Tärningen valde väg när vi gick utan mål

 

Häromdan när frun och jag skulle ut och gå frågade jag "Vart ska vi gå?" "Vet inte. Bestäm du" blev svaret. Det kan lätt bli tjatigt att jämnt gå samma rundor i närområdet. Vi gör det ofta då vi är vanedjur. "Varför inte låta slumpen avgöra var vi ska gå?" tänkte jag och stoppade på mig en tärning.

När vi lämnade tomten bestämde jag att vi skulle kasta tärning varje gång vi kom till ett vägskäl. Då det kunde var riktningar åt två eller tre håll bestämde jag följande:

Vid ett trevägsskäl ska vi gå till vänster om siffran blir 1 eller 2, rakt fram om 3 eller 4 kommer upp och till höger om 4 eller 5 blir resultatet.

Vid ett tvåvägsskäl där det blir 1, 2 eller 3 går vi till vänster och om det blir 4, 5 eller 6 tar vi vägen till höger.

Om vi kom till ett vägskäl där det var en väg vi redan gått på så fick vi inte fortsätta på den trots att tärningen ville det.

Okej, frun skötte tärningen och vi började gå och låta siffrorna som kom upp styra vår väg. Vi fick en promenad enbart i vårt närområde på 3,8 km som tog nästan en timme i maklig takt. Det märkliga var att  tärningen såg till att vi kom tillbaka där vi startade.

 

Fotbollsmonopolet gör det omöjligt att att starta ny klubb i Sollentuna då man inte får träningstid

Sollentuna kommun och Sollentuna fotbollsklubb (SFK) har skapat ett monopol när det gäller träningstider för fotbollsungdomar. Den fria konkurrensen och principen att alla ska behandlas lika är satt ur spel. Det är varken jämlikt eller fair play och borde ge rött kort och utvisning.

Det är tjänstemän hos kommunen som ger tider till de klubbar som ansökt om det. Men för att få tider för träning måste klubben haft aktiviteter året innan och kunna redovisa hur många som tränat eller hur många matcher man spelat. Kan du inte redovisa någon aktivitet får du inte träningstider.  

Detta gör det helt omöjligt för en ny klubb att få träningstider till sina fotbollsungdomar. Klubben kan därmed inte bedriva någon verksamhet. Kommunens rigida regler gör det omöjligt att starta en ny fotbollsklubb i Sollentuna, som kan konkurrera med SFK, då den klubben i princip har monopol på alla träningstider.

Det går inte för en grupp duktiga fotbollsungdomar hos SFK (som känner att de inte kan utvecklas som de vill där) att gå till en helt ny klubb. Orsaken är att de inte får några träningstider.

Trots att SFK tappar en grupp unga spelare inför det kommande året får de tillgodoräkna sig deras träning och spel året innan när kommunen tilldelar träningstiderna. Den nya klubbens ungdomar borde rimligtvis få dessa tider och kunna redovisa sitt engagemang året innan hos SFK som grund för tilldelningen. Inte ens det är möjligt. 

Gör så här i stället: Ge nya som gamla föreningar träningstider baserade på den verksamhet de ska bedriva kommande år. Det kan styrkas med uppgift om antal medlemmar per lag och antal lag/grupper.

Följ sedan upp att man har den verksamhet man redovisat i sin ansökan. Håller man inte vad man lovat dras träningstiderna in och ges till andra.

Om regelverket sett ut så inför säsongen 2020 skulle det finnas plats för nya klubbar att träna, såväl i fotbollshallen som på de natur- och konstgräsplaner som finns i Sollentuna.

Många träningstider som är bokade av SFK utnyttjas inte. Men det följs inte upp av kommunen trots att kommunen har tillgång till de tider som bokats och de LOK-stödsaktiviteter som sedan rapporterats in. 

Nej, gör om och gör rätt! Ta bort monopolet och se till att det blir fair play även inom föreningslivet i Sollentuna.

Ange även hektar - inte bara fotbollsplaner

När journalister ska förklara för vanligt folk hur stor yta något har använder de nästan alltid fotbollsplaner som måttstock. För mig - som inte är särskilt idrottsintresserad eller dito kunnig - säger det inte särskilt mycket. Däremot är hektar ett mått som jag bättre kan relatera till. Varför inte ange både ock? Eller jämför även med något annat?

I gårdagens svenska dagblad var det en stor artikel om Northvolts blivande batterifabrik i Skellefteå. Man har schaktat bort skog och annat för att göra plats för en jättestor fabrikslokal. Den anges bli lika stor som 100 fotbollsplaner. Och hur stort är det?

Hur stor är en fotbollsplan?

Eftersom jag inte vet hur stor en sådan plan är kollade jag. Det finns inget exakt mått. En fotbollplan kan vara från 45 till 90 meter bred och från 90 till 120 meter lång. Den får dock inte var kvadratisk, dvs. 90 x 90 meter, utan måste ha en rektangulär form.

När det handlar om internationella fotbollsmatcher måste planen alltid ha måtten 64-75 respektive 100-110 meter på bredden respektive längden.

Planmåttet är inte exakt

Att ange en yta i antal planer blir bara ett ungefärligt mått. Räknar man om till hektar blir det från 0,4 till 1,08 hektar eller 0,8 respektive ca 2,2 tunnland. Ett hektar är 10 000 kvadratmeter och ett tunnland är ca 5 000 kvadratmeter. Att måttet heter tunnland, beror på att en tunna utsäde räckte till att beså en så stor ytra.

Eftersom Northvolts anläggning motsvarar 100 fotbollsplaner kan det i hektar vara någonstans mellan 40 och drygt 100 hektar. Det är inte särskilt exakt. Om journalisten menade internationella planer blir hektaren i stället 64 och 83. Det är heller inte särskilt exakt.

Jämför med något annat

Vill man ge läsaren något mer konkret jämförelsealternativ kan man t.ex. ta någon annan känd yta att jämföra med.

När jag för många år sedan beskrev Riksskatteverkets informationskampanj inför deklarationen och presenterade broschyren "Dags att deklarera" använde jag parker i Stockholm och jämförde med..

Till den pappersmassa som krävdes för att göra pappret till broschyren krävdes det X antal träd. De motsvarade ett kalhygge, stort som Kungsträdgården eller en gallringsyta lika stor som Humlegården.

Både ock är bäst

Nu är ju måttet 100 fotbollsplaner bara ett sätt att visa att fabrikslokalen i Skellefteå kommer att bli himla stor. För en normal läsare räcker det. Men för siffernissar, ingenjörer och tekniker (och för mig) som vill att det mesta ska vara exakt räcker det inte.

Måttet "fotbollsplaner" är inte exakt. Det varierar stort. Men då vanligt folk inte vet det så spelar det egentligen ingen roll. Så kära journalister, fortsätt ange antalet planer men ange även ytan i ett fast mått, t.ex. hektar eller kvadratmeter.

Tillägg den 21 oktober

I dagens SvD Näringsliv skriver man om planerna på att bygga en stor "tomtepark" i Rovaniemi i norra Finland (där tomten bor). Man tänker sig bl.a. en kupol som ska täcka ett område som är 25 000 - 30 000 kvm stort. Där ska det alltid vara snö och finnas restauranger, hus m.m. - en by med evig vinter.

Storleksangivelsen är jättebra! Lätt att omvandla till hektar också (2,5 - 3 hektar, alltså som våra åkrar på torpet i Bergslagen. Fullt greppbart för mig).

PS. För att få veta hur stor Northvolts fabrik blir (hektar eller kvadratmeter) så har jag skickat ett mejl och frågat. Återkommer om och när jag får svar. Tillägg den 22 oktober: Idag fick jag svar från Northvolt. När fabriken är färdig 2024/25 blir ytan 500 000 kvadratmeter, dvs. 50 hektar, vilket är ungefär som 100 mindre fotbollsplaner.

Bortblandade sporter på sportsidan i SvD

Jag har tidigare här på min blogg kritiserat sportnördarna som är reportrar och skriver artiklar till tidningarnas sportsidor och dito bilagor. Se mitt inlägg den 18 december 2015. Där ondgjorde jag mig över att man ofta inte i texten nämner vilken sport som avses. Nördarna skriver för andra nördar som givetvis bara behöver ett efternamn för att genast veta vilken sport som avses. 

Men vi som inte är särskilt sportintresserade och definitivt inte är nördar i ämnet får gissa sig till vilken sport som texten handlar om. Eller också avslöjas det i slutet av artikeln.

Men i dagens Svenska Dagblad var det en helt annorlunda fadäs som fångade min frus intresse på sportsidorna. Hon pekade och sa: "Hi-hi, titta här! Nu har dom skrivit helt fel. Nu har Calle Halfvarsson blivit ishockeyproffs!" För den som inte vet så åker Calle H. skidor.

Se själva. Så här såg den lilla artikelnotisen ut:

Fotboll är en tuff sport?

Jag har aldrig varit sportintresserad, varken i teori eller praktik. Visserligen fanns en fotboll - världens mest spridda leksak - när jag var liten men den sparkade min äldre bror bort i skogen vid vår sommarstuga. Farsan gav oss ingen ny. Därmed blev det ingen fortsatt fotbollskarriär för mig och detta trots att jag kanske hade påbrå?

Farsan var nämligen en duktig bollsparkare och spelade i division 2-laget IFK Örebro på 1930-talet. Han finns t.o.m. på en lagbild som finns på Idrottsmuseet i Örebro.

Men nu på ålderns höst har jag fått ett visst intresse för fotboll. Jag hejar på ÖSK, fast mycket passivt, vilket innebär att jag noterar deras matchresultat och följer deras upp- respektive nedklättring i den allsvenska tabellen.

Jag har även sett flera av VM-matcherna på teven. Men jag gillar inte det råa spelet med alla tacklingar, avblåsningar, frisparkar och de spelavbrott det leder till. Spelet blir ryckigt. Damfotboll är trevligare att titta på därför att spelet är lugnare och mer sportsligt.

Nä, herrfotboll på elitnivå verkar ha övergått till att mer likna en kampsport.

Lägg OS alltid på samma ställe

När det ska väljas var ett kommande OS ska förläggas brukar det alltid spekuleras om mutor till de delegater som är med och bestämmer land och stad. Varje OS verkar dessutom kosta mer än beräknat. Dessutom förekommer andra oegentligheter när den valda staden och infrastrukturen runt den byggs om för att härbärgera alla olika idrottsgrenar och kommande besökare. Sotji är bara ett exempel i mängden.

OS har allt mer börjat att höra ihop med politik. Det började redan i Berlin 1936. Det skulle inte förvåna mig om sommarspelen 2024 kan hamna i Nordkorea och vinterspelen 2022 i Vitryssland. Allt handlar om vilka länder som mutar mest och flest.

OS har blivit OSunt.

Jag tycker därför att OS alltid ska förläggas till samma plats. Sommarspelen kan med fördel  genomföras i "den gamla världen", förslagsvis Grekland. Vinterspelen - som inte fanns på de gamla grekernas tid - bör ligga i "den nya världen", t.ex. i Kanada.

Eller också kan grenarna fördelas över olika platser. Grenar som har med vatten att göra, t.ex. segling, kanot, simning, vattenpolo m.m. kan ligga i ett land, friidrott i ett annat, ridning i ett tredje osv. 1956 gick ridning i Stockholm och resten i Melbourne. Det gick ju bra.

Nu tror jag att det aldrig kommer att bli så här.

Men OS kommer för varje gång att utvecklas allt mer i fel riktning: mer mutor,  mer spektakulära invigningar, mer kostsamma byggen, mer politik m.m. Hur länge kan det fortsätta?

Varför jag inte är sportintresserad

Jag har aldrig varit intresserad av sport, trots att min far var en duktig fotbollspelare. Under 1930-talet spelade han i division 2-laget IFK Örebro (och han finns med på en lagbild, som varit uppsatt på Idrottsmuseet i Örebro.)

Min bror och jag hade en fotboll som vi fick dela på. Men den sparkade min bror bort i skogen vid vår sommarstuga någon gång i början av 1950-talet. Farsan köpte ingen ny. Där dog mitt fotbollande.

Men min bror var idrottsintresserad. Jag minns särskilt 1952, för då var det OS i Helsingfors. Brorsan ordnade både höjdhopp, längdhopp och tresteg vid sommarstugan den sommaren. Han var ende tävlande och jag var hans publik.

På 50-talet ordnade ungarna i kvarteren egna lag och fotbollsturneringar - utan inblandning av vare sid idrottsklubbar eller föräldrar. Det funkade utmärkt. Varje folkskoleklass hade också ett eget fotbollslag som spelade mot de andra klasslagen efter skolans slut. Men jag fick aldrig vara med. Med ett undantag - när laget inför en match inte var fulltaligt.

Eftersom jag bodde i kvarteret bredvid skolan hämtades jag och fick vara med i laget för att få det fulltaligt. Det måste verkligen varit kris för jag var en av de elever inget lag vill ha när klassen på gymnastiklektionerna skulle delas i olika lag.

Nåja, jag trädde in i klasslaget på darrande ben. Men det gick bra. Vi vann med 11-1. Jag gjorde självmålet.

Varje måndag i folkskolan var det förhör på första rasten. Då gällde det att utan att staka kunna rabbla upp den korrekta uppställningen på lagen i tabellen till allsvenskan. För att klara det måste man ha följt med i helgens matchresultat och uppdaterat sig. Jag klarade det aldrig, eftersom jag var en bokläsande glasögonorm som samlade frimärken. Vid ett par tillfällen hände det att jag som straff  för min fotbollsokunskap kastades in taggbuskarna vid skolan.

En gång i mitten av 1950-talet hade jag varit i Stockholm tillsammans med min far och mina äldre bröder och en söndagseftermiddag hade vi alla bevistat en allsvenska fotbollsmatch på Råsunda. Jag var sprickfylld av att få berätta vad jag upplevt när måndagens rast infann sig. "Du ljuger din jävel", sa klassens "kung" och jag åkte in i taggbuskarna.

Det är fortfarande den enda fotbollsmatch jag upplevt "live".

PS. Däremot har mitt fotbollsintresse numera fått litet liv tack vare damerna. Jag tycker det är mycket roligare att titta på deras matcher än när gubbarna spelar. Damfotbollen är justare och avbryts inte hela tiden av tacklingar och gula kort som när herrarna behärskar planen.

Hjälm i backen är inte så dumt

För många år sen var jag med kompisar i Orsa Grönklitt för att åka på längden. Men sista dan hyrde jag utförsskidor och tog några sena åk. Sista åket gick bra, ända tills jag kom ned. Då hände nåt som jag fortfarande inte vet. Förmodligen blev jag påkörd av nån eller nåt.

Jag vaknade upp i backen, folk kom springande och undrade hur det hade gått. Jag sa att det gått bra. Förvånat tittade jag mig omkring. Hade ingen aning om var jag var nånstans och hur jag hade kommit dit. Successivt kom minnet tillbaka. Jag hade nog fått en hjärnskakning, konstaterade jag.

Det här var i början av året. I juni började jag se konstigt och gick så småningom till optikern för att prova ut nya glasögon. När jag berättade att saker jag såg var krokiga blev optikern förskräckt och sa att jag omedelbart måste till en ögonläkare. Det här var en fredag eftermiddag, så jag dröjde till måndagen innan jag åkte till akuten på S:t Eriks ögonsjukhus i Stockholm.

Där låste dom in mig i ett rum och förklarade mycket pedagogiskt vad näthinneavlossning innebar. Mitt vänstra öga var drabbat. Dagen därpå opererades det. Hade jag väntat en vecka till hade jag varit blind på det ögat. Nån vecka senare upptäckte de att även mitt högra öga hade drabbats och det opererades också. Båda operationerna lyckades, vilket tydligen var ovanligt.

Ögonläkaren frågade om jag fått ett slag mot huvudet. Jag drog mig till minnes vad som hänt i skidbacken några månader tidigare. Läkaren trodde att det hade triggat igång min näthinneavlossning. Den som är närsynt och får slag mot huvudet har lätt att få näthinneavlossning, berättade hon.

För några år sedan konstaterade en audiolog att jag hörde sämre på ena örat och jag skaffade hörapparat till det örat. Hon undrade också om jag fått ett slag mot huvudet, eftersom det bara var på ena örat jag hörde dåligt. Om det är normal åldershörselförsämring brukar båda öronen drabbas. Förmodligen var även detta en skada som uppstått i skidbacken i Orsa Grönklitt.

Alltså, det där med att ha hjälm i skidbacken är nog inte så tokigt... Och du, hoppa över sista åket!

Varför inte samma sorts skidor?

Skidåkningstävlingen som pågår i Norge går ibland bra för "di svenske", men tyvärr oftast sämre.

Det handlar nu inte bara om hur duktiga åkare vi har. Det handlar i lika hög grad om hur duktiga meteorologer och vallare vi har. Min lösning på vallningsproblemet är att alla åkare måste ha samma sort skidor, nämligen vallningsfria!

PS. Men, men... jag skaffade för några år sedan vallningsfria längdskidor. De är inte så kul att åka med. Men vem har sagt att idott måste vara roligt?

Enda gången jag tävlat

Sport och idrott har aldrig varit min grej, varken i teori eller praktik. I folkskolan mobbades jag varje måndag när jag inte kunde rabbla upp lagens ordning i fotbollsallsvenskan. Men trots det har jag faktiskt deltagit en en idrottstävling.

Jag började åka skidor utför först i dryga 40-årsåldern. Ett sportlov var familjen i Fjätervålen där jag och sonen började i skidskolans första klass; alltså för rena nybörjare. Vi fick starta med att lära oss hur knappliften i barnbacken funkade.

Jag var läraktig och redan dag två flyttades jag upp i en högre klass. Det gick bättre och bättre och jag drabbades av hybris och anmälde mig till sportlovsveckans avslutande fredagstävling i utförsåkning. Jag hamnade i klassen för old boys (de som fyllt 30).

De yngre åkarna började på förmiddagen och när det var dags för oldboysen var klockan nästan halv tre och det började skymma. Backen var sönderåkt och när jag stod i startbåset och kände adrenalinet pulsa i kroppen fick jag rådet att åka bredvid spåret i backen. Det gjorde jag givetvis inte.

Jag tog fart, ivrigt påhejad av hela skidskoleklassen (jag var den ende från skidskolan som ställde upp i tävlingen) och kände mig som Stenmark. Efter några tiotal meter gjorde jag världens vurpa, körde huvudet ned i backen och fick glasögonen fulla av snö. Jag kravlade mig upp och lyckades ta mig ned utan att se något alls.

Jag kom trots allt tvåa och fick diplom.

PS. Vi var bara två tävlande i min klass...

Är fotboll verkligen en idrott?

Min hemstads fotbollslag ÖSK ligger nu trea i Allsvenskan, trots förlusten igår. För några år sedan åkte ÖSK ur allsvenskan därför att klubbens ekonomi var dålig. Vad har ekonomi med fotbollandet att göra? Det borde väl enbart vara målen som räknas huruvida man är med i Allsvenskan eller inte?

Nu finns risken att ÖSK petas ur Allsvenskan igen - inte heller denna gång på grund av antalet mål utan på grund av andra orsaker. Klubben lär ha sålt en spelare som hade samma agent som köparklubben och det är visst ett regelbrott. Straffet kan alltså bli nedpetning från Allsvenskan.

Jag har i min enfald alltid trott att idrott är sportsligt. Nä, jag har helt fel. Fotboll är numera mer finansiella transaktioner än idrott. Tiden är ur led.

PS. Märkligt att Allsvenskan får heta Allsvenskan, nu när vi har lag som Assyriska , Syrianska m.fl. Är inte namnet Allsvenskan diskriminerande? Klåfingrigheten brukar ju vara stor när det gäller att byta namn på olika begrepp och företeelser bara för att vara "politisk korrekt".

Utöka OS-laget

Även jag har tittat på OS. Det är svårt att undvika. Runt våra aktiva i OS-laget finns en lång rad olika experter: läkare, massörer, meterologer, skidvallare, mentala tränare och gud vet vad. Men jag tycker man borde komplettera med en sångpedagog som kunde lära de aktiva vår nationella sång. De flesta som står på prispallen rör bara lite försiktigt på ena läppen, många inte alls.

Egentligen är det märkligt. Här har vi ungdomar i tonåren som är fanatiskt sportintresserade, tränar och tränar och har målet att bli världsbäst eller att vinna OS-guld i fokus efter tio hårda träningsår. Och de lyckas nå sitt mål. Men de klarar inte nationalsången. Det borde ingå i den mentala träningen att lära sig sjunga den med kraft.

Det är ungefär som att vara nödig, springa hem till bostaden, lyckas få upp nycklarna och öppna ytterdörren, av med kläderna, in på muggen: Äntligen i mål! Men inte lyckas få upp mugglocket.