots det en vänskapsmatch med 10-1. "Heja MAI FC!"

Eftersom jag inte får gå på gymmet så har gjort mitt eget hemma med hantlar och min damcykel

 Vi gamlingar ska hålla oss hemma i dessa coronatider. Det innebär att vi inte ska gå på gymmet eller besöka köpcentrum. Men vi får handla mat och piller om vi håller avstånd och spritar händerna.  Jag är multisjuk (Parkinson, Menière, artros i ena knäet och spinal stenos) och behöver röra på mig. Det tar dock emot och gör ont. Helst ska jag göra cykelturer, vilket jag inte klarar längre. Det gick ju att cykla på gymmet men den möjligheten är borta. Vad gör jag då?

Det är bra för oss 70+ att gå regelbundet på gym och stärka våra leder. Att man får starkare muskler samdtidigt är bara en bonus. 

Jag har gått på Friskis & Svettis i min hemkommun Sollentuna i över 30 år. Jag gick på jympapass och stod längst bak så ingen såg att jag inte alltid gjorde rörelserna rätt och i rätt takt. Det var skittråkigt men nyttigt. (Men man kunde ju alltid spana in nån fräsch kvinnlig motionär.)

De senaste tre åren har jag skippat jympan och i stället nyttjat Friskisjymmet i stället. Det är mycket roligare och passar mig bättre. Jag brukar vara där en timmer två gånger i veckan och jag brukar nyttja ett 20-tal olika maskiner. Jag har blivit starkare och ökat vikterna från 20 till 40-50 kg. Ett resultat av min träning.

Men nu får jag inte vistas på gymmet. Den eländiga pandemin hindrar mig. I ställer försöker jag jymma hemma, fast i mindre skala.

Hantlar brukar jag sitta och lyfta när jag ser på TV. Det jag saknat är spinningen då jag inte ens kan cykla utomhus på grund av min vinglighet.

Nu har jag dock hittat på en lösning. I stället för att köpa en dyr motionscykel har jag tagit min egen damcykel och gjort en ställning till den så att jag kan sitta i källaren, kolla en film på paddan och träningscykla.

Små extrahjul ger ett variabelt motstånd när jag växlar upp eller ner och kan på så  sätt välja hur jobbigt det blir.

Jag är riktigt stolt över min enkla "uppfinning" av spillvirke, två hjul från Jula för en 100-lapp och några skruvar. Kanske något att ta patent på?

Tärningen valde väg när vi gick utan mål

 

Häromdan när frun och jag skulle ut och gå frågade jag "Vart ska vi gå?" "Vet inte. Bestäm du" blev svaret. Det kan lätt bli tjatigt att jämnt gå samma rundor i närområdet. Vi gör det ofta då vi är vanedjur. "Varför inte låta slumpen avgöra var vi ska gå?" tänkte jag och stoppade på mig en tärning.

När vi lämnade tomten bestämde jag att vi skulle kasta tärning varje gång vi kom till ett vägskäl. Då det kunde var riktningar åt två eller tre håll bestämde jag följande:

Vid ett trevägsskäl ska vi gå till vänster om siffran blir 1 eller 2, rakt fram om 3 eller 4 kommer upp och till höger om 4 eller 5 blir resultatet.

Vid ett tvåvägsskäl där det blir 1, 2 eller 3 går vi till vänster och om det blir 4, 5 eller 6 tar vi vägen till höger.

Om vi kom till ett vägskäl där det var en väg vi redan gått på så fick vi inte fortsätta på den trots att tärningen ville det.

Okej, frun skötte tärningen och vi började gå och låta siffrorna som kom upp styra vår väg. Vi fick en promenad enbart i vårt närområde på 3,8 km som tog nästan en timme i maklig takt. Det märkliga var att  tärningen såg till att vi kom tillbaka där vi startade.

 

Cyklister och fotgängare behöver utbildas

Cyklisterna är den trafikantgrupp som har medvind nu. De prioriteras och får nyanlagda breda vägar att åka på. Det är väl av godo, men alla cyklister följer inte de regler som gäller och utsätter ofta fotgängare för stor fara. Framför allt då båda ska samsas om samma utrymme.

Här ovan ser du Sollentunavägen som är kommunens "huvudled". Den har två smala körfält för biltrafiken och ett lika stort utrymme för cyklister och fotgängare (asfalten till höger). Tidigare var utrymmet för bilar - och även för fotgängare - bredare men de trafikanterna har fått maka på sig till förmån för cyklisterna.

Prioriterade cykelstråk

Dessa nya breda asfalterade kombinerade cykel- och gångstråk går nu kors och tvärs genom Sollentuna. Även i parkerna har de anlagts, se bilden nedan. De får förtur vintertid och är de trafikantytor som snöröjs först - och dessutom totalt. Inte det minsta snökorn finns kvar. Vanliga trottoarer kan få vänta länge på snöröjning. Det är helt klart att kommunen prioriterar cyklisterna.

Barn och normala vuxna

Jag brukar dela in cyklister i tre kategorier beroende på ålder och utrustning.

Först har vi barn, från några år och upp till yngre tonåren. De är normalt inget större problem för andra trafikanter.

De har ofta mångväxlade cyklar men verkar bara ha hittat ett växelläge: nämligen ettan. Det medför ett idogt trampande. De är så gott som alltid hjälmförsedda.

Nästa kategori är normala vuxna. De är bl.a. föräldrar till barn. De är ofta utan hjälm, trots att deras ungar inte är det. Dessa vuxna av båda könen cyklar i maklig takt, följer de trafikregler som gäller och utgör ingen fara för andra. Ofta har de även belysning, men inte alltid. Hit hör även de vanliga vuxna som cyklar till och från jobbet. Denna kategori har riktiga cyklar, försedda med pakethållare och stänkskärmar.

Till gruppen med normala vuxna hör även pensionärerna. De har alltid hjälm, följer de regler som finns, tar det lugnt och visar hänsyn.

Hänsynslösa fantomer

Men nästa kategori är totalt hänsynslös. Det är cykelfantomerna. De har specialgjorda höghastighetscyklar som kostat tiotusentals kronor och är gjorda i något slags lättviktigt kompositmaterial och saknar såväl pakethållare som stänkskärmar. De har cykelbyxor och annan speciell beklädnad som minskar luftmotståndet. De gör sällan tecken när de svänger och kan byta fil hur som helst och kör även mot rött och mot enkelriktning.

De äger ytorna de färdas fram på. När jag bilkörde i sakta mak på en 40-väg blev jag omkörd av en sådan här cyklist. När jag senare kom i fatt honom (de är alltid män) höll han drygt 50 km i timmen - även när han låg på den kombinerade gång- och cykelvägen. Helt livsfarlig. De kör så här till och från jobbet inne i city och har yuppiekostymen prydligt hopvikt i ryggsäcken.

Följer inga regler

De kan köra mot rött, struntar i att gå av och leda cykeln över övergångsställen. De stannar aldrig för att släppa fram fotgängare, trots att de är skyldiga att göra det. De har ofta ett litet blinkande rödlyse under sadeln. I och för sig bättre än inget lyse alls. Men cykellysen ska ha fast sken.

Om cykelfantomen har bil så kör han BMW, Audi etc. som har dubbla avgasrör och saknar modellbeteckning på baken. De är dessa man blir omkörd av när man håller hastighetsbegränsningen.

Fantomerna signalerar aldrig sin ankomst genom att pingla. Går man på en kombinerad gång- och cykelbana kommer de ljudlöst bakifrån och svischar förbi farligt nära. Ett lite snedsteg av mig som fotgängare och både jag och cyklisten skulle ha hamnat på intensiven.

Utbildning och information behövs

Den som skaffar sig en cykel som kostar mer än 10 000 kr borde tvingas gå utbildning, lära sig de regler som gäller och ta ett cykelkörkort. Någon gång per år borde de fåtaliga trafikpoliser vi har ägna sig åt att jaga cyklister som inte följer reglerna.

Sen borde Trafikverket genomföra en brett upplagd informations-kampanj, riktad till såväl cyklister som fotgängare. Båda kategorierna behöver veta vilka regler som gäller.

Var kan man pumpa sin cykel?

När jag ska ut och cykla brukar jag med min egen cykelpump fylla på luft i däcken. Både i min och hustruns cykel. Det är kämpigt.

Jag vet att de flesta mackar har luftställen även för cyklar. Men jag har även fått veta (via Facebook) att i min hemkommun Sollentuna (som satsar hårt på cykelvänliga vägar) finns pumpställen vid pendeltågsstationerna och även vid Stinsens köpcentrum, vid huvudentrén. Det hade jag inte en aning om.

Men varför inte markera pumpstationerna för cyklar på de cykelkartor som finns för de flesta kommuner? Eller varför kan inte Cykelfrämjandet ta fram en app över alla sådana ställen i hela landet? Jag har faktiskt tipsat främjandet om detta. Ska bli intressant att se om de reagerar på mitt förslag. (Det kan ju hända att det redan är på G...)

Vid pendeltågsstationen i Sollentuna C finns cykelluften vid busstorgets södra ände, mellan kommunhuset (bilden) och Pendelkiosken. För den som inte vet att den finns just där var den inte lätt att hitta direkt, enbart med "pendeltågsstationen" som vägledning.

Mycket energi på ett gym

I snart 30 år har jag varit medlem i Friskis & Svettis. Jag har gått regelbundet på deras jympa, ditlurad av kompisar. Även hustrun har varit med. Minst en gång i veckan, oftast två gånger. Varje jympapass har varit en pina. Trots det har jag släpat mig dit. År efter år. Varför, kan man undra.

Jo, när passet väl är över har det känts skönt. Men några riktiga endorfinkickar har jag aldrig upplevt. När jag träffade Johan Holmsäter, som hittat på Friskis, frågade jag varför jag inte fick några kickar. "Du går för sällan", svarade han. Jag lyckades dock aldrig öka besöksfrekvensen utan fortsatte att plågsamt ta mig genom drygt ett pass i veckan.

Nu har jag skippat jympan. I stället går jag på Friskis & Svettis gym. Det är mycket roligare och det tar inte alls emot att gå dit. Jag har hållit på med gymmets olika maskiner i mer än ett år nu och går stadigt dit två gånger i veckan. Ofta tillsammans med kompisar eller hustrun men lika gärna utan sällskap.

Jag ligger inte och pressar och lyfter skrot som muskelbyggarna gör. Jag kör ett eget program där jag får träna i stort sett hela kroppen och nyttjar ca 12-15 olika maskiner. Det känns bra och är inte plågsamt, varken psykiskt eller fysiskt.

När jag kommer till gymmet får jag checka in genom att visa mitt digitala medlemskort och peka på en skärm vilken aktivitet jag ska delta i - i mitt fall gymmet. Det kortet kunde utvecklas och även kopplas till de olika maskinerna.

Då skulle det kunna gå till så här: När jag ställer eller sätter mig på en maskin "checkar" jag in på den med mitt kort. Digitalt lagras då på kortet hur många rörelser jag gör och i vilken takt; hur långt jag har "gått"; hur mycket kalorier jag bränt (min längd, vikt m.m. finns givetvis registrerat på kortet). Men samtidigt skulle maskinen ha en dynamo som omvandlade min energi till elektricitet som gick vidare ut på elnätet. Friskis kunde ta betalt för det medlemmarna levererar.

Systemet skulle kunna utvecklas så att jag har en applikation i mobilen som via bluetooth kopplas automatiskt till varje nyttjad maskin. Då skulle jag sedan på min dator, platta eller mobil se vad jag gjort och hur mycket och vilket resultat det gett.

Det skulle inte förvåna mig om nåt sånt här kommer inom en snar framtid. Utvecklingen står som bekant inte stilla.

Gamlifieringen är oundviklig

I dag när jag kom till gymmet tog jag som vanligt på mig mina shorts och min t-tröja. Jag hissade upp byxorna i midjan och stoppade noggrant ned t-shirten. Efter avslutat pass läste jag i Friskis & Svettis tidning "Friskispressen" att så får man absolut inte göra. Kortbyxan ska hänga längre ned på höften och t-shirten ska vara lös och ledig utanför byxan - absolut inte nedstoppad i den!

Min son som är 33 år hade köpt ett par jeans som hans sambo dömde ut som gubb-byxor. Alltså fick jag ta över dem.

Min svärfar löste korsord på lördagarna. Detta ansåg jag vara totalt meningslöst. Ödsla tid på sånt larv! Nu sitter jag själv där - varje dag - tillsammans med hustrun och löser korsord.

Jag har en pendyl i köket och pelargonier i fönstret. Men än så länge har jag ingen rollator eller rutig gubbkeps eller för korta gabardinbyxor. Men de kommer säkert de också.

Gamlifieringen är oundviklig. Alla kommer att drabbas av den bara åren får gå. Suck!

Jag är medlem i en sekt

Sedan drygt tjugo år tillbaka är jag medlem i en sekt som utövar en form av praktisk religion. Sektens verksamhet går tillbaka till antiken men utvecklades på 1700-talet, främst i Tyskland. En svensk överstepräst blev rätt känd i början av 1800-talet och blev en förgrundsgestalt i den svenska grenen av rörelsen.

Det finns olika inriktningar av sekten. Den del jag är med i skapades av en svensk 1978 och det är en mer modern form, som numera har församlingar på nästan alla större orter i Sverige. Det finns även en del församlingar utomlands.

Det var min hustru som lockade mig till sekten. Hon gick dit och berättade sedan för mig hur underbar den här väckelserörelsen är. Jag var mycket skeptisk, eftersom det var mest kvinnor som fastnat i sektens garn och som inte kunnat stå emot deras frälsningslära.

Nu är jag fast och går dit minst en gång varje vecka. Det känns så skönt, både för kropp och själ. När jag är trött och har huvudet fullt av dystra tankar blir jag renad och pånyttfödd efter att ha varit med på ett möte hos sekten. Ledarna är underbara, stöttar och manar på oss som eventuellt börjar tvivla på rörelsens ideal och sanna målsättning.

Min församling har möten, eller seanser, nästan varje dag. Oftast är det på kvällar men även på helgerna. Det flesta medlemmar är kvinnor och det är nästan inga yngre män alls med i sekten. Min församling har numera egna möteslokaler. Tidigare fick man hålla till lite här och var där man kunde, oftast i skolor.

Mötena leds oftast av en kvinna, men det finns även manliga officianter. De har gått särskild utbildning i sektens regi och det finns även biträdande ledare som håller ordning före och efter mötena.

När mötet börjar och församlingsmedlemmarna gått in i salen stängs dörrarna och den suggestiva musiken börjar. Ingen lämnar mötet utan alla är med hela tiden. Sektens ledare börjar röra sig och sektmedlemmarna härmar ledaren. Upphetsningen stiger, ledaren skriker ut kommandoord för att ytterligare hetsa deltagarna på mötet.

Sekten är förlåtande. Den som avviker från den rätta läran på ett möte och visar det, fördöms inte utan hjälps in på den rätta vägen av ledaren. En del sektmedlemmar brukar le lite medlidsamt när  någon gör fel.

Eftersom det blir hetsigt och varmt så har deltagarna redan innan mötet tagit av sig det mesta av sina kläder. Det är tur det, för en del blir extatiska, svettas och måste dricka vatten för att kunna fortsätta. Man skäms inte för att visa upp sin lekamliga skröplighet. Tempot går upp och ned och till slut springer allt runt i salen. Mötet avslutas alltid med en lugn stund med tillfälle till kontemplation och stilla tankar.

När mötena är över skiljs alla deltagarna åt och några ytterligare band mellan medlemmarna finns normalt inte. Men en del verkar även ha ett umgänge utanför sekten. Det ser man när de kommer in i mötessalen och nickar igenkännande åt någon annan medlem eller börjar prata med varandra. De kan ju vara kompisar sedan tidigare, grannar eller släktingar.

Sekten har ett eget märke, en symbol där sektens namn finns med. De liturgiska färgerna är alltid rött och vitt. De som leder mötena har en klädedräkt i samma färger. Alla medlemmar betalar en slags kollekt, en avgift som kan betalas för ett helt eller ett halvt år i taget. Nya medlemmar som vill prova på får betala en engångskollekt inför mötet de deltar i.

Sekten har lokala webbplatser och ger även ut en egen tidning. I den får man råd och tips om hur man ska uppföra sig på mötena, så att man inte gör fel. Att göra fel kan vara skadligt, säger mötesledaren som talar om hur man ska göra. Allt är nämligen styrt in i minsta detalj.

Ibland kan jag möta någon annan sektmedlem ute i samhället, t.ex. i kön på ICA Vi söker ögonkontakt i hemligt samförstånd. Är det en kvinna brukar jag säga, högt och ljudligt: ”Hejsan, jag kände inte igen dig med kläderna på!”. Då får jag ett leende till svar och de som står bredvid stirrar konstigt på mig. Vi vet båda vad det handlar om, vi är ju med i Friskis & Svettis.

En Stålmormor på gymmet

Jag är lätt överviktig och försöker göra något åt det genom att besöka Friskis & Svettis ett par gånger i veckan. Mitt BMI är nämligen drygt 25. Jag har försökt att bli längre för att få ett lägre värde, men har inte lyckats.

Nu har jag gått på Friskis i snart 30 år. Alla år har jag tyckt jympan varit skittråkigt. Jag har fått tvinga mig iväg på träningen, vilket inte var så ofta precis. Dom där endomorfinkickarna har jag aldrig lyckats få del av. För många år sedan träffade jag Johan Holmsäter, som grundade Friskis, och beklagade mig. "Du går för sällan", sa han.

Nu har jag skippat jympan och går på gymmet i stället. Två gånger i veckan. Det är mycket roligare. Dessutom har jag kunnat notera att mina muskler utvecklats och att jag tål större belastning. Det är skönt med bättre ryggmuskler när man ska plocka trattisar och lingon.

I en av de maskiner jag nyttjar på gymmet har jag kunnat öka vikten från 10 kilo när jag började för ett halvår sedan till nuvarande 30 kilo.

I går när jag var där sneglade jag på den ca tio år äldre, kraftigt överviktiga damen som tog över maskinen efter mig. Hon ökade vikten till 60 kilo och klarade det galant. Snacka om Stålmormor!

PS. Läste häromdan att det där med BMI inte är så viktigt längre. Lite övervikt är ok så länge man har en bra kondis. Så nu kan jag sluta stirra mig blind på min vikt. Skönt.